För hundra år sedan fick vi en ny diagnos som hette Neuroasteni. Det var ett nytt begrepp som introducerats 1869 av den amerikanske läkaren George Beard. Han och andra läkare upplevde att allt fler människor utvecklade stress och utmattning som symptom på att de levde i ett samhälle där industrialiseringen medförde en total transformation av hela tillvaron som innebar att man behövde hitta ett nytt sätt att leva på. Kropp och själ reagerade på denna omställning med stresspåslag och oro som över tid utvecklades till utmattning och ångest för alltfler.
Att lämna den trygga tillvaron hemma i bondesamhällets byar där livet gått sin stilla gång under generationer och där kyrkan och familjen var pelarna i livet för att flytta till storstaden eller kanske t.o.m. emigrera till Amerika för att bygga ett helt nytt liv där hela tillvaron var transformerad och ingen trygghet längre fanns att luta sig mot, var naturligt stressande och ångestfyllt. Det tog några generationer innan dessa nya omständigheter blev det nya normala och människans förmåga att anpassa sig till nya förhållanden blev i fas med det omgivande samhällets behov och krav.
Det är märkligt att det talats så lite om detta givet att vi under 1990-talet gick in i en nya era i mänsklighetens historia som på nytt förändrar livet i grunden. Den pågående transformationen som har sin grund i globalisering, digitalisering, teknikutveckling och artificiell intelligens innebär på nytt att människan måste genomföra en total transformation kring sitt förhållningssätt till livet och det omgivande samhället. Dagens psykiska ohälsa och utmattningsbesvär är en naturlig reaktion på dessa omständigheter och följer en enkel logik som grundar sig på hur vår hjärna fungerar och vilka påföljder långvarig stress och oro har på hela systemet.
Det går inte att stoppa samhällsutvecklingens kraft och det betyder att vi inte heller kan förhindra upplevelser av stress och oro givet att de är naturliga reaktioner på faktiska omständigheter. Det vi däremot kan göra väldigt för att förhindra är att vi lämnas ensamma med tankar, känslor och upplevelser som saknar ett språk och som vi inte har några verktyg för att hantera. När vi förstår varför saker och ting är som de är och då vi kan tolka våra egna reaktioner uppstår en viss nivå av lugn och vi kan börja orientera oss mot en lösning och en framtid.
Genom att exempelvis förstå att människan under årtusenden levde utan kontroll över tillvaron där ett vilddjur, oväder, en fiende eller andra yttre omständigheter i ett slag kunde förändra eller förinta livet i ett ögonblick – utan att drabbas av utmattningsbesvär eller depressioner – kan vara av stor hjälp. Med denna påminnelse om att vi inte är ”dömda” att reagera på ett bestämt sätt på stress och oro kan vi lättare öppna oss för att i likhet med våra förfäder bygga resiliens och rusta oss för att hålla oss lugna och fokuserade även i tider av stor osäkerhet. En viktig orsak till att vi i modern tid har svårt att leva utan kontroll över tillvaron är att industrisamhället har lärt oss att vi kan påverka och ta kontroll över livet och att lugn och ro infinner sig då allt är i ordning och förutsägbart.
Tiden vi lever i nu innebär att allt vi tagit för givet kastas upp i luften och vi har i sanningens namn ingen aning om hur livet kommer att te sig om bara några årtionden. Den konstruktiva strategi vi kan utveckla för att hantera dessa omständigheter är att lära oss att i likhet med våra förfäder, leva väl även då vi inte har eller kan ta kontroll över de yttre skeendena. Kanske kommer vi behöva lämna vårt hem eller vårt land p.g.a. naturkatastrofer, ekonomisk kollaps eller krig, kanske kommer det yrke vi älskar och som är nära knutet till vår identitet och bilden av vem vi är att försvinna imorgon och kanske kommer vår son eller dotter att välja att byta kön eller att leva på ett sätt och i konstellationer som vi saknar referensramar för.
Allt detta ska vi lära oss hantera samtidigt som det är ”business as usual” som gäller.
Kanske är det naturligt att vi mår dåligt och att stressen och oron löper amok eftersom vi inte finner någon tröst i en religion eller i någon annan övergripande struktur som är transcendental och som vi kan förankra oss i. Det är helt enkelt upp till oss själva eftersom vi gjort oss fria och därmed ansvariga att hantera livet på egen hand. Det betyder att vi behöver acceptera detta ansvar och börja ställa oss frågan vad vi kan göra och vad vi behöver för att orka med att leva väl och att bidra till en samhällsutveckling som känns sund och meningsbärande för kommande generationer så att våra barn och ungdomar får en känsla av hopp och framtidstro.
En grundläggande fråga handlar då om att sluta medikalisera, individualisera och passivisera människor som mår dåligt av dessa orsaker för att istället erbjuda stöd, ingjuta mod och inspirera och vägleda dem till att utveckla en högre grad av motståndskraft och resiliens som gör att stress kan stanna vid att vara en konstruktiv signal som hjälper oss att reagera och att agera, att oro blir en signal om att något är fel som behöver uppmärksammas och hanteras – men att vi inte blir utlämnade till att dessa naturliga signaler får löpa amok och övergå i långvariga och ibland kroniska tillstånd av utmattning, depressioner och livskriser!
`