0

Sjukvårdens ansvar och gränser

Det sker ett viktigt uppvaknande i vårt land just nu gällande synen på psykisk ohälsa och de bakomliggande faktorerna. Ingen ifrågasätter att väldigt många mår väldigt dåligt och att det finns ett stort behov av stöd och hjälp för att hantera stress och utmattningsbesvär, liksom depression, ångest och kriser av olika slag. Däremot finns det en viktig debatt som lyfter frågan om dessa normalmänskliga reaktioner på omgivande strukturer i samhället och i arbetslivet ska ses som sjukdom och behandlas i sjukvården, eller om fokus istället borde vara på empowerment och att stötta människor i att utveckla en bättre förmåga att leva väl i det samhälle vi skapat där oförmågan att hantera friheten och de val som den medför är själva kärnan.

För mer information och kunskap om dessa frågor rekommenderas det utmärkta TV programmet Psykisk ohälsa på SvT Play som du kan hitta på nedanstående länk:

Ekdal och Ekdal – Psykisk ohälsa i SVT Play

https://www.svtplay.se/video/20887836/ekdal-och-ekdal/ekdal-och-ekdal-sasong-1-26-feb-20-00?cmpid=del:em:20190812:psykisk-ohalsa:pla:lp

Identifikation med diagnoser kan bli en fälla

">

2

Identifikation med diagnoser kan bli en fälla

">

Identifikation med diagnoser kan bli en fälla

Från att psykisk sjukdom, symptom och diagnoser varit något högst skamligt och privat har situationen nu vänts till den motsatta. I Sverige är det just de psykiska diagnoserna som lyfts fram hos några av våra största ”influencers” som har miljoner följare i sociala media. Att ha ADHD, panikångest eller depression har därigenom blivit socialt accepterat och kunskapen om vad tillstånden innebär har ökat enormt mycket för den stora massan.

Det finns något gott och bra med detta i grunden eftersom det tar bort skamkänslor hos dem som drabbas och lider av olika psykiska besvär och begränsningar, samtidigt som det visar att det går att prata om det och att fungera och lyckas väl i samhället ändå. Utvecklingen är ett led i tidsandan där vår kultur nu genomgår en revolution som handlar om att de yngre generationerna strävar mot det som är äkta och autentiskt; att alla människor ska få vara som de är oavsett religion, sexuell läggning, ursprung, diagnoser o.s.v. Man vill ha ett inkluderande samhälle där man pratar naturligt om vad man känner och upplever och om saker och ting för vad de är utan skygglappar.

Allt i livet handlar i slutändan om balans som jag brukar lyfta fram här på bloggen och ibland tar det ett tag innan man når dit. Från att vi levt i en tid och i ett samhälle som handlat om yta och perfektion där hjärnan, förnuftet och rationaliteten varit härskare på bekostnad av känsloliv och själsliv som levt i förtryck, har saker och ting nu vänts till sin motsats. Det nya paradigmet sätter känslorna och själen i centrum för tillvaron och gör rent hus med förnuftet och socialt anpassat beteende. Man ska få vara den man är och säga och göra vad man vill – utan att det finns regler och förhållningssätt som hämmar eller diskriminerar eller för den delen någon integritet.

Problemet med detta är att det blivit trendigt och socialt önskvärt att ha en psykisk diagnos och att många människor överidentifierar sig med sitt psykiska lidande och besvär och att det därigenom blir deras främsta attribut och identitet. Man är sin depression eller sin ADHD diagnos och om hela ens identitet och i vissa fall även karriär hänger på det så är det osannolikt att man vill bli befriad från den. Istället faller man lätt in i att bli sin sjukdom med alla de begränsningar i livskvalitet som detta trots allt medför och önskan/behovet av att bli sedd och bekräftad gör att många gör övertramp på sin känsla av integritet utan att förstå vad det kan betyda att lämna ut sitt innersta och mest privata till hela världen. I efterhand kan detta ge orsak till mycket ångest och en upplevelse av att sakna gränser, vilket i sig ökar känslan av vilsenhet….

Samhället har ett stort ansvar i detta där vi under de senaste decennierna haft en politik som ivrigt förespråkat psykiatriska diagnoser och medicinering som ett enkelt och standardiserat sätt att effektivera hanteringen av människor som av olika skäl inte mår bra och som upplever symptom och besvär som följd av det. Följden är att vi är världsledande i att ha medborgare som har diagnostiserats med depression, ADHD och ångesttillstånd, något som hanteras genom en massiv medicinering av ångestdämpande och antidepressiva där över en miljon människor äter antidepressiva mediciner och enligt sin diagnos har ett avvikande beteende i jämförelse med normalbefolkningen. Är det inte dags att vi börjar ifrågasätta om vi i Sverige verkligen kan ha det så mycket mer eländigt och besvärligt än resten av världens länder att vi dukar under i psykiska sjukdomar?

Inte bara är detta hånfullt mot dem som verkligen lider av psykisk sjukdom, som har korrekt ställda psykiatriska diagnoser och som kan överleva och fungera tack vare de mediciner som finns till hands och som räddat många liv, det riskerar dessutom att bli en fälla för resten av befolkningen där forskning visar att vi de facto inte har någon ökning av psykiatriska diagnoser som t.ex. Schizofreni, Bipolaritet eller Psykoser. Det som ökat markant är det som kallas lättare psykiatriska tillstånd med reaktion på stress och livsomständigheter som människor saknar verktyg för att hantera. Det är självklart så att många människor i denna kategori verkligen lider av psykiska besvär och behöver hjälp och stöd men dessa tillstånd går i många fall att behandla och att tillfriskna ifrån. Av det skälet är det högst olyckligt om diagnosen blir en identitet och något att klamra sig fast vid som ett sätt att finna mening, sammanhang och även en ursäkt, en fribiljett från att behöva ta ansvar för sig själv och sitt liv fullt ut.

Fler och fler föräldrar är bekymrade över utvecklingen och över sina barn där berättelser om barn i tidiga tonåren som kommer hem och är ledsna över att de inte har någon diagnos, blir allt vanligare. Att vara den ende i klassen som inte är deprimerad eller har någon bokstavsdiagnos är inte lätt i en ålder då man vill passa in och vara som alla andra. Detta riskerar därmed att utvecklas till ett problem på riktigt.

Det är en orolig och turbulent tid vi lever i då samhället och livet som vi känner det är på väg att transformeras. I sådana tider är det normalt att människor är oroliga, osäkra, stressade och vilsna. Det gamla och trygga är borta och det nya är ännu otydligt och okänt. I sådana tider behöver människor få prata om hur de känner, känna stöd och gemenskap med andra, men också fokusera inåt och försöka hitta ett inre lugn och en bas som bär även när det blåser och är ”okänt vatten”. För att detta ska fungera krävs det tid och närvaro från andra vuxna, från ledare, från sjukvård, skola och andra instanser som har en roll och ett ansvar för utvecklingen. Men istället för att satsa på att skapa utrymme för närvaro handlar vägen vi slagit in på om att effektivisera och att överlåta mer och mer på tekniken att hantera, samtidigt som de flesta upplever en konstant tidsbrist på alla livets områden som skapar stress och känslor av otillräcklighet.

Vi har slagit in på helt fel spår och vi kommer inte kunna hantera dessa utmaningar med mindre än att vi inser och accepterar det och revolterar mot de strukturer i samhället och i arbetslivet som hämmar och försämrar människors hälsa och välmående för att istället anpassa dem till vad människor behöver för att utvecklas och må bra. För att detta ska kunna ske behövs ett uppvaknande på individnivå som når ut och påverkar den stora massan av befolkningen i att tillägna sig ett nytt perspektiv på livet som har en målbild riktad mot det friska snarare än mot att få en diagnos. Som inspiration kan vi tänka på Greta Thunberg som varit öppen och beskrivit sin upplevelse av att leva med Aspergers Syndrom och sitt psykiska lidande, men som nu då hon funnit sitt” purpose” och har ett extremt utmanande liv uppger att hon mår bättre än någonsin. Hennes tal och hennes arbete som fängslar människor jorden runt handlar inte om att fokusera på hennes psykiska besvär eller hennes diagnos, utan om det budskap hon har att förmedla och den insats hon vill göra för världen. Att hon råkar ha en diagnos är egentligen helt ovidkommande i sammanhanget och visar bara på det faktum att människor i alla tider och i alla samhällen haft olika styrkor och utmaningar som beroende på hur det omgivande samhället bemött dem, gett de allra flesta möjlighet att finna en plats i samhället och att ha ett fungerande liv. Att överdrivet mycket fokusera på psykiska diagnoser och därmed stämpla människor som avvikande och inte fullt kapabla att leva upp till en generell norm, kan passivisera och försämra människors livskvalitet för hela livet.

Alla människor som inte mår bra förtjänar att bli bemötta och få hjälp, frågan är bara vilken hjälp och var den hjälp man behöver finns att tillgå? I många andra kulturer precis som tidigare i vår egen, hanteras livsfrågorna av religionen och dess institutioner och ledare, samt med hjälp av familjen och traditionen och inte av sjukvården. Eftersom sjukvården är den enda struktur det sekulariserade och individualiserade samhället erbjuder för att hantera människors mående är det naturligt att människor vänder sig dit för allhehanda besvär och för att få hjälp med sitt lidande. Där möter man en professionell sjukvårdsapparat som är skolad och tränad i att se det sjuka och avvikande för att snabbt bota, hjälpa och rädda liv. En snabbt ställd diagnos är avgörande för att lyckas med detta uppdrag men att hantera känslor av separation, sorg, identitet, rädsla för det okända, liv och död – tillhör människans eviga existentiella frågor att söka sina egna svar på och är ingen sjukdom eller diagnos.

Frågan är om det då är rätt att söka hjälp inom vården för dessa frågor?

0

Världen som vi känner den håller på att gå under

Mayakalenderns förutsägelse om att jorden skulle gå under 2012 kan bekräftas eller avfärdas beroende på perspektiv och trosföreställningar. Det vi kan konstatera är att det vid denna tidpunkt skedde ett uppvaknande i världen och vi blev bland annat medvetna om att vi stod inför en global och irreversibel klimatkris som hotar allt liv på jorden.

Redan kring milleniumskiftet började tecknen på det västerländska samhällets begränsningar ge sig till känna genom att människor började utveckla symptom på vantrivsel i en kultur som å ena sidan gav allt i form av bekvämlighet och å andra sidan utarmat livet på en grundläggande känsla av mening. I mitt eget arbete som handlar om att förstå hälsa och välmående utifrån en kulturell kontext, upptäckte jag att glappet mellan det rådande paradigmet och människors grundläggande värderingar och drivkrafter hade blivit uppenbart. Denna utveckling har bara stärkts för varje år som gått och kring 2012 upplevde jag att vi nådde en punkt då en kritisk massa av jordens befolkning faktiskt insåg att det rådande paradigmet som varit grunden för västvärldens industrisamhälle och utvecklingen av välfärdssamhället hade nått vägs ende.

Då var vi ännu relativt omedvetna om klimathotet men i efterhand tänker jag att människor rent intuitivt förstod att radikala förändringar i livsstil och i förhållningssätt till tillvaron var nödvändiga för att rädda jorden från undergång. Det är ingen slump att den snabbast växande subkulturen i Västvärlden som presenterade i forskningen ”The Cultural Creatives – How 50 million people are changing the world” år 2000 https://en.wikipedia.org/wiki/The_Cultural_Creatives drivs av värderingar som handlar om medvetenhet om klimatet, om frågor som handlar om fred, hälsa, inkludering, mångfald – kort sagt de värderingar och drivkrafter som krävs för att komma tillrätta med jordens utsatthet.

Agenda 2030 och FN’s 17 Globala Hållbarhetsmål som formulerades 2015 var ett svar på den medvetenhet om världens akuta tillstånd som The Cultural Creatives hade förstått och reagerat på under de föregående tjugo åren men som dittills inte hade nått ut till den breda massan och skapat det uppvaknande om jordens akuta krisläge som var nödvändigt för att få jordens befolkning men även företagsledare och politiker att vidta åtgärder för radikala reformer. Med ökad medvetenhet om behovet av att överge det tidigare paradigmet som handlat om ekonomisk utveckling, status, makt och materiella värderingar till förmån för ett paradigm som bygger på hållbar livsstil, gemenskap, inkludering och ansvar för omvärlden hamnade världen i en djup klyfta bestående av dem som till varje pris vill klamra sig fast vid industrisamhällets paradigm eftersom det inger trygghet, ekonomiska fördelar och status – och de som pressar på för att snabbast möjligt ställa om samhället och ändra livsstil för att rädda världen från undergång.

Det är mot denna bakgrund som vi fått bakåtsträvande ledare i USA, Brasilien, Ungern med flera länder samt en uppdelning mellan generationer, mellan rika och fattiga, mellan hög- och lågutbildade, mellan Väst -och Östeuropa o.s.v. där högerpopulismen brett ut sig som ett svar på att utvecklingen går för fort och att människor känner sig vilsna och oroliga över att världen som de känt den luckras upp till förmån för värderingar och en livsstil som man inte kan identifiera sig med och som upplevs som hotfull. Som i alla tider skyller man problemen på flyktingar och invandrare – tacksamma offer som befinner sig i underläge och i beroendeställning.

Den andra framåtsträvande falangen kan framstå som lika radikal i bristen på respekt för värderingar som har med familj, tradition och religion att göra samt i brist på perspektiv på hur omställningen ska gå till utan att leda till ekonomisk kollaps och skapandet av nya problem. Total och obegränsad frihet att leva som man vill är inte någon självklar väg till lycka, vilket framgångsrika och kända människors depressioner, ångest och självmord vittnar om. Ekonomisk kollaps i världens välfärdsländer skulle skapa fattigdom, svält och undergång för miljoner eller miljarder människor runt om i världen. Vägen framåt handlar därför om en medelväg som vi ännu inte lyckats hitta eftersom båda parter envist klamrar sig fast vid respektive ytterlighet istället för att satsa på möte, kompromisser och en väg framåt som skulle kunna få världen som helhet att gå i samma riktning – om än i långsammare takt och kanske inte till 100% så som förespråkarna för det nya paradigmet tänker sig.

När jag startade denna blogg 2012 var syftet att bidra till att skapa en medvetenhet om det rådande paradigmet eftersom jag i mitt arbete som psykolog i mötet med människor runt om i världen var medveten om vad som skedde. 2019 när jag blickar tillbaka kan jag inte annat än att hålla med Mayaindianerna om deras profetia eftersom livet har förändrats radikalt sedan dess. Om någon hade sagt att IKEA och HM skulle behöva förändra hela sin affärsmodell från att sälja så mycket som möjligt till att istället hyra ut möbler och kläder i hållbarhetens tecken, eller att Hamburgerkedjan Max skulle erbjuda veganska burgare till sina köttälskande kunder, hade förmodligen de flesta av oss skrattat och tagit det som ett skämt. Idag framstår det som fullt logiskt givet den massiva opinionen från folket som bojkottar alla varor och tjänster som inte bidrar till en hållbar värld och utveckling.

Det är hoppfullt att se att omställningen håller på att ske framför våra ögon men framtiden får utvisa om vi kommer lyckas skapa ett nytt paradigm för världen eller om vi började försent… Det är naturligt att de som är medvetna om sakernas tillstånd blir alltmer desperata som följd av klimatförnekarnas och politikernas inaktivitet, vilket samtidigt förstärker den andra falangens motstånd och motvilja till att ta till sig information och att agera för att rädda världen från undergång. Den enskilt viktigaste frågan just nu handlar om att låsa upp denna låsning och att försöka skapa en väg som inte är politisk utan som handlar om vad det innebär att vara människa på jorden idag med den gemensamma angelägenheten om att allas vår värld hotas av undergång. I ett sådant akut läge behöver vi göra oss större än vad vi egentligen är, tänka stora tankar, lägga konflikter åt sidan, börja samarbeta och stötta varandra i att lyckats nå det gemensamma målet att rädda världen från att gå under som följd av vår livsstil och oförmåga att agera på den information som vi har tillgång till.

Det är lätt att skylla allt på politiker och att tänka att det är andras fel och ansvar men hållbarhet börjar med hur du själv väljer att agera i ditt vardagliga liv i relation till dig själv och din omvärld.

0

 

Vad är sjukt och vad är friskt?

Oro och ångest är jobbiga och obekväma känslor som vi gärna vill bli av med. Samhällets syn, starkt understödd av läkemedelsindustrin, är att dessa känslor bör elimineras med hjälp av mediciner som lägger locket på och som hjälper oss att bättre fungera på arbetet och i livet så att vi kan upprätthålla status quo. Det är mot bakgrund av den logiken som antidepressiva, lugnande och sömntabletter blivit storsäljare och en del av miljoner människors dagliga liv.

I en tid och i en värld där människans livsstil är på väg att leda till en irreversibel, global miljökatastrof är det helt avgörande att människan vaknar upp, blir medveten om situationen och vidtar åtgärder. Det är vi människor som skapat problemen och det är vi som tillsammans sitter på lösningen. Mot den bakgrunden är det rimligt att fråga sig om samhället bör understödja att människor medicinerar bort en ångest vars kraft istället skulle kunna kanaliseras in i beteendemönster och engagemang som bidrar till en mer hållbar värld? Kanske är det t.om. sunt och ett tecken på psykisk hälsa att uppleva ångest då livet och hela vår existens står på spel?

Björn Wiman’s artikel i DN (11/5) lyfter återigen fram frågan om samhällets och våra politikers roll och ansvar i hälsofrågan kopplat till miljöfrågan. https://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-ar-det-konstigt-att-man-blir-sjuk-i-en-varld-som-ar-galen/ och han lyfter fram att den psykiska ohälsan är att betraktas som en adekvat reaktion på en absurd värld.

Det är onekligen skrämmande att världens regeringar och våra politiker och ledare lever kvar i ett paradigm som tillhör en annan tid och en annan verklighet och inom vars ramar det inte finns utrymme för att ta in, förstå och agera på klimathotet och de omfattande omställningar som det kräver. Tillväxt, ekonomi och makt driver regeringarna i USA, Kina och Brasilien att fatta beslut som ytterligare påskyndar jordens undergång på ett sätt som är att betraktas som ren galenskap. Samtidigt kan vi inte bortse från att många av dessa regeringar och politiker är valda av folket på demokratisk väg. De bakomliggande drivkrafterna handlar om att snabbt skapa ekonomisk tillväxt och utveckling som gör att man kan mäta sig med stormakterna på världsarenan där ödmjukhet och globalt ansvarstagande lyser med sin frånvaro. Den egna dugligheten som mäts i styrka och framgång är narcissistens eviga drivkraft och för den finns det ingen bot. Att vinna eller försvinna är ledorden och dessa drivkrafter är helt förlegade i det nya samhällsparadigm som växer fram parallellt där miljoner människor jorden runt engagerar sig i miljörörelser och i aktivism för ett nytt samhällsparadigm som bygger på hållbarhet.

I denna strävan är det viktigt att vi bär med oss att ångest är en väckarklocka som har ett budskap till oss. Om vi lär oss lyssna på ångesten och tyda informationen som den för med sig kanske den kan bli den trigger som krävs för att vi ska förändra vårt sätt att leva och därigenom ta det ansvar vi alla har som samhällsmedborgare i att ställa om livet och samhället så att det blir hållbart. Bästa botemedlet mot ångest i en tid som kräver handling är att engagera sig, att inte sitta still och genom sin livsstil bidra till ett samhällsparadigm som är förlegat och som utgör ett hot för planetens överlevnad.

I tider då det vi känner faller och det nya inte ännu är tydligt är det naturligt att vi känner oss oroliga och vilsna. Ge inte efter för dessa känslor utan samla mod och axla ditt personliga ansvar för att bidra till uppbyggnaden av ett nytt samhällsparadigm som håller för framtiden. Hållbarhet börjar med dig!

2

I den perfekta världen tar meningslösheten över

”Vi mår allt sämre. Men varför? Och hur kommer det sig att politiken har så svårt att fånga upp den ökande psykiska ohälsan?” Roland Paulsen’s artikel om den växande psykiska ohälsans orsaker i Sverige och i världen parallellt med samhällets och politikens flagranta oförmåga att hantera den, sätter fingret på en blind fläck som är direkt förgörande för mänskligheten i vår tid.

https://www.dn.se/kultur-noje/roland-paulsen-varfor-ar-det-sa-svart-att-forebygga-depression/

När jag själv gav mig ut på forskningsturné 1999 för att med hjälp av en Fenomenologisk studie ta reda på den grundläggande orsaken till att välartade och lyckade 30-åringar i Sverige med bra liv och karriär utvecklade depression, ångest och utmattningsbesvär, var min utgångspunkt att på djupet lyssna på dessa människors beskrivningar av sina tankar, känslor och behov – frikopplat från någon modell som de borde passa in i. Resultatet blev att jag insåg att människor i denna åldersgrupp och livssituation hade behov, värderingar och drivkrafter som avvek från de strukturer som arbetslivet och samhället erbjöd och som de kände sig fångade i. En slutsats i studien var att människor vantrivs i kulturen de lever i på grund av att den inte längre är i linje med vad människor upplever att de behöver för att känna mening och glädje i tillvaron.

Studien som året därpå publicerades i bokform under namnet ”Att få livet att gå ihop – om yngre karriärmänniskors arbets- och livsvillkor” (2000) blev avgörande för min förståelse och mitt ställningstagande att ägna mitt arbetsliv åt att skildra dessa frågor och att försöka bidra till en utveckling där människor fick ett språk och hjälp för att kunna förstå sin belägenhet utifrån ett existentiellt perspektiv i motsats till den medikaliseringsvåg som löpt över det västerländska samhället under de senaste tjugo åren.

Roland Paulsen beskriver i ovan nämnda artikel att utvecklingen i synen på psykisk ohälsa föranleder att vi måste ställa oss frågan vad som är normalt. Utifrån rådande statistik kvalar ca en fjärdedel av befolkningen in i kriterierna för psykisk ohälsa vilket innebär att vi måste ifrågasätta om det normala 2019 kanske är att må dåligt och inte att må bra? På frågan om hur många som upplevt depressions- och ångestsyndrom i livet varierar resultaten från 12 procent i Nigeria till 47 procent i USA, ändå fortsätter vi i Västvärlden att bortse ifrån det uppenbara att kulturen vi skapat faktiskt gör oss sjuka.

Den massiva förnekelsen av arbetslivets och samhällets inverkan på vår psykiska hälsa och välmående beror på att det rådande samhällsparadigmet inte ger utrymme för andra tolkningar än att det måste vara individens oförmåga att hantera sitt liv som är kärnan i problemet. Föreställningen att den psykiska ohälsans lavinartade ökning i hela västvärlden möjligen skulle kunna innebära en signal, ett symptom på bristande hållbarhet hos individen i relation till sin miljö i likhet med naturens reaktioner i förhållande till det ekologiska systemets gränser, finns inte.

Det har gått tjugo år sedan jag via mitt forskningsprojekt förstod att grunden för den ökade psykiska ohälsan i Västvärlden har en existentiell grund där frågan om mening står på spel. Känslan av mening är helt central för hur vi mår och hur vi fungerar och om den brister så finns det inget som kan kompensera för den. Känslan av tomhet och meningslöshet i en värld där vi lever i materiellt överflöd och är fria att skapa och formge vårt liv som vi önskar, är självklart helt obegriplig om man utgår från det rådande paradigmets logik och sanningar. Enligt den logiken borde vi vara friskare och mer välmående än någonsin tidigare! Vägen framåt handlar om att nollställa sig och att på djupet lyssna på och försöka förstå vad det är människor upplever att de saknar och vad de skulle behöva för att må bra i en tid som har allt men där det viktigaste av allt – känslan av mening – saknas. Hittills har vi inte sett någon politiker intressera sig för ett sådant ödmjukt förhållningssätt till vår tids stora lidande.

Efter att ha ägnat två decennier åt att som existentiellt inriktad psykolog möta och arbeta med tusentals människor med psykisk ohälsa har jag fått oräkneliga erfarenheter av att den teori jag landade i 1999 stämmer i praktiken. När människor får förståelse, språk och vägledning för sin situation som bygger på

4

 

Hållbarhet vår nya religion? 

Industrialiseringen med sitt fokus på förnuft, rationalitet och materiella värden sopade undan Kristendomen som nav i tillvaron. Folkhemmet blev det nya kittet som gav mål och mening i tillvaron och den gemensamma uppgiften att bygga Sverige ur fattigdom och elände till förmån för att skapa ett välfärdssamhälle som världen dittills aldrig skådat, blev den gemensamma drivkraften för människor fram till 1980-talet.

När detta mål hade uppnåtts uppstod en existentiell känsla av tomhet och meningslöshet som vi under några årtionden förtvivlat försökt döva med hjälp av ännu mer fokus på arbete, konsumtion och nöjen. Ett paradigm hade nått vägs ende och det var dags för ett nytt. Men vad skulle Folkhemmet kunna ersättas med då religionen spelat ut sin roll för den rationella människan?

De senaste årtiondena har präglats av kraftiga reaktioner på existentiell tomhet och ”menings-vaccum” som yttrat sig i psykisk ohälsa och utmattningstillstånd. Dessa kristillstånd har gjort att vi sökt mening i österländska traditioner där exempelvis meditation och yoga snabbt integrerats som en naturlig del av vår vardag. Fokus på sig själv och det egna måendet kan dock aldrig ge den utdelning som transcendentala behov handlar om. I ett land och en tid där vi blivit helt fria att leva som vi vill och att skapa vårt liv inser vi att behovet av en övergripande struktur i tillvaron som ger livet en ram och en mening, är djupt förankrad i vad det innebär att vara människa.

Det är därför ingen slump att Hållbarhetsfrågorna och omställningen till en hållbar värld skapat en nationell rörelse i Sverige som är i paritet med ansamlingen inför Folkhemmet. Äntligen finns det frågor och sammanhang att gå upp i som inte bara handlar om Sverige, utan om hela världens överlevnad. Vad kan bli mer existentiellt meningsbärande än så!?

Att Sverige är världsledande i att arbeta med och finna lösningar på världens Hållbarhetsproblem är på intet sätt någon slump. Den enorma drivkraften kommer ur en själslig nöd, en existentiell tomhet som i årtionden legat som en latent plåga i vårt medvetande utan att finna något utlopp. 2019 har vi äntligen funnit något att gripa tag i och den kraft som nu lyfts fram innebär en social revolution som inte kunnat skapas på annat sätt än genom människans egna, djupa behov och drivkrafter. Vår långa tradition av ekonomiskt och ingenjörsmässigt tänkande och skalbarhet som byggt vårt välfärdssamhälle passar som handen i handsken för de behov som hållbarhetsutmaningarna innebär. Sverige har helt enkelt en helt unik position att kunna ta på sig en roll att rädda världen och genom att göra det också finna en långsiktig lösning på hur vi på en kollektiv nivå ska kunna tillgodose våra transcendentala behov av att få uppgå i något större än oss själva som ger en känsla av mål och mening med tillvaron.

0

När psykiska diagnoser blivit en trend

När jag började arbeta med rehabilitering av psykisk ohälsa för femton år sedan handlade mycket av jobbet om att hjälpa de drabbade att hantera de förlamande skamkänslor de satt fast i som en konsekvens av sin ångest, depression eller utmattningsdiagnos. De uppfattade sitt tillstånd som ett tecken på svaghet och personligt misslyckande och många isolerade sig helt under sjukskrivningen och kunde/vågade inte ha kontakt med släkt och vänner. En del valde också att säga upp sig från jobbet istället för att bli sjukskriven och att på egen hand rehabilitera sig i smyg.

Då var det viktigt att satsa på utbildning, kunskap och medvetenhet om psykisk ohälsa på samhällsnivå för att därmed minska människors känsla av skam och lyfta fram arbetslivets roll i sammanhanget, vilket fick till följd att vi utvecklade en allmänt spridd uppfattning om att psykisk ohälsa primärt berodde på en ohälsosam arbetsmiljö, dåliga chefer och att man jobbat sig in i väggen. Skuld och skam lyftes från individen till arbetsgivaren vilket medförde att trycket på individen lättade och det blev plötsligt legitimt att vara drabbad och sjukskriven eftersom det gick att skylla på jobbet som orsak till problemet.

Idag har pendeln svängt ännu längre bort från individens personliga ansvar och det har i det närmaste blivit en trend att ha en psykisk diagnos. Kändisar talar ut i tidningar och i TV- och radioprogram, i poddar och i sociala media om sina depressioner, sin ångest, sin ADHD och trauman av olika slag och alla har någon i sin omedelbara närhet som är eller har varit drabbad. Yogagrupper, meditationsgrupper och samtalsgrupper av olika slag bidrar till känsla av harmoni och balans, inte minst för att man i gruppen finner sammanhang och mening och det utvecklas en stark vi-känsla som blir ett viktigt kitt i tillvaron. Eftersom man upplever att det är stressigt och kallt på jobbet har man ingen längtan tillbaka dit, särskilt inte eftersom man ofta via sjukförsäkringar har en tryggad ekonomi, samt att samvaron med andra i liknande situation står för sammanhang och mening.

Med detta vill jag inte påstå att människor mår bra – tvärtom är det så att den psykiska ohälsan och lidandet lagt sig som en våt filt över västvärldens välfärdssamhällen. Det stämmer att arbetsplatserna i många fall blivit otidsenliga och att den klyfta mellan människans behov och drivkrafter och arbetslivets och samhällets struktur som jag uppfattade i intervjuerna med yngre människor då jag skrev min första bok 2000 och som jag varnade för skulle bli orsak till en epidemisk utveckling av psykisk ohälsa, nu har blivit verklighet. Det går inte att backa bandet och få människor att gå tillbaka i gamla hjulspår och anpassa sig och må bra i strukturer och ett arbetsliv där man upplever att det saknas mening och där grundläggande behov för ett balanserat liv inte får plats. Men det är inte heller rätt att göra sig till ett offer för omständigheterna och att frånsäga sig ansvaret för sin hälsa och sin balans i livet i en tid då personligt ansvar, självledarskap och resiliens är vägen framåt såväl för samhällsutvecklingen som för det personliga välmåendet och hälsan.

Vare sig vi önskar det eller ej så befinner vi oss i ett omvälvande paradigmskifte där världen som vi känner den håller på att gå under. Dessa omvälvande förändringar pågår ofta över en period på tjugo år innan det nya börjar ta form och den allmänna uppfattningen och känslan är att man landat i en nyorientering där man upplever en distinkt skillnad mellan det gamla och det nya. Ännu är vi inte där men för att komma dit är det viktigt att vi inte låter psykisk ohälsa och lidande bli en trend, vilket både är högst disrespektfullt mot dem som verkligen är sjuka och lider men som också blir en feltolkning som riskerar att orsaka att vi fastnar i en situation som vi behöver kraft att förändra.

Samhällsförändringar och paradigmskiften börjar och slutar hos folket och hos den enskilda människan. Det är känslan av mening som står i fokus just nu i en tid och i en värld där många upplever att såväl rådande samhällsstrukturer och arbetsliv saknar mening. Det som skapar mening och riktning imorgon skapas av oss som lever nu och för att komma dit måste vi arbeta oss dit. Att passivt vila och fastna i en egen bubbla ger inte näring och kraft till en samhällsrevolution. Hur ska vi kunna bidra till förändring i arbetslivet om vi inte är där? Vem ska genomföra de systemförändringar som dagens och morgondagens människor behöver för att kunna leva ett liv baserat på mening om inte vi alla som lever nu engagerar oss?

Det är dags att vi reser oss och att vi börjar reflektera över det budskap och den mening som finns i vårt psykiska lidande. Vad är det den försöker tala om för oss och vad är det den signalerar?

0

Om konsten att vara nöjd och tacksam

I mitt arbete i olika delar av världen förundras jag ofta av det paradoxala i att människor som lever under enkla förhållanden ofta upplever och uttrycker så mycket mer nöjdhet och tacksamhet – och därmed lycka – än vad människor med mer privilegierade omständigheter gör.

Jag tänker på gamla och fattiga människor i Västafrika som bor i byar under enkla omständigheter och som skiner upp som om det vore julafton då jag tar med mig klementiner eller bananer till dem. I deras ansikten finns inga spår av oro och jag tröttnar aldrig på att se deras genuina glädje och tacksamhet över denna enkla gest som får deras ögon att lysa och deras hjärtan att le. Jag har aldrig sett dem arga, sura eller bittra, ej heller klaga eller uttrycka självömkan eller avund. Om de eller deras familjemedlemmar blir sjuka finns ingen vård att tillgå, ofta har de förlorat något eller några barn och de har inga pengar eller trygghetssystem att vila i. Men kanske har de trots allt det som är viktigast av allt i livet; förmågan att känna glädje, förundran, tacksamhet och andra känslor som bygger en känsla av lycka och harmoni – trots omständigheterna som präglar deras liv.

Parallellt arbetar jag med många privilegierade människor i världen som är fysiskt friska, de och deras familjemedlemmar lever i ekonomiskt överflöd i ett välfärdssamhälle med den bästa sjukvård, utbildning och trygghet som finns att tillgå, de har ett utvecklande arbetsliv, ett rikt socialt liv, en fritid präglad av resor och upplevelser – och ändå präglas tillvaron för många av oro, stress, depression och känslor av en förlamande meningslöshet. Istället för förundran och njutning känner man skepsis och missnöje. Det finns alltid något som kan bli bättre och man letar efter fel och brister i jakten på den optimala upplevelsen och den totala tillfredsställelsen.

Oberoende av vem man är och vart man lever sitt liv är det gemensamma målet att leva ett liv där man är frisk och har en inre känsla av harmoni. Västvärldens välfärdsutveckling har stympat människor på inre harmoni i jakten efter mer och bättre. Resultatet är förödande och miljoner människor tar sig igenom vardagen i sin bekväma tillvaro med hjälp av antidepressiva, ångestdämpande och sömntabletter. Detta för att överhuvudtaget stå ut med ett liv som för majoriteten av jordens befolkning framstår som en dröm. Blicken på tillvaron är kritisk istället för tillitsfull och oavsett hur bra vård man får, hur utvecklande arbete man har, hur fin familj man har, vilken ekonomisk välfärd man lever med osv – så lyser känslan av nöjdhet och harmoni med sin frånvaro. Disharmoni präglar tillvaron och många kan inte ens minnas när de senast upplevde nöjdhet – om ens någonsin?

Det finns inget rosenskimrande över fattigdom och otrygga livsvillkor men det är uppenbart att vi har förlorat något grundläggande på vägen under välfärdssamhällets framväxt. Priset för detta betalas av miljoner människor idag som trots att de nått själva målet med välfärdsutvecklingen och i många fall också överträffat sina drömmar – plågas av ångest, stress och depressioner som i många fall blir kroniska.

Med tanke på att vi står inför en omvälvande förändring i samhället med en AI revolution för dörren som sannolikt kommer innebära att hela sektorer av yrken överlåts från människan till maskiner och därmed kommer göra människans gärningar överflödiga, borde dessa existentiella frågor om livets mål och mening vara högst prioriterade. Istället lyser de med sin frånvaro och debatten landar i bästa fall i frågeställningar men sällan eller aldrig i några tankar och visioner om hur en meningsfull framtid skulle kunna te sig då vi inte behöver göra något annat i livet än att ägna oss åt att vara nöjda och lyckliga. Arbete är självklart inte den enda vägen till lycka och harmoni i livet men det är ett faktum att yngre generationer inte uttrycker en längtan efter en evig semester, istället brinner de för att göra skillnad och att hitta meningsfulla yrken och arbeten där de kan känna mening genom att få vara med och bidra till utvecklingen framåt i samhället och för världen. Av de hundratusentals människor i vårt samhälle som är sjukskrivna av psykiska orsaker ser vi inte att sjukskrivning i sig leder till lycka och livskvalitet, ej heller för våra pensionärer som i brist på mening utvecklar psykisk ohälsa och missbruk.

Jag har i många år arbetat med hälsa och rehabilitering där jag funnit att förmåga att arbeta är en viktig faktor för upplevelsen av mening och livstillfredsställelse. Det handlar inte alltid om pengar då många sjukskrivna har försäkring och ersättningar som gör att ekonomin inte blir lidande av sjukskrivning. Det man saknar i en värld där varken familjen eller kyrkan står i centrum är sammanhanget för social samvaro, utveckling och känslan av att bidra till något större än det egna livets vardagliga göromål. Om vi i framtiden inte längre behöver arbeta behöver vi precis som de gamla grekerna lärde oss för tvåtusen år sedan ha kvar insikten om att ett liv i balans handlar om att ägna en tredjedel, ca 8h av dygnet åt en meningsfull sysselsättning.

0

Hälsofrämjande Ledarskap

Jag är hedrad över att återigen få förtroendet att ingå i Tidningen Chef’s jury som har till uppgift att utse Årets Hälsofrämjande Chef i Sverige. Jag känner glädje och stolthet över att få leva i ett land där vi ligger i framkanten för utveckling när det gäller arbetslivets och ledarskapets roll för hur vi mår och hur vi har det på jobbet. Arbetet är en central del i livet och i mitt arbete med rehabilitering för människor som drabbas av utmattningsbesvär blir jag ständigt påmind om arbetsplatsens och chefens roll för såväl insjuknande som för vägen tillbaka. På motsvarande sätt blir jag i min roll som organisations- och ledarskapspsykolog påmind om att chefernas förmåga eller oförmåga att leda verksamheten och sina medarbetare i hälsofrämjande riktning, har en direkt påverkan inte bara på hur personalen mår och hur de trivs på jobbet, utan också på själva resultatet.

Allt detta vet vi tack vare forskningen, Arbetsmiljöverkets föreskrifter och den arbetsmiljölagstiftning som vi lever med i Sverige. Våra storbolag behöver dessutom göra Hållbarhetsbokslut där medarbetarnas hälsa och välmående utgör en viktig komponent. Trots detta finns det så oerhört mycket kvar att göra för att få dessa goda tankar och lagstiftningen att implementeras i verkligheten. Skälet till denna tröghet är att det inte räcker med mindre justeringar eller läpparnas bekännelser då det gäller att verka hälsofrämjande och att skapa hälsosamma arbetsplatser. Vi står inför ett paradigmskifte där hälsa och välmående på jobbet för dagens och morgondagens arbetstagare handlar om att arbetsplatsen behöver bli en aktiv ”purpose”driven organisation som bidrar till både miljömässig och social hållbarhet för branschen, för Sverige och för världen i stort! Nyligen skrev 18.000 toppstudenter i Frankrike på ett manifest där de helt enkelt bojkottade alla prestigefyllda arbetsgivare som inte på ett äkta och tydligt sätt kunde uppvisa att deras uppdrag och mål syftade till att bidra till de globala hållbarhetsmålen. Detta som ett tydligt uttryck för att det fokus på ekonomisk vinning utan gräns som självändamål och som övergått i ren girighet för många bolag där deras koppling till människor och samhällsutveckling inte finns med, inte längre tolereras.

Hälsofrämjande organisationer och hälsofrämjande ledarskap 2018 handlar om att på ett tydligt sätt visa och inspirera medarbetarna till att verka för en hållbar värld, en hållbar samhällsutveckling, ett meningsfullt uppdrag samt en sund och hälsofrämjande arbetsmiljö som stärker och bidrar till personalens hälsa istället för att stjälpa den. Många organisationer och ledare på toppnivåer som formats av en annan tid och av industrisamhällets paradigm förstår ingenting och uppfattar dessa underifrån kommande krav och förväntningar som löjliga och som tecken på svaghet. De senaste 20 åren har handlat om att hålla emot denna ofrånkomliga samhällsutveckling som handlar om en social revolution hos den stora massan. Man har trott att det går att ”uppfostra de yngre” till anpassning och att de snart kommer att anpassa sig till de villkor som erbjuds vilka går ut på att arbetet är centrum i livet, det är ok att offra familj, egna behov och t.o.m. hälsa för karriären, pengar och status är de primära drivkrafterna och målen i livet för alla, samt att hållbarhets- och hälsofrågor är en övergående trend som HR, vars makt i många fall nedmonterats till 0, får hantera. Först nu börjar detta synsätt uppfattas som förlegat…

Hälsofrämjande ledarskap innebär att ta avstamp i den pågående sociala revolutionen i Västvärlden och i Sverige som har till uppgift att sätta människan i centrum. Med detta menas att det är en självklarhet att människors hälsa och välmående är grunden för en framgångsrik organisation och vägen för att uppnå mål och mening för verksamheten. Detta kan givetvis inte skapas med mindre än att chefen har integrerat detta synsätt i det egna livet och i förhållningssättet till arbetet där målet är att vara en förebild och att visa på att det går att ha ett fullödigt och meningsfullt liv – och att ha ett ansvarsfullt arbete. Nyckelorden för det hälsofrämjande ledarskapet handlar om ärlighet, äkthet, tillit, genuint engagemang och empati – förmågor som fram till ganska nyligen inte fanns med på kartan överhuvudtaget.

Den sociala revolutionen är här och den har ingen koppling till politik, social bakgrund eller andra särskiljande parametrar. Den gemensamma nämnaren som samlar människor världen över handlar kort och gott om ett aktivt ställningstagande för ett hållbart liv, ett hållbart arbetsliv och en hållbar värld.

Punkt!

4

Vems ansvar är det att ge oss mening?

I mitt arbete som organisationspsykolog får jag en god inblick i det som skapar hälsa och det som bidrar till ohälsa på jobbet.

Sverige har en av världens mest utvecklade arbetsmiljölagstiftningar där vi sedan industrisamhällets början lärt oss att kunskap och investering i en sund arbetsmiljö = effektivitet och därmed god lönsamhet. När belastningsskadorna uppstod i industrisamhällets kölvatten uppfann vi ergonomin. Sedan flera årtionden tillbaka är det därför naturligt att vi säkerställer att ventilation, buller, liksom höj- och sänkbara stolar och skrivbord m.m. är en självklar hygienfaktor på arbetsplatsen.

Nästa arbetsmiljöproblem uppstod på 1990-talet då stressen fick ett namn och utbrändhet utvecklades till en epidemi. Under de senaste årtiondena har forskningen tydligt visat på sambanden mellan arbetet och människors psykiska hälsa och välmående och vi har fått en utvecklad arbetsmiljölagstiftning som likställer fysisk och psykisk hälsa och som ställer mycket höga krav på arbetsgivaren och chefens förmåga att ta ansvar för att medarbetarna mår bra både på insidan och utsidan.

Till skillnad mot ergonomin som kunde göra en konkret skillnad för medarbetares fysiska hälsa på bred front och där vår ingenjörskultur passade som handen i handsken för att strukturera lösningar som var skalbara och generella, har 30 års intensivt arbete med den psykosociala arbetsmiljön inte alls gett samma resultat. Jag som arbetat med dessa frågor länge upplever att det är samma utmaningar nu som för femton år sen, med den skillnaden att medvetenheten om problemet är avsevärt större och att ingen (eller väldigt få) längre förnekar att stress och utmattning är ett konkret arbetsmiljöproblem. Trots en utomordentlig arbetsmiljölagstiftning och att vi har mycket genomtänka policys, medarbetar- och hälsoundersökningar, exklusiva chefsutbildningar m.m. lyckas vi ändå inte öka hälsan på jobbet på en generell nivå. Hur kan det komma sig?

Min slutsats är att det handlar om att vi befinner oss mitt uppe i ett paradigmskifte där det är naturligt att tidigare sanningar blivit förlegade samtidigt som vi inte ännu har tydliga svar på alternativet. Den psykosociala arbetsmiljön och hälsan är subjektiv. Det som skapar stress för någon innebär stimulans för en annan. Dagens arbetsliv innebär dessutom att vi i många yrken främst använder hjärnan och vår personlighet i det dagliga arbetet och mötet med kunder och samarbetspartners, vilket innebär att gränsen mellan vad som är arbete och vad som är privatliv suddas ut.

En grundpelare i det rådande paradigmet är att vi just tack vare att vi uppnått målet med industrisamhället d.v.s. ekonomisk välfärd, har vi som en naturlig konsekvens flyttat oss uppåt i värdekedjan där vi söker svar på vem vi är och vad som skapar mening i livet. Detta medför att vi får en annan syn på relationer i privatlivet men så även på jobbet. Relationer är viktiga och vi lägger tid, kraft och energi på att utveckla dem liksom oss själva. Djupa, äkta relationer i privatlivet ger mersmak och influerar arbetslivet där förväntansbilden på chefens roll förändras. I industrisamhällets paradigm var man nöjd med att chefen var arbetsledare och stod för struktur och som pekade med hela handen. Samma egenskaper ratas i dagens arbetsliv.

Dagens chef behöver vara relationsorienterad, ha en förmåga att förankra visioner och stimulera och motivera sina medarbetare. Dessutom är det viktigt att vara en förebild för work-life balance och att skapa sammanhang och mening. Om detta är människors behov i dagens arbetsliv kan vi inte komma undan med att säga att det är fel. Däremot kan man fråga sig om merparten av dagens chefer har en personlighet och en förmåga att leva upp till dessa förväntningar och behov? Dessutom, hur ska chefen räcka till och kunna hantera så många och så komplexa faktorer kring medarbetarnas hälsa och välmående? I många organisationer lever man mitt uppe i denna konflikt just nu där olika generationer uttrycker olika syn och förväntningar på arbetslivet och vad det kan förväntas tillföra för värde i livet i stort. Givet att HR övergått till att bli alltmer fokuserad på processer och att säkerställa att policys finns på plats istället för att vara ett bollplank, stöd och ha nära kontakt med medarbetarna, har det uppstått ett vakuum som på ett eller annat sätt behöver fyllas.

Allt detta kokar ner till den springande punkten som handlar om frågan om mening. Bristen på mening är skrämmande och något vi gör allt för att fly ifrån. Vanliga exempel på flyktbeteenden i detta sammanhang är överdrivet fokus på arbete och karriär, liksom på aktiviteter i livet rent generellt, överkonsumtion av mat, tobak, alkohol, sociala media, relationer, sex, spel m.m. Få är medvetna om eller har ett språk för att formulera sig kring det grundläggande problemet eftersom frågan om mening helt enkelt inte hanteras i vårt överdrivet rationella samhälle – trots att känslan av mening är det som gör att vi överhuvudtaget har en anledning att kliva ur sängen varje morgon.

Situationen är ohållbar och allt fler har gett sig ut på ett sökande på egen hand, drivna av en känsla av tomhet och meningslöshet i en värld där man har allt som man rimligtvis kan begära för att vara lycklig och njuta av livet. Eftersom arbetet har stått i centrum i tillvaron under industrisamhället är det naturligt att vi riktar behovet av att få mening någonstans ifrån till jobbet och mer specifikt ofta till chefen istället för till kyrkan eller Gud.

Den beska medicinen som vi inte ännu vill ta till oss är att friheten vi skapat innebär att det är upp till oss själva att skapa en mening i vårt liv och att vi aldrig kommer kunna få den serverad av någon annan. Problemet med den insikten är att vi då inte längre har någon annan att lägga skulden på då livet känns tomt, då vi är oroliga eller stressade. Det är då vi behöver påminna oss om att människans existentiella frihet är att skapa en mening av de händelser och situationer som omger henne i livet och att vi då också är fria att förhålla oss till våra behov och gränser för att säkerställa att vi mår bra och är hållbara även i situationer då vi upplever en resursbrist på jobbet, har en oförstående chef eller inte tycker att jobbet vi har är källan till mening i tillvaron.

Det är viktigt att vi har ett arbetsliv som ställer rimliga krav och som ger tillräckliga resurser till såväl chefer som medarbetare för att kunna utföra jobbet med bibehållen balans, men det är också viktigt att vi inser att arbetet enbart inte kan generera den livsmening som vi alla behöver för att må bra.