1

Unga mår allt sämre – eller? 

” Jag vill hinna tänka på hur jag vill ha mitt liv. Men det finns ingen tid till det. Allt är bara ett stort måste.”
Kille 21

Den ideella organisationen Mind (https://mind.se) gav häromdagen ut en ny rapport om ungas (15-24 år) psykiska hälsa som fått stor uppmärksamhet. Rapporten baseras på en vetenskaplig studie som tar ett helhetsgrepp om unga vuxnas psykiska mående i Sverige idag och den visar tydligt att medikaliseringen av vårt inre liv är helt fel väg att gå. Slutsatsen är att unga vuxna inte mår sämre idag jämfört med år 2000, däremot är det betydligt fler som får vård och psykisk ohälsa är fortfarande vårt största folkhälsoproblem.

Studien lyfter fram tre huvudområden som förklarar varför unga rapporterar att de har allt fler psykiska besvär som sammanfattas med att 1) Det finns en större öppenhet för psykisk ohälsa, 2) Diagnoserna utvidgas, 3) Förändrade livsförutsättningar.

Initiativet med ABLE som vi lanserade för fem år sedan tog avstamp just i behovet av en samlande plattform för människor att proaktivt få stöd, inspiration och guidning till att må bra i en tid då utbrändhet och psykisk ohälsa blivit orden på allas läppar. Den linje jag själv drivit sedan jag påbörjade mitt eget forskningsarbete kring 2000 är att den psykiska ohälsan inte är en sjukdom utan ett uttryck för att vi befinner oss i ett paradigmskifte där frågor kring mening och inre harmoni kräver sitt utrymme och krockar med industrisamhällets gamla paradigm som ställde självuppoffring och plikt i centrum för livet.

Ett genomgående tema i de tusentals möten med människor med psykiskt lidande som jag mött och möter i mitt arbete som psykolog är att det finns ett skriande behov av kunskap i livsfrågor och guidning i existentiella utmaningar såsom mening, val, frihet, ansvar, liv och död. Dessa existentiella behov är en del av vad det innebär att vara människa oavsett i vilken tidsålder vi lever. Till skillnad mot tidigare generationer som levt i ett samhälle där det funnits ett yttre, övergripande och allmängiltigt ramverk för livsfrågorna i form av religionen och sedermera Folkhemmet, befinner våra unga vuxna sig nu i en tid då det är upp till dem själva att finna svaren på och att hantera dessa livsavgörande frågor.

Självklart möter de som människor i alla tider ångest ibland då de är osäkra över framtiden eller om de duger, sorg och depression då de lider förluster och trötthet om vila och återhämtning är otillräckligt. Skillnaden nu mot då är att våra unga saknar språk och verktyg för att hantera dessa känslor, de är ofta ensamma och saknar äldre vuxna att prata med och det omgivande samhället bemöter deras friska reaktioner med att ställa diagnos och erbjuda medicinering.

I tjugo år har denna modell fått stå mer eller mindre oemotsagd men nu äntligen har vi nått en punkt då en ny generation börjar ta över som helt enkelt inte längre accepterar omgivningens bemötande. Istället för att hålla god min och att svara att allt är bra även om man håller på att gå sönder inombords, uttrycker våra unga vuxna hur de faktiskt mår och sätter sitt känsloliv och frågan om meningsfullhet i centrum. Att prata om att man känner sorg, ångest eller är ledsen var i det tidigare paradigmet tecken på att man var avvikande från normen och att man behövde hjälp att censurera sitt känsloliv med hjälp av mediciner. 2018 leder samma känslor till att man uppfattas vara cool och det är trendigt att ha erfarenhet av depression och ångest – erfarenheter som kan bli en hjälp i karriären och göra att man får vara med i TV-program och i media för att dela sina erfarenheter med allmänheten.

Slutsatsen är att vårt inre mående och vår psykiska hälsa och ohälsa tagit plats i vardagen och i samhällsdebatten på ett sätt som gör att människor i allmänhet har mer kunskap och ett bättre språk för att prata om och beskriva vad de känner och upplever. Detta i sin tur öppnar upp för ett enormt behov av guidning och stöd i att hantera livets komplexitet i en tid som präglas av enorma förändringar på alla plan där stress och tidsbrist präglar mångas upplevelser av vardagen.

Den ekvation vi behöver lösa handlar om att behovet av möte, samtal och kommunikation är större än någonsin samtidigt som vi upplever att vi saknar tid och behöver rationalisera bort allt som känns överflödigt. Mind’s sammanfattning i rapporten kring vad vi behöver göra för att hjälpa och stötta våra unga vuxna handlar om följande:

• Sjukdomsförklara inte i onödan!
• Ge unga färdigheter som hjälper dem att hantera livet!
• Ge bättre vård till utsatta unga!
• Var närvarande som medmänskliga vuxna!

Vägen framåt handlar om att stötta våra barn och ungdomar till en ökad grad av resilience genom närvaro och förmedling av den livskunskap och erfarenhet av livet som äldre generationer i alla samhällen och i alla tider haft som uppgift att förmedla till de yngre. Rapporten blir därför en uppmaning till alla föräldrar, chefer och andra vuxna att tänka på det ansvar vi har för att livet ska upplevas som meningsfullt och hållbart för dem som kommer efter.

0

Är det objektiva fakta eller den subjektiva upplevelsen som ska definiera vad som är hälsa?

I digitaliseringens tidevarv är det naturligt att även vår hälsa sätts under lupp och att vi funderar över vad som kan förbättras och effektiviseras med hjälp av tekniken.

Att ha sin doktor eller sin psykolog i den virtuella världen kan kanske kännas som en trygghet utifrån att det blir både billigare och ofta är mer tillgängligt. Det går att beskriva sina symptom och lyfta sina frågeställningar och bli bemött med fakta baserade på vetenskaplig grund. Om jag känner oro kan KBT (Kognitiv Beteendeterapi) övningar online hjälpa till att klargöra mina tankar, känslor och beteenden med syftet att jag ska må bättre och symptomen minska eller försvinna. Om jag har förkylningssymptom kan min läkare eller en sjuksköterska online hjälpa till med recept på smärtlindring samt avgöra om mina symptom kräver en djupare undersökning eller om jag bara behöver ta det lugnt och stanna i sängen några dagar.

Det råder ingen tvekan om att det finns många fördelar med digitaliseringen i vården och vi vet ju alla att sjukvården är överbelastad och att köer och väntetider i många fall helt orimliga både för patienten och för dem som är satta att vårda. Parallellt med digitaliseringen av sjuk – och hälsovårdstjänster sker en parallell process som handlar om en längtan efter närhet, autenticitet och äkta möten. Relationen till den andre står i fokus och man vill bli sedd och respekterad för den man är och satsa på djup som kontrast till yta. Medan det för några år sedan var norm att hålla sina känslor under kontroll och att i alla lägen uppvisa en glad och positiv fasad, lever vi nu i en tid då det är trendigt att tala ut, att berätta på djupet vad man känner och att dela med sig av upplevelser av trauman, depressioner och livskriser av olika slag.

Jag tänker att den starka trenden med fokus på mening och autenticitet som drivs fram av yngre generationers behov är en naturlig reaktion på att vi med hjälp av tekniken och digitaliseringen förflyttar oss uppåt i värdekedjan där vi får tid, utrymme och ork att fundera på och ta hand om våra djupare emotionella och själsliga behov. Det betyder att det inte är självklart och kanske till och med kontraproduktivt att hela hanteringen av vår hälsa och vårt välmående undergår samma effektivisering och standardisering som livets praktiska dimensioner.

Kanske skulle vi behöva en tydligare dialog och debatt om vad vi har för behov och vad det är som skapar mening i tillvaron och låta svaren på dessa existentiella frågor bli grunden för hur vi förhåller oss till digitaliseringen av hälsotjänster. Som det är nu verkar det istället vara effektivisering och ekonomisk vinning som står i fokus där vår hälsa och vårt inre liv hanteras på samma sätt som konsumtion av varor och tjänster där vi får en effektiv e-handel som alltmer tar över behovet av den fysiska butiken.

Själva tron/uppfattningen att det går eller är önskvärt att rationalisera vårt inre liv är ett uttryck för människosyn. Under de två decennier som jag arbetat som psykolog och där jag mött tusentals människor i alla möjliga sammanhang känner jag varje dag en förundran över att människan är unik och komplex och att livet alltid är större än vad som låter sig beskrivas med ord. Om människan sätts i centrum för livet och tekniken anpassas till henne kan en fantastiskt lovande framtidsbild målas upp där våra behov och vår potential får utrymme eftersom tekniken hjälper oss att hantera vardagens praktiska bestyr.

Om det istället är tekniken som sätts i centrum och människan ska anpassas därtill, blir jag däremot orolig för vad som händer med den redan hotade känslan av mening i tillvaron och med livskvalitén. Detta eftersom dessa känslor och den psykiska ohälsan har starka kopplingar till upplevelsen av att känna sig ensam, osedd och vilsen i tillvaron med ett underliggande rop på kontakt och djupare relationer till andra där man blir sedd och bemött utifrån sin unika karaktär och person.

Alla som har erfarenhet av depression vet att ett liv utan mening inte är något liv oavsett hur mycket bekvämlighet och hur mycket pengar man har.

2

Handlar livet om lycka eller om mening?

Livet i västvärlden går ut på att maximera lycka. Målet är att vara lycklig hela tiden och vi är beredda att gå långt för att censurera våra tankar och känslor för att till varje pris känna oss lyckliga. När någon frågar hur det är blir det spontana svaret att det är bra även i stunder och vid tillfällen när så inte alls är fallet. Lyckopiller och positiv psykologi har haft stora framgångar i den globala strävan efter lycka och har med all säkerhet även lett till att många haft fler stunder av lycka och välmående än vad de skulle ha haft utan dessa hjälpmedel.

Den andra sidan av myntet är att många människor känner sig misslyckade och otillräckliga för att de inte är lyckliga hela tiden och strävan efter lycka som måttstång för hur bra man är har lett många in i djupa depressioner och utmattningstillstånd. Först nu börjar det bli tillåtet att ifrågasätta om det verkligen ligger i människans natur och om det är något önskvärt att sträva efter att sträva efter ständig lycka? Eller är det kanske så att den viktigaste och eviga frågan för människan istället handlar om meningsfullhet? Strävan efter mening och känslan av meningsfullhet är en bärande struktur för hälsa och resilience som vi känt till ända sedan Aaron Antonovsky i sin forskning myntade begreppet KASAM – känsla av sammanhang där strävan efter mening är den centrala komponenten i psykisk hälsa och livskvalitet. Utifrån de snart två decennier då jag arbetat med människor som existentiellt inriktad psykolog vet jag att dessa perspektiv är den pusselbit som många saknar i vår tid och i vårt samhälle och som bygger det vi idag benämner som inre hållbarhet.

Det är roligt att dessa perspektiv börjar spridas mer i samhället och jag kan varmt rekommendera er att lyssna till ett intressant program från P! Kropp & Själ som lyfter just dessa frågor.

0

Utmattning & Civilisationens undergång

Dagligen möter jag människor i mitt arbete som lider av utmattningsbesvär. De kommer från alla typer av yrken, bakgrund och sociala sammanhang. Utmattning, depression och ångest är den gemensamma nämnaren som skär igenom alla bakgrundsfaktorer och som skapar en känsla av likhet mitt i mångfalden.

Utmattning handlar om att vara människa i en tid då det samhälle vi byggt och som vi lever i förväntar sig att vi ska uppföra oss som maskiner utan behov av återhämtning och utan känslor eller själ. Detta är naturlig utveckling av industrisamhällets rationella logik som gått ut på att vi med maskiners hjälp kan skapa välfärd och få ett bättre och mer bekvämt liv. Under 1900-talets sista decennier växte vi in i ett kunskaps- och informationssamhälle där vi med hjälp av internet fick tillgång till all världens kunskap och där mobiltelefoner och datorer fick möjlighet att kliva in i det globala samhället. Sedan dess har taken bara ökat och 2000-talet har handlat om sociala media och om digitalisering där vi just nu lever i en värld där det börjar bli svårt att se skillnaden mellan roboten och människan.

Vi förstår att roboten på många sätt är bättre och säkrare än människan och att människan därför inom en nära framtid kommer vara utbytt mot maskiner. Det är naturligt att människan kämpar med näbbar och klor för att befästa sin plats och sitt värde på jorden och i samhället då vi medvetet och omedvetet upplever att hotet om att känna sig överflödig och att vara utlämnad till en konstant känsla av meningslöshet lurar runt hörnet.

Vem är jag och hur kan jag leva ett meningsfullt liv är de frågeställningar som surrar i huvudet på den västerländska människan och sökandet efter svar och vägledning är enormt stort. Ett naturligt symptom på denna situation är den psykiska ohälsan och stressen som lagt sig som en våt filt över miljoner människors liv. Till skillnad mot roboten behöver människan vila och återhämtning, hon har sociala behov och hon har själsliga behov. Hon har dessutom behov av att processa och smälta information och att få ibland få vara och inte ständigt göra något som fyller en funktion.

Det är dessa mänskliga behov som blivit omoderna i det moderna samhället och som vi försöker undertrycka i vår iver att vara bättre och snabbare, eller åtminstone lika bra som roboten.

Alla som sett dokumentären om Avicii som jag skrev om i mitt föregående inlägg, har fått uppleva hur ett robotliknande liv kan bryta ner en människa totalt, både fysiskt och psykiskt. När dokumentären kom i höstas upplevde jag den som ett ärligt och naket försök av Tim Bergling att skildra hur man som människa går sönder om man tappar sig själv, om man inte för möjlighet att förankra sig själv och sitt liv i världen, på en plats, med nära och kära och med en känsla av att vara i kontakt med sig själv, sina tankar och känslor utan press på prestation. Det är lätt att ta lättsamt på utmattningsbesvär och att tänka att det inte är så farligt och att det är normalt eftersom att alla andra i ens omgivning också är mer eller mindre utmattade. Detta är en farlig väg att gå eftersom utmattning faktiskt är ett livshotande tillstånd. För Tim Avicii Bergling blev konsekvenserna förödande för hans såväl fysiska och psykiska hälsa och i filmen om hans liv får vi också erfara att han faktiskt inte klarade av att återuppta sin karriär även efter flera månaders paus och en betydande rehabilitering och omställning av livet. Det hade helt enkelt gått för långt och skadan var alltför stor.

Vi vet inte vad som till slut tog Tim Berglings liv men det råder inget tvivel om att känslan av meningslöshet och hans existentiella behov stod i centrum i kampen att hitta ett liv bortom den karriär som brutit sönder honom. Det är djupt tragiskt att han inte fick uppleva hälsa och mening som självklara komponenter i tillvaron trots framgång och trots att han bara var 28 år vid sin död.

Nyligen gick även vår folkkära Lill-Babs ur tiden och även om hon vid sin död var 80 år och på många sätt hade levt sitt liv på ett fullödigt sätt så vittnade hon själv om stressens pris över livskvalitén i intervjuer och TV-program under senare år. Hon tackade aldrig nej till uppdrag och jobbade jämt. I många år uttryckte hon en längtan och ett behov av att ta det lugnare, att få tid för familjen och att ta bättre hand om sig själv. Så blev det inte. Turnerandet och livet levdes på högsta växel ända in i döden. Hennes historia är ett skolboksexempel på det man hos läkaren eller psykologen betraktar som arbetsnarkomani som man vet har förödande konsekvenser för den drabbades egen livskvalitet såväl som för de anhörigas. Man kan inte låta bli att undra om hon någonsin, tex i samband med att hon fick hjärtflimmer för många år sedan, blev erbjuden professionell hjälp att finna en bättre livsbalans? Eller blev det bara piller och symptomlindring samt en uppmuntran att fortsätta som om inget hänt?

Visst är det så att vi själva är ansvariga för det liv vi lever och de val vi gör men vi kan inte bortse från att människan socialiseras in i en kultur där det omgivande samhället har ett enormt ansvar genom sin påverkan på människors värderingar och attityder till livet och till sig själva. Det råder inget tvivel om att det västerländska samhället har fostrat sina medborgare till att bli maskin-lika och att vårt värde mäts i vad vi producerar och hur lönsamma vi är. Behovet av att duga och känna att man är bra är människans och djurets starkaste drivkraft eftersom det är när vi känner oss sedda, uppskattade och älskade av omgivningen som vi får en känsla av värde, av att tycka om oss själva. Detta i sin tur föder känslan av mening i tillvaron som är måttet på psykisk hälsa.

Att vi springer sönder oss själva och att vi blir offer för utmattning och psykisk ohälsa har att göra med att vi kämpar för att få uppleva en känsla av mening i en tid som driver oss till att bli maskiner. Det är detta som är själva kärnproblematiken i vår tids utmattningsepidemi och det är först när vi förstår denna koppling och börjar finna vägar för människans berättigande på jorden som skild från maskinens, som människor kan börja må bättre. Lyckas vi inte med det så behöver vi bara titta på dokumentören av Tim Avicii Berglings liv för att förstå att vi står vid randen till vår civilisations undergång.

0

Avicii & Man’s search for meaning

The music wonder of modern time, world famous Tim Bergling, alias Avicii was found dead in Oman on April 20th 2018. He was 28 years old at the time of his death. At the moment the world is trying to understand and to capture how someone that young who had it all, could be so deeply unhappy and experience a lack on meaning in life. It is a true tragedy.

The documentary mirroring his life (True Stories SvT Play) from the moment he became famous at the age of 18 until he retired and withdrew from the world at the age of 26 reveals the underlying causes of his misery and despair. It is a film that I hope everyone would see since it is capturing the essence of the void in the western society that is still perceived as the road to happiness, when in fact it leads to devastating consequences for many. Millions of people in the western world suffer from depression and burnout in the same way that Tim Bergling did. Lets us hope that his tragic death at such a young age, may be an eye opener, an awakening for our time where his fame and tremendous influence on peoples hearts and minds may guide us and our society even when he is no longer among us, to walk in another direction, away from the darkness. May that along with his great music be the legacy he leaves behind.

In the documentary True Stories that was launched in October 2017, around 6 months ago, Tim Bergling speaks very openly about what happened to him and how he felt. It shows his deep passion and obsession with music and how it all started when he was still a teenager. Quickly, thank’s to him being genius and with help from his manager he rose to great fame where his music touched millions of people of all generations around the globe. In the same way that ABBA once concurred the world, Avicii tapped into the feelings of people at our time and touched our souls in a way that became deeply meaningful and at the same time truly devastating for him personally.

The meaning of his life was to create music and to touch peoples hearts and minds. As most creative and innovative people Tim Berling was an introvert. In the documentary he speaks openly about this important insight that made him understand why he did not enjoy the role as DJ and why he did not feel happy and fulfilled after a performance with thousands of people dancing to his music. According to the tale of Western Society what brings happiness is to become successful and to make great money. If in addition you get to travel the world and mingle with other rich and famous people, the picture is complete and your lifelong happiness is guaranteed. This is the story that every child in the western world is told and that is what shapes our minds.

For Tim Bergling, the insight of him being an introvert gave meaning since it explained his ever acceding feelings of stress, anxiety and lack of meaning at a time when he according to the cultural story that had shaped him, should be feeling better and more happy than ever. In existential worlds you would say that he had abandoned himself and his true core by stepping into a role designed for an extravert when in fact he was an introvert which means that he would have needed time to himself, time to replenish his energy and time to process what he experienced, to nurture his soul. Instead for years he was traveling around the globe with tours and performances every night and no time or space to be himself. He had no home to withdraw to and Tim Bergling was lost as he stepped into becoming Avicii to the world. In order to cope with this stress and despair while millions of dollars were rolling in and his fame reached to the stars, he used alcohol to relax and to censor his feelings and the yearning of his soul. This led to serious effects also to his physical health and already a few years ago he had to undergo surgery and treatment caused by addiction.

Tim Bergling knew that either he had to stop the train or he would die. In the documentary, he shares his disappointment when his manager, friends and other people around him did not support him in his decision to quite. He said they all knew how much he suffered and that his anxiety was unbearable, even so they tried to persuade him to go on with touring. It came to a stop, in other words he “hit the wall” and had to cancel the performances in Las Vegas in 2015. He did stop the train at last and as an existential psychologist I would say that he had reached a point of no return. Either he would have to stop to reconnect with himself and the Tim Bergling that was lost in success in order to refind balance and meaning in his life, or he would simply die.

In 2016 he made his last tour and performance and decided at last to withdraw from the world. One year later he decided to do the documentary of his career and his suffering which I interpret as his way to share his therapeutic process with the world to explain his decision and to help breaking the fatal story of the western world that teaches us that money and success is what matters in life. At the end of his life, Tim Bergling understood that a life without meaning is no life and to experience meaning you have to stay true and connected to yourself.

The legacy of Tim “Avicci” Bergling to the world is that what matters in life is to be authentic and faithful to yourself.

May he rest in peace.

5

Stressens mysterium börjar klarna

Under de två årtionden som gått sedan utbrändhet blev ordet på allas läppar och stressrelaterad ohälsa slog igenom som en epidemi i vårt samhälle har fokus på de bakomliggande orsakerna handlat om att vi arbetar för mycket och att det är sjukskrivning från jobbet som är lösningen då man väl har drabbats.

Vi vet att människor inte hade det bättre förr och att människor var tyngda av långa arbetsdagar och hårt arbete redan från unga år. Självklart var människor trötta och säkert var många också deprimerade av tillvarons hårda livsvillkor med litet eller inget utrymme för förändring eller förbättring. Ändå hade vi ingen utbrändhet eller utbredd psykisk ohälsa. Jag håller därför med om att något annat har tillkommit som orsakar dessa problem och som vi ännu inte har definierat eller tagit på allvar.

I mitt eget arbete som psykolog, både i mitt kliniska arbete med patienter och som organisationskonsult i arbetslivet, har jag under de två årtionden som jag arbetat med dessa frågor kommit fram till att vi försöker lösa nutida problem med gamla lösningar. På många sätt är det faktiskt så att vi har fått det bättre och vi arbetar både färre timmar och har mindre press på jobbet än tidigare generationer. Industrisamhällets utveckling gjorde också människor sjuka och födde fram fackrörelser och arbetsmiljölagstiftning som syftade till att skydda människan från att bli sjuk av arbetet. Både arbetstidsreglering som Ergonomi kom till för att främja en konstruktiv balans mellan arbetsgivare och arbetstagare. Logiken bakom detta var att man förstod att människan behöver en gräns mellan arbete och fritid, att människan behöver återhämtning och vila samt att man måste anpassa den fysiska arbetsmiljön så att den inte orsakar ohälsa.

Under 1900-talets sista decennier gick vi in i det postmaterialistiska samhället och globalisering, datorisering och digitalisering förändrade livet och arbetslivet i grunden på motsvarande sätt som övergången mellan jordbrukssamhället och industrisamhället gjorde. Istället för kroppen var det nu hjärnan och personligheten som var arbetsverktygen och vi upptäckte att det inte gick att automatiskt stänga av jobbet när man väl lämnade kontoret eftersom tankarna på jobbet följde med hem.

Parallellt hade vi genom industrisamhällets strävan efter att lyfta oss från fattigdom till ett välfärdssamhälle med högutbildade medborgare, fått lära oss att det viktigaste i livet är att vara duktig. Eftersom vi kastat bort religionen till förmån för förnuftet och rationaliteten hade vi även förlagt människovärdet i själva prestationen. Att vara någon betydde enligt denna logik att lyckas. Samhällets förväntningar på individen fick konsekvenser på djuppsykologiska strukturer och medförde att människor utvecklade vad professor Lennart Hallsten benämnde PBS (Prestationsbaserad självkänsla).

Kombinationen av ett gränslöst samhälle och en personlighet med ett eget inre driv att till varje pris visa sig duktig och att prestera sig till sin känsla av värde, av att duga, samt frånvaron av ett språk och en förankring för livets existentiella frågor, blev helt enkelt för mycket för människan att hantera. Reaktionen på detta är stress, trötthet, depression, ångest och utmattningsreaktioner eller med andra ord en bristande inre hållbarhet.

Forskning visar att det är bristen på balans mellan arbete och vila som är problemet eftersom återhämtning är nyckeln till hälsa. Detta stämmer men man behöver tillägga att förutsättningen för återhämtning och vila är att människan finner ro i och med sig själv. I mitt arbete har jag träffat många människor som varit långtidssjukskrivna och därmed haft alla yttre förutsättningar för vila och återhämtning men som inombords känt sig lika vilsna, stressade och oroliga som någonsin. Med andra ord räcker det inte med att ha de yttre förutsättningarna på plats för att vilan ska infinna sig. I det gränslösa samhället där vi måste lära oss leva med att aldrig hinna allt vi skulle önska och att hantera känslor av otillräcklighet är förmågan att finna ro i sig själv oavsett de yttre omständigheterna en förutsättning för välmående och vila.

Samhällets reaktion på folkets psykiska lidande har varit en generös utskrivning av antidepressiva, ångestdämpande och sömnmediciner. Detta har varit en akutinsats som räddat många liv men de underliggande problemen blir inte lösta av att vi censurerar oss från vad vi faktiskt tänker och känner. Tiden är mogen för att vi nyktert analyserar det samhälle vi lever i nu som gett oss mer yttre frihet än någonsin att själva forma vårt liv enligt hur vi väljer att leva. Till skillnad mot tidigare finns det dock inte någon eller något i vår omvärld som kan reglera livsbalansen för oss och ge oss ”rätt” att vila. Vi har fått friheten att välja hur vi ska leva i våra händer och med den också ansvaret att hantera sig själv och sitt liv på ett sätt som upplevs meningsfullt och hållbart.

Fram tills nyligen har människan fostrats till att anpassa sig till de yttre förutsättningarna och vi som lever nu är de första människorna i människans historia som på en kollektiv nivå styr över grundläggande frågor i livet som när vi ska äta, sova, arbeta och vila. Utöver det ska vi också bestämma vad vi ska utbilda oss till, var vi ska bo, om vi ska leva med någon, ha barn eller inte, samt alla vardagliga detaljer som t.ex. val av elbolag eller mobiloperatör eller för den delen vilken diet vi bör följa för att hålla oss i form. Då inget längre sker på automatik kräver analys och beslutsfattande tid, men ställer också krav på oss att välja rätt. Blir det fel har vi ingen att skylla på då vi själva är ansvariga för våra fria val. Givet att vi på en psykologisk nivå är utlämnade till att det måste bli rätt eftersom det är då vi känner att vi duger och att vi har ett värde som människa, lever vi med en ständigt närvarande och ofta omedveten existentiell form av stress som i psykologisk mening innebär en kamp för överlevnad. Att ”gå i väggen” innebär för många att förlora sig själv.

Att sätta gränser på jobbet och säga nej till arbetsuppgifter då det blir för mycket är svårt eller t.o.m. omöjligt för en människa vars värde ligger i att leverera på topp för att få bekräftelse på att man duger. Givet att arbetslivet numera för de flesta är gränslöst och innebär frihet under ansvar finns det ingen annan som kan sätta de nödvändiga gränserna än individen själv. Arbetsmiljölagstiftningen försöker fortfarande med rätta påpeka och tvinga arbetsgivare och chefer att ta ansvar för balans i livet för sina medarbetare. Detta är en viktig parameter i sammanhanget men vägen framåt handlar om att människan själv behöver rustas för att ta ansvar för sig själv och sin balans i tillvaron med stöd av den lagstiftning som finns på området.

För att vända utvecklingen behöver vi även förstå sambandet mellan existentiell ångest och stress där vi inte tar hänsyn till vad det betyder för människan att leva utan språk och förankring i någon livsåskådning som ger svar på frågor kring liv och död, om mening och som avlastar från det personliga ansvaret för livets alla dimensioner. Det är utmanande att hantera åldrande, sjukdom och död både i relation till närstående som till det egna livet. Det är också svårt att hantera utsattheten i att känna sig obetydlig och värdelös om något går fel eller man misslyckas istället för att kunna vila i en känsla av ett grundläggande människovärde oavsett vad man gör eller inte gör. Den existentiella ångest som normala livshändelser orsakar är outhärdlig om man saknar verktyg att möta och hantera den på. I ett sådant läge är det tacksamt att kunna fly in i jobbet och i aktiviteter med den underliggande drivkraften att springa så fort att man slipper tankar och känslor. Vad hjälper det i ett sådant läge att chefen säger att man borde gå hem och ta ledigt?

Vi har fått ett liv att förvalta och när vi blivit fria att formge det livet i stort sett som vi behagar krävs det mycket personlig utveckling, mod och stryka att våga och kunna staka ut sin egen väg, och att därigenom få uppleva den känsla av mening som människan ytterst strävar mot. I mitt eget mångåriga arbete med behandlingsprogram för människor som drabbats av vår tids ohälsa har jag som existentiellt inriktad psykolog praktisk såväl som teoretisk kunskap och erfarenhet av att människor kan bli friska och leva hållbara och meningsfulla liv även efter att ha drabbats av depression eller utmattningssyndrom – om bara de får rätt verktyg.

Den vanligaste spontana kommentaren som människor i mina behandlingsprogram gett under årens lopp är; ”Varför har ingen talat om detta för mig förut?”. Det uppstår en spontan känsla av förvåning över att de verktyg vi behöver för att kunna leva väl i dagens samhälle inte förmedlas av föräldrarna, inte i skolan inte i arbetslivet och inte av samhället. Kontentan är att det behövs en generell kompetensutveckling i levnadskonst med människans eviga existentiella behov och drivkrafter som grund. Endast så kan man ställa krav på människor att ta ansvar för sitt liv och komma tillrätta med den epidemi av psykisk ohälsa som håller oss fångade i en känsla av att vi ”snuvas på konfekten” d.v.s. å ena sidan har vi det bättre än någonsin och å andra sidan har vi aldrig mått sämre.

2

Om Rakhmat Akilov´s väg till Paradiset

Planeringen bakom terrordådet den 7e april 2017 på Drottninggatan i Stockholm börjar klara i takt med att förhören med attentatsmannen Rakhmat Akilov rullas upp och publiceras.

Det faktum att Akilov valt att samarbeta med polisen visar att han inte känner någon skam över dådet. Hans berättelse är snarlik många av de berättelser vi tagit del av från Europas drabbade grannländer där människor låtit sig radikaliseras och valt att strida på IS sida mot Europa. Det är en berättelse om marginaliserade människor som lever på existensminimum i Europa i en slags skuggtillvaro utan upplevelser av att integreras eller kunna bygga ett fungerande liv för sig själva och sina familjer.

Dessa män lever dagligen med skam över sig själva för att de inte förmår försörja familjen och inta den auktoritära mansroll som religionen och traditionen i hemlandet påbjuder. De känner sig värdelösa både i den värld de lämnat och i den värld de lever i. En grund till att de inte lyckas bygga ett fungerande liv i Europa är att de kommer från enkla förhållanden, de saknar utbildning och språkkunskaper och fastnar därför i tillfälliga, lågavlönade svartjobb. I detta läge är det endast religionen och traditionen som bjuder någon trygghet och stabilitet i tillvaron. När det är kaos inombords är det ett mänskligt fenomen att hitta något i den yttre världen att hämta kraft ur.

Av dessa skäl blir dessa desperata män lätt offer för fundamentalistiska rörelser. De lider ofta av odiagnostiserade och obehandlade depressioner och känslan av meningslöshet i tillvaron gör att döden kan kännas som en lockande utväg. Om det dessutom finns en möjlighet att kunna avsluta livet genom att återta sin förlorade värdighet och därmed både sprida glans och ära åt de efterlevande och att få en garanterad plats i paradiset för egen del, framstår rollen som självmordsbombare eller attentatsman som väldigt lockande.

Livet måste ha en mening och ett liv utan mening är inget liv. Det är denna enkla sanning som vi måste ta avstamp i om vi ska kunna förstå och förhindra terrorattacker i västvärlden. Detta är inget som polis, övervakningskameror eller telefonavlyssningar kan råda bot på.

En människa som förlorat sin värdighet och känslan av mening i tillvaron kan inte fortsätta leva med dessa känslor. Därför är det lätt att projicera sitt lidande på någon/något annat. Västvärldens demokratiska samhällen där individen och friheten ställs i centrum är en antites till de samhällen och de traditioner som dessa män är sprungna ur. Om de skulle anamma dessa värderingar skulle det innebära att de också blir ansvariga för sitt liv och för sin lycka och framgång. I detta paket ligger hela förhållningssättet till tillvaron där självkänsla och självförtroende är nödvändiga komponenter för att kunna skaffa en fru, bilda familj liksom att skaffa sig ett jobb och en karriär som ger möjlighet att ta del av det omgivande välfärdssamhället. För dessa individer upplevs detta som ett omöjligt projekt och därför blir de lätt mottagliga för radikaliserande krafter inom IS och andra terrororganisationer. Dessa fördömer de västerländska samhällena och den västerländska kulturen och ser all ondska i världen som orsakad av dekadenta och onda västerlänningar.

Den tolkningen innebär en efterlängtad befrielse från dessa mäns djupa skamkänslor inför sig själva och det behövs ofta inte mycken övertalning innan de är beredda att ansluta sig till IS och att offra sitt liv för ett högre syfte som upplevs som en befrielse och en lösning på till synes olösliga inre konflikter.

Akilov och män i liknande situation vittnar om att vi lever i en global värld där vi helt enkelt inte kan strunta i människors levnadsomständigheter på andra håll i världen och leva väl i vår egen privilegierade värld. Bristen på stöd och hjälp åt människor i deras lokalsamhällen får flyktingströmmarna att öka liksom därmed både problem och kostnader för västvärldens demokratier. Mot bakgrund av att merparten av dessa flyktingar inget hellre önskar än att de skulle haft möjlighet till trygghet och försörjning i hemlandet, behöver vi fundera på hur vi kan stötta människor i andra länder utifrån deras egna förutsättningar med respekt för att den livssyn och de värderingar som präglar västvärlden inte nödvändigtvis går att exportera eller trycka ner i halsen på människor i andra delar av världen som inte ser några fördelar med demokrati och individuell frihet.

I grunden handlar dessa problem om fundamentalt existentiella frågor och om grundläggande mänskliga behov. Inför detta står alla praktiska och rationella lösningar sig slätt och ju mer vi försöker stävja ett problem där vi fortsätter bortse från dess verkliga orsaker, desto värre blir det.

0

IKEA – en utveckling i linje med tidens behov men vad behöver vi 2018?

I veckan gick IKEA´s grundare och en av Sveriges främsta entreprenörer genom tiderna Ingvar Kamprad, ur tiden i en ålder av 91 år. Framgångssagan med IKEA är intressant att reflektera över ur ett psykologiskt och existentiellt perspektiv då dess utveckling skett och fortfarande löper i samklang med tidens och människors behov.

På 1950-talet befann sig Sverige i en unik situation då man dels överlevt 1900-talets båda världskrig utan att landet skövlats och ruinerats, dels hade en bred samling kring Folkhems projektet som gick ut på att förbättra levnadsstandarden för den stora massan och därmed hjälpa folket att höja sig över överlevnadsnivån där endast de mest basala behoven har någon betydelse.

IKEA grundades i en tid då människor var redo att börja fundera över hur det såg ut i hemmet, då man ville få det snyggt, rent och modernt. Allt detta till ett lågt pris och i linje med Socialdemokratins tankar om lika möjligheter för alla. Om inte tiden varit rätt och folket redo hade IKEA inte kunnat bli den framgångssaga som det blivit. Från starten har IKEAs produkter och service utvecklats i takt med människors behov och utveckling – just därför finns det inget stopp för företagets expandering i världen. I takt med att vi i Sverige och i Västvärlden utvecklar högre behov bortom de rent materiella, har stora delar av övriga världen nått den punkt där Sverige befann sig på 1950-talet då den stora massan av befolkningen fått en bättre levnadsstandard och är mottagliga för och har möjlighet att tänka på mer estetiska behov.

På hemmaplan fortsätter kärleken till IKEA´s praktiska lösningar och ljusa, nordiska estetik och det finns i princip inget hem som saknar IKEA produkter i vårt land. Däremot kan vi sannolikt, i likhet med HM, se en nedgång och en avmättning av konsumtionen framöver i takt med att hållbarhetsvärderingarna tar över världen.

2018 handlar människors behov inte längre om att möblera hemmet eller att fundera över de estetiska behoven i tillvaron. Allt detta är redan på plats och en självklarhet för de allra flesta. Just tack vare denna materiella mättnad har vi nått en nivå där vi funderar över hur vi kan bidra till en hållbar värld genom att konsumera mindre, ta hand om vår hälsa , engagera oss mer i våra relationer, i vår omvärld och för världens behov. Frågan är vilken plats IKEA kan inta i denna utvecklingstrend?

Nästa utvecklingstrend kan sannolikt inte hanteras inom ett vinstdrivande företag men behöver fånga upp den anda som IKEA skapats och formats ur; d.v.s en grundläggande känsla och drivkraft att ”serva” folket, att skapa lösningar för människors fundamentala behov som främjar utvecklingen såväl för den enskilda människan som för samhället i stort.

Ingvar Kamprads och IKEA´s betydelse för Sveriges utveckling kan knappast överskattas – må han vila i frid!

2

När själen grips av hunger gör människan revolution

 

”Enligt journalistikens standardformulär ställer sig förtryckta människor i vägen för pansarvagnarna bara om matpriserna stiger.
I själva verket gäller sådana protestvågor oftast djupare behov” (Nathan Shachar, DN 16/1 2018).

Nathan Schachar´s artikel är ett uttryck för att vi går in i en tid då vi måste ta till oss djupare analyser och öka förståelsen för vad som driver människor. Detta för att kunna tolka skeendena i vår tid på ett sätt som ger svar istället för att öka förvirringen. I den bekväma västvärlden har vi tappat förankringen i livets existentiella ytterstationer och tolkar världen och livet som att det var en allt igenom rationell angelägenhet. Som Nathan Schacher mycket riktigt formulerar det så demonstrerar vi i västvärlden för och emot större och mindre saker såsom reformer, prishöjningar, pendelkortsavgifter och liknande. Eller också uttrycker vi vår åsikt i en rent principiell fråga.

På andra håll i världen där människor lever i totalitära system demonstrerar man inte mot matpriser. Att man med livet som insats ställer sig i vägen för makten innebär att man demonstrerar mot allt och att man är beredd att offra livet för sin sak. När en människa tar ett sådant steg och ansluter sig till en demonstration är det för att något hänt djupt inne i henne som inte kan göras ogjort.

Det som står på spel är människans värdighet. Men när tvingades någon i Västvärldens metropoler att riskera livet för sin värdighets skull? Ingen minns och just därför har vi så svårt att förstå psykologin i ett samhälle baserat på skräck.

I själen finns ingen fångenskap och ett av västvärldens främsta problem är att utvecklingen av välfärdssamhället har avskärmat oss från kontakten med och språket för människans djupare dimensioner som ofta står i direkt motsatsförhållande till logik och rationalitet. Den tolkningsram som vi har kring världen och livet är med andra ord begränsad och gör att vi har svårt att förstå globala skeenden och yttringar bland människor som inte formats av ett demokratiskt, välfungerande välfärdssamhälle utan som till varje pris försvarar sin värdighet som en livets sista utpost.

Det är värdigheten som står på spel i kampen mellan väst och öst och det är värdigheten som utgör kärnan i mycket av det våld och de problem som vi häpet ser händer runt omkring oss i de invandrargäng som lever runt omkring oss. Vi förstår helt enkelt inte och därför famlar vi också i att hitta lösningar på många av vårt samhälles mest grundläggande utmaningar.

Men kanske kan den hunger efter mening som västvärldens människor lever med bli den vändpunkt som leder till den sociala revolution som krävs för att vårt samhälle ska övergå i ett nytt paradigm som tar avstamp i just människans värdighet och känsla av grundläggande mening i tillvaron. I grunden handlar det om vad som är ett värdigt liv i ett välfärdssamhälle som bygger på trygghet och frihet och alla människors lika värde. Är det då rimligt att känna sig deprimerad, ångestfylld och utmattad? Kan vi tolerera brutalt våld på våra gator och att den sociala hållbarheten i det omgivande samhället brister? Värdighet innebär en existentiell gränsstation i människans själ som spelar en huvudroll då det brister på grund av utmattning och sjukskrivning blir ett faktum. Detta kan alla som drabbats känna igen sig i. Ändå är det ingen som nämner detta då det ställs diagnos eller diskuteras behandling. Känslan av värdighet styr i själva verket det mesta i livet men i den upplysta våstvärlden har vi ingen aning om det.

1

Behöver vi mer kunskap om ångest?

”Varför behöver vi mer kunskap om ångest?” frågade den unge butiksarbetaren i min lila kvartersbutik när jag var förbi och handlade häromkvällen. Frågan kom sig av ett TV-program som behandlade ämnet och som visades på TV just då.

Jag bad honom förklara sig lite närmare och han upprepade: ”Varför behöver vi mer kunskap om ångest? Ångest betyder att något är fel och att man måste ta tag i det och förändra det som orsakar det.”

Som psykolog tyckte jag att uttalandet var intressant och befriande enkelt och praktiskt. Den unge killen, strax över tjugo år och med bakgrund från en annan del av världen, var genuint förvånad över att vi ägnar oss åt att intellektuellt fundera på och söka kunskap om ångest och vad det betyder – istället för att gå direkt till handling och därmed få ångesten att försvinna. I hans uttalande låg både ett erkännande av att ångest är en naturlig del av livet men också det för honom självklara och oreflekterade att ångest är en signal på att något inte står rätt till som behöver åtgärdas. Att ägna sig åt att fundera på det istället för att agera och förändra, saknade logik för honom. För egen del är jag inte av uppfattningen att det är så svart-vitt och jag ser självklart värdet i att öka kunskapen om ångest och dess betydelse,, samtidigt som jag ibland saknar den praktiska attityd till livet som den unge killen spontant uttryckte.

En del av västvärldens problem med psykisk ohälsa och lidande hänger helt klart ihop med att vi inte tar ångesten på allvar. Vi ser den inte som en signal på att något är fel och som en vägvisare för vad vi behöver. Vanligt är istället att vi dövar den med medicin och att vi försöker avleda oss från dess budskap på alla tänkbara sätt, vilket leder till att vi fastnar och hänger kvar i det som vi skulle behöva ändra på för att må bättre. Att möta och hantera ångest kräver mod och resilience och det är just dessa egenskaper som vi inte utvecklar med hjälp av mer kunskap och genom intellektet. Förmågan att möta och hantera livets utmaningar utvecklas genom att vi möter oss själva och livet som det är, att vi brottas med existentiella frågor om liv och död och finner vägar att hålla oss levande på ett inre plan trots yttre omständigheter. Det är livets skola som kan ge oss denna förmåga, något som vi kommer allt längre bort ifrån i ett samhälle som är inriktat på att skydda oss från allt som har med oro, smärta, ångest och lidande att göra.