0

Utmattning & Civilisationens undergång

Dagligen möter jag människor i mitt arbete som lider av utmattningsbesvär. De kommer från alla typer av yrken, bakgrund och sociala sammanhang. Utmattning, depression och ångest är den gemensamma nämnaren som skär igenom alla bakgrundsfaktorer och som skapar en känsla av likhet mitt i mångfalden.

Utmattning handlar om att vara människa i en tid då det samhälle vi byggt och som vi lever i förväntar sig att vi ska uppföra oss som maskiner utan behov av återhämtning och utan känslor eller själ. Detta är naturlig utveckling av industrisamhällets rationella logik som gått ut på att vi med maskiners hjälp kan skapa välfärd och få ett bättre och mer bekvämt liv. Under 1900-talets sista decennier växte vi in i ett kunskaps- och informationssamhälle där vi med hjälp av internet fick tillgång till all världens kunskap och där mobiltelefoner och datorer fick möjlighet att kliva in i det globala samhället. Sedan dess har taken bara ökat och 2000-talet har handlat om sociala media och om digitalisering där vi just nu lever i en värld där det börjar bli svårt att se skillnaden mellan roboten och människan.

Vi förstår att roboten på många sätt är bättre och säkrare än människan och att människan därför inom en nära framtid kommer vara utbytt mot maskiner. Det är naturligt att människan kämpar med näbbar och klor för att befästa sin plats och sitt värde på jorden och i samhället då vi medvetet och omedvetet upplever att hotet om att känna sig överflödig och att vara utlämnad till en konstant känsla av meningslöshet lurar runt hörnet.

Vem är jag och hur kan jag leva ett meningsfullt liv är de frågeställningar som surrar i huvudet på den västerländska människan och sökandet efter svar och vägledning är enormt stort. Ett naturligt symptom på denna situation är den psykiska ohälsan och stressen som lagt sig som en våt filt över miljoner människors liv. Till skillnad mot roboten behöver människan vila och återhämtning, hon har sociala behov och hon har själsliga behov. Hon har dessutom behov av att processa och smälta information och att få ibland få vara och inte ständigt göra något som fyller en funktion.

Det är dessa mänskliga behov som blivit omoderna i det moderna samhället och som vi försöker undertrycka i vår iver att vara bättre och snabbare, eller åtminstone lika bra som roboten.

Alla som sett dokumentären om Avicii som jag skrev om i mitt föregående inlägg, har fått uppleva hur ett robotliknande liv kan bryta ner en människa totalt, både fysiskt och psykiskt. När dokumentären kom i höstas upplevde jag den som ett ärligt och naket försök av Tim Bergling att skildra hur man som människa går sönder om man tappar sig själv, om man inte för möjlighet att förankra sig själv och sitt liv i världen, på en plats, med nära och kära och med en känsla av att vara i kontakt med sig själv, sina tankar och känslor utan press på prestation. Det är lätt att ta lättsamt på utmattningsbesvär och att tänka att det inte är så farligt och att det är normalt eftersom att alla andra i ens omgivning också är mer eller mindre utmattade. Detta är en farlig väg att gå eftersom utmattning faktiskt är ett livshotande tillstånd. För Tim Avicii Bergling blev konsekvenserna förödande för hans såväl fysiska och psykiska hälsa och i filmen om hans liv får vi också erfara att han faktiskt inte klarade av att återuppta sin karriär även efter flera månaders paus och en betydande rehabilitering och omställning av livet. Det hade helt enkelt gått för långt och skadan var alltför stor.

Vi vet inte vad som till slut tog Tim Berglings liv men det råder inget tvivel om att känslan av meningslöshet och hans existentiella behov stod i centrum i kampen att hitta ett liv bortom den karriär som brutit sönder honom. Det är djupt tragiskt att han inte fick uppleva hälsa och mening som självklara komponenter i tillvaron trots framgång och trots att han bara var 28 år vid sin död.

Nyligen gick även vår folkkära Lill-Babs ur tiden och även om hon vid sin död var 80 år och på många sätt hade levt sitt liv på ett fullödigt sätt så vittnade hon själv om stressens pris över livskvalitén i intervjuer och TV-program under senare år. Hon tackade aldrig nej till uppdrag och jobbade jämt. I många år uttryckte hon en längtan och ett behov av att ta det lugnare, att få tid för familjen och att ta bättre hand om sig själv. Så blev det inte. Turnerandet och livet levdes på högsta växel ända in i döden. Hennes historia är ett skolboksexempel på det man hos läkaren eller psykologen betraktar som arbetsnarkomani som man vet har förödande konsekvenser för den drabbades egen livskvalitet såväl som för de anhörigas. Man kan inte låta bli att undra om hon någonsin, tex i samband med att hon fick hjärtflimmer för många år sedan, blev erbjuden professionell hjälp att finna en bättre livsbalans? Eller blev det bara piller och symptomlindring samt en uppmuntran att fortsätta som om inget hänt?

Visst är det så att vi själva är ansvariga för det liv vi lever och de val vi gör men vi kan inte bortse från att människan socialiseras in i en kultur där det omgivande samhället har ett enormt ansvar genom sin påverkan på människors värderingar och attityder till livet och till sig själva. Det råder inget tvivel om att det västerländska samhället har fostrat sina medborgare till att bli maskin-lika och att vårt värde mäts i vad vi producerar och hur lönsamma vi är. Behovet av att duga och känna att man är bra är människans och djurets starkaste drivkraft eftersom det är när vi känner oss sedda, uppskattade och älskade av omgivningen som vi får en känsla av värde, av att tycka om oss själva. Detta i sin tur föder känslan av mening i tillvaron som är måttet på psykisk hälsa.

Att vi springer sönder oss själva och att vi blir offer för utmattning och psykisk ohälsa har att göra med att vi kämpar för att få uppleva en känsla av mening i en tid som driver oss till att bli maskiner. Det är detta som är själva kärnproblematiken i vår tids utmattningsepidemi och det är först när vi förstår denna koppling och börjar finna vägar för människans berättigande på jorden som skild från maskinens, som människor kan börja må bättre. Lyckas vi inte med det så behöver vi bara titta på dokumentören av Tim Avicii Berglings liv för att förstå att vi står vid randen till vår civilisations undergång.

0

Avicii & Man’s search for meaning

The music wonder of modern time, world famous Tim Bergling, alias Avicii was found dead in Oman on April 20th 2018. He was 28 years old at the time of his death. At the moment the world is trying to understand and to capture how someone that young who had it all, could be so deeply unhappy and experience a lack on meaning in life. It is a true tragedy.

The documentary mirroring his life (True Stories SvT Play) from the moment he became famous at the age of 18 until he retired and withdrew from the world at the age of 26 reveals the underlying causes of his misery and despair. It is a film that I hope everyone would see since it is capturing the essence of the void in the western society that is still perceived as the road to happiness, when in fact it leads to devastating consequences for many. Millions of people in the western world suffer from depression and burnout in the same way that Tim Bergling did. Lets us hope that his tragic death at such a young age, may be an eye opener, an awakening for our time where his fame and tremendous influence on peoples hearts and minds may guide us and our society even when he is no longer among us, to walk in another direction, away from the darkness. May that along with his great music be the legacy he leaves behind.

In the documentary True Stories that was launched in October 2017, around 6 months ago, Tim Bergling speaks very openly about what happened to him and how he felt. It shows his deep passion and obsession with music and how it all started when he was still a teenager. Quickly, thank’s to him being genius and with help from his manager he rose to great fame where his music touched millions of people of all generations around the globe. In the same way that ABBA once concurred the world, Avicii tapped into the feelings of people at our time and touched our souls in a way that became deeply meaningful and at the same time truly devastating for him personally.

The meaning of his life was to create music and to touch peoples hearts and minds. As most creative and innovative people Tim Berling was an introvert. In the documentary he speaks openly about this important insight that made him understand why he did not enjoy the role as DJ and why he did not feel happy and fulfilled after a performance with thousands of people dancing to his music. According to the tale of Western Society what brings happiness is to become successful and to make great money. If in addition you get to travel the world and mingle with other rich and famous people, the picture is complete and your lifelong happiness is guaranteed. This is the story that every child in the western world is told and that is what shapes our minds.

For Tim Bergling, the insight of him being an introvert gave meaning since it explained his ever acceding feelings of stress, anxiety and lack of meaning at a time when he according to the cultural story that had shaped him, should be feeling better and more happy than ever. In existential worlds you would say that he had abandoned himself and his true core by stepping into a role designed for an extravert when in fact he was an introvert which means that he would have needed time to himself, time to replenish his energy and time to process what he experienced, to nurture his soul. Instead for years he was traveling around the globe with tours and performances every night and no time or space to be himself. He had no home to withdraw to and Tim Bergling was lost as he stepped into becoming Avicii to the world. In order to cope with this stress and despair while millions of dollars were rolling in and his fame reached to the stars, he used alcohol to relax and to censor his feelings and the yearning of his soul. This led to serious effects also to his physical health and already a few years ago he had to undergo surgery and treatment caused by addiction.

Tim Bergling knew that either he had to stop the train or he would die. In the documentary, he shares his disappointment when his manager, friends and other people around him did not support him in his decision to quite. He said they all knew how much he suffered and that his anxiety was unbearable, even so they tried to persuade him to go on with touring. It came to a stop, in other words he “hit the wall” and had to cancel the performances in Las Vegas in 2015. He did stop the train at last and as an existential psychologist I would say that he had reached a point of no return. Either he would have to stop to reconnect with himself and the Tim Bergling that was lost in success in order to refind balance and meaning in his life, or he would simply die.

In 2016 he made his last tour and performance and decided at last to withdraw from the world. One year later he decided to do the documentary of his career and his suffering which I interpret as his way to share his therapeutic process with the world to explain his decision and to help breaking the fatal story of the western world that teaches us that money and success is what matters in life. At the end of his life, Tim Bergling understood that a life without meaning is no life and to experience meaning you have to stay true and connected to yourself.

The legacy of Tim “Avicci” Bergling to the world is that what matters in life is to be authentic and faithful to yourself.

May he rest in peace.

5

Stressens mysterium börjar klarna

Under de två årtionden som gått sedan utbrändhet blev ordet på allas läppar och stressrelaterad ohälsa slog igenom som en epidemi i vårt samhälle har fokus på de bakomliggande orsakerna handlat om att vi arbetar för mycket och att det är sjukskrivning från jobbet som är lösningen då man väl har drabbats.

Vi vet att människor inte hade det bättre förr och att människor var tyngda av långa arbetsdagar och hårt arbete redan från unga år. Självklart var människor trötta och säkert var många också deprimerade av tillvarons hårda livsvillkor med litet eller inget utrymme för förändring eller förbättring. Ändå hade vi ingen utbrändhet eller utbredd psykisk ohälsa. Jag håller därför med om att något annat har tillkommit som orsakar dessa problem och som vi ännu inte har definierat eller tagit på allvar.

I mitt eget arbete som psykolog, både i mitt kliniska arbete med patienter och som organisationskonsult i arbetslivet, har jag under de två årtionden som jag arbetat med dessa frågor kommit fram till att vi försöker lösa nutida problem med gamla lösningar. På många sätt är det faktiskt så att vi har fått det bättre och vi arbetar både färre timmar och har mindre press på jobbet än tidigare generationer. Industrisamhällets utveckling gjorde också människor sjuka och födde fram fackrörelser och arbetsmiljölagstiftning som syftade till att skydda människan från att bli sjuk av arbetet. Både arbetstidsreglering som Ergonomi kom till för att främja en konstruktiv balans mellan arbetsgivare och arbetstagare. Logiken bakom detta var att man förstod att människan behöver en gräns mellan arbete och fritid, att människan behöver återhämtning och vila samt att man måste anpassa den fysiska arbetsmiljön så att den inte orsakar ohälsa.

Under 1900-talets sista decennier gick vi in i det postmaterialistiska samhället och globalisering, datorisering och digitalisering förändrade livet och arbetslivet i grunden på motsvarande sätt som övergången mellan jordbrukssamhället och industrisamhället gjorde. Istället för kroppen var det nu hjärnan och personligheten som var arbetsverktygen och vi upptäckte att det inte gick att automatiskt stänga av jobbet när man väl lämnade kontoret eftersom tankarna på jobbet följde med hem.

Parallellt hade vi genom industrisamhällets strävan efter att lyfta oss från fattigdom till ett välfärdssamhälle med högutbildade medborgare, fått lära oss att det viktigaste i livet är att vara duktig. Eftersom vi kastat bort religionen till förmån för förnuftet och rationaliteten hade vi även förlagt människovärdet i själva prestationen. Att vara någon betydde enligt denna logik att lyckas. Samhällets förväntningar på individen fick konsekvenser på djuppsykologiska strukturer och medförde att människor utvecklade vad professor Lennart Hallsten benämnde PBS (Prestationsbaserad självkänsla).

Kombinationen av ett gränslöst samhälle och en personlighet med ett eget inre driv att till varje pris visa sig duktig och att prestera sig till sin känsla av värde, av att duga, samt frånvaron av ett språk och en förankring för livets existentiella frågor, blev helt enkelt för mycket för människan att hantera. Reaktionen på detta är stress, trötthet, depression, ångest och utmattningsreaktioner eller med andra ord en bristande inre hållbarhet.

Forskning visar att det är bristen på balans mellan arbete och vila som är problemet eftersom återhämtning är nyckeln till hälsa. Detta stämmer men man behöver tillägga att förutsättningen för återhämtning och vila är att människan finner ro i och med sig själv. I mitt arbete har jag träffat många människor som varit långtidssjukskrivna och därmed haft alla yttre förutsättningar för vila och återhämtning men som inombords känt sig lika vilsna, stressade och oroliga som någonsin. Med andra ord räcker det inte med att ha de yttre förutsättningarna på plats för att vilan ska infinna sig. I det gränslösa samhället där vi måste lära oss leva med att aldrig hinna allt vi skulle önska och att hantera känslor av otillräcklighet är förmågan att finna ro i sig själv oavsett de yttre omständigheterna en förutsättning för välmående och vila.

Samhällets reaktion på folkets psykiska lidande har varit en generös utskrivning av antidepressiva, ångestdämpande och sömnmediciner. Detta har varit en akutinsats som räddat många liv men de underliggande problemen blir inte lösta av att vi censurerar oss från vad vi faktiskt tänker och känner. Tiden är mogen för att vi nyktert analyserar det samhälle vi lever i nu som gett oss mer yttre frihet än någonsin att själva forma vårt liv enligt hur vi väljer att leva. Till skillnad mot tidigare finns det dock inte någon eller något i vår omvärld som kan reglera livsbalansen för oss och ge oss ”rätt” att vila. Vi har fått friheten att välja hur vi ska leva i våra händer och med den också ansvaret att hantera sig själv och sitt liv på ett sätt som upplevs meningsfullt och hållbart.

Fram tills nyligen har människan fostrats till att anpassa sig till de yttre förutsättningarna och vi som lever nu är de första människorna i människans historia som på en kollektiv nivå styr över grundläggande frågor i livet som när vi ska äta, sova, arbeta och vila. Utöver det ska vi också bestämma vad vi ska utbilda oss till, var vi ska bo, om vi ska leva med någon, ha barn eller inte, samt alla vardagliga detaljer som t.ex. val av elbolag eller mobiloperatör eller för den delen vilken diet vi bör följa för att hålla oss i form. Då inget längre sker på automatik kräver analys och beslutsfattande tid, men ställer också krav på oss att välja rätt. Blir det fel har vi ingen att skylla på då vi själva är ansvariga för våra fria val. Givet att vi på en psykologisk nivå är utlämnade till att det måste bli rätt eftersom det är då vi känner att vi duger och att vi har ett värde som människa, lever vi med en ständigt närvarande och ofta omedveten existentiell form av stress som i psykologisk mening innebär en kamp för överlevnad. Att ”gå i väggen” innebär för många att förlora sig själv.

Att sätta gränser på jobbet och säga nej till arbetsuppgifter då det blir för mycket är svårt eller t.o.m. omöjligt för en människa vars värde ligger i att leverera på topp för att få bekräftelse på att man duger. Givet att arbetslivet numera för de flesta är gränslöst och innebär frihet under ansvar finns det ingen annan som kan sätta de nödvändiga gränserna än individen själv. Arbetsmiljölagstiftningen försöker fortfarande med rätta påpeka och tvinga arbetsgivare och chefer att ta ansvar för balans i livet för sina medarbetare. Detta är en viktig parameter i sammanhanget men vägen framåt handlar om att människan själv behöver rustas för att ta ansvar för sig själv och sin balans i tillvaron med stöd av den lagstiftning som finns på området.

För att vända utvecklingen behöver vi även förstå sambandet mellan existentiell ångest och stress där vi inte tar hänsyn till vad det betyder för människan att leva utan språk och förankring i någon livsåskådning som ger svar på frågor kring liv och död, om mening och som avlastar från det personliga ansvaret för livets alla dimensioner. Det är utmanande att hantera åldrande, sjukdom och död både i relation till närstående som till det egna livet. Det är också svårt att hantera utsattheten i att känna sig obetydlig och värdelös om något går fel eller man misslyckas istället för att kunna vila i en känsla av ett grundläggande människovärde oavsett vad man gör eller inte gör. Den existentiella ångest som normala livshändelser orsakar är outhärdlig om man saknar verktyg att möta och hantera den på. I ett sådant läge är det tacksamt att kunna fly in i jobbet och i aktiviteter med den underliggande drivkraften att springa så fort att man slipper tankar och känslor. Vad hjälper det i ett sådant läge att chefen säger att man borde gå hem och ta ledigt?

Vi har fått ett liv att förvalta och när vi blivit fria att formge det livet i stort sett som vi behagar krävs det mycket personlig utveckling, mod och stryka att våga och kunna staka ut sin egen väg, och att därigenom få uppleva den känsla av mening som människan ytterst strävar mot. I mitt eget mångåriga arbete med behandlingsprogram för människor som drabbats av vår tids ohälsa har jag som existentiellt inriktad psykolog praktisk såväl som teoretisk kunskap och erfarenhet av att människor kan bli friska och leva hållbara och meningsfulla liv även efter att ha drabbats av depression eller utmattningssyndrom – om bara de får rätt verktyg.

Den vanligaste spontana kommentaren som människor i mina behandlingsprogram gett under årens lopp är; ”Varför har ingen talat om detta för mig förut?”. Det uppstår en spontan känsla av förvåning över att de verktyg vi behöver för att kunna leva väl i dagens samhälle inte förmedlas av föräldrarna, inte i skolan inte i arbetslivet och inte av samhället. Kontentan är att det behövs en generell kompetensutveckling i levnadskonst med människans eviga existentiella behov och drivkrafter som grund. Endast så kan man ställa krav på människor att ta ansvar för sitt liv och komma tillrätta med den epidemi av psykisk ohälsa som håller oss fångade i en känsla av att vi ”snuvas på konfekten” d.v.s. å ena sidan har vi det bättre än någonsin och å andra sidan har vi aldrig mått sämre.

2

Om Rakhmat Akilov´s väg till Paradiset

Planeringen bakom terrordådet den 7e april 2017 på Drottninggatan i Stockholm börjar klara i takt med att förhören med attentatsmannen Rakhmat Akilov rullas upp och publiceras.

Det faktum att Akilov valt att samarbeta med polisen visar att han inte känner någon skam över dådet. Hans berättelse är snarlik många av de berättelser vi tagit del av från Europas drabbade grannländer där människor låtit sig radikaliseras och valt att strida på IS sida mot Europa. Det är en berättelse om marginaliserade människor som lever på existensminimum i Europa i en slags skuggtillvaro utan upplevelser av att integreras eller kunna bygga ett fungerande liv för sig själva och sina familjer.

Dessa män lever dagligen med skam över sig själva för att de inte förmår försörja familjen och inta den auktoritära mansroll som religionen och traditionen i hemlandet påbjuder. De känner sig värdelösa både i den värld de lämnat och i den värld de lever i. En grund till att de inte lyckas bygga ett fungerande liv i Europa är att de kommer från enkla förhållanden, de saknar utbildning och språkkunskaper och fastnar därför i tillfälliga, lågavlönade svartjobb. I detta läge är det endast religionen och traditionen som bjuder någon trygghet och stabilitet i tillvaron. När det är kaos inombords är det ett mänskligt fenomen att hitta något i den yttre världen att hämta kraft ur.

Av dessa skäl blir dessa desperata män lätt offer för fundamentalistiska rörelser. De lider ofta av odiagnostiserade och obehandlade depressioner och känslan av meningslöshet i tillvaron gör att döden kan kännas som en lockande utväg. Om det dessutom finns en möjlighet att kunna avsluta livet genom att återta sin förlorade värdighet och därmed både sprida glans och ära åt de efterlevande och att få en garanterad plats i paradiset för egen del, framstår rollen som självmordsbombare eller attentatsman som väldigt lockande.

Livet måste ha en mening och ett liv utan mening är inget liv. Det är denna enkla sanning som vi måste ta avstamp i om vi ska kunna förstå och förhindra terrorattacker i västvärlden. Detta är inget som polis, övervakningskameror eller telefonavlyssningar kan råda bot på.

En människa som förlorat sin värdighet och känslan av mening i tillvaron kan inte fortsätta leva med dessa känslor. Därför är det lätt att projicera sitt lidande på någon/något annat. Västvärldens demokratiska samhällen där individen och friheten ställs i centrum är en antites till de samhällen och de traditioner som dessa män är sprungna ur. Om de skulle anamma dessa värderingar skulle det innebära att de också blir ansvariga för sitt liv och för sin lycka och framgång. I detta paket ligger hela förhållningssättet till tillvaron där självkänsla och självförtroende är nödvändiga komponenter för att kunna skaffa en fru, bilda familj liksom att skaffa sig ett jobb och en karriär som ger möjlighet att ta del av det omgivande välfärdssamhället. För dessa individer upplevs detta som ett omöjligt projekt och därför blir de lätt mottagliga för radikaliserande krafter inom IS och andra terrororganisationer. Dessa fördömer de västerländska samhällena och den västerländska kulturen och ser all ondska i världen som orsakad av dekadenta och onda västerlänningar.

Den tolkningen innebär en efterlängtad befrielse från dessa mäns djupa skamkänslor inför sig själva och det behövs ofta inte mycken övertalning innan de är beredda att ansluta sig till IS och att offra sitt liv för ett högre syfte som upplevs som en befrielse och en lösning på till synes olösliga inre konflikter.

Akilov och män i liknande situation vittnar om att vi lever i en global värld där vi helt enkelt inte kan strunta i människors levnadsomständigheter på andra håll i världen och leva väl i vår egen privilegierade värld. Bristen på stöd och hjälp åt människor i deras lokalsamhällen får flyktingströmmarna att öka liksom därmed både problem och kostnader för västvärldens demokratier. Mot bakgrund av att merparten av dessa flyktingar inget hellre önskar än att de skulle haft möjlighet till trygghet och försörjning i hemlandet, behöver vi fundera på hur vi kan stötta människor i andra länder utifrån deras egna förutsättningar med respekt för att den livssyn och de värderingar som präglar västvärlden inte nödvändigtvis går att exportera eller trycka ner i halsen på människor i andra delar av världen som inte ser några fördelar med demokrati och individuell frihet.

I grunden handlar dessa problem om fundamentalt existentiella frågor och om grundläggande mänskliga behov. Inför detta står alla praktiska och rationella lösningar sig slätt och ju mer vi försöker stävja ett problem där vi fortsätter bortse från dess verkliga orsaker, desto värre blir det.

0

IKEA – en utveckling i linje med tidens behov men vad behöver vi 2018?

I veckan gick IKEA´s grundare och en av Sveriges främsta entreprenörer genom tiderna Ingvar Kamprad, ur tiden i en ålder av 91 år. Framgångssagan med IKEA är intressant att reflektera över ur ett psykologiskt och existentiellt perspektiv då dess utveckling skett och fortfarande löper i samklang med tidens och människors behov.

På 1950-talet befann sig Sverige i en unik situation då man dels överlevt 1900-talets båda världskrig utan att landet skövlats och ruinerats, dels hade en bred samling kring Folkhems projektet som gick ut på att förbättra levnadsstandarden för den stora massan och därmed hjälpa folket att höja sig över överlevnadsnivån där endast de mest basala behoven har någon betydelse.

IKEA grundades i en tid då människor var redo att börja fundera över hur det såg ut i hemmet, då man ville få det snyggt, rent och modernt. Allt detta till ett lågt pris och i linje med Socialdemokratins tankar om lika möjligheter för alla. Om inte tiden varit rätt och folket redo hade IKEA inte kunnat bli den framgångssaga som det blivit. Från starten har IKEAs produkter och service utvecklats i takt med människors behov och utveckling – just därför finns det inget stopp för företagets expandering i världen. I takt med att vi i Sverige och i Västvärlden utvecklar högre behov bortom de rent materiella, har stora delar av övriga världen nått den punkt där Sverige befann sig på 1950-talet då den stora massan av befolkningen fått en bättre levnadsstandard och är mottagliga för och har möjlighet att tänka på mer estetiska behov.

På hemmaplan fortsätter kärleken till IKEA´s praktiska lösningar och ljusa, nordiska estetik och det finns i princip inget hem som saknar IKEA produkter i vårt land. Däremot kan vi sannolikt, i likhet med HM, se en nedgång och en avmättning av konsumtionen framöver i takt med att hållbarhetsvärderingarna tar över världen.

2018 handlar människors behov inte längre om att möblera hemmet eller att fundera över de estetiska behoven i tillvaron. Allt detta är redan på plats och en självklarhet för de allra flesta. Just tack vare denna materiella mättnad har vi nått en nivå där vi funderar över hur vi kan bidra till en hållbar värld genom att konsumera mindre, ta hand om vår hälsa , engagera oss mer i våra relationer, i vår omvärld och för världens behov. Frågan är vilken plats IKEA kan inta i denna utvecklingstrend?

Nästa utvecklingstrend kan sannolikt inte hanteras inom ett vinstdrivande företag men behöver fånga upp den anda som IKEA skapats och formats ur; d.v.s en grundläggande känsla och drivkraft att ”serva” folket, att skapa lösningar för människors fundamentala behov som främjar utvecklingen såväl för den enskilda människan som för samhället i stort.

Ingvar Kamprads och IKEA´s betydelse för Sveriges utveckling kan knappast överskattas – må han vila i frid!

2

När själen grips av hunger gör människan revolution

 

”Enligt journalistikens standardformulär ställer sig förtryckta människor i vägen för pansarvagnarna bara om matpriserna stiger.
I själva verket gäller sådana protestvågor oftast djupare behov” (Nathan Shachar, DN 16/1 2018).

Nathan Schachar´s artikel är ett uttryck för att vi går in i en tid då vi måste ta till oss djupare analyser och öka förståelsen för vad som driver människor. Detta för att kunna tolka skeendena i vår tid på ett sätt som ger svar istället för att öka förvirringen. I den bekväma västvärlden har vi tappat förankringen i livets existentiella ytterstationer och tolkar världen och livet som att det var en allt igenom rationell angelägenhet. Som Nathan Schacher mycket riktigt formulerar det så demonstrerar vi i västvärlden för och emot större och mindre saker såsom reformer, prishöjningar, pendelkortsavgifter och liknande. Eller också uttrycker vi vår åsikt i en rent principiell fråga.

På andra håll i världen där människor lever i totalitära system demonstrerar man inte mot matpriser. Att man med livet som insats ställer sig i vägen för makten innebär att man demonstrerar mot allt och att man är beredd att offra livet för sin sak. När en människa tar ett sådant steg och ansluter sig till en demonstration är det för att något hänt djupt inne i henne som inte kan göras ogjort.

Det som står på spel är människans värdighet. Men när tvingades någon i Västvärldens metropoler att riskera livet för sin värdighets skull? Ingen minns och just därför har vi så svårt att förstå psykologin i ett samhälle baserat på skräck.

I själen finns ingen fångenskap och ett av västvärldens främsta problem är att utvecklingen av välfärdssamhället har avskärmat oss från kontakten med och språket för människans djupare dimensioner som ofta står i direkt motsatsförhållande till logik och rationalitet. Den tolkningsram som vi har kring världen och livet är med andra ord begränsad och gör att vi har svårt att förstå globala skeenden och yttringar bland människor som inte formats av ett demokratiskt, välfungerande välfärdssamhälle utan som till varje pris försvarar sin värdighet som en livets sista utpost.

Det är värdigheten som står på spel i kampen mellan väst och öst och det är värdigheten som utgör kärnan i mycket av det våld och de problem som vi häpet ser händer runt omkring oss i de invandrargäng som lever runt omkring oss. Vi förstår helt enkelt inte och därför famlar vi också i att hitta lösningar på många av vårt samhälles mest grundläggande utmaningar.

Men kanske kan den hunger efter mening som västvärldens människor lever med bli den vändpunkt som leder till den sociala revolution som krävs för att vårt samhälle ska övergå i ett nytt paradigm som tar avstamp i just människans värdighet och känsla av grundläggande mening i tillvaron. I grunden handlar det om vad som är ett värdigt liv i ett välfärdssamhälle som bygger på trygghet och frihet och alla människors lika värde. Är det då rimligt att känna sig deprimerad, ångestfylld och utmattad? Kan vi tolerera brutalt våld på våra gator och att den sociala hållbarheten i det omgivande samhället brister? Värdighet innebär en existentiell gränsstation i människans själ som spelar en huvudroll då det brister på grund av utmattning och sjukskrivning blir ett faktum. Detta kan alla som drabbats känna igen sig i. Ändå är det ingen som nämner detta då det ställs diagnos eller diskuteras behandling. Känslan av värdighet styr i själva verket det mesta i livet men i den upplysta våstvärlden har vi ingen aning om det.

1

Behöver vi mer kunskap om ångest?

”Varför behöver vi mer kunskap om ångest?” frågade den unge butiksarbetaren i min lila kvartersbutik när jag var förbi och handlade häromkvällen. Frågan kom sig av ett TV-program som behandlade ämnet och som visades på TV just då.

Jag bad honom förklara sig lite närmare och han upprepade: ”Varför behöver vi mer kunskap om ångest? Ångest betyder att något är fel och att man måste ta tag i det och förändra det som orsakar det.”

Som psykolog tyckte jag att uttalandet var intressant och befriande enkelt och praktiskt. Den unge killen, strax över tjugo år och med bakgrund från en annan del av världen, var genuint förvånad över att vi ägnar oss åt att intellektuellt fundera på och söka kunskap om ångest och vad det betyder – istället för att gå direkt till handling och därmed få ångesten att försvinna. I hans uttalande låg både ett erkännande av att ångest är en naturlig del av livet men också det för honom självklara och oreflekterade att ångest är en signal på att något inte står rätt till som behöver åtgärdas. Att ägna sig åt att fundera på det istället för att agera och förändra, saknade logik för honom. För egen del är jag inte av uppfattningen att det är så svart-vitt och jag ser självklart värdet i att öka kunskapen om ångest och dess betydelse,, samtidigt som jag ibland saknar den praktiska attityd till livet som den unge killen spontant uttryckte.

En del av västvärldens problem med psykisk ohälsa och lidande hänger helt klart ihop med att vi inte tar ångesten på allvar. Vi ser den inte som en signal på att något är fel och som en vägvisare för vad vi behöver. Vanligt är istället att vi dövar den med medicin och att vi försöker avleda oss från dess budskap på alla tänkbara sätt, vilket leder till att vi fastnar och hänger kvar i det som vi skulle behöva ändra på för att må bättre. Att möta och hantera ångest kräver mod och resilience och det är just dessa egenskaper som vi inte utvecklar med hjälp av mer kunskap och genom intellektet. Förmågan att möta och hantera livets utmaningar utvecklas genom att vi möter oss själva och livet som det är, att vi brottas med existentiella frågor om liv och död och finner vägar att hålla oss levande på ett inre plan trots yttre omständigheter. Det är livets skola som kan ge oss denna förmåga, något som vi kommer allt längre bort ifrån i ett samhälle som är inriktat på att skydda oss från allt som har med oro, smärta, ångest och lidande att göra.

1

 

Nationalism ett krampaktigt motstånd mot desorientering

De nationalistiska krafterna är framträdande i alla delar av Europa och så även i andra delar av världen och står i skarp kontrast till globalisering, öppenhet och tanken om en gemensam värld.

I Spanien står vi inför en ödesstund gällande Katalonien där det utifrån är svårt att förstå de rationella argumenten för önskan om självständighet och vikten av att få bli en egen nation. Betydelsen av att tillhöra någon eller något är fundamental hos människan och de nationalistiska krafter som vi ser olika uttryck för idag på den världspolitiska arenan har sin grund i människans panik inför kaos och fragmentering. Vem är jag och hur kan jag greppa det som är min omgivning så att jag kan definiera mig själv och min identitet?

De senaste årtiondenas globalisering har gjort oss till världsmedborgare i länder med öppna gränser där den nationella identiteten har upphört och upplösts. Detta står i bjärt kontrast till den stam och bymentalitet som präglat människan sedan tidernas begynnelse. För 100 år sedan hämtade vi vår identitet utifrån den släkt och den by som vi föddes in i och vi behövde inte själva ta ansvar för att definiera vem vi var varken för oss själva eller för andra. Identiteten var given och gav ett fundament för livet på gott och ont.

Med inflyttningen till städer och globaliseringen trodde vi att vi en gång för alla hade gjort upp med människans nationalistiska behov och anspråk men nu kommer motreaktionen. Brexit, Donald Trump och de högernationalistiska krafterna i Europas alla stater, liksom krav på självständighet från Katalonien och andra regioner i Europa har alla den gemensamma nämnaren att människor kämpar för att etablera en identitet i en värld som de tappat greppet om.

Det kan tyckas irrationellt och svårt att förstå för människor som känner sig trygga i sig själva och som upplever fördelarna med ett världssamhälle där den nationella identiteten är upplöst, där tillhörigheten till en klan eller en by inte längre finns och man är fri att skapa sin egen identitet och att forma det liv man önskar leva. Men som jag påmint om tidigare i olika sammanhang finns det också en stark drivkraft i att fly från denna frihet eftersom den kan upplevas som belastande och övermäktig.

Det är uppenbart att varken obegränsad och okontrollerad globalisering inte är vägen framåt, liksom att nationalism och revirtänk innebär en resa tillbaka i utvecklingen till en tid som är förbi. Frågan är vad som kan komma ut av att dessa två motpoler ställs mot varandra där krig och splittring automatiskt blir svaret på en onyanserad debatt där det handlar om att få över motståndaren på sin egen sida. Vägen framåt handlar om att ta hänsyn till människors grundläggande existentiella behov och att möta dem där de befinner sig. Endast så kan man få folket och den stora massan med sig i ett samhällsbygge som förenar motpoler där själva känslan av överlevnad i psykisk och existentiell mening står på spel.

1

Sverige går som tåget men våra själar hänger inte med

Under de snart tjugo år som jag haft förmånen att få möta och hjälpa människor som drabbats av utmattningsbesvär i olika kulturer slås jag av hur intensifierad konflikten mellan det omgivande samhällets och arbetslivets krav och tempo och människans behov, har blivit.

Denna resa började under 1990-talet och har skördat många offer sen dess. Det gick fort i Sverige även för 20 eller 10 år sedan och många hängde inte med utan gick sönder av tempot. Någon sänkning av takten har vi dock inte kunnat skönja och vanliga drömmar hos det svenska folket är snabbtåg som rusar förbi utan att man hinner hoppa på och följa med. Man vaknar kallsvettig med tärande känslor av otillräcklighet och panik, trots att man har ett toppjobb, god ekonomi och alla bitar på plats.

Sveriges ekonomi går som tåget och landets finanser överträffar förväntningarna. Problemet är att detta snabbtåg har uppnått en fart och ett tempo som skördar många offer eftersom dess takt inte är förenlig med människans grundläggande behov. Vi skyndar oss och vi springer dagarna i ända och räknar minuter för att få livspusslet att gå ihop. Vi hinner inte sova tillräckligt och när vi väl lägger oss med andan i halsen är systemet på högvarv och känslor av ångest och meningslöshet gör att vi har svårt att komma till ro utan lugnande medel. Är detta livskvalitet? Är detta ett mått på världens högsta välfärd?

När vi är stressade och skyndar oss hamnar kroppen och själen i otakt. På det fysiska och mentala planet är vi för det mesta långt före själen och det är denna inre splittring som gör att vi till slut går sönder. ”Att gå i väggen” innebär att man nått den punkt då man antingen måste stanna upp och invänta sin själ eller också bryts man sönder helt enkelt.

Genom sjukskrivning, återhämtning och rätt rehabilitering kan man bli helt frisk och läka ihop. Problemet är att det omgivande samhället och arbetslivet inte förändrats och att man måste hitta en väg tillbaka in i de strukturer som gör att man gått sönder. Det är inte konstigt att många inte klarar det utan hamnar i valet mellan att ha ett liv och må bra eller att gå tillbaka till jobbet och bli sjuk. Att endast 16% av svenskarna känner motivation på jobbet är därmed inte förvånande men däremot högst oroväckande. Jobbet handlar inte bara om att få en lön och kunna få livet att gå runt ekonomiskt, utan även om att känna att man bidrar, utvecklas och finner sammanhang och mening i tillvaron. Att trivas på jobbet och att ha goda omständigheter på jobbet är hälsofrämjande och en viktig komponent i ett fullödigt liv.

Det är just därför vi behöver ledare nu som kliver fram och som tar ställning för att ändra på hur vi arbetar och som bidrar till att sakta ner istället för att öka tempot. Det kommer inte vara börsnoterade bolag som klarar detta eftersom de är i händerna på aktieägare som kräver utdelning enligt kvartalsekonomiska tidsramar och där pressen att kortsiktigt leverera högre vinster övervinner alla andra värden. Sannolikt är det därför som småföretagen växer i antal och styrka och där entreprenörer hittar nya sätt att förena arbete med det övriga livet. Att få leva i samklang med sig själv och att inte vara splittrad inombords är förutsättningen för både hälsa och livskvalitet.

Det stora i livet finner vi som vi alla vet i det lilla livet – se till att inte missa att vara närvarande med dig själv och det som verkligen betyder något. Livet går inte i repris!

0

We need your help!

We are planning to start a speaker scene at Downtown Camper, Downtown talks!
The speaker scene is about how we can live our lives in a more sustainable way – individually, socially, at home and at work. We need to talk about how to reach our full potential, about how our choices affect the world today and tomorrow, for us and for the next generation.

Every Wednesday at 18.00 a new speaker will climb the scene of Downtown Camper, speaking to a curated mix of handpicked influencers and curious hotel guests on a subject that is close to their hearts, a subject that continues to fascinate and inspire them.

The topics will differ, but all speakers aim to open our minds, challenge the way we think, make us curious and ready to explore a new aspect of sustainability. Each speech is 20 minutes long, followed by 20 minutes open discussion, and will be live streamed.

On Wednesday 11 October we will have our first pilot and we would like to invite you to this new experience and ask for short feedback from your perspective.

Welcome to Downtown Talks!
Click here to register!

Downtown talk 11th October
How to drive sustainable change – Theory U!
Barbara Keller

Committed to co-create sustainable change processes from the inside-out in order to re-connect us with ourselves, other living beings and the world we live from.

Barbara Keller
Lic. Psychologist and Consultant

If you can´t join us you have an opportunity to watch a live stream of the event, click on link below:
http://scandicdowntown.play.livearena.com/single/Live/2431648f74d3495396e0a3e4f187eb2