0

Vad krävs för att vi ska agera på miljöhotet?

Häromdagen presenterade FN’s klimatpanel sin rapport som bekräftade att vi nu går in i sista fasen när det gäller våra möjligheter att rädda världen från en miljökatastrof utan återvändo.

Det är skrämmande men föga överraskande läsning eftersom miljöforskarna redan larmat oss om den återvändsgränd som vi håller på att stänga in oss i. Naturkatastroferna runt om i världen har dessutom blivit mer frekventa och därmed påtagliga för gemene man och det råder inga tvivel om att situationen är helt akut. Forskarna är eniga om att vi har max 10 år på oss att sätta stopp för utvecklingen mot avgrunden.

Den glädjande nyheten är att det finns tillgängliga lösningar som skulle kunna vända utvecklingen i rätt riktning! För att detta ska ske krävs radikala åtgärder där politiker och företag genomför omedelbara och kraftfulla reformer för att minska koldioxidutsläppen i atmosfären samt att jordens befolkning på motsvarande sätt genomför radikala förändringar i konsumtionsmönster och i livsstil – idag!

Ur ett rationellt perspektiv är det omöjligt att förstå hur vi som lever nu kan stå ut med att bidra till miljöförstöringen som kommer innebära att våra barn och framtida generationer får en förlorad värld i arv som följd av den livsstil vi inte var beredda att överge medan tid ännu inte fanns och trots att vi var fullt informerade om konsekvenserna. Hur ska vi kunna be om deras förlåtelse?

Förklaringen till detta irrationella dilemma handlar om att delar av jordens befolkning lever i censur antingen på grund av bristande tillgång till information och kunskap, otillräckliga förutsättningar att agera på ett miljövänligt sätt på grund av fattigdom och brist på resurser i det omgivande samhället, eller för att de medvetet vägrar acceptera en situation som skulle tvinga dem att släppa på bekvämlighet, status och materiella fördelar. Detta visar sig bl.a. inom EU där Sveriges målsättning att minska koldioxidutsläppen med 50% mötte Tysklands mål på 30% medan flera östeuropeiska länder kunde sträcka sig till en 10% minskning. I slutändan enades man om 35% som ett gemensamt mål för EU-länderna trots att detta är otillräckligt för att undvika en miljökatastrof.

Det är ingen slump att vi i det välmående Sverige där vi både har en hög materiell välfärd och en hög nivå av information och kunskap om situationen kan ”unna” oss att ha höga ambitioner. Vi har råd med en omställning och hos oss är det redan en trend att leva på ett hållbart sätt medan beteenden som bidrar till miljöförstöringen får oss att skämmas. Att inte bry sig om miljön är helt enkelt inte politiskt korrekt i Sverige idag.

I Östeuropa är befolkningen upptagna av andra frågor. De befinner sig mitt uppe i strävan att uppfylla sina materiella behov och att implementera den bekvämlighet och lyx som vi i Västvärlden avnjutit under årtionden. Här är det status att köra stora bilar, att resa utomlands på semester och att konsumera för att fylla hemmen med prylar. Kanske har man äntligen råd att äta kött varje dag och att slippa leva på grönsaker och vegetarisk kost som den enkla jordbruket gett fram till nyligen.
FN´s klimatmål hotar därmed hela deras livsstil.

Västvärldens livsstil och levnadsstandard är drömmen och målbilden för jordens befolkning, Vi själva börjar inse att det är vårt välfärdssamhälle som möjliggjorts via industrialiseringen som är själva grundorsaken till den globala miljöförstöringen. Sent om sider börjar vi agera för att finna vägar att bevara vår levnadsstandard med hjälp av en omställning av hela samhället som bygger på hållbarhet i dess olika dimensioner. Omställningen går inte alls i den takt som skulle behövas och om inte stora, radikala transformationer sker inom kort så kommer det att gå åt skogen. I våra samhällen lider vi inte brist på varken insikt, kunskap eller medel – det som krävs är helt enkelt radikala politiska beslut som tvingar oss in i hållbara beteendemönster i stort som i smått. Det kan hända att beslutsfattarna blir impopulära och inte vinner nästa mandatperiod men i det större perspektivet är det kanske bättre att bli ihågkommen som någon som gjorde sitt yttersta och tog ansvar istället för att fokusera på personlig vinning?

Parallellt sker en utveckling i resten av världen som strävar efter att kopiera Västvärldens framgångssaga. Med detta accelererar miljöförstöringen i takt med utvecklingen på ett sätt som kräver att Västvärlden stöttar mindre utvecklade länder i en utveckling och tillväxt som baseras på hållbarhet i alla dimensioner. Dessa länder har inte råd med en sådan utveckling på egen hand vilket kräver att de rika länderna delar med sig för ”The Greater Good”
Sammantaget är utmaningarna enorma men hoppet står till vår känsla av ”urgency” där vi får hoppas att vi nu samlar oss runt om i världen och agerar på att det är vår överlevnad och inte längre enbart vår välfärd som står på spel. Detta är ingen politisk fråga utan mänsklighetens gemensamma fråga. Det är ett val som handlar om liv eller död.

Det är vad du väljer att göra idag – inte imorgon – som har betydelse!

0

Det är nya tider nu

Ett av de viktigaste perspektiven för att förstå tiden vi lever i nu, dess möjligheter och dess utmaningar, handlar om The World Value Survey (WVS) som jag tidigare skrivit om. Det är Institutet för Framtidsstudier som sedan 1981 har intervjuat hundratusentals människor om deras värderingar. Kulturkartan är ett av de mest kända resultaten av World Values Survey. Den är baserad på ett urval frågor ur studien och visar hur olika länder i världen placerar sig utifrån medborgarnas värderingar.
Länderna placeras ut efter sina värden på två axlar. Den undre axeln, x-axeln, mäter synen på livet i en rangordning från ren överlevnad till livskvalitet, tillit och självförverkligande. Ju längre högerut ett land placerar sig, desto viktigare är individens frihet. Den vänstra axeln, y-axeln, mäter traditionella värderingar där religiösa föreställningar och respekt för auktoriteter hamnar långt ned och sekulära, rationella, hamnar högre upp på skalan.
Sverige placerar sig i den senaste mätningen från 2015 högst upp till höger på kartan, vilket betyder att vi är ett folk som är fria att forma vårt liv som vi önskar samt att vi har förutsättningar att satsa på självförverkligande och högre värden i livet. Det man ännu inte ringat in är vad konsekvenserna av denna unika position innebär ur ett existentiellt perspektiv.

Friheten att forma livet som vi vill är berusande men med den kommer även ansvaret för de val vi gör – och de vi inte gör. Det finns inget facit. Förutsättningarna är på plats men vad händer om vi väljer fel? Eller om vi inte är lyckliga trots att vi har allt vi kan önska och har uppnått alla mål vi satt upp?

Kanske är det just i detta gränsland vi på en mer kollektiv nivå befinner oss just nu och som ritar om kartan och omformulerar det som skapar lycka och välmående över tid. Det är ett intrikat arbete och samspel mellan olika dimensioner att lära sig att hantera det totala ansvaret för sig själv och sina handlingar i en värld med ett outsinligt utbud som befinner sig i konstant förändring. Att leva väl och i balans i en sådan spännande och utmanande tid ställer höga krav på självkännedom, personlig mognad, mod, handlingskraft och utrymme för reflektion.

Förutsättningarna för att utveckla dessa egenskaper som tillsammans skapar en inre kompass och en förmåga att hantera sitt liv på ett konstruktivt sätt handlar om personlig utveckling, dialog med sig själv och med andra, en stabil självkänsla och upplevelse av tid och utrymme att ställa den personliga utvecklingen i centrum för livet.

Den verklighet som många tampas med handlar istället om en upplevd tidsbrist, att man överfokuserar på yttre behov på bekostnad av ens inre, att man drivs av prestationskrav för att kompensera för en bräcklig självkänsla, vilket i sin tur gör det svårt att vara modig och att fatta självständiga beslut och att man saknar en känsla av en inre kompass som kan vägleda en i livet. Dessa omständigheter ligger till grund för en betydande del av den psykiska ohälsan som dessvärre ytterligare läggs på individens ansvar för det egna livets lycka och olycka.

Dessa omständigheter indikerar att vi med tanke på vår position på WVS skalan inte har något annat val än att sätta individen och den personliga utvecklingen i centrum eftersom det inte kommer gå att hantera livet och dess utmaningar med hjälp av någon annan. Implikationerna av detta givet att vi inte får fler timmar på dygnet är att vi måste minska tiden vi lägger på arbete, konsumtion och andra saker som hindrar oss från att utveckla oss själva och att medvetet lära oss navigera rätt i tillvaron. Sömn, återhämtning och personlig utveckling blir de centrala delarna av denna framtidsvision istället för arbete och aktiviteter i det yttre livet. Den tid som blir över behöver förstås ägnas åt arbete och att få samhällsekonomin såväl som företagens och den egna ekonomin att fortsätta snurra. Det vi kan dra ner på är all ”onödig” tid vi lägger på att sköta och ta hand om ägodelar såsom hus, båtar, bilar och andra materiella saker samt att skala ner och leva enklare för att vinna tid och skapa utrymme.

Detta är själva kärnan i det omvälvande paradigmskifte som pågår just nu. Den goda nyheten är att den personliga hållbarheten som jag skissar på i detta inlägg sammanfaller med de förändringar i beteendemönster som krävs för att minska miljöförstöringar och stärka den sociala hållbarheten i samhället. Ytterst sett handlar det om att transformera målbilden för ett lyckat liv från dagens motto att den som har mest och som hunnit mest är mest lyckad, till en målbild där man upplever att man har levt sitt liv på ett autentiskt sätt där man gjort medvetna val i linje med de värden man velat satsa på i livet och där man genom sina handlingar bidragit till den globala hållbarhetsutvecklingen i det lilla livet.

0

Om människans eviga drivkrafter

Livet som vi känner det förändras i en takt som vi inte kan föreställa oss. Den tekniska utvecklingen har gått framåt i rasande takt och med den tillgången till all världens kunskap via internet och digitala kanaler. Detta i sin tur har skapat en medvetandeutveckling som ger förutsättningar för människan att växa, utvecklas och att anamma perspektiv på livets olika dimensioner som skulle kunna leda till att vi höjde oss över destruktiva och primitiva beteendemönster.

Vad man inte förstått är att den tekniska utvecklingen också innebar risker för mänskligt liv och utveckling i likhet med atombomber och kärnvapen som var oförutsedda massförstörelsevapen sprungna ur kärnfysikens utveckling under 1930-talet. Dagens hot är sprungen är Dataismen där möjligheten att samla in information och data om människor genom deras kommunikation och beteenden på nätet gjorde det möjligt för det numera nedlagda bolaget Cambride Analytics att identifiera och därefter manipulera människor till att rösta fram såväl Donald Trump som Brexit.

Visselblåsaren Christopher Wylie, tidigare forskningschef på Cambridge Analytics, berättar bl.a. i DN (29/9 2018) om hur hans arbete inledningsvis handlade om att identifiera potentiella riskpersoner som skulle kunna radikaliseras till extrema islamistiska terrorgrupper och genom riktade insatser försöka ligga steget före motverka krig och terror i världen. Samma kunskap och processer överförda i händerna på Steve Bannon, chef för nyhetssajten Beitbart som är plattformen för den amerikanska alt-right rörelsen och nyfascismen, Kampanjchef för Donald Trump och senare Chefsstrateg i Vita Huset, vändes till en fullständig mardröm.

Arbetet gick ut på att identifiera människor med missnöje, som var utsatta, psykiskt labila eller på olika sätt förvirrade och utsatta i såväl det amerikanska som i det brittiska samhället. I likhet med Hitler under 1930-talets kollektiva vilsenhet och ekonomiska utsatthet i Tyskland och i Europa, fanns det nu en mottaglighet hos stora grupper för information och propaganda som gick ut på att finna en orsak, en syndabock för allt lidande och alla problem som gjorde att pressen på det egna ansvaret för sitt liv – lyftes bort och man kunde kliva in i känsla av att vara ett offer. För Hitler blev det judarna som blev projektionsytan för allt som var fel i samhället och idag har människans primitiva beteenden utnyttjats till att vända sig mot alla människor med utländsk härkomst och framförallt alla muslimer.

Ekvationen då som nu handlar om att identifiera människor som mår dåligt och som är svaga och vilsna, att utsätta dem för en riktad propaganda som sätter igång en process där människor snart känner sig inneslutna i en gemenskap av liktänkande, samt en stark ledare som man blint kan följa och som blir en efterlängtad Messias som ska ställa allt till rätta. Hitler lyckades på 1930-talet väljas fram till den yttersta makten i Tyskland på demokratisk väg trots att han saknade tillgång till dagens digitala kanaler som når ut till hela jordens befolkning under dygnets alla timmar. Att Donald Trump når framgång och att hans politik får efterverkningar i Europa där höger -nationalismen vuxit sig stark igen efter att ha varit skamfylld sedan koncentrationslägren öppnades och massmorden och tortyren blev synliga för världen, är därmed inte konstigt.

I grund och botten handlar det om psykologi och om människans eviga behov och drivkrafter som står oförändrade under tidens gång. Det är samma ekvation som målas upp om och om igen och det är tydligt att information och kunskap inte räcker för att i grunden skapa verklig förändring i mänskligt beteende. Vi måste ner på en grund som handlar om värderingar och om människosyn, vi behöver finna vår etiska kompass och vi behöver ta ansvar för vårt liv och våra beteenden. Men, ibland är vi svaga och utsatta och därför blir också omgivningens och samhällets ansvar av stor betydelse för vår förmåga att hålla våra primitiva känslor och beteenden i schack. Det är kombinationen av mänskliga brister och ett korrupt och icke-etiskt omgivande samhälle som skapat dagens situation i västvärlden.

Först nu börjar de rationella förklaringarna till denna samhällsutveckling bli tydliga. Låt oss hoppas att det inte är försent! Skadan är redan skedd och det vi står inför nu är att fundera på hur vi ska kunna bryta igenom den mur av otillgänglighet som anhängarna av högernationalism, rasism byggt upp? Innanför dess murar finns människor som är euforiska över att vara en del av en varm gemenskap, som inte längre känner sig vilsna och utsatta och som känner hopp och framtidstro när de ser Amerikas president leda dem in i framtiden och att de för varje dag blir en allt större del av en global rörelse vars mål är att sätta den egna nationen och den vite mannen i centrum för livet igen.

Den viktigaste frågan just nu är hur man når människor som inte vill lyssna på några argument och som är bergsäkra på sin tro som de kommer försvara ända in i kaklet?

2

Att städa ut Gud har sina konsekvenser

Igår var jag på Veckans Affärers seminarium ”Etisk kompass för AI – hur ser den ut?” där man diskuterade utmaningen i att förhålla oss till de etiska implikationer som utvecklingen av AI medför. På direkta frågor var det några få som kunde tänka sig att ha en AI-chef i framtiden, däremot många som gärna skulle vilja ha en AI-assistent redan imorgon.

Jag tyckte detta var intressant och tolkade det som att vi gärna vill fortsätta styra och ha kontrollen över vårt liv och våra beslut och att det är svårt att tänka sig att låta sig styras av en robot. Samtidigt vill vi gärna bli avlastade med diverse administrativa och praktiska sysslor som vi själva väljer att lägga på vår AI assistent.

Om utvecklingen stannade där skulle det kanske inte vara så komplicerat att förhålla sig till, men faktum är att utvecklingen går så snabbt och det finns ingen som har makten att bromsa eller att avgöra hur vi ska förhålla oss till risken att AI en dag blir så mycket smartare än människan att vi faktiskt förlorar herraväldet över vårt eget liv och över livet på jorden till den artificiella intelligensen och smarta maskiner. På gårdagens seminarium fick vi t.ex. lära oss att ”mördarroboten” redan finns och att möjligheten för en galen diktator att ställa in den på krig och utrotning av stora delar av befolkningen redan är här.

Det finns inga svar på hur dessa frågor ska hanteras och vem som ska hålla i taktpinnen av det enkla skälet att människan har tagit makten över sitt liv och över tillvaron och städat ut Gud en gång för alla. Det finns inte längre någon övergripande struktur och makt i tillvaron som den stora massan av människor i vårt samhälle är beredda att underordna sig. Med den individuella friheten att själva skapa vårt liv kom även ansvaret för de frågor kring etik, människovärde och existens på köpet som vi nu står handfallna inför. Vem bestämmer över vad som är ont och vad som är gott? Vem vet att människan är mer värd än en robot? Vem har rätt att avgöra vad tekniken kan och bör användas till och vart man skulle behöva sätta en gräns? Vem har mandatet att veta vad som skapar mening för dig eller någon annan?

Frågorna hopar sig och ekar tomma ut i rymden. Enda vägen framåt är att människan accepterar och axlar sitt personliga ansvar för samhällets och världens utveckling, sätter sig in i frågorna, skaffar sig information och utbildning samt engagerar sig i debatten som det demokratiska samhället erbjuder som arena för att vi tillsammans ska kunna fatta beslut som rör samhällsutveckling. Återigen verkar det som att oviljan att ta ansvar och bristen på bildning och djupare reflektioner och samtal kring avgörande existentiella frågor, utgör ett rejält hot för mänskligheten där vi står på randen att för alltid förlora kontrollen över livet.

Det är hög tid för ett ”Awakening” och att vi åtminstone gör vårt bästa för att se om experimentet att kunna leva utan en allsmäktig Gud och en kollektiv högre makt är möjlig eller om detta existentiella vakuum helt enkelt blir för utmanande att hantera och att vi som lösning väljer att underordna oss Dataismen och AI och gör tekniken till Gud.

1

Medelålderskris – utvecklingsfas eller sjukdom?

 

Medelålderskris är ett välkänt fenomen som man i allmänhet brukar skratta lite åt och inte riktigt ta på allvar. Begreppet myntades av den kanadensiske psykologen Elliott Jaques 1965 och till ganska nyligen inträffade denna utvecklingskris i 40-50 årsåldern. I mitt arbete kan jag se att de som drabbas både tenderar att vara yngre, men också att utvecklingskrisen pågår över lång tid och för många inte går över.

Medelålderskris innebär att man nått en punkt i livet då man både behöver utvärdera och ibland omvärdera de val man gjort och det liv man lever, utifrån perspektivet att det blir tydligt att livet inte är evigt och att det är dags för ett nytt utvecklingssteg. Vuxenlivets mål med att utbilda sig, skaffa sig ett jobb och en karriär, träffa en partner, bilda familj, få det bra materiellt och säkerställa att man uppfyller de förväntningar och mål som föräldrar och det omgivande samhället stället, har spelat ut sin roll. Antingen har man uppfyllt dessa mål och kan bocka av att man fått kvitto på att man är en duglig person och upplever därmed en tomhet i tillvaron i brist på nya mål – eller så har man inte lyckats så bra som man önskat och plågas därför av depressiva känslor och/eller av ångest som följd.

Medelålderskris är ett existentiellt tillstånd som inträffar i en tillvaro där människan blivit fri att forma sitt eget liv och där tradition, religion och andra omgivande strukturer tappat i betydelse. Det finns ingen upptrampad väg att följa i livet där föräldrar och andra äldre visar hur man tar sig från ett utvecklingssteg till ett annat och som inte kräver så mycket funderingar. Från det att du är tonåring i Sverige och i andra västerländska demokratier är det upp till dig själv att skapa det liv du vill ha och du är också ensam ansvarig för utfallet. Självklart innebär sådana livsbetingelser att det blir nödvändigt att ständigt reflektera över sig själv och sina val och att lära sig acceptera att allt inte blir som man tänkt sig och att det inte går att hinna med allt man skulle vilja.

Behovet av tid för att reflektera och arbeta med sin personliga utveckling samt bristen på medvetenhet/utbildning/vägledning i dessa existentiella frågor som sätter ord på detta, gör att många inte klarar av att ta sig igenom en Medelålderskris på ett konstruktivt sätt utan istället drabbas av onödigt lidande och ohälsa. En stor del av utmattningsbesvvär som har blivit vår tids symptom på denna brist tolkas och hanteras inte utifrån ett existentiellt perspektiv men ger åtminstone ofta den lidande tiden och utrymmet för reflektion inom ramen för en sjukskrivning. Känslan av utmattning är högst verklig och behovet av att för en tid ”stoppa ekorrhjulet” och få tid att ägna sig åt egna funderingar är skriande stort. Problemet är att många inte får hjälp att förstå, sätta ord på samt utveckla och ta till sig verktyg för att hjälpa sig själva att läka ut sin kris och bli friska. Istället fastnar man i ett tillstånd där man med hjälp av antidepressiv medicinering varken mår bra eller dåligt men där man kan fungera hjälpligt.

Den avgörande frågan är om du hittar ditt personliga och unika svar på vad din Medelålderskris handlar om och vad den försöker tala om för dig. Det som triggar krisen handlar om frågan om mening och innebär att man behöver reflektera över sig själv och sitt liv för att ibland ändra på det som inte är bra, samt lära sig acceptera det som är ofullkomligt och som inte går att påverka. Frågorna är allmänmänskliga men svaren är alltid unika och kan bara besvaras av dig själv.

I en tid då utmattning blivit en folksjukdom behöver vi verkligen fundera på om vi har råd att fortsätta betrakta detta som sjukdom eller om vi kanske borde vända på hela angreppssättet och normalisera Medelålderskrisen och se den som en naturlig givet våra livsbetingelser och satsa på att rusta människor att hantera sitt liv baserat på hållbar hälsa och existentiellt välmående istället för att medikalisera och betrakta det som en sjukdom.

Krisen kommer tidigare för att vi har bråttom och för att vi snabbare bockar av de livsmål som definierar oss som vuxna och som skapar vår identitet, men den blir också mer utdragen eftersom vi skjuter upp åldrandet och försöker dra ut på mitt i livet fasen så att den spänner över flera årtionden. Detta för att undvika att gå in i den fas som kommer därefter som handlar om åldrande och acceptans över det liv man haft och vad man gjort av det.

Lösningen på Medelålderskrisen handlar om att klargöra sin situation och vad man behöver göra för att återfinna meningsfullhet i tillvaron så att man kan finna en ny, bärande berättelse framåt, samt att agera på det. Budskapet är att det är dags att expandera sig själv så att man kan dela med sig och ge till andra av det man har (kunskap, pengar, tid eller annat) tillägnat sig i livet. I detta skede är det dags att lära sig att se ångest som en vägvisare i livet och att lära sig tyda och agera på de signaler som kommer från ditt inre och parallellt tona ner betydelsen av bekräftelse från omgivningen. Det är en tid då egot behöver träda tillbaka till förmån för mer altruistiska tankar om livet där glädje och mening handlar om att bidra till andras lycka och välmående.

2

Det förarlösa samhället

”Människan spår och Gud rår” är ett gammalt uttryck som hänger samman med en tid då människor på ett kollektivt plan upplevde att det fanns en högre, gudomlig makt som styrde de större skeendena i livet och världens utveckling. Denna uppfattning övergick i takt med industrialiseringen och teknikens utveckling till en tro på vetenskapen och staten som styrande faktor i tillvaron.

För dryga 100 år sedan hade Sverige ledare och politiker som formade visionen om ett välfärdssamhälle där Folkhemmet blev det samlande kittet för befolkningen. Visionen förverkligades genom att politikerna och landets ledare samlades kring en gemensam idé och vision som till sin grund var mer filosofisk och genom att man förstod att förutsättningen för dess förverkligande handlade om att befolkningen behövde processer kring bildning och personlig utveckling. Det var denna övergripande styrning i kombination med folkbildning som utgjorde framgångskonceptet för Sveriges utveckling till en av världens främsta välfärdsnationer. Mer om detta kan man läsa om i den utmärkta boken ”The Nordic Secret” av Lene Andersson och Tomas Björkman. Huvudpoängen är som jag ser det att lyfta fram att genomgripande transformation på samhällelig nivå inte kan ske utan ett klokt ledarskap med en bärande berättelse som kan fånga och inspirera människor att engagera sig, att öppna sig för nya perspektiv och för att genomföra tankarna och idéerna och därmed förverkliga transformationen i större skala.

Idag är såväl religionen som Folkhemmet överspelade som meningsbärande berättelser för människor i det svenska samhället. Syftet med frigörelsen från religionen och fattigdomen som Folkhemmet handlade om var att göra människan fri och lycklig. Tyvärr ser verkligheten annorlunda ut idag, trots att det på många sätt går bättre för Sverige än någonsin är många olyckliga och missnöjda och många dessutom ointresserade av både politik, samhällsekonomi och samhällsfrågor i allmänhet. Demokrati och frihet kräver ansvar för det större perspektivet och för samhällsutvecklingen eftersom makten ligger i folkets händer.
I en tid då digitaliseringen, Dataismen och den tekniska utvecklingen transformerar vårt samhälle i grunden är det väldigt oroväckande att vi både saknar kloka ledare som formulerar ett meningsbärande berättelse för vår tid som kan engagera människor och som kan få den stora massan att vilja ta ansvar för samhällsutvecklingen.

I detta vakuum uppstår en oroväckande situation där den mest relevanta frågan att ställa just nu är; ”Vem är det som styr?” Vi lever i ett förarlöst samhälle i en tid då behovet av ledning är akut – men vem är det som ska leda och vem kommer låta sig ledas? Frågor som dessa blir särskilt relevanta i dessa valtider då vi trots allt har en chans att sätta oss in i, bilda oss en egen uppfattning, samt engagera oss i att rösta och att därmed bidra till utvecklingen på ett genomtänkt sätt. Nyckelordet är ansvar.

1

En hållbar värld börjar och slutar med dig

Mot bakgrund av de akuta miljöproblemen, krig och konflikter på flera håll i världen samt bristande fysisk och psykisk hälsa bland stora delar av befolkningen är det inte konstigt att hållbarhet blivit ett modeord. Själv får jag var och varannan dag erbjudanden i min mailkorg om allehanda utbildningar som ger certifiering i hållbarhetsarbete.

Det är glädjande att det finns så många och så fantastiska initiativ runt om i världen kring dessa frågor och att frågan om hållbarhet klättrat upp till en av våra mest prioriterade områden att fokusera på. Det behövs dock en tydligare bild och riktning av hur miljöfrågan, den sociala hållbarheten och människans inre hållbarhet hänger ihop och påverkar varandra eftersom de tenderar att behandlas som separata fenomen och begreppet urvattnat.

Den akuta miljöfrågan är en global angelägenhet eftersom miljökatastroferna slår till utan urskiljning eller hänsyn till gränser eller andra världsliga fenomen som vi kan påverka. Den existentiella ångest och stress som många människor upplever kan i ljuset av det yttre hotet mot mänsklighetens existens faktiskt anses vara adekvat och ett tecken på psykisk hälsa – men betraktas som ett medicinskt problem vars symptom bör dövas istället för att utredas. Bristen på social hållbarhet som visar sig i krig, konflikter och även i bristande tillit och respekt människor emellan har sin grund i mellanmänskliga relationer som består av individer men hanteras ofta utifrån en övergripande samhällelig kontext. Sammanfattningsvis betyder det att lösningarna på bristande hållbarhet i världen förutsätter en helhetssyn som grundar sig på att hållbarhet alltid börjar med dig själv.

Det är ingen slump att vissa företag blomstrar, både i termer av välmående medarbetare och lönsamhet, eller att vissa samhällen präglas av politiskt stabilitet, människors välmående och stadig ekonomisk tillväxt. Det motsatta är också sant. Slutsatsen blir att vi behöver fokusera på hur vi själva mår och hanterar vårt liv, vilka värderingar vi anammar och agerar efter, samt vilket ansvar vi tar för vår omvärld som centrala byggstenar i det som skapar hållbara samhällen.

I mitt fleråriga arbete i Senegal i Västafrika har jag lärt mig mycket om dessa frågor genom att bl.a. studera, analysera och förstå hur det kan komma sig att detta land, som det enda landet i Västafrika, varit en fungerande demokrati sedan självständigheten från Frankrike 1960 och att man till skillnad från grannländerna aldrig haft inbördeskrig, diktatorer eller militärjuntor som tagit makten? Hur kommer det sig att detta djupt muslimska land är så öppet och tolerant mot kristna och andra minoriteter att man t.o.m. delar kyrkogårdar – samt att man är öppen för västerländska influenser och västerländsk utveckling som sker parallellt med traditionens närvaro i vardagen? Svaret är uppfostran och de senegalesiska mödrarna som naturligt lär barnen medmänsklighet, tolerans, att dela med sig och att bygga relationer istället för att skapa konflikter. Det är av dessa skäl som landet inte har någon extremism och som det enda muslimska landet i världen är utsatt för terrordåd från IS och andra fundamentalistiska muslimska rörelser som inte vill att världen ska se att det går att leva väl tillsammans.

I Sverige har invandrarfrågan seglat upp till att bli en av de största valfrågorna i årets val och i liket med andra länder i Västvärlden ser vi en ökad nationalism och främlingsfientlighet i vårt land. Det är nu vi skulle behöva våra politiska ledare som kunde berätta att 1 miljon svenskar tvingades utvandra från Sverige mellan 1845-1930 för att undkomma svält och för att kunna uppleva personlig frihet och möjlighet att skapa sig ett liv för sig själva och för sina barn. De blev välkomnade i Amerika och gavs möjlighet att bygga ett liv för sig själva men också att vara med och påverka samhällsutvecklingen.
Vad hade hänt med dem om de inte hade haft någonstans att ta vägen? Och vad hade hänt med Amerika om landet inte formats och skapats genom en multikulturell invandring från jordens alla hörn?

Amerika öppnade sin famn för svenskar och andra i nöd eftersom det fanns ekonomiska och praktiska möjligheter att assimilera och ta hand om denna massinvandring. Förhållanden kan jämföras med Sveriges ställningstagande att hjälpa till med dagens flyktingströmmar från andra delar av världen där människor flyr av samma skäl som våra egna släktingar gjorde för hundra år sedan. Forskning, precis som mina egna erfarenheter från bl.a Senegal, visar att viljan till medmänsklighet och att dela med sig inte har med ekonomiskt välstånd att göra. Fattiga människor som inte har någonting kan med rätt värderingar dela sin sista brödskiva med en främling. Det är detta förhållningssätt som skapar hållbarhet i praktiken.

Sveriges ekonomi är stabil och vi är ett av världens främsta välfärdsländer där ingen nöd råder eller har rått på länge. Att så många ändå kan tycka att vi saknar möjligheter att hjälpa utsatta människor och att invandrarna är orsaken till alla samhälleliga problem handlar om att vi lever i en kultur som urholkats gällande värderingar som bygger ett hållbart samhälle. Självklart kan man ha synpunkter på hur invandringen hanterats och det är viktigt att påminna sig om att hållbar utveckling handlar om en balans mellan att ge och att få. Att 1970-talets stora invandringsströmmar till Sverige från dåtidens fattiga länder gick så bra berodde på att vi inte bara öppnade vår famn utan att vi också ställde krav på personligt ansvar och anpassning till vår kultur och våra värderingar. Det samhällskontraktet fungerade utmärkt för alla parter men diskuteras inte ens i dagens samhällsdebatt.

Kanske kan en bidragande orsak till att 1970-talets invandring fungerade så väl hänga ihop med att det då fortfarande fanns levande personer i landet som hade personliga erfarenheter av egen eller närståendes nöd och utvandring från Sverige samt att den kristna värderingen ”Behandla andra som du själv vill bli behandlad” (fri övers,Bibeln: Matt 7:12) fortfarande ingick i barnuppfostran och utgjorde en kompass för människor i deras agerande i livets olika skeden.

En hållbar värld 2018 och framåt tar avstamp i ett förhållningssätt som bygger på att vi ser oss som världsmedborgare på en gemensam planet med en gemensam uppgift att hjälpas åt att vårda planeten och att leva väl tillsammans. Det finns helt enkelt inget annat sätt att nå detta mål givet att vi lever i en globaliserad värld där alla världens länder är förbundna med varandra ekonomiskt, socialt och politiskt. Att tro att det går att knoppa av resten av världen och att isolera sig lokalt bygger på en nostalgisk längtan tillbaka till en tid då tillvaron kändes enklare och mer greppbar. Det var en tid då vi inte hade internet, inte fick nyheter från världens alla håll och inte hade någon aning om att koldioxid utsläpp i Asien kunde ha någonting att göra med livskvalitén i Europa och tvärtom. Det var en tid då vi föddes och levde vårt liv i den by vi råkade födas i och där kännedomen om, och än mindre besöken till andra platser och länder var ytterst begränsad.

Det går inte att backa utvecklingen och just därför är perspektivet på vad som skapar hållbarhet idag inte någon politisk fråga utan en fråga som bygger på rena fakta. Även om vi struntar i andra och bara tänker på oss själva och vårt eget bästa är vägen att nå det målet att se sig som och att agera som en världsmedborgare istället för lokalpatriot. Motståndet mot en sådan utveckling handlar primärt om rädsla för att förlora greppet om sig själv och sin världsbild och om en oförmåga att hantera det personliga ansvar som kommer med friheten att forma och att bli aktör i sitt liv. Det är just i detta som människor sitter fast och behöver hjälp – en hjälp som inte kan lösas men väl möjliggöras genom politiska initiativ och ett ledarskap som bygger på ödmjukhet och förståelse för människors inre processer som förutsättning för de yttre skeendena.

Om dagens politiska debatt tog avstamp i en faktabaserad bild av vad som krävs för att vi ska uppnå visionen om en hållbar värld skulle vi kunna lämna vissa frågor bakom oss och istället fokusera på hur vi ska nå dit. Det är just så de senegalesiska mödrarna oreflekterat uppfostrar sina barn; det handlar inte om man ska vara snäll och inkluderade eller om man ska dela med sig eller inte – detta är självklarheter och just därför socialiseras barnen in i hur de ska göra och hur de ska förhålla sig till andra för att leva dessa kollektiva värderingar som en naturlig del av livet. Det är detta som är ledarskap!

0

Sommarreflektioner

Under sommaren har jag ägnat mycket tid åt att umgås med släkt och vänner från olika europiska länder och samtalen över middagsbordet eller under promenaden har stärkt min uppfattning om att vi lever i en tid av djupaste censur från våra politiker och ledare samtidigt som problemen hopar sig över oss utan att vi är medvetna om dess allvar.

Min analys av situationen är att grunden för hur vi mår och tolkar världen just nu hänger ihop med att vi befinner oss mitt i ett paradigmskifte där ingen vet hur framtiden kommer att te sig. Allt är osäkert och det finns inga svar på grundläggande frågor kring vår existens. Vi är medvetna om att globaliseringen och AI förändrar tillvaron i grunden och för all framtid och det enda vi får till oss är att vi måste anpassa oss till något som vi inte har någon tydlig bild av eller uppfattning om vad det kommer att innebära. Det finns ingen dialog eller vision från våra politiker om någon alternativ väg där humanismen får behålla sin plats som centrum i livet och teknikutvecklingen stå i vår tjänst. En sådan helt avgörande fråga för oss som lever nu och för mänsklighetens framtid borde vara huvudfrågan i den politiska debatten tillsammans med klimatfrågan och föremål för en folkomröstning.

Det kusliga är att frågan inte ens diskuteras och att vi istället matas med sakfrågor som i ljuset av miljökatastrof och slutet på homo sapiens som ras inte kan uppfattas som annat än sekundära då vår överlevnad står på spel. Då mänskligheten stått inför liknande omvälvande paradigmskiften tidigare i historien har det funnits kloka, modiga och visionära ledare som trätt fram och som lett människor och samhällen framåt. I sådana oroliga tider faller människan lätt in i önskan om att överge sin personliga frihet till förmån för en stark och auktoritär ledare som tar över och som fattar de avgörande besluten som man själv inte mäktar med. Det var precis vad som hände i 1930-talets Europa som banade vägen för diktatorer som Hitler, Mussolini och Franco med förödande konsekvenser för såväl människor som för hela samhällen.

Konsekvenserna av att dagens europeiska ledare inte förmår staka ut en vision för framtiden och inte hanterar de grundläggande och avgörande frågorna för vår existens, är att människor måste finna egna vägar att hantera oron och ångesten över framtiden och den egna överlevnaden. I sådana tider blir människor mer primitiva och mindre storsinta och toleranta. Man tänker på sig och sina närmaste och skärmar av sig mot resten av världen. Censuren träder in som ett skydd där information som man inte mäktar med att ta in stängs ute.

Under sommaren har jag i samtal och reflektioner insett att detta är vad som håller på att hända i alla europeiska länder just nu. I Frankrike, Spanien, Tyskland, Storbritannien, Sverige eller vart vi än går finns det ett högerextremistiskt och ett lokalpatriotiskt uppsving bland befolkningen som helt sätter sig på tvären när det gäller utvecklingen av en global värld där människor oavsett ras, bakgrund eller religion kan leva och verka tillsammans som världsmedborgare. Detta yttrar sig i ett vurmande för det genuina och lokalproducerade, något som har en positiv inverkan gällande miljön men då det övergår till att även inkludera endast dem man känner eller som har samma bakgrund och att vara emot alla med utländsk härkomst har frågan börjat få andra proportioner. Oavsett om det gäller stödet för Brexit i Storbritannien, situationen i Katalonien där man söker frigörelse från Spanien eller andra lokalpatriotiska yttringar behöver vi lyfta analysen till en högre nivå och fundera på vad det egentligen är som ligger bakom denna ilska och behov av att dra sig undan resten av världen för att sluta sig inåt?

Mänskligheten har gått framåt i det stora hela tack vare kloka och modiga ledare som haft förmåga att tänka större och som kunnat visualisera en bild av framtiden där den egna vinningen varit av underordnad betydelse. Just nu skulle vi behöva kloka indianhövdingar som världsledare som fattade beslut som var till gagn för mänsklighetens utveckling i 8 generationer framåt – även om dessa beslut i ett kortare perspektiv skulle kunna ha negativa följer för oss som lever nu. Sådana uppoffringar är dock ingen längre beredd att göra och just därför har vi utrotat indianhövdingarna eller förpassat dem till reservat. Såväl politiker som övriga ledare vet att deras framtid hänger på att leverera budskap som människor vill höra just nu och de förstår inte att det är genom en dialog och en kommunikation på en högre nivå som människan är beredd att offra sin bekvämlighet om hon bara förstår vad det är som står på spel.

I avsaknaden av visa politiker och ledare behöver vi som lever nu därför ta saken i egna händer. Vi har tillgång till all världens information och kunskap och vi som lever i Europa lever i stabila demokratier (ännu så länge) där vi är fria att utbyta tankar och åsikter och att fatta våra egna beslut. Det som behöver läggas till är det personliga ansvaret att engagera sig och att inse att alla vi som lever nu kommer vara medskapande eller medskyldiga till utvecklingen i samhället och i världen framåt. Det kommer inte finnas några ursäkter som håller om vi lämnar ett söndrande europeiskt landskap med 1900-talets krig, konflikter och förintelse samt kontinuerliga miljökatastrofer åt våra barn och barnbarn att hantera.

Vi kan bättre!

0

Att välja nöjdhet håller stressen i schack

Semesterperioden är nu snart över för de flesta och det kan vara utmanande att gå tillbaka till jobbet – även om man trivs med sitt arbete.

Sommarledigheten är något som många ser fram emot och på många sätt årets höjdpunkt. Det är då vi ska njuta av att bara vara, ha kul, umgås med nära och kära, upptäcka nya platser och leva mer i vår egen rytm och mindre utifrån klockan. Denna sommar har bjudit på sol och värme för alla oavsett vart man har befunnit sig och det har varit en tid då förutsättningarna för att fylla på energi och att vila och återhämta sig varit goda för alla som inte drabbats av konsekvenserna av den extrema sommarhettan eller vars tillvaro överskuggats av privata bekymmer.

Det är naturligt att känna ett motstånd mot att gå tillbaka till jobbet igen eftersom det är bekvämt att befinna sig i en mindre kravfylld tillvaro och att få leva mer utifrån sin egen rytm. Kanske känner du att det hade varit skönt att vara ledig någon eller några veckor till? Ett verktyg som kan hjälpa dig att underlätta övergången till jobbet och en mer uppstyrd och kravfylld tillvaro handlar om att välja att vara nöjd med att du haft en skön semester och känna dig tacksam både för det men också för att du har ett jobb eller annan aktivitet att gå till.

Förmågan att känna sig nöjd och tacksam över det lilla och självklara är nyckeln både till stressreducering och till lycka. Den som är mer anspråkslös och som utvecklat förmågan att vara tillfreds med små saker i vardagen är mer harmonisk och upplever en högra grad av lycka i livet. Den goda nyheten är att alla människor har förmågan att bli bra på att välja nöjdhet – men det förutsätter ett beslut och en livslång träning på samma sätt som vi t.ex. integrerar fysisk träning i vår vardag.

Istället för att tänka negativa tankar kring hur jobbigt det känns att gå till jobbet och hur skönt det hade varit att fortsätta vara ledig, har du möjlighet att välja att tänka positiva tankar kring att du är tacksam över ledigheten som du haft och att du är nöjd med att ha ett jobb eller annan sysselsättning att gå till om dagarna. Ett sådant tankeskifte gör att du automatiskt mår bättre och att du känner lust och energi istället för stress och trötthet.

Det är utmanande för oss som lever i en tid och i en värld där vi lärt oss att det alltid går att göra mer och bättre och där nöjdhet och tacksamhet rationaliserats bort till förmån för mer och bättre. Nu är därför ett bra tillfälle att ta den frihet vi ändå har att välja vår attityd till oss själv och till vår omgivning så att vi kan få behålla det inre lugn och den harmoni som semestern förhoppningsvis har gett även nu då arbete, skola och andra aktiviteter sätter igång igen.

0

Meningen med livet

“Av alla frågor om vår existens är den viktigaste frågan: Vad är meningen? När vi tappar bort meningen i livet handlar det alltid om en förslut av ett existentiellt perspektiv. Känslan kan komma snabbt: Arbetet, skolan eller våra relationer betyder inte längre något, när konsumtion och framgång inte ger något, eller när närheten till döden och lidande ställer från om vad som är meningen på sin spets.

Å andra sidan kan frågan vara vilande under lång tid och bara sakta nå medvetandet, men då drabba oss på ett sätt som påverkar hela vårt liv. Den som inte hittar ett personligt svar på en så grundläggande fråga kan fyllas av inre tomhet, känna sig vilsen och till och med drabbas av hopplöshet.

Men vi är inte offer för vår känsla av tvivel och brist på mening. Ett meningsfullt liv beror till stor del på oss själva och de förutsättningar vi har. I teorin är det möjligt att finna mening i alla livssituationer. Därför kan man säga att brist på mening är en form av mening: det uppmanar oss att titta närmare på vad som verkligen betyder något för oss, att hitta ett bättre sätt att existera.”

Alfried Längle, professor i psykoterapi och Viktor Frankl´s närmaste medarebetare