0

När psykiska diagnoser blivit en trend

När jag började arbeta med rehabilitering av psykisk ohälsa för femton år sedan handlade mycket av jobbet om att hjälpa de drabbade att hantera de förlamande skamkänslor de satt fast i som en konsekvens av sin ångest, depression eller utmattningsdiagnos. De uppfattade sitt tillstånd som ett tecken på svaghet och personligt misslyckande och många isolerade sig helt under sjukskrivningen och kunde/vågade inte ha kontakt med släkt och vänner. En del valde också att säga upp sig från jobbet istället för att bli sjukskriven och att på egen hand rehabilitera sig i smyg.

Då var det viktigt att satsa på utbildning, kunskap och medvetenhet om psykisk ohälsa på samhällsnivå för att därmed minska människors känsla av skam och lyfta fram arbetslivets roll i sammanhanget, vilket fick till följd att vi utvecklade en allmänt spridd uppfattning om att psykisk ohälsa primärt berodde på en ohälsosam arbetsmiljö, dåliga chefer och att man jobbat sig in i väggen. Skuld och skam lyftes från individen till arbetsgivaren vilket medförde att trycket på individen lättade och det blev plötsligt legitimt att vara drabbad och sjukskriven eftersom det gick att skylla på jobbet som orsak till problemet.

Idag har pendeln svängt ännu längre bort från individens personliga ansvar och det har i det närmaste blivit en trend att ha en psykisk diagnos. Kändisar talar ut i tidningar och i TV- och radioprogram, i poddar och i sociala media om sina depressioner, sin ångest, sin ADHD och trauman av olika slag och alla har någon i sin omedelbara närhet som är eller har varit drabbad. Yogagrupper, meditationsgrupper och samtalsgrupper av olika slag bidrar till känsla av harmoni och balans, inte minst för att man i gruppen finner sammanhang och mening och det utvecklas en stark vi-känsla som blir ett viktigt kitt i tillvaron. Eftersom man upplever att det är stressigt och kallt på jobbet har man ingen längtan tillbaka dit, särskilt inte eftersom man ofta via sjukförsäkringar har en tryggad ekonomi, samt att samvaron med andra i liknande situation står för sammanhang och mening.

Med detta vill jag inte påstå att människor mår bra – tvärtom är det så att den psykiska ohälsan och lidandet lagt sig som en våt filt över västvärldens välfärdssamhällen. Det stämmer att arbetsplatserna i många fall blivit otidsenliga och att den klyfta mellan människans behov och drivkrafter och arbetslivets och samhällets struktur som jag uppfattade i intervjuerna med yngre människor då jag skrev min första bok 2000 och som jag varnade för skulle bli orsak till en epidemisk utveckling av psykisk ohälsa, nu har blivit verklighet. Det går inte att backa bandet och få människor att gå tillbaka i gamla hjulspår och anpassa sig och må bra i strukturer och ett arbetsliv där man upplever att det saknas mening och där grundläggande behov för ett balanserat liv inte får plats. Men det är inte heller rätt att göra sig till ett offer för omständigheterna och att frånsäga sig ansvaret för sin hälsa och sin balans i livet i en tid då personligt ansvar, självledarskap och resiliens är vägen framåt såväl för samhällsutvecklingen som för det personliga välmåendet och hälsan.

Vare sig vi önskar det eller ej så befinner vi oss i ett omvälvande paradigmskifte där världen som vi känner den håller på att gå under. Dessa omvälvande förändringar pågår ofta över en period på tjugo år innan det nya börjar ta form och den allmänna uppfattningen och känslan är att man landat i en nyorientering där man upplever en distinkt skillnad mellan det gamla och det nya. Ännu är vi inte där men för att komma dit är det viktigt att vi inte låter psykisk ohälsa och lidande bli en trend, vilket både är högst disrespektfullt mot dem som verkligen är sjuka och lider men som också blir en feltolkning som riskerar att orsaka att vi fastnar i en situation som vi behöver kraft att förändra.

Samhällsförändringar och paradigmskiften börjar och slutar hos folket och hos den enskilda människan. Det är känslan av mening som står i fokus just nu i en tid och i en värld där många upplever att såväl rådande samhällsstrukturer och arbetsliv saknar mening. Det som skapar mening och riktning imorgon skapas av oss som lever nu och för att komma dit måste vi arbeta oss dit. Att passivt vila och fastna i en egen bubbla ger inte näring och kraft till en samhällsrevolution. Hur ska vi kunna bidra till förändring i arbetslivet om vi inte är där? Vem ska genomföra de systemförändringar som dagens och morgondagens människor behöver för att kunna leva ett liv baserat på mening om inte vi alla som lever nu engagerar oss?

Det är dags att vi reser oss och att vi börjar reflektera över det budskap och den mening som finns i vårt psykiska lidande. Vad är det den försöker tala om för oss och vad är det den signalerar?

0

Om konsten att vara nöjd och tacksam

I mitt arbete i olika delar av världen förundras jag ofta av det paradoxala i att människor som lever under enkla förhållanden ofta upplever och uttrycker så mycket mer nöjdhet och tacksamhet – och därmed lycka – än vad människor med mer privilegierade omständigheter gör.

Jag tänker på gamla och fattiga människor i Västafrika som bor i byar under enkla omständigheter och som skiner upp som om det vore julafton då jag tar med mig klementiner eller bananer till dem. I deras ansikten finns inga spår av oro och jag tröttnar aldrig på att se deras genuina glädje och tacksamhet över denna enkla gest som får deras ögon att lysa och deras hjärtan att le. Jag har aldrig sett dem arga, sura eller bittra, ej heller klaga eller uttrycka självömkan eller avund. Om de eller deras familjemedlemmar blir sjuka finns ingen vård att tillgå, ofta har de förlorat något eller några barn och de har inga pengar eller trygghetssystem att vila i. Men kanske har de trots allt det som är viktigast av allt i livet; förmågan att känna glädje, förundran, tacksamhet och andra känslor som bygger en känsla av lycka och harmoni – trots omständigheterna som präglar deras liv.

Parallellt arbetar jag med många privilegierade människor i världen som är fysiskt friska, de och deras familjemedlemmar lever i ekonomiskt överflöd i ett välfärdssamhälle med den bästa sjukvård, utbildning och trygghet som finns att tillgå, de har ett utvecklande arbetsliv, ett rikt socialt liv, en fritid präglad av resor och upplevelser – och ändå präglas tillvaron för många av oro, stress, depression och känslor av en förlamande meningslöshet. Istället för förundran och njutning känner man skepsis och missnöje. Det finns alltid något som kan bli bättre och man letar efter fel och brister i jakten på den optimala upplevelsen och den totala tillfredsställelsen.

Oberoende av vem man är och vart man lever sitt liv är det gemensamma målet att leva ett liv där man är frisk och har en inre känsla av harmoni. Västvärldens välfärdsutveckling har stympat människor på inre harmoni i jakten efter mer och bättre. Resultatet är förödande och miljoner människor tar sig igenom vardagen i sin bekväma tillvaro med hjälp av antidepressiva, ångestdämpande och sömntabletter. Detta för att överhuvudtaget stå ut med ett liv som för majoriteten av jordens befolkning framstår som en dröm. Blicken på tillvaron är kritisk istället för tillitsfull och oavsett hur bra vård man får, hur utvecklande arbete man har, hur fin familj man har, vilken ekonomisk välfärd man lever med osv – så lyser känslan av nöjdhet och harmoni med sin frånvaro. Disharmoni präglar tillvaron och många kan inte ens minnas när de senast upplevde nöjdhet – om ens någonsin?

Det finns inget rosenskimrande över fattigdom och otrygga livsvillkor men det är uppenbart att vi har förlorat något grundläggande på vägen under välfärdssamhällets framväxt. Priset för detta betalas av miljoner människor idag som trots att de nått själva målet med välfärdsutvecklingen och i många fall också överträffat sina drömmar – plågas av ångest, stress och depressioner som i många fall blir kroniska.

Med tanke på att vi står inför en omvälvande förändring i samhället med en AI revolution för dörren som sannolikt kommer innebära att hela sektorer av yrken överlåts från människan till maskiner och därmed kommer göra människans gärningar överflödiga, borde dessa existentiella frågor om livets mål och mening vara högst prioriterade. Istället lyser de med sin frånvaro och debatten landar i bästa fall i frågeställningar men sällan eller aldrig i några tankar och visioner om hur en meningsfull framtid skulle kunna te sig då vi inte behöver göra något annat i livet än att ägna oss åt att vara nöjda och lyckliga. Arbete är självklart inte den enda vägen till lycka och harmoni i livet men det är ett faktum att yngre generationer inte uttrycker en längtan efter en evig semester, istället brinner de för att göra skillnad och att hitta meningsfulla yrken och arbeten där de kan känna mening genom att få vara med och bidra till utvecklingen framåt i samhället och för världen. Av de hundratusentals människor i vårt samhälle som är sjukskrivna av psykiska orsaker ser vi inte att sjukskrivning i sig leder till lycka och livskvalitet, ej heller för våra pensionärer som i brist på mening utvecklar psykisk ohälsa och missbruk.

Jag har i många år arbetat med hälsa och rehabilitering där jag funnit att förmåga att arbeta är en viktig faktor för upplevelsen av mening och livstillfredsställelse. Det handlar inte alltid om pengar då många sjukskrivna har försäkring och ersättningar som gör att ekonomin inte blir lidande av sjukskrivning. Det man saknar i en värld där varken familjen eller kyrkan står i centrum är sammanhanget för social samvaro, utveckling och känslan av att bidra till något större än det egna livets vardagliga göromål. Om vi i framtiden inte längre behöver arbeta behöver vi precis som de gamla grekerna lärde oss för tvåtusen år sedan ha kvar insikten om att ett liv i balans handlar om att ägna en tredjedel, ca 8h av dygnet åt en meningsfull sysselsättning.

0

Hälsofrämjande Ledarskap

Jag är hedrad över att återigen få förtroendet att ingå i Tidningen Chef’s jury som har till uppgift att utse Årets Hälsofrämjande Chef i Sverige. Jag känner glädje och stolthet över att få leva i ett land där vi ligger i framkanten för utveckling när det gäller arbetslivets och ledarskapets roll för hur vi mår och hur vi har det på jobbet. Arbetet är en central del i livet och i mitt arbete med rehabilitering för människor som drabbas av utmattningsbesvär blir jag ständigt påmind om arbetsplatsens och chefens roll för såväl insjuknande som för vägen tillbaka. På motsvarande sätt blir jag i min roll som organisations- och ledarskapspsykolog påmind om att chefernas förmåga eller oförmåga att leda verksamheten och sina medarbetare i hälsofrämjande riktning, har en direkt påverkan inte bara på hur personalen mår och hur de trivs på jobbet, utan också på själva resultatet.

Allt detta vet vi tack vare forskningen, Arbetsmiljöverkets föreskrifter och den arbetsmiljölagstiftning som vi lever med i Sverige. Våra storbolag behöver dessutom göra Hållbarhetsbokslut där medarbetarnas hälsa och välmående utgör en viktig komponent. Trots detta finns det så oerhört mycket kvar att göra för att få dessa goda tankar och lagstiftningen att implementeras i verkligheten. Skälet till denna tröghet är att det inte räcker med mindre justeringar eller läpparnas bekännelser då det gäller att verka hälsofrämjande och att skapa hälsosamma arbetsplatser. Vi står inför ett paradigmskifte där hälsa och välmående på jobbet för dagens och morgondagens arbetstagare handlar om att arbetsplatsen behöver bli en aktiv ”purpose”driven organisation som bidrar till både miljömässig och social hållbarhet för branschen, för Sverige och för världen i stort! Nyligen skrev 18.000 toppstudenter i Frankrike på ett manifest där de helt enkelt bojkottade alla prestigefyllda arbetsgivare som inte på ett äkta och tydligt sätt kunde uppvisa att deras uppdrag och mål syftade till att bidra till de globala hållbarhetsmålen. Detta som ett tydligt uttryck för att det fokus på ekonomisk vinning utan gräns som självändamål och som övergått i ren girighet för många bolag där deras koppling till människor och samhällsutveckling inte finns med, inte längre tolereras.

Hälsofrämjande organisationer och hälsofrämjande ledarskap 2018 handlar om att på ett tydligt sätt visa och inspirera medarbetarna till att verka för en hållbar värld, en hållbar samhällsutveckling, ett meningsfullt uppdrag samt en sund och hälsofrämjande arbetsmiljö som stärker och bidrar till personalens hälsa istället för att stjälpa den. Många organisationer och ledare på toppnivåer som formats av en annan tid och av industrisamhällets paradigm förstår ingenting och uppfattar dessa underifrån kommande krav och förväntningar som löjliga och som tecken på svaghet. De senaste 20 åren har handlat om att hålla emot denna ofrånkomliga samhällsutveckling som handlar om en social revolution hos den stora massan. Man har trott att det går att ”uppfostra de yngre” till anpassning och att de snart kommer att anpassa sig till de villkor som erbjuds vilka går ut på att arbetet är centrum i livet, det är ok att offra familj, egna behov och t.o.m. hälsa för karriären, pengar och status är de primära drivkrafterna och målen i livet för alla, samt att hållbarhets- och hälsofrågor är en övergående trend som HR, vars makt i många fall nedmonterats till 0, får hantera. Först nu börjar detta synsätt uppfattas som förlegat…

Hälsofrämjande ledarskap innebär att ta avstamp i den pågående sociala revolutionen i Västvärlden och i Sverige som har till uppgift att sätta människan i centrum. Med detta menas att det är en självklarhet att människors hälsa och välmående är grunden för en framgångsrik organisation och vägen för att uppnå mål och mening för verksamheten. Detta kan givetvis inte skapas med mindre än att chefen har integrerat detta synsätt i det egna livet och i förhållningssättet till arbetet där målet är att vara en förebild och att visa på att det går att ha ett fullödigt och meningsfullt liv – och att ha ett ansvarsfullt arbete. Nyckelorden för det hälsofrämjande ledarskapet handlar om ärlighet, äkthet, tillit, genuint engagemang och empati – förmågor som fram till ganska nyligen inte fanns med på kartan överhuvudtaget.

Den sociala revolutionen är här och den har ingen koppling till politik, social bakgrund eller andra särskiljande parametrar. Den gemensamma nämnaren som samlar människor världen över handlar kort och gott om ett aktivt ställningstagande för ett hållbart liv, ett hållbart arbetsliv och en hållbar värld.

Punkt!

4

Vems ansvar är det att ge oss mening?

I mitt arbete som organisationspsykolog får jag en god inblick i det som skapar hälsa och det som bidrar till ohälsa på jobbet.

Sverige har en av världens mest utvecklade arbetsmiljölagstiftningar där vi sedan industrisamhällets början lärt oss att kunskap och investering i en sund arbetsmiljö = effektivitet och därmed god lönsamhet. När belastningsskadorna uppstod i industrisamhällets kölvatten uppfann vi ergonomin. Sedan flera årtionden tillbaka är det därför naturligt att vi säkerställer att ventilation, buller, liksom höj- och sänkbara stolar och skrivbord m.m. är en självklar hygienfaktor på arbetsplatsen.

Nästa arbetsmiljöproblem uppstod på 1990-talet då stressen fick ett namn och utbrändhet utvecklades till en epidemi. Under de senaste årtiondena har forskningen tydligt visat på sambanden mellan arbetet och människors psykiska hälsa och välmående och vi har fått en utvecklad arbetsmiljölagstiftning som likställer fysisk och psykisk hälsa och som ställer mycket höga krav på arbetsgivaren och chefens förmåga att ta ansvar för att medarbetarna mår bra både på insidan och utsidan.

Till skillnad mot ergonomin som kunde göra en konkret skillnad för medarbetares fysiska hälsa på bred front och där vår ingenjörskultur passade som handen i handsken för att strukturera lösningar som var skalbara och generella, har 30 års intensivt arbete med den psykosociala arbetsmiljön inte alls gett samma resultat. Jag som arbetat med dessa frågor länge upplever att det är samma utmaningar nu som för femton år sen, med den skillnaden att medvetenheten om problemet är avsevärt större och att ingen (eller väldigt få) längre förnekar att stress och utmattning är ett konkret arbetsmiljöproblem. Trots en utomordentlig arbetsmiljölagstiftning och att vi har mycket genomtänka policys, medarbetar- och hälsoundersökningar, exklusiva chefsutbildningar m.m. lyckas vi ändå inte öka hälsan på jobbet på en generell nivå. Hur kan det komma sig?

Min slutsats är att det handlar om att vi befinner oss mitt uppe i ett paradigmskifte där det är naturligt att tidigare sanningar blivit förlegade samtidigt som vi inte ännu har tydliga svar på alternativet. Den psykosociala arbetsmiljön och hälsan är subjektiv. Det som skapar stress för någon innebär stimulans för en annan. Dagens arbetsliv innebär dessutom att vi i många yrken främst använder hjärnan och vår personlighet i det dagliga arbetet och mötet med kunder och samarbetspartners, vilket innebär att gränsen mellan vad som är arbete och vad som är privatliv suddas ut.

En grundpelare i det rådande paradigmet är att vi just tack vare att vi uppnått målet med industrisamhället d.v.s. ekonomisk välfärd, har vi som en naturlig konsekvens flyttat oss uppåt i värdekedjan där vi söker svar på vem vi är och vad som skapar mening i livet. Detta medför att vi får en annan syn på relationer i privatlivet men så även på jobbet. Relationer är viktiga och vi lägger tid, kraft och energi på att utveckla dem liksom oss själva. Djupa, äkta relationer i privatlivet ger mersmak och influerar arbetslivet där förväntansbilden på chefens roll förändras. I industrisamhällets paradigm var man nöjd med att chefen var arbetsledare och stod för struktur och som pekade med hela handen. Samma egenskaper ratas i dagens arbetsliv.

Dagens chef behöver vara relationsorienterad, ha en förmåga att förankra visioner och stimulera och motivera sina medarbetare. Dessutom är det viktigt att vara en förebild för work-life balance och att skapa sammanhang och mening. Om detta är människors behov i dagens arbetsliv kan vi inte komma undan med att säga att det är fel. Däremot kan man fråga sig om merparten av dagens chefer har en personlighet och en förmåga att leva upp till dessa förväntningar och behov? Dessutom, hur ska chefen räcka till och kunna hantera så många och så komplexa faktorer kring medarbetarnas hälsa och välmående? I många organisationer lever man mitt uppe i denna konflikt just nu där olika generationer uttrycker olika syn och förväntningar på arbetslivet och vad det kan förväntas tillföra för värde i livet i stort. Givet att HR övergått till att bli alltmer fokuserad på processer och att säkerställa att policys finns på plats istället för att vara ett bollplank, stöd och ha nära kontakt med medarbetarna, har det uppstått ett vakuum som på ett eller annat sätt behöver fyllas.

Allt detta kokar ner till den springande punkten som handlar om frågan om mening. Bristen på mening är skrämmande och något vi gör allt för att fly ifrån. Vanliga exempel på flyktbeteenden i detta sammanhang är överdrivet fokus på arbete och karriär, liksom på aktiviteter i livet rent generellt, överkonsumtion av mat, tobak, alkohol, sociala media, relationer, sex, spel m.m. Få är medvetna om eller har ett språk för att formulera sig kring det grundläggande problemet eftersom frågan om mening helt enkelt inte hanteras i vårt överdrivet rationella samhälle – trots att känslan av mening är det som gör att vi överhuvudtaget har en anledning att kliva ur sängen varje morgon.

Situationen är ohållbar och allt fler har gett sig ut på ett sökande på egen hand, drivna av en känsla av tomhet och meningslöshet i en värld där man har allt som man rimligtvis kan begära för att vara lycklig och njuta av livet. Eftersom arbetet har stått i centrum i tillvaron under industrisamhället är det naturligt att vi riktar behovet av att få mening någonstans ifrån till jobbet och mer specifikt ofta till chefen istället för till kyrkan eller Gud.

Den beska medicinen som vi inte ännu vill ta till oss är att friheten vi skapat innebär att det är upp till oss själva att skapa en mening i vårt liv och att vi aldrig kommer kunna få den serverad av någon annan. Problemet med den insikten är att vi då inte längre har någon annan att lägga skulden på då livet känns tomt, då vi är oroliga eller stressade. Det är då vi behöver påminna oss om att människans existentiella frihet är att skapa en mening av de händelser och situationer som omger henne i livet och att vi då också är fria att förhålla oss till våra behov och gränser för att säkerställa att vi mår bra och är hållbara även i situationer då vi upplever en resursbrist på jobbet, har en oförstående chef eller inte tycker att jobbet vi har är källan till mening i tillvaron.

Det är viktigt att vi har ett arbetsliv som ställer rimliga krav och som ger tillräckliga resurser till såväl chefer som medarbetare för att kunna utföra jobbet med bibehållen balans, men det är också viktigt att vi inser att arbetet enbart inte kan generera den livsmening som vi alla behöver för att må bra.

4

Familjen är grunden för social hållbarhet

Det är utmanande att leva i långa relationer med andra människor och när vi blivit fria att forma vårt liv som vi själv önskar och inte längre behöver familjen för att klara oss ekonomiskt eller praktiskt, är det ofta lättare att skiljas än att hålla ihop. Utvecklingen av välfärdssamhället under 1900-talet har gjort oss fria – men också ensamma och mer deprimerade och stressade. Projektet att förverkliga sig själv och att uppnå sin potential har format oss till att se på våra relationer på ett sätt där fokus är vad jag behöver och inte vad jag har att ge till andra.

Det handlar om att maximera tiden vi lägger på uppfyllnaden av studier, arbete, fritidsintressen, upplevelser och umgänge med vänner, vilket lämnar lite tid över för att umgås med föräldrar, syskon, och övriga släktingar, men som även drabbar tiden vi lägger på vår partner och barnen i den närmaste cirkeln kring oss. Många lever under samma tak men var och en sköter sitt och det finns egentligen ingen bärande relation då surfplattor, smartphones och relationerna i den virtuella världen tar allt större plats i vårt liv. Då konflikter uppstår, vilket de naturligt gör i alla familjer och i alla relationer finns det ofta en alltför svag grund att stå på för att kunna reda ut det som hänt och gå vidare. Man saknar verktyg och perspektiv och har fått för sig att målet är att vara lycklig hela tiden, fallerar det betyder det att något måste vara fel och det är dags att bryta och gå vidare.

Samtidigt, finns en trend bland yngre generationer att vilja satsa på familjens betydelse, att se relationer som viktiga och att värdera gemenskap högre än “ensam är stark”. Detta är en reaktion på att vi gått för långt i frihetssträvan men samtidigt har många unga vuxna inte några verktyg för att hantera och leva väl i sina relationer eftersom socialiseringen inte fungerat. Nyckelordet är kommunikation och medling. I det större familjesystemet där det ingår en ursprungsfamilj och olika generationer uppstår det lätt konflikter som kräver en hantering om harmonin ska bestå. För att hantera det behövs det en äldre person, en farmor eller en morfar som alla respekterar och ser upp till, som lägger tid och energi på att med hjälp av livserfarenhet och visdom se till att bidra med perspektiv på det som sker och som har förmågan att medla och ibland omformulera det som sagts så att det landar bättre hos den som blivit sårad. Detta är ett ständigt underhållsarbete som utgör det kitt som gör att storfamiljen förmår hålla ihop över tid.

Tyvärr har relationerna mellan generationer splittrats upp i många familjer och alla lever på sitt håll och ses möjligen till jul och någon gång på sommaren. Då är förväntan hög på att allt ska kännas bra, vilket det ofta inte gör och tiden för att reda ut saker på riktigt finns sällan eftersom alla är upptagna med sitt eget liv. Kanske är det bristen på respekt, förståelse och värdering av äldres livsvisdom som gör att vi inte förmår hålla ihop våra familjerelationer i den utsträckning som vi skulle önska? På samma sätt som vi sällan låter de äldre få inflytande i arbetslivet där samma förmåga att bidra med perspektiv och att medla mellan personer ofta uppstår i vardagen. Istället för att ge våra äldre plats och utrymme förpassas dem till att ta hand om sig själva och sin egen tillvaro. På så sätt ökar vi både konflikter och separationer i familjer och på arbetsplatser samtidigt som de äldre saknar sammanhang och mening och hankar sig fram med hjälp av antidepressiva och sömntabletter.

Jag tror att vi behöver en omvärdering om dessa grundläggande frågor som bygger på insikten om att vi är våra relationer. Alla generationer behövs i ett samhälle, i ett arbetsliv och i familjesystemet. Det är helheten som skapar mening och de värden som en stark sammanhållning i familjen innebär i form av trygghet och sammanhang kan aldrig överskattas. När vi pratar social hållbarhet behöver vi börja i vår egen lilla värld där förmågan till tillit, hanteringen av olikheter, respekten för andra mm börjar och har sin grund.

0

Vad krävs för att vi ska agera på miljöhotet?

Häromdagen presenterade FN’s klimatpanel sin rapport som bekräftade att vi nu går in i sista fasen när det gäller våra möjligheter att rädda världen från en miljökatastrof utan återvändo.

Det är skrämmande men föga överraskande läsning eftersom miljöforskarna redan larmat oss om den återvändsgränd som vi håller på att stänga in oss i. Naturkatastroferna runt om i världen har dessutom blivit mer frekventa och därmed påtagliga för gemene man och det råder inga tvivel om att situationen är helt akut. Forskarna är eniga om att vi har max 10 år på oss att sätta stopp för utvecklingen mot avgrunden.

Den glädjande nyheten är att det finns tillgängliga lösningar som skulle kunna vända utvecklingen i rätt riktning! För att detta ska ske krävs radikala åtgärder där politiker och företag genomför omedelbara och kraftfulla reformer för att minska koldioxidutsläppen i atmosfären samt att jordens befolkning på motsvarande sätt genomför radikala förändringar i konsumtionsmönster och i livsstil – idag!

Ur ett rationellt perspektiv är det omöjligt att förstå hur vi som lever nu kan stå ut med att bidra till miljöförstöringen som kommer innebära att våra barn och framtida generationer får en förlorad värld i arv som följd av den livsstil vi inte var beredda att överge medan tid ännu inte fanns och trots att vi var fullt informerade om konsekvenserna. Hur ska vi kunna be om deras förlåtelse?

Förklaringen till detta irrationella dilemma handlar om att delar av jordens befolkning lever i censur antingen på grund av bristande tillgång till information och kunskap, otillräckliga förutsättningar att agera på ett miljövänligt sätt på grund av fattigdom och brist på resurser i det omgivande samhället, eller för att de medvetet vägrar acceptera en situation som skulle tvinga dem att släppa på bekvämlighet, status och materiella fördelar. Detta visar sig bl.a. inom EU där Sveriges målsättning att minska koldioxidutsläppen med 50% mötte Tysklands mål på 30% medan flera östeuropeiska länder kunde sträcka sig till en 10% minskning. I slutändan enades man om 35% som ett gemensamt mål för EU-länderna trots att detta är otillräckligt för att undvika en miljökatastrof.

Det är ingen slump att vi i det välmående Sverige där vi både har en hög materiell välfärd och en hög nivå av information och kunskap om situationen kan ”unna” oss att ha höga ambitioner. Vi har råd med en omställning och hos oss är det redan en trend att leva på ett hållbart sätt medan beteenden som bidrar till miljöförstöringen får oss att skämmas. Att inte bry sig om miljön är helt enkelt inte politiskt korrekt i Sverige idag.

I Östeuropa är befolkningen upptagna av andra frågor. De befinner sig mitt uppe i strävan att uppfylla sina materiella behov och att implementera den bekvämlighet och lyx som vi i Västvärlden avnjutit under årtionden. Här är det status att köra stora bilar, att resa utomlands på semester och att konsumera för att fylla hemmen med prylar. Kanske har man äntligen råd att äta kött varje dag och att slippa leva på grönsaker och vegetarisk kost som den enkla jordbruket gett fram till nyligen.
FN´s klimatmål hotar därmed hela deras livsstil.

Västvärldens livsstil och levnadsstandard är drömmen och målbilden för jordens befolkning, Vi själva börjar inse att det är vårt välfärdssamhälle som möjliggjorts via industrialiseringen som är själva grundorsaken till den globala miljöförstöringen. Sent om sider börjar vi agera för att finna vägar att bevara vår levnadsstandard med hjälp av en omställning av hela samhället som bygger på hållbarhet i dess olika dimensioner. Omställningen går inte alls i den takt som skulle behövas och om inte stora, radikala transformationer sker inom kort så kommer det att gå åt skogen. I våra samhällen lider vi inte brist på varken insikt, kunskap eller medel – det som krävs är helt enkelt radikala politiska beslut som tvingar oss in i hållbara beteendemönster i stort som i smått. Det kan hända att beslutsfattarna blir impopulära och inte vinner nästa mandatperiod men i det större perspektivet är det kanske bättre att bli ihågkommen som någon som gjorde sitt yttersta och tog ansvar istället för att fokusera på personlig vinning?

Parallellt sker en utveckling i resten av världen som strävar efter att kopiera Västvärldens framgångssaga. Med detta accelererar miljöförstöringen i takt med utvecklingen på ett sätt som kräver att Västvärlden stöttar mindre utvecklade länder i en utveckling och tillväxt som baseras på hållbarhet i alla dimensioner. Dessa länder har inte råd med en sådan utveckling på egen hand vilket kräver att de rika länderna delar med sig för ”The Greater Good”
Sammantaget är utmaningarna enorma men hoppet står till vår känsla av ”urgency” där vi får hoppas att vi nu samlar oss runt om i världen och agerar på att det är vår överlevnad och inte längre enbart vår välfärd som står på spel. Detta är ingen politisk fråga utan mänsklighetens gemensamma fråga. Det är ett val som handlar om liv eller död.

Det är vad du väljer att göra idag – inte imorgon – som har betydelse!

0

Det är nya tider nu

Ett av de viktigaste perspektiven för att förstå tiden vi lever i nu, dess möjligheter och dess utmaningar, handlar om The World Value Survey (WVS) som jag tidigare skrivit om. Det är Institutet för Framtidsstudier som sedan 1981 har intervjuat hundratusentals människor om deras värderingar. Kulturkartan är ett av de mest kända resultaten av World Values Survey. Den är baserad på ett urval frågor ur studien och visar hur olika länder i världen placerar sig utifrån medborgarnas värderingar.
Länderna placeras ut efter sina värden på två axlar. Den undre axeln, x-axeln, mäter synen på livet i en rangordning från ren överlevnad till livskvalitet, tillit och självförverkligande. Ju längre högerut ett land placerar sig, desto viktigare är individens frihet. Den vänstra axeln, y-axeln, mäter traditionella värderingar där religiösa föreställningar och respekt för auktoriteter hamnar långt ned och sekulära, rationella, hamnar högre upp på skalan.
Sverige placerar sig i den senaste mätningen från 2015 högst upp till höger på kartan, vilket betyder att vi är ett folk som är fria att forma vårt liv som vi önskar samt att vi har förutsättningar att satsa på självförverkligande och högre värden i livet. Det man ännu inte ringat in är vad konsekvenserna av denna unika position innebär ur ett existentiellt perspektiv.

Friheten att forma livet som vi vill är berusande men med den kommer även ansvaret för de val vi gör – och de vi inte gör. Det finns inget facit. Förutsättningarna är på plats men vad händer om vi väljer fel? Eller om vi inte är lyckliga trots att vi har allt vi kan önska och har uppnått alla mål vi satt upp?

Kanske är det just i detta gränsland vi på en mer kollektiv nivå befinner oss just nu och som ritar om kartan och omformulerar det som skapar lycka och välmående över tid. Det är ett intrikat arbete och samspel mellan olika dimensioner att lära sig att hantera det totala ansvaret för sig själv och sina handlingar i en värld med ett outsinligt utbud som befinner sig i konstant förändring. Att leva väl och i balans i en sådan spännande och utmanande tid ställer höga krav på självkännedom, personlig mognad, mod, handlingskraft och utrymme för reflektion.

Förutsättningarna för att utveckla dessa egenskaper som tillsammans skapar en inre kompass och en förmåga att hantera sitt liv på ett konstruktivt sätt handlar om personlig utveckling, dialog med sig själv och med andra, en stabil självkänsla och upplevelse av tid och utrymme att ställa den personliga utvecklingen i centrum för livet.

Den verklighet som många tampas med handlar istället om en upplevd tidsbrist, att man överfokuserar på yttre behov på bekostnad av ens inre, att man drivs av prestationskrav för att kompensera för en bräcklig självkänsla, vilket i sin tur gör det svårt att vara modig och att fatta självständiga beslut och att man saknar en känsla av en inre kompass som kan vägleda en i livet. Dessa omständigheter ligger till grund för en betydande del av den psykiska ohälsan som dessvärre ytterligare läggs på individens ansvar för det egna livets lycka och olycka.

Dessa omständigheter indikerar att vi med tanke på vår position på WVS skalan inte har något annat val än att sätta individen och den personliga utvecklingen i centrum eftersom det inte kommer gå att hantera livet och dess utmaningar med hjälp av någon annan. Implikationerna av detta givet att vi inte får fler timmar på dygnet är att vi måste minska tiden vi lägger på arbete, konsumtion och andra saker som hindrar oss från att utveckla oss själva och att medvetet lära oss navigera rätt i tillvaron. Sömn, återhämtning och personlig utveckling blir de centrala delarna av denna framtidsvision istället för arbete och aktiviteter i det yttre livet. Den tid som blir över behöver förstås ägnas åt arbete och att få samhällsekonomin såväl som företagens och den egna ekonomin att fortsätta snurra. Det vi kan dra ner på är all ”onödig” tid vi lägger på att sköta och ta hand om ägodelar såsom hus, båtar, bilar och andra materiella saker samt att skala ner och leva enklare för att vinna tid och skapa utrymme.

Detta är själva kärnan i det omvälvande paradigmskifte som pågår just nu. Den goda nyheten är att den personliga hållbarheten som jag skissar på i detta inlägg sammanfaller med de förändringar i beteendemönster som krävs för att minska miljöförstöringar och stärka den sociala hållbarheten i samhället. Ytterst sett handlar det om att transformera målbilden för ett lyckat liv från dagens motto att den som har mest och som hunnit mest är mest lyckad, till en målbild där man upplever att man har levt sitt liv på ett autentiskt sätt där man gjort medvetna val i linje med de värden man velat satsa på i livet och där man genom sina handlingar bidragit till den globala hållbarhetsutvecklingen i det lilla livet.

0

Om människans eviga drivkrafter

Livet som vi känner det förändras i en takt som vi inte kan föreställa oss. Den tekniska utvecklingen har gått framåt i rasande takt och med den tillgången till all världens kunskap via internet och digitala kanaler. Detta i sin tur har skapat en medvetandeutveckling som ger förutsättningar för människan att växa, utvecklas och att anamma perspektiv på livets olika dimensioner som skulle kunna leda till att vi höjde oss över destruktiva och primitiva beteendemönster.

Vad man inte förstått är att den tekniska utvecklingen också innebar risker för mänskligt liv och utveckling i likhet med atombomber och kärnvapen som var oförutsedda massförstörelsevapen sprungna ur kärnfysikens utveckling under 1930-talet. Dagens hot är sprungen är Dataismen där möjligheten att samla in information och data om människor genom deras kommunikation och beteenden på nätet gjorde det möjligt för det numera nedlagda bolaget Cambride Analytics att identifiera och därefter manipulera människor till att rösta fram såväl Donald Trump som Brexit.

Visselblåsaren Christopher Wylie, tidigare forskningschef på Cambridge Analytics, berättar bl.a. i DN (29/9 2018) om hur hans arbete inledningsvis handlade om att identifiera potentiella riskpersoner som skulle kunna radikaliseras till extrema islamistiska terrorgrupper och genom riktade insatser försöka ligga steget före motverka krig och terror i världen. Samma kunskap och processer överförda i händerna på Steve Bannon, chef för nyhetssajten Beitbart som är plattformen för den amerikanska alt-right rörelsen och nyfascismen, Kampanjchef för Donald Trump och senare Chefsstrateg i Vita Huset, vändes till en fullständig mardröm.

Arbetet gick ut på att identifiera människor med missnöje, som var utsatta, psykiskt labila eller på olika sätt förvirrade och utsatta i såväl det amerikanska som i det brittiska samhället. I likhet med Hitler under 1930-talets kollektiva vilsenhet och ekonomiska utsatthet i Tyskland och i Europa, fanns det nu en mottaglighet hos stora grupper för information och propaganda som gick ut på att finna en orsak, en syndabock för allt lidande och alla problem som gjorde att pressen på det egna ansvaret för sitt liv – lyftes bort och man kunde kliva in i känsla av att vara ett offer. För Hitler blev det judarna som blev projektionsytan för allt som var fel i samhället och idag har människans primitiva beteenden utnyttjats till att vända sig mot alla människor med utländsk härkomst och framförallt alla muslimer.

Ekvationen då som nu handlar om att identifiera människor som mår dåligt och som är svaga och vilsna, att utsätta dem för en riktad propaganda som sätter igång en process där människor snart känner sig inneslutna i en gemenskap av liktänkande, samt en stark ledare som man blint kan följa och som blir en efterlängtad Messias som ska ställa allt till rätta. Hitler lyckades på 1930-talet väljas fram till den yttersta makten i Tyskland på demokratisk väg trots att han saknade tillgång till dagens digitala kanaler som når ut till hela jordens befolkning under dygnets alla timmar. Att Donald Trump når framgång och att hans politik får efterverkningar i Europa där höger -nationalismen vuxit sig stark igen efter att ha varit skamfylld sedan koncentrationslägren öppnades och massmorden och tortyren blev synliga för världen, är därmed inte konstigt.

I grund och botten handlar det om psykologi och om människans eviga behov och drivkrafter som står oförändrade under tidens gång. Det är samma ekvation som målas upp om och om igen och det är tydligt att information och kunskap inte räcker för att i grunden skapa verklig förändring i mänskligt beteende. Vi måste ner på en grund som handlar om värderingar och om människosyn, vi behöver finna vår etiska kompass och vi behöver ta ansvar för vårt liv och våra beteenden. Men, ibland är vi svaga och utsatta och därför blir också omgivningens och samhällets ansvar av stor betydelse för vår förmåga att hålla våra primitiva känslor och beteenden i schack. Det är kombinationen av mänskliga brister och ett korrupt och icke-etiskt omgivande samhälle som skapat dagens situation i västvärlden.

Först nu börjar de rationella förklaringarna till denna samhällsutveckling bli tydliga. Låt oss hoppas att det inte är försent! Skadan är redan skedd och det vi står inför nu är att fundera på hur vi ska kunna bryta igenom den mur av otillgänglighet som anhängarna av högernationalism, rasism byggt upp? Innanför dess murar finns människor som är euforiska över att vara en del av en varm gemenskap, som inte längre känner sig vilsna och utsatta och som känner hopp och framtidstro när de ser Amerikas president leda dem in i framtiden och att de för varje dag blir en allt större del av en global rörelse vars mål är att sätta den egna nationen och den vite mannen i centrum för livet igen.

Den viktigaste frågan just nu är hur man når människor som inte vill lyssna på några argument och som är bergsäkra på sin tro som de kommer försvara ända in i kaklet?

2

Att städa ut Gud har sina konsekvenser

Igår var jag på Veckans Affärers seminarium ”Etisk kompass för AI – hur ser den ut?” där man diskuterade utmaningen i att förhålla oss till de etiska implikationer som utvecklingen av AI medför. På direkta frågor var det några få som kunde tänka sig att ha en AI-chef i framtiden, däremot många som gärna skulle vilja ha en AI-assistent redan imorgon.

Jag tyckte detta var intressant och tolkade det som att vi gärna vill fortsätta styra och ha kontrollen över vårt liv och våra beslut och att det är svårt att tänka sig att låta sig styras av en robot. Samtidigt vill vi gärna bli avlastade med diverse administrativa och praktiska sysslor som vi själva väljer att lägga på vår AI assistent.

Om utvecklingen stannade där skulle det kanske inte vara så komplicerat att förhålla sig till, men faktum är att utvecklingen går så snabbt och det finns ingen som har makten att bromsa eller att avgöra hur vi ska förhålla oss till risken att AI en dag blir så mycket smartare än människan att vi faktiskt förlorar herraväldet över vårt eget liv och över livet på jorden till den artificiella intelligensen och smarta maskiner. På gårdagens seminarium fick vi t.ex. lära oss att ”mördarroboten” redan finns och att möjligheten för en galen diktator att ställa in den på krig och utrotning av stora delar av befolkningen redan är här.

Det finns inga svar på hur dessa frågor ska hanteras och vem som ska hålla i taktpinnen av det enkla skälet att människan har tagit makten över sitt liv och över tillvaron och städat ut Gud en gång för alla. Det finns inte längre någon övergripande struktur och makt i tillvaron som den stora massan av människor i vårt samhälle är beredda att underordna sig. Med den individuella friheten att själva skapa vårt liv kom även ansvaret för de frågor kring etik, människovärde och existens på köpet som vi nu står handfallna inför. Vem bestämmer över vad som är ont och vad som är gott? Vem vet att människan är mer värd än en robot? Vem har rätt att avgöra vad tekniken kan och bör användas till och vart man skulle behöva sätta en gräns? Vem har mandatet att veta vad som skapar mening för dig eller någon annan?

Frågorna hopar sig och ekar tomma ut i rymden. Enda vägen framåt är att människan accepterar och axlar sitt personliga ansvar för samhällets och världens utveckling, sätter sig in i frågorna, skaffar sig information och utbildning samt engagerar sig i debatten som det demokratiska samhället erbjuder som arena för att vi tillsammans ska kunna fatta beslut som rör samhällsutveckling. Återigen verkar det som att oviljan att ta ansvar och bristen på bildning och djupare reflektioner och samtal kring avgörande existentiella frågor, utgör ett rejält hot för mänskligheten där vi står på randen att för alltid förlora kontrollen över livet.

Det är hög tid för ett ”Awakening” och att vi åtminstone gör vårt bästa för att se om experimentet att kunna leva utan en allsmäktig Gud och en kollektiv högre makt är möjlig eller om detta existentiella vakuum helt enkelt blir för utmanande att hantera och att vi som lösning väljer att underordna oss Dataismen och AI och gör tekniken till Gud.

1

Medelålderskris – utvecklingsfas eller sjukdom?

 

Medelålderskris är ett välkänt fenomen som man i allmänhet brukar skratta lite åt och inte riktigt ta på allvar. Begreppet myntades av den kanadensiske psykologen Elliott Jaques 1965 och till ganska nyligen inträffade denna utvecklingskris i 40-50 årsåldern. I mitt arbete kan jag se att de som drabbas både tenderar att vara yngre, men också att utvecklingskrisen pågår över lång tid och för många inte går över.

Medelålderskris innebär att man nått en punkt i livet då man både behöver utvärdera och ibland omvärdera de val man gjort och det liv man lever, utifrån perspektivet att det blir tydligt att livet inte är evigt och att det är dags för ett nytt utvecklingssteg. Vuxenlivets mål med att utbilda sig, skaffa sig ett jobb och en karriär, träffa en partner, bilda familj, få det bra materiellt och säkerställa att man uppfyller de förväntningar och mål som föräldrar och det omgivande samhället stället, har spelat ut sin roll. Antingen har man uppfyllt dessa mål och kan bocka av att man fått kvitto på att man är en duglig person och upplever därmed en tomhet i tillvaron i brist på nya mål – eller så har man inte lyckats så bra som man önskat och plågas därför av depressiva känslor och/eller av ångest som följd.

Medelålderskris är ett existentiellt tillstånd som inträffar i en tillvaro där människan blivit fri att forma sitt eget liv och där tradition, religion och andra omgivande strukturer tappat i betydelse. Det finns ingen upptrampad väg att följa i livet där föräldrar och andra äldre visar hur man tar sig från ett utvecklingssteg till ett annat och som inte kräver så mycket funderingar. Från det att du är tonåring i Sverige och i andra västerländska demokratier är det upp till dig själv att skapa det liv du vill ha och du är också ensam ansvarig för utfallet. Självklart innebär sådana livsbetingelser att det blir nödvändigt att ständigt reflektera över sig själv och sina val och att lära sig acceptera att allt inte blir som man tänkt sig och att det inte går att hinna med allt man skulle vilja.

Behovet av tid för att reflektera och arbeta med sin personliga utveckling samt bristen på medvetenhet/utbildning/vägledning i dessa existentiella frågor som sätter ord på detta, gör att många inte klarar av att ta sig igenom en Medelålderskris på ett konstruktivt sätt utan istället drabbas av onödigt lidande och ohälsa. En stor del av utmattningsbesvvär som har blivit vår tids symptom på denna brist tolkas och hanteras inte utifrån ett existentiellt perspektiv men ger åtminstone ofta den lidande tiden och utrymmet för reflektion inom ramen för en sjukskrivning. Känslan av utmattning är högst verklig och behovet av att för en tid ”stoppa ekorrhjulet” och få tid att ägna sig åt egna funderingar är skriande stort. Problemet är att många inte får hjälp att förstå, sätta ord på samt utveckla och ta till sig verktyg för att hjälpa sig själva att läka ut sin kris och bli friska. Istället fastnar man i ett tillstånd där man med hjälp av antidepressiv medicinering varken mår bra eller dåligt men där man kan fungera hjälpligt.

Den avgörande frågan är om du hittar ditt personliga och unika svar på vad din Medelålderskris handlar om och vad den försöker tala om för dig. Det som triggar krisen handlar om frågan om mening och innebär att man behöver reflektera över sig själv och sitt liv för att ibland ändra på det som inte är bra, samt lära sig acceptera det som är ofullkomligt och som inte går att påverka. Frågorna är allmänmänskliga men svaren är alltid unika och kan bara besvaras av dig själv.

I en tid då utmattning blivit en folksjukdom behöver vi verkligen fundera på om vi har råd att fortsätta betrakta detta som sjukdom eller om vi kanske borde vända på hela angreppssättet och normalisera Medelålderskrisen och se den som en naturlig givet våra livsbetingelser och satsa på att rusta människor att hantera sitt liv baserat på hållbar hälsa och existentiellt välmående istället för att medikalisera och betrakta det som en sjukdom.

Krisen kommer tidigare för att vi har bråttom och för att vi snabbare bockar av de livsmål som definierar oss som vuxna och som skapar vår identitet, men den blir också mer utdragen eftersom vi skjuter upp åldrandet och försöker dra ut på mitt i livet fasen så att den spänner över flera årtionden. Detta för att undvika att gå in i den fas som kommer därefter som handlar om åldrande och acceptans över det liv man haft och vad man gjort av det.

Lösningen på Medelålderskrisen handlar om att klargöra sin situation och vad man behöver göra för att återfinna meningsfullhet i tillvaron så att man kan finna en ny, bärande berättelse framåt, samt att agera på det. Budskapet är att det är dags att expandera sig själv så att man kan dela med sig och ge till andra av det man har (kunskap, pengar, tid eller annat) tillägnat sig i livet. I detta skede är det dags att lära sig att se ångest som en vägvisare i livet och att lära sig tyda och agera på de signaler som kommer från ditt inre och parallellt tona ner betydelsen av bekräftelse från omgivningen. Det är en tid då egot behöver träda tillbaka till förmån för mer altruistiska tankar om livet där glädje och mening handlar om att bidra till andras lycka och välmående.