1

Kärlek på allvar

Idag hade ABLE nöjet att vara värd för Relationsexperten Daniella Gordons bokrelease ”Kärlek på allvar” på DownTown Campber. Man kan tycka vad man vill om Alla Hjärtans Dag och allt kommersiellt fokus som präglar denna dag, men stört av allt är kärleken och det är ju inte fel att stanna upp och ägna en stund åt en djupare reflektion kring relationen till sig själv och till nära och kära. Kanske är det till och med så att kärleken är själva fundamentet för ett hållbart liv och ett hållbart samhälle?

I vår tid har kärleken precis som mycket annat blivit komplicerad. Det är svårt att hitta en partner och det är kanske ännu svårare att hålla en relation levande över tid. Kärleken till oss själva framstår för många som allra mest utmanande. Jag har inte ännu hunnit läsa Daniellas bok men av hennes framförande fastnade jag för att hon balanserade det enkla och självklara i att kärleken och en potentiell partner självklart kan finnas där ute när vi minst anar det, samtidigt som hon också lyfte fram att varaktig kärlek kräver närvaro, engagemang och utveckling.

I en tid och i en stad där utsikten att hitta en partner för många upplevs som en utopi , kan det vara något befriande i att helt ändra inställning oh intala sig att det är självklart att den man eller kvinna man letar efter självklart går att hitta i en stad med miljoner invånare och lika många utländska besökare varje år. När man gjort upp med föreställningen om att det inte går och istället funderar över hur man ska gå tillväga för att hitta en själsfrände, har energin skiftat från att vara stängd till att vara öppen. Detta kan vara svårt att lita på om man inte erfarit magin och styrkan i våra egna och andras energifält, men den som går in för det kommer att få erfara att det fungerar, lovar Daniella i sin bok.

I en tid och i en värld där det alltid går att hitta någon som är snyggare, smartare, mer framgångsrik och mer attraktiv än den partner du lever med, är det självklart att förmågan att behålla och över tid hålla en relation levande och närande, kommer att kräva en hel del fokus, beslutsamhet och arbete. Det vore naivt att tro något annat. ”Kärlek på allvar” handlar om just detta, att ta det som betyder mest i livet på stort allvar och att ge kärleken den omsorg och den prioritering som den behöver för att frodas, oavsett om det handlar om relationen till dig själv eller till din partner.

0

2018 – med hopp om en tredje väg

2017 är ett år som går till historien som året då allt ställdes på sin spets. Kriget mellan Västvärlden och Mellanöstern blev blodigare än någonsin och IS intensifierade sina terrorattacker runt om i världen, bl.a. i Stockholm i takt med att de förlorade sitt Kalifat i Syrien och europeiska jihadister återvände hem. Miljöhotet och miljökatastroferna kändes mer akut och mer närvarande än någonsin och tusentals människor har dött och blivit hemlösa i eldsvådor och i översvämningar på olika håll i världen. Donald Trump har som USA’s president förvärrat båda dessa katastrofer genom sitt nyckfulla beteende som visar att då världen behöver starka, kapabla ledare har världens supermakt istället en narcissist vid rodret som vänder kappan efter vinden och som låter humörsvängningar styra världspolitiken.

Mot bakgrund av ovanstående exempel på några av våra aktuella utmaningar där risken för världskrig, kärnvapenkrig och miljökollaps är direkt överhängande, är det föga förvånande att vi även ser en all-time- high utveckling av psykisk ohälsa i västvärlden. Självmorden bland unga ökar och når en peak kring nyårshelgen, då känsla av hopp och nyfikenhet på vad ett nytt år kan hålla i handen, för många istället handlar om att känslan av hopplöshet och mörker intensifieras.

Alla mår dåligt givet att omständigheterna ser ut som de gör och det är endast genom att censurera tankar och känslor och att skapa en liten bubbla omkring oss som vi kan fungera och känna hopp och glädje i tillvaron – mot alla odds. Det är med andra ord hög tid för förändring och mognaden för detta börjar infinna sig hos allt fler. Man är helt enkelt trött på krig och elände och den underliggande livskraften som förenar människor bortom tid och rum börjar göra sig allt mer gällande. Det handlar helt enkelt om ren överlevnad.

Den amerikanska TV-Serien Homeland av Howard Gordon och Alex Gansa är en lättillgänglig snabbversion av konsekvenserna av det krig mellan USA och Mellanöstern som pågått sedan terrorattacken i New York den 11 september 2001 och som delat in världen i två helt motsatta civilisationer. Det som serien illustrerar är å ena sidan den självklara amerikanska och västerländska drivkraften att till varje pris få Mellanösterns nationer att utvecklas mot demokratier enligt västerländska principer, och å andra sidan Mellanösterns övertygelse om att de till varje pris måste stå upp för de värden kring religion och familj som de bygger sin världsbild på. Ju mer Västvärlden med USA i spetsen krigar och förgör, desto fler araber och konverterade västerlänningar finner styrka i sin gemensamma ideologiska övertygelse om att spelet handlar om att förgöra ”Satan” själv.

Serien skildrar hur västvärldens överlägsna teknologi, ekonomi och organisation som gett oss hybris och en tro på att vi kan styra och kontrollera allt, möter sin överman i människor som förenas av ett gemensamt mål förankrat i en djup känsla som bygger på värderingar, religiös övertygelse och frihet från rädsla för döden. Medan västvärlden gör allt för att till varje pris upprätthålla liv har dess motståndare inget problem att gå i döden för ett högre syftes skull.

Det råder ingen tvekan om att det finns ett samband mellan dessa skeenden i världen som pågått under 15 år och det övergripande paradigmskifte gällande människors attityd till livet som jag skriver om och försöker konkretisera. Stora omvälvande paradigmskiften kräver som bekant 20 år eller mer och det är först nu som vi kan se att vi håller på att kliva över i något nytt och ännu odefinierat. För att detta skifte ska kunna ske och världen bli hållbar, krävs det dessvärre katastrofer och elände och att allt blir sämre – innan det kan bli bättre. För att transformationen ska kunna ske som får människor i bred skala att sluta upp tillsammans bortom motsättningar och mot ett gemensamt mål behövs det människor som Donald Trump vars ledarskap alla förlorar på.

Alldeles oavsett IS och Mellanösterns bild av Västvärlden finns det enorma problem i den västerländska kulturen som handlar om att vår livsstil leder till bristande hållbarhet både gällande hälsa, på det sociala planet i hur vi förhåller oss till och med varandra, samt gällande den omgivande miljön. Vår civilisation skulle gå under även om vi saknade hotet från omvärlden. Motsvarande gäller för Mellanösterns folk vars ålderdomliga attityd till livet inte är förenlig med den nutida människans behov och drivkrafter. Båda har nått vägs ende och det är dags att tänka nytt.

Amerikas roll som supermakt med alla svar på den rätta vägen som omvärlden har att följa är över. Det går inte att tvinga på människor attityder och värderingar till grundläggande frågor i livet som de inte håller med om och inte är öppna för. Reaktionen blir att människor känner sig kränkta. Situationen är densamma som människan kämpat med i alla tider där vi ständigt behöver arbeta med att vara toleranta, söka fred och förhålla oss till vår nästa som vi själva skulle vilja bli behandlade. Livet idag är i stort sett motsatsen till dessa eviga råd om visdom.

Bryggan, eller den tredje vägen som jag hoppas att vi ska kunna få se manifesteras under 2018 är en ny väg som enligt mitt sätt att beskriva det handlar om att The Cultural Creatives tar över världen. Det är i de värderingar av hållbart liv och ett hållbart samhälle som hoppet om en framtid finns. Det är värderingar präglade av fred, öppenhet, tolerans och hållbarhet i olika former som förenar människor världen över som inte har något annat gemensamt än just sina värderingar.

Låt oss hoppas att 2018 blir det år då vi alla gör oss lite större, lite bättre och lite mer toleranta så att vi kan bygga broar som leder till möte och fred istället för till splittring och krig. ”Sustainability begins with you!”

Gott Nytt år!

Fredrik

0

The Crown – a series that gives justice to the complexity of life

The British series ”The Crown” by Peter Morgan now showing with two seasons at Netflix is to be highly recommended to watch during the coming holidays. It is rare to watch a movie or a series that manages to capture life in all its complexity and in ”The Crown” I must say that I am full of admiration for Peter Morgan´s obviously very deep knowledge and understanding about humans and about life´s existential dimensions.

By watching these episodes mirroring the life of Queen Elizabeth throughout her long reign, we learn a lot about 20th century history and what has shaped the time and the society in which we live. The characters are magnificently mirrored by great actors who picture the complexity of man’s timeless search for meaning, the quest for recognition and the thirst for what is perceived as an authentic life. We learn about values and morals, about freedom and duty about life and death.

Even though it´s difficult to highlight one episode above the others since they are all great leaving you with a sense of fascination and fulfilment, the portrait of Princess Margaret, the queens younger sister, has specifically stayed in my mind. Being an outsider, in the forefront of the modern time and still kept in the structures of tradition made her vulnerable and perceived as neurotic and lost by the public while in reality her depressions and anxiety´s were in fact to a large extent caused by a deep clash between her deeper needs and the surrounding structures and people in her life. Princess Margaret’s life shows the tragedy of life and that not everything will be fine at the end. For some people there are fatal moments when choices will define the rest of the journey even though it may lead to destruction. For all who feel lost, suffer from depression or anxiety blaming themselves for being insufficient and unworthy, the respectful and deeply comprehensive picture of Princess Margaret in the Crown, is of great comfort

Also the in-depth picture of Prince Philip, the queens husband, is worth mentioning since his search for identity and meaning as a man of his time, can inspire men of today who at a collective level are dealing with identity confusion in the light of #metoo and a rapidly changing world. For Prince Philip, now approaching 97 years of age, living in the shadow of a strong and powerful wife and yet managing to convey an image of himself as being independent in thought and action, “The Crown” is a comforting reminder that life is a circle and that the existential questions are beyond time and place.

The portrait of the Queen herself as the main character is last but not least a masterpiece. Peter Morgan manages to portrait a picture of a woman who was taught to let go of her authentic self to become the queen and to serve her country with duty as an icon above human emotions. As time goes by the world is changing and the very same criteria’s that she was once taught to follow, later threaten her very existence as a queen and as a person. Through the long life of Queen Elisabeth, now approaching 92 years of age, the evolvement in the western society from de-humanisation and self-control of emotions as the main virtue, to a society where being true and authentic and to show who you truly are, what you think and what you feel – and to share it with others – is the way to go and to be in phase with time.

0

En kvinnas liv – en film om kärlekens uppgång och fall

Guy de Maupassant’s tidlösa roman ”La résumé d´une vie” publicerades i Paris 1883. Dess tema och innehåll är lika aktuellt idag som igår och imorgon och tillhör en av världslitteraturens absoluta klassiker. Romanen har nyligen filmatiserats av Stéphane Brizé och går för närvarande på svensk biograf under titeln ”En kvinnas liv”.

Jeanne som är filmens huvudperson är en ung, vacker flicka med fina värderingar. Hon har vuxit upp i ett kärleksfullt hem och hon har som ung vuxen sunda värderingar och ett liv framför sig där hon som alla andra drömmer om kärlek.

Romanen och filmen utspelas under första hälften av 1800-talet med dess tidsspecifika sociala koder, könsroller och attityder till livet. Bortom det, och det centrala i romanen/filmen står eviga frågor om livet och dess mening som står bortom tid och rum. Filmen är därmed en gåva till alla som har livserfarenheter och upplevelser av kärlekens storhet och dess destruktivitet – genom att den gestaltar och ger ett språk för känslor och upplevelser som inte ryms inom det ordinära, rationella språkets ramar och föreställningar.

Vi lever i en hyperrationell tidsålder med tydliga föreställningar om logiska samband mellan orsak och verkan. Romanen/filmen visar det irrationella i människans beteenden och attityder till livet och har därmed mycket att erbjuda kring det som skapar livets innersta väsen och känsla av mening i tillvaron. Hur ska man exempelvis kunna förklara att den utfattige unge baronen Viscount Julien de Lamare, inte förmår respektera och vara trogen sin vackra, förmögna och generösa hustru Jeanne – trots att hon ger honom allt en man rimligen kan önska?

Vad är meningen då man som förälder ger allt till sitt barn och detta barn som vuxen återgäldar detta med att utöva känslomässig utpressning på högsta nivå som ruinerar familjen såväl känslomässigt som ekonomiskt? Hur ska man som förälder kunna säga nej till sitt barn då dess behov innebär att man själv går under? Har man en moralisk skyldighet att i alla lägen säga sanningen eller kan bevarandet av lögnen i vissa lägen vara nödvändig för att rädda liv såväl i psykologisk som i fysisk mening?

Det är i dessa existentiella ytterområden som La Vie d’ une Femme rör sig där Jeanne bär livets storhet och dess tragik i sin själ på ett sätt som inte lämnar någon oberörd.

Även relationen mellan Jeanne och hennes tjänarinna är irrationell och visar i omvänd ordning att kärleken kan vara trofast och stor och att dess kraft också kan vara gränslös i positiv mening. Romanens/filmens stora behållning är att den tar ställning för livets outgrundliga och gränslösa spännvidd mellan lycka och olycka, mellan människans storhet och hennes fall. Detta är en film för alla människor som har upplevt livets djupare dimensioner och som har erfarenhet av att allt inte alltid blir som man skulle önska eller tycka att man förtjänar. En film som visar att kärleken – trots allt – är meningen med livet och att den till slut övervinner allt!

0

Irving Penn – en mästare på att lyfta fram essensen

Sommarens utställning på Fotografiska museet i Stockholm av den amerikanske fotografen Irving Penn är väl värd att ta del av. I tider av komplexitet och tempo där vi lätt ”missar skogen för alla träd” är det befriande att uppleva Irving Penn’s fantastiska förmåga att lyfta fram själva essensen i en personlighet, i en situation eller i en miljö i sina fotografier.

Han fångar arbetarna i samhällets lägre skikt i deras utstrålning av värdighet, på motsvarande sätt som han skalar av det pompösa kring kändisar och kungligheter så att bara deras nakna personlighet träder fram och gör dem till en människa bland andra. Han skapar skönhet av det mest triviala och han har en förmåga att inspirera till att verkligen uppleva det stora livet i det lilla och att därmed se livet med lite nya perspektiv.

En utställning med Irving Penn är en sinnlig upplevelse som har en avstressande effekt på den stressade hjärnan och en påminnelse om att skönheten i livet alltid finns mitt ibland oss. Värt att begrunda är också om det kanske var för att Irving Penn var amatörfotograf och inte skolad och tränad i att betrakta livet på ett förutbestämt sätt och att snurra in sig alltför mycket i själva tekniken på bekostnad av själva motivet och det konstnärliga uttrycket – som han livet igenom behöll förmågan att fånga livet just så som det är vid ett givet ögonblick?

Irving Penn var född 1917 och avled 2009 och tillhörde en generation som inte ägnade sig åt meditation och tekniker för att bli närvarande i nuet. Det går inte att skapa konst som Irving Penn gjorde om man saknar förmåga till naturlig närvaro i nuet och i det som sker. Just däri ligger hemligheten till att bli överraskad och förundrad över livet och att se det sköna och stora i det enkla och vardagliga.

Kultur och Hälsa har ett starkt samband och för dig som känner dig stressad inför semestern och den stundande midsommarhelgen kan jag rekommendera att ta hjälp av kulturen eller av naturen för att låta skönheten som alltid finns runtomkring oss träda fram och öppna dina sinnen.

Glad midsommar

0

Manchester by the Sea – en film om människans existentiella villkor

Kenneth Lonegan´s stora film ”Manchester by the Sea” är ett mästerverk om man är intresserad av livet och människans villkor utan skygglappar.

Det är en film om den största av tragedier och om bottenlös sorg – men också om livets storhet i att visa på en väg till helande och livskraft – trots allt. Det är svårt att tänka sig ett värre öde än att som förälder förlora alla sina barn genom en olycka – en olycka som dessutom orsakats av att man varit vårdslös. Om man väl lyckas leva vidare efter en sådan tragedi får man nog nöja sig med att överleva en dag i taget och att varken tänka eller känna för mycket.

Att i ett sådant läge plötsligt ställas inför ett nytt öde det vill säga att behöva ta hand om sin föräldralösa tonårs brorson är naturligtvis det sista man tror att man kan klara av i en sådan situation. Hur ska man klara av att ta in, älska och vårda ett annat barn när man själv har mist sina egna? Huvudpersonen Lee Chandler är ett fantastiskt exempel på en person som lever igenmurad i Censurrummet (Se Förändringens Fyra Rum) och det är tack vare att han är helt avstängd som han klarar av att existera.

I existentiell mening blir broderns plötsliga och oväntade bortgång, samt det faktum att han lämnar en föräldralös pojke efter sig, just den omskakande händelse som tvingar Lee Chandler ut ur Censurrummet. Hans kärlek till brodern och till brorsonen gör det helt enkelt omöjligt för honom att inte bry sig.

Relationen mellan den utlämnade brorsonen och den motsträvige Lee Chandler är något av det vackraste man sett på film någonsin. Det är människans existentiella villkor när de ställs på sin spets, helt naket och utan omskrivningar. Inom den så kallade Logoterapin som Viktor Frankl skapade, förmedlas just människans grundvillkor så som de gestaltas i Manchester By the Sea. Som grund för denna psykoterapimetod som sätter känslan av mening i fokus, berättar Frankl bland annat om en mor som överlevt koncentrationsläger men som mist alla sina barn. Ett ofattbart öde, men utan den förlusten uppgav hon själv att hon inte hade kunnat starta det barnhem för föräldralösa barn som mist sina föräldrar under kriget.

Det handlar om människans meningsskapande förmåga. I varje situation har vi ett val i hur vi väljer att förhålla oss till det som sker och ska vi leva vidare och ha ett meningsfullt liv måste vi på ett eller annat sätt höja oss över våra omständigheter och välja livet. Det bästa med Manchester by the Sea är att saker och ting inte ställs tillrätta. Filmen ger istället respekt för sorgen som inte går över men som vi i bästa fall lär oss att leva med. Lee Chandler är rörande i sin medvetenhet om att hans sorg och förlust inte går att ta sig över. Han är handikappad helt enkelt och det kommer inte att gå över.

Den intressanta frågan är hur man kan leva trots att man har gått sönder och hur man kan bidra med sig själv och sitt liv till sin omgivning på ett sätt som skapar mening både för en själv och för andra. Det är detta som är livets högre skola och något som vi behöver få gestaltat för oss om och om igen…..

0

Unga vuxnas desperata jakt på mening & IS

Jag har med stor behållning just läst boken ”Återvändarna” av den franske journalisten och specialisten på Jihad, David Thomson.

David Thomson är en av de få journalister som fått intervjua människor som anslutit sig till jihad och IS på djupet och han har lite av en slump blivit en internationellt erkänd specialist på området genom sitt arbete. I den helt aktuella boken Les Revenants (Återvändarna) har han djupintervjuat fransmän och fransyskor som återvänt till Frankrike efter att ha lämnat Europa för att ansluta sig till jihadismen och Islamiska Staten. Syftet med boken är att gå till botten med de djupare psykologiska förklaringarna som kan hjälpa oss att förstå vad det är för behov och drivkrafter som fått unga européer att lämna allt för att bege sig till IS och ansluta sig till jihadismen.

Boken är uppbyggd av intervjuer och berättelser med unga män och kvinnor och i några fall med deras anhöriga. Bortom kända förklaringsmodeller som socialt utanförskap, arbetslöshet och en allmän känsla av vilsenhet i tillvaron, lyckas David Thomson lyfta fram en genomgående existentiell dimension som är gemensam för alla som han intervjuat i boken och som skär över klassgränser, kön och bakgrund. Det handlar om frågan om identitet och om att få uppleva känslan av att vara någon där det egna livet och den egna insatsen gör en skillnad. Detta grundläggande behov av en identitet och att bli sedd är lika stort i förorten som i de finaste salonger och här kan vi konstatera att många unga vuxna saknar något helt centralt från sin omgivning.

Det är också uppenbart att Facebook och Sociala Media spelar en väldigt stor roll i sammanhanget för att locka dessa vilsna unga själar att bryta upp och att ansluta sig till Jihad. Det är bilden av det idealsamhälle som IS målat upp i sociala media som en idealstat där människor lever i frid med varandra enligt de religiösa värderingar som islam lyfter fram i koranen. Det är primärt längtan efter ett sådant vackert samhälle och inte primärt längtan efter att strida, vara i krig eller orsaka terrordåd som är kärnan i många av dessa unga vuxnas sökande efter mål och mening i tillvaron.

Liknande krafter och underliggande behov lockar människor att ska sig till nationalistiska rörelser i Europa och i Nordamerika där den bild som målas upp och som lockar handlar om ett samhälle som är enklare, mer greppbart, tydligare regler för vad som är rätt och fel, vad som är svart och vad som är vitt. De underliggande behoven av mål och mening i en värld där man upplever vilsenhet och tvivlar på sitt värde är den gemensamma nämnaren. Om det sedan blir IS, eller andra religiösa och/eller politiska fundamentalistiska rörelser som man söker sig till handlar mer om slumpen och vad som är mest tillgängligt.

Man ställer sig frågan vad som händer då ungdomar tar del av sociala media som kan vinklas hur som helst och där saker sätts in i valda och ofta censurerade sammanhang? Vem har ansvaret för att ge en nyanserad bild och vart finns föräldrar, skola och samhället i att förklara den större bilden? Kan vi hantera yttrandefriheten som är en av det fria, demokratiska samhällets pelare om läsare och åhörare saknar bildning och är naiva? Vilka krafter och rörelser kan i så falla mobiliseras som kan få helt förödande konsekvenser för världen?

Vem tar ansvar? Vems är ansvaret?

Av de personer som David Thomson intervjuat för boken är det tydligt att många av de unga fransmän och fransyskor som åkt till IS är människor vars föräldrar är muslimer och de är andra eller tredje generationens invandrare. De har ofta en avklippt relation till moderlandet och föräldrarna har satsat på att de ska assimileras i det nya sammanhanget och därmed också klippt bort den rot och det sammanhang som vävts av tidigare generationer och som inte ersatts av någon ny förankring i tillvaron med en djupare rot. Att i ett sådant läge tilltalas av en sträng version av islam och att gå upp i en identitet som är romantiserad och som har gemensamma nämnare med det ursprung man intellektuellt men ej andligt är en del av, gör att det djupa sökandet efter mening i tillvaron får en riktning. Föräldrar och andra släktingar står förundrade och förfärade och blickar på då barnen ansluter sig till en religiös fanatism som för dem är helt främmande och som de inte socialiserat barnen till att anamma.

Men väl där, i det medeltida IS där varken kvinnor eller män vill ha det samhälle som IS förespråkar, får man de perspektiv på livet i Europa som man tidigare saknat och som gör att man plötsligt längtar tillbaka. Först när friheten gått förlorad inser man att den är basen för ett gott liv. I en tillvaro av hot och disorganisering är det inte konstigt att man längtar efter struktur och sammanhang och då blir det lätt att man går tillbaka i tiden för att hitta en förankring och en rot att klamra sig fast vid som tidigare generationer kämpat hårt för att frigöra sig ifrån och lämna bakom sig.

Den sammantagna bild som Les Revenants förmedlar är att vi måste fånga upp den existentiella tomhet som brett ut sig över Västvärlden och lära oss hantera den om vi ska ha en chans att bekämpa IS och att få ett stopp på den dragningskraft som unga vuxna känner till fundamentalistiska rörelser av olika slag. Det finns ingen uppgift som är viktigare för oss som föräldrar, som lärare, som chefer eller helt enkelt som vuxna. Vi måste ta ansvar för att skapa sammanhang och mening i den civilisation som vi är en del av som bygger på värderingar och respekt för allas lika värde och fredlig samexistens som syftar till förena inre och yttre hållbarhet. Det finns ingen annan väg!

0

Julieta – en film om ödesdigra missförstånd

 

P edro Almodóvar´s senaste film Julieta är en film som lyfter fram den gränslösa smärtan i livet och gör den greppbar. I centrum står Julieta vars liv som så många andras, kantats av stor smärta och stor glädje. Hon är en vanlig kvinna som försöker leva ett vanligt, hederligt och bra liv. Hon får som ung vuxen möta smärta och lidande i livet i form av den älskade moderns sjukdom och död men också i skepnad av en främling som söker kontakt med henne på ett tåg, men som hon vänligt avvisar omedveten om att kontaktförsöket var ett sista desperat rop på hjälp innan han kastade sig framför tåget och begick självmord. Temat är skuld och ansvar. Hur långt sträcker sig ansvaret för andra människor och vart går gränsen mellan att ställa upp för andra och att värna om sig själv och sitt eget liv?

Julieta får sin beskärda del av lycka under ett lyckligt och passionerat äktenskap som bland mycket annat ger henne dottern Antía. Det är en lycklig familj men lyckan förbyts i chock då Julieta får veta att maken, sedan alla år är otrogen med en av deras närmsta vänner. I den känslostorm som uppstår förolyckas maken, återigen ett gränsland där Julieta stått upp för sitt behov av att vara ensam för att tänka och inte vara i dialog med maken, då döden återigen överraskar och han förolyckas på havet i en stark storm. Sorgen är bottenlös och dessutom knatad av skuldkänslor som är så stora att de inte går att greppa.

Julieta bryter upp och flyttar till Madrid för att där starta ett nytt liv tillsammans med dottern. Hon lever för sin dotter och ger henne allt hon har av kärlek, närvaro och trygghet. Traumat efter faderns bortgång lever som en ständig följeslagare i deras liv men givet att Antía endast var 10 år då fadern förolyckades har mamman det goda omdömet att inte involvera henne i omständigheterna kring faderns död. Syftet är att skydda henne från de gastkramande skuldkänslor som hotar att kväva henne dag som natt.

I tidiga tonåren åker så Antía på en retreat som övergår i beslut att försvinna ur sitt liv för alltid. Julieta måste uthärda den gränslösa smärtan i att hennes allt, hennes älskade dotter Antia, allt hon har i världen, försvinner spårlöst utan ett ord, utan förklaring och utan avsked. Hur överlever man en sådan sorg? Går det?

Det som räddar Julieta från att bli helt galen är att hon efter några år bestämmer sig för att flytta till en del av Madrid som är henne helt okänd och där inga minnen av dottern finns. Hon startar ett nytt liv ovanpå smärtan och allt hon har förlorat där hon lär sig att existera. Det som räddar henne från att bara överleva är mötet med en ny kärlek, en man som älskar henne för den hon är, som inte ställer några frågor och med vilken hon kan leva i en bubbla där smärtan över det förflutna inte har tillträde. Störst av allt är kärleken och Julietas liv är just ett exempel på att det enda som gör livet värt och kanske möjligt att leva efter stor smärta och förlust är kärleken. Utan kärlek är vi bara ekande cymbaler och då är ingenting något värt. Med kärlek blir allt möjligt.

Men livet hinner ikapp och efter 12 år tappar Julieta greppet om sin tillvaro då hon av en slump stöter på AntÍas bästa barndomsvän på gatan. Det visar sig att vännen dessutom slumpartat stöt ihop med AntÍa i Italien endast några veckor tidigare. Det är hon som berättar att AntÍa är mor till tre barn. Med dessa besked rasar den sköra värld som Julieta byggt upp samman och blir till intet. Hon tappar fotfästet och det enda som räddar henne från att bli galen är att börja skriva berättelsen om sitt liv och om vad som hänt. Att skriva sig igenom skulden, finna orden för sin smärta och att ge berättelsen form är den enda möjliga vägen framåt.

Det som ”räddar ” Julieta från totalt psykiskt sammanbrott är att hon en dag går rakt ut i gatan och blir påkörd av en bil. Detta och att hennes kärlek återvänder och bär henne igenom smärtan och äntligen blir invigd i Julieta´s liv och berättelse, gör att saker och ting börjar hanteras för Julieta och hon reser sig sakta igen. I slutet av filmen får hon efter över ett decennium så äntligen ett brev från sin älskade dotter som skriver att hennes äldste son nyligen drunknat. Det är först i den gränslösa smärta növer förlusten av sitt barn som hon plötsligt inser vad hon orsakat sin mor….

Julieta är en stor film om livets svarta sida, om den ofattbara komplexitet och sorg som ibland drabbar oss utan att vi kan värja oss eller förstå vad vi gjort för att förtjäna det som händer oss. Det är en film som hjälper oss att reflektera över ansvar för andra och ansvar för oss själva och som visar att tystnaden som vi ibland använder oss av för att skydda våra barn från vår egen eller familjens trauman förr eller senare kommer behöva kläs i ord och bearbetas. Såväl Julieta som Antía är i objektiv mening fria från skuld över makens/faderns död – ändå blir de obearbetade skuldkänslorna huvudtemat i bådas liv.

Men, Julieta är också en film om livet, om kärleken och om band som inte går att klippa av och som relationer som bär oss bortom tid och rum.

0

Café Societé – en film om livsval

Woody Allen lyckats som vanligt fånga centrala existentiella frågeställningar som vi alla kan känna igen oss i. I hans senaste film Café Society påminner han om oss om att allt i livet har ett pris -”There is no such thing as a free lunch!” Bakgrunden är 1930-talets New York och Hollywood, en tid som då liksom nu präglades av å ena sidan lockelsen av flärd och lyx och å andra sidan längtan efter mer bestående värden och autenticitet.

En av Woody Allens stora poänger är att han förmår spegla existentiella dimensioner som till sin karaktär är motsatser på ett sätt som skapar balans och som lyfter fram fördelarna med båda utan att värdera i rätt och fel, svart eller vitt. Sannolikt är det därför som hans filmer är tidlösa och fångar människor över generationer och ständigt känns aktuella trots att handlingen ibland utspelar sig i en avlägsen tidsepok. I Café Society får vi uppleva glamour och ytlighet med dess uppsida, men även den kvalitét som det enkla, avskalade och opretentiösa livet innebär. Filmen är ett mästerverk i sin skildring av huvudpersonen Vonnie som i valet mellan äkta kärlek (ett osäkert ekonomiskt kort) och ett mer förnuftsmässigt val i form av den mycket äldre men förmögne mannen som hon väljer att gifta sig med, får utrymme att göra sitt ytliga val utan att bli dömd av Woody Allens skildring. Det är ett medvetet val som baseras på det enkla faktum att pengar betyder trygghet och att ett liv i lyx är roligare än ett liv i fattigdom.

Det Vonnie inte räknat med är att hennes genuina kärlek också skulle lyckas väl i det yttre livet och på egen hand bli förmögen och upphöjd på sitt håll. När de väl möts igen så småningom blir det därför svårt för henne att landa i en känsla av att ha gjort rätt val givet att hennes livs kärlek i sin personlighet och i sitt liv lyckas förena både djup, autenticitet och rikedom. Med honom hade hon kunnat få både och men det visste hon inte den gång hon gjorde sitt livsval.

Priset att betala är en allt starkare längtan i blicken som härstammar ur en själslig tomhet i ett liv präglat av all den lyx och flärd som hägrat och som nu blivit hennes vardag. Hon har allt och ändå är hon olycklig eftersom det viktigaste av allt fattas henne. Inga pengar i världen kan köpa känslan av att få sova bredvid den person som är ens själsfrände och Vonnie är intelligent nog för att förstå att hon är fångad och att hennes fängelse är evigt.

Ben, hennes kärlek klarar sig bättre. Han lider och han tar sig vidare men överger inte sig själv. Han vet att han älskar Vonnie men också att hon inte kan bli hans. Han bygger ett nytt liv men han tappar inte fotfästet i vem han är, vart han kommer ifrån eller vad som är viktigt på djupet. Han kan leva i lyx och berömmelse men om det skulle tas ifrån honom känner man att han ändå skulle vara samma person. Han låter sig inte definieras av yttre ting utan bär med sig sin identitet bortom tid och rum. Han är den han är helt enkelt.

Café Society lämnar som Woody Allens övriga filmer inga svar eller kategoriserar i rätt och fel. Han problematiserar och gestaltar eviga existentiella dilemman som vi människor har att förhålla oss till oavsett vi vill eller ej. De existetiella dimensioner han synar i sömmarna i denna film handlar om att vara fri (sann mot sig själv) kontra att vara anpassad (för att få trygghet). Detta tema är lika aktuellt i våra tankar kring relationer och äktenskap idag som på 1930-talet precis som i våra val av yrke och vilket slags liv vi vill leva. Det finns inga generella svar och inget facit och vi är alla ansvariga för vårt liv utan möjlighet att skylla på någon annan om det blir fel. Just därför behöver vi filmer, litteratur och kultur i allmänhet som stöd i att gestalta och problematisera våra livsval så att vi får möjlighet att urskilja våra värderingar och mot bakgrund därav staka ut en väg i livet som vi kan förhålla oss till.

Sanning och ett autentiskt liv är kanske den högsta formen av lycka som människan kan uppleva men om den yttre friheten att välja saknas lider vi inte av att behöva kompromissa.

Dilemmat uppstår i mötet med en omvärld som bygger på att vi kan välja och att vi därmed blir ansvariga för utgången. Att välja att kompromissa och att ta ställning för yta på bekostnad av djup och äkthet då valet är fritt, lämnar ingen människas själ i ro. Ju mer yttre frihet vi har desto mer uppfordrande blir det att välja utifrån vår unika sanning – även om den är obekväm och inte vad vi helst skulle önska.

0

Den Blå Filmen – en film om frihet

Det har gått tjugo år sedan den världsberömde, polske regissören Krzysztof Kieślowski hastigt avled i en hjärtinfarkt. Hans minne hedras just nu genom att hans fantastiska filmserie Trikoloren som anspelar på den franska nationens kärnvärden – frihet, jämlikhet och broderskap, visas på bio.

Frihet – Den Blå Filmen är en film för alla dem som upplevt bottenlös sorg och förlust. Eller för dem som är intresserade av att förstå livets djupare dimensioner där endast det som verkligen betyder något framträder i all sin skärpa. Den Blå Filmen är Juliette Binoche´s största filmroll någonsin där hon spelar en 33-årig kvinna, julie, som överlever en bilolycka där hon förlorar sin make och sin dotter. Med dem förlorar hon också allt som varit hennes liv och hennes mening. Hur överlever man något sådant?

För alla som förlorat allt och överlevt vet man att det saknas ord för att ge tröst och att sorgen ibland är så bottenlös att tårar inte räcker till. Det enda som fungerar är ett slags vegetativt tillstånd bortom tid och rum där tillvaron handlar om att frigöra sig från allt som hör ett vanligt liv och en vanlig vardag till. Den Blå Filmen skildrar detta på ett sätt som är totalt autentiskt och på så sätt är filmen en hjälp och en tröst för alla som behöver en icke-påträngande vision av att det faktiskt går att överleva allt som händer i livet. Men det kräver ett aktivt beslut. Antingen så bestämmer man sig för att dö och klarar man inte det blir konsekvensen istället att man måste börja leva igen så gott man kan.

I den initiala fasen av en så stor förlust finns det inga ord som ger känslorna rättvisa och allt är meningslöst. Det fungerar inte att hämta tröst och hjälp av släkt och vänner, man måste ner på sin egen botten och konfronteras med sin egen vilja till liv för att bottna där. Julie drar sig följaktligen bort från livet och från sina sammanhang för att skapa ett mellanrum i tillvaron där hon får vara i fred. I detta finns det en själslig och existentiell frihet som är själva essensen i filmen. Frihet från all form av anknytning till människor, materiella saker och sammanhang.

Men, som min kära farmor brukade säga, ”Livet är till för dem som lever” och nästa fas handlar om att återta livet igen och att integrera förlusten och sorgen som en ständig följeslagare som går att leva med. Även detta förmår Kieslowski visa på ett fantastiskt sätt som endast den som själv har upplevt något liknande kan förstå på detta finstämda och djupt symboliska plan.

Ett liv utan kärlek är inget liv och till tonerna och texten ur Korintherbrevets strofer ”Störst av allt är kärleken” får vi en exposé i olika former av existentiell och själslig tomhet och meningslöshet – men också bilden av en väg till anknytning, till liv och till mening. Den prostituerade grannen som säger sig älska sitt arbete framträder med sitt ansikte som lyser av tomhet och meningslöshet som följd av brist på kärlek och verklig närhet i livet, parallellt som vi får skönja den gravida kvinnans stillsamma kärlek och anknytning till sitt väntade barn som hon egentligen aldrig önskat. Den djupa kärleken från en man som varit vän till familjen i många år får Julie att bli berörd liksom kärleken till musiken och det liv som kompositör som hon delat med sin avlidne make. Det är dessa två som till slut tvingar henne att lämna sin frihet som totalt avknoppad från allt för att ge sig in i den djupare form av frihet som endast ett liv i relation och kärlek kan ge.

Den Blå Filmen lämnar ingen oberörd och det går inte att värja sig från sitt eget existentiella djup och kontakten med de egna sorgerna och förlusterna i livet. Men det är en film om livet, om människans styrka och kraft och om att vad som än händer så är det kärleken som ger livet innehåll och mening. Om vi har allt men saknar kärlek är vi inget annat än en ekande cymbal som stroferna i Korintherbrevet så passande påminner oss om.

Den Blå Filmen är en av de bästa filmerna som jag någonsin sett, lika storslagen och aktuell nu som då jag såg den för tjugo år sedan. Mitt enda råd är att gå och se den!