0

Arbetslivet går stick i stäv med människans natur

ATrots decenniers forskning, lagstiftning och utbildning kring samspelet mellan människan och hennes arbetsmiljö fortsätter den stressrelaterade ohälsan att öka och kostnaderna för detta uppgår nu till ungefär 80 miljarder kronor per år. Man kan fråga sig om det finns någon gräns för toleransen för kostnaderna som detta medför såväl i form av mänskligt lidande som i kronor och ören för såväl arbetsgivare som för samhället i stort?

I möten med arbetsgivare möter jag idag en känsla av uppgivenhet och acceptans som är skrämmande samtidigt som den är fullt förståelig. Arbetsmiljölagstiftning, arbetsmiljöutbildningar och värderingsövningar har skapat insikt och medvetenhet men i praktiken finns det andra krafter som styr som tar över och som styr beteenden i en annan riktning. Kanske är det så att vi behöver hamna i denna uppgivenhet för att acceptera att vi inte kommer kunna lösa rådande problem med gamla lösningar och att vi helt enkelt behöver anlägga ett helt annat perspektiv på situationen?

Det moderna livet i industrisamhällets framväxt innebar ett paradigmskifte i det att människan upphörde vara centrum i sitt eget liv för att istället underordna sig arbetet och låta yrket bli den primära identitet kring vilket känslan av mening och värde blev nära sammanbundet. Visserligen hade människan i många fall varit förslavad av hårt arbete under stränga och krävande ”herrar” alltsedan jordbruket uppfanns men centrum för livet hade varit religionen och de mellanmänskliga relationerna ända fram till industrisamhället som rationaliserade livet och i dess framfart både städade ut religionen och gjorde arbetet till Gud. Under de årtionden som följde efter andra världskriget upplevde människor att arbetet både kunde ge dem välstånd och rikedom och bidra till utvecklingen av ett välfärdssamhälle som världen aldrig tidigare skådat. I en sådan utveckling är det självklart att människans andliga behov sammankopplas med prestation och arbete givet att ansträngningarna och arbetet som leder till ekonomiskt välstånd i sin tur bidrar till människors lycka och välmående, liksom till fred och utveckling av en tolerant och generös statsapparat.

Denna lyckoformel har dock nått sin kulmen och lever på övertid. Eftersom arbetet blivit synonymt med vem vi är och dessutom utgjort garant för lycka och mening i livet, är det naturligt att det är oerhört svårt för dagens och morgondagens människor att acceptera och att frigöra sig från anpassningen till jobbet som centrum för livet. Tiderna har förändrats och just tack vare att välfärdssamhället uppnått sin potential och nu behöver utvecklas vidare till nya samhällsformer, passar inte det gamla förhållningssättet till livet längre. Det handlar inte om något nytt fenomen utan snarare om att återknyta till människan själv som centrum för livet där arbetet anpassas till människan istället för tvärtom. Den personliga hållbarheten, lyckan och känsla av mening i tillvaron är det som ger livet mening och innehåll för dagens yngre generationer som med bestörtning betraktar sina föräldrar vars generation snarare offrade sitt liv för att låta sig styras av kunderna, av chefen eller av företaget och där lång och trogen tjänst var lika hedervärt som det i dagens samhälle upplevs som omodernt. 

Hur arbetslivets strukturer ska se ut i framtiden och vilken plats arbete ska ta i livet är oklart. Tydligt är dock att människor återkräver grunden för sitt liv som handlar om att ta de egna behoven och begränsningarna på allvar och att inte längre vilja eller förmå sig att ställa upp på den oförenlighet mellan människan och hennes behov som alltför hög arbetsbörda, gränslöst arbete, dåligt ledarskap eller bristande gemenskap i arbetsgrupper leder till. Eftersom själva attityden till arbete och det enda som vi känner till och kan greppa i dag handlar om att jobbet står i centrum och att människan behöver anpassa sig och sitt liv därefter, är det svårt att se några alternativ. Vi säger ja och tar på oss för mycket i jakten på att vara duktig eftersom vår självkänsla har blivit knuten till prestation. ”Jag är vad jag gör”. 

Utmaningen i att finna nya, hållbara former för ett meningsfullt liv ligger i att vi är naturligt livrädda för att få det sämre ekonomiskt både gällande privatekonomin, för företagen och för samhället i stort. Den formel som vi behöver knäcka handlar om hur vi kan bibehålla vår ekonomiska standard genom att arbeta på ett annat sätt där själva förhållningssättet till arbetet blir mer avslappnat och mer präglat av tillit än av rädsla. För detta krävs en personlig utveckling hos individen själv med fokus på självledarskap och ökad förmåga att leva väl även i tider av osäkerhet och brist på yttre kontroll. På arbetsplatserna behövs en ledning och chefer som sätter den sociala hållbarheten i fokus, vilken handlar om hur vi samspelar med andra och hur vi utvecklar relationer som präglas av ärlighet, tillit och gemenskap. En arbetsmiljö där vi ser varandra som människor och inte bara som robotar.

Grunden för en ändrad attityd till arbetet handlar om att vi hjälper våra barn att utvecklas till hela människor där människovärdet inte kopplas till prestation utan till en känsla av att vara viktig och värdefull för den man är. Att känna tillit till att en sådan grund leder till en naturlig vilja att utvecklas, prestera och ta ansvar och att därigenom utveckla ett stabilt självförtroende är kanske själva nyckeln till den personliga hållbarheten. 

1

The 5 Biggest Regrets People Have Before They Die

”Do you have any regrets?

Most people do.

But it appears our regrets gain a lot of weight as we approach the end of our lives.

For many years, Bronnie Ware – an Australian nurse and counselor – worked in palliative care; taking care of terminally ill people, most of whom had less than 12 weeks to live.

Her patients were typically old people with very serious illnesses, waiting to die.

And a lot of her work involved providing counseling and relief from the physical and mental stresses that come naturally when a human being comes face to face with their mortality.

Death is not a comfortable subject for most people. We prefer to not think or talk about it.

But the sad truth is, all of us will die someday.

Knowing you are going to die in a few weeks is a very bitter pill to swallow. And Bronnie noticed as her patients experienced a range of emotions that usually started with denial, and then fear, anger, remorse, more denial, and eventually, acceptance.

As part of therapy, Bronnie would ask about any regrets they had about their lives, and anything they would do differently if life gave them a second chance.

Of all the responses she got from her patients, she noticed there were 5 regrets that stood out. These were the most common regrets her patients wished they hadn’t made as they coursed through life.

But the regrets of the dying can be sound and invaluable advice for the living.

And that’s why it’s a really good thing you’re reading this article.

One of the key revelations from Bronnie’s study is that we often take our lives for granted because we are healthy.

Health affords us boundless freedom very few realise, until we no longer have it.

But while her dying patients were helpless in the face of their regrets, you and I still have time to do something about our regrets, before it’s too late.

Let’s now look at each of the 5 most common regrets Bronnie observed:

1)    I wish I pursued my dreams and aspirations, and not the life others expected of me

According to Bronnie, this was by far the most common regret of all.

When people realise their life is coming to an end, it becomes easier to look back and see all those dreams they had but didn’t have the courage to pursue.

In many cases, their failure to pursue those dreams were often due to fitting into the expectations of others – usually family, friends and society.

One of her dying patients, Grace, made Bronnie promise that she would pursue all her dreams and live her life to its fullest potential without ever considering what others would say.

According to Bronnie, Grace was in a long but unhappy marriage. And after her husband was put in a nursing home, she was diagnosed with a terminal illness. And Grace’s biggest regret was that she never was able to pursue all the dreams she put on hold.

I think the biggest lesson from this regret is, if you know what really makes you happy, do it! 

It appears that our unfulfilled dreams and aspirations have a way of silently stalking us, and eventually haunt our memories in our dying days.

And if you’re afraid of what people will say about your choices, remember that their voices will not matter to you in your dying days.

2)   I wish I didn’t work so hard

This one makes me feel guilty.

According to Bronnie, this regret came from every male patient she nursed. And a few female patients too.

As breadwinners, their lives were taken over by work, making a living, and pursuing a career. While this role was important, these patients regretted that they allowed work to take over their lives causing them to spend less time with their loved ones.

Their regrets were usually about missing out on the lives of their children and the companionship of their spouse.

When asked what they would do differently if given a second chance, the response was quite surprising.

Most of them believed that by simplifying our lifestyle and making better choices, we may not need all that money we’re chasing. That way, we can create more space in our lives for happiness and spend more time with the people who mean the most to us.

3)   I wish I had the courage to express my feelings and speak my mind

This one just made me so much bolder. 🙂

According to Bronnie, many of her dying patients believed they suppressed their true feelings and didn’t speak their mind when they should have, because they wanted to keep peace with others.

Most of them chose not to confront difficult situations and people, even when it offended them. By suppressing their anger, they built up a lot of bitterness and resentment which ultimately affected their health.

Worse still, harbouring bitterness can cripple you emotionally and stand in the way of fulfilling your true potential.

To avoid this type of regret later in life, it’s important to understand that honesty and confrontation are a necessary part of healthy relationships.

There is a common misconception that confrontation is bad for relationships and can only create division.

Not all the time.

In reality, when confrontation is kind, honest and constructive, it helps to deepen mutual respect and understanding and can take the relationship to a healthier level.

By speaking our minds, we express our true feelings and reduce the risks of building up unhealthy stores of bitterness that ultimately hurt us.

4)   I wish I had stayed in touch with my friends

This one is a regret many of us struggle with.

Bronnie found that her patients missed their old friends and regretted they didn’t give those friendships the investment of time and effort they deserved.

Everyone misses their friends when they’re dying.

It appears that when health and youth have faded, and death is looming, people realise that some friendships hold more value than all their wealth and achievements.

According to Bronnie, it all comes down to love and relationships in the end. Nothing else mattered to her patients in the last few weeks of their lives but love and relationships.

We live in a busy world these days. And the pressures and demands of work, city life and trying to raise a family can take its toll on some golden relationships.

Knowing this now, what would you do differently?

5)   I wish I had let myself be happier

This is a very humbling one, really.

Many of her patients didn’t realise until the end of their lives that happiness is a choice.

They wished they had known that happiness isn’t something to be chased and acquired through wealth, social acceptance and the trappings of life.

In their deathbeds, these patients realized they could have chosen to be happy, regardless of their circumstances in life – rich or poor.

To me, this regret is the most touching.

Throughout our active lives, we often focus too much on acquiring the things we would like to have – wealth, status, power and achievement. We often (wrongly) believe that these things hold the keys to our happiness.

When asked what they could have done differently, here’s the key message those dying folks shared: Learn to relax and appreciate the good things in your life. That’s the only way to find real happiness.

Happiness is a choice.

Is it possible to live a life without regrets?

This is the big question I’ve been asking myself.

As no human being is perfect, and I doubt there’s anything like a “perfect life”, I expect all of us would have some regret(s) in our dying days.

But I think the key is to have as few regrets as possible.

And the best way to die with very few regrets is to live life as if we would die today.

After all, almost nobody knows exactly when they’ll die.

By living our lives as if the end is nigh, we would realise that we really don’t have all the time in the world. As a result, we would procrastinate less, and pursue our truest desires, dreams and aspirations.

Also, to live a life of few regrets, we have to focus on and accommodate ONLY those things and people that make us happy. Because if we try to conform to the expectations of others and hide our true feelings, the regrets could haunt us later in life.

If you’re reading this article and you’re alive and healthy, you still have a choice.

Remember, you only live once!

Don’t forget to share this article with people you care about. You may just save someone a ton of regrets.

I wish you an amazing life”.

Best,

John-Paul (By John-Paul Iwuoha)

PS: Inspired by the regrets of the dying people she cared for, Bronnie Ware went on to become a writer and songwriter. The experience totally transformed her life and she is daring everyday to live up to her truest potential. She authored a full-length memoir about this experience titled ‘The Top Five Regrets of the Dying – A Life Transformed by the Dearly Departing

0

Grunden för all förändring är att vi är med på tåget

Det är en spännande och dynamisk tid vi lever i och världen förändras inför våra ögon varje dag. När jag startade denna blogg för några år sedan var paradigmskiftet i sin linda och otydligt för den stora massan. Att sätta ord på skeenden och bidra till perspektiv på det som händer och hur det påverkar hur vi mår blev mitt varför.

Idag är Paradigmskiftet en del av allas vår vardag och positionerna har flyttats fram. Det finns personer, företag och institutioner som börjar skissa på konturerna av en hållbar framtid och aktivisterna bland de yngre växer i antal och i kraft och tvingar resten av världen att öppna ögonen och att kliva ur den censur som förlamat den nödvändiga förändringsprocessen i årtionden. 

Den akuta miljökrisen tvingar med miljöaktivisternas hjälp ut politiker, företag och civilbefolkningen ur censuren och in i förvirringens rum om man beskriver det med modellen Förändringens Fyra Rums språkbruk (https://www.forandringensfyrarum.se). Den känsliga situation som då uppstår innebär att människor hamnar i kris och behöver genomgå en process där acceptansen av sakernas tillstånd måste få sjunka in, accepteras på en djupare nivå och så småningom leda till att man släpper attityder, beteenden och vanor som inte är förenliga med det världen behöver idag och imorgon. Först då är man redo att öppna sig för en nyorientering och kan uppleva inspiration och lust för det nya och se fördelarna med att vara en del av ett hållbart framtidsbyggande. 

Utmaningen är att aktivisterna med rätta blir frustrerade och driver på takten ännu mer. Risken är att det vid en viss punkt uppstår en backslash då pressen på dem som befinner sig i en ömtålig process i Förvirringsrummet blir för stor och får människor att backa tillbaka in i Censurrummet istället för att gå framåt och ansluta sig till de som befinner sig i Inspirationsrummet. Anledningen till detta irrationella beteende ligger i det enkla faktum att vi behöver möta människan där hon är och inte där vi tycker att hon borde vara, för att få henne med på tåget. Annars går det inte. 

Vi behöver de frustrerade aktivisterna som driver på och visar vägen men det behövs samtidigt en balanserande kraft som kan agera som ”tolk” och diplomat mellan de som driver på och de som håller tillbaka. I detta skede behövs mycket klokhet och visdom som kan hålla huvudet kallt även i kristider som säkerställer att förändringen inte går alltför fort och inte heller alltför sakta. Att gå framåt i lagom takt är det som gäller. Aktivisternas roll är att förenkla budskapet och att lyfta fram radikala förslag till förändringar som måste ske nu! De drivs av känslan av att det är bråttom och i sådana tider finns det inte tid för analyser. 

De förändringsobenägna riskerar att analysera och diskutera i all oändlighet utan att skrida till handling, vilket är helt förödande då krisen knackar på dörren. Det är därför vi behöver ta in både kunskap och fakta kring vad som bör göras men också lyfta in psykologin och dess roll i att förstå människans inre belägenhet eftersom ingen förändring i slutändan kommer kunna ske om vi inte får människor med på tåget utifrån deras egna, inre drivkrafter och motivation till förändring. Om alla människor över en natt skulle bli veganer skulle det t.ex. påverka hela världsekonomin och göra miljoner människor arbetslösa och utarmade, om alla människor helt slutade flyga skulle vissa delar av världen där turismen är den enda källan till försörjning gå under i fattigdom och den sociala hållbarheten som kräver att människor möts och diskuterar med varandra över gränserna skulle försämras o.s.v. 

Just därför är det viktigt att förstå hur noggrant genomarbetade FN’s 17 Globala Hållbarhetsmål faktiskt är och där logiken bygger på att de är sammanlänkande och inte kan brytas ut och förenklas utan att det får konsekvenser i någon annan del av kedjan. Vi behöver tänka helhet, vi behöver fakta och klokskap och vi behöver en tydlig, framåtriktad process som både ger stöd och vägledning till den stora massan som befinner sig i Förvirringsrummet som inte slutat köra bil, som inte ännu övergått till att bli veganer eller som har bestämt sig för att aldrig mer sätta sig på ett flygplan, och aktivisterna som behöver uppleva att vi hör dem, vi ser dem, vi förstår och vi börjar aktivt agera för att finna lösningar som är genomtänka och som är tillräckligt snabba för att bidra till att rädda världen från en global miljökatastrof. 

Det är detta finstämda arbete som vi har framför oss där vi hoppas att Sveriges långa tradition av balans och lagom kan bli en inspiration och en vägledning för världen i denna gemensamma angelägenhet. 

0

”Jobbet går bra – men jag har svårt att hitta mening i livet”

Många människor och i allt yngre åldrar uttrycker en känsla av tomhet och meningslöshet trots att allt är bra på ytan och det inte finns något direkt att klaga på. Jobbet och karriären går bra, ekonomin blomstrar, man har en vacker och kärleksfull partner, stort socialt nätverk och god hälsa. Ändå känner man sig ensam och upplever en tomhet i tillvaron. 

Dessa känslor handlar om en existentiell tomhet och går inte att bota med praktiska lösningar. En vetenskaplig förklaring till tillståndet är att den s.k. Habitueringseffektenkickat in vilket betyder att du har vant dig vid den nivå du lever ditt liv på och att förvaltningen av detta inte räcker för att ge dig det du behöver för känslan av livstillfredsställelse. 

Det handlar inte om otacksamhet eller om att du är bortskämd. En mer adekvat förklaring är att dina livsbetingelser har lett fram till en känsla av trygghet och stabilitet som gör det möjligt för dig att vidga dig och fundera över hur du kan bidra till värden som tillför gott till andra. Lyckoforskningen visar att vi mår som bäst när vi gör saker för andra och när vi är på väg mot ett mål. ”Mitt i livet” kriser handlar ofta om att vissa mål blivit uppfyllda som t.ex. karriär, familj och materiella behov och att man inte förmår sätta nya mål utan fortsätter med mer av samma. Detta blir en rundgång som på sikt kan skapa oro, stress och på sikt mer depressionsliknande symptom och besvär. I brist på förståelse och verktyg i hur den existentiella krisen bör hanteras är det lätt och tacksamt att döva sig med arbete och aktiviteter för att slippa tänka och känna. Utmattningen lurar runt hörnet och blir för många ett nödvändigt stopp som tvingar till djupare reflektioner och omställning i livet för att återfå hälsa och livstillfredsställelse. 

I takt med att levnadsstandarden och medellivslängden ökar, desto mer existentiella kriser kommer vi att möta. Det är ingen sjukdom och inget som går att medicinera bort, istället bör vi se detta som en naturlig följd av att livet ger oss möjligheter att orka och kunna bidra till en mer hållbar värld och att engagera oss i att hjälpa andra, att bidra till gott för vår omvärld och för världen. Det spelar ingen roll om du som Bill Gates kan ge miljarder för att utrota fattigdomen i Afrika, om du hjälper en äldre person med att handla och bära hem varor eller en flykting att lära sig språket. Poängen är att ge av dig själv på den nivå och det sätt som fungerar för dig. Det är detta som är vägen ut ur existentiella tomhetskänslor och som kan erbjuda ett alternativ till utmattning och depressioner om vi förmår agera och öppna oss för nya perspektiv som en mer naturlig del av livets flöde. 

Utmaningen på övergripande nivå handlar om att tolka dessa känslor och upplevelser som något som vi bör bejaka, ta på allvar och agera på för att känna oss friska, levande och få uppleva en hög grad av livstillfredsställelse, i en tid och i en värld som istället vill lägga locket på och medikalisera själens rop på utveckling och expansion. 

1

Sustainability begins with you

Hållbarhet är på allas läppar för närvarande och omställningen till ett mer miljövänligt förhållningssätt till tillvaron har blivit en riktig folkrörelse. Det är fascinerande att uppleva hur attityder och trender kan skifta så snabbt i ett samhälle som vi kan uppleva just nu då den stora massans vilja att bidra till en hållbar utveckling är som en flodvåg som inte går att stoppa. Ännu under hösten kunde en höstlovsresa till Seychellerna uppfattas som något eftersträvansvärt men ett par månader senare har samma resa blivit helt politiskt inkorrekt och något som inte ens barnen skulle vilja åka iväg på. Samma mönster kan vi bevittna i förhållande till människors konsumtionsvanor där IKEA och HM’s själva affärsidé om att skapa billiga lösningar för den stora massan nu fördöms till förmån för second hand, att bevara och att genast sluta med slit- och släng beteenden. 

Det som tyvärr ofta ännu glöms bort i debatten och i hållbarhetsrörelsen är att hållbarhet börjar och slutar med dig själv. Det är när vi själva är i balans och har förmåga att tänka, känna och förhålla oss till vår omgivning med närvaro som vi har förmåga att ändra vanor och att agera på ett sätt som bygger på en högre medvetenhet och medvetna val. En stressad person kämpar däremot för sin överlevnad och för att få vardagen att gå ihop och hinner inte, orkar inte tänka på att göra något nytt eller annorlunda. Det är ofta inte brist på vilja som gör att människor tar bilen istället för cykeln eller att de slarvar med sopsorteringen. Det är effekten av en stressad hjärna som saknar förmåga att följa någon annan stig än den redan upptrampade. 

För att lyckas med hållbar utveckling gällande såväl miljö som beträffande den sociala hållbarheten i samhället borde vi med andra ord ha ett mycket större fokus på den enskilda människan och hennes mående. Även här behövs ett systemskifte där vi behöver ändra på ett grundläggande beteende där vi lärt oss att strunta i hur vi mår och vad vi behöver till förmån för prestation och leverans så att kunden i slutändan får det hon eller han behöver i tid och på bästa sätt. Men i själva verket är ju kunden också en människa och man kan därför tänka sig att det skulle kunna finnas en högre grad av förståelse och möjlighet till konstruktiv dialog om man bara hittade ett sätt hantera frågan på ett systemiskt sätt där den enskilda människan inte hamnar i kläm. 

I mitt arbete träffar jag dagligen fantastiska personer som mår dåligt på grund av stress och utmattning. Ett liv är kort och vi vill alla i grunden ta vara på det liv vi har och värna om vår hälsa i största möjliga mån. Ändå är det så lätt att vardagen tar över och att det vi tycker är viktigt – faller. Jag tänker att detta är en följd av att vi lever i en tid och i ett samhälle där vi blivit obalanserat cerebrala på bekostnad av våra känslomässiga, kroppsliga och själsliga behov. Vi tävlar med roboten och dess intelligens men glömmer att det som skiljer intelligenta maskiner från människan är just att vi har andra dimensioner och därmed andra behov att vårda och ge näring till om vi ska kunna vara effektiva och må bra över tid.

Att ta väl hand om sig själv och att leva hållbart innebär att tempot i tillvaron måste skruvas ner så att man hinner tänka, känna och reflektera över såväl praktiska saker och problem som mer existentiella frågor. I ett samhälle som rusar på i en takt som påminner om ett skenande tåg är detta självklart en jättestor utmaning där grunden är att acceptera att man inte hinner allt man skulle vilja och önska och att försonas med detta faktum. Vad man sen väljer att säga ja eller nej till, vad man väljer och vad man väljer bort, blir självklart upp till var och en av oss att reda ut och att definiera. En inre kompass som bygger på en klar bild över vem vi är, vad vi behöver och vilka värden vi vill satsa på i livet är en förutsättning för att kunna orientera oss i en värld som bygger på att vi ska prestera och att vår känsla för livskvalitet är ovidkommande. 

Den rådande folkrörelsen för miljöfrågan är inspirerande i att den visar hur en social rörelse som bygger på nödvändig utveckling av samhället kan få etablerade strukturer och sanningar att förändras till sin motsats över en natt. Lås oss hoppas att nästa led i denna hållbarhetsvåg sätter fokus på människan och att det mantra vi har inom ABLE – Sustainability begins with you – blir ett motto för alla att sträva efter. 

0

Om intelligensens olika dimensioner

OEn av historiens mest turbulenta tider utspelade sig då renässansen utmanade medeltidens dunkla världsbild och med hjälp av vetenskap och förnuft för alltid putade ner religionen från dess självklara position som allmänmänsklig berättelse om livet. Det var då vi började upptäcka världen och människan och hennes möjligheter blev fokus för utvecklingen. Kampen mellan förnuft och religionens makt över människor utlöste krig och förödelse som präglade tillvaron i Europa under hundratals år. Kampen hade många dimensioner men helt klart är att detta paradigmskifte förändrade livet i grunden och gav upphov till en utveckling och en förändring av samhället och människors attityd till livet som ingen då levande människa hade kunnat förutspå.

Så småningom lärde man sig att vetenskap och religion kunde samexistera men om balansen mellan de båda rubbas i någon riktning uppstår en obalans som leder till konflikter, ohälsa, och inte sällan regelrätta krig mellan människor och nationer. En av våra mest outgrundliga mysterier är hur religion så lätt kan frikopplas från sitt andliga och eviga budskap om fred och medmänsklighet och hur den kunskap och visdom om livets betingelser som världens religioner besitter så lätt förkastas av vetenskapen och reducerar livet till en fråga om atomer och molekyler. 

I den sekulariserade västvärlden av idag har förnuftet segrat och vi har uppnått tekniska innovationer och framsteg som återigen förändrar livet i grunden. Med hjälp av vetenskap och teknik har vi besegrat krig, fattigdom, sjukdomar och annat elände och det är därför naturligt att människans nedärvda behov av att underordna sig en högre makt och att lägga sitt liv i dess händer nu uttrycks i en önskan och beredskap hos många att underordna sig intelligenta maskiner och tekniken. Att operera in datachips i kroppen som talar om för oss hur vi bör agera i alla situationer, hur vi bör röra på oss, vad vi bör äta o.s.v. är i grunden samma behov som medeltidsmänniskans självklara beredskap att underordna sig religionens makt över vardagen och livet. Vinsten är att slippa det besvärande ansvaret för sig själv och sitt liv. På motsvarande sätt som vi är kritiska till fundamentalistiska religiösa rörelser som strävar efter att återknyta till medeltidens inskränkta tillvaro bör vi därför vara aktsamma för vår egen böjelse att gå i samma fälla utifrån den lockelse som naturvetenskapen och tekniken utövar över västvärldens fria – men vilsna folk.

Robotar och artificiell intelligens är allt igenom rationella skapelser som gör som de blir tillsagda och som slipper besväras med ett känsloliv. Vi kan även vara säkra på att de inte har någon själ. Allt fler sekulariserade människor uppfattar det genomrationella som något önskvärt och ser därför inget besvärande med att låta sig styras av AI i jakten på det perfekta livet. Trots all forskning om människans inre som till stora delar kartlagt intelligensen och hjärnan vet vi dock ännu försvinnande lite om människans medvetande. Därför förblir frågan om människans själ en fråga som inte låter sig besvaras. I nuläget är det lika svårt för människor som upplever sig ha en själ att förstå människor som anser att vi endast består av atomer och molekyler som det är för företrädarna för en okontrollerad utveckling av AI att förstå att det fortfarande finns människor som tror på människans andliga dimension. 

I en fri och intelligent värld skulle man kunna hoppas på att vi höjde oss över dessa meningsskiljaktigheter kring människans innersta väsen för att istället fokusera på vad som är framgångsfaktorerna kring den gemensamma frågan om att skapa en hållbar värld. För att nå framgång på detta område krävs nämligen både de tekniska och naturvetenskapliga framstegen som kan hjälpa oss att förbättra och förenkla livet för jordens befolkning, för att skapa fred, utrota fattigdom och lösa klimathotet. Men det som skapar livskvalitet och som ger livet innehåll och mening och som förmår människor att naturligt värna om naturen, om sina medmänniskor och att agera på ett sätt som bidrar till hållbar utveckling handlar om själslig intelligens (SQ).

Det är den själsliga intelligensen (SQ) som ger svaret på varför du överhuvudtaget ska anstränga dig och ge dina handlingar en riktning. Det är den emotionella intelligensen (EQ) som lär dig hur du bäst interagerar och förhåller dig till dina andra, och det är den rationella intelligensen (IQ) som ger oss kunskapen som vi behöver för att lösa problem och ta oss fram i tillvaron. Det är när dessa faktorer samverkar som världen går framåt och vi når storverk. Förstår vi det och ser det positiva med dessa olika dimensioner kan vi bättre finna vägar till konstruktiv samverkan och utbyte mellan olika tankar, innovationer, erfarenheter och samlad visdom. 

2

Är arbetet meningsfullt – eller?

Ett tydligt tecken på att vi befinner oss mitt i ett omvälvande paradigmskifte är att allt fler upplever en brist på meningsfullhet i sitt arbete. I den stora nationella studien Jobbindex som publicerat resultatet för 2018 (www.jobbhalsoindex.se) framgår att 10% av den arbetsföra befolkningen upplever brist på mening i sitt arbete.

Det är en betydande skillnad mellan äldre och yngres uppfattning i frågan, vilket i sig själv är ett tecken på paradigmskiftet där attityder till liv och arbete förändrats över generationerna. Äldre generationer formades av ett annat samhällssystem där högre utbildning, trygghet, ekonomisk utveckling o.s.v. gav livet innehåll och mening utan att man reflekterade över frågan om innehållet i jobbet kändes meningsfullt. Arbetet var en källa till identitet och tillgodosedde behovet av sammanhang, status och trygghet som primära psykologiska grundbehov. För yngre generationer som är medvetna om den globala klimatkrisen, om den epidemiska psykiska ohälsan där stress och utmattning lagt sig som en våt filt över tillvaron och där ansvaret för planetens överlevnad vilar på deras axlar, har frågan om mening seglat upp och blivit helt central.

Alla som varit sjuka inser att hälsa är det viktigaste i livet och ett liv präglat av depression och utmattningstillstånd innebär att livskvaliteten kraftigt försämras och att hela livet får stå tillbaka för att man saknar ork, vilja och lust att göra något. De flesta unga har upplevt stress och oro för egen del och/eller på nära håll sett föräldrar, familjemedlemmar eller vänner bli drabbade. Parallellt har medvetenheten om det yttre hotet för mänsklighetens existens blivit påtagligt – vilket sammantaget gör att yngre generationer naturligt funderar på hur de bäst kan bidra till en hållbar utveckling för sig själva, sina närmaste och för världen.

Att årets jobbhälsoindex tydligt visar på kopplingen mellan bristande mening på jobbet och sjukfrånvaro är ett incitament för att lyfta dessa frågor till en annan nivå där stressen på jobbet fått ett nytt ansikte. Sedan Arbetsmiljöföreskrifterna om organisatorisk och social arbetsmiljö och hälsa kom 2015 har människor fått mycket bättre hjälp att hantera orimlig arbetsbörda och att hantera arbetsmängd med stöd av sina chefer. Det som skapar stress och ohälsa idag och som kommer öka alltmer under kommande år är situationer där människor upplever att det de sysslar med på dagarna inte ger dem innehåll och mening utifrån deras inre drivkrafter och att deras bidrag till en hållbar utveckling är för lågt. I princip kan man säga att allt arbete som inte på något sätt bidrar till den kollektiva anslutningen till en hållbar utveckling blir meningslöst i framtiden. Logiken i detta är att om miljökatastrofen blir ett faktum och irreversibel och/eller om vi blir sjuka i depression och/eller utmattning – spelar inga andra frågor någon roll. All tillverkning och all service blir då helt meningslös.

Dessa frågor är inte politiska och har ingenting med kön eller etnicitet att göra. De handlar om överlevnad och utveckling och speglar själva essensen av det rådande paradigmskiftet där människor i vår priviliegerade del av världen upplever att ett meningsfullt liv bygger på att göra gott för andra och att bidra till en hållbar samhällsutveckling. Just därför kan vi i jobbhälsoindex exempelvis se att människor som jobbar med människor inom skola, vård och omsorg upplever en klart högre grad av mening i sitt arbete än vad människor som arbetar inom tillverkning och serviceyrken gör.

Det är spännande tider och om vi ökar medvetenheten om hur dessa frågor skapar en meningsbärande berättelse om framtiden kan AI och de omställningar som tekniken kommer skapa inom arbetslivet under kommande år, att kunna bidra till att allt fler får möjlighet att ägna sig åt meningsfull sysselsättning utifrån de utmaningar och möjligheter som det nya paradigmet innebär.

2

Om klimatsorg som förlösande kraft

Det senaste halvåret har inneburit en kollektiv förflyttning gällande insikten om och acceptansen av den rådande miljökrisen. På kort tid har vi gått från att glatt berätta om våra semesterresor till Seychellerna och andra exotiska platser till att skämmas över eller till och med ändra våra resvanor. Julbordets dignande köttutbud var för många inte lika lockande och allt fler insåg att det kanske vara sista gången de kunde tillåta sig att frossa i julskinka och andra läckerheter. 

Att bry sig om klimatet och att ställa om sin livsstil handlar inte längre om att vara politiskt korrekt och miljöaktivist, miljöhotet är en global angelägenhet för oss alla och det går helt enkelt inte längre att leva med skygglapparna på eftersom informationen och därmed medvetenheten har ökat och blivit så tydlig att den inte längre går att förneka. Detta betyder att vi har flyttat fram positionerna i denna fråga och att vi befinner oss i ett läge där insikten om sakernas tillstånd håller på att sjunka in och vi brottas med att acceptera att livet som vi känner det och mycket som vi älskat och hållit kärt – är saker som vi behöver släppa taget om och sluta med. 

Nästa steg i processen mot en radikal omställning och förändring handlar om att vi behöver möta och hantera den sorg som vi oundvikligen behöver gå igenom innan vi är redo för en nyorientering. Problemet är att vi i Sverige är dåliga på sorg och att vi lätt fastnar i att vara rationella och fixa det praktiska medan vårt känsloliv – och därmed våra beteenden – inte hänger med. För att komma framåt behöver vi nu gå in i en kollektiv sorgeperiod där 2019 blir ett sorgens år. Det vi behöver sörja är allt ifrån våra matvanor där konsumtionen av kött och mejeriprodukter drastiskt behöver minska, den sköna känslan av att sätta sig i bilen och åka bekvämt till jobbet istället för att trängas med andra på bussen eller tunnelbanan, att minska ner på resandet eller låta resor ta längre tid genom att välja tåget istället för flyget o.s.v. Till sorgerna hör också de beteenden vi ägnat oss åt tidigare då vi varit omedvetna om konsekvenserna för miljön. 

Under flera årtionden har människans beteenden successivt brutit ner jordens ekosystem och idag är våra hav så fyllda av plast och skräp att det i princip inte finns några fiskar som inte har plastrester i sig. I jakten på mer och bättre har vi pressat produktionen av såväl kött som frukt och grönt med hjälp av gifter som i nästa led gör oss sjuka i cancer. Tanken på att vi har förstört planeten inte bara för oss själva utan även för våra barn och kommande generationer är hisnande. Även detta måste vi sörja och acceptera. 

Sorg är en stillsam och inåtvänd process då det kan upplevas som att inte mycket händer. I själva verket är det då som själva omställningen sker i vårt inre som gör att vi i nästa steg kan vända oss ut mot livet igen och rikta vårt medvetande och våra beteenden mot en nyorientering. Om vi vill få en nationell och internationell kraftsamling som gör att vi kan vända klimatkrisen och rädda planeten från en global klimatkatastrof är sorgebearbetning steget framåt och det som kan skapa en förlösning och en effektivitet i förändringen i nästa steg. 

Det är dags att beklaga förlusten över alla de bekvämligheter och nöjen vi måste sluta med och att utlysa en kollektiv sorgeperiod. Kanske skulle dåtidens svarta sorgeband som knöts runt armen komma väl till pass som signal till omgivningen att vi befinner oss i en skör tid av sorg då vi behöver bemötas med respekt och hänsyn eftersom vi håller på med ett inre omställningsarbete till de nya förhållanden som råder.

0

Om livets mening och AI

Vi lever i en tid då de gamla berättelserna inte längre gäller och någon ny berättelse om livet och framtiden inte kommit på plats. Även om mänskligheten genomgått stora paradigmskiften tidigare i historien har själva fundamentet för livet och framtiden i stort varit förutsägbart för varje generation. Det som sker nu har människan därför ingen historisk erfarenhet att falla tillbaka på. Vad händer då AI tar över allt fler jobb och miljoner människo blir överflödiga i arbetslivet? Om livet gått ut på att göra nytta för sig och för samhällets utveckling och det är detta som gett livet mening, vad betyder mening i en tid då vi blivit överflödiga och inte längre är relevanta? Om forskningen lyckas avskaffa döden och vi får evigt liv behöver vi förhålla oss till livet som en pågående berättelse utan slut. Vad betyder det? Om bio- och informationstekniken gör att människa och maskin smälter ihop och blir ett genom att vi opererar in datachips i kroppen så kanske nästa steg blir att homo sapiens som art helt enkelt kommer utrotas i nästa utvecklingssteg o.s.v o.s.v. 

Givet omfattningen av ovan nämnda exempel på grundläggande pågående förändringar för mänskligt liv på jorden finns det ingen som kan uttala sig om hur livet kommer te sig ens några årtionden framåt i tiden. Mot den bakgrunden är det kanske ganska naturligt att vi upplever en ökad stress och oro och att psykisk ohälsa i form av depression, ångest och utmattningsreaktioner lagt sig som en våt filt över hela västvärlden. Givet att vi befinner oss i början på en existentiell omvälvning kan vi vara säkra på att det kommer bli mer turbulent och mer utmanande att leva – innan det blir bättre. 

Ingen kan stoppa denna utveckling så vårt enda alternativ är att fundera på hur vi bäst rustar oss för att hänga med, ta ansvar, engagera oss och må bra i denna turbulenta tid som vi kan uppfatta som spännande eller skrämmande beroende på hur vi väljer att se på situationen. Då de yttre strukturerna rämnar och vi tappar kontrollen över yttre skeenden och omständigheter som har en direkt påverkan på vårt liv, behöver vi flytta fokus från att försöka kontrollera saker i det yttre till att istället förankra känslan av trygghet i oss själva. Behovet av en inre kompass, självkännedom och förmåga till vad vi psykologer kallar för inre lokus av kontroll (inifrånstyrd) kommer bli avgörande för psykisk hälsa och välmående nu och i framtiden. 

Utmaningen är att vi under senare årtionden och ännu idag istället har valt en vag som handlar om att medikalisera friska signaler på omständigheter som sjukdom och ohälsa, vilket medfört att människor istället för att utveckla mod och resiliens för att bättre hantera utmaningar och inre oro, har fått hjälp att lägga locket på och verktyg för att tänka och förhålla sig annorlunda till sin upplevda verklighet. I det korta perspektivet har detta absolut gett lindring och förbättrad livskvalitet för den enskilde individen och under en övergångstid då det rådande paradigmskiftet ännu var obskyrt har KBT, antidepressiv- ångestdämpande- och sömnmediciner bidragit till att behålla status-quo och lugna ner situationen till godo för individen och samhället. På en mer omedveten nivå kan man tänka sig att hela synen på människan präglats av utvecklingen mot AI där själva poängen är just att de saknar medvetande och känsloliv och därför kan bete sig allt igenom rationellt och saknar behov av vila och återhämtning. 

Nu har vi dock gått in i en ny fas då paradigmskiftet blivit tydligt och just därför upplever många människor ett skriande behov av hjälp att förstå och hantera sitt inre liv. De existentiella frågorna om livets mål och mening, vilka värderingar och drivkrafter som vi vill låta vårt liv präglas av och hur vi ska kunna finna mening i en tid då allt är turbulent, har blivit helt akut. Människan förstår plötsligt intuitivt att det är i sitt inre hon måste söka efter svar och att det är just den subjektiva upplevelsen av sig själv och sitt medvetande som skiljer oss från roboten. Nu förstår vi plötsligt att vi aldrig kommer kunna tävla mot AI gällande effektivitet och precision. Därför blir fokus nu istället vad som skiljer oss från roboten och vad det är som gör oss helt unika?

Industrialismen som era har gått ut på att effektivisera och förbättra produktionen och därmed livet för människor under de senaste hundra åren. Kanske är det så att den eran nu kulminerar i AI där människan faktiskt inte längre kommer behöva slita ut sig själva mentalt och fysiskt i produktionen. Om AI kan hjälpa mänskligheten att utrota fattigdom och att frigöra oss från slit som saknar mening är mycket vunnet. Det som blir helt avgörande är om vi lyckas sätta stopp och gränser för AI´s utbredning och inflytande över livet så att det gagnar mänskligheten och skapar värde för människans livskvalitet – eller om vi i brist på styrning istället underordnar oss en kraft som vi blir slavar under och där mänskligt liv förlorar sin betydelse? 

När jag arbetar i Afrika och möter människor där vars liv ännu inte underordnat sig industrialismens krafter och logik ser jag att det finns miljoner människor i världen som faktiskt upplever mening och glädje i sin vardag – trots att de inte har något arbete att gå till och trots att de saknar kontroll över livets yttre omständigheter i hög utsträckning. För dem innebär AI revolutionen ingen förlust och inget hot eftersom de redan lever i en situation där de i regel mår bra på ett själsligt plan och inte sätter sitt värde som människa i vad de gör eller presterar. Närvaron till andra människor, till tillvaron i stort och i det som sker i nuet präglar deras vardag. Samma situation fast med ökad materiell trygghet och bekvämlighet skulle snarare öka deras livskvalitet. 

Istället för att uppfinna hjulet på nytt och fundera på hur vi ska lära oss att hantera den skenande utvecklingen för oss som lever i Västvärlden tänker jag att vi har mycket att lära och verkliga rollmodeller att inspireras av om vi blickar bortom vår egen värld. Om vi förmår öppna oss för att skifta fokus från att se oss själva som rollmodeller som har något att lära ut till mindre bemedlade och upplysta människor,  till att bli ödmjuka mottagare och lära oss av andras visdom och förhållningssätt till livet och tillvaron kanske vi både har lösningar på vår psykiska ohälsa och kan finna vägar till ett värdigt och meningsfullt liv med hjälp av AI?