0

Om klimatsorg som förlösande kraft

Det senaste halvåret har inneburit en kollektiv förflyttning gällande insikten om och acceptansen av den rådande miljökrisen. På kort tid har vi gått från att glatt berätta om våra semesterresor till Seychellerna och andra exotiska platser till att skämmas över eller till och med ändra våra resvanor. Julbordets dignande köttutbud var för många inte lika lockande och allt fler insåg att det kanske vara sista gången de kunde tillåta sig att frossa i julskinka och andra läckerheter. 

Att bry sig om klimatet och att ställa om sin livsstil handlar inte längre om att vara politiskt korrekt och miljöaktivist, miljöhotet är en global angelägenhet för oss alla och det går helt enkelt inte längre att leva med skygglapparna på eftersom informationen och därmed medvetenheten har ökat och blivit så tydlig att den inte längre går att förneka. Detta betyder att vi har flyttat fram positionerna i denna fråga och att vi befinner oss i ett läge där insikten om sakernas tillstånd håller på att sjunka in och vi brottas med att acceptera att livet som vi känner det och mycket som vi älskat och hållit kärt – är saker som vi behöver släppa taget om och sluta med. 

Nästa steg i processen mot en radikal omställning och förändring handlar om att vi behöver möta och hantera den sorg som vi oundvikligen behöver gå igenom innan vi är redo för en nyorientering. Problemet är att vi i Sverige är dåliga på sorg och att vi lätt fastnar i att vara rationella och fixa det praktiska medan vårt känsloliv – och därmed våra beteenden – inte hänger med. För att komma framåt behöver vi nu gå in i en kollektiv sorgeperiod där 2019 blir ett sorgens år. Det vi behöver sörja är allt ifrån våra matvanor där konsumtionen av kött och mejeriprodukter drastiskt behöver minska, den sköna känslan av att sätta sig i bilen och åka bekvämt till jobbet istället för att trängas med andra på bussen eller tunnelbanan, att minska ner på resandet eller låta resor ta längre tid genom att välja tåget istället för flyget o.s.v. Till sorgerna hör också de beteenden vi ägnat oss åt tidigare då vi varit omedvetna om konsekvenserna för miljön. 

Under flera årtionden har människans beteenden successivt brutit ner jordens ekosystem och idag är våra hav så fyllda av plast och skräp att det i princip inte finns några fiskar som inte har plastrester i sig. I jakten på mer och bättre har vi pressat produktionen av såväl kött som frukt och grönt med hjälp av gifter som i nästa led gör oss sjuka i cancer. Tanken på att vi har förstört planeten inte bara för oss själva utan även för våra barn och kommande generationer är hisnande. Även detta måste vi sörja och acceptera. 

Sorg är en stillsam och inåtvänd process då det kan upplevas som att inte mycket händer. I själva verket är det då som själva omställningen sker i vårt inre som gör att vi i nästa steg kan vända oss ut mot livet igen och rikta vårt medvetande och våra beteenden mot en nyorientering. Om vi vill få en nationell och internationell kraftsamling som gör att vi kan vända klimatkrisen och rädda planeten från en global klimatkatastrof är sorgebearbetning steget framåt och det som kan skapa en förlösning och en effektivitet i förändringen i nästa steg. 

Det är dags att beklaga förlusten över alla de bekvämligheter och nöjen vi måste sluta med och att utlysa en kollektiv sorgeperiod. Kanske skulle dåtidens svarta sorgeband som knöts runt armen komma väl till pass som signal till omgivningen att vi befinner oss i en skör tid av sorg då vi behöver bemötas med respekt och hänsyn eftersom vi håller på med ett inre omställningsarbete till de nya förhållanden som råder.

0

Om livets mening och AI

Vi lever i en tid då de gamla berättelserna inte längre gäller och någon ny berättelse om livet och framtiden inte kommit på plats. Även om mänskligheten genomgått stora paradigmskiften tidigare i historien har själva fundamentet för livet och framtiden i stort varit förutsägbart för varje generation. Det som sker nu har människan därför ingen historisk erfarenhet att falla tillbaka på. Vad händer då AI tar över allt fler jobb och miljoner människo blir överflödiga i arbetslivet? Om livet gått ut på att göra nytta för sig och för samhällets utveckling och det är detta som gett livet mening, vad betyder mening i en tid då vi blivit överflödiga och inte längre är relevanta? Om forskningen lyckas avskaffa döden och vi får evigt liv behöver vi förhålla oss till livet som en pågående berättelse utan slut. Vad betyder det? Om bio- och informationstekniken gör att människa och maskin smälter ihop och blir ett genom att vi opererar in datachips i kroppen så kanske nästa steg blir att homo sapiens som art helt enkelt kommer utrotas i nästa utvecklingssteg o.s.v o.s.v. 

Givet omfattningen av ovan nämnda exempel på grundläggande pågående förändringar för mänskligt liv på jorden finns det ingen som kan uttala sig om hur livet kommer te sig ens några årtionden framåt i tiden. Mot den bakgrunden är det kanske ganska naturligt att vi upplever en ökad stress och oro och att psykisk ohälsa i form av depression, ångest och utmattningsreaktioner lagt sig som en våt filt över hela västvärlden. Givet att vi befinner oss i början på en existentiell omvälvning kan vi vara säkra på att det kommer bli mer turbulent och mer utmanande att leva – innan det blir bättre. 

Ingen kan stoppa denna utveckling så vårt enda alternativ är att fundera på hur vi bäst rustar oss för att hänga med, ta ansvar, engagera oss och må bra i denna turbulenta tid som vi kan uppfatta som spännande eller skrämmande beroende på hur vi väljer att se på situationen. Då de yttre strukturerna rämnar och vi tappar kontrollen över yttre skeenden och omständigheter som har en direkt påverkan på vårt liv, behöver vi flytta fokus från att försöka kontrollera saker i det yttre till att istället förankra känslan av trygghet i oss själva. Behovet av en inre kompass, självkännedom och förmåga till vad vi psykologer kallar för inre lokus av kontroll (inifrånstyrd) kommer bli avgörande för psykisk hälsa och välmående nu och i framtiden. 

Utmaningen är att vi under senare årtionden och ännu idag istället har valt en vag som handlar om att medikalisera friska signaler på omständigheter som sjukdom och ohälsa, vilket medfört att människor istället för att utveckla mod och resiliens för att bättre hantera utmaningar och inre oro, har fått hjälp att lägga locket på och verktyg för att tänka och förhålla sig annorlunda till sin upplevda verklighet. I det korta perspektivet har detta absolut gett lindring och förbättrad livskvalitet för den enskilde individen och under en övergångstid då det rådande paradigmskiftet ännu var obskyrt har KBT, antidepressiv- ångestdämpande- och sömnmediciner bidragit till att behålla status-quo och lugna ner situationen till godo för individen och samhället. På en mer omedveten nivå kan man tänka sig att hela synen på människan präglats av utvecklingen mot AI där själva poängen är just att de saknar medvetande och känsloliv och därför kan bete sig allt igenom rationellt och saknar behov av vila och återhämtning. 

Nu har vi dock gått in i en ny fas då paradigmskiftet blivit tydligt och just därför upplever många människor ett skriande behov av hjälp att förstå och hantera sitt inre liv. De existentiella frågorna om livets mål och mening, vilka värderingar och drivkrafter som vi vill låta vårt liv präglas av och hur vi ska kunna finna mening i en tid då allt är turbulent, har blivit helt akut. Människan förstår plötsligt intuitivt att det är i sitt inre hon måste söka efter svar och att det är just den subjektiva upplevelsen av sig själv och sitt medvetande som skiljer oss från roboten. Nu förstår vi plötsligt att vi aldrig kommer kunna tävla mot AI gällande effektivitet och precision. Därför blir fokus nu istället vad som skiljer oss från roboten och vad det är som gör oss helt unika?

Industrialismen som era har gått ut på att effektivisera och förbättra produktionen och därmed livet för människor under de senaste hundra åren. Kanske är det så att den eran nu kulminerar i AI där människan faktiskt inte längre kommer behöva slita ut sig själva mentalt och fysiskt i produktionen. Om AI kan hjälpa mänskligheten att utrota fattigdom och att frigöra oss från slit som saknar mening är mycket vunnet. Det som blir helt avgörande är om vi lyckas sätta stopp och gränser för AI´s utbredning och inflytande över livet så att det gagnar mänskligheten och skapar värde för människans livskvalitet – eller om vi i brist på styrning istället underordnar oss en kraft som vi blir slavar under och där mänskligt liv förlorar sin betydelse? 

När jag arbetar i Afrika och möter människor där vars liv ännu inte underordnat sig industrialismens krafter och logik ser jag att det finns miljoner människor i världen som faktiskt upplever mening och glädje i sin vardag – trots att de inte har något arbete att gå till och trots att de saknar kontroll över livets yttre omständigheter i hög utsträckning. För dem innebär AI revolutionen ingen förlust och inget hot eftersom de redan lever i en situation där de i regel mår bra på ett själsligt plan och inte sätter sitt värde som människa i vad de gör eller presterar. Närvaron till andra människor, till tillvaron i stort och i det som sker i nuet präglar deras vardag. Samma situation fast med ökad materiell trygghet och bekvämlighet skulle snarare öka deras livskvalitet. 

Istället för att uppfinna hjulet på nytt och fundera på hur vi ska lära oss att hantera den skenande utvecklingen för oss som lever i Västvärlden tänker jag att vi har mycket att lära och verkliga rollmodeller att inspireras av om vi blickar bortom vår egen värld. Om vi förmår öppna oss för att skifta fokus från att se oss själva som rollmodeller som har något att lära ut till mindre bemedlade och upplysta människor,  till att bli ödmjuka mottagare och lära oss av andras visdom och förhållningssätt till livet och tillvaron kanske vi både har lösningar på vår psykiska ohälsa och kan finna vägar till ett värdigt och meningsfullt liv med hjälp av AI? 

1

Varför det globala perspektivet är det enda alternativet för framtiden

De senaste åren har vi sett en ökning av nationalism och högerradikala rörelser såväl i Europa som i USA och i andra delar av världen. Givet att de största utmaningar som mänskligheten lever med idag handlar om miljöförstöring, kärnvapenkrig och bio- och informationsteknik – alla globala till sin natur eftersom inget enskilt land har möjlighet att skydda sig från något av dessa hot – är det viktigt att vi börjar inse att ett globalt perspektiv på livet och framtiden faktiskt är den enda vägen framåt. Vi är helt enkelt förbi politiska eller personliga ställningstaganden givet att vi befinner oss inför utmaningar som hotar vår överlevnad. 

Det rådande paradigmskiftet som jag skriver om på denna blogg handlar om hur en falang av mänskligheten driver utvecklingen framåt mot en ökad globalisering som kraft för att möta de globala hoten mot vår existens. Detta är huvudsakligen människor som följer med vad som händer i världen, som tar del av forskning och studier, som tänker kritiskt, som engagerar sig i debatten och som inser att ett personligt engagemang och ansvarstagande för jordens och mänsklighetens överlevnad är en nödvändighet. Man har släppt personliga åsikter, prestige och ställningstagande och ställer in sitt fokus på ett högre syfte eftersom man insett att det är det enda alternativet att ställa vårt hopp till.

Det är ingen slump att en gemensam nämnare för högernationalistiska och extremistiska grupper av olika slag förnekar klimathotet och saknar perspektiv på de etiska frågor som en skenande bio- och informationsteknik ställer oss inför. De har nämligen helt enkelt inga svar på dessa frågor av det enkla skälet att de är emot globalisering och för nationalism och separatism och dessa utmaningar kan endast lösas genom global samverkan och globala överenskommelser. Eftersom deras paradigm handlar om nationen och en önskan och strävan efter att finna gemenskap, trygghet och ordning inom den egna gruppen – familjen- etniciteten, nationen o.s.v. måste de helt enkelt förneka de omständigheter som inte ryms inom deras paradigm. Det är också därför som denna falang av mänskligheten endast kan förmedla en bild av vad de är emot och vad de vill begränsa, utrota eller stänga ute  – medan de saknar en lockande och fängslande vision av en framtid. 

Givet att det är livet självt som står på spel är den viktigaste frågan att ställa sig hur vi bäst ska kunna nå fram till dem som inte vill se eller höra och stänger ute de faktiska hot som kräver lösningar idag? På ett psykologiskt plan mår denna falang faktiskt bättre idag, både eftersom de inte är upptagna av det yttre hotet om mänsklighetens undergång, men också för att de genom sina åsikter och sin livshållning finner en stark känsla av gemenskap och sammanhållning i den egna gruppen nationellt och över gränserna. Inget förenar en grupp mer än en gemensam yttre fiende. Det betyder att det i dagsläget i princip inte går att nå dessa människor med information eller via dialog och debatt. De hör och ser det de vill höra och se helt enkelt och är i de flesta fall inte medvetna om att de censurerar. 

Läget gör det problematiskt med den demokratiska principen eftersom folkets röster bestämmer riktningen, vilket mot bakgrund av rådande globala hot och mänsklighetens uppdelning i två helt olika syn på livet och verkligheten hotar att accelerera katastrofen. Många röstar på känsla snarare än förnuft och ser till den egna vinningen eller agerar på rädslor snarare än nationens eller världens behov. 

Just nu har ingen svaret på vägen framåt och hur den skulle kunna se ut. Givet att det gamla paradigmet och den gamla berättelsen om vad livet handlar om har fallit utan att ersättas av en ny, är det naturligt att människor känner sig vilsna och febrilt söker något att hålla fast vid. I brist på inre mognad och struktur och/eller förmåga till kritiskt tänkande och personligt ansvar för att hålla sig informerad och ta in fakta om västenliga frågor, faller människor tillbaka till en tid då man upplevt att det rådde ordning och trygghet. 1980-talet var kanske det sista årtiondet som kunde inge människor känslan av att fortfarande leva i den gamla berättelsen och i det industriella paradigmet. Därför är det naturligt att de som känner sig osäkra och otrygga idag vill vrida tillbaka klockan till en tid före internet, före globaliseringen, före EU, före det artificiella intelligensens genombrott o.s.v. 

Man kan konstatera att båda lägren har sina poänger och sina svagheter och kanske är det just i konfrontationen mellan dessa båda ytterligheter som vi med hjälp av intelligens, mod och kreativitet kan mejsla fram en väg som kan utgöra en bro som båda falanger kan enas kring. Framtidsivrarna må ha rätt i att globalisering och en gemensam världsordning är den enda vägen framåt för mänskligheten på samma sätt som bakåtsrävarna lyfter fram behovet av att inte tappa bort den enskilda människan, gruppen och känslan av sammanhållning som finns i det lokala, i det regionala och i det nationella. Det är balansen mellan dessa båda som skapar ett inspirerande nuläge där vi gemensamt behöver diskutera, debattera och samskapa en väg mot en lockande och hoppingivande framtid. Otämjd globalisering leder till vilsenhet och upplösning av identiteten medan nationalismen leder till inskränkthet och stagnation. Frukten av ett närmande av dessa båda ytterligheter kan bli fantastisk men det kräver mogna ledare och politiker såväl som ett civilsamhälle där man aktivt skapar forum för att mötas och samlas kring en gemensam vision för vad livet och människans berättelse ska handla om imorgon. 

Vill du vara med? 

0

Nyår – ett tillfälle till förändring

Nyårsafton innebär per definition att vi står på tröskeln till både ett avslut och till något nytt. På ett psykologiskt plan betyder det att vi har möjlighet att avsluta, sätta punkt och ta avsked av det som vi behöver lämna bakom oss och öppna oss för att ta emot det nya, oskrivna blad som ett nytt år innebär med ett öppet hjärta och ett öppet sinne. 

Att förändras är svårt och att ändra på väl invanda beteenden, tankemönster eller för den delen att släppa taget om någon eller något som vi helst skulle vilja behålla är smärtsamt. Det finns egentligen aldrig något lämpligt tillfälle då vi är redo för detta och det kommer kännas enkelt. Just därför kan Nyårsafton innebära en möjlighet att ta sats för att avsluta och sätta punkt för det som vi behöver sätta punkt för – så att vi kan öppna oss för en nyorientering och hålla oss levande och livfulla oavsett de yttre omständigheterna. 

Nyår innebär en möjlighet att reflektera en stund över hur vi mår, hur vi har det i våra relationer, med vår hälsa och med känslan av meningsfullhet i tillvaron. Det är naturligt att livet precis som vi utvecklas och vi behöver utmana oss själva i att våga pröva nytt och att släppa taget om det gamla som är över för att inte stagnera, bli bittra och utveckla psykiska symptom som t.ex. depression. 

Att låta Nyårsafton utmynna i ett festligt firande med nära och kära innebär på ett symboliskt plan att fira livet och är en härlig öppning för att ta emot ett nytt, oskrivet år – 2019 i festskrud. Det är balansen mellan allvar och lek och mellan glädje och sorg som är hälsofrämjande och som hjälper oss att vara i kontakt med vår inre kompass och känslan av mening i tillvaron.

Tack för året som gott och ett riktigt gott nytt år 2019!

0

Det är aldrig så mörkt som timmen före gryningen….

2018 närmar sig sitt slut och många upplever att det har varit ett omvälvande och mört år på flera sätt. Klimathotet har kommit närmare och vi står nära en återvändsgränd där vi inte kommer kunna stoppa en global miljökatastrof. Parallellt har Donald Trump fattat politiska beslut som är i direkt motsättning till en värld präglad av fred, medmänsklighet och hållbarhet. Han och andra världsledare i Turkiet, Ryssland, Brasilien och Ungern driver fram högernationalistiska strömningar som tar makten i allt fler länder på ett sätt som får mardrömmen från 1930-talets Tyskland att göra sig påmind. Terroristerna har slagit till igen mitt i julmarknaden och våldet även i vårt eget samhälle har eskalerat och gjort dödsskjutningar på öppen gata utanför ett vanligt svenskt dagis till en normalitet. 

Kort sagt finns det fog för att vi ska känna oss nedslagna och pessimistiska när vi sammanfattar 2018. Just därför vill jag bidra med ett perspektiv som speglar hur jag själv ser på situationen som kan ge lite hopp i denna mörka tid. 

Det finns ett uttryck som säger ”Det är aldrig så mörkt som timmen före gryningen”som jag tänker passar väl in i sammanhanget. När jag startade min blogg 2012 var syftet att förmedla tankar och perspektiv på det omvälvande paradigmskifte som vi befinner oss mitt uppe i och som det ibland kan vara svårt att ha perspektiv på och än mindre ha ett språk för. 2012 var året som världen gick under enligt den gamla Mayakalendern.  Mot bakgrund av paradigmskiftet är jag benägen att hålla med om att 2012 innebar en punkt då insikten om att världen som vi känt den var över, blev tydlig. Stora, omvälvande samhällsförändringar sker naturligtvis inte över en natt, man får räkna med en period på 20 år innan skiftet blir tydligt för den breda massan och ytterligare någon generation innan skiftet är manifesterat och den nya ordningen råder. Det skifte vi befinner oss mitt uppe i nu är i paritet med Medeltidens övergång till Upplysningstiden och just nu lever vi i en övergångstid där insikten om att vi lämnat ett paradigm gått upp för den stora massan men bristen på klarhet om det nya gör det ganska jobbigt att leva just nu.

När människor känner sig vilsna och oroliga uppstår en längtan efter starka ledare som visar vägen och som avlastar från den individuella friheten genom att erbjuda en lösning som ofta är auktoritär och totalitär. Det är i ljuset av detta naturligt att vi just nu har ledare som nämnts ovan vars perspektiv på livet och politik är totalt världsfrånvända. Det är en strävan tillbaka till 1980-talets världsordning då gemene man fortfarande var lyckligt omedveten om miljöhot, då kvinnorna var mindre jämställda med männen, den vite mannen dominerade världen och tradition snarare än personlig utveckling var normen. Det är den nostalgiska längtan tillbaka till denna tid som ligger bakom Brexit såväl som högerextremism och valet av presidenter som vill vrida klockan tillbaka snarare än att bygga visioner för framtiden.

Det är ingen slump att dessa krafter intensifierats under 2018 eftersom den gamla världens ideal ställs mot den nya tidens och i detta framträder en klyfta som speglar två skilda civilisationer. Världen är splittrad i två läger där vi å ena sidan har en falang som sitter fast i det gamla och en annan som driver på utvecklingen framåt. Krig, våld och konflikter som präglar vår tid har sin rot i denna, ofta omedvetna kamp. Det finns en tid och en plats för allt och i längden kommer livskraften att ta över och föra världen framåt oavsett vad vi anser politiskt, på samma sätt som skett i alla tidigare paradigmskiften i historien. Innan det blir bättre blir det ofta sämre tyvärr och det är just detta vi bevittnar just nu. Donald Trumps beslut blir alltmer befängda vilket får hans egen administration och anhängare att börja vända honom ryggen eftersom allt fler inser att hans syn på världen är helt absurd och att det helt enkelt inte längre går att förneka. 

I skrivande stund är det inte heller säkert att Brexit kommer gå igenom eftersom yngre generationer i Storbritannien protesterar mot ett beslut som fattats av äldre generationer och som de upplever går stick i stäv med samhällsutvecklingen och deras värderingar. Min slutsats är att vi behöver ha tålamod och samtidigt stå upp för det vi tror på, våga ta kliv framåt och ta ansvar för hållbar utveckling och för en hållbar värld – trots allt motstånd. 2019 är det år då vi behöver flytta fram våra positioner och börja leva och agera enligt de värden som det nya paradigmet grundas på, värden som handlar om medmänsklighet, hållbarhet och gemenskap. Det är dags att vi börjar samla oss kring dessa universella värden och att vi finner platser där vi kan mötas och stötta varandra, samskapa och gemensamt bygga ett fundament för en hållbar värld för kommande generationer.

Gott avslut på 2018 och må 2019 bli ett år som präglas av att vi ser ljuset i tunneln! 

2

Förväntningar & Realitet

Julen står för dörren och förväntningarna hos både vuxna och barn är höga. Vi drömmer om julfrid, härligt umgänge med nära och kära, en skön ledighet – och barnen naturligtvis om julklappar och den känsla av mystik som jultomten för med sig. Förväntningarna är att vi ska få det vi önskar och längtar efter, just därför lägger vi ner så mycket tid och engagemang på att få det att bli precis så skimrande som vi tänkt oss.

I den perfekta bild av julen som vi bygger upp i vårt medvetande ingår inte gräl och konflikter med familjemedlemmar, egen eller andras sjukdom, misslyckad bakning eller matlagning, eller för den delen att julklapparna inte har det innehåll som vi föreställt oss. På en rationell nivå inser vi självklart att julen inte är något magiskt undantag från livets påfrestningar och utmaningar men längtan efter det fullkomliga och perfekta tar över och förblindar. Vi är vana vid att kunna styra och påverka det mesta i livet och att kunna ta kontroll över tillvarons praktiska realiteter, just därför är vi illa rustade att hantera situationer som inte blir som vi tänkt oss.

Det är förmodligen ingen slump att julafton är den dag på året då flest hjärtinfarkter inträffar och stressen slår i taket. Sjukdom, lidande och problem går inte alltid att påverka, just därför är det viktigt att vi tar makten över det vi faktiskt kan göra något åt, d.v.s. våra egna tankar, föreställningar och beteenden. 

Just eftersom julen blir ett antiklimax för förväntningar på perfektionism och lycka, blir fallet, besvikelsen då verkligheten inte motsvarar våra föreställningar, så omfattande. Vi är helt enkelt illa rustade för att hantera detta eftersom acceptansen av det som sker samtidigt innebär att vi tvingas inse att livet och världen är imperfekt och i förlängningen vi själva också. Hur mycket vi än anstränger oss, hur gärna vi än vill att allt ska bli skimrande dessa dagar, kan det hända att det inte blir så av skäl bortom vår kontroll. 

Mitt råd är därför att ta en stund och reflektera över din situation och dina förväntningar på kommande julhelg. Var självklart glad, förväntansfull och ansträng dig för att bidra till den kollektiva magin – allt detta är hälsofrämjande och positivt såväl för dig som för andra. Men ställ rimliga krav på dig själv och acceptera att allt kanske inte blir som du tänkt dig. Att göra sitt bästa men släppa tankar på utfallet är en god medelväg som både gör att du kan tillåta dig att drömma och glädja dig utan restriktioner – samtidigt som du är bättre rustad för att hantera besvikelser och det ofullkomliga i livet. 

Faktum är att alla inte har perfekta familjer att fira jul med, många kämpar med konflikter med släktingar som förpestar tillvaron, andra är ensamma och upplever ett starkt utanförskap. Kanske inser du att ditt förhållande inte fungerar så bra längre eller att du och dina barn blivit främlingar för varandra. Några befinner sig i oro och sorg över anhörigas sjukdom och andra bekymrar sig över situationen i världen i stort….. Oavsett vad ditt liv präglas av just nu finns en möjlighet att känna hopp i den symbolik som julen representerar i sin andliga dimension som handlar om pånyttfödelse och om nya möjligheter såväl för dig själv, dina närstående som för världen i stort!

GOD JUL!

0

Money talks…..

De senaste veckornas klimatmöte i Katowice i Polen har tydligt visat att vi inte kommer klara att vända klimatkrisen med mindre än att vi tar avstamp i ekonomin. Det är ingen slump att länder som Sverige trycker på eftersom vår materiella välfärd och ekonomiska tillväxt inte står på spel, medan andra europeiska länder liksom nationer i andra världsdelar som är fullt upptagna med att nå de mål vi redan passerat, sätter sig på tvären.

Vi kan tycka vad vi vill om att människor ”borde” tänka större och mer ideologiskt men det är just för att vi inte är hungriga och redan har förverkligat oss själva som vi har förmåga att tänka större tankar. Om klimatkrisen inträffat på 1950-talet skulle vi i Sverige sannolikt inte ha varit särskilt mottagliga för att tänka på annat än att säkerställa den materiella välfärden för oss själva och våra familjer på motsvarande sätt som människor i andra nationer är idag. I dagens Sverige har vi däremot lyckats sänka våra utsläpp samtidigt som den ekonomiska tillväxten i landet har ökat och även om det finns oerhört mycket kvar att göra är det just detta recept som vi borde exportera och dela med oss av till resten av världen.

Precis som vår 15-åriga klimat-influencer Greta Thunberg så riktigt uttrycker, finns det mycket kunskap och många lösningar på hur vi kan ställa om för att leva klimatsmart. Problemet är att dessa goda lösningar inte slår igenom tillräckligt snabbt på grund av låsningar hos politiker och företag som saknar förmåga att släppa regler och tänka bortom egen vinning. Klimatmötet i Katowice utmynnade visserligen efter hårda motsättningar i en regelbok som världens länder har att följa för att uppnå klimatmålen som fastställdes i Paris 2015 men det är människor som måste agera på detta i sin vardag om förändringen ska ske och då behövs det en global folkrörelse som jobbar mot samma mål.

I Sverige har vi en tradition och erfarenhet att falla tillbaka på när det handlar om folkbildning och att skapa en folkrörelse för nationens bästa. Det var så vi skapade Folkhemmet vars vision inspirerade människor till att bygga Sverige ut ur fattigdom och elände till att bli en modern industrination med välfärd för alla. En hel generation slet ut sig i förtid i denna strävan men de förstod att stora personliga uppoffringar krävdes för att ge ett bättre liv och en framtid i arv åt sina barn och framtida generationer. Politikerna och ledarna tänkte stora tankar och skapade incitamenten för en nationell folkrörelse som fick människor att förverkliga deras vision. Det är något liknande som vi behöver nu, en Folkrörelse 2.0 som kan ta oss mot framtiden!

För detta behövs en övergripande och samlande berättelse om framtiden, en vision som människor kan inspireras av och känna igen sig i. Tyvärr är våra politiker alltför upptagna av att bråka med varandra och att ägna sig åt enskilda sakfrågor för att kunna ägna sig åt högre tankar. Tänk om Klimatmötet i Katowice t.ex. hade utmynnat i en global vision om en framtid som världens politiker kommit fram till tillsammans, istället för att stanna vid en regelbok?

Kanske är det som Greta Thunberg säger att våra barn och ungdomar kommer att ta saken i egna händer och genomföra en social revolution om vi som sitter på makten idag inte banar vägen mot en hållbar framtid. Min förhoppning är att vi ska kunna bygga broar till varandra och hjälpas åt med denna omställning som syftar till att föda fram det nya samhälle och förhållningssätt till livet som världen behöver. Kris bär fröet till utveckling och förmodligen är det så att vi behöver klimatkrisen som angår oss alla och som ingen kan undgå, för att öppna oss för en utveckling, ett paradigmskifte, som världen behöver för att kunna landa i ett nytt paradigm som speglar en ny era i människans utveckling. Det är en förändring som handlar om en ny upplysningstid vilken en gång för alla gjorde upp med medeltiden och de föreställningar och livet och jorden som människan hade då. När man lever mitt uppe i en sådan total transformation är det inte möjligt att ha perspektiv eller fullt ut kunna förstå vad som sker, just därför behöver vi kloka ledare och visa personer som kan formulera en meningsbärande berättelse om en riktning som vi kan följa och ta avstamp i.

I väntan på det klamrar sig människor allt hårdare fast vid den gamla världens ideal och drivkrafter av det enkla skälet att vi inte kan leva i kaos.

0

En social revolution enda räddningen för planeten

Larmrapporterna om att utsläppen i världen går i helt fel riktning kommer oss till del och forskarna ser bleka ut eftersom de inser att vi står på randen till en global och irreversibel katastrof som vi går in i med öppna ögon. 

Greta Thunberg, den 15-åriga flicka i Stockholm som började strejka utanför Riksdagen efter sommaren med budskapet att det inte fanns någon anledning att gå i skolan om politikerna och beslutsfattarna inte ser till att det finns någon planet att leva på i framtiden, har vunnit stort gehör världen över och nu i veckan fick hon framföra sitt budskap direkt till FN’s generalförsamling som träffades i Polen. Det är kraftfulla ord från en 15 åring som beskriver hur våra politiker har svikit i att genomföra förändringar som egentligen finns och som skulle kunna rädda planeten om kraftfulla åtgärder bara kunde sättas in omedelbart. Greta Thunberg tänder gnistan till en global, social revolution där hundratusentals ungdomar och skolbarn följer hennes exempel runt om i världen och börjar samla sig för att ta makten i egna händer. Det går helt enkelt inte längre att stillasittande invänta att katastrofen når sin fullbordan utan att vi gör något! https://www.youtube.com/watch?v=1Cve4bLDrlM

Världsledare som Barak Obama och Emmanuel Macron har visserligen försökt genomföra initiativ som skulle kunna påverka klimatet i rätt riktning, men följden har blivit upplopp och raseri hos allmänheten. Deras initiativ kanske skulle ha fungerat för Greta Thunberg och yngre generationer som inser och är beredda på att ställa om sin livsstil för att leva inom ramen för vad miljön tål och respektera naturens gränser. För dem är detta självklart och att i ljuset av detta strunta i att köra bil, ta tåget istället för flyget o.s.v. är inget problem. Utmaningen är att den vuxna befolkning som lever idag inte är beredda till dessa eftergifter. Man vill varken sluta köra bil eller avstå från att flyga och alla politiska försök att begränsa detta får människor att slå bakut. 

I ett demokratiskt samhälle går det inte att tvinga människor till uppoffringar som de inte själva är med på. De politiker och ledare som har försökt genomföra förändringar i miljöfrämjande riktning väljs bort av folket för att de inte lyckas förena visionerna för framtiden med vanliga människors dagliga behov och ta in deras verklighet. Precis som Greta Thunberg så riktigt säger finns det lösningar på miljövänliga bilar, flygbränsle och möjligheter att kraftigt minska koldioxidutsläppen redan idag. Forskarna har gjort sitt jobb och tagit fram fantastiska lösningar på dessa problem. Det paradoxala är att dessa initiativ inte kommer ut tillräckligt snabbt pga ekonomiska och byråkratiska faktorer. Återigen behöver vi lyssna på Greta då hon till FN’s generalförsamling och till världen uttrycker att vi måste bryta med gamla lagar och begränsningar som hämmar och ta makten i egna händer. Förändringen som måste till kan helt enkelt inte ske inom ramen för de lagar och bestämmelser som finns utan måste hanteras på ett friare sätt.

Vi måste helt enkelt acceptera att majoriteten av jordens vuxna befolkning inte är beredda att göra förändringar i sitt liv för att rädda miljön trots information och kampanjer. Det betyder att vi istället måste erbjuda alternativ som gör att den livsstil de vill upprätthålla kan bibehållas med hjälp av biobränsle, elbilar och annat som gör att människor kan fortsätta köra bil och åka jorden runt på semestrar och affärsresor – utan att påverka miljön i negativ riktning. Lyckas vi få fram lösningar på detta tror jag inte att folk i allmänhet skulle ha något emot denna utveckling, snarare tvärtom. Om man är mätt kan man helt enkelt bli mer öppen för högre tankar och perspektiv på saker och ting men om man är ”hungrig” eller arg blir människan helt upptagen av sig själv och sina egna känslor. Det är denna enkla psykologi som politikerna nonchalerat och inte tagit hänsyn till. 

Parallellt har vi naturligtvis politiker som profiterar på denna situation och det är ingen slump att Donald Trump och andra ledare som i Brasilien, I Ungern osv kommit till makten med hjälp av ett budskap om klimatförnekelse. Deras budskap är att möta människor i deras primära behov som har med arbete, trygghet och stabilitet att göra. När människor får ordning på sin vardag och inte är ”hungriga” behöver de inte längre vara arga utan blir istället välvilligt inställda till sina politiker även om det innebär att de arbetar i kolgruvor eller med att tanka flygplanen med bränsle som bidrar till att deras barn riskerar att inte ha någon planet att leva på i framtiden. Detta är ett allmänmänskligt sätt att fungera på som vi helt enkelt måste acceptera för att kunna höja blicken och fundera på hur vi då bör agera för att få dem med oss istället för mot oss.

Det börjar bli bråttom och kanske är det så att det är barnen och ungdomarna som måste ta saken i egna händer och genomföra en revolution som får etablissemanget att falla? Situationen blir alltmer ohållbar i världen och det kommer inte att gå att leva kvar i denna anspänning i längden utan att något kraftfullt måste ske i en eller annan riktning.


Den franska revolutionen skedde inte över en natt men när den väl manifesterades tog den ändå etablissemanget som levde i en världsfrånvänd bubbla i Versailles med bestörtning. Då som nu levde folket i väsensskilda verkligheter och förr eller senare når man vägs ende och något måste ske. Vi närmar oss den punkten i det rådande paradigmskiftet där något måste ske för att världen ska kunna utvecklas – antingen måste radikala krafter sättas in nu eller om vi fortsätter som vi gör glider vi långsamt men säkert och i accelererande riktning mot vår undergång. 

0

Social Hållbarhet – viktigt eller oviktigt?

Vi lever i en värld och i en tid där livet som vi känner det är i upplösning. Det är naturligt då ett paradigm rämnar och ett nytt tar plats att det uppstår en spänning mellan motpoler och just nu kan vi konstatera att vi lever i två olika civilisationer där vårt samhälle delas in i två vitt skilda bilder av livet och utvecklingen framåt.

I alla stora skiften är det viktigt att komma ihåg att det finns vinnare och förlorare och att förändring och utveckling kan leda till djupa känslor av förlust, besvikelse, utanförskap och misstro mot dem som leder utvecklingen framåt.

Västvärlden befinner sig mitt uppe i denna process där vi å ena sidan har människor s.k. Cultural Creatives som förenas av Hållbarhetsvärderingar där bakgrund, hudfärg, nationalitet och andra särskiljande personlighetsfaktorer är ovidkommande för den gemensamma angelägenheten att rädda planeten från undergång. Detta är upplysa, välutbildade män och kvinnor i västvärldens metropoler som värnar om miljön och om den sociala hållbarheten som omfattar hur vi tar hand om oss själva och hur vi förhåller oss till varandra. Denna subgrupp växer år från år i takt med att yngre generationer tar plats i samhället och för barnen är dessa värderingar en självklarhet. Barack Obama var en central spelare i sin roll som USAs president där han och hans administration representerade denna falang och drev utvecklingen framåt i en takt som fick vissa att jubla och andra att känna sig hotade och kränkta.

Ju mer The Cultural Creatives driver utvecklingen framåt utan att ta hänsyn till och få med sig alla människor på resan, desto mer ökar klyftan mellan dem och de som känner sig hotade och som upplever sig som förlorare. Det är de missnöjda som röstade fram Donald Trump till USA´s president, som ligger bakom att Storbritannien drar sig ur EU, samt att Ungern, Polen och andra Europeiska länder upplever medvind för högernationalistiska partier och åsikter – en utveckling som nu även landat och splittrat Sverige i två läger.

Det akuta miljöhotet innebär att vi måste vidta drastiska åtgärder som innebär att vissa industrier och jobb försvinner. Två av de viktigaste faktorerna för att lyckas med detta handlar om att utrota fattigdom och att arbeta för jämlikhet i världen, vilket lyfter fram Social Hållbarhet som en central framgångsfaktor i sammanhanget. Den digitala utvecklingen och AI som sker parallellt innebär en omställning av livet i paritet med den industriella revolutionen. Självklart blir det många som hamnar i kläm i denna globala transformation som får uppleva arbetslöshet, utanförskap, vilsenhet och depression utan slut. Lösningen på dessa känslor av hopplöshet blir att hitta en syndabock och vem kan vara ett mer tacksamt offer för detta än flyktingar och människor med utländsk härkomst som är svaga ekonomiskt, socialt och utan socialt skyddsnät? Genom att skylla alla problem på någon annan slipper man både det egna ansvaret för sitt liv och kan dessutom finna en känsla av sammanhang och mening i en grupp med likasinnade. Pakten blir hård som sten och i princip omöjlig att bryta igenom. Ju mer man blir utestängd, känner sig förbigången och attackerad, desto starkare väcks glöden och sammanhållningen i de egna leden. Den psykologiska och existentiella dimensionen i detta är enormt kraftfull.

Det är i detta låsta läge som Västvärlden och Sverige befinner sig just nu. Resultatet är två vitt skilda Civilisationer där det skapats en klyfta av oförenlighet mellan de båda lägren. Ingen kommer framåt och denna låsning behövs för att tvinga fram andra perspektiv som gör att man kan börja bygga broar mellan vi och dem. När Emanuel Macron vann presidentvalet i Frankrike 2017 visade han i sitt segertal just den ödmjukhet som behövs för att bygga broar istället för att fortsätta upprustningen och elda på konflikten. Han uttryckte att en av hans främsta uppgifter var att lyssna på de 11 miljoner väljare som hade röstat på Nationella Fronten för att i grunden försöka förstå deras missnöje och värna om att inkludera deras behov och situation i politiken framåt.

Att någon land i Västvärlden ens ska ifrågasätta de Mänskliga Rättigheterna som världen enades om efter Andra Världskrigets förödande krig och judeutrotningen – är inget annat än en skandal 2018. Det borde vara självklart att vi höjt oss över en sådan låg nivå, men dagens situation för oss tillbaka till de basala mänskliga utvecklingsbehoven som förenar oss alla bortom tid och rum. I en tid då det saknas något övergripande andligt perspektiv på livet som alla människor delar måste vi helt enkelt ta ett personligt ansvar för vad som är ett värdigt liv på jorden och att stå upp för det grundläggande människovärdet. Det innebär att vi måste acceptera att vi inte kan vara några som ägnar oss åt självförverkligande och transcendens på den absoluta toppen i människans behovsutveckling, medan andra kämpar med de mest grundläggande behoven av att få mat och tak över huvudet för sig och sina familjer. Vi måste också lära oss att det trappsteg som befinner sig i mitten av Maslows´s behovstrappa som handlar om att vi har behov av att bli sedda och bekräftade av andra inte heller kan förbises.

Det är en universell sanning att människor som får sina grundläggande behov tillgodosedda och som känner sig sedda och respekterade av andra – blir mer öppna, toleranta och benägna att utveckla mer altruistiska värderingar. När vi funderar på hur vi kan bygga broar mellan vi och dem och ta oss vidare i det låsta politiska och mänskliga läget i Västvärlden och i Sverige hamnar vi automatiskt i behovet av att förstå grunden för den andres syn på livet och världen. Det är det ödmjuka lyssnandet som är verktyget som vi kan använda oss av i detta läge då inga argument och inga samtal som handlar om att försöka få den andre att ändra ståndpunkt kommer ha någon som helst effekt.

Frågan är vad våra politiker behöver för att lära sig att ödmjukt lyssna…?

4

#Metoo förstärker bilden av Sverige som ett extremistiskt land 

Sverige betraktas av omvärlden som ett extremistiskt land gällande värderingar och attityden till liv och arbete. Vi ligger längst fram av världens nationer då det gäller ambitionen att uppnå FN’s mål för mänskliga rättigheter och vi driver demokratins principer mot allt högre grad av utveckling. Målet är att ge människan maximal frihet att vara den hon väljer att vara och att bli respekterad för det.

Den pågående #Metoo rörelsen har blivit till en verklig social revolution i Sverige där vi en gång för alla städar ut sexuellt ofredande och kränkande särbehandling av olika slag från våra arbetsplatser. Ingen går förskonad i detta och några av våra mest kända och offentliga personer har nu blivit avsatta på grund av tidigare undangömda försyndelser. I detta måste man säga att svenskar har mycket mod och att man vågar sticka ut och kriminalisera beteenden som i alla andra länder i världen är mer eller mindre allmänt förekommande och accepterade. Den tyska, auktoritära ledarstilen som inte bygger på dialog eller delaktighet och där chefer ger order snarare än diskuterar, är bara ett exempel på hur fundamentalt olika vi kan se på dessa frågor inom Europa. Att skälla ut en medarbetare och att ha konflikter på jobbet tillhör vardagen i Frankrike och i de mer temperamentsfulla kulturerna i Sydeuropa.

Vår höga moral och vad vi anser är rätt och orätt är viktigt att vi står upp för då ingen människa bör uppleva att känna sig förnedrad eller kränkt på jobbet. Däremot är det viktigt att vi inser att den självpåtagna rollen som ”världens uppfostrare” kommer innebära att vi hamnar i konflikt med våra grannar och att det blir oerhört svårt för utländska chefer att kunna verka i Sverige om de inte får en tydlig utbildning och handledning i dessa frågor som stöttar dem att leva och verka inom lagens ramar.

Det ligger något stort och fint i att Sverige som nation vill att varje människa ska ha rätt till sina egna tankar och känslor kring livet och att omgivningens skyldighet är att respektera detta. För att detta ska fungera och bli verklighet behöver vi jobba med personlig utveckling redan från födseln och lära storasystrar och storebröder att de inte är rättesnöret för sina yngre syskon och att det inte finns något rätt svar på hur livet bör levas. #Metoo är därför en social revolution i ordets sanna bemärkelse eftersom dess konsekvenser innebär en total revolution även gällande vår syn på barnuppfostran och självutveckling där nya utbildningssystem måste implementeras som stöd för en befolkning som en gång för alla tagit ställning för moral, förnuft och ständig medvetenhet om de egna beteendenas inflytande på omgivningen. Vi får inte glömma att de beteenden som vi idag fördömer, för bara en generation sedan var desamma som då uppmuntrades och som ofta premierades i arbetslivet såväl som i andra sociala sammanhang.