Svensk kultur lever med en stor inneboende paradox som vi behöver komma tillrätta med. Å ena sidan har vi en politik och en samhällsordning som bygger på medmänskliga principer och vårt socialförsäkringssystem liksom vårt biståndsengagemang står som förebild för resten av världen. Vi har skapat välstånd och rikedom i vårt land och ser till att ge bort en del av detta till dem som är mindre bemedlade, vilket omfattar gamla och sjuka, arbetslösa och invandrare för att ta några konkreta exempel. Vi gör som nation även stora och viktiga insatser i u-länder och i länder drabbade av krig och konflikter.
Parallellt med denna samhällsutveckling där vi fostrat generationer av medborgare i medmänsklighet har det skett en nedmontering av medmänskligheten i de mellanmänskliga och nära relationerna som gör oss till ett av de mest ensamma och utsatta folken på jorden. Detta är en oförutsedd konsekvens av den familjepolitik som Palme-regeringen lanserade 1972 och som byggde på strävan att göra människan fri att ta hand om sig själv och att kunna välja sitt liv. Som jag skrivit om i tidigare inlägg var detta en god tanke och rätt i tiden där och då men det fanns en oförutsedd konsekvens av denna frihetssträvan som man inte förutsåg då och som fortfarande står obemärkt.
I samhällen där staten och samhället inte står som garant eller träder in vid sjukdom, arbetslöshet eller andra problem fostras människor naturligt in i medmänsklighet och vi-tänkande gällande familjen, släkten och de nära vännerna. Det finns ett ömsesidigt beroende till varandra som gör att egoism och de egna behoven före andras inte fungerar. Människor lär sig att se sig själva i relation till andra, att ta ansvar och att balansera egna behov med systemets behov. I samhällen där människor istället har blivit oberoende ekonomiskt, socialt och praktiskt, finns endast intresset för vad du kan göra för mig och tillföra mitt liv som fokus. Det innebär att människor inte längre fostras in i medmänsklighet med sin nästa och att vi inte längre har de naturliga instinkterna att stötta, hjälpa och finnas för varandra aktiverade.
Människor kan vara grannar och bo i samma hyreshus utan att känna varandra ens till namnet och gå förbi utan att hälsa. Vi kan ha en gammal faster, mormor eller till och med förälder som är gammal och ensam men vi prioriterar sällan eller aldrig att hälsa på eller fråga om det är något vi kan hjälpa till med. En arbetskamrat kan bli sjukskriven och ingen hör av sig och frågar hur det är. Rent generellt styrs samhället av kvartalsekonomiska principer som gör att arbetstagaren ska ses som totalt utbytbar och någon hänsyn till hans/hennes person eller omständigheter är ovidkommande precis som när det gäller patienter på sjukhus som skickas hem i förtid för att det inte ska kosta för mycket. Vårdpersonal och HR-personer invaggas i att lära sig ha mindre medmänsklighet och att bli mer affärsmässiga och professionella.
I allt detta saknas en övergripande dialog i vårt samhälle, förutom den som möjligen kyrkan driver och står för, där vi kan diskutera och reflektera över behovet av medmänsklighet i vår tid och i vårt samhälle. Som psykolog har jag god inblick i människors känsla av ensamhet och vad den ställer till med trots att många är i kontakt med många människor i det dagliga livet och har hundratals vänner på Facebook. Avsaknaden av nära relationer och den trygghet som finns i att vila i att den andre alltid finns där för dig i glädje som i sorg gör att själen ryser för tomheten hos väldigt många.
Om vi börjar bry oss om varandra mer och om vi lär oss att finnas där för varandra kommer vi automatiskt utvecklas i medmänsklighet då den naturliga mänskliga instinkten bygger på att relatera till andra och att hjälpa varandra. Det är i den lilla världen det börjar, i familjen och i barnuppfostran och små steg i denna riktning kommer ge ringar på vattnet i nästa led. Ett samhälle som bygger på medmänskliga principer kommer både kunna stå som förebild på världsarenan såsom Sverige gör idag men också ha medborgare som finns där för varandra och som relaterar till varandra som en människa till en annan, utan den våta filt av existentiell ensamhet som många människor i vårt samhälle upplever som en del av sin vardag.
`