2

Livets storhet finns i det lilla….

Vi kliver nu in i den efterlängtade semesterperioden då sommaren står i sin mittpunkt. Förväntningarna på semestern är höga hos de flesta och det blir lätt en tävlan om vem som har den häftigaste resan eller upplevelserna att se fram emot.

Detta kan eventuellt addera ytterligare känslor av prestationskrav och höga förväntningar som gör att semestern inte blir så vilsam som man skulle behöva. Det är då det blir viktigt att inse och att agera som att man faktiskt har ett fritt val att välja hur man vill förhålla sig till omgivningens förväntningar och till rådande trender och upplevda måsten.

En sann inspirationskälla till detta förhållningssätt till livet där man själv tar makten över sin situation och gör fria val kring hur man vill leva sitt liv, är min gode vän x som efter att ha varit ovanligt otrendig nu kliver in i en tid då han genom sin person och sitt sätt att leva börjar bli en förebild och en trend – bara genom att vara sig själv.

En dag då han var i 30-årsåldern bestämde han sig för att kliva bort från sin framgångsrika karriär och sitt hektiska liv i en europeisk metropol för att söka sig till ett enklare liv där han kunde leva mer utifrån känsla och spontanitet. Han packade en liten väska och satte sig på sin motorcykel och började köra utan att ha bestämt sig för något mål.

En dag hamnade han i en by i Sydeuropa där han kände att han ville stanna. 10 år senare bor han fortfarande kvar i denna lilla by där livet kretsar kring den enkla livsglädje som kännetecknar vardagen i de varma länderna kring Medelhavet där maten är sagolik, vinet billigt och gott, solen skiner och havet är lätt svalkande. Umgänget med vänner på den lokala bykrogen tillhör vardagen och ingen vet riktigt vad det betyder att känna sig ensam.

På sommaren då turisterna strömmar till min gode väns stillsamma by tycker han att det är skönt att dra sig undan vimlet på helgerna. Då brukar han och hans sambo packa sin lilla husbil med det mest nödvändiga och efter en halvtimmes bilfärd parkerar de bilen framför havet och evigheten på en plats dit inte turisterna hittat än. Där stannar de till söndag eftermiddag och begrundar havet, livets enkla sötma och känner hur stressen rinner av dem i takt med havets lugnande och rytmiska vågor.

Min vän brukar prata lyriskt om detta enkla och billiga vardagsnöje och eftersom han är en oerhört berest person som flängt runt större delen av jordklotet i jakt på upplevelser och stimulans, är det härligt att uppleva hans genuina tillfredsställelse över denna enkla utflykt som innehåller essensen i allt det som gör livet vackert att leva. Han brukar säga att två dagar i denna enkla stillhet i naturen känns som att man haft semester i ett par veckor.

Han har inte längre något behov av att resa någonstans och när semesterperioden kommer behöver han inte ägna sig åt planering eller i jakt på upplevelser som syftar till att ge en känsla av mening och inre lugn. Han har redan hittat sitt paradis på jorden och han väljer aktivt att vara nöjd med det.

Med dessa rader som syftar till att påminna om att det vi söker ofta finns i vardagen och i det lilla livet , hoppas jag ta ner en del av den stress och press som en del kan känna inför denna härliga period av året. Fundera på vad du själv behöver för att ladda batterierna och gå inte vilse i vad andra önskar eller vad man borde göra på semestern. Öva dig i att göra just det som du behöver, även om det innebär att göra i stort sett ingenting. Det är den egna upplevelsen och friheten att under några veckor kunna få göra det man själv vill som är viktig, oavsett om det innebär att vara hemma eller att resa till något spännande resmål. Det är bara du som vet vad som är rätt för dig och vad just du behöver.

Glad sommar och trevlig semester!

0

Se till att jobba med det du älskar mest!

Som jag skrivit om i tidigare artiklar är yngre generationer, de så kallade generation y (1977-1994) och z (1995-2012), människor med andra värderingar och andra synsätt på livet och tillvaron som skiljer sig från tidigare generationers. Ofta upplever vi och bedömer dem utifrån rådande paradigm och utifrån den verklighet som präglat deras föräldragenerations verklighet. Det är dags att nyansera bilden och att föra in perspektiv som ger dem och deras livsval rättvisa.

En gemensam nämnare som har en oerhört stor inverkan på dem är att de är den första generationen som inte kan räkna med att få det bättre än sina föräldrar. Föräldrarnas råd till sina ungdomar när det gäller yrke och karriär handlar om att bli ekonom, ingenjör, läkare eller jurist – trygga och breda yrken som kan hjälpa dig att bli generalist och därmed ha många dörrar öppna. Problemet är att dessa råd inte tar avstamp i den verklighet som är de unga vuxnas av idag och imorgon. Nya problem kan inte lösas med gamla lösningar.

Föräldragenerationen har vuxit upp med helt andra förutsättningar, innan IT-revolutionen, digitalisering och globalisering. Världen var en större plats men med mer begränsningar. Lycka innebar att ha råd att resa på semester, äta som man ville och ha ett hus. Alla kunde utbilda sig och känna att de förbättrade sin livssituation i jämförelse med sina föräldrar. Detta i sin tur gav förutsättningar för nöjdhet och livstillfredsställelse.

Barnen till den nya allomspännande medelklassen kan inte klassvandra vidare skriver Vilhelm Carlström i Veckans Affärer (sept 2016). Det går inte att göra någon bostadskarriär och därigenom bli rik, även de mest högpresterande med elitjobb upplever marginella förbättringar av livsvillkoren om man väger in skattetryck och hur oerhört mycket av sin tid de i så fall måste lägga på sitt jobb.

För generation y och z som ofta anklagas för att vara naiva, själviska och ha för höga anspråk, är det helt enkelt nödvändigt att hitta andra lösningar för att de dagliga sysslorna ska te sig meningsfulla. Om inte jobbet kan bidra till ökad livskvalitet och bidra till en känsla av meningsfullhet genom monetära värden blir det svårt att motivera människor att lägga huvuddelen av sin tid på arbete.

I en värld präglad av rusande befolkningsmängd, ständigt ökande globalisering och alltmer integrerade marknader, går produktutvecklingen obönhörligen mot ökad diversifiering och kustomisering. Denna trend präglar redan industrin och den gäller även produktionen av humankapitalet. Det betyder att det individuella uttrycket blir allt viktigare. I en global värld är generalisten ett anonymt ansikte i mängden och tvingas ta det den får, medan specialisten alltid kan hitta en funktion.

Men för att orka bli expert måste man hitta en nisch som man är så intresserad av att man faktiskt har möjlighet att sticka ut och uträtta något fantastiskt. Livstillfredsställelsen handlar då om andra värden som utgår från meningsfullhet, att leva sin potential och sin unika personlighet. Värden som kännetecknar det nya samhällsparadigmet ”The Wisdom Culture” som vi nyligen klivit in i. Om det paradigm vi just lämnat bakom oss var de extravertas tidevarv, tillhör framtiden nu de kreativa och nyskapande introverta som har en naturlig läggning för att tänka djupare, nytt och ha en expertprofil. Allt har en början och ett slut och över tid jämnas alla obalanser ut.

Helt klart är dock att arbetslivet står inför ett paradigmskifte av stora mått där det krävs ett vitt papper och att helt börja om för att skapa förutsättningar och motivation för de yngre generationerna att göra karriär och vilja satsa på att arbeta överhuvudtaget.

0

Så länge det finns lek finns det hopp

En temperaturmätare på hur människor mår i ett samhälle är att observera barnen och deras förmåga till lek. Om barn kan låta sig uppslukas av lek och försvinna i lekens kreativa värld är det ett gott tecken som visar att det står ganska bra till med dem på ett psykiskt plan och att det finns hopp om framtiden. På Cuba blev jag glad att se att barnen verkar glada och att de hittar vad de kan på gatan för att leka. De lekar med varandra och de skrattar och verkar allmänt må ganska bra. Detta inger en känsla av framtidstro i en värld där de vuxna kämpar för att hålla näsan ovanför vattenytan och där många lider av depression och känslor av meningslöshet.
Det som oroade mig mest när jag kom till Havanna var att bilden av staden som ett musikens och Salsans mecka, inte längre existerar i verkligheten. Musiken har i princip tystnat och försvunnit från stadens gator förutom på några ställen där man organiserar musikföreställningar för turister. Den spontana glädjen i musiken, rytmen och dansen har inte längre sin plats i ett samhälle och i en stad där tillvaron upplevs som meningslös och utan perspektiv på förändring. Om leken är ett mått på barnens psykiska tillstånd så är musik och förmåga att utöva kultur ett mått på vuxnas psykiska tillstånd. Vem känner för att sjunga eller dansa när depressionen tagit över tankar och känslor?
På Cuba uppfattar jag att läget är väldigt allvarligt i psykologisk mening eftersom de vuxna, till och med ungdomarna har tappat livsglädjen. De bryr sig inte längre om hur de agerar eller vad de gör med sig själva utan lever dag för dag med syftet att få det att gå ihop till mat och det mest nödvändiga. Barnen är dock ännu relativt skyddade från de vuxnas lidande och har inte börjat agera med den apati man kan observera hos barn med depressionssymptom.
I Västvärlden kan vi se liknande symptom för människor som fastnar i kapitalismens ”ekorrhjul” där livet handlar om att prestera och på det sättet ”sälja sig själv” i en utsträckning där utrymmet för ”lek”, för musik, dans och det som skapar glädje och mening i livet inte längre får något utrymme. I vår del av världen är detta normaliserat och mycket mera dolt bakom en fasad där vi har det bra ekonomiskt och materiellt men i psykisk mening är lidandet detsamma. Här som där behöver vi bli mer medvetna om lekens betydelse i livet oavsett om vi är barn eller vuxna! Hur ser det ut i ditt eget liv? Har du tillräckligt med tid för att ”leka?”

Fredrik-bengtsson-lekens-betydelse

0

Cuba – ett land vid vägs ende

Nyligen besökte jag Cuba och fick tillfälle att fundera över hur människor formas av den kultur, det system de lever i. På Castros Cuba lever människor fortfarande i ett kommunistiskt styre som håller landet i ett fast grepp. Tanken är att alla ska vara jämlika och den fria sjukvården, den fria skolgången och omtanken om varandra är byggstenar i det kubanska samhället som man tror ska göra människor lyckliga och harmoniska.

Fredrik-Bengtsson-Havanna

Kanske var det också tillräckligt en gång men den utbredda fattigdomen, svältlönerna som ingen kan leva på, den ständiga kontrollen av staten som blandar sig i allt du gör och som följer vartenda steg du tar och naturligtvis bristen på frihet att forma sitt liv och att förbättra sina omständigheter för sig själv och för sina barn, har efter 50 års styre resulterat i ett samhälle på väg att kollapsa.
Den en gång så förfinade och framstående huvudstaden Havanna är idag inte längre en bedagad skönhet utan en stad där såväl de vackra människorna som de fantastiska byggnaderna faller samman. Överlevnadsinstinkten har tagit över och människor gör följaktligen allt de kan för att finna pengar att överleva och att skaffa sig det de behöver. Följden är att människors värdesystem har brutits ned liksom deras värdighet. Livet handlar om att hitta vägar att lura staten, sin arbetsgivare på pengar, mat eller annat som man kan komma över, om att på olika sätt finna vägar att få de många turisterna att öppna sina plånböcker och hjärtan för att lindra deras misär. Prostitutionen är förbjuden enligt lagen men är fullständigt normaliserad och de vackraste flickor, pojkar, kvinnor och män säljer sina kroppar för en spottstyver till västerländska män och kvinnor som inte är tillräckligt attraktiva för att hitta vad de behöver på hemmaplan.
När jag vandrar runt på gatorna i Havanna och möter lokalbefolkningen i deras vardagsmiljö förstår jag att de flesta turister blundar för denna verklighet genom att låsa in sig på de många turistresorterna där det går bra att leva med skygglapparna på. Verkligheten på Cuba idag är att kommunismen har resulterat i samma destruktiva, mänskliga beteenden som man en gång revolterade mot då man tog avstånd från det kapitalistiska samhället. Ett kapitalistiskt samhälle utan tyglar gör också människor tomma och olyckliga och gröper ur människors värderingar, vilket vi nyligen bevittnat då Finanskrisen blottlade den destruktiva Wall Street mentaliteten.
Ur ett psykologiskt och existentiellt perspektiv representerar Kommunismen trygghet och Kapitalismen frihet. Som jag tidigare har skrivit om här på bloggen är trygghet och frihet två dimensioner av samma skala. Skruvar man det för långt åt ena håller uppstår en obalans som får negativa konsekvenser. Västvärldens ekonomiska kris handlar om att vi drivit kapitalismen för långt på bekostnad av omsorg om andra och medmänskliga trygghetsvärderingar. På Cuba har trygghetsvärdringarna och omhändertagandet av staten lett till att människor håller på att kvävas. En ökad frihet är nödvändig för att återfå känslan av meningsfullhet i tillvaron.
Det verkar som att Fidel Castros bror Raul som sedan 2011 formellt sett har makten, är denna kollektiva känsla av undergång på spåret. Sakta men säkert kan vi se hur samhället börjar förändras; det har blivit tillåtet att köpa och sälja egendom, utländska butiker börjar så smått etablera sig och människor vädrar morgonluft. Utvecklingen på Cuba är ett oskrivet blad men sant är att landet står på randen till en fullständig ekonomisk, moralisk och mänsklig kollaps om inte en förändring successivt och på ett strukturerat sätt börjar ta form och lätta på tvångströjan.
Ett besök på Cuba är en påminnelse både om hur tacksamma vi ska vara för vår frihet att leva och röra oss som vi önskar, men också hur viktigt det är att inte tappa känslan för vad som verkligen betyder något i livet och för respekten och omsorgen om andra.