0

The tipping point of the Paradigmshift

För närvarande befinner det rådande Paradigmskifet sig i en fas då konflikten mellan dem som håller emot och vill bevara det gamla och de som driver på mot förnyelse och ett nytt pardigm ställs på sin spets. I likhet med tidigare omvälvande samhällsförändringar kan detta läge endast pågå en viss tid – innan en kraft tar över och den andra backar undan och tappar i kraft. Grunden för detta är själva livskraften hos människan och i det kollektiva omedvetna.

Paradigmskiftet inleddes redan på 1960-talet då Västvärldens unga vuxna slog sig fria från traditioner, könsroller och stereotyper och tog ställning för människans frihet. Fonden för detta var Kalla Kriget då världen var delad i en maktkamp mellan öst (Sovjetunionen) och väst (USA) där ideologiska motsättningar försatte världen i en maktkamp som pågick ända fram till Berlinmurens fall och kommunismens fall 1989. Det segrade paradigmet firade segrar under kommande årtionden och vi tog det som självklart att hela världen ville frälsas och leva den amerikanska drömmen där människans frihet att vara sig själv, att forma sitt eget öde och att sätta materiella värden som centrum för livets mening var en självklar målsättning för alla.

Baksidan av dessa ideal handlar om att människan förlorade sig i frosseri och en girighet som i sin tur resulterat i en för jorden förödande konsumtionshysteri där vi via vår livsstil orsakat en global miljökris där själva livet på jorden är hotat. Livsstilssjukdomar och psykisk ohälsa som följd av bristande personlig hållbarhet, vilsenhet i tillvaron och existentiell ångest är andra oförutsedda följder av att det gamla paradigmet nått vägs ende.

Dagens ungdomar slåss för jordens överlevnad och de skapar en revolution som kommer vinna av det enkla skälet att de ingenting har att förlora. Slaget handlar inte längre om ideologi utan om ren överlevnad. Sedan 2016 har vi levt i en anspänd tid då världen förefallit gå bakåt istället för framåt där världens mäktigaste presidenter och makthavare har velat vrida klockan tillbaka till 1980 talet då det gamla paradigmet stod på sin höjdpunkt och gränslös konsumtion, pengar och makt framför allt var livets mening. Dessa ytterligheter har varit förödande men dessvärre nödvändiga väckarklockor som gjort att världen vaknat till liv och gjort politik och engagemang för bevarandet av vår demokrati och av en hållbar miljö till hjärtefrågor. Att Donald Trump i USA nu försöker censurera miljöforskare och bojkotta Paris-avtalet eller att Jair Bolsonaro i Brasilien bestämt sig för att skövling av Regnskogen eller återinförande av livsfarliga besprutningsmedel för jordbruket är sunda åtgärder – anses av alltfler som patetiskt.

Det har skett en Awakening i världen som gör att människor börjar alliera sig med forskare och aktivister snarare än att lyssna på korrupta och maktlystna politiker. Runt om i världen pågår demonstrationer och konflikter mellan ideologier och värderingar och detta är sunt. Vi svår på tröskeln till en tippingpoint då det gamla ger vika för det nya och en global ansamling för att skapa en hållbar värld – tillsammans – blir det nya normala. Det är en resa kvar innan vi kan slappna av och se att dessa sunda och livsbevarande krafter blir självgående processer men framför våra ögon börjar nu bilder av det nya paradigmet bli skönjbara. För att komma framåt behöver vi städa ut det som håller tillbaka utvecklingen och 2020 kommer förhoppningsvis att bli det år då världen går mot ett ökat enande och samlar sig för att rädda världen från undergång medans tid ännu är….

0

Klimatkrisen är den väckarklocka som världen behöver

Mänskligheten har drivit sig själv till en existentiell utpost där själva existensen är hotad. Vår livsstil är den största orsaken till såväl fysisk som psykisk ohälsa, konflikter och krig mellan politiska, religiösa och etniska grupper skapar lidande och förödelse över hela världen och det finns ingen övergripande princip eller Gud som världens befolkning kan enas kring och underordna sig. Vi förgör oss själva och vi förgör varandra.

Klimatfrågan är därmed paradoxalt nog både vårt värsta hot och vårt största hopp. Klimatet på jorden är allas vår angelägenhet och kräver ett globalt tänkande och globala lösningar om vi ska ha en chans att rädda jorden från undergång. För att lyckas rädda jorden från en global miljökatastrof lär oss forskningen att vi behöver utmana några av våra största rädslor och ta oss över många av våra principer, utmana oss själva i våra fördomar och utveckla förmågor som för många känns djupt främmande och obekväma. Det säger sig självt att ingen och inget skulle kunna få mänskligheten att samlas kring ett gemensamt mål om inte själva överlevnaden för oss alla stod på spel.

Faktum är att det inte spelar någon roll vilken hudfärg vi har, vilket kön vi har, om vi är fattiga eller rika, om vi är kristna, muslimer eller ateister, om vi bor i Europa, Afrika eller i Asien eller om vi anser oss bättre eller sämre än andra. Klimathotet är närvarande överallt oavsett vart vi går eller vad vi gör. Det är ingen politisk fråga och den är överordnad alla andra frågor.
Just därför, kan vi se att människor som till vardags har väldigt lite gemensamt nu reser sig och samlar sig för att tillsammans protestera mot klimatförstörelsen och engagera sig för att finna lösningar på gemensamma problem. Denna utveckling visar sig nu alltmer i de förändringar i politiska åsikter och i hur den politiska kartan i Europa ritas om. Det är en grön våg som sköljer över världen och den kommer bara bli starkare och mer utbredd för varje år utan att någon kan göra någonting för att hindra den.

Yngre generationer inser att de inte har något val. Det gäller att inte bli nostalgisk och försöka hålla fast vid gamla ideal och värden. Världen kräver en transformation för att åter bli hållbar och det gäller inte bara miljöfrågan. Visserligen kan vi inte rädda klimatet om vi inte bekämpar fattigdom, skapar fred och är inkluderande mot minoriteter, men ett värdigt och hållbart liv på jorden handlar också om att släppa på beteenden som är egoistiska och som bygger på bland annat girighet, personlig vinning och diskriminering.

Agenda 2030 och FN’s 17 Globala Hållbarhetsmål är en stomme för oss alla att hålla oss i i denna kaotiska tid då allt står på spel. Den goda nyheten är att det finns många och fantastiska lösningar på världens hållbarhetsutmaningar som innebär en chans för mänskligheten att lyckas ställa om samhället i tid. Hotbilden ligger hos människan själv där vi måste göra oss stora, utveckla tolerans, öppenhet och ödmjukhet – värden som går stick i stäv med de åsikter och värderingar som många människor uppger att de har. Alla förlorar på att jorden går under som följd av en miljökatastrof och alla vinner på att bidra till att vi kan backa från stupet.

Kris bär fröet till utveckling och hoppet om morgondagen ligger hos den enskilda människans förmåga att låta själva livskraften ta över och styra oss mot den kurs som leder till överlevnad. Att inte skydda människor från information och fakta kring den rådande miljökatastrofens allvar kan därför vara den enskilt viktigaste handlingen för media och politiker. Detta för att trigga igång en adekvat krisreaktion hos människor som skapar den öppning som krävs för att vi ska klara av att släppa allt annat som vi finner viktigt för att enbart samla oss kring hur vi ska överleva. Först då kan kineser, amerikaner, européer, afrikaner och asiater sätta sig i samma båt och under tystnad börja ro i samma riktning och mot ett gemensamt mål.

0

 

 Psykiska symptom är inte alltid tecken på psykisk sjukdom

Socialstyrelsen har presenterat en ny rapport som lyfter fram en kraftig ökning av psykisk ohälsa bland unga. Deras slutsats är att det skett en reell ökning av psykiska sjukdomar som närmar sig en epidemi. I en debattartikel i DN (21/5 2019) skriver tre forskare att det är dags att vi lär oss se på psykisk ohälsa som ett fenomen i tiden där unga människor upplever sig utsatta för högt tryck istället för att tolka det som psykisk sjukdom som ska behandlas och diagnostiseras. Läs hela artikeln här:

https://www.dn.se/debatt/daligt-stod-for-att-psykiska-sjukdomar-okar-bland-unga/

Ingen ifrågasätter vikten av att vi tar signalerna från unga på allvar, men utifrån rådande synsätt och sjukdomsparadigm är risken stor för en medikalisering av normala livserfarenheter. Det är detta vi behöver bli vaksamma för och därför är det befriande att debatten äntligen efter tjugo år nått fram till den punkt där forskningen börjar ifrågasätta det rådande paradigmet som definierar vad som är friskt och sjukt i vårt samhälle.

Det är dags att vi istället börjar reflektera över hur vi ska förstå de ungas behov och drivkrafter och hur vi ska forma ett arbetsliv och ett samhälle som skapar hållbar hälsa och välmående i livet. Detta innebär inte minst att ge kunskap och vägledning till unga i vad livet innebär och att oro, ångest, nedstämdhet, sorg och förtvivlan ibland drabbar oss som följd av händelser i livet som påverkar oss starkt. Lycka och harmoni är inga konstanta känslotillstånd och kan därmed inte utgöra en norm för vad det betyder att vara psykiskt frisk. Våra olika känslor finns med i den repertoar vi föds med och utvecklar under livets gång för att tolka och navigera i tillvaron. Oro och ångest innebär att något påverkar oss som signalerar att vi bör göra oss uppmärksamma på det för att urskilja vad det är och vad det innebär för vår balans och harmoni i tillvaron. Ibland handlar det om ett hot som vi behöver undvika, men det kan även innebära saker som vi inte kan påverka utan som vi behöver bearbeta känslomässigt och lära oss att förhålla oss till.

Problemet är att evig lycka och konstant balans blivit den norm vi mäter vårt välmående mot, vilket innebär att vi saknar beredskap att hantera utmaningar och motgångar i livet. De tolkas som att något är fel och i brist på verktyg att hantera situationen är det lätt att i ett samhälle som lär ut att dessa känslor innebär att man lider av psykisk sjukdom, hamna i ett läge där hjälp och stöd går via en diagnos och en medicinsk behandling. Inte bara är detta förfärligt för de som drabbas, utan även för de som faktiskt lider av psykisk sjukdom och som behöver vård och behandling men som i många fall får stå tillbaka på grund av resursbrist i den överbelastade psykiatrin.

Industrisamhällets strävan efter mer och bättre och jakten på högre och högre grad av perfektion och effektivitet i utvecklingen av teknik, maskiner och robotar har omedvetet internaliserats hos oss människor och lett till att vi tillämpar samma logik på vårt eget känsloliv. En Robot behöver inte bearbeta intryck, ta hänsyn till några känslor eller någon vila och återhämtning. Människan fungerar annorlunda men det omgivande samhället, arbetslivet och inte minst vi själva har haft svårt att inse och acceptera att det finns grundläggande skillnader mellan människor och maskiner. Om människan inte hade några behov skulle ju allt bli så mycket smidigare och mer effektivt.

I grunden för denna utveckling ligger därför frågan om människovärdet. Vilket värde har människan i en värld där AI sköter många uppgifter och sysslor snabbare och bättre samtidigt som vi har lärt oss att värdera oss själva utifrån våra prestationer och vad vi gör? Kanske är det tryck som unga upplever en naturlig signal på människans otillräcklighet i denna kamp som markerar att vi nått en punkt där jämförelsen mellan människan och roboten har nått vägs ende och bör gå skilda vägar?

Det är just detta som paradigmskiftet handlar om, att vi som samhälle lämnar industrisamhällets logik och mål bakom oss som något som vi lyckats med och som är uppnått och att det är dags för något nytt. I det nya paradigmet som håller på att ta form handlar det om att återta människovärdet, att ta sig själv på allvar och att bygga sitt liv inifrån och ut istället för att strunta i sitt inre och nonchalera sina behov för att låta sig styras av yttre ideal och värderingar. Ett sådant grundläggande paradigmskifte som förändrar själva förhållningssättet till tillvaron kan inte ske över en natt. Det är en process som kommer ta tjugo år till innan den är fullbordad. Det viktiga nu är just att vi inte tolkar denna frigörelseprocess mellan människan och maskinen som ett sjukdomstillstånd som bör diagnostiseras och behandlas, utan som en naturlig utveckling där människor behöver insikt, kunskap och verktyg för att känna mod och hitta sätt att möta motgångar och förstå sina känslor på ett sätt som leder till en ökad kompetens och självtillit att hantera livets uppgångar och dalar.

0

Det är människans inneboende strävan efter frihet som skrämmer mest

Den politiska scenen i världen just nu präglas av en spänning mellan motsatta förhållningssätt till livet där värderingar om frihet, öppenhet och tolerans å ena sidan och tradition, familj och nationalitet å andra sidan står mot varandra.

Den centrala frågan som vi alla som lever i demokratiska samhällen bör ställa oss just nu är vilket samhälle vi vill leva i och vilken värld vi vill lämna efter oss till kommande generationer. För att finna svaret på detta bör vi gräva lite djupare i oss själva, reflektera över våra värderingar och ta del av information och forskning som belyser människors behov och drivkrafter. I detta sammanhang är den nyligen presenterade Kulturkartan från World Value Survey (Institutet för Framtidsstudier) där över 6500 utomeuropeiska migranter i Sverige har deltagit av stort värde.

Resultatet visar att majoriteten av migranterna tydligt avviker från de värderingar som präglar de samhällen de kommer ifrån (Iran, Irak, Turkiet, Afghanistan, Syrien, Somalia, Eritrea) där religion, tradition och familjeband är viktiga och att de tydligt påverkas av och rör sig mot de värderingar som det svenska samhället kännetecknas av där rationellt och sekulärt tänkande, samt individens självförverkligande är viktigt. Utbildning och lyckad integration i det svenska samhället är de komponenter som möjliggör en sådan förändring i synsätt och värderingar på livet, men undersökningen visar också att synen på familj och sexualitet är betydligt svårare att påverka och för utomeuropeiska migranter att ändra inställning till.

Kulturkartan sätter fingret på något djupt mänskligt som handlar om att människan har en inneboende önskan och drivkraft mot frihet att vara sig själv och att kunna påverka sitt liv som kan blomma ut om det omgivande samhället erbjuder trygghet, stabilitet och möjlighet till utbildning och utveckling. Människor som har dessa behov tillgodosedda har förutsättningar att bli mer öppna, toleranta och inkluderande, vilket ger förutsättningar för en assimilering av svenska värderingar och sätt att se på livet. Att en mer konservativ syn på familj och sexualitet består kan innebära en bromskloss mot en utveckling som leder till frihetens avigsida d.v.s. den utbredda känsla av ensamhet och vilsenhet som plågar många i det västerländska samhället och inte minst i Sverige. I mötet mellan skilda värdesystem kan man hoppas att åsikterna kan mötas och bidra till en bättre balans där många migranters förankring i värdet av familj och religion kan inspirera till nya sätt att leva tillsammans i konstellationer som bygger på familjekänsla och inte nödvändigtvis på blodsband, samt att en förankring i en andlig dimension kan bidra till en ökad tolerans, gemenskap och vördnad för såväl livet som moder jord. En lyckad integration av skilda synsätt bygger på att man lär av varandra och att man plockar det bästa av två världar för att bygga något nytt och ännu bättre.

Spänningarna i världen just nu handlar om vilket av de två skilda synsätten på civilisationen och på livet som ska få herraväldet. I flera Afrikanska länder såsom exempelvis Algeriet och Sudan sker revolter där ungdomen längtar efter frihet och driver på en utveckling som för dessa samhällen närmare det västerländska idealet. Parallellt sker en motsatt utveckling i USA och inom Europa där många känner sig skrämda av en otyglad frihet och öppenhet och där rädslan för att förlora det man har och det man står för i en värld där olikheter ska mötas och där ingen ras eller kön har någon naturlig auktoritet över någon annan – upplevs som alltför skrämmande och hotfullt. Högernationalisterna samlar sig därför i ”Censurrummet” och vill stänga gränserna till omvärlden. Syftet och behovet är att öka tryggheten och stabiliteten i en värld som man upplever är i gungning. Dess motpol har istället samlat sig i ”Inspirationsrummet ”och driver på utvecklingen i rasande takt utan att de mänskliga och de etiska implikationerna av t.ex utvecklingen av AI, medicinsk bioteknik, och uppluckring av gränser mellan människor, nationer och kön analyseras på djupet. Behovet är att få mer av det rus som inspiration innebär och att leva i ständig lycka och framtidstro.

Vägen framåt handlar om balans mellan dessa ytterligheter som i grunden handlar om en spänning mellan de existentiella polerna Frihet och Trygghet. Mötesrummet heter ”Förvirring” där pådrivarna i utvecklingen behöver utveckla ödmjukhet för att inte alla kan eller vill hänga med på tåget och kliva ner i Förvirringsrummet där dialogen och mötet med de som sitter fastlåsta i ”Censurrummet” kan ske. Dialog, reflektion och samskapande är vägen ut ur krig och konflikt men för att detta ska ske behöver vi kloka och visa ledare som kan hjälpa mänskligheten i en sådan riktning. Kulturkartan och det arbete som World Value Survey gör och har ägnat sig åt sedan 1980-talet ger verktygen till ett sådant arbete där alla samhällsfrågor i slutändan kokas ner till den enskilda människans värderingar, behov och sätt att se på världen.

0

Humanistisk psykologi – ett synsätt i tiden

Varje tidsålder har sitt sätt att förstå livet och människans villkor. Psykoanalysen och det psykodynamiska perspektivet på människans inre och hennes förhållningssätt till det yttre handlade om att hjälpa människor att återknyta till sina drifter, att efter den viktorianska tidens strikta normer och regler börja återknyta till sina känslor, sina drömmar och det omedvetna. Det var det psykodynamiska perspektivet på livet som hjälpte mänskligheten att förstå att det finns något som kallas barndom, att det lilla barnet genomgår olika utvecklingsstadier och att relationerna till närstående i barndomen blir centrala för förståelsen av de inre modeller vi sedan bär med oss genom livet och som på många sätt styr och påverkar vårt förhållningssätt till livet och världen i stort. Det är tack vare psykoanalysen som vi fått ett fokus på vårt inre.

I takt med industrialismens utveckling växte naturligt insikten om betydelsen av tänkande, inlärning och hjärnan fram. Kognitiv beteendeterapi KBT tog över rollen som dominerande psykologiskt perspektiv på livet och passade som handen i handsken för det protestantiska Nordeuropa och Nordamerika. Utvecklingen av tekniken, robotar och AI i Västvärlden har sin grund i fascinationen av ett fungerande som är rationellt, effektivt och befriat från känslor och irrationella beteendemönster. På så sätt har KBT bidragit till en fantastisk välfärdsutveckling och prestationskultur samtidigt som dess bakomliggande syn på människan och livet har gjort henne till en främling för de djupare skikten i sitt inre och för sina existentiella behov.

Den tredje vägen, den Humanistiska Psykologin, föddes i likhet med KBT i mitten av 1900-talet men har fört en mer slumrande tillvaro. Förgrundsgestalterna hade personliga erfarenheter av trauman och livsöden som inte lät sig fångas inom det kognitiva beteendeterapeutiska paradigmet. De satte hela människan i centrum och lyfte fram betydelsen av personligt ansvar, fri vilja och individens inneboende strävan efter att växa och utvecklas som person. I motsats till KBT som fokuserade på det som kan mätas, klassificeras och inordnas i generaliserbara statistiska modeller, har den Humanistiska Psykologin en stor tilltro till Fenomenologi där människans unika upplevelser av sig själv och sitt liv står i centrum. I en värld där prestation, effektivitet, lönsamhet och materiell framgång är målet för livet har det Humanistiska Perspektivet inte någon plats.

Idag då miljoner människor i Västvärlden lider av depressioner, ångest, livskriser, stress och utmattningsbesvär, börjar tiden för och behovet av den tredje vägen att bli mogen. I Sverige som varit ett av KBT vågens starkaste fästen i världen sker ett paradigmskifte just nu där människor revolterar mot det standardiserade och strukturerade sättet att förhålla sig till sig själv och sitt liv. Metoo-rörelsen liksom den pågående manifestationen för klimatet och hållbarheten på jorden är båda rörelser som har sin grund i att människor tar sig själv, sina känslor och behov på allvar och står upp för dem – trots att det är obekvämt och irrationellt. Längtan efter mening är enorm i en värld där våra övriga behov enligt Maslow´s behovshiearki är uppfyllda. Just därför längtar vi efter transcendens, efter att få vara en del av och uppgå i något som är större än det egna livet och den egna lyckan. Äkta, autentiska känslor och upplevelser står högt i kurs. Just nu pågår en revolution som istället för att få oss att likna maskiner, istället skiljer oss från dem och lyfter fram de unika dimensionerna i vad de innebär att vara människa.

Den existentiella psykoterapin är en gren av den Humanistiska Psykologin och i mitt arbete som psykolog har jag förmånen att uppleva och vara en del av den transformation som sker just nu. När jag började arbeta kliniskt i början av 2000-talet var det ingen som förstod vad jag pratade om då jag lyfte fram frågor som värderingar, frihet och meningsfullhet. Idag söker människor sig till mig och min mottagning av just dessa skäl.

Precis som tidigare psykologiska strömmingar och perspektiv handlar det om vad världen behöver för att utvecklas framåt. I den komplexa värld vi lever i idag inser allt fler att tidigare förklaringsmodeller inte längre fungerar. Oavsett om uppgiften är att finna nya, innovativa sätt att lösa samhällsproblem på, att skapa framgång i ett företag eller ta ställning för sin egen livskvalitet – är den gemensamma nämnaren att svaren finns inom oss. Vi måste gräva djupare och ha tillgång till alla dimensioner av oss själva för att kunna leva väl i en värld där kundens behov står i centrum och där ett liv utan mål och mening inte är något liv att eftersträva. Att världskändisar som uppnått det gamla paradigmets mål att bli berömd och ekonomiskt oberoende kan drabbas av depressioner, missbruksproblem och i värsta fall begå självmord visar bara på att det paradigmet nått vägs ende. Vad är ett liv värt utan mening och vad har livet för mening om vi inte längre har någon värld att leva i då vi genom våra beteenden och vår livsstil skapat en global miljökatastrof och ändlösa krig?

Den tredje vägen handlar om att uppmuntra människan att träda fram och ta ett personligt ansvar för sitt liv och för sin omvärld. Det handlar om att bygga resiliens, motståndskraft mot turbulens och osäkerhet i en värld som kommer kräva att vi ställer om oss och byter arbete och liv flera gånger under livets gång. En sådan värld innebär att vi inte kan se mycket av det vi idag betraktar som psykiska problem som sjukdom utan som naturliga reaktioner på en värld som kräver nya förmågor av oss som vi saknar verktyg för att hantera. Utbildning i livskunskap och ett övergripande psykologiskt perspektiv på livet som skapar mening i den tid vi lever i nu är därför på väg att växa fram och ta plats i samhället.

0

Miljoner svenskar vill ha mer lugn

Två miljoner svenskar drömmer om att ta det lugnare, de skulle vilja varva ner och prioritera annorlunda i livet enligt en Inizio-undersökning som nyligen genomförts. Enkäten är en del av boken ”Ta det lite lugnare” av journalisterna Sigge Ennart och Olof Brundin som båda arbetade som chefer på hög nivå innan de bytte liv.

Efter två decennier av en växande epidemi av utbrändhet är det naturligt att människor börjar omprioritera sina val och börjar reflektera över vad som verkligen betyder något i livet. Länge har yttre framgång, prestationer och status styrt människors beteenden och varit starkt knutna till känslan av mening och värde. I jakten på detta är det många som istället för högre lycka fått uppleva en allt tilltagande känsla av tomhet och meningslöshet. Ett lyckligt liv handlar i grunden om att vara sann mot sig själv och att värna om de grundläggande behoven i livet för sig själv och sina närmaste. Om vi inte upplever lycka och mening trots att vi har allt betyder det att något viktigt fattas oss på ett existentiellt plan. Då spelar det ingen roll vad vi gör eftersom ingenting kan kompensera för en själslig nöd annat än att vi lyssnar på dess budskap och agerar för att finna en lösning.

Å ena sidan är det naturligt att många människor vill förenkla livet och komma tillbaka till en hållbar vardag med närvaro till sig själv och sitt liv som grundläggande värden. Samtidigt lever vi i en tid vars utmaningar och hot för framtiden är så alarmerande att det är viktigt att vi agerar och engagerar oss snarare än att vi drar oss undan till en stilla tillvaro på landet och låter världen brinna upp om den så vill. Under 1950 talet och decennierna som därpå följde handlade livet om en stor och ljus framtidstro där Folkhemmet bidrog till att människors ständiga oro och kamp för livets nödtorft byttes till ett hopp om att livet var tryggt och gott att leva och att allt skulle ordna sig till det bästa. För många gick det att koppla av på fritiden då stämpelklockan ringde och berättade att nu var arbetsdagen slut och man skyndade hem till det väntande middagsbordet som hemmafrun ägnat kärlek och omsorg om under tiden. Allt hade sin plats och alla hade sin roll i ett smidigt samspel som åtminstone på ytan såg trevligt och balanserat ut.

Idag ser livet väldigt annorlunda ut och själva demokratin i vårt samhälle är i fara. Om vi inte snabbt finner hållbara lösningar på miljöfrågan står vi inom en nära framtid dessutom inför ett hot om hela jordens framtida existens. I ett sådant läge är det svårt att se att lösningen är att vi som lever nu bör koppla av och ta det lugnt. Någon måste göra jobbet och det kommer varken att gå att rädda demokratin eller skapa hållbara former för liv på jorden om vi som lever nu tänker att det är någon annan som får lösa dessa globala problem. När Folkhemmet befann sig i början av den kollektiva folkrörelse som den blev var människor också trötta och slitna och längtade efter lugn och ro. Men istället kavlade man upp ärmarna och engagerade sig lokalt och i sin vardag i de frågor som krävdes för att hjälpa samhället att utvecklas på ett sätt som gav förutsättningar för ett bättre liv för alla.

Hållbarhet börjar och slutar med dig själv. Därför är det av största vikt att vi finner former för och tar ställning för vår personliga hållbarhet innan vi engagerar oss i något annat. Den sociala hållbarheten och miljöfrågorna kan vi däremot inte strunta i eftersom både problemen som vi lever med idag och dess lösningar skapas av människor och våra beteenden. På så sätt skulle man kunna säga att potentialen i de två miljoner människor som längtar efter ett lugnare liv är väldigt stor under förutsättning att den förändring de önskar handlar om att ställa om sitt liv från meningslösa aktiviteter och jakt på yttre status till förmån för ett ökat engagemang för ett hållbart samhälle och en hållbar värld. Få saker ger sådan kraft, lycka och känsla av mening som att gå upp i något större än oss själva där det högre syftet som man engagerar sig i och strävar mot ger en inramning till det egna livet och de dagliga gärningarna som ger perspektiv på vad som är viktigt och som skyddar mot psykisk ohälsa. Det är inte alltid mer vila som är svaret på trötthet, ibland är det ett riktat engagemang, ett sammanhang och känslan av mening som ger energin tillbaka.

0

Factfulness – en bok för dig som vill ha en faktabaserad bild av världens utveckling

Boken ”Factfulness” (2018) skriven av familjen Rosling (Hans, Anna och Ola) är en annan bok som borde vara obligatorisk läsning i skolan och utanför. Detta eftersom den ger läsaren en bild av världens utveckling som är baserad på fakta och inte förvrängd av media, våra politiker, marknadsföring, eller för den delen vårt eget medvetande.

I boken visar författarna varför vi ständigt missuppfattar världens utveckling och vad vi kan göra åt det. Bara genom att ha en världsbild grundad på fakta kan medborgare politiker, och företagsledare fatta rätt beslut i en globaliserad framtid. Huvudpoängen är att världen de facto har blivit så otroligt mycket bättre och att människors och samhällens insatser för världen har lett till en utveckling där vi lyckats förbättra levnadsvillkoren för människor på en global nivå.

Den världsbild som var aktuell och korrekt för bara tjugo år sedan då vi lärde oss att dela in världen i u- och i-länder är exempelvis inte längre aktuell. Författarna föreslår istället en annan indelning i fyra kategorier där 1 står för den miljard människor som fortfarande lever i extrem fattigdom medan 4 står för den andra miljarden som lever i överflöd d.v.s. Västvärlden. Merparten av världens sju miljarder människor lever alltså på nivå 2 och 3 vilket motsvarar den utgångspunkt och den resa som Sverige gjort under 1900-talets andra hälft. Följden av denna utveckling på global nivå är inte bara att spädbarnsdödligheten dramatiskt minskat, att medellivslängden ökat och att elementär utbildning och sjukvård blivit en del av de flesta människors liv – utan också att vi skapar förutsättningar för att människor och samhällen ska orka, kunna och ha förmåga att ta tag i de globala utmaningarna som handlar om t.ex. miljö och fred.

Factfulness lär oss också att fattigdomsbekämpningen och förbättringen av människors levnadsvillkor automatiskt leder till att det föds färre barn vilket om några generationer kommer göra att den skenande befolkningsökningen planar ut och därefter kommer regleras till en mer hållbar nivå. Detta sker så klart endast om det globala ansvaret för världen som helhet fortsätter utvecklas och om människor runt om i världen får möjlighet att leva under anständiga former där tillvaron handlar om annat än ren överlevnad. Utvecklingen av anständiga livsvillkor och strävan efter ett mer västerländskt levnadssätt visar sig vidare ha väldigt lite med religion eller kulturell bakgrund att göra. Den gemensamma nämnaren handlar om fattigdomsbekämpning och inget annat.

En annan viktig insikt är att Västvärlden i framtiden kommer vara en perifer del av världen då vi oavsett vad vi tycker om det, kommer att förlora positionen som innehavare av världsherraväldet. Detta eftersom huvuddelen av världens befolkning inom kort kommer finnas i Asien och i Afrika – världsdelar som går kraftigt framåt på utvecklingsresan där de flesta människor idag lever på nivå 2 eller 3 och har en stark strävan att ta sig och sina samhällen till nivå 4.

Sammantaget innebär dessa insikter att vi behöver frigöra oss från vår egen inre censur och öppna oss för de omständigheter som vi de facto har att utgå ifrån och hantera. Det är en omvälvande tanke att ta in att världen faktiskt har blivit mycket ljusare och bättre och att de domedagsbilder vi matas med av media varje dag i själva verket är en förvrängd bild av sakernas tillstånd utifrån ett större perspektiv. Tänk om vi skulle sluta söka sensationer i form av katastrofer och problem och istället börja reflektera över vad det skulle betyda att leva i en värld som kändes ljus och positiv? Idag har detta inget nyhetsvärde men behöver det fortsätta vara så?

Factfulness tar oss till en bild av världen utan skygglappar och den hjälper oss att förstå att världen onekligen befinner sig i ett omvälvande paradigmskifte där inget är eller kommer vara sig likt. Frågan är bara om vi väljer att inse detta och börjar agera därefter eller om vi fortsätter blunda och censurera oss för att vi är för rädda och osäkra att hantera det nya och okända?

0

PRPS – Progress with Purpose Summit

Den i veckan genomförda konferensen ”Progress with Purpose Summit” som arrangerades av Resumé, Lynxeye och Veckans Affärer, gav en fantastiskt inspirerande inblick i att vi nu befinner oss i en av de mest fantastiska och lovande tider då hållbarhet och meningsfullhet är ledorden för företagande och för hela attityden till livet.

Hållbarhet som omfattar både miljön, samhället och individens välmående och hälsa är en överlevnadsfråga och därför inte något som behöver diskuteras i termer av om det är viktigt eller inte. Det var tydligt att vi nu flyttat fram positionerna från att tala om hållbarhet till att faktiskt göra något och omsätta tankar och kreativitet i praktisk verklighet som kommer människor till gagn och som förändrar samhället i grunden.

Under konferensen fick vi lyssna till fantastiska, omdanande förändringsresor som t.ex. Volvo och ICA har genomfört som handlar om att sätta individen i fokus och att ställa om hela verksamheten, sin affärsmodell, sättet att organisera sig och ledarskapet till helt nya förutsättningar. Förändringarna i omvärlden sker så snabbt och de företag som lyckas ställa om sig till marknadens nya villkor är segrarna i en tid då även de största kan gå under på kort tid om de blir irrelevanta eller omoderna. Berättelserna och exemplen som lyftes fram under konferensen speglade själva essensen i den sociala revolution som sker just nu och som handlar om att vi överger industrisamhällets krav på att människan ska anpassa sig till arbetslivets och samhällets villkor, till att vi sätter människan och naturen i centrum och låter livet organiseras därefter.

Detta är ingen trend och det handlar inte om politik – det handlar om ren överlevnad och det finns egentligen ingen annan väg att gå. Det val vi har är att hänga med på resan för att vara medskapande i framtiden – eller att välja att dra oss ur och bli förlorare.

För yngre generationer är detta en icke-fråga. De har ingen omställning att göra utan samlar sig nu i en global rörelse där de bestämt sig för att ta makten över sin framtid. Det är millenials värderingar och livssyn som tar över i takt med att de blir fler och tar makten i företagen och i samhället. Krocken blir stor och ibland total med äldre generationers syn på arbete där många känner sig hotade och klamrar sig fast vid perspektiv på tillvaron och vanor som de har svårt för eller faktiskt inte klarar av att släppa.

Det är just i detta som jag blev imponerad över att höra de transformerande resor som både Volvo och ICA har gjort och som de befinner sig mitt uppe i där man lyckats släppa fram de yngre generationernas värderingar och syn på livet och låtit dem bli vägledande för en transformation där man fått ihop yngre och äldre och olika generationer på en gemensam resa framåt som alla kan och vill hänga på. Det handlar i grunden om vilket mindset man har eller inte har och det största hotet mot utvecklingen idag ligger i människors kompakta oförmåga till förändring.

För de flesta handlar motståndet inte om att man är emot utvecklingen som sådan, utan om att man inte vet hur man ska ändra sig själv, i vilken riktning man ska gå, samt om lathet. Det är enklare att göra som man alltid har gjort och att blunda. Situationen har enorma konsekvenser för demokratin och för hela det politiska systemet. Studier visar tydligt att misstron mot det politiska etablissemanget ökar i hela västvärlden och att tilliten istället förflyttas till företagen och till civilsamhället. Man tar makten i egna händer och bygger nerifrån och upp istället för att vänta på att politikerna ska lösa problemen eller visa vägen framåt. Detta kommer innebära att det svenska valet kommer bli historiskt intressant och omvälvande där utgången är omöjlig att förutspå.

Många människor känner sig hotade av den pågående transformationen i samhället och i livet av både förklarliga och oförklarliga skäl. I USA tar detta sig uttryck i att vita, kristna klamrar sig fast vid Donald Trump som ett förtvivlat sista hopp om en livboj i en tid då denna grupp på 40 år gått från 80% av befolkningen till 43%. Censuren är så stark i dessa människors medvetande att det faktum att Trump varit otrogen mot sina fruar och vänt sig till prostituerade, att han tjänat sina miljarder på casino och att han är en notorisk och ogenerad lögnare, snarare ökar hans popularitet än att minska den. Ingen skulle påstå att de står bakom hans värderingar eller kunna legitimera dem utifrån den kristna bakgrund som är deras bas. Trumps popularitet i dessa läger handlar om den gemensamma känslan av att vara hotad och motarbetad där Trump genom att ge dem stöd för abortmotstånd och andra kärnfrågor får dem att uppleva ett ljus i tunneln i en värld som oavsett vad de tycker och tänker om den håller på att transformeras till deras nackdel.

Det enda vi vet är att framtiden inte går att förutspå och att vi som lever nu befinner oss mitt uppe i en tid då vi tvingas öva på att släppa kontrollen och lära oss leva lugnt med att vi inte har någon som helst aning om vad som kommer att ske. Uppgiften är att inte sitta ner och vänta på att någon ska komma och leverera ett svar eller att blunda och tro att det ska blåsa över. Det är en tid för uppvaknande och mod där vi behöver ge oss in i en samspelande och samverkande process där vi tillsammans formger en framtid som är hållbar och meningsfull för både människan och för miljön.

0

 

Ett samhälle i transformation

 

Vi lever i en tid av fundamental transformation då själva attityden till liv, arbete och vad alltsammans går ut på, håller på att förändras. Själva kärnan i skiftet handlar om att människan slutar vilja anpassa sig till arbetets och samhällets strukturer för att istället sätta sig själv i centrum och ”tvinga” de omgivande strukturerna till anpassning.

Som psykolog har jag följt dessa frågor på nära håll i två decennier och det var för att tydliggöra och lyfta fram klyftan mellan människors behov och de omgivande strukturerna som jag skrev min första bok år 2000 som fick titeln ”Att få livet att gå ihop – om yngre karriärmänniskors arbets- och livsvillkor”. Jag insåg då att människor med möjlighet till fria val och med en hög grad av livskvalitet kände sig fångade i ett liv som de upplevde som meningslöst eftersom de val de gjort för sitt liv inte var autentiska utan styrda av önskan om att vara lyckad, att duga, status o.s.v.
Svaret på denna existentiella livskris fick namnet utbrändhet.

Det är först nu, 2018 som vi nått en tipping point i samhället då det sker en social revolution som bygger på de insikter som människor som själva erfarit och/eller som levt nära andra som drabbats av utbrändhet har insett. Ett liv utan mening är inget liv. Millenials vägrar helt enkelt att bli utbrända och på en arbetsmarknad där det råder brist på arbetskraft vågar de utmana arbetslivets och samhällets strukturer och ställa krav. Man ser jobbet som något som ska supportera de värden man anser att man vill satsa på i livet. Man söker utveckling, delaktighet sammanhang där man kan känna att man gör en skillnad och bidrar till något större och ser balans i livet och en hög lön som hygienfaktorer. Strävsamma ”hundår” med utsikt om att stiga i graderna och göra karriär med hjälp av övertidstimmar och självuppoffring är inte något som lockar. Framförallt för att man faktiskt inte vill stanna kvar i samma yrke eller hos samma arbetsgivare längre än ett par år.

Livet är kort och den dag det är över kan man inte ta något med sig. Mening 2018 handlar om att leva ett autentiskt liv där man är trogen mot sig själv, sina värderingar och känner att man använder sitt liv till att bidra till ett hållbart samhälle. Arbetsgivarna och samhällets institutioner tittar häpet på och försöker förstå vad som händer. Hur kunde allt det som fram till nyligen framstod som åtråvärt och eftersträvansvärt plötsligt kännas hopplöst gammaldags och förlegat?

Det enkla svaret är så klart att det inte handlar om något snabbt och plötsligt skifte utan om en process som pågått i över två decennier och som vuxit sig starkare för varje år tills vi nu nått en punkt av en kritisk massa som får transformationen att bli verklighet. Det är naturligt att den sker i Sverige som har klarat sig väl genom ekonomiska kriser och massarbetslöshet och som har en lång tradition av en kollektiv folkrörelse som drivs framåt av en trend. I mitt arbete med människor i andra europeiska länder märker jag tydligt hur vi drar ifrån i utvecklingen och att det skifte som sker i Sverige just nu kommer ske i övriga Västeuropa inom de närmsta tio åren. I Italien, Frankrike och övriga Europa har man fullt upp med kvinnornas jämställdhet på arbetsmarknaden, möjligheter till barnomsorg och ett nyfiket intresse för personlig utveckling och demokratisering av arbetslivet. Häpet betraktar man Metoo rörelsens effekter i Sverige som avsatt auktoritära chefer på löpande band på grund av egenskaper som i våra europeiska grannländer i många fall betraktas som tecken på ledarkvaliteter och styrka.

Transformationen som pågår just nu är fundamental och det finns ingen väg tillbaka. Vi som lever mitt uppe i den kan naturligt inte överblicka dess konsekvenser, än mindre förstå hur livet kommer te sig om fem eller tio år. Det som känns tryggt är att det är strävan efter mening som står i centrum och när människor får känna mening frigörs styrka, innovationskraft och inre harmoni på ett sätt som ingen annan kraft kan åstadkomma. Nyckelordet blir tillit och öppenhet där vi behöver betrakta framtiden som en spännande experimentverkstad där det enda val vi har är att ge oss in i leken och vara med och forma framtiden, eller att hamna utanför och bli offer för okontrollerbara omständigheter.

Sverige är världens mest fria land och med frihet kommer ansvar som vi behöver lära oss att ta personligt och inte överlåta på någon annan, oklart vem, att hantera.

6

Om frihet & ansvar

Det mesta i livet handlar om balans. För mycket eller för lite av något skapar en obalans som påverkar oss negativt. Balansen mellan de av varandra beroende existentiella dimensionerna frihet och ansvar verkar vara särskilt utmanande för människan att förhålla sig till. Kanske är det dock så att obalans och brist på jämnvikt behövs för stimulera och trigga utveckling?

Under 1900-talets första 50 år krävde det omgivande samhället en nationell samling med fokus på ansvar. Fattigdom och elände hade fått en tredjedel av Sveriges befolkning att utvandra till Amerika och för dem som blev kvar handlade det om att kavla upp ärmarna och börja jobba för att lyfta landet ur elände. Det fanns inte tid för nöjen eller utsvävningar och den strama protestantismen passade som handen i handsken för att stötta människor i att leva sitt liv på ett medvetet och rationellt sätt där vetenskap och industrialism blev de verktyg som människor kunde nyttja för att bygga Folkhemmet och välfärdssamhället.

Under 1950-1960 talen var det dags att skörda frukterna att detta hårda slit och dessa årtionden framställs ännu idag med en aura av frihet, bekymmerslöshet och roliga fester. Folk var glada och framtiden kändes ljusare än någonsin. Kanske var det vid denna tid som människor inbillade sig att det gick att slänga bort ansvaret och istället låta friheten bli den bärande pelaren i livet?

Idag, 50 år senare, har vi en befolkning som enligt forskningen är det mest fria folket på jorden – men samtidigt har vi också en alarmerande psykisk ohälsa och en oroväckande självmordsstatistik bland unga vuxna. Vi har även ett arbetsliv och ett samhälle som mer än någonsin kräver att människor tar ett personligt ansvar för sig själva och för kollektivets bästa. Utmaningen är att vi glömt bort vad det betyder att ta ansvar och att många är helt omedvetna om att frihet och ansvar är två sidor av samma mynt. Det går inte att få frihet utan att ta ansvar.

Vi behöver ta ansvar för vår hälsa för att hålla oss friska och undvika att sjunka ner i utmattning och depressioner. Vi behöver ta ansvar för att leda oss själva i livet och på jobbet där ingen chef längre har ett bättre svar än du själv på vad och hur du bör agera. Vi behöver ta ansvar som föräldrar för att säkerställa att våra barn växer upp med en bärande känsla av hopp och mening i sina själar och vi behöver ta ett kollektivt ansvar för att värna om vår demokrati, ett hållbart samhälle och en hållbar miljö.

Situationen vi befinner oss i är med andra ord väldigt lik den som våra äldre släktingar hade att förhålla sig till för hundra år sedan. Nu som då handlar livet om att välja att ta ansvar och att därmed avstå en del av sin frihet för det högre syftet att bidra till en hållbar värld för kommande generationer. Utmaningen i detta är enorm och våra chefer och ledare dignar under det ansvar som samhället såväl som individen lägger på dem. Är det verkligen rimligt att chefen blir ansvarig för sina medarbetares hälsa samtidigt som individen är fri att välja hur hon/han vill förhålla sig till sin livsstil? Kan chefen tala om vad du ska göra och inte göra i ett arbetsliv som bygger på att skapa nytt och att det är resultatet av teamets samskapande förmåga som skapar innovation och framgång? Nej, de flesta av oss vill ha maximal frihet och ta minimalt ansvar och det är därför ett hårt uppvaknande att ta in och acceptera att det är dags att vakna upp och precis som tidigare generationer kavla upp ärmarna och börja jobba för att vända en negativ och hotfull utveckling till en hoppfull och meningsfull framtid för kommande generationer.

Fler och fler människor börjar agera medvetet och ansvarsfullt och denna rörelse som jag tidigare skrivit om har samlingsnamnet ”The Cultural Creatives”. Detta handlar inte om politik utan om planetens överlevnad. Det är dags att var och en av oss funderar på balansen mellan vår känsla av frihet och hur vi balanserar den med att ta ett personligt ansvar för oss själva och för vår omgivning. Det är dags att vi slutar vänta på att någon annan (oklart vem) ska träda fram som en Messias och ta ansvar för att lösa världens utmaningar. Det är du som kan göra skillnad i ditt eget liv.