0

Hoppet om framtiden finns hos själva!

I den filosofiska podcasten ”Myter & Mysterier’s” avslutande avsnitt ”Motstånd” (se bifogad länk) får vi ta del av ett viktigt samtal som handlar om att bättre förstå de bakomliggande orsakerna till vår tids psykiska lidande och ohälsa. Det centrala budskapet är att vi inte behöver oroa oss för jordens undergång, jorden har genomgått många kriser i sin historia och alltid överlevt och kommit tillbaka i ny form. Det verkliga hotet handlar om att människan håller på att gå under genom en livsstil som undergräver det som ger livet mål och mening. Hotet såväl som hoppet om räddning finns därför inom oss själva och i hur vi väljer att agera mot oss själva och mot vår omgivning.

Som jag skrivit om i tidigare inlägg befinner sig Sverige och andra länder i Västeuropa i ett socialt experiment som handlar om att uppleva hur det är att leva utan någon mystik och utan någon övergripande princip som religionen tidigare stått för som reglerar mänskligt beteende, som ger en övergripande känsla av mening och tröst och som besvarar våra existentiella frågor. I den nämnda podden lyfts ett centralt moment i mänsklighetens historia fram då Jesus genom sitt liv och sin död en gång för alla dödade myten om att Gud bodde i det heliga Templet i Jerusalem. För den judiska befolkningen betydde detta att det fanns en övergripande och ogripbar princip för livet och för världen som de bugade för och som gav en inramning för livet. Jesus menade att kroppen är vårt tempel och att Gud bor i var och en av oss. Med detta lyfte han in ansvaret för hur vi väljer att bete oss och agera mot oss själva och vår omgivning till oss själva och uppmanar oss att axla det ansvar som detta innebär.

I vår tid upplever de flesta människor i vår tid att Gud varken bor i något Tempel eller i oss själva. Tillvaron har strippats på sin helighet och sin mystik och blivit en alltigenom rationell angelägenhet. Utvecklingen av den psykiska ohälsan i västvärlden såväl som våra livsstilssjukdomar handlar mycket om att människor upplever sig ha blivit en funktion och att även om allt är tryggt, bekvämt och praktiskt så känns livet tomt och meningslöst. Sinnligheten i livet är borta, något som infiltrerat såväl våra relationer till andra som till oss själva. Om kroppen saknar vila, sund kost, rörelse och om vi upplever oss ensamma och vilsna i tillvaron är symptomen som uppstår som en konsekvens därav kanske inte att betraktas som sjukdom utan som sunda reaktioner på ett osunt leverne där viktiga dimensioner och behov fattas oss.

Det är glädjande att dessa frågor och denna debatt kommer upp till ytan nu då vi står på tröskeln till ett nytt årtionde, 2020-talet – ett årtionde som på många sätt står för kaos, kris och uppror och där det känns som att vad som helst kan hända. Jag väljer att se detta som något hoppfullt givet att den rådande situationen är ohållbar och att kristillståndet därför ger hopp om förändring och förbättring.

Jag hoppas att du och ni som läser mig blogg också kan finna kraften att bjuda motstånd mot det som inte är bra i livet och att hjälpa till att föda fram ett nytt paradigm som sätter människan och hennes behov i centrum för vad livet bör handla om!

https://podcasts.apple.com/se/podcast/myter-mysterier/id987692077?i=1000459651912

Varmt tack för året som gått och ett riktigt gott nytt år vill jag önska er alla!

/Fredrik

0

Existentiell trygghet 

2019 går mot sitt slut, ett år som på många sätt kommer gå till historien som en tid av oro och turbulens. Året har kantats av revolter och revolutioner runt om i världen som resulterat i historiska skeenden med stora konsekvenser för lång tid framår. President Trump har som den tredje presidenten i världshistorien åtalats för krigsbrott och Storbritannien har efter nästan 4 års inhemsk turbulens landat i sin Brexit och kommer därmed att lämna EU under nästa år.

Klimathotet har ytterligare intensifierats med ett enat forskarläger som visar att vi tagit ytterligare stora kliv mot en total kollaps av hela jordens eko-system, något som fått miljoner unga att protestera i hela världen, samtidigt som länder som USA, Brasilien, Australien och Polen motsatt sig de politiska initiativ som skulle kunnat vända trenden.

Slutsatsen är att vi lever med en högre grad av existentiell osäkerhet och otrygghet än på mycket länge, något som forskningen visar är den enskilt viktigaste orsaken till utvecklingen av högernationalism, främlingsfientlighet och tillit till auktoritära ledare. Samtidigt som Västvärldens samhällen har en resiliens i form av resurser, kunskap och lösningar för att komma tillrätta med världsproblemen ser vi för närvarande väldigt lite av det mod och den styrning som vi hade behövt för att kunna känna tillit till att de kommer att ordna det. Konsekvensen blir att vi blir utlämnade till oss själva att hantera de tankar och känslor som den rådande situationen väcker. Det är en tid då vi behöver vända oss inåt och söka förankring i oss själva och i relationen till våra nära och kära för att hämta den kraft och styrka som vi behöver för att bibehålla ett lugn och ett hopp i en tid då allt är osäkert.

Kris bär med sig en potential till utveckling och kanske är det så att den rådande situationen innebär en möjlighet för mänskligheten att komma tillrätta med en del av de problem som det moderna samhället har skapat. Under en resa till New York i mitt arbete märker jag och hör också av mina amerikanska vänner och kollegor att människors beteenden börjar förändras. I detta kapitalismens och kommersens högborg befinner sig butiker och varuhus i krisläge eftersom människors shopping går stadigt ner. Parallellt är stadens caféer och restauranger överfyllda och nya öppnar ständigt i alla delar av stan. Tolkningen är att människor vill träffas, umgås, prata och satsa på det relationella istället för att shoppa.

Kanske är det så att det nya paradigmskiftet föds fram genom dessa mänskliga möten och att vi genom att ta makten i egna händer och låta civilsamhället bli navet för utvecklingen framåt, tillsammans kan skapa vägar för ett hållbart liv och ett hållbart samhälle som på sikt kan överbrygga de djupa klyfter och spänningar som världen präglas av idag.

Låt oss hoppas att den kommande julhelgen kan bjuda på lite djupare reflektion över livet och hjälpa oss att förankra oss i en känsla av frid och ro – trots de yttre omständigheterna.

God Jul!

0

”En sund själ i en sund kropp ter sig alltmer omöjligt i en dödssjuk värld”

Den amerikanske psykiatrikern Lise van Susteren har myntat begreppet ”Pretraumatiskt stressyndrom” som beskrivning av de symptom som drabbar allt fler människor som följd av den rådande klimatkrisen. Det går inte längre att blunda för att stress, ångest, depression, sömnlöshet och andra hälsobesvär som drabbar människor runt om i världen är adekvata reaktioner på en ”dödssjuk värld”. Margit Richert reflekterar över den rådande situationen i en krönika i SvD (9/12 2019) och konstaterar att det är svårt att må bra och vara obekymrad när man ser hur naturen och därmed livsvillkoren för såväl djur som människor förändras i takt med att klimatkrisen yttrar sig i den omgivande miljön, i hennes fall på Öland där torkan lett till såväl uttorkade brunnar som sönderbrända enar.

Trots att miljoner människor världen över, inte minst barn och ungdomar, lider av psykisk ohälsa i allt stigande grad, lyser kopplingen mellan världens tillstånd och de psykiska symptomen med sin frånvaro. Man envisas med att tolka symptomen som tecken på sjukdom som bör behandlas med psykofarmaka, ångestdämpande mediciner och sömntabletter. Till detta kan läggas olika former av psykoterapi vars syfte är att återställa ordningen så att den lidande klarar av att återanpassas till en fungerande samhällsmedborgare som sköter skolan och/eller arbetet. Detta trots att mänskligheten befinner sig i en existentiell kris av en dignitet som vår civilisation aldrig tidigare har upplevt som kräver akuta åtgärder omedelbart.

Det finns självklart inget gott i att skapa en kollektiv panik men som Greta Thunberg säger borde vi inse att huset faktiskt brinner och att känslor av panik är adekvata reaktioner på en situation som hotar vår överlevad. Kanske krävs det ett akut kristillstånd för att vi ska inse att vi måste bli radikala och släppa allt som är oviktigt för att klara livhanken? Kanske är det först då vi inser att vi sitter i samma båt och att vi måste samarbeta och ro i samma riktning för att komma framåt och undvika en kollektiv undergång, som vi kan sluta med våra barnsliga stridigheter och oändliga debatter om rätt och fel, om ansvar och skuld, om rättvisa och orättvisa.

Att stora delar av världens befolkning och särskilt politikerna inte befinner sig där handlar i grunden om två anledningar. De fattiga och utsatta är fullt upptagna med att överleva och klarar inte av att ta in eller agera på något annat än den egna och familjens vardag. Den rika delen av befolkningen och makthavarna å sin sida har hamnat i greppet på ”dödssynderna” och drivs av girighet, frosseri, högmod och andra krafter som gör att många är fastlåsta i tankar och ambitioner som handlar om egen vinning och egna behov vilket gör att de kraftigt förnekar allt som skulle kunna tänkas hota deras privilegierade tillvaro. Hoppet står till medelklassen som har det tillräckligt bra för att orka engagera sig och som samtidigt ännu inte har alltför mycket att förlora på att bli impopulär inför nästa val eller att ställa om den egna livsstilen för att bli mer hållbara och mindre bekväma samt till ungdomarna som inte har något att förlora.

För närvarande sitter världen fast i detta skruvstäd där mer information och fler larmrapporter inte kommer göra någon större skillnad. Världen är i uppror och mindre och större revolutioner pågår i världens alla hörn. Den gemensamma nämnaren är att världen som vi känner den behöver gå under eftersom den västerländska livsstilen leder till förgörelse och undergång. Endast så kan det skapas plats för ett nytt paradigm som bygger på hållbarhet i alla dimensioner. Skiftet kommer ske i närtid då riktningen för framtiden också kommer uppdagas som en konsekvens av naturens egna lagar. Ännu vet vi inte om det blir livskraften eller dödskraften som kommer gå segrande ur striden men låt oss välja optimism som medveten strategi och hoppas och tro på att de goda krafterna i livet kommer segra till slut och finna tillförsikt i det gamla ordspråket ”Det är aldrig så mörkt som timmen före gryningen”.

Den franske filosofen Bruno Latour som citeras allt mer över världen erbjuder ett intressant perspektiv på undergångsstämningen genom att lyfta fram den potential som finns hos den enskilda människan, hos oss alla, att genom kris finna kraften till enastående utveckling och transformation. Han menar att den globala klimatkrisen visserligen är av en magnitud som vi inte kan föreställa oss men detta innebär samtidigt att var och en av oss tvingas ändra våra vanor, tankar och förhållningssätt på radikala sätt och att hoppet om en ljus framtid står att finna i det lilla vardagliga livet som bärs upp av alla tillsammans.

0

Tänk om allt är som det ska? 

Vi lever i en tid av splittring och djupa konflikter mellan människor och inte minst mellan generationer. Revolutioner pågår runt om i världen där den gemensamma nämnaren är att de yngre generationerna revolterar mot det politiska systemet, mot makten och styrningen i respektive land som man anser är orättvist, värderingsmässigt fel och föråldrat. Latinamerika är i uppror och tvingar sina ledare i landsflykt, Hongkong vill inte ge vika för supermakten Kina och i USA pågår en värdeladdad juridisk process mot Donald Trump och hans administration som kan utmynna i att president Trump ställs inför riksrätt. I Europa och Sverige revolterar människor för klimatfrågan, flyktingfrågan och välfärden där Brexit och växande högernationalism ställs mot liberala och demokratiska värderingar.

Känslan blir att ingenting känns säkert och tryggt och att världen är i gungning. Det väcker oro och stress hos många som längtar efter stabilitet och lugn och ro. Men tänk om vi skulle vända på perspektivet och våra Nyhetsprogram istället hjälpte oss att reflektera över dessa skeenden i ett större Meta perspektiv? Kanske skulle vi då bättre förstå att de rådande konflikterna och oron i världen är naturliga skeenden i ett pågående paradigmskifte. Det går inte att genomföra ett paradigmskifte som världen och livet på jorden behöver genom status quo. Omvälvande transformationer i likhet med tidigare övergångar i mänsklighetens historia såsom Medeltiden, Upplysningstiden o.s.v. innebär per definition att livet som vi känt det går under till förmån för en ny utvecklingslinje som kräver att det gamla måste ge vika för det nya. Sådana övergångar sker inte över en natt utan är en pågående process som tar tid och som oundvikligen innebär krockar mellan dem som försvarar det existerande paradigmet och de som revolterar mot det. Det är naturligt att det ofta är de äldre generationerna vars värderingar, liv och synsätt har präglats av ett system håller emot och vill bevara sin värld, medan de yngre som upplever att förändringar är nödvändiga för att livet ska kunna fortgå och utvecklas, driver på och riskerar livet för att förverkliga paradigmskiftet.

I det perspektivet är de uppror som sker i världen just nu logiska och förklarliga. De indikerar att en kritisk massa har samlat sig för att missnöjet mot de etablerade systemen ska utmynna i ett kollektivt uppror som har kraften att störta etablissemanget. 2010-talet har handlat om att insikten om att ett paradigmskifte står för dörren har landat hos de flesta på såväl en omedveten, intuitiv nivå, som för allt fler på ett medvetet och logiskt plan. Initialt har detta stärkt motståndet hos det etablerade systemet som med näbbar och klor vill säkerställa att den gamla världen bevaras. President Trump, Brexit och högernationalismen är alla logiska konsekvenser av detta. Ju mer extremhögern träder fram och synliggör sitt perspektiv på livet och världen, desto mer väcks missnöjet hos den andra växande falangen som i exempelvis USA och i Storbritannien manifesteras i radikala vänsterideologier som dessa samhällen inte skådat på många årtionden. Parallellt växer en allt växande skara människor framförallt i de yngre generationerna fram, som ännu inte har rösträtt men som förenas i en gemensam strävan mot planetens överlevnad som inte har någonting med politik, etnicitet, kön, socialgruppstillhörighet eller andra bakgrundsfaktorer att göra. Det handlar rätt och slätt om slaget för planetens och mänsklighetens överlevnad.

Denna kraft finns dokumenterad och beskriven i forskningen ”The Cultural Creatives” – How 50 million people are changing the world” (2000). Denna forskning och denna bok beskriver det som sker framför våra ögon nu. Det är svårt att få överblick och förstå skeendena för oss som lever nu och som också är en del av utvecklingen. Att få distans, att se logiken och förstå att vi är en del av en större transformation som har sin grund i själva livskraften där våra tankar, synsätt och viljor är av underordnad betydelse – kan vara befriande och stressreducerande. Det går inte att stoppa havets vågor och vi kan inte ta kontroll över naturens egna krafter. Att bjuda motstånd mot det pågående paradigmskiftet är lika högmodigt som för Medeltidsmänniskan att tro att det skulle gå att sätta stopp för Upplysningstiden.

Vi befinner oss helt enkelt i en tid och i en fas där allt är som det ska – i ljuset av vad det innebär att leva igenom ett Paradigmskifte som ingen av oss har makt att göra någonting åt. Det är förmågan att acceptera det som sker och att leva med utvecklingen, istället för att vara emot den, som kan göra skillnad på hur vi mår och hur vi förhåller oss till det oundvikliga.

0

Hur står det till med Resiliensen? 

När jag startade denna blogg för sju år sedan var mitt syfte att skildra ett paradigmskifte som ännu var otydligt för den stora massan. Jag och andra som arbetar med människor på ett djupare plan och som är känsliga för stämningar och känslor visste att något stort höll på att hända och att vi stod på randen av övergången från en gammal berättelse om livet och en ny, ännu odefinierad. Jag minns att jag tyckte det var spännande och inspirerande eftersom jag levt och arbetat med dessa frågeställningar sedan milleniumskiftet och ”bara väntat på” att omgivningen skulle vara redo att dela bilden av verkligheten såsom jag uppfattade den. Syftet med bloggen var att skildra händelser i omvärlden som stärkte och lyfte fram paradigmskiftet och att därigenom bidra till en förståelse och en slags känsla av sammanhang och logik för er som läsare.

Sju år senare känns det som att vi lever i en ny värld. Vem hade då kunnat föreställa sig IS, kriget i Syrien, Donald Trump, Brexit eller ett helt akut läge för klimatet? Eller för den delen brutala dödsskjutningar av civila på gatan i Sverige eller att Sverigedemokraterna skulle segla upp till nivån som ett av våra största politiska partier?

Om man är en vän av hållbar utveckling i Sverige och i världen kan man inte vara annat än förtvivlad över sakernas tillstånd. Det ser onekligen väldigt mörkt ut och det finns en utbredd känsla av otrygghet och förestående undergång överallt omkring oss. Mitt i detta står vi också inför en utbredd lågkonjunktur i världen samtidigt som AI gör sitt intåg på arbetsmarknaden. Enligt en artikel i Dagens Industri (24/10) författad av Claes Hemberg tidigare sparekonom på Avanza, kommer 9 av 10 jobb inom bankväsendet att försvinna under de närmsta åren. Detta är att ses som en metafor för de omvälvande förändringar som vi alla kommer ställas inför och som oundvikligen kommer förändra livet i grunden.

Syftet med denna blogg skiftar därför nu från att skildra något som komma skall till en verklighet som vi befinner oss mitt uppe i. Det är naturligt att känna oro, ångest och stress över en osäker framtid samt nedstämdhet över de värden som går förlorade i och med att den gamla berättelsen om livet är över. Om människor kände sig balanserade, optimistiska och lugna i en tid som denna skulle det snarare vara en källa till oro eftersom det skulle tyda på antingen en massiv censur och bortträngning av sakernas tillstånd och/eller djup personlighetsstörning.

Det är naturligt att den psykiska ohälsan breder ut sig i en tid som denna eftersom det som sker i världen och det vi ställs inför i denna fas av paradigmskiftet är den stora ovissheten där vi behöver visdom och resiliens för att behålla lugnet omständigheterna till trots. Vi befinner oss mitt i stridens hetta just nu då ena delen av världen gör allt i sin makt för att föra mänskligheten tillbaka till den gamla berättelsen, det gamla paradigmet som gått förlorat. Man är ursinnig över utvecklingen som kastar bort alla gamla värden och som vill överge den gamla, trygga berättelsen om den Amerikanska drömmen, om evig konsumtion, om de vita männens överhöghet och om pengar, makt och status som livets centrum. Att det är just dessa värden och denna livsstil som skapat såväl grogrunden för IS och terrorismen i världen som miljökatastrofen som hotar allas vår existens för evig tid, är det inte många som tänker på.

Då vi människor förlorar jobbet, identiteten och känner oss vilsna söker vi oss gärna till auktoritära läror och ledare som åtminstone på en chimär nivå inger trygghet och stabilitet. Det är detta vi kan se framför våra ögon just nu och som yttrar sig i framgången för högernationalistiska partier världen över. Precis som i sagorna står det onda mot det goda just nu och det är i skrivande stund högst osäkert vilken kraft som kommer att vinna. En liknande situation har världen inte upplevt sedan kalla kriget i mitten av 1900-talet då väst stod mot öst och frågan handlade om liberalismen eller kommunismen? Under några årtionden ökade anspänningen mellan dessa båda paradigm till en nivå där risken för ett globalt kärnvapenkrig var överhängande och en del av människors vardag. Även denna tid var högst existentiell och fick så småningom en riktning som tidens unga stakade ut. 1968 blev året då studenterna i Paris gjorde revolution och förändrade förhållningssättet till livet i grunden och för all framtid. Idag har vi svårt att föreställa oss att vanliga människor i Paris och i Frankrike i stort under en tid på allvar fruktade att kommunismen och Sovjetunionen skulle invadera landet och skapa en diktatur. Liberalismen gick segrande ur 1900-talets strider och fick därefter ohejdat utrymme som paradigm för världen. Med den kom frihet och ekonomisk utveckling, men även en baksida som handlar om utanförskap, klasskillnader, dekadens, psykisk ohälsa och förtvivlan. Denna skuggsida har liberalismen aldrig velat kännas vid, istället har man envist hållit fast vid att man har lösningen på livet och att alla människor världen över borde underordna sig denna universala sanning.

Det rådande paradigmskiftet sticker hål på liberalismens sanningar och logik en gång för alla men det betyder inte att vi har någon benägenhet att falla tillbaka på kommunismen som model för livet. Det nya paradigmet har ännu inte något namn och dess bas handlar om själva fundamentet i livet och inte om politik. Det är nu vi intresserar oss för hur människan fungerar, vad som format oss och vad vi behöver för att må bra. Det är nu vi inser att vi behöver vårda oss själva, våra medmänniskor och naturen – helt enkelt för att överleva och för att rädda planeten.

Det är ett aktivt och medvetet val att vara optimist i dessa mörka tider men jag vill ta lärdom av historien och hämta kraft ur det faktum att människor har levt igenom epokgörande skiften i livet tidigare och visat att det går. Det är oundvikligt att i sådana tider uppleva stunder av förtvivlan och mörker och det är just då som hoppet är det enda som vi har att hålla fast vid. Mitt hopp handlar om att jag tror på själva livskraften hos människor och att jag finner ett lugn i att människor i alla tider har klarat av stora utmaningar och att leva i stor ovisshet. Det betyder att vi som lever nu också kan klara det! Liksom i tidigare paradigmskiften i människans historia sker utvecklingen dock inte per automatik. Skiftet sker för att det finns människor som finner kraften att stå upp för det som tiden, världen och människorna behöver just där och just då för att utvecklas vidare. Det är en sådan tid vi lever i just nu då allt som varit välbekant och sant är förbi och framtiden är öppen och oviss. Antingen kan vi se på detta med förskräckelse eller med nyfikenhet beroende på vad vi väljer.

”Det är aldrig så mörkt som timmen före gryningen” är en känd sanning baserad på djup visdom om människans belägenhet i världen. Det är där vi befinner oss just nu och det är då vår uppgift är att vara resilienta, att bjuda motstånd mot förlamande känslor av stress, ångest och förtvivlan för att istället engagera oss, uppvisa mod och sätta oss i förarsätet för vår egen utveckling, för vårt eget liv och för vårt ansvar som samhälls- och världsmedborgare.

0

När allt ställs på sin spets

I takt med att det rådande paradigmskiftet når sin peak och diametralt olika uppfattningar om livet och civilisationen ställs mot varandra, exploderar den psykiska ohälsan i hela västvärlden. Det är lätt att känna hopplöshet och vanmakt över de stora utmaningar som mänskligheten står inför och just därför behöver vi fördjupa förståelsen för vad vi känner och hitta en förankring i oss själva så att vi bättre kan hantera den oro som råder i omvärlden.

Jag vill därför lyfta fram Claes Janssens fantastiska modell Förändringens Fyra Rum i sammanhanget som kan hjälpa oss att bättre förstå och förhålla oss till den verklighet vi har att hantera just nu. Det har gått ett tag sen vi lämnade Nöjdhetens Rum där det gamla paradigmet som industrisamhället invaggat oss i gav en avslappnad känsla av att allt var bra och framtiden ljus och lovande. Somliga kände av förändringarna i omvärlden under en längre tid innan de blev uppenbara och uttalade i det omgivande samhället. Naturliga symptom på oro, ångest, depression och utmattning tolkades som psykisk insufficiens som måste dövas och behandlas med hjälp av mediciner och terapier som syftade till att bevara status quo. De senaste tjugo åren har vi oundvikligen sakta glidit ur Nöjdhetsrummet ner till Censurrummet eller på senare år kraschat ner på grund av yttre händelser som lett till kriser som gjort att försvaren rämnat och insikten om sakernas verkliga tillstånd har blivit uppenbara.

I Censurrummet söker vi trygghet och stabilitet och därför är det lätt att klamra sig fast där. Eftersom vi inte mår bra men inte vågat/förmått känna och tänka på de bakomliggande orsakerna till vårt mående har vi de senaste årtiondena sprungit fortare och fortare, aktiverat oss och jobbat mer och mer för att på så sätt springa ifrån oss själva. Orden för vad som fattats oss har saknats och samhällets och arbetslivets strukturer har envist hållit fast vid en logik och en värld som gått förlorad och som inte längre gett mening. Men om hela livet hålls samman genom arbete och konsumtion är det självklart extremt hotfullt att ta in alla företeelser och all information som hotar den logiken. Bättre då att individualisera problemet och ställa diagnoser som gör att inget behöver förändras i den yttre världen. Att inte må bra i den betyder att man har defekter i hjärnan som tolkas och diagnosticeras som till exempel bipolaritet – en diagnos som ökat flerfaldigt under senare år.

Jag håller med Greta Thunberg om att världen sannolikt behövde Donald Trump för att vakna upp och tvingas ur Censurrummet och in i Förvirringens Rum. I termer av ett rådande paradigmskifte innebär detta att människor inser att det gamla paradigmet, den gamla berättelsen om livet inte längre gäller och att det är något nytt och ogreppbart som håller på att ta över. På så sätt är Klimatkrisen både vårt största hot och vår största räddning. Det är klimatrörelsen i världen som står för hoppet men parallellt finns det en stark kraft som förnekar sakernas tillstånd och som till varje pris vill föra oss tillbaka till det tidigare paradigmet och den gamla berättelsen som gav mål och riktning för livet. Det aktuella läget handlar om att ena halvan av mänskligheten befinner sig i Censurrummet där man envist håller fast vid att vända klockan tillbaka och hålla fast vid värden som man inte vill överge. Den andra halvan befinner sig i Förvirringens Rum där man tagit in nödvändigheten av ett paradigmskifte gällande vår moderna livsstil och att en omfattande transformation av vanor, beteenden och attityder är den enda vägen framåt för att undvika att världen går under. Allt fler accepterar detta och befinner sig i en sorgeprocess över att den relativt obekymrade tid och värld man känt är förlorad. Fler och fler släpper också taget om det gamla och öppnar sig för helt nya omständigheter och en omdaning av livet och bilden av sig själva. Detta arbete är en process som är omvälvande och som tar mycket kraft och energi. Det skulle behövas mycket stöd och hjälp i detta arbete, något som de flesta saknar eftersom orden för denna process ännu är obekanta för den stora massan. Därför famlar man i blindo och ser ännu inte att de psykiska symptomen, oron, ångesten och nedstämdheten är meningsbärande signaler som bidrar till den kris som föder utveckling. Om man i detta läge förstod att man var på god väg framåt och att man lyckats ta sig en bra bit framåt i processen skulle man må bättre och känna sig lugnare jämfört med att känna ångest utan förståelse eller språk för sin belägenhet.

Det kommer sannolikt att dröja innan vi når upp till Inspirationens luftiga rum där det nya paradigmet, den nya berättelsen om livet tar form och omformar samhället och arbetslivet i sina fundament. Just nu behöver vi därför öva på tålamod och behärskning och inse att ett paradigmskifte betyder att något måste gå under och dö ut innan något nytt kan födas och ta form. Detta är inte något bekvämt tillstånd, tvärtom handlar tillvaron om att brottas med livet och att successivt lämna mycket av det vi haft kärt för att börja agera utifrån de insikter vi får till oss om vad en hållbar livsföring kräver. Det finns inga svar på hur det kommer att gå eller hur det kommer att bli. Dragkampen mellan dem som förnekar tillvarons utmaningar och som vill föra oss tillbaka till ett paradigm som är över – och den rörelse, typiskt nog driven av ungdomar och yngre vuxna, som vill framåt kan inte pågå i all evighet. Vid en viss punkt kommer den ena kraften oundvikligen att segra över den andra. Just nu kan vi bara försöka förhålla oss till detta och ta personligt ansvar för hur vi utmanar oss i att ta bort skygglapparna och att börja agera på ett sätt som bidrar till livskraften som för livet framåt.

0

Ikigai och betydelsen av meningsfullhet

I Japan lever människor långa och friska liv, särskilt på ön Okinawa som tillhör en av världens fem blå zoner. Det är där som människor lever allra längst i hela världen och det är vanligt att se hundraåringar som både arbetar, kör bil och aktiverar sig i allehanda sysslor.

Forskare intresserar sig alltmer för att undersöka de bakomliggande orsakerna till att människor i dessa zoner eller områden håller sig friska och lever väldigt mycket längre än människor i genomsnitt . Även sjukdomar som cancer, hjärt- och kärlsjukdomar och demens är avsevärt mindre förekommande och ur ett hälsoperspektiv är det naturligtvis väldigt intressant att urskilja vilka faktorer som bidrar till hälsa och välmående genom livet.

Som existentiell psykolog där frågan om mening är central för att förstå såväl psykisk hälsa som ohälsa, är det roligt att ”purpose” d.v.s. känslan av att ha ett meningsfullt syfte och uppgift med sitt liv lyfts fram som den sannolikt mest avgörande faktorn av alla som förklaring till de blå zonernas många friska hundraåringar. I Japan kallas detta för Ikigai och man lägger stor vikt vid att människor ska finna ett centralt syfte i livet som ger mening i det dagliga livet. I likhet med den existentiella psykologin och Viktor Frankl’s logoterapi ser man det som att människan skapar sin mening i livet genom att man urskiljer vad man har talang för och känner sig inspirerad av samt att man sedan ägnar detta sin uppmärksamhet och låter det få en central plats i ens dagliga liv. Lever man i enlighet med sin Ikigai/purpose känner man inget behov av att sluta, gå i pension eller dra sig tillbaka eftersom det liv man då lever präglas av lust och meningsfullhet.

I de blå zonerna har man inte som livsmål att dra sig tillbaka, leva bekvämt och gå i pension. I Japan finns inte ens något riktigt begrepp för pensionering i betydelsen att dra sig tillbaka för alltid. Givetvis kan man av olika skäl behöva lämna det arbete man haft men då engagerar man sig i andra meningsfulla uppgifter som bygger både på en känsla av ett sammanhang, fysisk aktivitet/rörelse, samt att det man ägnar sig åt gör skillnad för andra och/eller för det omgivande samhället.

Andra centrala komponenter för hälsa och långt liv handlar om en sund kosthållning där vegetarisk kost är mer framträdande men framförallt att man äter mindre och helst håller sig till känslan av att vara nästan mätt och inte mer. Fysisk rörelse/motion är viktigt och kan tillgodose genom exempelvis trädgårdsarbete och att leva nära naturen och gärna vid havet. Viktigt att lyfta fram är också att det inte finns någon som känner sig ensam. Man lever inte ensam på ålderns höst och man är omgiven av familj, släkt och/eller grannar, vänner, bygemenskapen eller liknande. Förankringen i en religiös och/eller andlig dimension skapar ett ramverk för livet som ger ett inre lugn och tillit till att det både finns en övergripande mening och en kompass att följa som reglerar beteenden och förhållningssätt till sig själv och andra och som ger svar på de existentiella frågorna i livet. Pengar och materiell status har däremot ingen betydelse för hälsa och välmående i dessa sammanhang.

I forskningen om de Blå Zonerna finner vi svaren på den livsföring som leder till hälsa och ett långt, gott liv. Det blir också tydligt vart välfärdsutvecklingen gått fel och att många av de fysiska och psykiska sjukdomar som den industrialiserade världen präglas av idag handlar om att vi lever fel i förhållande till människans grundläggande behov. Fokus på arbete och prestation som mening i livet med ekonomisk utveckling och materiell välfärd som livsmål där det yttersta målet varit att dra sig tillbaka så tidigt som möjligt för att slippa arbeta och bara koppla av och att klara sig själv – visar sig vara motsatsen till det som människor behöver för att må bra och få ett rikt och meningsfullt liv långt upp i åldern.

Just nu pågår en revolution i världen som handlar om ett paradigmskifte där frågan om att återta purpose är det centrala. Unga generationer finner ingen mening i att arbeta för pengar och status enbart. Det är inte heller något önskemål att leva ensam och oberoende eller att dra sig tillbaka och leva i sin egen bubbla. Istället vill man engagera sig, bidra, uppleva en gemenskap med andra och är öppen för att utforska sina andliga behov. När jag startade denna blogg 2012 var detta paradigmskifte ännu i sin linda och mitt syfte var att bidra till att tydliggöra denna globala utveckling som har sin grund i människans livskraft. Det som sker just nu är helt enkelt att människan instinktivt och intuitivt tar avstånd från de värden och den livsstil som välfärdssamhället skapat för att istället återknyta till den livsstil som är naturlig och sund för människan oavsett tid och plats.

Det känns hoppfullt för framtiden att den livsstil som präglar de Blå Zonerna i mångt och mycket överensstämmer med de värderingar och den bild av livet som ungdomar runt om i världen har idag. Utmaningen ligger i att makten ligger i händerna på medelålders och äldre personer som tycker att detta är struntprat. Deras världsbild är präglad av ett annat paradigm där ekonomisk utveckling och tillväxt står i centrum och där pengar används för att njuta av tillvaron genom konsumtion av mat, prylar och upplevelser på ett sätt som leder till sjukdomar som stress, depressioner, utmattning, ångest, diabetes, cancer, hjärt- och kärlsjukdomar, demens m.m. m.m.

För att rädda världen från en global miljökatastrof krävs det en grundläggande förändring i inställning till livet som börjar och slutar med människans inre omställning och attityd. Hoppet finns hos yngre generationer som engagerar sig och revolterar mot existerande paradigm och system. Låt oss hoppas att deras kraft räcker och att den utvecklade världens motstånd successivt ger vika till förmån för förnuftet.

2

Uppvaknandet ger existentiell ångest

Vinsten med att leva i Censur och lägga en dimridå över saker och omständigheter som man inte förstår, är obekväm med eller inte vet hur man ska hantera är att oro och ångest minskar och känslan av kontroll ökar. Ett visst mått av censur är nödvändigt för att man ska kunna känna sig lugn och trygg och kunna sova gott om natten. För stark censur däremot leder till att vi ignorerar omständigheter som vi skulle behöva uppmärksamma och hantera för att undvika en kris eller katastrof av något slag.

Som med det mesta i livet handlar det om balans. Just nu sker ett omvälvande uppvaknande i världen kring det krisläge som råder gällande klimatet och livet på jorden. Det stämmer att inte bara vårt eget liv är hotat utan även mänskligheten som helhet och jordens hela eko-system. Forskare och miljömedvetna människor har i årtionden försökt göra oss uppmärksamma på detta men censuren har varit kompakt och vi har fortsatt leva som om hotet inte angår oss.

Detta irrationella beteende är dessvärre mänskligt och innebär att vi måste uppleva en ”sense of ergency” och ett kristillstånd för att hitta motivation och kraft att agera. Ibland lyckas vi hitta lösningar i sista stund, ibland inte. Fenomenet blev känt under franska revolutionen 1789 då det franska kungahuset flyttade ut från Paris till Versailles där de skapade sig en drömvärld avskild från verkligheten för att kunna fortsätta leva i censur samtidigt som världen omkring dem kollapsade och ledde till en nationell revolution. Det hela slutade som bekant med att Louis XVI och Marie Antoinette blev avrättade, att kungadömet avskaffades och att aristokratin miste sina privilegier.

Gång på gång upprepas varianter av detta tema där de ledande skikten i samhället sluter sig och stänger in sig i censur istället för att öppna upp och inse att det är nödvändigt med åtgärder och radikala förändringar. Det är egentligen ofattbart att världens ledare har kunnat tillåta att förstörelsen av jorden och dess miljö har kunnat gå så långt och att de genom politiska beslut också direkt har medverkat till att problemen förvärrats. På individnivå är det lika häpnadsväckande att se hur stränder, parker och inte minst våra hav fortsätter fyllas av plast och skräp trots att vi vet att detta i slutändan kan leda till allvarliga sjukdomar för oss själva och/eller våra närmaste.

De samhällen och Civilisationer som har klarat sig ur svåra kriser kännetecknas av att de har haft ledare som haft modet och kraften att ta sig förbi Censuren och att möta de problem och utmaningar som de har ställts inför. Det är genom den personliga inre förändringen som de har tvingats till som de har kunnat leda sitt folk och sina medborgare genom censur till den insikt och acceptans som krävs för att klara av att ställa om, agera och finna lösningar på kriser. I dagens situation behöver vi acceptera att medvetenheten om hur illa det står till med hållbarheten i världen skapar en existentiell ångest. Flyr vi från den och censurerar den genom att förneka och lägga locket på med hjälp av mediciner är vi förlorade. Då finns det inget hopp.

Om vi däremot klarar av att skaffa oss insikt, kunskap, acceptera att vi behöver genomgå en inre förändring och ställa om våra beteendemönster i stort och smått – nu – har vi ännu en chans att undvika eller åtminstone moderera en global och irreversibel miljökatastrof. För detta krävs en helt annan inställning till oro och ångest där vi behöver lära oss att det är friskt att uppleva dessa känslor som respons på den situation som råder. Det är känslan av kris som föder handling och det är i detta läge som vi behöver trygga, stabila och kloka ledare som genom sitt agerande kan visa på en väg framåt som inger hopp och mod hos den stora massan och som får oss att gå i samma riktning mot ett gemensamt mål.

Just nu är det viktigt att vi ställer krav på våra ledare och politiker att vidta åtgärder och att vi engagerar oss i diskussioner och den allmänna debatten kring hållbarhetsfrågorna. Lika viktigt är det att vi vänder blicken mot oss själva och funderar på hur vi bäst leder oss själva i en riktning mot hållbar livsstil så att vi därigenom också kan bli förebilder för dem som finns i vår närhet. ”Sustainability begins with you”

1

Hur kan vi må så dåligt när vi har det så bra?

Den stora frågan som sysselsätter våra tankar i sommar verkar vara hur det kommer sig att vi mår så dåligt samtidigt som vi har det så bra. Anders Hansen, överläkare i psykiatri och författare närmade sig frågan som sommarpratare (25/6), det är ett stort tema på Almedalsveckan och så även i artiklar, böcker och inte minst i samtal mellan människor.

Fram till nyligen har vi levt i föreställningen att det är för mycket och för krävande arbete som är orsaken till den psykiska ohälsan som kräver att över 1 miljon svenskar går på antidepressiv behandling. Eftersom ett faktum är att vi i Sverige arbetar betydligt mindre än i de flesta andra länder samtidigt som vi har ett socialt skyddsnät av Samhället som är bättre och mer utvecklat än de flesta andra länders, håller inte den slutsatsen. Läkaren Clas Malmström som arbetar med mental hälsa och rehabilitering lyfter i sin bok ”Ett gott liv är inte bekvämt” (Krilon Förlag, 2018) istället fram bristen på inre ro och tillit som grundorsaker till den ökade psykiska ohälsan i vårt samhälle.

Det stämmer att en sund livsstil med motion, sund kost och god sömn som bl.a. Anders Hansen lyfter fram i sitt program är en grundplattform när det gäller såväl fysisk som psykisk hälsa. Det är också ett faktum att vår bekväma livsstil och den tekniska utvecklingen gör att vi rör oss mindre, vi äter sämre och vi lider av sömnbrist. Inom detta område finns det mycket kvar att göra för att på olika sätt stötta, inspirera och hjälpa människor att axla det personliga ansvaret för en sund livsföring.

Samtidigt finns all information och kunskap om detta tillgänglig för alla som har en internetuppkoppling och det finns en strid ström av böcker, artiklar, utbildningar, kurser, coacher m.m. att tillgå. Slutsatsen blir att det måste finnas en irrationell faktor som gör att människor inte sköter sin livsstil som de borde göra och/eller att en sund livsstil inte räcker hela vägen ut för att uppnå hälsa och livskvalitet i själslig mening. En viktig dimension som lyfts fram i sommarens debatt handlar om ensamhet som likställs som lika skadligt för hälsan som rökning.

Det är glädjande och hoppingivande att vi nu börjar närma oss själva grunden för vad vår tids hälsoepidemi i grunden handlar om. Ingenjörer som vi är som nation har det varit svårt att greppa vad utmattning, ångest och depression handlar om eftersom vi städade ut den existentiella dimensionen hos människan och i livet i takt med industrialiseringen och fokus på förnuft, rationalitet och ekonomisk tillväxt. Den existentiella dimensionen av människan och hennes andliga behov blev sammankopplad med religionen vilken många sedan det moderna samhällets framväxt till intet pris vill bli förknippade med.

Fram tills nyligen har vi också trott att vi inte behövde någon religion och att vi inte hade några existentiella behov. Därför skapade vi roboten och AI till människans avbild. Det vi inte visste var att människans allra viktigaste behov handlar om att känna mål och mening i tillvaron, något som Religionen tidigare gav som inramning för livet vilket skapade en känsla av inre ro och tillit till att det finns ett syfte med livet och det som sker. Att Religionen även hjälpte oss att utveckla egenskaper för samvaro med andra som skapar en social hållbarhet samt vägledde oss i sunda vanor och beteenden som resulterade i balans och personlig hållbarhet genom livets olika skeden tänkte vi inte på. Allt åkte ut då vi storstädade under 1960-talet och bestämde oss för att göra rent hus med historien och blicka framåt.

Just därför behöver vi inse och acceptera att vi lever i ett socialt experiment där ingen ännu vet hur människan själv ska kunna axla det fulla ansvaret för sitt liv och förankra sig i något som ger just den inre ro och tillit som är dagens stora bristvara. Någon återgång till Religionen tror jag inte kommer ske men däremot sker en öppning för att utforska de existentiella dimensionerna av sitt inre som handlar om mening och ansvar för vilka val man gör i livet. Utmaningen är att vi lever i en tidsera och i ett samhälle där vi behöver sätta gränser, avstå och välja bort saker för att orka med, återhämta oss och fylla på vår energi vilket kräver insikt om vad just jag behöver, mod att gå sin egen väg samt befrielse från behovet av yttre bekräftelse och sökande efter svar på om man duger eller inte för att reglera självkänslan och bilden av sig själv.

Det är självklart lättare för vem som helst att känna ett lugn och att vara sig själv om man ser sig som ett barn av Gud där alla har lika värde och man är älskad för den man är – i relation till att man lever med ett ständigt sökande efter detta i sina relationer till andra.

Själva essensen i det rådande paradigmskiftet är att människan behöver återta makten över sitt liv och att hon söker det som är autentiskt och som känns meningsfullt. Kris föder utveckling, men inte automatiskt utan för att vi förstår krisens budskap och vidtar åtgärder som är ett svar på det. Den ökade psykiska ohälsan i vårt samhälle är själens rop på hjälp i en tillvaro där vi har allt och samtidigt lever i en andlig nöd. Om vi själva och samhället inser detta och slutar medikalisera vårt lidande och istället låter oss ledas in i ett sökande och i en personlig utveckling kan den rådande hälsokrisen förvandlas till en högst meningsfull transformation i människans utveckling. Det skulle i så fall betyda att vi behöver ändra perspektivet 360° och inse att den dryga miljon människor i Sverige som äter antidepressiva mediciner för att klara av tillvaron inte är de sjuka utan de mest friska i förhållande till en omgivande miljö som gör dem sjuka…..

0

En värld i förändring…

“Every few hundred years in Western history there occurs a sharp transformation. Within a few short decades, society – its worldview, its basic values, its social and political structures, its art, its key institutions – rearranges itself. We are currently living through such a time.”

Peter Drucker

För hundra år sedan genomgick världen ett genomgripande paradigmskifte. Första världskriget, Ryska Revolutionen och industrialismen förändrade livet i grunden. Socialdemokratin gjorde sitt intåg i Sverige med Hjalmar Branting som Statsminister 1920, vilket banade väg för allmän rösträtt, att kvinnor blev myndiga och att hela det feodala samhället som byggt på att makten låg i männens och i överklassens händer, föll samman. Kombinationen av den industriella och den sociala revolutionen gjorde att samhället och livet som man kände det upphörde. Det handlade om ett paradigmskifte som banade väg för ett helt nytt kapitel i människans historia.

Idag, 100 år senare, är det dags för ett nytt paradigmskifte och i likhet med dåtidens förhållanden ställer utvecklingen enorma krav på en inre transformation och är utmanande för oss alla. Då som nu upplever vi att tempot och förändringstakten i det omgivande samhället är svårhanterligt och att det går för fort. Konsekvensen av obalansen är att vi känner oss stressade, pressade, oroliga och vilsna. För hundra år sedan blev diagnosen ”psykisk insufficiens” vilket med dagens terminologi översätts med utbrändhet. Kombinationen av att hantera vardagen som måste flyta på som vanligt och nödvändigheten av att hänga med och att förändra såväl beteenden som hela attityden till livet blir helt enkelt för mycket och många dukar under i känslor av utmattning och livskriser.

För 100 år sedan var det industrialiseringen som triggade igång ett paradigmskifte, idag är det klimatkrisen och AI i kombination. Igår var nyckelordet ”Tillväxt” idag talar vi istället om ”Nedväxt”. Om konsumtion, mer, större och bättre varit ledorden under hundra år, har vi nu istället att förhålla oss till ideal som handlar om självkännedom, miljömedvetenhet och social hållbarhet. Det säger sig själv att det är svårt att hänga med och att det krävs mycket inre förändringsarbete för att kunna ställa om sina beteendemönster i det yttre.

Min förhoppning är att insikten om att det är naturligt för mänskligheten att med viss regelbundenhet leva i tider av enorm transformation ska göra oss lugna. Vi behöver stöd, verktyg och mod för att kunna leva väl i tider av turbulens som förutsätter sinnesnärvaro för att vi ska kunna bidra till att staka ut en ny väg för oss själva såväl som för att vara medskapande i det nya paradigmet, det nya normala. Det är därför viktigt att vi slutar se människors reaktioner i form av stress och oro som sjukdomstillstånd för att istället fokusera på hur vi kan rusta oss själva och andra i att utveckla mod och resiliens. Ett paradigmskifte tar tid och är konfliktfyllt och det utmanar oss i att tänka nytt även då vi helst skulle vilja slippa och återgå till det gamla och välbekanta. Att förändras är jobbigt helt enkelt.

1918 öppnades dörren till dåtidens paradigmskifte i Sverige och det blev början till en folkrörelse som fick namnet Folkhemmet. Den hade uppstått som en reaktion på den nöd som Sverige genomlevt under tidigare årtionden då en tredjedel av landets unga befolkning emigrerat som följd av fattigdom och svält. Industrialiseringen blev lösningen på den tidens utmaning och under de följande årtiondena utvecklades Sverige till en av världens rikaste och mest välutvecklade länder i världen. Nu 2019 står vi inför en situation av överlevnad på nytt och vi har inget annat val än att acceptera sakernas tillstånd vare sig vi vill eller ej.

Klimatkrisen ställer krav på en omedelbar omställning av den industrialiserade världens grundförutsättningar, vilket i sin tur ställer krav på innovation, samverkan och att människor höjer sig över triviala problem och fokuserar på ett högre syfte.

Det är helt enkelt dags för en ny folkrörelse där vi går man ur huse och engagerar oss i en gemensam strävan att samskapa ett nytt paradigm för världen som bygger på hållbarhet. Vi har lyckats förut och vi kan lyckas igen!