0

PRPS – Progress with Purpose Summit

Den i veckan genomförda konferensen ”Progress with Purpose Summit” som arrangerades av Resumé, Lynxeye och Veckans Affärer, gav en fantastiskt inspirerande inblick i att vi nu befinner oss i en av de mest fantastiska och lovande tider då hållbarhet och meningsfullhet är ledorden för företagande och för hela attityden till livet.

Hållbarhet som omfattar både miljön, samhället och individens välmående och hälsa är en överlevnadsfråga och därför inte något som behöver diskuteras i termer av om det är viktigt eller inte. Det var tydligt att vi nu flyttat fram positionerna från att tala om hållbarhet till att faktiskt göra något och omsätta tankar och kreativitet i praktisk verklighet som kommer människor till gagn och som förändrar samhället i grunden.

Under konferensen fick vi lyssna till fantastiska, omdanande förändringsresor som t.ex. Volvo och ICA har genomfört som handlar om att sätta individen i fokus och att ställa om hela verksamheten, sin affärsmodell, sättet att organisera sig och ledarskapet till helt nya förutsättningar. Förändringarna i omvärlden sker så snabbt och de företag som lyckas ställa om sig till marknadens nya villkor är segrarna i en tid då även de största kan gå under på kort tid om de blir irrelevanta eller omoderna. Berättelserna och exemplen som lyftes fram under konferensen speglade själva essensen i den sociala revolution som sker just nu och som handlar om att vi överger industrisamhällets krav på att människan ska anpassa sig till arbetslivets och samhällets villkor, till att vi sätter människan och naturen i centrum och låter livet organiseras därefter.

Detta är ingen trend och det handlar inte om politik – det handlar om ren överlevnad och det finns egentligen ingen annan väg att gå. Det val vi har är att hänga med på resan för att vara medskapande i framtiden – eller att välja att dra oss ur och bli förlorare.

För yngre generationer är detta en icke-fråga. De har ingen omställning att göra utan samlar sig nu i en global rörelse där de bestämt sig för att ta makten över sin framtid. Det är millenials värderingar och livssyn som tar över i takt med att de blir fler och tar makten i företagen och i samhället. Krocken blir stor och ibland total med äldre generationers syn på arbete där många känner sig hotade och klamrar sig fast vid perspektiv på tillvaron och vanor som de har svårt för eller faktiskt inte klarar av att släppa.

Det är just i detta som jag blev imponerad över att höra de transformerande resor som både Volvo och ICA har gjort och som de befinner sig mitt uppe i där man lyckats släppa fram de yngre generationernas värderingar och syn på livet och låtit dem bli vägledande för en transformation där man fått ihop yngre och äldre och olika generationer på en gemensam resa framåt som alla kan och vill hänga på. Det handlar i grunden om vilket mindset man har eller inte har och det största hotet mot utvecklingen idag ligger i människors kompakta oförmåga till förändring.

För de flesta handlar motståndet inte om att man är emot utvecklingen som sådan, utan om att man inte vet hur man ska ändra sig själv, i vilken riktning man ska gå, samt om lathet. Det är enklare att göra som man alltid har gjort och att blunda. Situationen har enorma konsekvenser för demokratin och för hela det politiska systemet. Studier visar tydligt att misstron mot det politiska etablissemanget ökar i hela västvärlden och att tilliten istället förflyttas till företagen och till civilsamhället. Man tar makten i egna händer och bygger nerifrån och upp istället för att vänta på att politikerna ska lösa problemen eller visa vägen framåt. Detta kommer innebära att det svenska valet kommer bli historiskt intressant och omvälvande där utgången är omöjlig att förutspå.

Många människor känner sig hotade av den pågående transformationen i samhället och i livet av både förklarliga och oförklarliga skäl. I USA tar detta sig uttryck i att vita, kristna klamrar sig fast vid Donald Trump som ett förtvivlat sista hopp om en livboj i en tid då denna grupp på 40 år gått från 80% av befolkningen till 43%. Censuren är så stark i dessa människors medvetande att det faktum att Trump varit otrogen mot sina fruar och vänt sig till prostituerade, att han tjänat sina miljarder på casino och att han är en notorisk och ogenerad lögnare, snarare ökar hans popularitet än att minska den. Ingen skulle påstå att de står bakom hans värderingar eller kunna legitimera dem utifrån den kristna bakgrund som är deras bas. Trumps popularitet i dessa läger handlar om den gemensamma känslan av att vara hotad och motarbetad där Trump genom att ge dem stöd för abortmotstånd och andra kärnfrågor får dem att uppleva ett ljus i tunneln i en värld som oavsett vad de tycker och tänker om den håller på att transformeras till deras nackdel.

Det enda vi vet är att framtiden inte går att förutspå och att vi som lever nu befinner oss mitt uppe i en tid då vi tvingas öva på att släppa kontrollen och lära oss leva lugnt med att vi inte har någon som helst aning om vad som kommer att ske. Uppgiften är att inte sitta ner och vänta på att någon ska komma och leverera ett svar eller att blunda och tro att det ska blåsa över. Det är en tid för uppvaknande och mod där vi behöver ge oss in i en samspelande och samverkande process där vi tillsammans formger en framtid som är hållbar och meningsfull för både människan och för miljön.

0

 

Ett samhälle i transformation

 

Vi lever i en tid av fundamental transformation då själva attityden till liv, arbete och vad alltsammans går ut på, håller på att förändras. Själva kärnan i skiftet handlar om att människan slutar vilja anpassa sig till arbetets och samhällets strukturer för att istället sätta sig själv i centrum och ”tvinga” de omgivande strukturerna till anpassning.

Som psykolog har jag följt dessa frågor på nära håll i två decennier och det var för att tydliggöra och lyfta fram klyftan mellan människors behov och de omgivande strukturerna som jag skrev min första bok år 2000 som fick titeln ”Att få livet att gå ihop – om yngre karriärmänniskors arbets- och livsvillkor”. Jag insåg då att människor med möjlighet till fria val och med en hög grad av livskvalitet kände sig fångade i ett liv som de upplevde som meningslöst eftersom de val de gjort för sitt liv inte var autentiska utan styrda av önskan om att vara lyckad, att duga, status o.s.v.
Svaret på denna existentiella livskris fick namnet utbrändhet.

Det är först nu, 2018 som vi nått en tipping point i samhället då det sker en social revolution som bygger på de insikter som människor som själva erfarit och/eller som levt nära andra som drabbats av utbrändhet har insett. Ett liv utan mening är inget liv. Millenials vägrar helt enkelt att bli utbrända och på en arbetsmarknad där det råder brist på arbetskraft vågar de utmana arbetslivets och samhällets strukturer och ställa krav. Man ser jobbet som något som ska supportera de värden man anser att man vill satsa på i livet. Man söker utveckling, delaktighet sammanhang där man kan känna att man gör en skillnad och bidrar till något större och ser balans i livet och en hög lön som hygienfaktorer. Strävsamma ”hundår” med utsikt om att stiga i graderna och göra karriär med hjälp av övertidstimmar och självuppoffring är inte något som lockar. Framförallt för att man faktiskt inte vill stanna kvar i samma yrke eller hos samma arbetsgivare längre än ett par år.

Livet är kort och den dag det är över kan man inte ta något med sig. Mening 2018 handlar om att leva ett autentiskt liv där man är trogen mot sig själv, sina värderingar och känner att man använder sitt liv till att bidra till ett hållbart samhälle. Arbetsgivarna och samhällets institutioner tittar häpet på och försöker förstå vad som händer. Hur kunde allt det som fram till nyligen framstod som åtråvärt och eftersträvansvärt plötsligt kännas hopplöst gammaldags och förlegat?

Det enkla svaret är så klart att det inte handlar om något snabbt och plötsligt skifte utan om en process som pågått i över två decennier och som vuxit sig starkare för varje år tills vi nu nått en punkt av en kritisk massa som får transformationen att bli verklighet. Det är naturligt att den sker i Sverige som har klarat sig väl genom ekonomiska kriser och massarbetslöshet och som har en lång tradition av en kollektiv folkrörelse som drivs framåt av en trend. I mitt arbete med människor i andra europeiska länder märker jag tydligt hur vi drar ifrån i utvecklingen och att det skifte som sker i Sverige just nu kommer ske i övriga Västeuropa inom de närmsta tio åren. I Italien, Frankrike och övriga Europa har man fullt upp med kvinnornas jämställdhet på arbetsmarknaden, möjligheter till barnomsorg och ett nyfiket intresse för personlig utveckling och demokratisering av arbetslivet. Häpet betraktar man Metoo rörelsens effekter i Sverige som avsatt auktoritära chefer på löpande band på grund av egenskaper som i våra europeiska grannländer i många fall betraktas som tecken på ledarkvaliteter och styrka.

Transformationen som pågår just nu är fundamental och det finns ingen väg tillbaka. Vi som lever mitt uppe i den kan naturligt inte överblicka dess konsekvenser, än mindre förstå hur livet kommer te sig om fem eller tio år. Det som känns tryggt är att det är strävan efter mening som står i centrum och när människor får känna mening frigörs styrka, innovationskraft och inre harmoni på ett sätt som ingen annan kraft kan åstadkomma. Nyckelordet blir tillit och öppenhet där vi behöver betrakta framtiden som en spännande experimentverkstad där det enda val vi har är att ge oss in i leken och vara med och forma framtiden, eller att hamna utanför och bli offer för okontrollerbara omständigheter.

Sverige är världens mest fria land och med frihet kommer ansvar som vi behöver lära oss att ta personligt och inte överlåta på någon annan, oklart vem, att hantera.

6

Om frihet & ansvar

Det mesta i livet handlar om balans. För mycket eller för lite av något skapar en obalans som påverkar oss negativt. Balansen mellan de av varandra beroende existentiella dimensionerna frihet och ansvar verkar vara särskilt utmanande för människan att förhålla sig till. Kanske är det dock så att obalans och brist på jämnvikt behövs för stimulera och trigga utveckling?

Under 1900-talets första 50 år krävde det omgivande samhället en nationell samling med fokus på ansvar. Fattigdom och elände hade fått en tredjedel av Sveriges befolkning att utvandra till Amerika och för dem som blev kvar handlade det om att kavla upp ärmarna och börja jobba för att lyfta landet ur elände. Det fanns inte tid för nöjen eller utsvävningar och den strama protestantismen passade som handen i handsken för att stötta människor i att leva sitt liv på ett medvetet och rationellt sätt där vetenskap och industrialism blev de verktyg som människor kunde nyttja för att bygga Folkhemmet och välfärdssamhället.

Under 1950-1960 talen var det dags att skörda frukterna att detta hårda slit och dessa årtionden framställs ännu idag med en aura av frihet, bekymmerslöshet och roliga fester. Folk var glada och framtiden kändes ljusare än någonsin. Kanske var det vid denna tid som människor inbillade sig att det gick att slänga bort ansvaret och istället låta friheten bli den bärande pelaren i livet?

Idag, 50 år senare, har vi en befolkning som enligt forskningen är det mest fria folket på jorden – men samtidigt har vi också en alarmerande psykisk ohälsa och en oroväckande självmordsstatistik bland unga vuxna. Vi har även ett arbetsliv och ett samhälle som mer än någonsin kräver att människor tar ett personligt ansvar för sig själva och för kollektivets bästa. Utmaningen är att vi glömt bort vad det betyder att ta ansvar och att många är helt omedvetna om att frihet och ansvar är två sidor av samma mynt. Det går inte att få frihet utan att ta ansvar.

Vi behöver ta ansvar för vår hälsa för att hålla oss friska och undvika att sjunka ner i utmattning och depressioner. Vi behöver ta ansvar för att leda oss själva i livet och på jobbet där ingen chef längre har ett bättre svar än du själv på vad och hur du bör agera. Vi behöver ta ansvar som föräldrar för att säkerställa att våra barn växer upp med en bärande känsla av hopp och mening i sina själar och vi behöver ta ett kollektivt ansvar för att värna om vår demokrati, ett hållbart samhälle och en hållbar miljö.

Situationen vi befinner oss i är med andra ord väldigt lik den som våra äldre släktingar hade att förhålla sig till för hundra år sedan. Nu som då handlar livet om att välja att ta ansvar och att därmed avstå en del av sin frihet för det högre syftet att bidra till en hållbar värld för kommande generationer. Utmaningen i detta är enorm och våra chefer och ledare dignar under det ansvar som samhället såväl som individen lägger på dem. Är det verkligen rimligt att chefen blir ansvarig för sina medarbetares hälsa samtidigt som individen är fri att välja hur hon/han vill förhålla sig till sin livsstil? Kan chefen tala om vad du ska göra och inte göra i ett arbetsliv som bygger på att skapa nytt och att det är resultatet av teamets samskapande förmåga som skapar innovation och framgång? Nej, de flesta av oss vill ha maximal frihet och ta minimalt ansvar och det är därför ett hårt uppvaknande att ta in och acceptera att det är dags att vakna upp och precis som tidigare generationer kavla upp ärmarna och börja jobba för att vända en negativ och hotfull utveckling till en hoppfull och meningsfull framtid för kommande generationer.

Fler och fler människor börjar agera medvetet och ansvarsfullt och denna rörelse som jag tidigare skrivit om har samlingsnamnet ”The Cultural Creatives”. Detta handlar inte om politik utan om planetens överlevnad. Det är dags att var och en av oss funderar på balansen mellan vår känsla av frihet och hur vi balanserar den med att ta ett personligt ansvar för oss själva och för vår omgivning. Det är dags att vi slutar vänta på att någon annan (oklart vem) ska träda fram som en Messias och ta ansvar för att lösa världens utmaningar. Det är du som kan göra skillnad i ditt eget liv.

2

Vad händer med människan i framtidens paradigm?

Påskens tema är död och uppståndelse. Symboliken i påsk- berättelsen är något som vi alla kan relatera till givet att det tillhör alla människors liv att uppleva att saker och ting har en början och ett slut. Efter regn kommer sol och även när vi tvingas genomgå förlust och sorg går livet obönhörligen vidare, om än på ett annat sätt. Temat för denna blogg är förändring och transformation med syftet att belysa och benämna olika skeenden som har med det rådande paradigmskiftet i västvärlden att göra.

Sedan tidernas begynnelse har jorden haft olika arter som härskat på jorden och det är först i efterhand som det gått att urskilja uppgångar och fall. När Dinosaurierna dominerade livet på jorden var det svårt att tänka sig att de en dag skulle vara helt utdöda. Människans herravälde över jorden har varat i många årtusenden men frågan är vilken roll människan kommer spela i framtiden?

Det paradigmskifte som vi befinner oss i handlar om digitalisering och om artificiell intelligens, AI. Det vetenskapliga paradigmet har sedan upplysningstiden utmanat världens religioner och en konsekvens av detta är att många människor idag är mer upplysta än någonsin och de har det bättre materiellt och praktiskt än de kunnat föreställa sig. En oförutsedd konsekvens av religionens fall är emellertid att människan känner tomhet och meningslöshet – trots teknikens frammarsch som gör livet mer och mer bekvämt. Vi lider av en själslig nöd i en värld där vår materialistiska hunger börjat stillas. När AI tar över allt fler av samhällets, arbetslivets och själva livets funktioner är det relevant att ställa sig frågan om människan kommer behövas i framtiden?

Tidigare har en ny art utrotat en föregångare under livets utveckling på jorden. I det pågående paradigmskiftet sker istället en successiv assimilering där vi mer och mer knyter en relation till tekniken. Mobiltelefonen surfplattan och datorn har på kort tid blivit en självklar del av livet och när vi ser oss omkring uppfattar vi att människor kommunicerar och relaterar mer med sin mobil än med varandra idag.

Nästa steg som redan påbörjats är att vi kommer att införliva tekniken i våra kroppar som gör att vi i framtiden kan klara oss utan mobiler och fjärrkontroller eftersom vi opererat in de chips som behövs för att kunna navigera i tillvaron och sköta och kontrollera allt ifrån våra bankkonton till fjärrstyrning av elen i hemmet. Tekniken ger oss oanade fördelar och med hjälp av AI kan vi flytta oss framåt i värdekedjan och få möjligheter att lösa många av världens huvudproblem såsom svält, sjukdomar, orättvisor och miljöproblem. Det som AI däremot inte kan ta över är människans etiska och moraliska kompass eller stilla hennes själsliga behov.

Ett grundläggande mänskligt behov är att känna att livet har en mening. Man behöver få uppleva att man är en del av ett sammanhang och att man gör någon typ av skillnad. Därför är det problematiskt att två av framtidens mest primära frågor i princip inte ens är formulerade och därmed saknar ett språk för den stora massan som är utlämnad till känslor av tomhet och vilsenhet som saknar ord.

Den psykiska ohälsan som under senare år seglat upp till historiskt höga nivåer av lidande och kostnader för samhället är ett kollektivt symptom på människors brist på känsla av mening i tillvaron. Det våld, den brist på tolerans och medmänsklighet samt de extremistiska och rasistiska rörelser som ökar i hela västvärlden är alla uttryck för att den sociala hållbarheten är i kris och att människans behov av en etisk och moralisk kompass som säkerställer det fria, stabila och demokratiska samhället är enormt stort.

Med AI går utvecklingen framåt i rasande takt och förändrar livet i grunden. Människan frigörs från sysslor och begränsningar och blir fri att ägna sig åt utveckling och åt bildning i ännu högre grad. Det vi inte är medvetna om är att denna framåtskridande utveckling som potentiellt kan föra så mycket gott med sig samtidigt ökar de grundläggande problem med inre och social hållbarhet som redan idag är alarmerande. Lamporna blinkar allt rödare men ingen ser och ingen förstår…..

Nu, mer än någonsin skulle vi ha behövt religionen att klamra oss fast vid – ett kollektivt såväl som individuellt stöd och en pelare i tillvaron som säkerställde en övergripande och grundläggande känsla av mening och människovärde samt en etisk och moralisk kompass som reglerade beteenden mot andra i det omgivande samhället. Under påskfirandet i Spanien där jag som vanligt häpnar över den dramatiska, passionerade och kollektiva rörelse som Jesus död och uppståndelse väcker hos den stora massan – icke-troende inkluderade – tänker jag att det är ett tecken i tiden att de spanska, katolska påsktraditionerna som fyller varje bys gator och torg med kostsamma, pampiga processioner tenderar att bli ännu viktigare och ännu mer välbesökta i takt med att människors aktiva trostillhörighet minskar.

För allt fler innebär dessa religiösa traditioner just känslan av kontakt med ett större sammanhang, näring för den andliga dimensionen i vårt inre som lever i svält, samt för stunden en klarhet och en riktning som förbinder oss med andra både i nuet och i historien. Hur skulle AI någonsin kunna fylla eller ersätta den upplevelse och den känsla som en sådan delad stund av gemenskap bortom tid och rum och mellan kända och okända människo ger?

0

Sverige – ett extremistiskt land

En av de viktigaste sakerna jag lärde mig under min utbildning till psykolog är att man måste möta en annan människa där hon är för att kunna hjälpa henne. Det är lätt att i all välmening dra iväg och att ivrigt försöka pusha andra att utvecklas och att ta sig dit man ser att det finns en möjlighet eller en potential att nå. Under de snart två decennier som gått sedan dess har jag många gånger blivit påmind om denna enkla och självklara sanning som kan vara så lätt att glömma bort.

På senare tid har jag börjat reflektera över detta när det gäller Sveriges position i världen och hur vi förhåller oss till vår omgivning. I 2017 års studie kunde forskningen visa att Sverige enligt The World Value Survy som mäter människors värderingar i världen sedan mer än 30 år tillbaka, för första gången hamnat utanför rådande paradigm. Det betyder att gränserna för vår individuella frihet att påverka vårt livs utformning samt betoningen på självförverkligande i transcendental mening – nått en nivå som vi i dagsläget saknar ord för. Någon jämförelse med andra exempel nu eller i historisk tid finns inte. Slutsatsen kan därför inte bli någon annan än att Sverige i detta sammanhang faller inom ramen för det som benämns extremism.

Sverige leder utvecklingen mot ett nytt samhällsparadigm som handlar om hållbart liv i en hållbar värld. Med tanke på att både mänskligheten som jorden går mot sin undergång kan man säga att vi i det upplysta Sverige har en viktig roll samt också förutsättningar för att ta på oss en räddande roll och att visa att det är bråttom. I den meningen är det legitimt att vi driver på utvecklingen vilket exempelvis visar sig i att vi ställer om till att bli veganer, vi börjar inse att vi måste flyga mindre och byta ut bilen mot cykeln, eller att det coola är män i chefsställning som vågar prata känslor och prata om sin sårbarhet.

Problemet är att resten av världen inte hänger med och givet att vi lever i en global värld blir detta ett dilemma på flera plan. I internationella sammanhang där Sverige är en del i en helhet och inte den styrande kraften blir det svårt att anpassa sig till nivåer av exempelvis ledarskap eller synen på kvinnor i arbetslivet som vi upplever att vi lämnade för tjugo år sedan. Samtidigt inser vi att om andra befinner sig där finns det ingen möjlighet att de kan hoppa över två decenniers utveckling för att komma i takt med oss. Utveckling är alltid individuell i betydelsen att man som individ måste möta sig själv där man är och bygga därifrån.

Allt oftare ser jag och andra exempel på att vi hamnar i otakt och i konflikt med vår omgivning för att vi går framåt och driver på utvecklingen i olika frågor på ett sätt där andra kan känna sig överkörda och därmed kränkta. Det är viktigt att vår upplysning och känsla av att veta vad som behövs och hur vi gör agera inte yttrar sig i dogmatism och i överlägsenhet utan att vi förmår förhålla oss respektfulla till vår omgivning och ödmjuka inför att möta vår omvärld och våra medmänniskor där de befinner sig och utan fördomar. Detta fordrar både klarsynthet och medvetenhet – samt förmåga att utveckla tålamod.

Tillsammans kan vi uträtta storverk men ensamma kan vi bara nå till en viss nivå.

Glad påsk!

Fredrik

0

”Vi spelade som om vi inte hade något att förlora, som om alla pengarna var slut”

Jag läser den fängslande intervjun med Samantha Power, en av Obamas närmaste rådgivare och före detta FN-Ambassadör, i DN’s helgbilaga (24/2 2018) och funderar över balansen mellan att brinna för sin övertygelse och förmågan att acceptera att allt inte blir som man har tänkt sig.

Obama administrationen kommer gå till historien som en tid då USA styrdes av människor med brinnande politisk övertygelse och personlig vilja och drivkraft att förändra världen till det bättre. ”Vi som fanns närmast Obama visste att vi skulle sluta snart, oavsett vem som vann, och vii ville göra så mycket vi hann för att förändra världen. Vi spelade som om vi inte hade något att förlora, som om alla pengarna var slut.” säger Samantha Power. Som psykolog och själv djupt engagerad i stora samhälls- och världsfrågor vet jag hur utmanande det kan vara att acceptera och förhålla sig till omgivande personer och strukturer som sätter stopp och som gör att allt det man lagt ner sin själ och sitt hjärta i – för ett högre syfte, monteras ner från en dag till en annan som om det ingenting hade betytt. Dessutom i en riktning som känns totalt fel och som ett stort steg bakåt i utvecklingen.

Samantha Power skildras i artikeln som en person som är väldigt psykiskt stabil och förankrad i sig själv. En nyfiken gissning från mig är om inte hennes bakgrund som irländskt invandrarbarn med ensamstående mamma i ett nytt land och en pappa som söp ihjäl sig hemma i Irland, kan spela en viss betydelse för hennes förmåga att inte tappa sin inre eld och sitt engagemang –trots att Trump och hans administration på ett år lyckats montera ner det mesta av det som Samantha Power och Obama administrationen kämpade med blod, svett och tårar för att bygga upp.

Det är livets tuffa skola som lär oss att hantera utmaningar och som tvingar oss att utveckla ödmjukhet inför större krafter i tillvaron som vi inte rår på och som ibland tyvärr leder till rena katastrofer och djup mänsklig förtvivlan. Så har människans villkor alltid sett ut och kanske är det en högre världsordnings sätt att påminna oss om att förhålla oss ödmjuka och acceptera att vi inte rår på allt i livet. Nyckeln är acceptans då det yttre inte går att påverka, en egenskap som är svår att tillägna sig i ett samhälle som lär oss att du är din egen lyckas smed och om du bara anstränger dig tillräckligt så kan du bli och åstadkomma allt du vill. Förmågan att navigera i utmanande tider då destruktiva krafter sitter på makten och känslan av hopp och mening är utmanad är den centrala komponenten i alla omvälvande samhällsförändringar genom tiderna. Innan det blir bättre och vi ser ljuset lär oss även sagorna att det först blir nattsvart. Det är just då vi behöver vända oss inåt och finna kraften i vårt inre resilience och förankra oss i den existentiella friheten som vi alla har att själv välja hur vi vill förhålla oss till de yttre omständigheterna.

1

2018 – året som präglas av att se sanningen i vitögat

Det har gått ett par månader sedan vi vände blad i kalendern och öppnade upp för 2018. Aldrig tidigare har jag upplevt ett så starkt och tydligt skifte i energi bland människor och i världen som detta år. Det paradigmskifte som jag skrivit om sedan jag startade denna blogg 2012 sker nu!

Paradigmskiftet handlar om en total omställning i attityder och värderingar till oss själva och till vår omvärld och knyts samman under rubriken hållbarhet. Klimatkrisen är ett akut hot mot planeten, psykisk ohälsa hotar känslan av mening för miljoner människor och krig och våld i vår omvärld leder till att vi förgör oss själva och varandra. En snabb analys av nuläget gör att vi alla behöver ställa oss frågan vilken värld vi vill lämna efter oss till våra barn?

Det är detta kollektiva hot mot mänskligheten som gör att människor nu reser sig och går samman för att bidra till att finna nya vägar till ett hållbart liv för sig själva och för andra. I Sverige kokar denna kraft kanske mer än någon annanstans och jag ser framför mig hur Sverige kommer ta ledningen i den globala rörelse som syftar till att genomföra paradigmskiftet och bereda vägen för ett liv som bygger på hållbarhet i alla dess dimensioner.

För att nå dig är det nödvändigt att vi kliver ur Censurrummet där många sitter fast, obenägna att ge upp den njutning, stimulans och bekvämlighet som industrisamhällets paradigm gett oss. 2018 har det skett en kollektiv rörelse framåt på kort tid och många har ramlat in i Förvirring där man successivt tar in verkligheten och kämpar med att acceptera den som den är. Det är normalt att vilja gå tillbaka och blunda,, men det finns egentligen bara en väg framåt. Det vi kommer se framöver är hur allt fler släpper taget om det som vi måste lämna bakom oss och börjar förhålla sig till och vara medskapande till en nyorientering och ett nytt paradigm.

När jag häromdagen läste Resemagasinet Vagabonds ledare av chefredaktör Fredrik Brändström, insåg jag att något stort är på väg att hända. Det är onekligen vågat att som chefredaktör för ett resemagasin ta ställning för att uppmana läsarna att minska på resandet och att inte flyga i onödan! Jag ser detta som ett tecken i tiden där sanningen vinner över taktik och ingen blir trovärdig eller relevant som struntar i allas vårt ansvar att bidra till att rädda planeten. I takt med att vi blir medvetna om hur mycket koldioxid som flygplanen släpper ut känns det helt enkelt inte lika lockande att åka på weekendresor till Dubai längre.

Att resa i jobbet och på fritiden är det vi älskar mest av allt. Resebranschen har krympt världen åt oss sedan charterflyget lanserades på 1950-talet och idag reser vi till Mauritius, Thailand eller Västindien på höstlov och sportlov och upptäcker allt mer exotiska resmål och platser som berikar tillvaron. Att tvingas inse att resandet av miljömässiga skäl inte kan fortgå på samma sätt är onekligen en enorm förlust och sorg att ta in.

I takt med att det som är nära och lokalt blir det självklara valet av skäl som uteslutande har att göra med hållbarhet – behöver vi börja fundera över de värden vi söker och finner under våra resor till världens metropoler och andra exotiska platser. Det gamla paradigmet som vi nu är på väg att lämna handlade om kvantitet och att göra mer, större och bättre – på livets alla områden. Enligt den logiken är det självklart att resandets inneboende mening också handlat om mer, bättre och ständig förnyelse. Det nya paradigmet går däremot i helt motsatt riktning där vi tonar upp det som är äkta, autentiskt, nära och inom oss. I ljuset av detta får vi en ny målbild som handlar om att less is more, att det stora står att finna i det lilla och att ett liv med mindre yttre rörelse och förändring bidrar till lugn, harmoni och inre hållbarhet.

Att resa och upptäcka nya platser liksom att välkomna resenärer från världen till oss hoppas jag att vi kommer fortsätta njuta av för all framtid. Däremot står det bortom alla tvivel att vi kraftigt behöver minska resandet och skapa innehåll, mening och utveckling i de platser och sammanhang vi rör oss på och i på hemmaplan.

2018 är året då vi inte kan blunda längre då det coola är att se sanningen i vitögat och att anpassa livet efter det som en hållbar värld kräver av oss. Låt oss hjälpas åt att forma vägen framåt som ett spännande äventyr!

0

 

Det finns inget bättre än att längta efter att gå till jobbet

Millenials har en stark drivkraft och behov av att hitta meningsfullhet i livet. Självkännedom står i centrum och man har gjort medvetna val kring identitet och livsstil som ofta är grundade i värderingar och en klar bild över vem man vill vara och vad man vill bidra med till arbetslivet och till livet i stort. Det handlar inte längre om att bara ha ett jobb och en försörjning, ej heller att få jobbet att bli arenan för att söka och finna en identitet där man genom att visa sig duktig kan få en bekräftelse på att man duger.

Att ”använda” eller behöva yrket som en identitet tillhörde det materiella och postmoderna samhället där jobbet stod i centrum för livets mening. Att vara och bli en duktig lärare, läkare, ekonom eller jurist var det som hela tillvaron gick ut på. För yngre generationer som har sett sina utbrända föräldrar jaga efter mer och bättre där det viktigaste av allt, känslan av meningsfullhet i tillvaron gått förlorad, är man inte beredd att göra samma val. Som en reaktion på bristen på mening i tillvaron samt som en konsekvens av att den artificiella intelligensen tar över allt mer av yrkeslivet, har millenials utvecklat en sund attityd till livet som ställer dem själva och deras behov i centrum.

Denna självcentrering ska dock inte missuppfattas som egoism. Egagemang och driv är nämligen nära sammankopplat med vad och hur man kan nyttja sig själv och sina förmågor för företagets bästa och för att bidra till samhällsutvecklingen och the greater good. Att många människor känner ett bristande engagemang i jobbet, trots att det innebär en trygg försörjning, status, utveckling och karriär, beror på att de flesta företag och organisationer drivs på ett traditionellt sätt där man ännu inte hunnit ställa om strukturer och organisera jobbet på ett sätt som möter meningssökande människors behov. Detta gör att människor slutar eller att de blir sjukskrivna på grund av depression eller utmattningsbesvär.

Nyligen kom rapporter som visade att nära 200.000 svenska ungdomar lider av dessa hälsobesvär, vilket signalerar ett akut behov hos det omgivande samhället att lyfta fram meningsfrågan på bordet. Trots att de flesta av de som lider har en god materiell standard och full frihet att göra val kring vem de vill vara och hur de vill leva sitt liv, är de uppenbarligen inte lyckliga. Den enkla förklaringen till detta är att ingen människa är en ö. Vi behöver andra människor och en omgivning som ser oss och som ger oss möjlighet att utvecklas och bli vår potential.

Jobbet är och kommer alltid att vara en viktig arena i livet eftersom det är där vi tillbringar mycket tid och också stimuleras och utvecklas i våra förmågor. I ett land som Sverige där vi har alla möjligheter och förutsättningar för att tänka nytt, ge frihet och utrymme för nytänkande tycker jag att vi borde våga lite mer och att våra chefer och arbetsgivare skulle se en omställning av organisationens strukturer som en av de viktigaste uppgifterna att jobba med. För detta krävs både kunskap och en personlighet som bygger på nyfikenhet och öppenhet för förändring, onekligen en utmaning i ett arbetsliv som under de senaste decennierna präglats av den totala motsatsen med fokus på standardisering, processer och rapportering med syftet att göra människan utbytbar och verksamheten strömlinjeformad.

Ledarskap, Engagemang och Innovation kommer därför stå i fokus när vi inom kort sätter igång ABLE Talks på DownTown Camper varje onsdag. Här kommer vi leda ett samtal och en diskussion kring dessa frågor för att bidra till en process som kan främja och inspirera till nya tankar och nya lösningar för arbetslivet. Mer information om detta kommer inom kort.

1

Kvinnorna tar över världen och styr oss mot en hållbar värld

Paradigmskiftet som för oss in i en ny tid bygger på traditionellt kvinnliga attityder och principer. Man är inriktad på att skapa fred, samförstånd, och samverkan, att värna om de utsattas situation och att ta ansvar för en värld som bygger på fred och ett aktivt arbete för att rädda planeten från miljöförstöring.

#Metoo rörelsen under senhösten 2017 var ett uttryck för att det samhälle som förs framåt av The Cultural Creatives börjar ta form och samlar miljoner människor som aldrig pratat med varandra i en gemensam strävan och mot ett gemensamt mål. I USA ser vi en historisk våg av kvinnliga demokrater som engagerar sig politiskt och vars gnista tänts både av Donald Trumps kvinnosyn och som getts bränslevia #Metoo-rörelsen.

I DN Världen (27/12 2017) kunde vi läsa om Lillian Salerno, en småföretagare och tvåbarnsmamma från Texas landsbygd som illustrerar den kraftfulla kvinnorörelse som tar form i USA just nu.

2017 började som ett mörkt år för de amerikanska feministerna då Donald Trump kom till makten och genast påbörjade en anti-feministisk politik. Ett år senare visar det sig att motreaktionen till Donald Trumps politik, såväl som den världsomspännande diskriminering mot kvinnor som uppmärksammats genom #metoo blivit den största politiska kraften under året. Redan veckorna efter Donald Trumps valseger började kvinnorna resa sig och engagera sig politiskt. I lokalvalen i november kunde vi bevittna resultatet av detta då en landsomfattande våg av segrar för kvinnor som aldrig tidigare ställt upp i politiska val i USA blev verklighet. Åtta transpersoner vann lokala val i USA under året och i Oklahoma, ett av de mest konservativa distrikten i hela USA, besegrade en 26-årig lesbisk demokrat en värdekonservativ abortmotståndare (DN 27/12 2017)!

I den senaste landsomfattande mätningen från CNN säger 56% av amerikanerna att de tänker rösta på demokrater och bara 38% på republikaner i delstatsvalen i år. Det är den största skillnaden mellan två partier som uppmätts sedan 1938. Den landsomfattande resningen bland mammor i villaförorter är en kraft sprungen ur grundläggande värderingar och har därför energin av en revolution. Under året kommer vi att se hur denna gräsrotsrörelse som samlar kvinnor från landsbygd till Washington mot ett gemensamt mål kommer utmana Donald Trump och den politik som han representerar på ett sätt som kommer påverka amerikansk politik för lång tid framöver.

På en högre nivå är detta just i linje med The Cultural Creatives roll i världen, att i elfte timmen göra revolution och hjälpa och leda världen bort från destruktivitet och mot en hållbar framtid. Donald Trump behövdes tyvärr för att tända gnistan för att vi alla skulle få en tydlig bild av de två helt olika civilisationer som världen delats in i. Den rörelse vi nu ser tar form framför våra ögon handlar om själva livskraften i livet och är därför i grunden inte politisk i traditionell mening. Bortom blockpolitik och särskiljande åsikter, traditioner och attityder till livet förenas människor nu världen över i en gemensam rörelse mot en hållbar värld. Denna rörelse leds av kvinnor och framtiden kommer i allt högre utsträckning att styras av dem.

Välkomna till min workshop på DownTown Camper den 9e januari kl 8-8.40 då vi kommer prata mer om detta!

1

 

Livskraften banar vägen för det nya paradigmet

Vi upplever just nu en peak gällande psykisk ohälsa och utmattningstillstånd i vårt samhälle. Stora, omvälvande samhällsförändringar sker som bekant inte över en natt utan pågår i en process som kan ta en generation innan det nya manifesteras. Det har gått tjugo år sedan människor i västvärlden började utveckla psykisk ohälsa och utbrändhet fick ett namn och ett ansikte. Fram till nyligen har samhället censurerat de bakomliggande orsakerna och lastat individen för bristen på hållbarhet.

Idag har utmattning och depressioner tillsammans med ångest blivit en verklig epidemi som de flesta människor är drabbade av personligen och/eller i sin omedelbara närhet. Magnituden av problemet tvingar oss motvilligt att inse att vi måste sätta människan i centrum och låta arbetslivet och samhället anpassa sig därefter, för att komma tillrätta med den våg av brist på hållbarhet som den västerländska människan uppvisar.
Ur mitt perspektiv är det själva livskraften som tagit över och som förändrar vårt samhälle i grunden. Det är livskraften som föder fram det nya paradigmet som vi just börjar skymta konturerna av. Att gå i väggen har länge uppfattats som ett tecken på ohälsa, ett avvikande beteende i förhållande till en norm som angett att orka och klara av att hantera livet är tecken på hälsa och normalitet.

I takt med att utbrändhet blivit en folksjukdom har perspektivet börjat ändras och man börjar äntligen ta in den existentiella dimensionen av detta tillstånd som innebär att ”gå i väggen” i själva verket är ett friskt tecken på osunda livsomständigheter och strukturer i livet som är oförenliga med det som ger livet mål och mening i den tid och i den verklighet som råder nu. Att inte klara av att anpassa sig, att inte orka med och att uppoffra sitt liv för jobbet, för bekräftelsen på sin duglighet eller som övergripande mål i livet är i själva verket ett uttryck för att man är i kontakt med sina djupare dimensioner och bärare av samhällsutvecklingen mot ett nytt paradigm.

Om gårdagens samhälle och det postmaterialistiska paradigm som vi nu lämnar handlade om ”plikten framför allt”, om att uppoffra sig och trycka undan själen till förmån för prestation och byggandet av det materiella välfärdssamhället, handlar det nya paradigmet om våra psykologiska och våra själsliga behov. Att känna sig själv, att ägna tid åt personlig utveckling, att nära sina relationer och sina andliga behov har blivit modernt. Det är till och med meriterande att ha varit utbränd eller deprimerad eftersom man då anses vara medveten och i kontakt med de värden som det nya paradigmet handlar om. Det är de introvertas tidsålder som vi går in i nu där det är det personliga uttrycket, det unika och särskiljande som lyfts fram som eftersträvansvärda egenskaper i det nya samhället.

I ett djupare perspektiv är det själva livskraften hos människan som driver denna utveckling framåt. Läkningen från utmattning och depression handlar om att ta sig själv på allvar, att respektera sig själv och sina behov och att leva autentiskt i betydelsen att vara trogen mot sig själv. Livskraften är den starkaste kraften i livet och den kan vi bara bejaka och följa eftersom vi inte har något att sätta emot. Ännu lever vi med rester från gårdagens paradigm vars syfte är att försöka döva och kontrollera livskraften bland annat med hjälp av antidepressiv medicinering, ångestdämpande och sömntabletter. Detta kan vara en nödvändig del av en behandling men det gemensamma behovet för den västerländska befolkningen just nu handlar om resilience, om att ingjuta människor hopp och kraft och att erbjuda vägledning i ett förhållningssätt till sig själva och till livet som bygger på medvetenhet och ansvar för sig själva, för sin omgivning och för världen. Detta eftersom det medvetna såväl som omedvetna behovet hos människor i vår del av världen handlar om att finna vägar till ett hållbart liv och ett hållbart samhälle för en hållbar värld.