0

När allt ställs på sin spets

I takt med att det rådande paradigmskiftet når sin peak och diametralt olika uppfattningar om livet och civilisationen ställs mot varandra, exploderar den psykiska ohälsan i hela västvärlden. Det är lätt att känna hopplöshet och vanmakt över de stora utmaningar som mänskligheten står inför och just därför behöver vi fördjupa förståelsen för vad vi känner och hitta en förankring i oss själva så att vi bättre kan hantera den oro som råder i omvärlden.

Jag vill därför lyfta fram Claes Janssens fantastiska modell Förändringens Fyra Rum i sammanhanget som kan hjälpa oss att bättre förstå och förhålla oss till den verklighet vi har att hantera just nu. Det har gått ett tag sen vi lämnade Nöjdhetens Rum där det gamla paradigmet som industrisamhället invaggat oss i gav en avslappnad känsla av att allt var bra och framtiden ljus och lovande. Somliga kände av förändringarna i omvärlden under en längre tid innan de blev uppenbara och uttalade i det omgivande samhället. Naturliga symptom på oro, ångest, depression och utmattning tolkades som psykisk insufficiens som måste dövas och behandlas med hjälp av mediciner och terapier som syftade till att bevara status quo. De senaste tjugo åren har vi oundvikligen sakta glidit ur Nöjdhetsrummet ner till Censurrummet eller på senare år kraschat ner på grund av yttre händelser som lett till kriser som gjort att försvaren rämnat och insikten om sakernas verkliga tillstånd har blivit uppenbara.

I Censurrummet söker vi trygghet och stabilitet och därför är det lätt att klamra sig fast där. Eftersom vi inte mår bra men inte vågat/förmått känna och tänka på de bakomliggande orsakerna till vårt mående har vi de senaste årtiondena sprungit fortare och fortare, aktiverat oss och jobbat mer och mer för att på så sätt springa ifrån oss själva. Orden för vad som fattats oss har saknats och samhällets och arbetslivets strukturer har envist hållit fast vid en logik och en värld som gått förlorad och som inte längre gett mening. Men om hela livet hålls samman genom arbete och konsumtion är det självklart extremt hotfullt att ta in alla företeelser och all information som hotar den logiken. Bättre då att individualisera problemet och ställa diagnoser som gör att inget behöver förändras i den yttre världen. Att inte må bra i den betyder att man har defekter i hjärnan som tolkas och diagnosticeras som till exempel bipolaritet – en diagnos som ökat flerfaldigt under senare år.

Jag håller med Greta Thunberg om att världen sannolikt behövde Donald Trump för att vakna upp och tvingas ur Censurrummet och in i Förvirringens Rum. I termer av ett rådande paradigmskifte innebär detta att människor inser att det gamla paradigmet, den gamla berättelsen om livet inte längre gäller och att det är något nytt och ogreppbart som håller på att ta över. På så sätt är Klimatkrisen både vårt största hot och vår största räddning. Det är klimatrörelsen i världen som står för hoppet men parallellt finns det en stark kraft som förnekar sakernas tillstånd och som till varje pris vill föra oss tillbaka till det tidigare paradigmet och den gamla berättelsen som gav mål och riktning för livet. Det aktuella läget handlar om att ena halvan av mänskligheten befinner sig i Censurrummet där man envist håller fast vid att vända klockan tillbaka och hålla fast vid värden som man inte vill överge. Den andra halvan befinner sig i Förvirringens Rum där man tagit in nödvändigheten av ett paradigmskifte gällande vår moderna livsstil och att en omfattande transformation av vanor, beteenden och attityder är den enda vägen framåt för att undvika att världen går under. Allt fler accepterar detta och befinner sig i en sorgeprocess över att den relativt obekymrade tid och värld man känt är förlorad. Fler och fler släpper också taget om det gamla och öppnar sig för helt nya omständigheter och en omdaning av livet och bilden av sig själva. Detta arbete är en process som är omvälvande och som tar mycket kraft och energi. Det skulle behövas mycket stöd och hjälp i detta arbete, något som de flesta saknar eftersom orden för denna process ännu är obekanta för den stora massan. Därför famlar man i blindo och ser ännu inte att de psykiska symptomen, oron, ångesten och nedstämdheten är meningsbärande signaler som bidrar till den kris som föder utveckling. Om man i detta läge förstod att man var på god väg framåt och att man lyckats ta sig en bra bit framåt i processen skulle man må bättre och känna sig lugnare jämfört med att känna ångest utan förståelse eller språk för sin belägenhet.

Det kommer sannolikt att dröja innan vi når upp till Inspirationens luftiga rum där det nya paradigmet, den nya berättelsen om livet tar form och omformar samhället och arbetslivet i sina fundament. Just nu behöver vi därför öva på tålamod och behärskning och inse att ett paradigmskifte betyder att något måste gå under och dö ut innan något nytt kan födas och ta form. Detta är inte något bekvämt tillstånd, tvärtom handlar tillvaron om att brottas med livet och att successivt lämna mycket av det vi haft kärt för att börja agera utifrån de insikter vi får till oss om vad en hållbar livsföring kräver. Det finns inga svar på hur det kommer att gå eller hur det kommer att bli. Dragkampen mellan dem som förnekar tillvarons utmaningar och som vill föra oss tillbaka till ett paradigm som är över – och den rörelse, typiskt nog driven av ungdomar och yngre vuxna, som vill framåt kan inte pågå i all evighet. Vid en viss punkt kommer den ena kraften oundvikligen att segra över den andra. Just nu kan vi bara försöka förhålla oss till detta och ta personligt ansvar för hur vi utmanar oss i att ta bort skygglapparna och att börja agera på ett sätt som bidrar till livskraften som för livet framåt.

0

Ikigai och betydelsen av meningsfullhet

I Japan lever människor långa och friska liv, särskilt på ön Okinawa som tillhör en av världens fem blå zoner. Det är där som människor lever allra längst i hela världen och det är vanligt att se hundraåringar som både arbetar, kör bil och aktiverar sig i allehanda sysslor.

Forskare intresserar sig alltmer för att undersöka de bakomliggande orsakerna till att människor i dessa zoner eller områden håller sig friska och lever väldigt mycket längre än människor i genomsnitt . Även sjukdomar som cancer, hjärt- och kärlsjukdomar och demens är avsevärt mindre förekommande och ur ett hälsoperspektiv är det naturligtvis väldigt intressant att urskilja vilka faktorer som bidrar till hälsa och välmående genom livet.

Som existentiell psykolog där frågan om mening är central för att förstå såväl psykisk hälsa som ohälsa, är det roligt att ”purpose” d.v.s. känslan av att ha ett meningsfullt syfte och uppgift med sitt liv lyfts fram som den sannolikt mest avgörande faktorn av alla som förklaring till de blå zonernas många friska hundraåringar. I Japan kallas detta för Ikigai och man lägger stor vikt vid att människor ska finna ett centralt syfte i livet som ger mening i det dagliga livet. I likhet med den existentiella psykologin och Viktor Frankl’s logoterapi ser man det som att människan skapar sin mening i livet genom att man urskiljer vad man har talang för och känner sig inspirerad av samt att man sedan ägnar detta sin uppmärksamhet och låter det få en central plats i ens dagliga liv. Lever man i enlighet med sin Ikigai/purpose känner man inget behov av att sluta, gå i pension eller dra sig tillbaka eftersom det liv man då lever präglas av lust och meningsfullhet.

I de blå zonerna har man inte som livsmål att dra sig tillbaka, leva bekvämt och gå i pension. I Japan finns inte ens något riktigt begrepp för pensionering i betydelsen att dra sig tillbaka för alltid. Givetvis kan man av olika skäl behöva lämna det arbete man haft men då engagerar man sig i andra meningsfulla uppgifter som bygger både på en känsla av ett sammanhang, fysisk aktivitet/rörelse, samt att det man ägnar sig åt gör skillnad för andra och/eller för det omgivande samhället.

Andra centrala komponenter för hälsa och långt liv handlar om en sund kosthållning där vegetarisk kost är mer framträdande men framförallt att man äter mindre och helst håller sig till känslan av att vara nästan mätt och inte mer. Fysisk rörelse/motion är viktigt och kan tillgodose genom exempelvis trädgårdsarbete och att leva nära naturen och gärna vid havet. Viktigt att lyfta fram är också att det inte finns någon som känner sig ensam. Man lever inte ensam på ålderns höst och man är omgiven av familj, släkt och/eller grannar, vänner, bygemenskapen eller liknande. Förankringen i en religiös och/eller andlig dimension skapar ett ramverk för livet som ger ett inre lugn och tillit till att det både finns en övergripande mening och en kompass att följa som reglerar beteenden och förhållningssätt till sig själv och andra och som ger svar på de existentiella frågorna i livet. Pengar och materiell status har däremot ingen betydelse för hälsa och välmående i dessa sammanhang.

I forskningen om de Blå Zonerna finner vi svaren på den livsföring som leder till hälsa och ett långt, gott liv. Det blir också tydligt vart välfärdsutvecklingen gått fel och att många av de fysiska och psykiska sjukdomar som den industrialiserade världen präglas av idag handlar om att vi lever fel i förhållande till människans grundläggande behov. Fokus på arbete och prestation som mening i livet med ekonomisk utveckling och materiell välfärd som livsmål där det yttersta målet varit att dra sig tillbaka så tidigt som möjligt för att slippa arbeta och bara koppla av och att klara sig själv – visar sig vara motsatsen till det som människor behöver för att må bra och få ett rikt och meningsfullt liv långt upp i åldern.

Just nu pågår en revolution i världen som handlar om ett paradigmskifte där frågan om att återta purpose är det centrala. Unga generationer finner ingen mening i att arbeta för pengar och status enbart. Det är inte heller något önskemål att leva ensam och oberoende eller att dra sig tillbaka och leva i sin egen bubbla. Istället vill man engagera sig, bidra, uppleva en gemenskap med andra och är öppen för att utforska sina andliga behov. När jag startade denna blogg 2012 var detta paradigmskifte ännu i sin linda och mitt syfte var att bidra till att tydliggöra denna globala utveckling som har sin grund i människans livskraft. Det som sker just nu är helt enkelt att människan instinktivt och intuitivt tar avstånd från de värden och den livsstil som välfärdssamhället skapat för att istället återknyta till den livsstil som är naturlig och sund för människan oavsett tid och plats.

Det känns hoppfullt för framtiden att den livsstil som präglar de Blå Zonerna i mångt och mycket överensstämmer med de värderingar och den bild av livet som ungdomar runt om i världen har idag. Utmaningen ligger i att makten ligger i händerna på medelålders och äldre personer som tycker att detta är struntprat. Deras världsbild är präglad av ett annat paradigm där ekonomisk utveckling och tillväxt står i centrum och där pengar används för att njuta av tillvaron genom konsumtion av mat, prylar och upplevelser på ett sätt som leder till sjukdomar som stress, depressioner, utmattning, ångest, diabetes, cancer, hjärt- och kärlsjukdomar, demens m.m. m.m.

För att rädda världen från en global miljökatastrof krävs det en grundläggande förändring i inställning till livet som börjar och slutar med människans inre omställning och attityd. Hoppet finns hos yngre generationer som engagerar sig och revolterar mot existerande paradigm och system. Låt oss hoppas att deras kraft räcker och att den utvecklade världens motstånd successivt ger vika till förmån för förnuftet.

2

Uppvaknandet ger existentiell ångest

Vinsten med att leva i Censur och lägga en dimridå över saker och omständigheter som man inte förstår, är obekväm med eller inte vet hur man ska hantera är att oro och ångest minskar och känslan av kontroll ökar. Ett visst mått av censur är nödvändigt för att man ska kunna känna sig lugn och trygg och kunna sova gott om natten. För stark censur däremot leder till att vi ignorerar omständigheter som vi skulle behöva uppmärksamma och hantera för att undvika en kris eller katastrof av något slag.

Som med det mesta i livet handlar det om balans. Just nu sker ett omvälvande uppvaknande i världen kring det krisläge som råder gällande klimatet och livet på jorden. Det stämmer att inte bara vårt eget liv är hotat utan även mänskligheten som helhet och jordens hela eko-system. Forskare och miljömedvetna människor har i årtionden försökt göra oss uppmärksamma på detta men censuren har varit kompakt och vi har fortsatt leva som om hotet inte angår oss.

Detta irrationella beteende är dessvärre mänskligt och innebär att vi måste uppleva en ”sense of ergency” och ett kristillstånd för att hitta motivation och kraft att agera. Ibland lyckas vi hitta lösningar i sista stund, ibland inte. Fenomenet blev känt under franska revolutionen 1789 då det franska kungahuset flyttade ut från Paris till Versailles där de skapade sig en drömvärld avskild från verkligheten för att kunna fortsätta leva i censur samtidigt som världen omkring dem kollapsade och ledde till en nationell revolution. Det hela slutade som bekant med att Louis XVI och Marie Antoinette blev avrättade, att kungadömet avskaffades och att aristokratin miste sina privilegier.

Gång på gång upprepas varianter av detta tema där de ledande skikten i samhället sluter sig och stänger in sig i censur istället för att öppna upp och inse att det är nödvändigt med åtgärder och radikala förändringar. Det är egentligen ofattbart att världens ledare har kunnat tillåta att förstörelsen av jorden och dess miljö har kunnat gå så långt och att de genom politiska beslut också direkt har medverkat till att problemen förvärrats. På individnivå är det lika häpnadsväckande att se hur stränder, parker och inte minst våra hav fortsätter fyllas av plast och skräp trots att vi vet att detta i slutändan kan leda till allvarliga sjukdomar för oss själva och/eller våra närmaste.

De samhällen och Civilisationer som har klarat sig ur svåra kriser kännetecknas av att de har haft ledare som haft modet och kraften att ta sig förbi Censuren och att möta de problem och utmaningar som de har ställts inför. Det är genom den personliga inre förändringen som de har tvingats till som de har kunnat leda sitt folk och sina medborgare genom censur till den insikt och acceptans som krävs för att klara av att ställa om, agera och finna lösningar på kriser. I dagens situation behöver vi acceptera att medvetenheten om hur illa det står till med hållbarheten i världen skapar en existentiell ångest. Flyr vi från den och censurerar den genom att förneka och lägga locket på med hjälp av mediciner är vi förlorade. Då finns det inget hopp.

Om vi däremot klarar av att skaffa oss insikt, kunskap, acceptera att vi behöver genomgå en inre förändring och ställa om våra beteendemönster i stort och smått – nu – har vi ännu en chans att undvika eller åtminstone moderera en global och irreversibel miljökatastrof. För detta krävs en helt annan inställning till oro och ångest där vi behöver lära oss att det är friskt att uppleva dessa känslor som respons på den situation som råder. Det är känslan av kris som föder handling och det är i detta läge som vi behöver trygga, stabila och kloka ledare som genom sitt agerande kan visa på en väg framåt som inger hopp och mod hos den stora massan och som får oss att gå i samma riktning mot ett gemensamt mål.

Just nu är det viktigt att vi ställer krav på våra ledare och politiker att vidta åtgärder och att vi engagerar oss i diskussioner och den allmänna debatten kring hållbarhetsfrågorna. Lika viktigt är det att vi vänder blicken mot oss själva och funderar på hur vi bäst leder oss själva i en riktning mot hållbar livsstil så att vi därigenom också kan bli förebilder för dem som finns i vår närhet. ”Sustainability begins with you”

1

Hur kan vi må så dåligt när vi har det så bra?

Den stora frågan som sysselsätter våra tankar i sommar verkar vara hur det kommer sig att vi mår så dåligt samtidigt som vi har det så bra. Anders Hansen, överläkare i psykiatri och författare närmade sig frågan som sommarpratare (25/6), det är ett stort tema på Almedalsveckan och så även i artiklar, böcker och inte minst i samtal mellan människor.

Fram till nyligen har vi levt i föreställningen att det är för mycket och för krävande arbete som är orsaken till den psykiska ohälsan som kräver att över 1 miljon svenskar går på antidepressiv behandling. Eftersom ett faktum är att vi i Sverige arbetar betydligt mindre än i de flesta andra länder samtidigt som vi har ett socialt skyddsnät av Samhället som är bättre och mer utvecklat än de flesta andra länders, håller inte den slutsatsen. Läkaren Clas Malmström som arbetar med mental hälsa och rehabilitering lyfter i sin bok ”Ett gott liv är inte bekvämt” (Krilon Förlag, 2018) istället fram bristen på inre ro och tillit som grundorsaker till den ökade psykiska ohälsan i vårt samhälle.

Det stämmer att en sund livsstil med motion, sund kost och god sömn som bl.a. Anders Hansen lyfter fram i sitt program är en grundplattform när det gäller såväl fysisk som psykisk hälsa. Det är också ett faktum att vår bekväma livsstil och den tekniska utvecklingen gör att vi rör oss mindre, vi äter sämre och vi lider av sömnbrist. Inom detta område finns det mycket kvar att göra för att på olika sätt stötta, inspirera och hjälpa människor att axla det personliga ansvaret för en sund livsföring.

Samtidigt finns all information och kunskap om detta tillgänglig för alla som har en internetuppkoppling och det finns en strid ström av böcker, artiklar, utbildningar, kurser, coacher m.m. att tillgå. Slutsatsen blir att det måste finnas en irrationell faktor som gör att människor inte sköter sin livsstil som de borde göra och/eller att en sund livsstil inte räcker hela vägen ut för att uppnå hälsa och livskvalitet i själslig mening. En viktig dimension som lyfts fram i sommarens debatt handlar om ensamhet som likställs som lika skadligt för hälsan som rökning.

Det är glädjande och hoppingivande att vi nu börjar närma oss själva grunden för vad vår tids hälsoepidemi i grunden handlar om. Ingenjörer som vi är som nation har det varit svårt att greppa vad utmattning, ångest och depression handlar om eftersom vi städade ut den existentiella dimensionen hos människan och i livet i takt med industrialiseringen och fokus på förnuft, rationalitet och ekonomisk tillväxt. Den existentiella dimensionen av människan och hennes andliga behov blev sammankopplad med religionen vilken många sedan det moderna samhällets framväxt till intet pris vill bli förknippade med.

Fram tills nyligen har vi också trott att vi inte behövde någon religion och att vi inte hade några existentiella behov. Därför skapade vi roboten och AI till människans avbild. Det vi inte visste var att människans allra viktigaste behov handlar om att känna mål och mening i tillvaron, något som Religionen tidigare gav som inramning för livet vilket skapade en känsla av inre ro och tillit till att det finns ett syfte med livet och det som sker. Att Religionen även hjälpte oss att utveckla egenskaper för samvaro med andra som skapar en social hållbarhet samt vägledde oss i sunda vanor och beteenden som resulterade i balans och personlig hållbarhet genom livets olika skeden tänkte vi inte på. Allt åkte ut då vi storstädade under 1960-talet och bestämde oss för att göra rent hus med historien och blicka framåt.

Just därför behöver vi inse och acceptera att vi lever i ett socialt experiment där ingen ännu vet hur människan själv ska kunna axla det fulla ansvaret för sitt liv och förankra sig i något som ger just den inre ro och tillit som är dagens stora bristvara. Någon återgång till Religionen tror jag inte kommer ske men däremot sker en öppning för att utforska de existentiella dimensionerna av sitt inre som handlar om mening och ansvar för vilka val man gör i livet. Utmaningen är att vi lever i en tidsera och i ett samhälle där vi behöver sätta gränser, avstå och välja bort saker för att orka med, återhämta oss och fylla på vår energi vilket kräver insikt om vad just jag behöver, mod att gå sin egen väg samt befrielse från behovet av yttre bekräftelse och sökande efter svar på om man duger eller inte för att reglera självkänslan och bilden av sig själv.

Det är självklart lättare för vem som helst att känna ett lugn och att vara sig själv om man ser sig som ett barn av Gud där alla har lika värde och man är älskad för den man är – i relation till att man lever med ett ständigt sökande efter detta i sina relationer till andra.

Själva essensen i det rådande paradigmskiftet är att människan behöver återta makten över sitt liv och att hon söker det som är autentiskt och som känns meningsfullt. Kris föder utveckling, men inte automatiskt utan för att vi förstår krisens budskap och vidtar åtgärder som är ett svar på det. Den ökade psykiska ohälsan i vårt samhälle är själens rop på hjälp i en tillvaro där vi har allt och samtidigt lever i en andlig nöd. Om vi själva och samhället inser detta och slutar medikalisera vårt lidande och istället låter oss ledas in i ett sökande och i en personlig utveckling kan den rådande hälsokrisen förvandlas till en högst meningsfull transformation i människans utveckling. Det skulle i så fall betyda att vi behöver ändra perspektivet 360° och inse att den dryga miljon människor i Sverige som äter antidepressiva mediciner för att klara av tillvaron inte är de sjuka utan de mest friska i förhållande till en omgivande miljö som gör dem sjuka…..

0

En värld i förändring…

“Every few hundred years in Western history there occurs a sharp transformation. Within a few short decades, society – its worldview, its basic values, its social and political structures, its art, its key institutions – rearranges itself. We are currently living through such a time.”

Peter Drucker

För hundra år sedan genomgick världen ett genomgripande paradigmskifte. Första världskriget, Ryska Revolutionen och industrialismen förändrade livet i grunden. Socialdemokratin gjorde sitt intåg i Sverige med Hjalmar Branting som Statsminister 1920, vilket banade väg för allmän rösträtt, att kvinnor blev myndiga och att hela det feodala samhället som byggt på att makten låg i männens och i överklassens händer, föll samman. Kombinationen av den industriella och den sociala revolutionen gjorde att samhället och livet som man kände det upphörde. Det handlade om ett paradigmskifte som banade väg för ett helt nytt kapitel i människans historia.

Idag, 100 år senare, är det dags för ett nytt paradigmskifte och i likhet med dåtidens förhållanden ställer utvecklingen enorma krav på en inre transformation och är utmanande för oss alla. Då som nu upplever vi att tempot och förändringstakten i det omgivande samhället är svårhanterligt och att det går för fort. Konsekvensen av obalansen är att vi känner oss stressade, pressade, oroliga och vilsna. För hundra år sedan blev diagnosen ”psykisk insufficiens” vilket med dagens terminologi översätts med utbrändhet. Kombinationen av att hantera vardagen som måste flyta på som vanligt och nödvändigheten av att hänga med och att förändra såväl beteenden som hela attityden till livet blir helt enkelt för mycket och många dukar under i känslor av utmattning och livskriser.

För 100 år sedan var det industrialiseringen som triggade igång ett paradigmskifte, idag är det klimatkrisen och AI i kombination. Igår var nyckelordet ”Tillväxt” idag talar vi istället om ”Nedväxt”. Om konsumtion, mer, större och bättre varit ledorden under hundra år, har vi nu istället att förhålla oss till ideal som handlar om självkännedom, miljömedvetenhet och social hållbarhet. Det säger sig själv att det är svårt att hänga med och att det krävs mycket inre förändringsarbete för att kunna ställa om sina beteendemönster i det yttre.

Min förhoppning är att insikten om att det är naturligt för mänskligheten att med viss regelbundenhet leva i tider av enorm transformation ska göra oss lugna. Vi behöver stöd, verktyg och mod för att kunna leva väl i tider av turbulens som förutsätter sinnesnärvaro för att vi ska kunna bidra till att staka ut en ny väg för oss själva såväl som för att vara medskapande i det nya paradigmet, det nya normala. Det är därför viktigt att vi slutar se människors reaktioner i form av stress och oro som sjukdomstillstånd för att istället fokusera på hur vi kan rusta oss själva och andra i att utveckla mod och resiliens. Ett paradigmskifte tar tid och är konfliktfyllt och det utmanar oss i att tänka nytt även då vi helst skulle vilja slippa och återgå till det gamla och välbekanta. Att förändras är jobbigt helt enkelt.

1918 öppnades dörren till dåtidens paradigmskifte i Sverige och det blev början till en folkrörelse som fick namnet Folkhemmet. Den hade uppstått som en reaktion på den nöd som Sverige genomlevt under tidigare årtionden då en tredjedel av landets unga befolkning emigrerat som följd av fattigdom och svält. Industrialiseringen blev lösningen på den tidens utmaning och under de följande årtiondena utvecklades Sverige till en av världens rikaste och mest välutvecklade länder i världen. Nu 2019 står vi inför en situation av överlevnad på nytt och vi har inget annat val än att acceptera sakernas tillstånd vare sig vi vill eller ej.

Klimatkrisen ställer krav på en omedelbar omställning av den industrialiserade världens grundförutsättningar, vilket i sin tur ställer krav på innovation, samverkan och att människor höjer sig över triviala problem och fokuserar på ett högre syfte.

Det är helt enkelt dags för en ny folkrörelse där vi går man ur huse och engagerar oss i en gemensam strävan att samskapa ett nytt paradigm för världen som bygger på hållbarhet. Vi har lyckats förut och vi kan lyckas igen!

0

The tipping point of the Paradigmshift

För närvarande befinner det rådande Paradigmskifet sig i en fas då konflikten mellan dem som håller emot och vill bevara det gamla och de som driver på mot förnyelse och ett nytt pardigm ställs på sin spets. I likhet med tidigare omvälvande samhällsförändringar kan detta läge endast pågå en viss tid – innan en kraft tar över och den andra backar undan och tappar i kraft. Grunden för detta är själva livskraften hos människan och i det kollektiva omedvetna.

Paradigmskiftet inleddes redan på 1960-talet då Västvärldens unga vuxna slog sig fria från traditioner, könsroller och stereotyper och tog ställning för människans frihet. Fonden för detta var Kalla Kriget då världen var delad i en maktkamp mellan öst (Sovjetunionen) och väst (USA) där ideologiska motsättningar försatte världen i en maktkamp som pågick ända fram till Berlinmurens fall och kommunismens fall 1989. Det segrade paradigmet firade segrar under kommande årtionden och vi tog det som självklart att hela världen ville frälsas och leva den amerikanska drömmen där människans frihet att vara sig själv, att forma sitt eget öde och att sätta materiella värden som centrum för livets mening var en självklar målsättning för alla.

Baksidan av dessa ideal handlar om att människan förlorade sig i frosseri och en girighet som i sin tur resulterat i en för jorden förödande konsumtionshysteri där vi via vår livsstil orsakat en global miljökris där själva livet på jorden är hotat. Livsstilssjukdomar och psykisk ohälsa som följd av bristande personlig hållbarhet, vilsenhet i tillvaron och existentiell ångest är andra oförutsedda följder av att det gamla paradigmet nått vägs ende.

Dagens ungdomar slåss för jordens överlevnad och de skapar en revolution som kommer vinna av det enkla skälet att de ingenting har att förlora. Slaget handlar inte längre om ideologi utan om ren överlevnad. Sedan 2016 har vi levt i en anspänd tid då världen förefallit gå bakåt istället för framåt där världens mäktigaste presidenter och makthavare har velat vrida klockan tillbaka till 1980 talet då det gamla paradigmet stod på sin höjdpunkt och gränslös konsumtion, pengar och makt framför allt var livets mening. Dessa ytterligheter har varit förödande men dessvärre nödvändiga väckarklockor som gjort att världen vaknat till liv och gjort politik och engagemang för bevarandet av vår demokrati och av en hållbar miljö till hjärtefrågor. Att Donald Trump i USA nu försöker censurera miljöforskare och bojkotta Paris-avtalet eller att Jair Bolsonaro i Brasilien bestämt sig för att skövling av Regnskogen eller återinförande av livsfarliga besprutningsmedel för jordbruket är sunda åtgärder – anses av alltfler som patetiskt.

Det har skett en Awakening i världen som gör att människor börjar alliera sig med forskare och aktivister snarare än att lyssna på korrupta och maktlystna politiker. Runt om i världen pågår demonstrationer och konflikter mellan ideologier och värderingar och detta är sunt. Vi svår på tröskeln till en tippingpoint då det gamla ger vika för det nya och en global ansamling för att skapa en hållbar värld – tillsammans – blir det nya normala. Det är en resa kvar innan vi kan slappna av och se att dessa sunda och livsbevarande krafter blir självgående processer men framför våra ögon börjar nu bilder av det nya paradigmet bli skönjbara. För att komma framåt behöver vi städa ut det som håller tillbaka utvecklingen och 2020 kommer förhoppningsvis att bli det år då världen går mot ett ökat enande och samlar sig för att rädda världen från undergång medans tid ännu är….

0

Klimatkrisen är den väckarklocka som världen behöver

Mänskligheten har drivit sig själv till en existentiell utpost där själva existensen är hotad. Vår livsstil är den största orsaken till såväl fysisk som psykisk ohälsa, konflikter och krig mellan politiska, religiösa och etniska grupper skapar lidande och förödelse över hela världen och det finns ingen övergripande princip eller Gud som världens befolkning kan enas kring och underordna sig. Vi förgör oss själva och vi förgör varandra.

Klimatfrågan är därmed paradoxalt nog både vårt värsta hot och vårt största hopp. Klimatet på jorden är allas vår angelägenhet och kräver ett globalt tänkande och globala lösningar om vi ska ha en chans att rädda jorden från undergång. För att lyckas rädda jorden från en global miljökatastrof lär oss forskningen att vi behöver utmana några av våra största rädslor och ta oss över många av våra principer, utmana oss själva i våra fördomar och utveckla förmågor som för många känns djupt främmande och obekväma. Det säger sig självt att ingen och inget skulle kunna få mänskligheten att samlas kring ett gemensamt mål om inte själva överlevnaden för oss alla stod på spel.

Faktum är att det inte spelar någon roll vilken hudfärg vi har, vilket kön vi har, om vi är fattiga eller rika, om vi är kristna, muslimer eller ateister, om vi bor i Europa, Afrika eller i Asien eller om vi anser oss bättre eller sämre än andra. Klimathotet är närvarande överallt oavsett vart vi går eller vad vi gör. Det är ingen politisk fråga och den är överordnad alla andra frågor.
Just därför, kan vi se att människor som till vardags har väldigt lite gemensamt nu reser sig och samlar sig för att tillsammans protestera mot klimatförstörelsen och engagera sig för att finna lösningar på gemensamma problem. Denna utveckling visar sig nu alltmer i de förändringar i politiska åsikter och i hur den politiska kartan i Europa ritas om. Det är en grön våg som sköljer över världen och den kommer bara bli starkare och mer utbredd för varje år utan att någon kan göra någonting för att hindra den.

Yngre generationer inser att de inte har något val. Det gäller att inte bli nostalgisk och försöka hålla fast vid gamla ideal och värden. Världen kräver en transformation för att åter bli hållbar och det gäller inte bara miljöfrågan. Visserligen kan vi inte rädda klimatet om vi inte bekämpar fattigdom, skapar fred och är inkluderande mot minoriteter, men ett värdigt och hållbart liv på jorden handlar också om att släppa på beteenden som är egoistiska och som bygger på bland annat girighet, personlig vinning och diskriminering.

Agenda 2030 och FN’s 17 Globala Hållbarhetsmål är en stomme för oss alla att hålla oss i i denna kaotiska tid då allt står på spel. Den goda nyheten är att det finns många och fantastiska lösningar på världens hållbarhetsutmaningar som innebär en chans för mänskligheten att lyckas ställa om samhället i tid. Hotbilden ligger hos människan själv där vi måste göra oss stora, utveckla tolerans, öppenhet och ödmjukhet – värden som går stick i stäv med de åsikter och värderingar som många människor uppger att de har. Alla förlorar på att jorden går under som följd av en miljökatastrof och alla vinner på att bidra till att vi kan backa från stupet.

Kris bär fröet till utveckling och hoppet om morgondagen ligger hos den enskilda människans förmåga att låta själva livskraften ta över och styra oss mot den kurs som leder till överlevnad. Att inte skydda människor från information och fakta kring den rådande miljökatastrofens allvar kan därför vara den enskilt viktigaste handlingen för media och politiker. Detta för att trigga igång en adekvat krisreaktion hos människor som skapar den öppning som krävs för att vi ska klara av att släppa allt annat som vi finner viktigt för att enbart samla oss kring hur vi ska överleva. Först då kan kineser, amerikaner, européer, afrikaner och asiater sätta sig i samma båt och under tystnad börja ro i samma riktning och mot ett gemensamt mål.

0

 

 Psykiska symptom är inte alltid tecken på psykisk sjukdom

Socialstyrelsen har presenterat en ny rapport som lyfter fram en kraftig ökning av psykisk ohälsa bland unga. Deras slutsats är att det skett en reell ökning av psykiska sjukdomar som närmar sig en epidemi. I en debattartikel i DN (21/5 2019) skriver tre forskare att det är dags att vi lär oss se på psykisk ohälsa som ett fenomen i tiden där unga människor upplever sig utsatta för högt tryck istället för att tolka det som psykisk sjukdom som ska behandlas och diagnostiseras. Läs hela artikeln här:

https://www.dn.se/debatt/daligt-stod-for-att-psykiska-sjukdomar-okar-bland-unga/

Ingen ifrågasätter vikten av att vi tar signalerna från unga på allvar, men utifrån rådande synsätt och sjukdomsparadigm är risken stor för en medikalisering av normala livserfarenheter. Det är detta vi behöver bli vaksamma för och därför är det befriande att debatten äntligen efter tjugo år nått fram till den punkt där forskningen börjar ifrågasätta det rådande paradigmet som definierar vad som är friskt och sjukt i vårt samhälle.

Det är dags att vi istället börjar reflektera över hur vi ska förstå de ungas behov och drivkrafter och hur vi ska forma ett arbetsliv och ett samhälle som skapar hållbar hälsa och välmående i livet. Detta innebär inte minst att ge kunskap och vägledning till unga i vad livet innebär och att oro, ångest, nedstämdhet, sorg och förtvivlan ibland drabbar oss som följd av händelser i livet som påverkar oss starkt. Lycka och harmoni är inga konstanta känslotillstånd och kan därmed inte utgöra en norm för vad det betyder att vara psykiskt frisk. Våra olika känslor finns med i den repertoar vi föds med och utvecklar under livets gång för att tolka och navigera i tillvaron. Oro och ångest innebär att något påverkar oss som signalerar att vi bör göra oss uppmärksamma på det för att urskilja vad det är och vad det innebär för vår balans och harmoni i tillvaron. Ibland handlar det om ett hot som vi behöver undvika, men det kan även innebära saker som vi inte kan påverka utan som vi behöver bearbeta känslomässigt och lära oss att förhålla oss till.

Problemet är att evig lycka och konstant balans blivit den norm vi mäter vårt välmående mot, vilket innebär att vi saknar beredskap att hantera utmaningar och motgångar i livet. De tolkas som att något är fel och i brist på verktyg att hantera situationen är det lätt att i ett samhälle som lär ut att dessa känslor innebär att man lider av psykisk sjukdom, hamna i ett läge där hjälp och stöd går via en diagnos och en medicinsk behandling. Inte bara är detta förfärligt för de som drabbas, utan även för de som faktiskt lider av psykisk sjukdom och som behöver vård och behandling men som i många fall får stå tillbaka på grund av resursbrist i den överbelastade psykiatrin.

Industrisamhällets strävan efter mer och bättre och jakten på högre och högre grad av perfektion och effektivitet i utvecklingen av teknik, maskiner och robotar har omedvetet internaliserats hos oss människor och lett till att vi tillämpar samma logik på vårt eget känsloliv. En Robot behöver inte bearbeta intryck, ta hänsyn till några känslor eller någon vila och återhämtning. Människan fungerar annorlunda men det omgivande samhället, arbetslivet och inte minst vi själva har haft svårt att inse och acceptera att det finns grundläggande skillnader mellan människor och maskiner. Om människan inte hade några behov skulle ju allt bli så mycket smidigare och mer effektivt.

I grunden för denna utveckling ligger därför frågan om människovärdet. Vilket värde har människan i en värld där AI sköter många uppgifter och sysslor snabbare och bättre samtidigt som vi har lärt oss att värdera oss själva utifrån våra prestationer och vad vi gör? Kanske är det tryck som unga upplever en naturlig signal på människans otillräcklighet i denna kamp som markerar att vi nått en punkt där jämförelsen mellan människan och roboten har nått vägs ende och bör gå skilda vägar?

Det är just detta som paradigmskiftet handlar om, att vi som samhälle lämnar industrisamhällets logik och mål bakom oss som något som vi lyckats med och som är uppnått och att det är dags för något nytt. I det nya paradigmet som håller på att ta form handlar det om att återta människovärdet, att ta sig själv på allvar och att bygga sitt liv inifrån och ut istället för att strunta i sitt inre och nonchalera sina behov för att låta sig styras av yttre ideal och värderingar. Ett sådant grundläggande paradigmskifte som förändrar själva förhållningssättet till tillvaron kan inte ske över en natt. Det är en process som kommer ta tjugo år till innan den är fullbordad. Det viktiga nu är just att vi inte tolkar denna frigörelseprocess mellan människan och maskinen som ett sjukdomstillstånd som bör diagnostiseras och behandlas, utan som en naturlig utveckling där människor behöver insikt, kunskap och verktyg för att känna mod och hitta sätt att möta motgångar och förstå sina känslor på ett sätt som leder till en ökad kompetens och självtillit att hantera livets uppgångar och dalar.

0

Det är människans inneboende strävan efter frihet som skrämmer mest

Den politiska scenen i världen just nu präglas av en spänning mellan motsatta förhållningssätt till livet där värderingar om frihet, öppenhet och tolerans å ena sidan och tradition, familj och nationalitet å andra sidan står mot varandra.

Den centrala frågan som vi alla som lever i demokratiska samhällen bör ställa oss just nu är vilket samhälle vi vill leva i och vilken värld vi vill lämna efter oss till kommande generationer. För att finna svaret på detta bör vi gräva lite djupare i oss själva, reflektera över våra värderingar och ta del av information och forskning som belyser människors behov och drivkrafter. I detta sammanhang är den nyligen presenterade Kulturkartan från World Value Survey (Institutet för Framtidsstudier) där över 6500 utomeuropeiska migranter i Sverige har deltagit av stort värde.

Resultatet visar att majoriteten av migranterna tydligt avviker från de värderingar som präglar de samhällen de kommer ifrån (Iran, Irak, Turkiet, Afghanistan, Syrien, Somalia, Eritrea) där religion, tradition och familjeband är viktiga och att de tydligt påverkas av och rör sig mot de värderingar som det svenska samhället kännetecknas av där rationellt och sekulärt tänkande, samt individens självförverkligande är viktigt. Utbildning och lyckad integration i det svenska samhället är de komponenter som möjliggör en sådan förändring i synsätt och värderingar på livet, men undersökningen visar också att synen på familj och sexualitet är betydligt svårare att påverka och för utomeuropeiska migranter att ändra inställning till.

Kulturkartan sätter fingret på något djupt mänskligt som handlar om att människan har en inneboende önskan och drivkraft mot frihet att vara sig själv och att kunna påverka sitt liv som kan blomma ut om det omgivande samhället erbjuder trygghet, stabilitet och möjlighet till utbildning och utveckling. Människor som har dessa behov tillgodosedda har förutsättningar att bli mer öppna, toleranta och inkluderande, vilket ger förutsättningar för en assimilering av svenska värderingar och sätt att se på livet. Att en mer konservativ syn på familj och sexualitet består kan innebära en bromskloss mot en utveckling som leder till frihetens avigsida d.v.s. den utbredda känsla av ensamhet och vilsenhet som plågar många i det västerländska samhället och inte minst i Sverige. I mötet mellan skilda värdesystem kan man hoppas att åsikterna kan mötas och bidra till en bättre balans där många migranters förankring i värdet av familj och religion kan inspirera till nya sätt att leva tillsammans i konstellationer som bygger på familjekänsla och inte nödvändigtvis på blodsband, samt att en förankring i en andlig dimension kan bidra till en ökad tolerans, gemenskap och vördnad för såväl livet som moder jord. En lyckad integration av skilda synsätt bygger på att man lär av varandra och att man plockar det bästa av två världar för att bygga något nytt och ännu bättre.

Spänningarna i världen just nu handlar om vilket av de två skilda synsätten på civilisationen och på livet som ska få herraväldet. I flera Afrikanska länder såsom exempelvis Algeriet och Sudan sker revolter där ungdomen längtar efter frihet och driver på en utveckling som för dessa samhällen närmare det västerländska idealet. Parallellt sker en motsatt utveckling i USA och inom Europa där många känner sig skrämda av en otyglad frihet och öppenhet och där rädslan för att förlora det man har och det man står för i en värld där olikheter ska mötas och där ingen ras eller kön har någon naturlig auktoritet över någon annan – upplevs som alltför skrämmande och hotfullt. Högernationalisterna samlar sig därför i ”Censurrummet” och vill stänga gränserna till omvärlden. Syftet och behovet är att öka tryggheten och stabiliteten i en värld som man upplever är i gungning. Dess motpol har istället samlat sig i ”Inspirationsrummet ”och driver på utvecklingen i rasande takt utan att de mänskliga och de etiska implikationerna av t.ex utvecklingen av AI, medicinsk bioteknik, och uppluckring av gränser mellan människor, nationer och kön analyseras på djupet. Behovet är att få mer av det rus som inspiration innebär och att leva i ständig lycka och framtidstro.

Vägen framåt handlar om balans mellan dessa ytterligheter som i grunden handlar om en spänning mellan de existentiella polerna Frihet och Trygghet. Mötesrummet heter ”Förvirring” där pådrivarna i utvecklingen behöver utveckla ödmjukhet för att inte alla kan eller vill hänga med på tåget och kliva ner i Förvirringsrummet där dialogen och mötet med de som sitter fastlåsta i ”Censurrummet” kan ske. Dialog, reflektion och samskapande är vägen ut ur krig och konflikt men för att detta ska ske behöver vi kloka och visa ledare som kan hjälpa mänskligheten i en sådan riktning. Kulturkartan och det arbete som World Value Survey gör och har ägnat sig åt sedan 1980-talet ger verktygen till ett sådant arbete där alla samhällsfrågor i slutändan kokas ner till den enskilda människans värderingar, behov och sätt att se på världen.

0

Humanistisk psykologi – ett synsätt i tiden

Varje tidsålder har sitt sätt att förstå livet och människans villkor. Psykoanalysen och det psykodynamiska perspektivet på människans inre och hennes förhållningssätt till det yttre handlade om att hjälpa människor att återknyta till sina drifter, att efter den viktorianska tidens strikta normer och regler börja återknyta till sina känslor, sina drömmar och det omedvetna. Det var det psykodynamiska perspektivet på livet som hjälpte mänskligheten att förstå att det finns något som kallas barndom, att det lilla barnet genomgår olika utvecklingsstadier och att relationerna till närstående i barndomen blir centrala för förståelsen av de inre modeller vi sedan bär med oss genom livet och som på många sätt styr och påverkar vårt förhållningssätt till livet och världen i stort. Det är tack vare psykoanalysen som vi fått ett fokus på vårt inre.

I takt med industrialismens utveckling växte naturligt insikten om betydelsen av tänkande, inlärning och hjärnan fram. Kognitiv beteendeterapi KBT tog över rollen som dominerande psykologiskt perspektiv på livet och passade som handen i handsken för det protestantiska Nordeuropa och Nordamerika. Utvecklingen av tekniken, robotar och AI i Västvärlden har sin grund i fascinationen av ett fungerande som är rationellt, effektivt och befriat från känslor och irrationella beteendemönster. På så sätt har KBT bidragit till en fantastisk välfärdsutveckling och prestationskultur samtidigt som dess bakomliggande syn på människan och livet har gjort henne till en främling för de djupare skikten i sitt inre och för sina existentiella behov.

Den tredje vägen, den Humanistiska Psykologin, föddes i likhet med KBT i mitten av 1900-talet men har fört en mer slumrande tillvaro. Förgrundsgestalterna hade personliga erfarenheter av trauman och livsöden som inte lät sig fångas inom det kognitiva beteendeterapeutiska paradigmet. De satte hela människan i centrum och lyfte fram betydelsen av personligt ansvar, fri vilja och individens inneboende strävan efter att växa och utvecklas som person. I motsats till KBT som fokuserade på det som kan mätas, klassificeras och inordnas i generaliserbara statistiska modeller, har den Humanistiska Psykologin en stor tilltro till Fenomenologi där människans unika upplevelser av sig själv och sitt liv står i centrum. I en värld där prestation, effektivitet, lönsamhet och materiell framgång är målet för livet har det Humanistiska Perspektivet inte någon plats.

Idag då miljoner människor i Västvärlden lider av depressioner, ångest, livskriser, stress och utmattningsbesvär, börjar tiden för och behovet av den tredje vägen att bli mogen. I Sverige som varit ett av KBT vågens starkaste fästen i världen sker ett paradigmskifte just nu där människor revolterar mot det standardiserade och strukturerade sättet att förhålla sig till sig själv och sitt liv. Metoo-rörelsen liksom den pågående manifestationen för klimatet och hållbarheten på jorden är båda rörelser som har sin grund i att människor tar sig själv, sina känslor och behov på allvar och står upp för dem – trots att det är obekvämt och irrationellt. Längtan efter mening är enorm i en värld där våra övriga behov enligt Maslow´s behovshiearki är uppfyllda. Just därför längtar vi efter transcendens, efter att få vara en del av och uppgå i något som är större än det egna livet och den egna lyckan. Äkta, autentiska känslor och upplevelser står högt i kurs. Just nu pågår en revolution som istället för att få oss att likna maskiner, istället skiljer oss från dem och lyfter fram de unika dimensionerna i vad de innebär att vara människa.

Den existentiella psykoterapin är en gren av den Humanistiska Psykologin och i mitt arbete som psykolog har jag förmånen att uppleva och vara en del av den transformation som sker just nu. När jag började arbeta kliniskt i början av 2000-talet var det ingen som förstod vad jag pratade om då jag lyfte fram frågor som värderingar, frihet och meningsfullhet. Idag söker människor sig till mig och min mottagning av just dessa skäl.

Precis som tidigare psykologiska strömmingar och perspektiv handlar det om vad världen behöver för att utvecklas framåt. I den komplexa värld vi lever i idag inser allt fler att tidigare förklaringsmodeller inte längre fungerar. Oavsett om uppgiften är att finna nya, innovativa sätt att lösa samhällsproblem på, att skapa framgång i ett företag eller ta ställning för sin egen livskvalitet – är den gemensamma nämnaren att svaren finns inom oss. Vi måste gräva djupare och ha tillgång till alla dimensioner av oss själva för att kunna leva väl i en värld där kundens behov står i centrum och där ett liv utan mål och mening inte är något liv att eftersträva. Att världskändisar som uppnått det gamla paradigmets mål att bli berömd och ekonomiskt oberoende kan drabbas av depressioner, missbruksproblem och i värsta fall begå självmord visar bara på att det paradigmet nått vägs ende. Vad är ett liv värt utan mening och vad har livet för mening om vi inte längre har någon värld att leva i då vi genom våra beteenden och vår livsstil skapat en global miljökatastrof och ändlösa krig?

Den tredje vägen handlar om att uppmuntra människan att träda fram och ta ett personligt ansvar för sitt liv och för sin omvärld. Det handlar om att bygga resiliens, motståndskraft mot turbulens och osäkerhet i en värld som kommer kräva att vi ställer om oss och byter arbete och liv flera gånger under livets gång. En sådan värld innebär att vi inte kan se mycket av det vi idag betraktar som psykiska problem som sjukdom utan som naturliga reaktioner på en värld som kräver nya förmågor av oss som vi saknar verktyg för att hantera. Utbildning i livskunskap och ett övergripande psykologiskt perspektiv på livet som skapar mening i den tid vi lever i nu är därför på väg att växa fram och ta plats i samhället.