0

 

Det finns inget bättre än att längta efter att gå till jobbet

Millenials har en stark drivkraft och behov av att hitta meningsfullhet i livet. Självkännedom står i centrum och man har gjort medvetna val kring identitet och livsstil som ofta är grundade i värderingar och en klar bild över vem man vill vara och vad man vill bidra med till arbetslivet och till livet i stort. Det handlar inte längre om att bara ha ett jobb och en försörjning, ej heller att få jobbet att bli arenan för att söka och finna en identitet där man genom att visa sig duktig kan få en bekräftelse på att man duger.

Att ”använda” eller behöva yrket som en identitet tillhörde det materiella och postmoderna samhället där jobbet stod i centrum för livets mening. Att vara och bli en duktig lärare, läkare, ekonom eller jurist var det som hela tillvaron gick ut på. För yngre generationer som har sett sina utbrända föräldrar jaga efter mer och bättre där det viktigaste av allt, känslan av meningsfullhet i tillvaron gått förlorad, är man inte beredd att göra samma val. Som en reaktion på bristen på mening i tillvaron samt som en konsekvens av att den artificiella intelligensen tar över allt mer av yrkeslivet, har millenials utvecklat en sund attityd till livet som ställer dem själva och deras behov i centrum.

Denna självcentrering ska dock inte missuppfattas som egoism. Egagemang och driv är nämligen nära sammankopplat med vad och hur man kan nyttja sig själv och sina förmågor för företagets bästa och för att bidra till samhällsutvecklingen och the greater good. Att många människor känner ett bristande engagemang i jobbet, trots att det innebär en trygg försörjning, status, utveckling och karriär, beror på att de flesta företag och organisationer drivs på ett traditionellt sätt där man ännu inte hunnit ställa om strukturer och organisera jobbet på ett sätt som möter meningssökande människors behov. Detta gör att människor slutar eller att de blir sjukskrivna på grund av depression eller utmattningsbesvär.

Nyligen kom rapporter som visade att nära 200.000 svenska ungdomar lider av dessa hälsobesvär, vilket signalerar ett akut behov hos det omgivande samhället att lyfta fram meningsfrågan på bordet. Trots att de flesta av de som lider har en god materiell standard och full frihet att göra val kring vem de vill vara och hur de vill leva sitt liv, är de uppenbarligen inte lyckliga. Den enkla förklaringen till detta är att ingen människa är en ö. Vi behöver andra människor och en omgivning som ser oss och som ger oss möjlighet att utvecklas och bli vår potential.

Jobbet är och kommer alltid att vara en viktig arena i livet eftersom det är där vi tillbringar mycket tid och också stimuleras och utvecklas i våra förmågor. I ett land som Sverige där vi har alla möjligheter och förutsättningar för att tänka nytt, ge frihet och utrymme för nytänkande tycker jag att vi borde våga lite mer och att våra chefer och arbetsgivare skulle se en omställning av organisationens strukturer som en av de viktigaste uppgifterna att jobba med. För detta krävs både kunskap och en personlighet som bygger på nyfikenhet och öppenhet för förändring, onekligen en utmaning i ett arbetsliv som under de senaste decennierna präglats av den totala motsatsen med fokus på standardisering, processer och rapportering med syftet att göra människan utbytbar och verksamheten strömlinjeformad.

Ledarskap, Engagemang och Innovation kommer därför stå i fokus när vi inom kort sätter igång ABLE Talks på DownTown Camper varje onsdag. Här kommer vi leda ett samtal och en diskussion kring dessa frågor för att bidra till en process som kan främja och inspirera till nya tankar och nya lösningar för arbetslivet. Mer information om detta kommer inom kort.

1

Kvinnorna tar över världen och styr oss mot en hållbar värld

Paradigmskiftet som för oss in i en ny tid bygger på traditionellt kvinnliga attityder och principer. Man är inriktad på att skapa fred, samförstånd, och samverkan, att värna om de utsattas situation och att ta ansvar för en värld som bygger på fred och ett aktivt arbete för att rädda planeten från miljöförstöring.

#Metoo rörelsen under senhösten 2017 var ett uttryck för att det samhälle som förs framåt av The Cultural Creatives börjar ta form och samlar miljoner människor som aldrig pratat med varandra i en gemensam strävan och mot ett gemensamt mål. I USA ser vi en historisk våg av kvinnliga demokrater som engagerar sig politiskt och vars gnista tänts både av Donald Trumps kvinnosyn och som getts bränslevia #Metoo-rörelsen.

I DN Världen (27/12 2017) kunde vi läsa om Lillian Salerno, en småföretagare och tvåbarnsmamma från Texas landsbygd som illustrerar den kraftfulla kvinnorörelse som tar form i USA just nu.

2017 började som ett mörkt år för de amerikanska feministerna då Donald Trump kom till makten och genast påbörjade en anti-feministisk politik. Ett år senare visar det sig att motreaktionen till Donald Trumps politik, såväl som den världsomspännande diskriminering mot kvinnor som uppmärksammats genom #metoo blivit den största politiska kraften under året. Redan veckorna efter Donald Trumps valseger började kvinnorna resa sig och engagera sig politiskt. I lokalvalen i november kunde vi bevittna resultatet av detta då en landsomfattande våg av segrar för kvinnor som aldrig tidigare ställt upp i politiska val i USA blev verklighet. Åtta transpersoner vann lokala val i USA under året och i Oklahoma, ett av de mest konservativa distrikten i hela USA, besegrade en 26-årig lesbisk demokrat en värdekonservativ abortmotståndare (DN 27/12 2017)!

I den senaste landsomfattande mätningen från CNN säger 56% av amerikanerna att de tänker rösta på demokrater och bara 38% på republikaner i delstatsvalen i år. Det är den största skillnaden mellan två partier som uppmätts sedan 1938. Den landsomfattande resningen bland mammor i villaförorter är en kraft sprungen ur grundläggande värderingar och har därför energin av en revolution. Under året kommer vi att se hur denna gräsrotsrörelse som samlar kvinnor från landsbygd till Washington mot ett gemensamt mål kommer utmana Donald Trump och den politik som han representerar på ett sätt som kommer påverka amerikansk politik för lång tid framöver.

På en högre nivå är detta just i linje med The Cultural Creatives roll i världen, att i elfte timmen göra revolution och hjälpa och leda världen bort från destruktivitet och mot en hållbar framtid. Donald Trump behövdes tyvärr för att tända gnistan för att vi alla skulle få en tydlig bild av de två helt olika civilisationer som världen delats in i. Den rörelse vi nu ser tar form framför våra ögon handlar om själva livskraften i livet och är därför i grunden inte politisk i traditionell mening. Bortom blockpolitik och särskiljande åsikter, traditioner och attityder till livet förenas människor nu världen över i en gemensam rörelse mot en hållbar värld. Denna rörelse leds av kvinnor och framtiden kommer i allt högre utsträckning att styras av dem.

Välkomna till min workshop på DownTown Camper den 9e januari kl 8-8.40 då vi kommer prata mer om detta!

1

 

Livskraften banar vägen för det nya paradigmet

Vi upplever just nu en peak gällande psykisk ohälsa och utmattningstillstånd i vårt samhälle. Stora, omvälvande samhällsförändringar sker som bekant inte över en natt utan pågår i en process som kan ta en generation innan det nya manifesteras. Det har gått tjugo år sedan människor i västvärlden började utveckla psykisk ohälsa och utbrändhet fick ett namn och ett ansikte. Fram till nyligen har samhället censurerat de bakomliggande orsakerna och lastat individen för bristen på hållbarhet.

Idag har utmattning och depressioner tillsammans med ångest blivit en verklig epidemi som de flesta människor är drabbade av personligen och/eller i sin omedelbara närhet. Magnituden av problemet tvingar oss motvilligt att inse att vi måste sätta människan i centrum och låta arbetslivet och samhället anpassa sig därefter, för att komma tillrätta med den våg av brist på hållbarhet som den västerländska människan uppvisar.
Ur mitt perspektiv är det själva livskraften som tagit över och som förändrar vårt samhälle i grunden. Det är livskraften som föder fram det nya paradigmet som vi just börjar skymta konturerna av. Att gå i väggen har länge uppfattats som ett tecken på ohälsa, ett avvikande beteende i förhållande till en norm som angett att orka och klara av att hantera livet är tecken på hälsa och normalitet.

I takt med att utbrändhet blivit en folksjukdom har perspektivet börjat ändras och man börjar äntligen ta in den existentiella dimensionen av detta tillstånd som innebär att ”gå i väggen” i själva verket är ett friskt tecken på osunda livsomständigheter och strukturer i livet som är oförenliga med det som ger livet mål och mening i den tid och i den verklighet som råder nu. Att inte klara av att anpassa sig, att inte orka med och att uppoffra sitt liv för jobbet, för bekräftelsen på sin duglighet eller som övergripande mål i livet är i själva verket ett uttryck för att man är i kontakt med sina djupare dimensioner och bärare av samhällsutvecklingen mot ett nytt paradigm.

Om gårdagens samhälle och det postmaterialistiska paradigm som vi nu lämnar handlade om ”plikten framför allt”, om att uppoffra sig och trycka undan själen till förmån för prestation och byggandet av det materiella välfärdssamhället, handlar det nya paradigmet om våra psykologiska och våra själsliga behov. Att känna sig själv, att ägna tid åt personlig utveckling, att nära sina relationer och sina andliga behov har blivit modernt. Det är till och med meriterande att ha varit utbränd eller deprimerad eftersom man då anses vara medveten och i kontakt med de värden som det nya paradigmet handlar om. Det är de introvertas tidsålder som vi går in i nu där det är det personliga uttrycket, det unika och särskiljande som lyfts fram som eftersträvansvärda egenskaper i det nya samhället.

I ett djupare perspektiv är det själva livskraften hos människan som driver denna utveckling framåt. Läkningen från utmattning och depression handlar om att ta sig själv på allvar, att respektera sig själv och sina behov och att leva autentiskt i betydelsen att vara trogen mot sig själv. Livskraften är den starkaste kraften i livet och den kan vi bara bejaka och följa eftersom vi inte har något att sätta emot. Ännu lever vi med rester från gårdagens paradigm vars syfte är att försöka döva och kontrollera livskraften bland annat med hjälp av antidepressiv medicinering, ångestdämpande och sömntabletter. Detta kan vara en nödvändig del av en behandling men det gemensamma behovet för den västerländska befolkningen just nu handlar om resilience, om att ingjuta människor hopp och kraft och att erbjuda vägledning i ett förhållningssätt till sig själva och till livet som bygger på medvetenhet och ansvar för sig själva, för sin omgivning och för världen. Detta eftersom det medvetna såväl som omedvetna behovet hos människor i vår del av världen handlar om att finna vägar till ett hållbart liv och ett hållbart samhälle för en hållbar värld.

1

Paradigmskiftet är här!

Det börjar bli dags att summera året som gått och att samla ihop sig inför jul och nyårshelgerna. För mig som betraktar och reflekterar över tillvaron med paradigmskiftet som relief till både människors mående, arbetslivets status samt samhällets utveckling, är min slutsats att mycket har hänt under 2017.

För mig är 2017 det år som kommer gå till historien som det år då vi slutade prata om att vi befinner oss i ett paradigmskifte till att faktiskt se hur det börjar ta form i konkreta beteenden som sker inom ramen för en global förändringsprocess där hållbarhet är den gemensamma nämnaren.

Detta märker jag i möten med individer som kommer till våra öppna, dagliga workshops på DownTown Camper där vår ambition är att skapa forum för att gestalta paradigmskiftet för att diskutera och mötas kring angelägna frågor i tiden. Jag märker det i min kontakt med chefer och på arbetsplatser där det kompakta motståndet, censuren, börjar rämna för att lämna plats för förvirring och trevande försök till nyorientering. Auktoritära chefer, traditionella strukturer och karriärtrappor känns plötsligt väldigt ålderdomliga och ur tiden.

På samhällsnivå har #metoo rörelsen en gång för alla gjort upp med respektlösa beteendemönster människor emellan. I grunden handlar denna rörelse om makt och utvecklingen framåt handlar om att de kärnvärden såsom demokrati, delaktighet, kvinnors rättigheter och socialt hållbara interaktionsmönster som bygger på alla människors lika värden oavsett position, bakgrund, eller kön – tar plats och ger uttryck för det paradigmskifte som drivs framåt av The Cultural Creatives på global nivå. Morgondagens samhälle tar form framför våra ögon och kommer bli ännu tydligare under 2018.

Som i alla paradigmskiften finns det vinnare och förlorare men kriser kan som bekant även leda till utveckling. Just nu i jultider sänder jag därför mina tankar till detaljhandeln där de rekordförsäljningar för klädbutiker och köpcentrum som varje jul resulterat i år ut och år in, nu verkar vara till ända. Näthandel och ändrade konsumtionsvanor hos befolkningen i stort ligger bakom denna förändring som är helt i linje med de hållbarhetsvärderingar som präglar dagens och ännu mer morgondagens konsumenter.

Under 2018 kommer vi se hur människors attityder och värderingar förändrar strukturerna i arbetslivet och i samhället givet att vi nått en ”tipping point” där de som driver på nu är i överläge. ”Beviset” på detta fick jag idag då jag av en händelse hörde en stor, stark man från matchokulturen Mexico säga att en riktig man tar ansvar. ”Att bli eller vara vegan är därför något a det mest manliga man kan tänka sig”!

Med dessa ord av hopp vill jag tacka er för året som gått och önska er en fridfull julhelg.

God jul!
Fredrik

2

 

Välj när du vill jobba

Kring milleniumskiftet ägnade jag mig åt att intervjua människor i 30-årsåldern som var sjukskrivna på grund av utbrändhet. Jag ville fånga de bakomliggande orsakerna till att människor med fantastiska liv i ett av världens tryggaste och mest fria länder gick sönder inombords.

En av de centrala slutsatserna av detta arbete som jag skriver om i min första bok ”Att få livet att gå ihop – om karriärmänniskors arbets- och livsvillkor”, handlar om att det uppstått en klyfta mellan människors grundläggande behov och värderingar i relation till arbetslivets och samhällets strukturer. Människor upplevde att det som de tyckte var viktigt i livet som t.ex. att vara närvarande med barn och att vårda sina relationer, inte var möjligt att förena med de krav och förväntningar på fokus och tillgänglighet som arbetsgivarna ställde.

Det har gått snart tjugo år sedan dess och det har både hänt mycket och samtidigt väldigt lite. Det paradigmskifte som jag då anade har nu blivit tydligt framträdande för de flesta och arbetslivet och samhället har tvingats till innovativa lösningar och förändringar för att få de arbetstagare de önskar anställa och behålla till sina verksamheter. Några företag går steget längre och är föregångare i att anpassa arbetet till livet istället för som tidigare, tvärtom.

På webbbyrån Invise i Stockholm har man sedan 2013 låtit de anställda jobba när de vill och varifrån de vill. Så länge som du arbetar effektivt runt 40 timmar per vecka så kan du själv anpassa jobbet så att hela livet fungerar (DN 30/11 2017). Detta innebär att du kan få jobba på kvällar och helger om du vill, eller för den delen förlägga din arbetstid till ”vanlig” kontorstid. Denna frihet under ansvar bygger på en människosyn där man tror att människor vill arbeta och att frihet och förtroende är nycklar för ökat personligt ansvarstagande, motivation och engagemang. Genom att styra och kontrollera mindre får man människor att trivas, prestera bra och må bra.

Jag är övertygad om att Invise är en föregångare för en utveckling som snart kommer bli vanlig. Det är det underliggande paradigmskiftet som driver fram dessa nya lösningar som i grunden handlar om att människor inte längre är beredda att offra sig och sitt liv för jobbet. Precis som i det gamla bondesamhället vill man hantera livet mer utifrån sin egen rytm där livets olika dimensioner av relationer och egna behov behöver få större utrymme. Det handlar inte om att man inte vill arbeta utan att man behöver balansera livets olika delar för att skapa harmoni och livskvalitet.

För att denna grundläggande förändring i arbetslivets strukturer ska bli verklighet krävs att arbetsgivarna ger människor förtroende och vågar ha tillit till att människor faktiskt vill arbeta och prestera. Den andra sidan av myntet är att människor måste lära sig att ta ett personligt ansvar för livsbalans och livsval för att undvika gränslöst arbete och utbrändhet som negativa sidoeffekter. Mycket arbete kvarstår men detta är definitivt rätt väg att gå!

1

Den västerländska våren

 

Sedan 2000-talet inleddes har det blivit alltmer tydligt att vi lever i en tid då världen som vi känner den förändras på ett snabbt och dramatiskt sätt. Det handlar om ett nytt utvecklingssprång i människans historia i paritet med jordbruksrevolutionen som en gång för alla förändrade människans levnadsvillkor och grundläggande attityd och förhållningssätt till livet. Fram till dess hade människan levt i samklang med naturens och livets växlingar där anpassning till de yttre omständigheterna, kontakten med den andliga dimensionen och samverkan och kittet människor emellan var de pelare som bar upp livet.

Med jordbruksrevolutionen för ca 12.000 år sedan blev människan istället bofast och livet började organiseras och struktureras efter inmatade områden för odling där människor föddes, levde och dog. Under perioder i historiens gång har yttre omständigheter såsom krig, förföljelse, väder och natur gjort att människor behövt bryta upp för att söka sig en ny boplats och bygga sig ett nytt liv. Fram till för ca 100 år sedan levde till exempel stora delar av Sveriges befolkning i fattigdom och tusentals människor lämnade hela livet bakom sig för att bege sig till Amerika med hopp om att kunna skapa ett nytt liv med bättre förutsättningar.

1900-talet har invaggat oss i tron att vi blivit herrar över livets alla dimensioner och att vi med hjälp av kontroll, vilja och hårt arbete ska kunna få saker och ting att förbli som vi önskar. Därför blir vi t.ex. rasande om vi drabbas av sjukdom eller lider förluster av olika slag. Att bli av med jobbet trots att marknaden förändrats kan uppfattas som en personlig kränkning. Sammantaget gör detta att den västerländska människan lever i opposition och konflikt med sin omvärld eftersom den förändras i en takt som vi inte alltid önskar eller håller med om. Ilska, frustration, oro, ångest, depression och förtvivlan är några vanliga symptom på dessa missförhållanden.

2010 startade den Arabiska våren som byggde på att folket i mellanöstern och i Nordafrika reste sig mot etablissemanget och inledde ett paradigmskifte som tyvärr inte utvecklades i den riktning man hoppats på men som tydliggjorde folkets behov och världsbild. 2012 var ett år som Maya kalendern förutspådde som ett undergångsår. Det var också kring den tiden som jag startade min blogg eftersom jag i mitt liv och arbete med människor blivit medveten om att vi levde i ett paradigmskifte som behövde få ord och tydliggöras för att bli greppbart och möjligt att förhålla sig till.

I Västvärlden sker en liknande rörelse på ett sätt som blir mer och mer tydligt. Folket tar ställning för hållbart liv och engagerar sig i politik, i miljöfrågor, mänskliga rättigheter, hälsa och demokratifrågor. Det nya paradigmet tar helt enkelt form i den lilla världen, bland människor och hos folket – medan etablissemanget, samhällets institutioner, näringslivet och arbetslivets strukturer fortsätter hålla emot och censurera den verklighet som människor faktiskt lever i varje dag. Men folket reser sig och vägrar mer och mer att anpassa sig till det ”gamla”. Istället för att visa lojalitet mot sin arbetsgivare och stanna på kontoret på kvällar och helger väljer många millenials att gå hem vid 5 och visar därmed på det för dem självklara i att ha ett liv utanför jobbet. De förändringar i människors attityder till liv och arbete och de behov som allt fler tar ställning för är tecken på en ”revolution” en folkets rörelse i paritet med den Arabiska våren fast med utgångspunkt i de ohållbara strukturer som gör den västerländska människan fången i ett liv som hon inte finner mening i. Jag skulle inte bli förvånad om vi om 5 år kan läsa om det som hände nu med referens till ”Den Västerländska Våren” – en omvälvande tid av kris och utveckling som utmynnade i en ny väg som bygger på hållbart liv i alla dess dimensioner.

2

Avtrubbning och förnekelse är vägen till undergång

Vi lever mitt i en tid då bristande hållbarhet gällande såväl miljön, som samhället, arbetslivet och den enskilda människans inre liv är frapperande. Miljökatastroferna duggar allt tätare och hela städer och regioner försvinner under okontrollerbara vattenmassor, krig och konflikter river sönder samhällen, länder och stater, arbetslivets strukturer är oförenliga med människors grundläggande behov och leder till stressrelaterad ohälsa och bristande motivation, och miljoner människor slits sönder av depressioner, utmattningstillstånd och livskriser.

Allt detta läser vi om, pratar om och tar in via TV, sociala media och andra kanaler. Det råder ingen brist på information och nyhetsrapportering.

Mot bakgrund av ovanstående är det irrationellt att världen inte präglas av ett kollektivt uppvaknande och ett kollektivt ansvarstagande för de gemensamma frågor som vi behöver hantera om målet är att skapa en hållbar värld. Som tur är finns det en falang som har nått denna högre grad av upplysning och medvetenhet och som faktiskt gör något – i det lilla som i det stora. Problemet ligger i att det samtidigt finns en stor massa med Donald Trump i spetsen som lever med ett kompakt förnekande av sakernas tillstånd.

Förklaringen till detta handlar om människans psykiska försvar där avtrubbning och förnekelse nu som i alla tider har varit vägen till undergång i tider då omständigheterna krävt insikt och mod att förändra. Oavsett om det gäller miljöfrågan, samhället, arbetslivet eller vår egen hälsa och livskvalitet, måste vi konfronteras med det som vi helst inte vill se eller tänka och känna kring för att ta in hur det faktiskt förhåller sig. Motståndet till detta till synes självklara handlar om att vi lider brist på mod och resilience och att vi under decennier lärt oss att modellen är att leva avtrubbade i vår egen lilla bubbla där vi inte behöver befatta oss med det som gör ont. Istället för att brottas med livet och lära oss att hantera lidande tar vi piller som lägger locket på och som förstärker censuren.

Vägen framåt handlar om att vi behöver ledare som förmår teckna en väg framåt som ger en vision om en framtid som människor kan lockas av och hämta kraft ur. Det är med hjälp av visionen, av bilden av en väg framåt som man kan hämta mod och kraft att utmana sig själv och sina psykiska försvar. Väl där handlar det om att låta bilden av den faktiska verkligheten sjunka in och att acceptera det nuläge som råder. Det är ofta här som vi istället för att dröja kvar stänger till och springer tillbaka in i ”Censurrummet” där vi kliver tillbaka och fortsätter vandra på den väg som vi vet leder till undergång men som är trygg, säker och förutsägbar i upplevelsen. För att lyckas med det behöver vi öka avtrubbningen och förnekelsen mot sakernas faktiska tillstånd och blir då naturligt mer stängda när vi istället skulle behöva öppna upp.

Förlösningen kommer när vi till slut förmår släppa taget och inse att miljöförstörelsen är ett faktum som kräver omedelbara insatser här och nu, att krig och konflikter måste vändas till fred och samverkan, att arbetslivet måste förändras och utgå från människans behov samt att vi behöver tillämpa en livsstil som gör oss hållbara. Allt detta kräver insikt, mod och personligt ansvar, en ”cocktail” som leder bort från undergång till en hållbar och ljusare framtid.

0

Vad är det som fattas?

Det har gått 20 år sedan utbrändheten kom till Sverige. Som från ingenstans seglade människor i sina bästa år plötsligt ihop och gick i väggen, fullkomligt utpumpade på energi men i övrigt fullt friska. Jag är fortfarande tacksam för att jag tidigt gav mig ut på en resa i Sverige där jag hade förmånen att få möta människor i olika delar av landet, i storstad som på landsbygd, män och kvinnor och i olika sociala situationer, som i långa, öppna, intervjuer försökte finna orden för att beskriva sin situation och sin upplevelse.

Det fanns i princip ingen hjälp att få i sjukvården på den tiden och man blev ofta sjukskriven på obestämd tid, utan plan eller stöd för hur man skulle kunna ta sig tillbaka. Skammen över att inte orka, att inte klara av att sköta sitt arbete och att vara hemma och sjukskriven trots att man på utsidan såg frisk ut, var den känsla som stack ut allra mest.

När jag blickar tillbaka är min tolkning att de som slogs ut snabbast var dels människor med totalt sett påfrestande livssituationer, ofta medelålders kvinnor som skulle jonglera med tonårsbarn, åldrande föräldrar och ett arbetsliv i total förändring där många serviceyrken övergick till att bli säljorganisationer parallellt med omställningen till internt, datorer och en teknisk utveckling som transformerade arbetslivet för alltid. Dels unga, högkänsliga personer i 30-årsåldern som upplevde en bristande känsla av meningsfullhet i en tillvaro där allt var möjligt och serverat för dem. Av dessa olika ingångar till utbrändhet var den gemensamma nämnaren en bristande känsla av sammanhang och meningsfullhet i relation till arbetslivet och till det omgivande samhället – om än av olika anledningar.

Sverige och resten av Västvärlden som drabbats av samma epidemi har sedan dess satsat åtskilliga miljarder på att komma tillrätta med problemet. Miljoner människor går på antidepressiv behandling och sömnmedel, lika många har gått eller går i KBT (Kognitiv Beteendeterapi) för att lära sig hantera stress och bättre anpassa sig till rådande strukturer, stresskliniker, yogakurser, meditationsappar och en aldrig sinande ström av självhjälpslitteratur och TV-program har fokuserat på vår psykiska hälsa och hur vi ska komma tillrätta med utbrändheten. Det finns nog få frågor som belysts mer och som människor i allmänhet idag vet mer om, än just utbrändhet. Har man inte själv varit drabbad känner man någon/några i sin omedelbara närhet som gått igenom denna kris.

20 år senare, då vi närmar oss 2020-talet, kan vi bara konstatera att vi på samhällsnivå inte tycks ha kommit någonstans med våra insatser. Sjukskrivningarna till följd av utmattning och den psykiska ohälsa som hänger ihop med långvarig stress är all time high och idag den främsta orsaken till sjukskrivning i Sverige och i många andra välfärdsländer. Skillnaden nu mot då är att vi vet oerhört mycket om ämnet och att vi har blivit experter på olika metoder och modeller. Många kan mer om olika varianter av meditation och yoga, åtminstone på ett intellektuellt plan, än vad våra systrar och bröder i Asien eller i Indien som vi importerat metoderna ifrån, hört talas om.

Slutsatsen som vi borde dra av denna frenetiska iver att finna lösningar på ett komplext problem som försämrar livskvalitén för miljoner människor världen över, är att det är något som fattas. Kan det vara så att vi har gjort en felaktig eller otillräcklig analys och tolkning av situationen och utbrändhetens verkliga orsaker som gör att alla försök till lösningar blir overksamma? Och/eller är det så att insikt och kunskap inte räcker utan att vi också behöver ändra beteenden och vanor för att upplevelsen av det egna måendet ska förbättras?

Min erfarenhet är att inga kurser, modeller eller metoder fungerar om det saknas en sammanhängande berättelse som förklarar vad, när och varför en viss metod eller en viss kurs kan behövas. Det betyder att en yogaklass, en mindfulness kurs eller en stresshanterings utbildning kan vara helt fantastiskt bra – men om mottagaren inte förstår själva grunden för sitt mående eller hur den nya kunskapen ska kunna bidra till en förbättring, kommer effekten att vara begränsad eller t.o.m. verkningslös.

Det är i detta träsk vi har fastnat och vägen framåt handlar om att skapa och formulera den gemensamma berättelsen kring vart vi befinner oss och varför. Först då blir de fantastiska metoder, kurser, böcker och andra hjälpmedel tillämpbara och kan bidra till en verklig förändring för den stora massan av människor som behöver genomgå ett paradigmskifte i synen på sig själv och sin omvärld samt i hur man väljer att agera och ta ansvar för sitt liv.

Sverige är ett rationellt land och kanske kan vi därför ta en ledande position i att avtäcka censuren över sakernas verkliga tillstånd genom att inse att vi behöver börja om och titta på orsakerna till vårt hälsotillstånd från en helt annan synvinkel.

Det handlar om att öppna sina sinnen och att börja fundera över vad detta fenomen egentligen handlar om?

0

Millennials och hoppet om framtiden

Det är naturligt att det är dagens unga vuxna som är födda på 1990-talet och senare som är de främsta anhängarna av de nya värderingar som präglar morgondagens samhälle.

De värderingar de anammar och det som de tar ställning för gällande sitt liv är en naturlig följd av de brister som industrisamhället orsakat på ett mänskligt plan, men det de vill åstadkomma är inget mindre än en revolution av arbetslivets och samhällets strukturer.

Millennials sätter livet i första hand. Hur man mår, hur man vårdar sina relationer, vilka värderingar man har och hur man skapar mening och hållbart liv för sig själv och för världen är själva kärnan. På en arbetsmarknad där det är hård konkurrens om de bästa hjärnorna kommer millenials drivkrafter och anspråk att tvinga företagen och samhället framåt i önskad riktning. Detta är helt i sakens ordning eftersom det är Millenials som omsätter det andliga trappsteg i Maslow´s behovshierarki till konkret verklighet.

Förutsättningen för att detta projekt ska lyckas är att ekonomin är god och att vi fortsätter leva i en högkonjunktur. Då resten av världen står i brand och ekonomiska problem, terrordåd, krig och annat elände präglar många andra länder inom och utom Europa, står Sverige som garant inte bara för välfärd utan för ett ångande lok som tuffar framåt och som går i bräschen för det moderna livet. Sverige blev redan efter andra världskriget känt för sin sociala invention och skapade världens första och sanna välfärdssamhälle.

Välfärd idag bygger på att vi anammar många av de värden som vi slängde ut med badvattnet under 1900-talets iver att bygga Folkhemmet, men det är just för att projektet med den ekonomiska och materiella välfärden har lyckats som Sverige nu kan ta på sig rollen att leda övriga världen in i morgondagens modernitet.

Utmaningen står i att stora delar av övriga världen helt struntar i dessa världen och befinner sig där Sverige var för 50 år sedan. Det är ekonomisk och materiell välfärd som räknas och om man under tiden jobbar ihjäl sig och förstör miljön så tycker man att det är värt priset.

Hur ska Sverige kunna konkurrera med kineserna som pressar priserna på varor och tjänster t.ex? Det är just detta som är kärnan i omställningen i vårt arbetsliv och i vårt samhälle idag. Det handlar om pengar och om synen på hur vi tjänar mest och snabbast. Att som i Sverige inse att om livet känns meningslöst och vi förstör planeten så spelar inga pengar i världen någon roll. Den insikten är ett exempel på högre värden som man kan ”unna” sig då man har de mer basala behoven på plats.

Det Sverige kan göra tillsammans med andra välfärdsländer är att visa på en väg framåt där det kanske ibland får kosta lite mer och ta lite längre tid – för att det är värt det! I Sverige är vi tex beredda att betala för ekologiskt odlad mat även om den kostar mer. Det är det som gör att det idag går att få våra bönder att ställa om till ekologiskt jordbruk. I slutändan handlar det om att vi behöver få mat på bordet och kunna försörja oss själva och familjen. Först då kan vi unna oss att fundera på andra frågor.

I Sverige händer det helt fantastiska saker just nu och utvecklingen går i rasande fart framåt. Nu gäller det att vi parallellt tar in vart resten av världen befinner sig så att vi kan möta dem, vägleda dem och inspirera dem att hjälpa oss att genomföra det globala paradigmskifte som världen behöver!

0

Donald Trump möter dem som sitter fast i Censur

F ör stora delar av världens befolkning är det obegripligt att Donald Trump kunde vinna det amerikanska presidentvalet givet att hans värderingar och hans syn på såväl människan som vår omvärld går stick i stäv med vad många av oss tror på och vill stå för.

En demokratiskt framröstad president kan dock inte avfärdas med några andra förklaringar än att majoriteten av det amerikanska folket faktiskt vill att hans politik ska prägla utvecklingen i landet framåt. På motsvarande sätt som det brittiska folket via Brexit sagt att de inte vill vara en del av den Europeiska Unionen.

En analys av rösterna i såväl Amerika som i Storbritannien visar att det råder en enorm klyfta mellan generationer och mellan subgrupper i värderingar och i synsätt där utgången i båda dessa länder lyfter fram att det är vita, medelålders eller äldres röster som vunnit. Yngre generationer kommer däremot att få ärva ett land vars värderingar de inte överhuvudtaget kan eller vill känna igen sig i. Detta betyder att utgången av det amerikanska presidentvalet liksom Brexit är uttryck för ett bakåtsträvande som kan tyckas helt obegripligt men som vare sig vi vill inse det eller ej signalerar ett tydligt budskap som vi måste lyssna på, tolka och förstå.

Hela världen är i förändring och globaliseringen, digitaliseringen och teknikens framväxt liksom klimatfrågan, och en allt större fokusering på människans egna resurser att skapa och formge sig själv utifrån att man är sin egen lyckas smed och att allt är möjligt, har haft en ofattbart stor betydelse för oss människor ur psykologisk synvinkel. På några få decennier har allt som vi tagit för självklart försvunnit och all den trygghet och förutsägbarhet som människan behöver har grusats och blivit till intet.

Förvirring har blivit ett konstant tillstånd för de flesta där yngre generationer som fötts och som vuxit upp mitt i globalisering och digitalisering självklart har andra förutsättningar att relatera till och se fördelarna med dagens samhälle än vad generationer som står för enorma omställningar har där livet i många fall faktiskt också har blivit sämre och där man har känslan av att inte hänga med och att ha förlorat mycket av den livsstil och den trygghet som man faktiskt var nöjd med.

I termer av Förändringens Fyra Rum (Se tidigare inlägg på detta tema för beskrivning av modellen) som jag ofta återkommer till i min analys av människans och tidens villkor kan man säga att samhällsutvecklingen och skiftet från en era till en annan har delat världen i två delar där det idag finns en avgrund emellan. Förvirringen som är resultatet av det rådande paradigmskiftet har gjort att en del av befolkningen fastnat i Censurrummet och bosatt sig där. I detta rum vill man att allt ska bli som förut, det var bättre förr. Man vill inte/orkar inte längre lyssna på vad som händer ute i världen och ta in klimathot, flykingfrågor eller fundera över vem man är och sin personliga utveckling. Istället vill man ha lugn och ro, förutsägbarhet och trygghet. Donald Trump såväl som Brexit är båda uttryck för att en betydande massa av befolkningen sitter fast i Censurrummet och strävar bakåt istället för framåt. Man gillar tanken på att stänga ute den komplexa världen och fokusera på hemmaplan. Om vi blundar för miljöförstöringen kan vi faktiskt få köra våra bilar, elda som vi vill och strunta i att nästa generation kanske inte har någon planet att förhålla sig till för att vi genom vår ignorans har förstört den. Genom att stänga gränserna och få ut flyktingar och invandrare slipper vi förhålla oss till den komplexitet som olika folkslag och religioner innebär.

Vinsten är enkelhet, förutsägbarhet och status-quo istället för ständig förändring. Dessa värden svarar upp mot grundläggande känslor av oro, utanförskap och brist på trygghet.

Samma paradigmskiftet som orsakat att en stor del av befolkningen klivit in i Censurrummet och låst dörren, har fört en annan del av befolkningen upp i Inspirationsrummet. Där är det härligt att vara, livet är fullt av möjligheter, av utveckling och man ser en mening i att vi är fria att skapa vårt liv och att formge vår omvärld till en bättre värld att leva i. Detta är rummet för ”The Cultural Creatives” som idag är en subgrupp i ständigt växande och som imorgon kommer vara i majoritet. Detta är människor som strävar efter såväl yttre Hållbarhet i förhållande till miljön som inre Hållbarhet i form av vår hälsa och våra existentiella behov. Barack Obama var och är en företrädare för denna subgrupp som gått emot etablissemanget i många frågor baserat på just värderingar som handlar om tolerans mot olikheter, fokus på hållbarhetsfrågor och omsorg om människan i en global värld. Det är välutbildade och yngre generationer som har utbildning, kunskap och förutsättningar att tillgodogöra sig det framtida samhället som befinner sig här och som självklart vill framåt och se förändringar som gör att det nya samhället, den nya tidseran som vi klivit in i kan ta form och bli verklighet för fler.

Det amerikanska presidentvalet liksom Brexit visar dock att utvecklingen gått för fort och att människor inte hänger med. I Inspirationsrummet är utmaningen att vänta in andra, att lägga tid och kraft på att få med sig sin omgivning och att hjälpa dem att komma med på tåget som annars riskerar att gå så fort att många faktiskt inte kommer med. Det är ju också så att många människor i Inspirationsrummet inte heller mår bra, men av andra anledningar. Här bränner man ut sig för att man gör för mycket, för att man grips av högmod och frosseri och gapar över mer och mer i en tid och i en värld som är utan gränser. Utveckling och teknik behöver utgå från människan istället för att människan ska anpassa sig till strukturer och fenomen som om de hade ett värde i sig själva. I den nya tiden riskerar vi att kasta bort värden och behov som är viktiga för att vi ska må bra och kunna leva ett liv i harmoni med våra fysiska, psykologiska och existentiella behov. Så ser det inte ut idag och här har vi mycket kvar att lära oss.

Jag tänker därför att världen behöver en chock just nu som skakar om och som lyfter bort Censuren och visar saker och ting som de faktiskt är. Vägen framåt handlar om att vi lyfter fram Förvirringens Rum som gemensam mötesplats för världens befolkning. Den del av världen som befinner sig i Inspirationsrummet behöver kliva ner till Förvirring för att där möta dem som befinner sig i Censurrummet och som nu kanske vågar ta ett steg framåt just för att man lyssnat på dem och deras röst har blivit hörd.

Det är ofelbart så att framtiden tillhör de yngre generationerna och de behov som världen har av läkning och utveckling kommer gå i en mer långsam takt nu givet det som har inträffat. Den information, kunskap och kompetens om världens och människans behov som de som befinner sig i Inspirationsrummet grundar sitt förhållningssätt till livet på behöver omsättas i en pedagogisk form som gör att de som sitter fast i Censurrummet lockas ut därifrån och successivt kan ta in och lära sig förhålla sig till den nya tiden. Ur mänsklig synpunkt är det dock klart att människor vars upplevelser är att de bara förlorar på utvecklingen framåt, inte kommer bli mer öppna, generösa och toleranta mot andra om man inte först tar reda på vad de behöver, möter dem där de är och bygger därifrån.

Det är ett stort arbete som måste göras i Förvirringens Rum som medelålders och äldre generationer tvingas gå igenom men som yngre generationer inte berörs av på samma sätt. Det handlar om att acceptera att världen som vi känner den helt har förändrats och att den lugnare, tryggare och mer harmoniska tillvaro som 1900-talets senare decennier handlade om för alltid är förbi. Den tiden kommer inte tillbaka men för att kunna öppna oss för framtiden måste vi lära oss att acceptera saker och ting som de är och få utrymme att släppa taget om och att sörja det vi upplever att vi har förlorat. Kanske är det svårt för en upplyst världsmedborgare att förstå att man kan sörja att staden man lever i inte bara består av vita människor ur samma socialgrupp som man själv, att man inte kan strunta i att rökning är farligt och att man behöver tänka på vad man äter för att inte bli sjuk. Det kan också vara en sorg att fabriker, kolgruvor och annat lagts ner för att de förstör miljön och blivit olönsamma. Trump och Brexit ger för ett ögonblick hopp om att det faktiskt går att vrida klockan tillbaka och många kan känna glädje och eufori över att det snabbtåg som styrt världen framåt och som man inte kunnat följa med faktiskt har kommit till ett stopp. Sannolikt behövs Trump och Brexit för att människor ska inse att deras liv inte blir bättre med dessa lösningar och att det sista hopp om tillbakagång som knutits till dem inte har någon verkan. Först då kan människor bli redo att släppa taget och att öppna sig för en ny verklighet med ödmjukhet istället för förakt.

Med tanke på att den andra halvan av befolkningen grundar sina åsikter och sin strävan på forskning, på vetenskaplighet och som anpassning till en ny tid som ingen kommer kunna stoppa eller göra något åt, är det dock inte möjligt för varken Trump eller Brexit att leverera på de önskningar som väljarna bakom uttrycker. Det går inte att vrida tiden tillbaka och det finns en kraft i livet som är starkare än människan, inklusive en amerikansk president.

Det tillfälliga stoppet i utvecklingen behövs för att den delen av befolkningen som behöver ställa om mellan en tidsera som de tyckt om till en ny som de känner sig osäkra inför, ska få utrymme att få genomgå ett sorge- och omställningsarbete medan de som driver utvecklingen framåt får stanna upp och integrera sina värderingar och synsätt och då kanske inse att delar av det som den andra halvan av befolkningen uttrycker och står för faktiskt har ett värde som vi inte får glömma bort. Trygghet och förutsägbarhet är mänskliga behov oavsett tidsålder och den fråga som vi tappat bort i strävan mot det nya samhället är hur vi kan skapa den känslan i oss själva och i förhållande till andra i en tid av ständig förändring där det alltid finns mer och bättre att upptäcka och att uppleva. Nyckelordet är gränser och hur vi kan lära oss att skapa och förhålla oss till gränser som vi själva måste sätta utifrån våra värderingar och vår förståelse om människans behov och villkor.

Just nu befinner vi oss kollektivt i chock och i förvirring men med tid och perspektiv kan vi från båda delar av klyftan mellan vi och dem finna vägar till närmande och bygga broar på vilka vi med tiden gemensamt kommer kunna gå in i framtiden. För att lyckas med det kommer vi att behöva oss i några av livets viktigaste dygder; tålamod och ödmjukhet.