0

Det finns ingen plats för födelse

”Under 2013 har allt fler larm från barnmorskor och forskare kommit om en svensk förlossningsvård i kris. Krisen är ett symptom på ett samhälle som håller på att gå vilse i skattesänkningar”, skriver Nina Björk i DN 9/12. Artikeln är en djupt existentiell betraktelse över vår tid och över det samhälle som vi är med och skapar och hjälper oss att höja blicken och få syn på det sanslöst destruktiva i vår livsstil. Nina Björk lyfter fram att ett gemensamt intresse i ett samhälle och för människor med olika ursprung och perspektiv på tillvaron, är just födelsen. Om vi inte föds finns vi inte, hur kan vi då säga att annat är viktigare? Krisen i förlossningsvården är därför att betrakta som ett samhälle i kris, ett samhälle som har gått vilse i vad som är viktigt och som tappat riktning och kompass.

 
Vi är så upptagna med att fokusera på den ständiga karusellen av produktion, tillväxt, effektivitet och teknik att vi missar att vi i farten kastat bort själva människan, hon för vilken hela maskineriet är byggt! Detta maskineri styr vår liv, för inte kan det vara vi som styr i ett samhälle där födande kvinnor inte kan vara säkra på att möta en människa som hinner se dem och säkerställa en trygg och säker förlossningsmiljö? Nina Björk ställer denna fråga på sin spets då hon i annalkande jultid undrar: ”Vilket är vårt försvar för att vi i dag i Sverige säger samma sak som blev sagt till en annan kvinna för tvåtusen år sedan när hon skulle föda sin son – det finns ingen plats för födelse här? Är vårt försvar att vi tyvärr inte har råd för att vi har prioriterat andra saker?”

 
Självklart finns det ingen som tycker att detta är en rimlig situation men att vi nu lever med den tyder på att vi har gått vilse. Lösningen som Nina Björk ser det handlar om att se sanningen i vitögat och börja om – med människan och hennes behov i centrum. Med varje kvinna som ska föda ett barn börjar livet på nytt. Igen och igen ger det oss sitt erbjudande om nya möjligheter.”

Läs hela artikeln här–>

0

Barbro, 80, dansar för livet!

På DN Insidan (6/11) kan vi läsa en underbar artikel om Barbro Svalander som njuter av att dansa balett vid 80 års ålder. I en tid då det börjar bli vanligt att vi lever tills vi är både 90 och 100 är det viktigt att vi omformulerar vad livets senare år ska handla om. Industrisamhällets ideal handlade om att det var en lyx att få gå i så tidig pension som möjligt och att efter ett liv av hårt slit, ofta rent fysiskt, få unna sig en stillsam pensionärstillvaro med inga särskilda aktiviteter förutom rent passivt nöje i form av underhållning.

Idag lever vi längre och har mer intressanta och utvecklande arbeten ur ett intellektuellt perspektiv. Allt fler upplever att de vill arbeta längre för att det är roligt och meningsfullt att få tillhöra ett sammanhang och att få bidra med den samlade kunskap och erfarenhet som ålder och livserfarenhet för med sig. Fritiden ägnas sällan åt stillsam underhållning utan är fylld med allehanda aktiviteter, resor, sporter, och varför inte kulturutövning i form av dans och musik? Att röra på sig och vara aktiv såväl fysiskt som mentalt är ett sätt att hålla sig frisk och främja hälsa och vad kan vara härligare än att få röra kroppen till musik och dessutom tillsammans med andra? Det blir allt mer tydligt att det ligger en viss sanning i den urgamla Ayurvediska livskunskapen som delar in människans liv i 4 åldrar där ålderdomen inträffar mellan 90-120 år som anses vara människans potentiella ålder.

Vid 80 är man enligt detta synsätt mitt i vuxenlivet och med det perspektivet för ögonen blir det naturligt att vilja vara aktiv och att ha roligt och njuta av livet då tiden finns och kanske också en prestigelöshet som gör att vi kan dansa för att det helt enkelt är roligt och inte för att det ska blir en del av vår karriär eller sättas upp i vårt CV. Kanske borde vi alla skaffa oss en aktivitet som vi ägnar oss åt för att det helt enkelt är roligt, punkt?

Läs hela artilen här –>

2

Att få livet att gå ihop – om sjukskrivningar för kvinnor

I DN kunde vi den (5/11) läsa om att kvinnor med två barn är överrepresenterade i sjukskrivningsstatistiken. Artikeln är vinklad till att fånga ett jämställdhetsperspektiv där unga kvinnor i åldern 25-35 år bär ett ojämförligt tungt lass både på jobbet och i hemmet. Ekvationen ett avancerat och krävande arbete och ett ansvar för hemmet, barnen och familjen går helt enkelt inte ihop utan resulterar i utbrändhet för många. För de flesta moderna mammor och pappor är det både viktigt och självklart att dela på ansvaret för barnen men undersökningen som Försäkringskassan gjort på uppdrag av Regeringen visar att många kvinnor tar ett större ansvar än männen för den privata sfären och att detta kan vara en orsak till att deras totala arbetsbörda blir för stor. Jag tror det är viktigt att fundera över balansen hemma, men det finns även en psykologisk och existentiell process som många kvinnor uttrycker som inte fångas av den aktuella studien eller tas upp i artikeln i DN. Detta handlar om att det finns en biologiskt förankrad process hos kvinnan som trots allt bär på barnen och som föder fram dem till det här livet, en process som ändrar perspektiven på livet och vad som är viktigt på ett sätt som är nödvändigt och även önskvärt.

Om inte mamman utvecklade ett behov och en önskan om att knyta an och vårda sitt nyfödda barn skulle barnen födas ut i en tom och meningslös värld, vilket knappast kan vara lösningen. Istället bör vi fundera över det större perspektivet som handlar om barns behov och föräldrars och samhällets ansvar för att skapa goda förutsättningar för en sund utveckling och uppväxt för våra barn. Dagens arbetsliv och idealen i samhället stipulerar att livet bör gå på räls och inget oförutsett får hända om vi ska hinna med och orka prestera maximalt på livets alla områden. Alla som har barn vet dock att det är ett naturligt tillstånd att det hela tiden händer saker som man inte har räknat med. Barn blir sjuka och måste vara hemma ibland. Det är ett mirakel att få lyckan att uppleva att bli förälder och att leva kvar i samma värderingar och prioriteringar före och efter barn är inte möjligt. Att få barn transformerar och ändrar perspektiven på vad som verkligen är viktigt i livet. Problemet är att arbetslivets och samhällets krav och förväntningar inte förändras utan är desamma oavsett vad som händer inom den enskilda människan.

Kärnan i utbrändhetsepidemin i vårt land ser jag därför handlar om en obalans mellan vad människor, oavsett kön, värderar i livet och de strukturer som arbetslivet och samhället vilar på. Det är i denna diskrepans som vi går sönder inombords och hamnar i sjukskrivningsstatistiken. De omgivande strukturerna är uppbygga för ett maskinellt tänkande och för industrisamhället då människans existentiella behov var av underordnad betydelse. Idag ser samhället och världen annorlunda ut och människan är själva basen för vår ekonomi, vilket kräver ett paradigmskifte av mått för att vi ska kunna komma tillrätta med den skenande ohälsan. 1+1 blir som sagt alltid 2…

Läs hela artikeln här –>

0

Försöker du styra över livet eller lyssnar du till vad som är ditt uppdrag?

I takt med att vi under de senaste årtiondena har avslutat en gammal tidsålder och klivit in i en ny era har vi naturligt känt oss vilsna och sökande efter svar som ger trygghet och stabilitet i tillvaron. Olika former av personlig utveckling och särskilt coaching och KBT i olika former har blivit på modet och ett svar för många att bringa ordning i tillvaron. Att ha en plan för sin karriärutveckling och att veta vart man ska vara i livet om 5 år, om 10 år och t.o.m. om 50 år framåt i tiden kan visserligen ge perspektiv på tillvaron och bidra till en ökad klarhet i att göra medvetna val, men det går inte att komma ifrån att det bygger på en idé om att det går att styra upp livet och att försöka ta kontroll över det. För människor som anammar och förankrar sitt liv i en andlig och eventuellt en religiös trosuppfattning gäller istället att livet handlar om att ställa sig själv och sitt liv till förfogande för en övergripande, andlig kraft som styr livet och för vilken man underordnar sig.  En sådan grund i livet innebär att man förhåller sig lyssnande och reflekterande till vad den högre rösten eller meningen försöker kommunicera och att man därför är beredd att ändra, bryta upp och pröva nytt utifrån vad livet för med sig och vad man uppfattar som sin livsuppgift eller bidrag till världen och sina medmänniskor i det liv man lever just nu.

Dessa fundamentalt motsatta förhållningssätt till livet har enligt forskningen en direkt påverkan på upplevelse av stress och psykisk ohälsa. Hur gärna vi än vill härska över livet och styra det i den riktning vi önskar får vi med ökad livserfarenhet perspektiv på att det egentligen är väldigt få saker i livet som det går att få kontroll över. Livet utsätter oss för utmaningar vi inte önskar oss och vi blir ständigt besvikna då våra förväntningar inte får önskat utfall. Metoden för att hjälpa västvärldens sönderstressade och sekulariserade människor att hantera livet har därför under det senaste årtiondet kommit att handla om att införa acceptans av det som är som en konkret metod att förhålla sig till frustration och besvikelse som är en naturlig och oundviklig del av allas vårt liv. Ett uttryck för detta ser vi hos våra chefer och ledare i arbetslivet där vi å ena sidan har chefer som ser sitt uppdrag primärt som ett mått på status och egen vinning och å andra sidan chefer som brinner för att leda andra människor till utveckling och företaget de arbetar i till att blomstra och utvecklas.

Krocken blir kraftig mellan dessa helt olika förhållningssätt till chefsskapet där de senare är företrädare för vad världen behöver för att utvecklas i en hållbar riktning. Ur mitt perspektiv är det viktigt att komma ihåg att det handlar om olika nivåer av utveckling där industrisamhället handlade om att utveckla sitt ego och göra något av sig själv för sin egen vinning som kontrast till den intighet som präglade vårt gamla förindustriella samhälle. Människor som haft förmånen att växa upp med en känsla av att vara någon och att ha möjligheter att forma sitt liv i önskad riktning har just tack vare dessa omständigheter möjlighet att lyfta sig till en högre nivå av mänsklig utvecklig som handlar om att stå tillbaka med sina egna behov för att istället förankra sina ansträngningar, sin energi och sin möda i ett högre syfte till gagn för andra.

0

Omställningen till ett liv i ständig rörelse.

Anledningen till att jag startade denna blogg för 2 år sedan var att jag såg behovet av att sprida kunskap om och perspektiv på den nya tidsålder som vi har klivit in i. För er som brukar läsa mina inlägg tror jag att denna plattform är given, och att de artiklar och krönikor jag skriver bidrar till en ökad förståelse för vad den nya tiden innebär via de vinklingar av vardagliga fenomen och händelser som jag försöker belysa. Huvudsymptomet på att vi befinner oss i brytningstiden mellan det gamla materiella samhället och det nya postmaterialistiska samhället är att människors attityder och värderingar till liv och arbete markant har förändrats.  I denna brytpunkt är stressen en naturlig signal på att vi lämnat något givet och ännu inte landat i en trygghet i det nya.

Sedan människans ursprung har hon strävat efter trygghet och stabilitet som primära värden i livet. Först i västvärldens välfärdsländer av idag med Skandinavien och särskilt Sverige i topp, har vi uppnått en situation där vi uppnått en mättnadskänsla vad gäller dessa urgamla värden. Just tack vare det moderna, industriella samhället som medfört ekonomisk välfärd, trygghet och strukturer för livets olika skeden har vi kunnat förflytta oss till den högsta nivån i Maslow’s behovshiearki som handlar om personlig utveckling ur ett andligt perspektiv. I ett av världens mest sekulariserade länder som Sverige är det onekligen en utmaning att livet kommit att handla om meningsfullhet och ett sökande efter högre värden. Inte konstigt att vi känner oss vilsna och stressade då vi saknar verktyg att hantera våra tankar, känslor och djupa existentiella behov som gör oss påminda om att vi förutom kropp och psyke även har en själ att ta hänsyn till!  I det globala samhället som bygger på ständig rörelse och förändring och där inga sanningar är beständiga och absoluta handlar livet om att utveckla en existentiell tillit till att livet bär för att hantera det okända och för att kunna ta ansvar för sitt livs utformning.  Dessa villkor är gemensamma för västvärldens människor idag, men i Sverige skulle jag vilja säga att vi är särskilt illa rustade för att hantera denna utmaning givet att vi under hela 1900-talet gjort livet till en praktisk angelägenhet där 1+1=2.

Konsekvensen av denna obalans mellan vad livet kräver av oss och de verktyg vi har att tillgå visar sig i den utbredda psykiska ohälsan i vårt samhälle som kostar miljarder för samhället och som vi försöker hantera genom att skriva ut antidepressiva mediciner och sömntabletter som aldrig förr. Ur mitt perspektiv borde vi istället bejaka och acceptera att vi är vilsna och befinner oss mitt i en kris där de gamla sanningarna inte längre gäller för att kunna söka nya vägar fram till ett nytt förhållningssätt till vem vi är och vad livet går ut på.  Att inte veta, att inte ha något svar eller någon plan kan därför vara ett uttryck för att du är på väg till något snarare än ett symptom som du borde bli av med.

0

Om att förlora sig själv utan att förstå det.

Måndag morgon på Bromma Flygplats på väg till Göteborg. Jag sitter i caféet och dricker en kopp kaffe medan jag som vanligt reflekterar över livet och studerar människorna omkring mig.  De flesta reser ensamma och sannolikt i jobbet.  Snygga, välklädda människor i 35-50 års åldern som ser ut att ha ett bra jobb, familj och ett tryggt och bekvämt liv. En tillvaro som så många människor i andra delar av världen skulle göra vad som helst för att ha. Ändå ser de så trötta ut och deras blickar är tomma. Jag föreställer mig deras ombonade hus i några av Stockholms välbärgade förorter, deras arbetsliv som sannolikt innebär långa dagar, mycket administration och en ständig strävan efter att lyckas och få det bättre i ett yrke som saknar koppling till vad de brinner för.  På kvällen när barnen har lagt sig blir det en stund framför TV-n för att döva känslor av tomhet och meningslöshet som har blivit en del av vardagen.

Morgonreflektion på Bromma Flygplats

Morgonreflektion på Bromma Flygplats

Som psykolog möter jag varje dag människor som på ytan har allt men som inombords och i det tysta lider och känner sig vilsna i tillvaron. De har drömt om framgång och materiell status och de har varit beredda att offra så väldigt mycket för att nå dit. I 40-års åldern när de har uppnått sina mål, upptäcker de högre lön, en större bil, eller ett bättre hus inte gör dem lyckligare. De känner sig vilsna och vet inte längre vad de ska göra. De har tappat bort sig själva på vägen mot mer och bättre och undrar förtvivlat;
Blir det inte mer än så här!?

Behöver vi verkligen förlora oss själva, det som verkligen betyder något för oss och som är självklart för oss då vi är barn? Eller kan vi lära oss att bygga ett liv som lyckas förena vem vi är och vad som ger oss glädje i livet, med att också lyckas på jobbet och i samhällets ögon?

På sidan 16 i min nya bok ”Det Goda Livet” kan du läsa om Henrik som hamnade på detta sidospår i sitt liv.

2

Att skämmas för att man har det bra och mår dåligt.

Varje dag möter jag människor som söker min hjälp som terapeut eller livsstilscoach som inte anser sig ha rätt att beklaga sig och som skäms för att de är deprimerade och inte mår bra. Detta för att de har det bra materiellt, stabil ekonomi, ett bra jobb, familj, trevligt boende, råd att resa och en innehållsrik fritid. Miljoner människor i västvärlden befinner sig i denna situation och kämpar precis som alla andra ibland med depressioner, ångest, sömnbesvär och missbruk. Eftersom de har råd att hålla en snygg fasad är det ingen som tycker synd om dem eller som uppfattar att de behöver hjälp.

Det är för alla er som jag har skrivit boken ”Det Goda Livet” för att ge en röst och ett ansikte åt denna befängda situation! I grunden är vi människor väldigt lika, d.v.s. vi behöver alla få uppleva att tillvaron är meningsfull och att vi någorlunda väl lever i samklang med vem vi är och det som är vårt uppdrag i det här livet för att må bra. I detta spelar det materiella väldigt liten roll även om det så klart finns möjligheter och en ökad frihetsgrad som ökar i takt med att vi rent ekonomiskt kan förverkliga oss själva och det vi vill. Problemet är att kraven och förväntan på hur livet ska se ut om vi ska vara lyckade leder många vilse. Vi utvecklar en prestationsbaserad självkänsla som driver oss i att prestera och att uppfylla de krav och förväntningar som samhället ställer och överger i detta ofta oss själva och det som verkligen betyder något för oss.

Ett exempel kan vara att du efter 30 befinner dig i en strålande karriärsituation inom Finansbranschen med hög lön och många förmåner, ett jobb som många avundas och skulle göra vad som helst för att få. Privat lever du i en relation som är praktisk, inget bråk, familjerna tycker att det är bra, och ni har ett eller ett par härliga barn.  Allt ser bra ut på ytan men inombords håller du på att gå sönder av förtvivlan. Vad hände med barnets drömmar och kreativitet, önskan om att få vara fri och skapande? Bilden av den stora kärleken där lusten att mötas, få dela och verkligen leva tillsammans genom djupa samtal och närvaro övergått i ett praktiskt arrangemang? Ni möts i dörren och fungerar som goda arbetskamrater kring ett gemensamt projekt. De långa arbetsdagarna som innebär att du sitter med telefonen medan du bygger lego med barnen och tar fram datorn och jobbar så fort de har somnat på kvällen. Kraven som du måste uppfylla för att klara av jobbet som gör att du inskränker din sömn till 5 timmar per natt för att hinna med.

 Jag vet att det finns väldigt många människor som har en tillvaro som ser ut på detta sätt. Utbrändhet, depression, ångest och sömnproblem blir en naturlig konsekvens av själens rop på att du har gått vilse, att du inte tar vara på ditt liv och att det som skapar innehåll och mening i ditt liv inte får plats. Att i detta läge börja dricka lite för mycket, att ägna sig åt överdrivet shoppande, träning, spel eller sex är naturliga följder av att inte stå ut med ångest och brist på mening i tillvaron och att inte se någon utväg. 

 Jag tror inte att någon människa har lösningen på denna västerländska välfärdsproblematik men jag tror på en kollektiv rörelse, på samtal och möten mellan människor där vi tillsammans hittar nya former för hur vi i västvärlden ska kunna få ihop att ha det bra materiellt och att också må bra på insidan.!

 Jag ser fram emot inlägg och kommentarer från er där ute för att låta detta virtuella café bli en oas, en plattform där vi kan tänka, uttrycka oss och gemensamt reflektera kring hur vi har det och vad vi kan göra för att tänka i nya banor!

0

Vem är du?

 

”Alla vill ha utveckling, men ingen vill ha förändring”
Kirkegaard

Dagens tema för den grupp som jag för närvarande arbetar med är att ta klargöra vem man är.

Denna stora, existentiella fråga får många att känna olust och ångest. Detta eftersom man lever med en vilsenhet kring sin identitet, vem man är och vad man egentligen tycker om olika saker. För 100 år sedan var samma fråga relativt enkelt och självklar för de flesta människor att besvara.  Då uppfattade man sig själv som tillhörande en viss familj eller släkt och man ingick i givna sammanhang i byn eller i den lilla staden där alla visste vem man var från födseln och genom livet. Vem behövde då fundera på sin identitet eller vad man ville göra med sitt liv?
Tillvaron var mer begränsad och förutsägbar – och därmed enklare och tryggare. Idag lever vi i en gränslös tid där allt är möjligt, vi har en stor frihet att skapa och att forma vårt liv utifrån vem vi är och vad vi vill med vårt liv. Framsidan av detta mynt heter frihet, baksidan handlar om ansvar och otrygghet.

Att vara fri och att höra till – detta är det eviga dilemma som vi människor har att handskas med i vårt liv. Frihet utan tillhörighet skapar vilsenhet och tillhörighet utan frihet blir ett fängelse.  Hur ska vi hitta en lagom nivå mellan dessa båda ytterligheter som gör att vi mår bra och kan känna oss tillräckligt fria och samtidigt tillräckligt trygga?  Alldeles oavsett har vi i vår del av världen rykts upp från de gamla strukturer som bestämde vår identitet. Det är upp till oss själva att ta reda på vem vi och vad vi vill med vårt liv. Hur hanterar du detta? Huvudet i sanden och låter saker bli som de blir, eller aktivt funderande och sökande för att lära känna dig själv som den unika person som du är?