0

Det finns ingen plats för födelse

”Under 2013 har allt fler larm från barnmorskor och forskare kommit om en svensk förlossningsvård i kris. Krisen är ett symptom på ett samhälle som håller på att gå vilse i skattesänkningar”, skriver Nina Björk i DN 9/12. Artikeln är en djupt existentiell betraktelse över vår tid och över det samhälle som vi är med och skapar och hjälper oss att höja blicken och få syn på det sanslöst destruktiva i vår livsstil. Nina Björk lyfter fram att ett gemensamt intresse i ett samhälle och för människor med olika ursprung och perspektiv på tillvaron, är just födelsen. Om vi inte föds finns vi inte, hur kan vi då säga att annat är viktigare? Krisen i förlossningsvården är därför att betrakta som ett samhälle i kris, ett samhälle som har gått vilse i vad som är viktigt och som tappat riktning och kompass.

 
Vi är så upptagna med att fokusera på den ständiga karusellen av produktion, tillväxt, effektivitet och teknik att vi missar att vi i farten kastat bort själva människan, hon för vilken hela maskineriet är byggt! Detta maskineri styr vår liv, för inte kan det vara vi som styr i ett samhälle där födande kvinnor inte kan vara säkra på att möta en människa som hinner se dem och säkerställa en trygg och säker förlossningsmiljö? Nina Björk ställer denna fråga på sin spets då hon i annalkande jultid undrar: ”Vilket är vårt försvar för att vi i dag i Sverige säger samma sak som blev sagt till en annan kvinna för tvåtusen år sedan när hon skulle föda sin son – det finns ingen plats för födelse här? Är vårt försvar att vi tyvärr inte har råd för att vi har prioriterat andra saker?”

 
Självklart finns det ingen som tycker att detta är en rimlig situation men att vi nu lever med den tyder på att vi har gått vilse. Lösningen som Nina Björk ser det handlar om att se sanningen i vitögat och börja om – med människan och hennes behov i centrum. Med varje kvinna som ska föda ett barn börjar livet på nytt. Igen och igen ger det oss sitt erbjudande om nya möjligheter.”

Läs hela artikeln här–>

0

Lyckan finns i balansen och i det goda

I det antika Grekland ansåg de stora filosoferna att ett lyckligt liv handlade om att finna balans mellan aktivitet och vila, mellan stimulans och egen tid för reflektion, samt att göra gott mot sig själv och andra. Att vara snäll helt enkelt. Utbrändhet uppstår som en antites till denna livsfilosofi, som en naturlig konsekvens av att vi låtit oss ledas in i en livsföring som bygger på obalans. Kännetecknande är överdriven aktivitet där arbetet ofta är en stor del, men även krav och förväntningar på andra områden som ingår i det privata livet. För mycket stimulans gör hjärnan trött och vi får svårt att sova och koppla av. Vi försummar de egna grundläggande behoven och kör kanske till och med över de egna värderingarna och drivkrafterna som skapar mål och mening i tillvaron. Min uppfattning är att denna form av obalans har blivit en regel snarare än ett undantag i den moderna tiden. Vi pratar mycket om vikten av balans men de flesta lever ett liv som bygger på konstant obalans. Hur kommer det sig? Kanske är det i svaret på denna irrationella fråga som vi finner lösningen på hur vi ska kunna bryta ett sådant kollektivt och destruktivt mönster. De gamla grekerna varnade oss för hybris, att tro för mycket om oss själva och vår kapacitet och därmed riskera att hamna i obalans och olycka. Är det inte precis där vi har hamnat? I den fria tiden vi lever i idag där allt är möjligt och du är din egen lyckas smed finns det inga gränser för mycket du kan/bör prestera för att känna att du duger och få andras bekräftelse på att du är duktig. Många människor har under de senaste decennierna gjort betydande klassresor och tagit sig upp från enkla förhållanden till höga positioner i arbetslivet och i samhället. Lönerna och ersättningarna de får för detta arbete överstiger vida deras vildaste fantasier och drömmar de hade som barn. Ändå infinner sig inte känslan av nöjdhet, mycket vill ha mer….

I USA som är rollmodellen för hur vi vill leva i Europa har vi glömt bort att den obalans i livsföring som jag skriver om här drivs av vita amerikaner som är ättlingar till de utvandrade européer som var fattiga och underlägsna och i samhällets bottenskick när de lämnade sin värld. USA’s ekonomiska framgång och utveckling hade inte kunnat åstadkommas om den inte byggt på dessa ”svaga” människors längtan och behov av revansch, att visa för sig själva och världen att de kunde bli framgångsrika, förmögna och lyckade på ett sätt som överträffade sagorna. Hybris blev till slut en accepterad och icke-hanterad kraft i det amerikanska samhället som enligt min mening är den främsta orsaken till de huvudproblem man tampas med där idag. I Sverige har vi istället pressats tillbaka av Jantelagen och haft svårt att bejaka våra styrkor och vår storhet. När denna kollektiva kraft börjat släppa greppet om oss under de senaste decennierna har vi också haft svårt att begränsa oss. Längtan efter att få känna att vi duger är starkare än allt och genom att skaffa oss allt det vi tror att vi behöver i materiella termer för att visa oss själva och omvärlden att vi är duktiga och lyckliga har vi tappat bort det viktigaste av allt: oss själva! På en kollektiv nivå är vi fångade av en prestationsbaserad självkänsla som gör att vi överpresterar på arbetet, förhåller oss till idrott och träning som om vi vore elitidrottare och låter oss styras av trender kring mode, inredning, resor, relationer, barnuppfostran m.m. m.m. på ett sätt som leder till – hybris. Moderation och måttlighet är ledorden som kan föra världens obalanserade samhällen till balans såväl gällande hälsa som till en hållbar miljö. De flesta människor kan förstå logiken i detta men viljan till förändring saknas eftersom det finns en längtan och ett behov där inne i själens djup som är starkare än något annat….Hur rår vi på denna kraft?

0

Kultur & Hälsa.

Häromdagen var jag på ett intressant seminarium om Kultur & Hälsa som arrangerades av den förening med samma namn som lyckats få in dessa frågor i Sveriges Riksdag. Syftet med deras arbete är att visa på kulturens betydelse för hälsa, något som alla som utövar och tar del av kultur instinktivt är övertygade om men som varit så svårt att få det rationella Sverige att förstå.

Idag har hjärnforskningen kunnat påvisa dessa samband på basalcellsnivå, vilket betyder att det inte längre är någon fråga huruvida kultur är hälsofrämjande eller inte. Dessa banbrytande resultat presenterades av landets främsta hjärnforskare på det seminarium som Kultur & Hälsa arrangerade för ett par år sedan på Dramaten här i Stockholm.
Då var känslan av genombrott stor och Kultur- och Socialdepartementen bestämde sig för att i samarbete påverka sjukvårdens och samhällets syn på dessa frågor för att exempelvis göra det möjligt för läkare att kunna skriva ut kultur på recept som botemedel för exempelvis depression.

Vid årets seminarium kände jag tydligt av det paradigmskifte som jag skrivit så mycket om här på bloggen, det har helt enkelt hänt något i vårt samhälle kring medvetenheten om att människan är en helhet och att våra upplevelser och känslor har en betydelse för hur vi mår. Kulturministern var extremt tydlig i sitt budskap om att dessa frågor nu är en självklarhet över partigränserna och de eldsjälar som för 6-7 år sedan fick uppbåda alla sina krafter för att missionera och övertyga Riksdagen om dessa frågor får nu uppleva att deras budskap har gått hem och att det har bitit sig in i samhällets strukturer.

Landstinget i Skåne har kommit långt genom att implementera Kultur i Sjukvården och nu ska läkarna i övriga landet uppmuntras och faktiskt även styras till att gå i samma riktning. För alla som älskar konst, musik och kultur i olika former är detta ”nya” synsätt en självklarhet, särskilt mot bakgrund av att människan musicerat sedan urminnes tider och man i arkeologiska utgrävningar funnit musikinstrument som är 80.000 år gamla och äldre. Man kan inte annat än fråga sig hur denna självklara glädje i livet, denna dimension som hjälper oss att fira vår glädje, att stå ut med smärta och sorg, samt att finna svaren på livets stora existentiella frågor, kunnat rationaliseras bort och ses som ett nöje och något som endast de som hade tid över kunde ägna sig åt.

Idag då miljoner människor i västvärlden lider av stress, sömnbesvär, ångest och bristande mål och mening som utmynnar i depressioner – är det ofta en gemensam nämnare att deras liv utvecklats i en riktning som bygger alltför mycket på de rationella värdena av prestation och effektivitet och att det som ger glädje, mening och möjlighet att hantera livets stora och små frågor, inte längre får plats i tillvaron. Kulturen har en hälsofrämjande effekt, det är svårt att vara riktigt olycklig eller stressad när man dansar eller sjunger! Idag kan vi faktiskt luta oss mot att naturvetenskapen påvisar den positiva effekten även om vi ännu inte vågar lita på vår egen upplevelse som bevis. Tänk vad skönt att vi kan komma vidare och lämna den fas som handlar om insikt till att fundera på hur vi faktiskt kan integrera kultur mer i vårt liv!

Vad kan du göra för att finna kraft och inspiration i vardagen? När gick du sist på en konsert? Varför inte förverkliga drömmen om att börja spela ett instrument eller börja sjunga i kör?

Här finns 2 körer som välkomnar helt vanliga människor som vill dela glädjen att sjunga tillsammans:
http://www.sjung.nu/
http://www.korforalla.se/

0

Enkelhet – hur finner vi den?

I Paris finns det en kyrka mitt i stan som heter Saint Gervais. Intill finns ett kloster och en katolsk orden som heter Jerusalemorden som består av både munkar och nunnor. Deras uppgift är att verka mitt i storstadens brus och hets genom att i den medeltida kyrkan bjuda på en andlig, otvungen och enkel närvaro för stadens människor.

För mig har denna plats haft en enorm betydelse både för mig personligen men också för min förståelse för vad människor idag faktiskt behöver i form av andlig närvaro i sin vardag, samt hur en struktur i samhället kan erbjuda ett sådant viktigt stöd. För ett antal år sedan medan jag fortfarande bodde i Paris skrev jag en artikel om denna plats som publicerades i en svensk tidskrift som hette Ethos där jag försökte urskilja vad det faktiskt var som gjorde att denna kyrka till skillnad mot de flesta andra varje dag var fylld av människor och liv. I Saint Gervais finns en ständig närvaro av några munkar och/eller nunnor även utanför mässan. Det kan handla om att de spelar något instrument i något litet kapell, att de sitter och ber för världen eller att de samtalar med någon besökare som har frågor om kyrkan eller om sin andlighet. Mässorna är alltid fullbesökta och den enorma kyrkan är fylld till bristningsgränsen av människor från olika länder, i alla tänkbara livssituationer, barn, unga, vuxna och äldre. Några stannar hela mässan i djup kontemplation och bön, andra kommer in i fem minuter för att insupa atmosfären för att sedan ta känslan med sig och gå vidare till andra åtaganden. Under dagen eller på kvällen då det inte finns någon organiserad aktivitet går människor förbi den ständigt öppna kyrkan för att gå in en stund och hämta kraft för att orka med dagens påfrestningar och bekymmer. Påfallande många är icke-religiösa affärsmän och affärskvinnor som söker en oas i storstadens hektiska tempo för att inte förlora sig själv i den allmänna stressen som omger dem.

Med tiden blev jag nyfiken på att försöka förstå och komma underfund med vilka gemensamma nämnare som jag själv och andra besökare delade. Jag fick därför möjlighet att under en tid intervjua såväl några munkar och nunnor som olika tillfälliga eller regelbundna besökare i kyrkan för att försöka nå fram till ett svar på detta djupt allmänmänskliga behov som man uppenbart förmådde möta i Saint Gervais på ett till synes självklart och oreflekterat sätt. Det jag kom fram till var att det fanns tre nyckelkomponenter som förenade människors upplevelse av denna plats som handlade om Enkelhet – Närvaro och Ödmjukhet. Då, som så ofta i mitt liv därefter slog det mig att bristen på dessa till synes enkla och självklara komponenter är själva essensen i den andliga fattigdom som vi lever med i västvärlden idag.
För många upplevs livet som alltmer komplicerat och längtan efter enkelhet är stor. Stressen och oron för att inte räcka till gör att vi antingen lever i det förflutna och ältar det som varit som inte blev bra, eller också ägnar vi oss åt att oroa oss för framtiden. Vi behöver gå på kurs för att lära oss det mest naturliga av allt, d.v.s. att vara närvarande i nuet. Det verktyg vi använder för att försöka styra upp tillvaron handlar om kontroll. Egna intressen och målfokusering styr våra beteenden och avståndet till en mer ödmjuk inställning till livet, till oss själva och till andra människor är avgrundslik.

 Då jag så småningom flyttade till Sverige och inte längre hade möjlighet att regelbundet besöka denna underbara plats upplevde jag en stor saknad och tomhet i början. Med tiden insåg jag dock att nycklarna som präglar Saint Gervais är tillgängliga för oss alla att ta fram var vi än befinner oss och närhelst vi önskar. Alla som vill har möjlighet att bestämma sig för att börja leva efter dessa livsprinciper – jag lovar att du kommer att få uppleva en skillnad och en ökad sinnesro!

2

Roligt på jobbet viktigt.

Lycka är något vi alla strävar efter och ägnar mycket tid åt att fundera över.

Vi har tidigare behandlat temat här på bloggen men förra veckans artikel på temat Lycka i SvD (2012-06-07) bidrar med ytterligare infallsvinklar på temat. En ny svensk lyckoundersökning som genomförts av HR koncernen Wise Group visar att hälsan, en stabil privatekonomi som ger frihet och möjligheter att leva som man vill, samt trivel på jobbet är de viktigaste faktorerna för svenskarnas känsla av lycka i livet.

I artikeln uttrycks en förvåning över att trivsel och utvecklingsmöjligheter på jobbet betyder mer för lyckan än att ha familj. Det konstateras vidare att det kan vara viktigt att ha en livskamrat, men även detta skyms av betydelsen av att ha ett kul och meningsfullt jobb. Jag tycker att artikeln är informativ och läsvärd men den saknar en djupare analys av resultaten av undersökningen och vad de egentligen säger om vår tid och om oss som lever i detta samhälle. Personligen blir jag inte förvånad, då jag ju är smärtsamt medveten om att vi går mot ett alltmer prestationsinriktat samhälle där vi utvecklar en prestationsbaserad självkänsla; vi är = vad vi gör. Om vi mäter vårt värde och vår livsmening i att vara någon vilket vi uppnår genom att prestera på jobbet, är det inte konstigt att vi förknippar lycka med prestation och trivsel på jobbet. Överhuvudtaget är min tolkning att fokus på hälsa, privatekonomi och trivsel på jobbet samtidigt uttrycker det svenska folkets styrka och dess svaghet. Det är självfallet bra att vi är hälsomedvetna och att vi förstår att utan en stabil hälsa är ingenting annat något värt, men jag skulle tro att bakom betoningen på hälsa ligger också ett mått av prestation och strävan efter perfektionism. Inget annat land kan uppvisa så många vältränade människor som Sverige, att skapa den perfekta kroppen, att vinna tävlingar och priser har för många blivit viktigare än att motionera för att må bra och att våra sin hälsa per se. Likaså kan vi se att en stabil privatekonomi som ger möjligheter att visa för omgivningen att man är någon att räkna med, fint hus, bil, båt, resor, kläder, inredning m.m. m.m. för många är direkt förknippat med känslan av värde i livet. Att ha mer och bättre än grannarna eller kollegorna på jobbet har för många varit en strävan som gett livet mening men väl där det som skapar en känsla av tomhet och meningslöshet….Jobbet är den primära arenan där vi kan prestera och visa vår styrka och intelligens. I ett samhälle som bygger på prestation och där vi blir någon genom det vi gör handlar livets mening självklart om vår karriärutveckling. Sammantaget tycker jag att den nämnda undersökningen lyfter fram ett nuläge som till ytan verkar lovande; ett uttryck för ett folk som drivs av motivation och eget ansvarstagande för hälsa och ekonomi, men bakom den tjusiga fasaden vet jag att ett av våra största samhällsproblem handlar om missbruksbeteende, tomhets- och meningslöshetskänslor, stress, depressioner och utmattningstillstånd. Detta är 2 sidor av samma mynt och om man inte ser till helheten blir det en begränsad del av verkligheten som vi ser. I grunden är det så klart fantastiskt att vi bryr oss om hur vi mår och att vi vill forma ett liv som gör oss lyckliga – för att nå dit och lyckas med detta projekt behöver företag och organisationer, liksom samhället i stort kunskap och stöd i att skapa arbetsmiljöer och förutsättningar för människor att leva väl i ett samhälle där hälsa – prestation – meningsfullhet och lycka hänger ihop!

0

”Mina recept har en själ”.

I lördagens DN (24/3) kunde vi läsa om fransmannen Sébastien Boudet och hans matfilosofi. För många Stockholmsbor är han känd för sitt café, Petite France på Kungsholmen som han sålde vidare förra året för att kunna satsa mer på att sprida sitt budskap om att mat och bakning måste få ta tid.

Sébastien Boudet.

Sébastien Boudet.

Sébastien Boudet förtjänar verkligen all framgång då hans matfilosofi hjälper oss stressade storstadsmänniskor att återknyta till väsentliga värden i livet. Mat och bakning handlar för honom om kärlek, engagemang och om att den måste få ta tid. Detta ger förutom god och njutningsfull mat även ro i själen för den som ärstressad och lider av tidsbrist. Att följa recepten i hans nya bok ”Den franske bagaren” är en god övning i tålamod och att bli mer följsam med livets naturliga processer. Det handlar om att vi behöver återerövra rätten till det lilla livets glädjeämnen som till exempel matlagning, bakning och att få inta en god måltid tillsammans med vår familj och våra vänner. Kanske kan långkok och surdegsbröd bli ett sätt att komma ner i varv och att minska stressen i vardagen?

0

Vet du vad som driver dig?

I mitt komplexa och mångfacetterade arbetsliv har jag ibland dagar som är verkligt utmanande.
Nyligen hade jag en dag som från morgon till kväll var kantad av problem, saker som gick fel och avgörande frågor som behövde redas ut och hanteras. Då gäller det att ta en sak i taget och att hålla en viss distans för att inte drunkna i känslan av att det är övermäktigt.
År av träning har gjort att jag idag tror att jag är ganska bra på att vara helt och fullt engagerad och närvarande i stunden. Samtidigt som jag klarar av att skapa en distans och att dra en gräns när det är dags för det. Men ibland blir det lite för mycket och du hinner inte med att processa det som du skulle behöva för att kunna sätta en gräns. Då och då är det lätt att glömma bort att man som psykolog också är en människa med ett eget liv att hantera. Att arbeta med andras livsfrågor hela dagarna samtidigt innebär att du själv ständigt parallellt arbetar med dig själv och ditt eget liv. Vissa teman berör dina egna livsteman och du måste gå igenom en egen process för att hantera både dig själv och det du möter i ditt arbete där empati, närvaro och medkänsla är dina främsta verktyg.

Vad driver dig framåt?

Vad driver dig framåt?

För mig som ger mig i kast med att försöka påverka strukturer, synsätt, attityder och värderingar i samhället och i arbetslivet, möter jag så klart ofta starkt motstånd och min väg är därför ofta allt annat än en ”motorväg”. Naturligt är att jag då det i perioder är särskilt motigt kan önska att jag hade valt en lite enklare väg och att det skulle kunna vara lite lättare och lugnare. Denna lite naiva tanke slog mig häromdagen när jag reflekterade över den senaste tidens utmaningar. Som ett brev på posten kom sedan en arbetsdag som präglades av att jag istället blev påmind om vad det faktiskt är som driver mig och att det trots allt, är mödan värd!

I ett uppföljningssamtal med en grupp chefer i en organisation där jag haft seminarier kring stress och hälsa fick jag feedback på att man som deltagare hade upplevt att jag hade hjälpt till att sätta ord på känslor och tankar som många kände igen sig i. Detta gjorde att deltagarna på seminariet hade börjat kunna formulera sig kring sin egen situation och att de upplevt att de fått verktyg att börja kommunicera kring behov av förändringar. Jättekul!
Senare samma dag medan jag fortfarande kände mig glad och uppfylld av morgonens trevliga feedback fick jag via en klient en hälsning från en person som för ett antal år sedan gått i terapi hos mig. Budskapet i hälsningen handlade om att personen i fråga ville tacka mig för att jag hade sett honom och att jag var den ende som han upplevde verkligen hade förstått honom i den situation som han befann sig i då vi gjorde ett arbete tillsammans. Jag blev väldigt glad av att få höra detta. Jag blev påmind om att mina främsta drivkrafter handlar om att kunna bidra till att göra en skillnad för människor, att göra livet lite enklare och mer hanterbart och att se det stora som vi alla bär inom oss men som behöver lyftas fram med hjälp av någon annans blick för att bli synligt. Att få göra en skillnad och att ha ett arbetsliv som ger utrymme för spontanitet, det oväntade och det överraskande tilltalar mig och min person. Jag känner en stor tacksamhet för att jag får ha det så.

Tack till alla er som läser min blogg!

Tack till alla er som läser min blogg!

Tack till alla er som läser min blogg och till er som lägger tid och möda på att svara och bidra med era tankar och perspektiv! Har du själv klart för dig vad som driver dig i ditt arbete? Får du utlopp för dina drivkrafter?

3

Kravet och förväntan på ständig lycka gör oss helt oförberedda på lidande och smärta.

På DN debatt kunde vi i fredagens tidning (11/2) läsa om hur läkare i Stockholm beskriver en verklighet där framförallt unga människor söker vård för banala åkommor och kräver omedelbar behovstillfredsställelse.
Under senare år har rapporter av liknande slag kommit från olika håll där läkare upplever att hälsobesvär av såväl fysisk som psykisk art som tillhör det “normal” livet, av många föranleder besök i vården i en omfattning som gör att bristen på resurser i vården blir akut. En annan konsekvens är att de som verkligen är sjuka och behöver hjälp ibland inte får den hjälp som de skulle behöva. Att någon gång drabbas av en lättare förkylning eller få en fotvårta är som läkarna beskriver i artikeln inte något som fordrar akut sjukvård. Likaså tillhör förluster och kriser det som vi tyvärr har att möta under livets resa.

Är lycka en rättighet? Är det okej att inte känna sig på topp?

Är lycka en rättighet? Är det okej att inte känna sig på topp?

Att uppsöka psykiatrin för att katten har dött eller att den första kärleksrelationen har tagit slut uppfattas av många yngre däremot som en situation där de behöver läkarvård och hjälp för att klara sig igenom smärtan. Min poäng är inte att förringa människors lidande, utan att bidra till reflektionen om att motståndskraften mot lidande och smärta minskar med varje generation och att vi idag medikaliserar normala fysiska och psykiska tillstånd som tidigare betraktats som en normal, om än ej önskvärd, del av en människas liv. Den senaste veckans inlägg om lycka som förts här tänker jag kan ge en del svar på varför det har blivit så här. Jag tänker framförallt på att vi idag tenderar att se på lycka som en rättighet, ett normaltillstånd där allt annat skapar frustration, oro och en känsla av att vara i behov av stöd och hjälp. Artikeln för också tankarna till tidigare inlägg kring barnuppfostran där jag pekade på behovet av att lära barnen att stå ut med visst mått av frustration, att inte alltid genast få alla sina behov tillfredsställda – och att ge kärlek, trygghet och stöd i den svåra konsten att uppfostra dem till stabila vuxna människor i en komplex värld. Klart är att många människor i vår tid upplever ett behov av stöd och hjälp som dels hänger ihop med en egen bristande förmåga att hantera smärta och oro, dels med att många känner sig ensamma och inte upplever att de har någon att prata med. I brist på andra strukturer som kan erbjuda det stöd man upplever sig behöva, söker man sig till sjukvården som ibland får bli den ställföreträdande förälder, partner eller vän som man saknar.

2

Vill du dela med dig av din lycka?

”Om människan skulle bygga Lyckans hus skulle det största rummet bli väntsalen.”
Jules Renard

Nu har vi ägnat mycket tankar kring temat lycka och ni som har läst och följt mina inlägg har säkert hunnit reflektera mycket över vad lycka är just för dig! Det vore därför jättekul om ni idag ville bidra med era egna tankar kring vad lycka är för dig i ditt liv.
Skriv dina tankar direkt i kommentarsfältet eller maila mig på: fredrik@hagalivscenter.com

0

Ibland mår de olydiga bäst av alla!

I dagens SVD kan vi på insidan läsa en väldigt spännande artikel om Lisbeth Sachs, medicinsk antroplog, författare och senior adviser vid Osher Centrum för Integrativ Medicin vid Karolinska Institutetoch Skaraborgsinstitutet.
Hennes perspektiv och ansats är att lyfta fram hur känslor spelar en viktig roll både för hur vi blir sjuka och vad det är som gör oss friska. Om detta skriver hon bl.a. I sin förträffliga bok ”Sjukdom som oordning” som nu kommer i nytryck. Detta holistiska synsätt på människan är efterfrågat och ett led i den nya tiden som markerar att den strikt naturvetenskapliga eran är över. Såväl sjukdom som hälsa har kopplingar till såväl gener, som livsstil  och våra tankar och känslor.

Bild från svd.se

Bild från svd.se

I artikeln berättar Lisbeth bl.a. om en studie som hon gjort där några av dem som fick strikta förhållningsregler för hur de skulle leva för att undvika att insjukna i sjukdom tappade livslusten. En relevant fråga att ställa sig blir därför vart gränsen går för hur mycket vi bör känna till om vad som eventuellt kan hända i framtiden och vad effekten på hälsa blir då vi har en positiv och optimistisk livsinställning? Kan det bli så att vi mäter och kontrollerar för mycket och att vi då ibland skapar ohälsa av något som kanske aldrig hade blivit något problem om vi inte hade haft kännedom om det? Det omvända är så klart också sant.
Som med mycket annat handlar vägen framåt så klart om balans och integration mellan kropp och psyke. Vi behöver se till hela människan och det är detta framtidsorienterande perspektiv som Lisbeth Sachs bjuder på i sin forskning liksom kliniken för integrativ Medicin i sitt arbete. Det ska bli spännande att få ta del av vad som kommer att hända då vi efter 400 års av splittring av synen på människan som å ena sidan kropp och å andra sidan psyke, nu återgår till det som varit självklart för alla människor i alla kulturer sedan urminnes tider innan dess, d.v.s. att vi är ett och ej urskiljbara.