0

Inget förenar så som en gemensam fiende

Ingen vinner på ett nytt kallt kring. Om Vladimir Putin framhärdar måste dock USA och EU stå upp mot honom. Konceptet Västvärlden hade nästan mist sin betydelse under de senaste årtiondena, alltsedan Sovjetunionens upplösning och Berlinmurens fall. Först nu, med en aggressiv och expansionistisk rysk ledare hittar Europa och USA tillbaka till den starka relation som bygger på gemensamma värderingar med sin grund i människors och staters frihet som en gång knöt dessa båda världsdelar samman. Världen förändras och jag tror att de flesta människor är eniga om att vi lever i en tid med en förändringstakt som få har möjlighet att hänga med i. Trots detta finns det tillfällen då evigt mänskliga beteendemönster ger sig tillkänna som visar att vi människor i grunden kanske trots allt inte förändras så väldigt mycket över tid, även om världen omkring oss förändras i en allt snabbare takt.

Putins agerande mot Krimhalvön och i relation till Ukraina har rört vid en nerv, en värdegrund som förenar människor i USA och i Europa och denna manöver kan komma att förändra världen för alltid. Det frihandelsavtal mellan USA och Europa som man hittills inte lyckats få till stånd får sannolikt en stark skjuts av den spända relationen till Ryssland, vilket om det blir verklighet, i sin tur kommer att förändra maktbalansen i världen på ett dramatiskt sätt. Liknande mönster kan vi i vardagen se på arbetsplatser eller inom familjen eller varför inte i grannskapet. När det kommer in en ny chef som styr genom att härska och söndra, kan tidigare konflikter kollegor emellan övergå till starka vänskapsband av solidaritet över en natt. En ny granne som inte beter sig schysst mot någon kan genast få hela grannskapet emot sig, även om relationerna grannarna emellan tidigare inte varit särskilt starka.

Det handlar om starka psykologiska drivkrafter som har med flocken och stammen att göra där uttalade och icke-uttalade regler och normer styr beteenden, känslor och tankar. Avståndet mellan nord- och Sydeuropa, mellan väst- och Östeuropa, mellan Europa och USA kan ny plötsligt få ett slut tack vare Vladimir Putin, vilket i sin tur kommer få starka konsekvenser för politik, ekonomi och i slutändan den enskilda människans liv. Det är en spännande tid vi lever i!

0

Öst och Väst – en konflikt om grundläggande värderingar

Några av de största konflikterna och krigen i världen idag handlar om djupgående värderingskonflikter som sannolikt inte kommer att finna sin lösning förrän båda sidor accepterar varandras utgångspunkt och slutar försöka tvinga över den andra parten på sin sida. Alla människor har en berättelse om vad livet handlar om, om rätt och fel, och i slutändan handlar våra tankar, känslor och beslut mycket om psykologi och vem livet har gjort oss till. I den pågående konfliktsituationen mellan Ryssland och EU och USA är det tydligt hur avgrundslika de personliga konflikterna mellan världens makthavare egentligen är.

Putin har behov av att vara stor och visa styrka och tycker inte om att bli tillrättavisad. Obama å sin sida drivs av demokrati, människors lika värde och att respektera minoriteter och olikheter. Det är ingen slump att Putin stiftar lagar som förbjuder människor i Ryssland att leva ut sin homosexualitet samtidigt som Obama vid ett sällsynt Ryssland besök väljer att träffa gay-aktivister för att visa dem support och solidaritet. Denna typ av handlingar kan anses som obetydliga och barnsliga i de större politiska och ekonomiska sammanhangen men spelar i själva verket en avgörande roll i parternas förmåga och oförmåga att kunna sätta sig själv och sina principer åt sidan för att med intellektets hjälp verka för det som blir bäst för folket, för landet och kanske i vissa fall för hela världen.

I den pågående nyhetsbevakningen kring skeendena i Ukraina och vad som sker mellan Ryssland och Västvärlden stannar analysen ofta vid att Putin har en annan verklighetsbild och att han inte förstår de perspektiv som Västvärlden försöker få honom och hans ministrar att ta in. Men man funderar inte över de bakomliggande orsakerna till detta och att Putins verklighetsbild utgår ifrån att han är den moderna tidens ”tsar” med ansvar för ett av världens största och mäktigaste riken. I en sådan berättelse och självbild ingår inte självreflektion, ödmjukhet och inlevelseförmåga – egenskaper som t.o.m. kan vara motsättningar till de demokratiska och medmänskliga värderingar som västvärlden präglas av och strider för. För Obama, som del av en svart befolkning och därmed ett arv av orättvisa, förtryck och kolonisation, blirPutin på ett djupare psykologiskt plan själva inkarnationen av allt det onda som han i sin person och det som färgar honom och hans bild av sig själv och världen kämpar för att bryta upp och frigöra.

Den energi som skapas mellan dessa båda herrar kan inte bli något annat än ett minfält och vi får bara hoppas på att de har kloka och sansade rådgivare som de har förmåga att lyssna på och som kan hjälpa dem och världen att lyfta sig till en högre nivå av medvetenhet där den personliga världsbilden om rätt och fel och de personliga psykologiska dimensionerna inte är tongivande och styrande för beslut som påverkar såväl världsekonomin som freden och livskvaliteten för miljarder människor.

0

När könet inte längre spelar sin roll

Föregående vecka debatterades mansrollen i Dagens Nyheter under rubriken ”Män och kvinnlighet” i en serie intressanta artiklar som problematiserade den identitetsförvirring som många män upplever i det moderna samhället. Mannens roll har sedan människans begynnelse handlat om att vara fysiskt start, att sörja för sin kvinna och för familjens behov. Det är först när vi lämnade det gamla jordbrukssamhället för knappt hundra år sedan som de traditionella könsrollerna splittrades upp och kvinnorna började ta sig ut i arbetslivet, fick rösträtt och en plats i samhället på lika maktvillkor som männen. En sådan fundamental och nedärvd förändring i människans identitet och uppfattning om världen går självklart inte över en natt.

Det handlar om ett paradigmskifte som vi nyligen så insiktsfullt kunnat ta del av i SVT-s miniserie ”Fröken Fridmans krig.” Männen kände sig hotade och använde all sin makt åt att försöka hålla stånd mot den obevekliga kraften i kvinnors kamp för jämställdhet som till slut segrade. Vi glömmer lätt bort att denna jämställdhet är ett relativt sett nytt fenomen och att det därför är naturligt att vi inte har landat i någon ny identitet som känns stabil och trygg. Kvinnor har i denna kamp ibland gått lite för långt och föraktat sina genuint kvinnliga sidor till förmån för en mer hårdför och rationell personlighet som platsar i männens värld. Männen å sin sida, i sin iver att behaga kvinnorna har tappat en del av din manliga kraft och blivit alltför mjuka och konturlösa. I denna obalans är det lätt att gå vilse och därför ser vi idag många parrelationer utan gnista och fungerande samliv och många ensamstående män och kvinnor som inte förmår hitta någon partner som passar dem. I Sverige idag har vi uppnått den ultimata friheten att välja vilket liv vi vill leva och att själva skapa vår identitet. I detta luckras det mest grundläggande i livet, d.v.s. vårt kön upp och inget kan tas för givet. Vi kan födas som flicka och välja att bli en man senare, eller tvärtom. Allt fler människor lever också omväxlande med partners av båda könen och känner inte igen sig i någon traditionell könsrollsbeskrivning. Självklart innebär detta en enorm utmaning för oss som lever idag och det saknas svar på vad som är rätt och hur vi bör agera. Därför behövs psykologer, coacher, kurser i personlig utveckling o.s.v. för att stötta människor att utforska sig själva och att finna sin egen personliga sanning.

Kontentan av detta är att jag inte tror att vi kommer kunna prata om vad som kännetecknar mans- eller kvinnorollen i framtiden eftersom det helt enkelt inte kommer gå att fastställa några normer eller klassificeringar i en värld där identiteten har släppts fri. Paradoxalt nog kanske vi då hamnar tillbaka i relationsmönster som vi ofta tillskriver primitiva samhällen och kulturer som lever efter instinkt och vad som fungerar där och då, snarare än efter normer och intellektuella konstruktioner om rätt och fel. Vem du är och vad du vill bli och göra med ditt liv är kanske den ultimata friheten i människans utveckling som det helt saknas referensramar för – men det är samtidigt den största personliga utmaningen som människan någonsin utsatts för.

0

”Ingen ska behöva vara rädd för att föda”

Filipa Reinfeldt, Hälso- och landstingsråd har i veckan försökt lugna ner den allmänna oron i Stockholm kring resursbristen på plats- och barnmorskor i länet. Hon hänvisar till det nya BB Sophia som öppnar i mars och den projekterade avdelningen på St. Görans sjukhus som ska vara klart om ett par år. Det känns betryggande att veta att konkreta insatser görs för att komma tillrätta med platsbristen som är en självklar konsekvens av den enorma inflyttningen till Stockholm som skett under senare år. Däremot blir jag fundersam över Filipa Reinfelts perspektiv på hur hon tänker sig lösa resursbristen på barnmorskor. Den linje hon driver går ut på att förbättra arbetsmiljön på förlossningsklinikerna och att därmed uppmuntra barnmorskorna till att gå upp i arbetstid och jobba heltid. Idag arbetar fler än hälften av alla barnmorskor i länet deltid, vilket ska jämföras med 15 % av sjuksköterskorna. Den fråga som hon missar att ställa sig är att det faktum att många barnmorskor väljer att arbeta deltid trots minskade inkomster, sämre pension och stress, kanske hänger ihop med att barnmorskorna bättre än någon annan grupp i samhället ser och förstår att anknytningen och tiden med barnen när de är små faktiskt är det allra viktigaste i livet!

Att vara barnmorska innebär att ha en drivkraft att hjälpa mammor och barn att få en god start i livet och deras dagliga arbete handlar om att på alla sätt försöka skapa så goda förutsättningar för såväl själva förlossningen som för anknytningen och den psykiskt livsnödvändiga symbiosen mellan mamman och barnet efteråt. En del barn har inte lyckan att få uppleva en sådan start i livet på grund av att mammorna av olika skäl inte förmår vara fysiskt och-eller psykiskt närvarande. Att sätta sig själv och sina egna behov och drivkrafter åt sidan är onekligen utmanande för kvinnor i en tid som bygger på att sätta sig själv i första rum. Men människans behov har varit desamma sedan urminnes tider och faktum kvarstår att en symbios fodrar tid, närvaro och känslomässig öppenhet för att ta emot ett nytt litet liv och hjälpa det att lägga en grund av tillit till att livet är vackert och värt att leva.

Om Filipa Reinfelt och andra politiker verkligen vill finna en lösning på problemet i förlossningsvården tror jag att de behöver sätta sig ner och samtala med våra fantastiska barnmorskor om dessa frågor och finna lösningar på problemet som motsvarar ett välfärdssamhälles potential och möjligheter. Konsekvenserna av brist på det mest elementära i livet ser vi senare i livet hos de psykiskt sjuka, i våldet i samhället, i våra fängelser och i andra oerhört kostsamma samhällsproblem. Den grundläggande frågan att ta ställning till handlar därför om hur man bygger ett hållbart liv för en människa från födsel och genom livet?

4

Lässvårigheterna i USA är epidemiska

”Vad ska råda bot på Sveriges dalande Pisa-resultat? Skolans förfall är ett symptom på en mer djupgående kulturell kris, menar den amerikanske författaren Chris Hedges. Han lägger skulden på kulturindustrin” (DN 8/1). Den tes som Chris Hedges driver sätter fingret på en djupare problematik i hela den västerländska kulturen som kan uttryckas med att du har allt mindre att vinna på att vara en läsande människa i en värld som fokuserar på yta och kändisskap. De flesta människor som uppmärksammas i vår kultur är inte läsare eller intellektuella, säger Daniel Sandström, kulturchef på SvD. Liknande tankegångar framförs av Dagens Industris politiska redaktör PM Nilsson som för fram att skolkrisen måste ställas i relation till bland annat datorspel och en underhållningskultur med jättelika arenabyggen som tempel i varje stad av mått.

Har apparna, paddorna, smartphones, och arenashowerna med Disneyfigurer och dinosaurier till slut bekräftat den kritik mot kulturindustrin som framförts av framträdande filosofer sedan 1930-talet? I boken ”Upplysningens dialektik” skrev filosoferna Theodor Adorno och Max Horkheimer att kulturindustrin hade en passiviserande inverkan på människor. Idag när underhållning och populärkultur tagit över våra liv på en nivå som de inte hade kunnat föreställa sig ens i sina mardrömmar, är det kanske äntligen dags att lyfta deras styvmorsbehandlade tankegångar till en politisk nivå. Chris Hedges, Pulitzerprisbelönad journalist och tidigare korrespondent på New York Times, menar att det finns ett direkt samband mellan expansionen av kulturindustrin och minskningen av läskunnighet. ”När politiska system förfaller, vilket genom historien går tillbaka till Colosseum och republikens upplösning i Rom, uppmuntras folk att investera sitt känslomässiga och intellektuella liv i skådespel, antingen sport eller någon annan form av underhållning”.

Lässvårigheterna i USA beskrivs av Hedges som epidemiska. Statistiken visar att sju miljoner amerikaner är analfabeter och ytterligare 27 miljoner är oförmögna att läsa tillräckligt bra för att skriva en jobbansökan. 30 miljoner kan inte läsa en enkel mening och 50 miljoner läser på en fjärde- eller femteklassares nivå. Nära en tredjedel av landets befolkning är antingen analfabeter eller knappt läskunniga – en siffra som ökar med 2 miljoner om året! År 2007 läste 80 % av amerikanska familjer inte en enda bok! Samtidigt ser genomsnittsamerikanen på TV mer än fyra timmar om dagen. Att skolelevers kunskapsnivå sjunker beror enligt Hedges på en större samhällsutveckling där även dagstidningar och böcker väcker intresse hos allt färre. Allt som inte erbjuder ögonblicklig förströelse avfärdas som otillgängligt och elitistiskt. En konsekvens av denna brist på bildning är ett slags historisk amnesi som gör att människor inte längre kan förstå de krafter som kontrollerar deras liv, menar han. Under åren som föregick den senaste Pisaundersökningen har Sverige toppat listan över världens mest uppkopplade länder och enligt World Economic Forum visar det att Sverige är ”En verkligt kunskapsbaserad ekonomi”. Men att ett lands IT-mognad skulle stå i direkt proportion till dess kunskapsnivå är en uppfattning som varken Pisaresultaten eller Chris Hedges ger stöd åt.

Forskning visar istället att förmågan till komplexa tankar och kritiskt tänkande som är avgörande i en tid som står inför några av de största utmaningarna i mänsklighetens historia, kräver tid, tystnad och avskildhet. Vår pågående separation från det tryckta ordet har gjort det svårt för människor att hantera komplexitet, men också att konfrontera vad som händer med dem. Receptet enligt Hegdes för att skydda sig mot de fördummande krafter som populärkulturen för med sig, är att bygga murar i en värld som går mot förfall. Själv äger han varken TV, Facebooksida eller Webbsida. Han twittrar inte och får därmed utrymme för att läsa varje kväll. Syftet är att inte ge en utarmad masskultur kraften att påverka språket som han beskriver sin egen verklighet på. I Sverige som ofta beskrivs som det mest amerikaniserade samhället utanför USA, har trenden för denna populärkultur och ständiga uppkoppling nått oerhörda proportioner. Det handlar inte bara om att vi slutat läsa och skaffa oss bildning genom skola och utbildning, utan även om att vi i jakten på bekräftelse på vårt värde känner oss ständigt stressade och pressade att prestera och skaffa oss mer och mer av materiella värden. Få människor har djupare samtal med partner, vänner eller släktingar och tiden för reflektion eller inspiration för att förstå livets olika dimensioner och värden är i det närmaste obefintlig. Ett paradigmskifte är helt nödvändigt för att mänskligheten ska ha en chans att överleva och återerövra de mänskliga dimensioner som hör livet till och som inte låter sig inordnas i populärkulturens, teknikens eller ekonomins strukturer.

0

Ger hemtjänst på ackord ett värdigt liv?

Det finns två temperaturmätare på hur det står till med värderingarna i ett samhälle; hur man tar hand om barnen och hur man behandlar de gamla. Den gemensamma nämnaren för dessa båda grupper är att de inte tjänar några pengar och kan försörja sig själva utan är beroende av hjälp och stöd av sina föräldrar respektive vuxna barn. Sverige är världsberömt för hur vi månar om barnen och barnens behov genom vår föräldraförsäkring, välutvecklade barnomsorg och barnens rätt till ett gott och värdigt liv. Tyvärr börjar vi bli nästan lika berömda, eller ska vi kanske kalla det ökända för hur illa vi behandlar våra gamla. Å ena sidan har vi kämpat för att öka medellivslängden så att vi har möjlighet att leva längre än i princip något annat folk på jorden, å andra sidan har stödet och möjligheterna för våra äldre att uppleva en värdig ålderdom kraftigt försämrats. Dels har vi många riktigt gamla och svaga som tvingas bo kvar hemma trots att de inte är kapabla varken fysiskt eller psykiskt att klara detta. Berättelser vittnar om 99-åringar som nekas plats på äldreboenden för att ålder och allmän svaghet inte anses som skäl till att få denna hjälp. Väl på äldreboendet är det många som behandlas på ett ovärdigt sätt av såväl anhöriga som personal. De anhöriga har sällan tid att komma och hälsa på. Man glömmer lätt gamla mammas uppoffringar och omsorger under barnens och barnbarnens uppväxt då behovet av hennes stöd och hjälp var stort. Nu då hon inte längre kan bidra till familjens praktiska liv blir det svårt att prioritera tiden för att besöka henne och kanske rent av ta hem henne någon helg ibland. Kanske är det så att föraktet för åldrandet och överfokuseringen på ungdomstiden på ett undermedvetet plan påverkar politiker och andra makthavare i samhället i deras syn på äldrevården? De som arbetar inom denna sektor går på knäna sedan länge och tvingas antingen bli avtrubbade och leva med samvetet att inte kunna hinna ge den omsorg som de gamla behöver, alternativt sluta eller gå in i väggen av denna omänskliga situation som går stick i stäv med deras värdegrund.

I DN (7/1) kunde vi läsa en träffande artikel av Britta Ring som refererar till Akademikerförbundet SSR och Kommunals rapport ”Matlåda, med eller utan samtal?”. ”Visst är det underligt hur ord som självbestämmande, värdigt liv, trygghet och meningsfullhet får helt nya betydelser på en hemtjänstmarknad med löpande band och ackord? skriver hon. I hemtjänsten går personalen också på knäna och tvingas hantera ett människovårdande yrke på ackord. Några exempel; blöjbyte, läggning 10 minuter, mat, medicin, byta blöja, byta underlag 10 minuter, middag + disk 10 minuter o.s.v. Vårdbiträdena springer och jäktar för att klara schemat. En oförutsedd händelse kan spräcka allt. Springtiden som förr hette gångtid är inte inräknad och dras ofta av från den beviljade hjälpinsatsen. Efter hård kritik mot obetald springtid justeras systemet i sommar så att ”kunderna” inte ska berövas tid som de har betalt för. Och vårdbiträdena får stämpelklockor. Om det fungerar på VOLVO, varför ska det inte fungera lika bra i äldreomsorgen?

 

0

”Mer pengar i plånboken ter sig alltmer som en flyktig vinst på en trisslott”

I en krönika i DN (8/1 2014) skriver Malin Ullgren om att medelklassen inte längre definierar sig utfrån sin konsumtion. Den sydeuropeiska massarbetslösheten och otryggheten ger perspektiv på livet och lär oss att lyckan är tillfällig och att det inte längre finns några trygga och fasta strukturer att förlita sig på i den globala världen. Allt kan förändras imorgon. Malin Ullgren refererar till en tid, i början av 2000-talet då medelklassen i Sverige, liksom i Tyskland och i flera andra europeiska länder fokuserade på hemmet, på inredning och konsumtion som ett sätt att bygga en trygg bastion mot allehanda former av otrygghet i tillvaron och att skapa sig en identitet som handlar om att vara lyckad. Genom att skapa ett vackert hem och satsa på estetiken kunde man intala sig själv och andra att livet var gott att leva och därmed framkalla en känsla av trygghet och harmoni. Liknande fenomen präglade det tidiga 1800-talet, en tid då precis som nu, nationalistiska strömningar och konflikter pyste under ytan. Under de senaste åren menar Malin Ullgren att medelklassens fokus har förändrats, att vi helt enkelt har inrett färdigt och att mer konsumtion och fokus på det estetiska i hemmet inte längre lockar. ”Medelklassen vrider sig av olust inför skattesänkningar som betyder mindre pengar till det gemensamma, skriver hon. Kanske är det så att medelklassen inte längre vill definieras genom sin konsumtion, inte längre med samma eftertryck kommer att söka sin identitet genom det enskilda hemmet, inte av ombytlighet, inte ett ”förut brukade jag handla marockanskt kakel på söndagarna, nu åker jag helst till Kärrtorp och demonstrerar mot rasism”.

Den våldsamma internationella, ekonomiska krisen har helt enkelt skapat ett medvetande om otryggheten som innebär en insikt om att detta inte bara är en angelägenhet för sydeuropa. I vår egen sfär tampas vi med en kris i skollan, förlossningsvården, äldreomsorgen o.s.v. o.s.v., brister i välfärdssamhället som brutalt gör Medelklassen medveten om att de helt enkelt inte längre ”sitt på det torra”. Det är just denna insikt som Malin Ullgren anser gör att medelklassen inte tilltalas av skattesänkningar som en väg ut ut krisen i vårt samhälle som handlar om en otrygghet som inte i alla lägen kan lösas med hjälp av egna initativ, eget ansvar och egna pengar. En underliggande dimension i denna politiska debatt som inte lyfts fram i krönikan, handlar om att vårt välfärdssamhälle medfört att medelklassens värderingar har förskjutits från det materiella till värden som handlar om det hållbara samhället och det hållbara livet. Detta är de kännetecknande drivkrafter som präglar The Cultural Creatives, den allt växande grupp av människor i västvärlden som vill förändra samhället inifrån för att återknyta till en del av de mellanmänskliga och andliga värden som gått förlorade i industrisamhället. Jag skulle tro att det är kombinationen av den relativa känslan av otrygghet i en värld som befinner sig i gungning samt medvetenheten om problemen i vårt eget land och i vår omvärld som föder fram andra värderingar och drivkrafter hos den breda medelklassen. Detta är ingen politisk fråga, utan en fråga som handlar om människans existentiella behov och utveckling där frihet och ansvar är två dimensioner av samma skala.

Läs hela artikeln här->

 

0

Så lockas medarbetarnas tysta kunskap fram.

Varje dag använder vi tyst kunskap. Genom gruppträffar, så kallade komplabb, har man inom Kriminalvården i Region Väst lockat fram, satt ord på och spritt det tysta kunnandet mellan medarbetarna, SvD (27/10). Vid Kriminalvården i Region Väst såg man att mycket tyst kunnande försvann i samband med generationsskiften.

”Vi ville ta vara på medarbetarnas egna erfarenheter, göra det meriterande och visa att det finns ett stort värde i det”, säger Cecilia Algelius, projektledare för Livspondus som projektet kallas. Projektet är ett samarbete med institutionen för sociologi och arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet. Hans Lindgren, universitetsadjunkt vid institutionen, agerar projektstöd och har stått för den teoretiska delen. Han har tidigare använt metoden, som kallas kompetenslaboratorier, eller kort och gott komplabb.

I komplabbet träffas en grupp på sex personer plus en processledare varannan vecka, totalt åtta gånger. Så långt det har varit möjligt har grupperna varit blandade; unga och äldre, kvinnor och män, erfarna och nya medarbetare. Varje gång får två av deltagarna berätta om var sin händelse och hur man hanterat den, en situation som man är mer eller mindre nöjd med. När gruppen hört berättelsen ställer de öppna frågor för att hjälpa sin kollega att se andra perspektiv och fördjupa berättelsen. Avsikten är att få upp det omedvetna handlandet till medvetandet och sätta ord på det genom att reflektera.

”I början kan det vara svårt för många att komma ihåg och se vad de faktiskt gjort, tänkt och känt i stunden och efteråt. Men med egna reflektioner och kollegernas hjälp går det lättare”, säger Cecilia Algelius.

Den som berättat om en händelse ska också reflektera över hur klienten, den person som de mött, reagerat, och vad de tror att han eller hon tänkt och känt. Syftet är att nästa gång man hamnar i en liknande situation ska man ha bättre självförtroende och vara bättre rustad att hantera den.

En vanlig reaktion från dem som deltagit i grupperna är att de säger ’inte visste jag att jag kan så mycket’, deras yrkesstolthet stärks. Genom att dela med sig av sitt kunnande till andra i organisationen, ökar också förståelsen för att olika medarbetare handlar på olika sätt. Flera har vittnat om att de känner sig mer förberedda i möten med klienter som kan innebära stress. Till exempel kan en medarbetare som berättar om en konfliktsituation bli mer medveten om sina egna reaktioner med hjälp av kollegernas frågor. Han eller hon känner sig sedan bättre rustad att hantera en liknande situation nästa gång. Det skapar trygghet. Vi har också märkt att medarbetarna ger varandra mer feedback, frågar varandra om råd eller får kolleger att reflektera över hur de agerar i en viss situation.
En annan intressant effekt av projektet är att sjuktalet har minskat signifikant bland dem som deltagit i ett komplabb. Sannolikt är detta en effekt av bättre självförtroende och minskad stress. Man mår bättre när man ser att man gör ett meningsfullt arbete. ”Det har också blivit bättre stämning på arbetsplatserna”, konstaterar Cecilia Algelius.

Mot denna bakgrund tänker jag att det kanske inte är så konstigt att den generella trenden i vårt samhälle är en allt ökad stress och ohälsa och att många upplever brist på meningsfullhet i sitt arbetsliv. Tiden för reflektion, samtal och att umgås och lära känna sina kollegor är på många ställen mer eller mindre obefintlig. Respekten för att varje medarbetare är en person med en viss formell kompetens men även en personlighet som sammantaget bidrar till utförandet av arbetet och klimatet på arbetsplatsen, har ersatts av ett maskinellt tänk där människan blivit en ”pinne” eller en siffra på ett papper.  Kriminalvården i Region Väst har gått emot denna trend och utgått från sunt förnuft och det är glädjande att få ta del av resultatet som visar på att det går att förena trivsel på arbetet med hög långsiktig effektivitet om vi bara utgår mer ifrån människans behov och litar till att resten löser sig.

Läs hela artikeln här–>

0

Ensamhet är en känsla.

Om några år väntas närmare hälften av alla hushåll i Sverige bestå av bara en person – ökningen av andelen ensamhushåll förs med jämna mellanrum fram som tecken på den utbredda ensamheten hos människor i det här landet enligt en artikel i SvD (8/10).

Å andra sidan kan man titta på Statistiska centralbyråns siffror över hur många som saknar en nära vän, en person som de kan ta kontakt med och prata med om vad som helst. 1980 saknade 26 procent i åldern 16–84 år en nära vän, men 2012 är det bara 14 procent som uppger att de inte har någon nära vän. Då borde väl trenden vara att vi blir allt mindre ensamma? Ensamhetskänsla är en känsla. Hur man bor eller hur många vänner man har behöver inte ha så stor betydelse. Ensamhet kan även innebära en skön känsla av avskildhet, att frivilligt dra sig undan och att njuta av det. Man kan t.ex. vara ensam i den bemärkelsen att man är singel, men utan att känna sig ensam.

Men om man känner sig ensam så är det negativt.

Lars Andersson, professor i åldrande ser ensamhet som en del i ett syndrom som också innehåller depression, ångest, självkänsla samt känsla av kontroll. Han menar att de fem sinnestillstånden är oberoende av varandra, men påverkar varandra.

”Det är inte alltid lätt att säga vad som är hönan och ägget. Ensamhet kan skapa ångest när man inte har familj eller vänner att umgås med och prata av sig med. Men det kan också börja med ångest för närhet som gör att man drar sig undan och till slut känner sig väldigt ensam. Att lindra äldre människors ensamhet behöver alltså inte nödvändigtvis vara att skaka fram en öppen verksamhet. Sådana aktiviteter kan vara uppskattade, men Lars Andersson menar att för att komma åt ensamhetskänslor är det faktorerna självkänsla, depression, ångest och känsla av kontroll som man ska rikta in sig på”.

När äldre människor ofta känner sig ensamma söker man gärna förklaringen i hur deras livssituation ser ut just nu, men det fins också anledning att gå tillbaka till barndomen. Föräldrar som varit överbeskyddande eller avvisande spökar även hos äldre människor. Både att ha blivit försummad som barn och att ha blivit överbeskyddad ökar risken att känna sig ensam på äldre dar, visar forskning. När föräldrar är likgiltiga, inkonsekventa eller avvisande mot barnet finns risk att de utvecklar en otrygg anknytning, brist på självförtroende och förtroende för andra. Om föräldrarna varit överbeskyddande och inte uppmuntrat barnet att söka kontakter utanför familjen finns det risk att barnet även i vuxen ålder är osäker i umgänget med andra. Ensamhet lyfts ofta fram som en riskfaktor och det finns många studier som pekar på samband mellan ensamhet och ohälsa.

Läs hela artikeln här –>

0

Mobilberoende nya folksjukdomen.

I SvD (27/10) kunde vi läsa om Kolmårdens behandlingshem som i flera år tagit emot spelmissbrukare och folk som är köpberoende. Den senaste tiden har dock allt fler samtal kommit från personer som säger att de är beroende av sina smarta telefoner, enligt Roger Thörn, föreståndare för behandlingshemmet.
”Vi får samtal från vuxna som fastnar med sin mobiltelefon. De är inne på Blocket och Tradera hela tiden, och många kvinnor är ständigt uppkopplade på Hemnet. Det är deras grej att kolla kåkar hela tiden och de måste ha hjälp för att sluta hålla i nallen hela tiden”, säger Roger Thörn till SvD. ”De som ringer berättar att beroendet påverkar arbetet och deras relationer, de sitter på toaletten och smyger med telefonen precis som en missbrukare med sitt brännvin. De försöker sluta vara uppkopplade, men misslyckas”, säger han. Det är tillgängligheten som är det stora problemet och i nuläget finns det ingen behandling för mobilberoende.Tomas Danielsson, beteendevetare som fått epitetet ”Stressdoktorn” efter många års erfarenhet av stressbehandling, vittnar också om att mobilmissbrukarna blir fler.

Han ger följande tips till den som känner sig drabbad: 1) Träna på att stänga av en stund varje dag, till exempel på lunchen. 2) Låt bli att vara uppkopplad under familjens kvällstimmar. 3) Slå bara i nödfall på mobilen innan du går och lägger dig. ”Det här är absolut redan ett folkhälsoproblem, säger han till SvD. Många har problem med koncentration, sömnstörningar, muskelspänningar och de gnisslar tänderna i sömnen. Jag ser allvarligt på det här. Många kompetenta människor går sönder när aldrig får tid till paus och reflektion. Bakgrunden till beroendet är människans starka drivkraft när det gäller nyfikenhet och bekräftelse, Tack vare mobilen kan man både stilla sin nyfikenhet och bekräfta sig hela tiden. Då blir det som ett gift. Det finns inget slut.” säger han.

Tomas Danielsson är inte emot mobilerna i sig, tvärtom. Vi ska glädjas åt våra telefoner som gör att vi kan gå vilse när vi plockar svamp och se meddelanden från skola och dagis. Vi ska glädjas åt tekniken men ta tillbaka kontrollen. Ett exempel på hur mobilberoende kan se ut kommer från en studie från Australien, som gjordes för ett par år sedan. Resultatet tydde på att storkonsumenter var lika beroende av sina mobiler som andra är av alkohol eller nikotin. Studien visade att mobilberoende personer som berövades sina telefoner fick både högre puls och ångest, enligt den australienska tidningen Herald Sun. Forskarna där gick så långt att de talade om en möjlig fobi för att förlora sin mobiltelefon.”Det känns som om en av mina lemmar saknas”, sade en av deltagarna som tvingades leva utan mobil.

Läs hela artikeln här–>