0

Människan är mätt och ensam

Genom att återvända till länder i Asien och Afrika där han tidigare bott knyter Lasse Berg ihop sin populära Kalaharitriologi. De senaste 50 åren har varit lika omvälvande som jordbruksrevolutionen, säger han i DN (15/3).

Som 23 årig avhoppad stridspilot gav han sig ut i världen och skildrade  60-och 70-talens Asien som präglades av Vietnam, krig, diktatorer, folkmord i Kambodja och fruktansvärd fattigdom. Det var osannolikt att föreställa sig någon positiv framtidsbild. Då han på 90-talet återvände till Asien och sökte upp de människor han intervjuat 30 år tidigare hade de forna barnarbetarna blivit egna företagare, slumområden hade fått affärer, folk var bättre klädda och husen hade blivit moderna och bekväma. På 70-talet var det självklart att Asien var dömt, ingen förutsåg någon tillväxt. Lasse Berg insåg med egna ögon att han hade haft fel och att människors liv faktiskt hade förändrats i grunden.

Det hade skett ett paradigmskifte. När han på 60-talet frågade en indier om dennes livsdrömmar fick han alltid till svar: ”Vi har alltid varit fattiga och kommer alltid att vara det.”. I västvärlden föddes tanken att människan äger sig själv i samband med franska revolutionen 1789 men resten av världen har upptäckt denna grundläggande frihet först under de senaste 50 åren.

När människan upptäcker att jag äger mig själv, jag har rätt till ett bättre liv, att äta lika bra som rika i Indien eller i Sverige då får man helt nya krav på tillvaron och det har drivit fram den ekonomiska tillväxten i Asien, som vi ser att även Afrika står inför.

Vad som tycks sprida sig lika snabbt i världen som tillväxten enligt Lasse Berg är en ny form av ensamhet och olycka skapad ur klyftan mellan vår inre, uråldriga natur och det nya samhällets krav. I statistiken syns det bland annat i att ensamhushållen ökar. En amerikansk undersökning visar att för 20 år sedan hade varje individ i genomsnitt tre personer att prata med om viktiga saker. Idag är det två och var fjärde individ har ingen alls. En annan undersökning visar att 38% av Europas befolkning lider av mentala störningar.

Mättare och ensammare, den globala ekonomins baksida är att mänskligheten delats upp i sju miljarder öar. Om grundtillhörigheten på savannen var självklar måste den idag erövras varje dag. Idag söker vi denna tillhörighet och identitet via gemenskapen med andra som vi umgås med virtuellt men det är en skör gemenskap som bara kan fylla en liten del av våra behov. Lasse Berg påminner oss om att vi också behöver se in i varandras ögon, röra, känna dofter och vila i att jag duger som jag är. Jag måste inte lyckas varje dag för att överleva och slippa bli övergiven.

0

”Vi måste tänka mer på andra”

Som första skandinav studerar Jan Gunnarsson vid Center for compassion and altruism research & education” vid Stanforduniversitetet i USA. Han vill fördjupa kunskapen om medkänslans betydelse i våra liv. ”Vi behöver ett nytt sätt att vara mot varandra – både mot vänner och mot dem vi inte känner”, säger han i DN (27/2) .

Medkänslan spelar en stor roll för hur vi kan förstå och umgås med andra människor. Forskningen inom detta område har utvecklats enormt under senare år.  Jan Gunnarsson är en av de drivande bakom konceptet ”Värdskapet”, som syftar till att människor ska känna sig välkomna var de än befinner sig. På kurser, seminarier och genom sina böcker försöker han förmedla tankarna. På kontoret i Stockholm arbetar ett tjugotal personer och verksamheten har spridit sig till Norge, Holland, Danmark och Uganda.

Ett sätt att ge bistånd visar hur idéerna omsätts i praktiken. Det handlar om att hjälpa människor i Uganda med olika affärsprojekt. Enskilda eller familjer i Sverige ger bidrag motsvarande 6 500 kronor som slussas vidare till mottagarna. Hittills har ett trettiotal projekt blivit verklighet. Det handlar om nya företag som tillverkar tegelstenar och mat, om öppnandet av ett apotek och om utvecklingen av en getfarm . Inkomsterna använder familjerna för att kunna betala barnens skolgång.

Nu föreläser Jan Gunnarsson i USA, Europa, Afrika och Asien. Han märker attoavsett religiös tillhörighet och lokala traditioner känner de flesta sympati för budskapet om att vi måste skapa en värld där alla ska kunna känna sig välkomnade. Om vi behandlar alla vi möter med respekt – oavsett kön, ålder, ålder, etnicitet, religiös eller politisk tillhörighet och bakgrund – skulle världen bli bättre. Vi måste även bry oss om dem som inte har det lika bra som de flesta här i Sverige. Vi måste börja tänka på dem som ska leva på jorden i framtiden.

0

Det handlar om att öppna upp för samtal

Både små och stora barn har ofta ett behov av att få samtala om svåra saker, som döden. En äldre släkting, en nära anhörig, det älskade husdjuret – förr eller senare konfronteras alla med att livet en gång tar slut. Psykologen Åsa Landberg var under flera år knuten till Rädda Barnen. Hon säger att vuxna som inte vågar tala om till exempel döden lämnar barnen ensamma med sina funderingar och känslor (DN 31/10.)

Hur ska vi då tala med barn om döden och andra svåra saker?
– Vi vuxna ska inte tvinga oss på barnen, utan mer ge utrymme för deras frågor och tankar. Det handlar om att öppna upp för samtal och finnas till hands när barn kommer med sina funderingar. Detta är kanske den allra största utmaningen i vår tid där det saknas tid för att vara närvarande med sig själv och sina nära – även i tider av stora och viktiga förluster. Vi förväntas vara på jobbet och prestera som vanligt även efter en närståendes död, vi måste hantera allt det praktiska och hålla igång familjens aktiviteter och sociala liv. För många innebär detta att de måste stänga av sina känslor och undvika att prata om vad de går igenom eftersom sorgen helt enkelt inte har någon plats i vårt samhälle och i den tid vi lever i.

Vad händer då  om vi inte talar med barn om svåra ämnen?
– Det kan sätta djupa spår hos pojkar och flickor som exempelvis upplever att deras föräldrar ”drar sig undan” efter att någon i den nära omgivningen dött. Att försöka skydda barnen mot det ”hemska” har ofta motsatt effekt. Tystnaden kan vara direkt skadlig och göra det svårare för barn att hantera sina tankar och känslor långt upp i vuxen ålder. Många av de barn som Åsa Landberg möter beskriver just detta; det blev så tyst efter att mormor eller farfar hade dött. I dessa ”tysta” familjer lär sig barnen att inte prata om svåra sake­r. När de själva senare kanske får barn är det ett beteende som följer med. Även i vuxen ålder sätter man på sig skygglappar inför det som känns jobbigt att tala om. Konsekvenserna av denna tystnad och oförmågan att hantera viktiga livshändelser i vårt pressade och konkurrensutsatta samhälle gör att vi utvecklar olika symptom på ohälsa även för egen del. Under alla år som jag arbetat med människor som drabbas av utmattningsreaktioner har jag funnit att det så gott som alltid ligger en eller flera oförlösta sorger i bakgrunden som aldrig kunnat lyftas fram och bearbetas. En vanligt förekommande orsak till dessa besvär i det vuxna livet visar sig vara förlust av en närstående, förälder eller annan kär person i barndomen. Bristen på bemötande från föräldrar och andra i att hantera förlusten, hitta ord för den och få uttrycka smärtan har gjort att smärtan kapslats in och aldrig bearbetas. När den väl kommer upp till ytan är det år av förtryck av det egna känslolivet för att hålla sorgen i schack som kommer fram och som kräver bearbetning. Tid, stöd och utrymme för att hantera dessa processer finns sällan och konsekvenserna är oerhört stora såväl i form av personligt lidande som för våra prestationer på arbete och i förlängningen för hela samhällsekonomin. Grundproblemet handlar om att vi lever med en människosyn där vi är maskiner och inte människor med mänskliga behov och drivkrafter.

Läs hela artikeln här –>

0

Ensamhet är en känsla.

Om några år väntas närmare hälften av alla hushåll i Sverige bestå av bara en person – ökningen av andelen ensamhushåll förs med jämna mellanrum fram som tecken på den utbredda ensamheten hos människor i det här landet enligt en artikel i SvD (8/10).

Å andra sidan kan man titta på Statistiska centralbyråns siffror över hur många som saknar en nära vän, en person som de kan ta kontakt med och prata med om vad som helst. 1980 saknade 26 procent i åldern 16–84 år en nära vän, men 2012 är det bara 14 procent som uppger att de inte har någon nära vän. Då borde väl trenden vara att vi blir allt mindre ensamma? Ensamhetskänsla är en känsla. Hur man bor eller hur många vänner man har behöver inte ha så stor betydelse. Ensamhet kan även innebära en skön känsla av avskildhet, att frivilligt dra sig undan och att njuta av det. Man kan t.ex. vara ensam i den bemärkelsen att man är singel, men utan att känna sig ensam.

Men om man känner sig ensam så är det negativt.

Lars Andersson, professor i åldrande ser ensamhet som en del i ett syndrom som också innehåller depression, ångest, självkänsla samt känsla av kontroll. Han menar att de fem sinnestillstånden är oberoende av varandra, men påverkar varandra.

”Det är inte alltid lätt att säga vad som är hönan och ägget. Ensamhet kan skapa ångest när man inte har familj eller vänner att umgås med och prata av sig med. Men det kan också börja med ångest för närhet som gör att man drar sig undan och till slut känner sig väldigt ensam. Att lindra äldre människors ensamhet behöver alltså inte nödvändigtvis vara att skaka fram en öppen verksamhet. Sådana aktiviteter kan vara uppskattade, men Lars Andersson menar att för att komma åt ensamhetskänslor är det faktorerna självkänsla, depression, ångest och känsla av kontroll som man ska rikta in sig på”.

När äldre människor ofta känner sig ensamma söker man gärna förklaringen i hur deras livssituation ser ut just nu, men det fins också anledning att gå tillbaka till barndomen. Föräldrar som varit överbeskyddande eller avvisande spökar även hos äldre människor. Både att ha blivit försummad som barn och att ha blivit överbeskyddad ökar risken att känna sig ensam på äldre dar, visar forskning. När föräldrar är likgiltiga, inkonsekventa eller avvisande mot barnet finns risk att de utvecklar en otrygg anknytning, brist på självförtroende och förtroende för andra. Om föräldrarna varit överbeskyddande och inte uppmuntrat barnet att söka kontakter utanför familjen finns det risk att barnet även i vuxen ålder är osäker i umgänget med andra. Ensamhet lyfts ofta fram som en riskfaktor och det finns många studier som pekar på samband mellan ensamhet och ohälsa.

Läs hela artikeln här –>

0

Om förlåtelse, ursäkt och försoning.

I artikelserien ”Mor lilla Mor” i Svenska Dagbladet resoneras det om skillnaden mellan att förlåta och att få en ursäkt. Sofia Jeppsson, moralfilosof och lärare vid Stockholms universitet hjälper oss att sortera ut begreppen.

Måste man som vuxen förlåta en förälder som inte klarade att ta hand om en eller skydda en när man var barn?
–Om man ser förlåtelse mer som hur man beter sig så kan förlåtelse betyda att jag börjar uppträda på ett visst sätt mot en förälder, är trevlig och låter bli att komma med anklagelser. I så fall är det något man har kontroll över. Men om man med förlåtelse i stället menar en inre känsla av att förlåta så är det kanske något man inte helt styr över. Då kan man inte säga till en person att ”du bör få den här förlåtelsekänslan”.
Det är svårt att förlåta en människa om hon inte erkänner att hon har gjort fel. Här får man skilja mellan förlåtelse och ursäkt. Förlåtelse är när man säger ”Jag gjorde fel, kan du förlåta mig”. Ursäkt är när personen förklarar att ”Jag gjorde det bästa jag kunde göra i den här svåra situationen” eller ”Jag förstod inte att jag gjorde fel, jag hade ingen aning om att jag kunde göra på annat sätt”. Då ger man en ursäkt. Jag tror att återföreningar ofta stupar på att man kanske är villig att förlåta den som gjort en illa, men att den som gjort en illa vill bara bli ursäktad och få höra ”Nej du gjorde inget fel. Det är klart att du omöjligt kunde veta att du skadade mig.”
Om det ska bli möjligt att umgås på ett bra sätt måste man komma överens om det ska vara en förlåtelse eller en ursäkt.

Min erfarenhet är att det finns en tredje väg som sällan diskuteras i dessa sammanhang, en väg som handlar om försoning eller en djupare form av acceptans över att saker och ting är som de är. I den välkända Sinnesrobönen, skriven av den av den amerikanske prästen och teologen Reinhold Niebuhr 1926 som används vid behandling av missbruk, är detta ett viktigt verktyg för att hjälpa människor att frigöra sig själva från minnen och känslor som plågar dem och hindrar dem från att gå vidare.
Den lyder: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” 

I mitt arbete som psykoterapeut handlar det ofta om att hjälpa och vägleda människor att finna sina svar till hur de ska förhålla sig till destruktiva familjerelationer och omständigheter i det förflutna som plågar dem och som inte kan raderas bort. I den mån det går att påverka och förändra något, t.ex. reda ut en relation och försöka hitta ett nytt och konstruktivt förhållningssätt till varandra så tror jag det ofta är bra att pröva den vägen. Vanligt är att detta inte går eftersom den andre inte är medveten, villig att ta ansvar eller be om ursäkt för sina tillkortakommanden. Detta gör att förlåtelse blir omöjligt och en brytning ofta ses som det enda alternativet. Försoning betyder inte att man får någon ursäkt eller att man behöver förlåta.
Det är i detta läge som vi behöver plocka fram försoning som ett verktyg som kan hjälpa oss att nå en inre frid och ro med att saker är som de är. Detta är svårt och utmanande men fullt möjligt för alla som bestämmer sig för att arbeta sig igenom en sådan process. Denna väg fungerar även väl då det gäller redan avlidna personer. Mamma och pappa kanske är döda sedan länge och det som hänt under barndomen går därför inte att prata med dem om och försöka reda ut. Du är ensam kvar med minnen och begränsningar och dina föräldrars inflytande över dig kan fortsätta att styra ditt liv oavsett om de är i livet och du träffar dem, om de lever och du har brutit med dem eller om de är avlidna.

Försoning betyder inte att man får någon ursäkt eller att man behöver förlåta. Ibland kan det t.o.m. vara sunt att inte förlåta för att bevara självrespekten. Att försonas med det som plågar oss och som vi inte kan ändra på eller påverka, är däremot oerhört viktigt för att vi ska bli fria att göra våra egna val och inte upprepa våra föräldrars synder och misstag i relation till våra egna barn och inte minst för vår egen harmoni och livskvalitet. Vägen dit är snårig och utmanande men absolut värd all möda då du kommer ut på andra sidan.

14

5 kännetecken för dem som vuxit upp i dysfunktionella hem.

Om barn känner ett behov av att bryta med sin förälder/ar beror det på att hon eller han har vuxit upp i ett dysfunktionellt hem. Forskning visar att barn med en sådan uppväxt utvecklar vissa beteendemönster som senare i livet uppfattas som en del av deras personlighet både av dem själva och av omgivningen. En viktig parameter i arbetet med att reda ut sin värdegrund och den situation som gett upphov till att man mår så dåligt att man överväger eller redan har tagit steget att bryta med sin förälder/ar, är att förstå sig själv och sina känslor, tankar och beteenden bättre.

Följande 5 personlighetsdrag kan vara en ingång till att reflektera över dig själv och hur du förhåller dig till livet – och varför.

1) Konstanta lögner.
Du har ett ständigt behov av att överglänsa andra. Har någon en historia att berätta kan du genast fylla i med något mycket större och mer häpnadsväckande. Ditt behov av att bli sedd och bekräftad är enormt och du kämpar med en dålig självkänsla som en konsekvens av att dina föräldrar inte förmådde ge dig det då du var barn. Du har sannolikt också vuxit upp med en förälder/rar som ljugit för dig för att täcka över sitt missbruk eller andra destruktiva beteenden och att ljuga blev därmed naturligt för dig som litet barn. Senare använde du det för att komma undan skolarbete, plikter och sådant du inte tyckte om att göra som tonåring. I det vuxna livet tar det sig uttryck i att du hittar på historier om dig själv och ditt liv och att du trasslar in dig i lögner som stör relationerna till dina närmaste såväl i yrkeslivet som privat. 

2) Oförmåga att avsluta några projekt.
Som barn var du begåvad men saknade förmåga till koncentration och fokus. Hemma var dina föräldrar upptagna med sig själva och psykiskt och/eller fysiskt frånvarande och de fanns inte där för att uppfostra dig. Du kunde därför påbörja en teckning för att halvvägs igenom börja bygga pussel istället, efter en stund övergav du även den leken och gick över till något annat. Idag får många barn med en sådan bakgrund en bokstavsdiagnos istället och därmed specialhjälp i skolan och dessvärre tunga mediciner för att lugna ner sig och lära sig att uppföra sig bland andra. I det vuxna livet är detta människor som bygger om huset och visar ritningen på hur det ska se ut, men det blir aldrig klart. På jobbet visar det sig i arbetsuppgifter och projekt som aldrig blir slutförda. Idéerna och viljan finns där men något, oklart vad, gör att det helt enkelt aldrig blir färdigt. Att omvandla en idé till verklighet kräver en förmåga till struktur. I ett dysfunktionellt hem är bristen på struktur framträdande. Saker och ting blir som de blir, det saknas ordning och rutiner och föräldrarna finns inte där för att lära dig att strukturera dig på det sätt som du behöver för att lyckas i livet. Du fick inte lära dig struktur och har därför inte utvecklat den förmågan, vilket inte betyder att du inte kan bli bra på det om du får den hjälp och det stöd du behöver för din utveckling. 

3) Överdrivet ansvarsfulla alternativt total oförmåga att ta ansvar.
Detta är barn som blir föräldrar till sina föräldrar och som tidigt lär sig att sköta sig själv, ta hand om sina egna behov, uppfostra småsyskonen och stötta mamma och pappa så mycket som möjligt med hushåll och övriga sysslor. I det vuxna livet fortsätter du ta kontroll och ta på dig ansvar för allt och alla vilket gör andra passiva och dig själv slutkörd. Eller också har bristen på struktur och normalt omhändertagande från dina föräldrar gjort att du fastnat i ett stadie där du gör dig passiv och saknar förmåga att ta ansvar som ett omedvetet rop till din omgivning at du vill bli omhändertagen och uppfostrad.  

4) Överdrivet dömande mot sig själva och självkritiska.
Du är aldrig nöjd med dig själv och har tagit över dina föräldrars kritiska blick och internaliserat deras tillkortakommanden. Du visste inte att bristerna i ditt hem som barn var dina föräldrars ansvar, du trodde därför att det var dig det var fel på. I barnets värld kan denna tankevurpa omsättas till att du måste bli perfekt och att du aldrig får göra några fel – då ska allt bli bra! För dig som för alla andra människor uppstår situationer då det blir fel och att i alla lägen vara perfekt är en omöjlig uppgift. Trots att andra beundrar dig och tycker att du är fantastisk går du runt med inre tvivel på dig själv och självkritiska tankar som plågar dig dag som natt. När du får kritik eller andra är missnöjda med dig eller det du gör blir du överdrivet nedslagen och oerhört dömande mot dig själv.  

5) Hyperkänslighet och vakenhet.
Som barn förstod du inte vad och varför saker var som de var hemma. Det fanns ingen vuxen som förklarade och satte saker och ting i perspektiv. Därför lärde du dig att vara ständigt vaksam på andra signaler som ett sätt att försöka uppfatta vad som hände, kanske fly undan misshandel, pejla av ifall mamma var berusad eller deprimerad eller liknande situationer som du var tvungen att hantera utan att kunna förstå dem. Som vuxen har du samma hyperkänslighet och vakenhet och blir orolig ifall din partner är trött eller din väninna inte hör av sig som hon brukar. Något är fel och du måste ta reda på vad det är, vilket yttrar sig i att du hela tiden frågar och ”stör” din omgivning som ofta inte förstår någonting utan bara går igenom naturliga humör –och energisvängningar. På nätterna ligger du vaken och grubblar eller också är du oerhört lättväckt. Om du har ett vårdande yrke eller arbetar med service kan detta beteende vara vägen till framgång eftersom du uppfattar dina patienters/klienters/kunders behov innan de är uttalade. Priset du betalar för egen del är att du aldrig kan koppla av och bara vara.

Det är ofta dessa beteendemönster som försämrar din livskvalitet och som komplicerar livet för dig såväl i dina privata relationer som i ditt yrkesliv. Att som vuxen bli trött på detta och vilja bli fri är sunt och friskt. Ofta leder denna typ av insikt till att du tar avstånd från din förälder/ar och bryter kontakten i tron att du då ska bli fri. Sanningen är tyvärr att frihet från det förflutnas bojor endast kan ske genom att du frigör dig själv vilket innebär att du måste kliva in i en process där du får terapeutisk hjälp med det. Om du för att klara det behöver bryta med din förälder/ar kan det vara nödvändigt och rätt att göra det för en tid eller mer permanent beroende på situationen, men kom ihåg att en brytning i sig självt inte kommer att göra dig fri eller hjälpa dig att nå sinnesfrid.

3

Måste man umgås även med en förälder som svikit?

Svenska Dagbladets pågående artikelserie ”Mor lilla mor” tar upp viktiga aspekter på hur vi kan förhålla oss till krångliga föräldrarelationer.
Vad betyder det att bryta kontakten med en förälder som har svikit en? Har man rätt att göra så? Vad kan det få för konsekvenser och hur förhåller man sig till dem? Dessa och andra viktiga frågeställningar lyfts fram och ger input till den process det innebär för alla som befinner sig i en sådan situation.
Det ligger i människans natur att ha en instinkt att vårda och ta hand om sitt barn och det ligger i barnets natur att vilja knyta en trygg och tillitsfull relation till sina föräldrar. Då detta inte kan ske innebär det alltid en tragedi för båda parter av den enkla anledningen att en brytning går emot våra naturliga instinkter. 

I mitt arbete som psykoterapeut är brustna relationer mellan föräldrar och barn ett väldigt vanligt förekommande tema som människor som kämpar med att återfinna hälsa och livsbalans efter en depression eller utbrändhet kämpar med. Ofta är sorgen, frustrationen och ilskan så stor och så förlamande att den inte kunnat bearbetas. Enda sättet har varit att stänga av och att kapsla in de obearbetade känslorna. En dag spricker det och det förflutna hinner ikapp och kräver en hantering. I detta läge önskar man att det fanns ett givet svar att ge på de svåra frågor om moral, ansvar och frihet att göra egna val som automatiskt väcks. Mitt enda råd och min erfarenhet är att man i detta läge bör undersöka och klargöra sin egen värdegrund. Utifrån den finner man svaren på om, hur och i så fall vad man kan och bör göra för att hantera sina komplicerade familjerelationer. Det finns inget rätt eller fel svar. Vanligt är att man inte riktigt har sin värdegrund och sina ställningstaganden gällande denna form av djupare existentiella frågor tydliggjord. Därför blir det svårt att veta hur man ska hantera konfliktfyllda familjerelationer och på vilken grund man fattar vissa beslut. Följden blir att man ofta undviker att fatta något beslut alls, stänger av och låter tiden gå.
När en förälder som man inte har träffat på många år en dag går bort och man nås av dödsbudet, dyker såret upp till ytan igen och det blir extra plågsamt att hantera frågan om vad som kanske hade kunnat vara möjligt om man hade sökt kontakt tidigare…

Det enda råd som min yrkeserfarenhet och min egen erfarenhet av livet har lärt mig att man kan ge är att reda ut sin värdegrund och sedan fatta ett medvetet beslut. Vad som än händer senare i livet har man då tagit ställning efter att noggrant ha utvärderat situationen och då kan man inte begära mer av sig själv. En del kommer fram till ett svar som innebär att oavsett hur dåligt man mår av att umgås med sina föräldrar eller andra anhöriga så ska man fortsätta med det för att kunna vara trogen sin egen värdegrund. Då kan det vara en lättnad att själv få fatta det beslutet och att få göra upp med förväntningar och förhoppningarna om en önskad verklighet. Andra anser istället att var och en är ansvarig för sitt eget liv och sina handlingar och att familjeband inte förpliktar till hänsynstaganden utöver det vanliga. Mår man inte bra av att umgås kan det ge sinnesro att acceptera detta och att välja bort kontakt för att istället vända sig till människor som man mår bra av att umgås med och vara nära. I vissa fall är det också tydligt att det destruktiva inflytandet från en förälder eller annan nära anhörig är så destruktivt att det helt enkelt är omöjligt att bygga upp en stabil självkänsla och att må bra så länge kontakten är levande och påträngande. Då kan det vara nödvändigt med en temporär eller längre paus eller brytning för att kunna återfå hälsa och balans i livet.
Den gemensamma nämnaren för dessa olika former av förhållningssätt är att de kräver ett arbete och en medveten process där man till slut landar i ett genomtänkt beslut och ställningstagande. Det går inte av sig själv utan genom att man nöter och blöter de underliggande frågorna och når en punkt då man hittar sitt eget svar i sig själv.

Läs gärna dessa två tidigare inlägg om relationer:
Måste man ha en relation med sina närmaste?
Felicia försvann – om att transformera en relation.

 

0

Icke-hanterade förluster och trauman kan ta livet av dig

I mitt förra inlägg skrev jag om konsekvenserna för barnen till föräldrar som inte har förmått hantera sina egna kriser och trauman. Förutom denna viktiga och tragiska dimension finns det även en stark koppling till den egna hälsan. En vän till mig som har ägnat hela sitt yrkesliv att som läkare att arbeta med cancersjuka berättade en dag för mig att hon kommit fram till slutsatsen att cancer har en stark psykisk/själslig koppling. Hon menade att cancer, eller annan allvarlig fysisk sjukdom bryter ut då vi står inför ett existentiellt vägskäl där vi antingen måste gå in i och bearbeta trauman och förluster som vi har stoppat undan och inbillat oss inte längre påverkar oss, eller också kommer kroppen att uttrycka smärtan och påbörja dödsprocessen. Det går helt enkelt inte att leva vidare med en icke-förlöst och inkapslad smärta hur länge som helst. Till slut spricker det.

En annan läkarvän till mig arbetar med demenssjuka och pekar på psykiska orsaker till att demens utvecklas. Han anser att demens drabbar dem som inte förmår möta sig själva och de upplevelser de bär inom sig och vid en viss tidpunkt blir demensen räddningen som leder till dimridåer och glömska.
I boken ”Och bergen svarade” av Khaled Hosseini som jag refererade till i mitt förra inlägg är det just demens som drabbar en av huvudpersonerna Abdullah. Han har gått sönder som barn då han förlorade sin syster och smärtan har styrt hela hans liv och är lika stark då han blivit gammal som då den väl uppstod. Man skulle kunna säga att han klarat sig hjälpligt genom livet med stöd av sin hustru och sin dotter, men då frun blir svårt sjuk och avlider och dottern står på gränsen till att flytta hemifrån och börja leva sitt eget liv går det inte längre. Separationstemat från barndomen blir akut och man skulle kunna säga att Abdullah i detta läge når sin existentiella gräns för vad han klarar av. Beroende på genetisk disposition och livsstilsfaktorer kan man utveckla olika sjukdomar, i Abdullah’s fall blir det en akut demens som för honom in i dimma och glömska över allt som varit. Han minns helt enkelt inte längre sina förluster och krymper in i den lilla, begränsade värld dit verkligheten inte förmår tränga sig på. Han syster Pari utvecklar i tidig ålder svår reumatism, en mycket plågsam fysisk sjukdom väl i paritet med det psykiska lidande hon upplevde som litet barn då hon brutalt skildes från sin bror, sin familj och förlorade hela sin värld. Många människor i världen lider och plågas av trauman som de inte förmår bearbeta eller ens kan sätta ord på.

Jag vet att det går att leva väl trots att man haft det svårt i livet och jag vet att även svårt fysiskt sjuka kan bli friska, eller i varje fall mycket bättre om de får professionellt stöd och behandling. Känner du igen dig i denna beskrivning och om du har möjlighet att söka hjälp, ta tag i det och se det som en nödvändig investering för såväl din egen framtida hälsa som för dina barns skull.

0

Efterlängtad semester men svårt att koppla av?

Vi befinner oss mitt i sommaren och i den efterlängtade semesterperioden. I månader har vi sett fram emot att få vara lediga och frikopplade från vardagslivets krav och stress med jobb, barnens skola, tider att passa e.t.c. Kanske befinner du dig nu på ditt älskade sommarställe eller på en strand vid Medelhavet. Allt är perfekt, solen skiner och förutsättningarna för den välbehövliga vilan och återhämtningen är närmast perfekta. Ändå kan du inte koppla av. Du sover kanske lite risigt och samvaron med din partner, med barnen och föräldrarna/svärföräldrarna handlar om frustration och irritation snarare än om gemytlighet och friktionsfritt umgänge som du hade tänkt dig. Hur kunde det bli så här?

Att jag skriver detta inlägg beror på att jag vet att denna bild speglar mångas upplevelse av semestern och att det finns risk för att vila och återhämtning övergår i stress istället. En nyckel som kan hjälpa dig att få perspektiv på situationen och bidra till att du mår bättre Hur är det att bara acceptera, utan att värdera eller försöka förändra? är att du reflekterar en stund över dina förväntningar och hur det känns om du leker med tanken på att lära dig att acceptera och leva med det ofullkomliga? Om det finns frustration och friktioner i umgänget med dina nära och kära så finns det orsaker till det men kanske behöver de inte redas ut just nu. Vad kan du själv göra för att bidra till att det ska bli bättre? Förmodligen känner du dem väl och vet vad som triggar igång konflikterna men även vad som får dem att må bra. Pröva att ställ dina egna tankar och känslor åt sidan ett tag och satsa på att bidra med positiv och kärleksfull energi och närvaro till din omgivning. Vad händer med dem då?

Ett verktyg för att klara denna övning är att meditera över begreppet ofullkomlighet. Hur är det att bara acceptera, utan att värdera eller försöka förändra? Trädgårdslandet kanske skulle behöva rensas och fönstren på sommarstugan målas om, men om du själv är trött och din partner blir sur och irriterad då du försöker få honom/henne att hjälpa dig med projektet så kanske du bara ska låta det vara – åtminstone för nu? Tiden före semestern blir ofta extra hektisk då det är mycket som ska hinnas med på jobbet. Du som många andra har kanske gått på högvarv och stressat ända in tills det var dags att åka iväg till landet eller på resan. I så fall tar det någon tid/några dagar innan din hjärna har hunnit fatta att det är semesterläge som gäller och att det är dags att koppla av. För höga nivåer av stresshormon i blodet som vi behöver för att orka prestera hindrar oss samtidigt från att varva ner, koppla av och sova gott om natten. Känner du igen dig i dessa känslor och i detta tillstånd, öva dig på att bara acceptera läget och fundera inte så mycket över det just nu. Låt det vara så ska du se att tiden spelar för dig….

0

Utbrändhet bland mammor är ännu inte helt erkänd

När jag i det franska magasinet ”La Philosophie” (avril 2012) läser Stéphane Allenou’s berättelse om hur hon drabbades av utbrändhet som följ av att hon inte lyckades hantera verkliga och internaliserade krav och förväntningar på sig själv som mamma då hon inom loppet av 3 år fick 3 barn varav ett tvillingpar, blir min reflektion dels att vi i Sverige har kommit mycket längre i jämställdhetsfrågan och i synen på föräldraskapets villkor, dels att vi saknar en grundläggande debatt och reflektion i vårt samhälle kring vad det egentligen innebär för kvinnor att bli och vara mammor parallellt med kraven på att lyckas förverkliga sig själv genom arbetslivet och karriären. Ett faktum i västvärldens alla länder är att kvinnor, och särskilt unga kvinnor med småbarn, är överrepresenterade när det gäller utbrändhet. I Sverige fokuserar debatten kring detta tragiska fenomen ofta på bristande jämlikhet mellan män och kvinnor, vilket bl.a. har lett till grundläggande förändringar i attityder hos män som idag har integrerat i identiteten av att vara en duglig man och make att dela hushållets bördor med sin fru och att ta hand om barnen på samma villkor som dem.
Denna trend/utveckling har inte ännu slagit igenom i det franska samhället eller i många andra länder utanför Sverige för den delen, men har haft många positiva följer, framförallt för barnen av idag som får uppleva ett närvarande faderskap som tidigare generationer aldrig varit i närheten av. En negativ följdeffekt är att männen idag är lika stressade som kvinnorna, vilket kan anses mer jämlikt ur ett jämställdhetsperspektiv men som ur ett stressperspektiv knappast kan anses vara en framgång. Kontentan är att det finns ett grundläggande fel i hur vi ser på barnuppfostran och familjeliv kontra arbetsliv och karriär i västvärlden som hänger ihop med att vi tar för givet att mamma och pappa ska kunna få ihop ekvationen fokus på barn och deras oklanderliga uppfostran med samma fokus och närvaro på jobbet och karriären. ”it takes a village to raise a child”Trots allt ligger det en viss sanning i det slitna gamla uttrycket att ”Bakom varje framgångsrik man finns det en kärleksfull och stöttande hustru”. Att uppfostra barn med ett fokus och en närvaro som barn behöver är svårt att förena med samma fokus och närvaro på jobbet, oavsett om det gäller män eller kvinnor.

Det svenska samhället har under decennier predikat att livets mening handlar om att vara flitig och produktiv och att jobbet och karriären är det som skapar mål och mening i livet. Trots detta, visar det sig att kvinnor inte förmå förkasta sina biologiska drivkrafter och existentiella behov av att bilda familj, vilket bl.a. visar sig i att svenska kvinnor föder fler barn än sina mödrar och har mer familjefokuserade värderingar – samtidigt som de har oerhörda krav på sig att satsa på jobbet som om de vore ensamstående och fria att lägga all sin tid och allt sitt fokus på karriären. Just nu famlar vi efter lösningar på en omöjlig ekvation som ingen vet svaret på. Kanske måste vi först acceptera att det råder ett systemfel och att de lösningar som vi försökt oss på inte hjälper oss framåt. I Västvärlden är vi benägna att inbilla oss att vi har svaren och lösningarna på allt och vi blickar sällan mot andra kulturer för att finna svaren på våra dilemman.

Nyligen var jag i Bryssel i mitt arbete och passade på att träffa en god vän med afrikanskt ursprung över en middag. Han berättade då den goda nyheten att han skulle bli pappa och att han och hans flickvän som bor i Kamerun var väldigt lyckliga. Färgad av min egen västerländska och inte minst svenska kultur, frågade jag intresserat hur han skulle få detta att gå ihop med tanke på att han själv bor och arbetar i Belgien och hans flickvän och blivande avkomma lever i Afrika? Utan att lägga några värderingar kring rätt och fel kring barnuppfostran och barns behov, blev jag dock under samtalet med min vän påmind om att det finns olika synsätt och lösningar på livets grundläggande frågor och att vi ibland kan ha nytta av att vidga perspektivet för att få rätt perspektiv på saker och ting. I Afrikanska samhällen är det ofta inte så viktigt vem som är mamma och pappa – det är byn och släkten som hjälps åt att uppfostra barnen och att socialisera dem in i rådande värderingar. Min vän berättade t.ex. att han var 13 år innan han visste vem som faktiskt var hans biologiska föräldrar i den community av släkt och grannar som han växte upp i. Min egen erfarenhet av att växa upp i en stor släkt där tanter, onklar och kusiner spelade en viktig roll i min egen uppfostran, liksom min erfarenhet av att själv vara förälder har fått mig att hålla med om uttrycket ”it takes a village to raise a child”. Det handlar inte bara om tid, utan också om att ingen mamma och/eller pappa kan vara allt för sitt barn, lika lite som du kan fylla alla behov som din partner har. Vi behöver mångfald och olika referenser för att lära oss om livets villkor och för att kunna spegla oss i olika identiteter som vi bygger ihop till vår egen. Kanske behöver vi därför börja fundera över våra grundläggande strukturer för att finna lösningar på utbrändhetsproblematik hos mammor och pappor? Är lösningen att lägga på dem mer och mer eller att vidga och fundera över generationernas betydelse och olika släktingars och vänners roll och plats i våra barns liv? Stéphane Allenot som uttalade sig kring dessa frågor i La Philosophie har bl.a. upprättat en hemsida för föräldrar som känner igen sig i detta dilemma www.ilot.familles.com.