2

Utbrändhet – en signal på att du slutat drömma?

Under alla år som jag har arbetat med människor som blivit utbrända har det blivit tydligt för mig att frågan om drömmar är väldigt central i att förstå varför de har drabbats av detta tillstånd.

Jag har kommit fram till att det finns 3 olika kategorier;
Först har vi dem som lider av prestationsbaserad självkänsla där livet i sin helhet handlar om att prestera och att visa sig duktig i alla sammanhang. I ett sådant utifrånstyrt liv finns det helt enkelt ingen plats för drömmar som ger livet mål och mening. Drömmarna som dessa människor har är status- eller prestationsorienterade men vid en viss punkt i livet ger högre lön eller en ny bil endast en kortvarig kick som själen inte kan livnära sig på. Detta är ett tillstånd som miljoner människor i västvärlden befinner sig i just nu, särskilt ”lyckade” och framgångsrika personer i 30-45-årsåldern där utbrändheten egentligen handlar om en existentiell kris som uttrycker att livet måste levas och inte bara presteras.

Kategori två består av människor som har haft stora och rika drömmar om hur livet skulle gestalta sig men olika omständigheter i livet har gjort att de inte har gått att förverkliga. I dessa fall handlar det mer om en successiv nedbrytning av saker i livet som betyder mycket för dem och som de på ett eller annat sätt förlorat. Temat här är sorg och ett behov av att få sörja det som de har förlorat för att kunna börja drömma på nytt. På engelska benämns denna form av utbrändhet ofta som wornout. Om livet gav utrymme för att bearbeta och ta hand om sorg och förslut skulle dessa människor inte behöva bli utbrända, men i betungande situationer kan det bli ohållbart att upprätthålla arbete, ansvar och krav under en viss period. Utbrändhetens budskap i dessa fall handlar om att man behöver få stiga åt sidan ett tag, gå in i sig själv och ta hand om själens sår innan det går att hitta nya drömmar. I kulturer där utbrändhet inte existerar hjälper människor varandra att hantera livets normala processer och stöttar och avlastar dem som drabbas av sorg och förlust så att de kan läka ihop.

Kategori 3 slutligen handlar om människor, framförallt yngre 18-30 år vars drömmar om livet och tillvaron inte går ihop med samhällets och arbetslivets strukturer. Här blir det en värderingskrock som skjuter hål på drömmar och föreställningar om hur livet bör levas för att vara meningsfullt. Denna form av utbrändhet präglas ofta av väldigt stark ångest, det råder ett krig på insidan och hela ens väsen revolterar mot att behöva överge det som det strävar efter. Det kan handla om att värdera frihet och att få vara sig själv i ett arbetsliv som ställer krav på ramar och strukturer som man känner sig fångad och låst av. Eller föreställningen om hur man vill vara som mamma och förälder samtidigt som man har ett jobb som kräver allt fokus och som tar all den energi man har. Till denna kategori hör även många i den offentliga sektorn; lärare, poliser, sjukvårdspersonal vars drömmar handlar om att hjälpa, vara till eller förmedla saker till andra. I deras arbetsmiljö har utrymmet för dessa värderingar och drivkrafter krympt och övergått till att handla om ekonomisk lönsamhet och effektivitet, värden som de är främmade för om de kräver att de måste göra avkall på det som ger deras tillvaro mål och mening. Även för denna kategori av människor handlar det om en existentiell kris som signalerar att livet som det levs eller upplevs inte är meningsfullt. Drömmarna har gått i kras och man ser ingen väg ut eftersom man inte upplever sig kunna ändra på strukturerna. Oavsett vägen in i utbrändhet handlar det om att du inte har några drömmar, att du har förlorat dem eller att de är i konflikt med din omgivande miljö. Ännu är det dock sällan någon som frågar den utbrände om hans eller hennes drömmar. Rådet är istället att ta tabletter och att döva symptomen på att själen har en längtan.

0

Dags för en ny syn på arbetsliv och arbetstid?

Skenande arbetslöshet, stress och utslagning skapar en ohållbar situation på dagens arbetsmarknad. Parollerna ”Dela på jobben”och ”Arbeta mindre – lev mer” har aldrig varit så relevanta som i dag. En sänkt arbetstid är viktig både för minskad arbetslöshet, bättre miljö och ökad livskvalitet, skriver företrädare för Miljöpartiet i Svenska Dagbladet (25/5). Oavsett partipolitik tror jag att många människor känner igen sig i en känsla av att de rådande strukturerna i samhället och i arbetslivet inte längre är förenliga med de behov som vi har idag. En förändring är nödvändig för att komma tillrätta med en obalans som börjar närma sig orimliga proportioner.

Generation eftergeneration har slitit för att bygga ett bättre samhälle. Målet med det industriella samhället och Folkhemmet har varit att nästkommande ska få ett bättre, bekvämare och mindre slitigt liv. Politiska tänkare från höger till vänster har genom århundraden formulerat att målet med vårt arbete är att vi ska få mer tid till det som gör livet njutbart. Men trots en generellt hög materiell standard saknar vi ofta tiden, eller orken att göra det som är viktigt för oss. Konsekvenserna av detta är en känsla av meningslöshet som lett fram till att depressioner drabbar stora delar av befolkningen.

Trenden med ökad konsumtion av snabbmat, föräldrar som inte hinner umgås med sina barn, människor som blir utbrända och sjukskrivna är negativ för både den enskilda, för företagen och för samhället i stort. Vi är i skriande behov av att genomföra genomgripande förändringar i vår livsstil för att uppnå en hållbar hälsa och en hållbar livsstil som är förenlig med miljötänkande, men förändringar kräver tid. Med mer tid hinner fler ta cykeln till jobbet. Med mer tid hinner fler laga bra mat. Med mer tid hinner vi ta hand om oss själva och varandra och engagera oss i miljöfrämjande insatser. Det vinner alla på. Vi lever i en tid där vetenskapliga och tekniska framsteg leder till att allt färre kan producera allt mer. Produktiviteten ökar snabbare än tillväxten i rika länder och det är därför relevant att fråga sig om dagens syn på arbetstid och de strukturer vi har att förhålla oss till är förenliga med individens, företagens eller samhällets bästa?

Insikten om detta når allt fler. FN:s miljöprogram och EU-parlamentets miljöutskott har uttalat att det inte räcker med införandet av grön teknik för att uppnå en hållbar utveckling, utan slår fast att produktivitetsvinster i växande grad bör tas ut som sänkt arbetstid i stället för höjd lön och ökad konsumtion. Att vi behöver arbeta allt färre timmar för att producera det vi behöver är ur grön synvinkel en möjlighet, inte ett problem. Dagens 40-timmars normalarbetstid är ingen naturlag. Arbetstiden har i Sverige kortats vid ett flertal tillfällen. I Långtidsutredningen 1980 påpekades att utan 1970-talets arbetstidsförkortning hade det funnits 500000 färre jobb. En lägre heltidsnorm är ett sätt att minska arbetslösheten som idag återigen är ett stort samhällsproblem. En klokt utformad arbetstidsförkortning skulle kunna ge både fler jobb för dem som står utanför arbetsmarknaden och ökad livskvalitet för dem som håller på att arbeta ihjäl sig och inte får livet att gå ihop. De flesta människor jag möter skulle gärna vilja fortsätta göra det de gör och trivs med sitt arbete – men på mindre tid för att kunna hantera familjeliv och egen tid. Många arbetar också betydligt fler än 40 timmar eftersom dagens arbetsliv dessutom slimmats till en nivå där all reflektion och planering kring jobbet sker utanför arbetstiden, vilket gör att den verkliga arbetstiden för allt fler övergår 50-60 timmar i veckan eller fler. De flesta som arbetar upplever att de arbetar alldeles för mycket och att trycket konstant är alldeles för högt, samtidigt som vi har tusentals människor som står utanför arbetsmarknaden och inte har något alls att göra. Om man är praktiskt lagd och inte snurrar in sig i regelverk och komplicerade tankeekvationer är det självklart att denna obalans är orimlig och att vi borde kunna hitta nya lösningar!

2

Nordeuropeiskt förnuft kontra Sydeuropeisk känsla

De rådande strömningarna på samhälls- och företagsnivå i världen just nu handlar obestridligen om förnuftet, där den ekonomiska krisen lett till åtstramningar och nedskärningar som bygger på en enkel logik som inte ger mycket utrymme för hjärta. Även i Sverige sker neddragningar och effektiviseringar i bolag som gör rekordvinster men där ledningen ser behov av ständiga effektiviseringar för att rusta sig för förändringar på den framtida globala marknaden. Det är naturligtvis ingen slump att denna Nordeuropeiska förmåga till analys, planering och strukturerat handlade lett till att vi i vår del av världen relativt sett är väldigt förskonade från den ekonomiska kris som lamslagit Sydeuropa som alltför länge levt på känslan av att allt går bra och att bekymmer för morgondagen är onödiga. Samtidigt är det intressant att se att vi i båda ”lägren” tampas med en obalans som handlar om att vi tenderar att gå för långt mot den ena polen eller den andra. Just nu är det åtstramning enligt Nordeuropeisk modell som gäller, vilket naturligtvis inte sker helt smärtfritt. En spansk vän till mig som jag diskuterade den spanska ekonomiska krisen med häromdagen beskrev det så här: ”Tänk på oss här i Sydeuropa som har så mycket hjärta, förstå hur det hårda, kalla åtstramningspaketet och företagsklimatet  drabbar oss här!” I Nordeuropa och i Asien har vi redan ett arbetsliv och ett samhälle som primärt bygger på rationalitet och förnuft, vilket å ena sidan ger oss bättre förutsättningar rent ekonomiskt att hantera den rådande krisen, men som samtidigt är orsaken till att så många, trots att vi har det så bra, lider av depressioner och känslor av meningslöshet. Kontrasten till Sydeuropa är slående där en orsak till den rådande krisen handlar om för mycket känsla och för lite förnuft, samtidigt som människor trots kris och oro, är glada och ser ljust på tillvaron.

Nyligen då jag besökte Spanien och gick ut en fredagskväll för att äta middag med några spanska vänner i den lilla byn, blev jag förvånad över att det var så mycket folk på alla restauranger och barer och att det till och med hunnit öppna flera nya ställen de senaste månaderna. Mina vänner skrattade och berättade att det råder undantagstillstånd på helgerna i Spanien, d.v.s. från fredag eftermiddag till söndag kväll ”råder det ingen kris i Spanien”. Då går man ut och har trevligt med familj och vänner, äter gott och försöker stimulera livsandarna för att under veckans andra dagar orka med att leva med de faktiska omständigheter som råder. I Sverige skulle det anses som oansvarigt att gå ut och spendera pengar på krogen när man blivit arbetslös utan utsikter till något nytt jobb och förnuftet skulle för de flesta få styra till att stanna hemma och snåla så mycket som möjligt. I Spanien handlar ställningstagandet istället om livskänslan, om den inte finns där, om livet urholkas på livets små glädjeämnen såsom umgänge med nära och kära över ett glas vin på krogen, då försvinner känslan av mening och det betyder att man är riktigt illa ute. Vad hjälper det att vara förnuftig om livet är utan innehåll och mening, undrar man? Tänk istället om dessa två kulturer och synsätt kunde mötas och forma en symbios? Nordeuropéer sliter och kämpar hela året och är förnuftiga, trycker undan känslor och behov av utlevelse tills de få semesterveckor då man åker till Sydeuropa och lever ut och ger utrymme för känslan. Förnuft och känsla är beroende av varandra och vi behöver alla få dessa parametrar att samspela i vårt liv. I Nordeuropa har näringslivets krassa förhållningssätt och prestationskrav smugit sig in i vårt kärleksliv och i den privata sfären vilket leder till en obalans och psykiska symptom på meningslöshet. I Sydeuropa har istället känslan och den privata sfärens sätt att förhålla sig till livet dominerat arbetslivet vilket lett till ineffektivitet och brist på lönsamhet och strategiskt tänkande. Vad kan vi lära oss av varandra för att nyttja rätt dimension av oss själva vid rätt tillfälle istället för att vara polariserade i antingen- eller tänkande?

0

”Långsamt förfall stressar mig”

I Svenska Dagbladet har vi under den gångna veckan kunnat läsa om hur näringslivets metoder för effektivisering nått privatlivet. Fredrik Ruben VD, intervjuas (7 maj) och får representera den trend som nått näringslivets toppskikt där tillvaron går ut på att göra karriär, ägna fritiden åt idrott som om man vore elitidrottare, samt få ihop livspusslet med familj, villa, barn och allt som där hör till att gå ihop. Fredrik har VD kollegor som tränar tolv timmar i veckan, tar rullskridskor till jobbet vid Stureplan och har cyklar och skidor utplacerade på skolor och dagis för att kunna effektivisera träningen. En viktig sporre i denna träningsiver är träningssajten Funbeat, en community där kompisgänget jämför sina träningsresultat med varandra, ända ner på pulsnivå.

I artikeln kan vi läsa att Fredrik Ruben är nördigt intresserad av uthållighetssporter och läser allt han kommer över om syreupptagning och laktatnivåer. Han cyklar, springer samt åker skidor på längden och utför. Även när det gäller privatlivet tar han hjälp av näringslivets metoder och har sett till att såväl trädgårdsskötsel och källarrenovering sker med hjälp av budget och kalkyler. Med hjälp av Outlook blir han påmind om vem som ska hämta på dagis, när rosorna ska beskäras och när räntan ska omförhandlas. ”Mitt liv är ganska planerat” säger han. ”Det är rätt lite som styrs av känsla eller en konstnärlig ådra. Fredrik Ruben är 36 år och utgör via sitt arbete och sin livssituation en förbild i vårt samhälle idag. Man blir imponerad av att ta del av hans otroliga kapacitet och allt han lyckas uppnå i sitt liv och jag känner igen hans berättelse i otaliga liknande som jag får höra i mitt arbete av alla fantastiska supermänniskor som jag kommer i kontakt med där. Den uttalade och icke-uttalade normen handlar om att bli en perfekt människa gällande prestationer, materiell standard, utseende och yta. Ju mer vi har och ju mer vi hinner göra, desto bättre är vi och ju mer nöjda föreställer vi oss att vi kommer att vara med oss själva och med hur vi tagit vara på livet då vi blickar tillbaka på åren som gått på ålderns höst. Effektiviseringsprocesserna i arbetslivet har lett till att många upplever att trivseln försvunnit på jobbet och att tillvaron där blivit alltmer anonym och hektisk. Frågan är vad som händer om liknande processer tar över även privatlivet? Många känner sig som en maskin istället för som en person, utbytbar, anonym och effektiv – men tom och ledsen i själen. I grunden handlar det om vad som skapar mål och mening i livet eftersom det är svaret på den frågan som styr våra beteenden. För barn som växer upp osedda och i brist på fysisk och psykisk närvaro av sina föräldrar och andra vuxna, är det vanligt att man strävar efter att bli duktig och framgångsrik som en väg att nå den bekräftelse på att man duger och är någon att räkna med som är allas vår näring för självkänslan. I det materiella samhället är prestationen navet i hur vi lever vårt liv och många har som en följd därav utvecklat en prestationsbaserad självkänsla. Länge kan man leva ganska nöjd och tillfreds i en livssituation som bygger på yttre framgång och maximal prestation och planering på livets alla områden eftersom man får omgivningens beundran och bekräftelse på att man lyckats och är någon att räkna med. För de flesta är det först när allt det yttre redan är på plats, när man redan gjort och upplevt allt som finns att tillgå, som den ovälkomna känslan kring livets mening börjar göra sig påmind från själens dunkla djup. Vad är egentligen livet värt om du inte hinner vara närvarande med dig själv och till och med kärlekslivet och umgänget med barnen måste läggas in i outlook för att du inte ska glömma bort?

 

0

Rätten att få vara deprimerad!

Nyligen var jag på en middag i Paris hos goda vänner där jag träffade en kvinnlig psykiatriker som berättade hur hon dagligen måste gå emot sina läkarkollegor och ”slåss” för att låta de fysiskt sjuka patienter som drabbades av depression som en reaktion på sin sjukdom och de begränsningar av livet som denna medförde, få vara deprimerade och bli tagna på allvar i sin upplevelse av att livet just där och då kändes meningslöst och tufft. Hennes ståndpunkt var att patienterna behövde få prata, uppleva att någon lyssnade och tog deras upplevelser på allvar utan att försöka stoppa undan eller hindra dem från att möta och bearbeta adekvata känslor på den situation de hamnat i. Hur ska de kunna komma vidare och hitta ett nytt förhållningssätt till tillvaron som fysiskt begränsade efter en stroke eller annan kronisk och/eller livshotande sjukdom om de inte tillåts känna det de naturligt känner, utan medicineras bort från sitt eget känsloliv och från kontakten med de djupare skikten i sin själ?Vad är livet värt om vi gör våld på våra djupaste värderingar och drivkrafter? Detta är själva grunden för mitt eget arbetsliv som jag och mina kollegor gör för att hjälpa människor att hantera kriser och förändringsprocesser av olika slag. I det medikaliserade samhället där vi lärt oss att till varje pris bota det onda och att undvika smärta och lidande saknas det kunskap och respekt för att depressionen har ett budskap och fyller en funktion som vi kan missa om vi enbart dövar oss med hjälp av mediciner.

Patricia Martel, läkare och författare till boken ”Burn Out” (Atlantica 2010) har skrivit om sina erfarenheter av detta i egenskap av läkarstuderande.  Under sitt nionde och sista år på läkarutbildningen arbetade Patricia Martel 80-90 timmar per vecka på en canceravdelning, på kvällarna vakade hon över svårt sjuka patienter som hon ofta aldrig hade träffat förut och som ibland avled under natten. Hon beskriver atmosfären på sjukhuset som oerhört tung och anonym. På dagtid handlade livet som läkare om att göra ”bra siffror”, men patienterna hade behov av att få prata, om närvaro, av tid. Klyftan mellan de värderingar som Patricia ville basera sitt arbete som läkare på och de krav som hon var satt att uppfylla, gick inte ihop. En dag bröt hon ihop och drabbades av en svår depression och konstaterade att hon var utbränd. Under sin rehabilitering och återgång till liv och arbete blev hon intresserad av att reflektera över och så småningom skriva en bok som handlar om hur det kan komma sig att den idealism och entusiasm som präglar läkarstudierna och som avspeglar de medicinstuderandes drivkrafter, mot slutet av utbildningen har övergått i cynism för de allra flesta? I sin analys och som svar på denna fråga lyfter hon fram dels de samhällelliga och ekonomiska styrsystemen som allt oftare är oförenliga med läkarnas drivkrafter att vilja tillmötesgå patienternas behov av vård, samt det egna ansvaret att se att man inte kan låta sig styras av kravet att i alla lägen rädda en patient. Man är där för att hjälpa och underlätta och ibland får man nöja sig med det. För egen del säger hon, i likhet med många andra som drabbats och som tagit sig igenom en utbrändhet, att hon i efterhand är tacksam över denna erfarenhet. Den funktion som hennes depression medfört är att hon fått en klarsyn över centrala frågeställningar som berör såväl henne själv som många andra i liknande situation, vilket gjort henne till en bättre läkare och en insiktsfull författare i ämnet. Hon konstaterar att utbrändhet är en positiv respons på en process av avhumanisering. Vad är livet värt om vi gör våld på våra djupaste värderingar och drivkrafter?

2

Har ditt arbete någon mening?

I det franska magasinet ”La Philosophie” pryds aprilnumrets framsida av frågan ”Votre travail a-t-il encore un sens? (Har ditt arbete fortfarande någon mening?). Denna fråga är ett eko av vad miljoner människor runt om i världen ställer sig varje dag som ett sätt att försöka förstå och förhålla sig till ett arbetsliv som för allt fler urholkats på mål och mening. I La Philosophie blir vi påminda om att arbetet för Aristoteles, Marx eller Arendt representerade ett sätt att konstruera sig själv i förhållande till världen, eller att förverkliga de gåvor man fått som människa. Utbrändhet eller burn-out som man kallar det i Frankrike är ett svar på ett arbetsliv där vi känner oss vilsna, där det saknas gränser för vad som är tillräckligt bra, där glädjen i helheten som gruppen kan prestera, bytts ut till en ständig utvärdering och bedömning på individnivå, och där vi aldrig kan känna glädjen i att se att något blir färdigt eftersom i princip alla arbeten blivit abstrakta. Vi gör ett enkelt snabbtest och ber dig reflektera en stund över följande frågor:

·      Hur många timmar arbetar du varje dag – egentligen?

·      Hur mycket pengar kommer du att ha tjänat i slutet av månaden?

·      Hur länge kommer du att ha kvar ditt nuvarande arbete?

·      För vem arbetar du?

·      Gör du ett meningsfullt arbete?

·      Varför arbetar du?

Fram till ungefär 1980 var det enkelt och självklart att besvara dessa frågor, men idag är det för de flesta inte lika tydligt. Tiden du lägger på ditt jobb är svår att utvärdera eftersom din bärbara dator och din smartphone följer dig från det du går upp på morgonen tills du lägger dig på kvällen, minsta lilla ”dötid” kan nyttjas till att läsa några mail eller ta till dig någon ny information. I många yrken är den fasta lönen endast en mindre del av din intäkt och det är de rörliga och prestationsbaserade intäkterna som gör skillnaden. Rörligheten på den globala marknaden och ständiga förändringsprocesser och omorganisationer gör att det är osäkert vilket arbete du kommer att ha om ett år. Motstridiga budskap, mål och processer gör det oklart om du ska tillfredsställa din närmsta chef, företaget i sin helhet eller kunden? I många fall handlar verkligheten dessvärre om att behöva välja eller att bli helt klämd i krav och förväntningar som är oförenliga. Om du är en bankman som arbetar med strukturerade produkter eller en programmerings analytiker, hur förklarar du för dina farföräldrar eller för dina barn vad du arbetar med? I samhällen där det finns arbetslöshetsstöd eller där din ekonomiska trygghet är säkrad på annat sätt, åtminstone för en viss tid, är det svårare att hitta ett skäl till att stanna kvar i ett arbete som du upplever som meningslöst. Inte heller för egna företagare är det lätt att finna mening som grundas på människans djupare drivkrafter om mål och mening. 1920 grundade en entreprenör ett företag och drömde om att en dag kunna ge en blomstrande verksamhet till sina barn i arv. Idag vet en entreprenör att hans/hennes företag kommer att bli uppköpt om 2-3 år eller också behöver den uppfinnas på nytt eftersom förändringstakten är så snabb. En konsekvens av dessa missförhållanden mellan våra djupare behov och det arbete som vi kan hitta att utföra är att allt fler som genomgår sin 40-årskris slutar sitt arbete och bryter upp för att bli konstnärer, bagare, vinodlare eller något annat som är mer överensstämmande med deras längtan efter mål och mening. Något liknande hade varit helt otänkbart före 1950-talet.

Jag återkommer i tankarna till vad Sigmund Freud skrev om i sin lilla bok om 1930-talets Österrike som fick titeln ”Vi vantrivs i kulturen”. I olika inlägg här på bloggen, liksom i mina böcker, har jag skrivit om att vi har skapat en värld som inte längre är förenlig med de eviga mänskliga behov och drivkrafter som vi alla delar. Symptomen på denna ”vantrivsel” i kulturen är den psykiska ohälsan och framförallt århundradets sjuka som den benämns i La Philosophie; Utbrändhet. Jag ska ägna denna första vecka i april åt att fortsätta reflektera om och skriva om detta tema och hoppas på många kommentarer och inlägg från er som läser.

4

Ny miljard till rehab som inte fungerar

Regeringens rehabiliteringsgaranti, att minska sjukförsäkringskostnaderna med hjälp av KBT vid psykiska besvär och multimodal rehabilitering vid smärtproblematik, har visat sig vara ett gigantiskt misslyckande. Trots detta fortsätter regeringen att spendera miljarder på rehabiliteringsgarantin, samtidigt som man mörkar utvärderingsresultaten. Det skriver professor Rolf Sandell och lektor Gunnar Bohman i Svenska Dagbladet (3/3 2013). Hittills har Rehabiliteringsgarantin kostat skattebetalarna 3,8 miljarder kronor.

Självklart blir man som skattebetalare upprörd när man tar del av dessa dystra siffror, inte bara för att det är slöseri med pengar, utan framförallt kanske för att det finns tusentals människor där ute som lider och som har behov som ingen förmår hjälpa dem med. Hur kan det vara så här?

Min egen reflektion utifrån att under de senaste 15 åren ha befunnit mig i ”pudelns kärna” gällande den psykiska ohälsa som plågar så många i vår del av världen, är att beslutsfattare ännu saknar kunskap om problemens natur och att vi ännu inte kommit till en tydlig slutsats kring vad den psykiska ohälsan handlar om. Jag är själv positiv till KBT i många fall och arbetar som psykolog själv med kognitiva tekniker för att hjälpa mina klienter att hitta en väg till ett fungerande liv. Efter att ha arbetat med tusentals människor som lider av depressioner och utmattningsbesvär under det senaste årtioendet  är jag dock helt övertygad om att det grundläggande problemet som orsakar dessa hälsobesvär är intimt förknippad med känslan av bristande mening i tillvaron.

Bristen på mening i en tid då vi har allt det materiella på plats signalerar att det finns en grundläggande problematik i hur samhället och arbetslivets strukturer förmår möta människors behov av mål och mening i tillvaron. Vad är framgång och status värd då man saknar tid och utrymme för att njuta av allt det vackra som livet har att erbjuda? KBT sysslar inte med frågan om mening utan är en konkret och bra metod för att hjälpa människor att hitta konkreta lösningar på konkreta problem. På en mer ytlig nivå hjälper det att fokusera, hitta nya förhållningssätt och att följa allmängiltiga tips och råd om hur man kan lägga upp tillvaron för att få livspusslet att fungera. Men vad hjälper det om livet handlar om att prestera på livets alla områden för att uppnå en känsla av att duga – och att trots detta dagligen plågas av en känsla av otillräcklighet? Vad är livet värt då det viktigaste i livet, våra barn, vår partner, våra familjer och vänner inte får plats och våra egna behov har utplånats?

Det finns en gräns då själen gör uppror och signalerar att du förspiller den dyrbara gåva som livet är – det är då du får symptom som vi lärt oss benämna depression, ångest och utbrändhet. Länge har samhället försökt bekämpa detta med medicin och KBT – att Rehabiliteringsgarantin som har detta fokus visar sig vara ett stort misslyckande är därför föga förvånande. Det handlar om att de ”sjuka” har sunda symptom på ett samhälle som behöver vakna upp och lyssna på vad deras lidande egentligen handlar om istället för att trycka bort och försöka få dem att skärpa till sig.

I år är det 10 år sedan min bok ”Vägen Vidare – om utbrändhet som en möjlighet kom ut”. Den boken valde jag att skriva för att förmedla mina och alla mina samlade erfarenheter av att ha lyssnat på människors situation om vad vår tids psykiska symptom och lidande handlar om. Vem vet, kanske har tiden nu hunnit ikapp och förmågan att ta till sig budskapet om den existentiella krisen i vår tid och i vårt samhälle, blivit större?

Fredrik Bengtsson
Leg psykolog, författare och konsult i hälsa- och livsstilsfrågor.


Beställ Fredriks bok ”Vägen vidare – om utbrändhet som en möjlighet kom ut” genom att maila till eva@hagalivscenter.com. Pris 180 kr + frakt.


0

Frihet under ansvar präglar Facebook och Google

På DN Jobb kunde vi förra helgen (24/2) läsa om livet som anställd på Facebook och Google i Silicon Valley, skildrat ur några svenska medarbetares ögon. Det är en positiv bild som målas upp, en värld av möjligheter, frihet under ansvar, idéer som tas tillvara i en platt organisation där kulturen bärs upp av människor som är kreativa och högt engagerade i sitt arbete. Jobbet är en livsstil och arbetsgivarna gör allt för att underlätta livet för sina medarbetare. På arbetsplatsen finns caféer, restauranger, cykelreparatör, läkare, gym, kemtvätt, ja allt som man kan tänkas behöva för att få livet att gå ihop samtidigt som man tillbringar så mycket tid som möjligt på kontoret. Jobbet är en integrerad del av livet och det är lätt att fastna i att jobba hela tiden då det finns allt på jobbet, utom sängar. Klimatet är väldigt prestationsinriktat och den typ av personer som anställs i dessa företag har ett högt eget driv. De behöver varken stämpelklocka eller regler utan driver sig själva hårt nog. Problemet vi har idag är att vi har lämnat industrisamhället bakom oss samtidigt som vi försöker tillämpa strukturer som fungerade för det samhället

Det är lätt att uppfatta detta som något enbart dåligt och som en arbetsmiljö som genererar utbrändhet och ett endimensionellt liv som består av jobb, jobb och mera jobb. Samtidigt tänker jag att livet sett som en helhet där jobbet är en integrerad del av livet varit en naturlig del av människans tillvaro ända fram till industrialiseringen då vi lämnade det urgamla bondesamhället till förmån för stämpelklocka och en reglerad tillvaro. Att separera jobb från privatliv och att skilja sin identitet från jobbet är ett relativt nytt påfund. I många delar av världen finns varken en sådan indelning eller arbetsrelaterad utmattning.

Min gissning är att vi i hela västvärlden är på väg mot en typ av arbetsmiljö som liknar den som målas upp i Facebook och på Google där människor finner mål och mening i tillvaron genom att de hittar en plattform där deras egna drivkrafter, förmågor och styrkor kommer till uttryck på ett sätt som gör en indelad tillvaro överflödig. Alla som har levt på en bondgård vet att gårdens sysslor pågår hela tiden och att alla måste dra sitt strå till stacken. Det övriga livet måste inrättas på ett sätt som gör att ansvaret för djuren, för skörden och allt som måste göras fungerar. Problemet vi har idag är att vi har lämnat industrisamhället bakom oss samtidigt som vi försöker tillämpa strukturer som fungerade för det samhället. Framtiden är att öka det egna ansvaret för hälsa och livsstil och att stötta människor via samhället och arbetslivet att kunna axla detta ansvar. Att ha ett jobb som man inte trivs med bara för att ha en inkomst och göra minsta möjliga insats leder inte till något gott varken för den anställde eller för arbetsgivaren. Vi behöver ett nytt sätt att se på liv och arbete och om människor bara blir mer medvetna om sina inre drivkrafter och att hantera en prestationsbaserad självkänsla, kanske vi kan finna en framkomlig väg även ur ett individperspektiv?

0

Drömjobbet; tung ansvarspost

På DN Jobb (2/12) kan vi lite överraskande läsa om att drömjobbet 2012 är ett arbete med stort ansvar snarare än ett kreativt jobb. Mest eftertraktade är jobb som VD, ingenjör, ekonom, personalchef och entreprenör. Undersökningen som är gjord av Manpower lyfter fram att de faktorer som tydligast utmärker svenskarnas drömjobb är spänning och personlig utveckling, personlig frihet, samt möjligheten att hjälpa andra. Längre ner på listan hamnar hög lön, status och trygghet.
För mig är denna undersökning en bekräftelse på den nya tid som vi är på väg in i som bygger på att de materiella behoven är tillgodosedda. Just därför kan vi sträcka oss mot utvecklingsbehov som handlar om personlig utveckling och andlighet.
Jag har också lyft fram att jag anser att vi i Sverige borde ta ett större ansvar för att rädda världen eftersom vi har det så väldigt bra på ett kollektivt plan. Har man det man behöver för egen del är det rimligt att man tar ansvar för andras välbefinnande och för hur man kan bidra till värden som handlar om andra och om världen i stort. Ur denna synvinkel är det glädjande att konstatera att svenskarna är redo att ta ansvar och att vi känner oss rustade för att ta hand om de enorma utmaningar som världen ställer oss inför. Svenskar har demokratiska värderingar och en lång vana att utgå från jämlikhet och människors lika värden i sin syn på världen. Om denna värdegrund kan få bli plattformen för hur vi axlar ansvarsfulla poster med makt i arbetslivet kan många goda saker hända som kommer andra till del. Sverige är ett land i tiden och vi har en chans att inta en viktig roll i världen om vi är beredda att ta ansvar och kliva fram.

fredrik-bengtsson-drömjobb

0

”Skolans lov stressfaktor för föräldrar”

I lördagens DN kunde vi läsa en intressant och viktig artikel om den oförenlighet som råder mellan skolans krav på föräldrars tillgänglighet och den verklighet som småbarnsföräldrar faktiskt lever i.
15 veckors skollov, planeringsdagar, studiedagar, utvecklingssamtal, luciafirande, sommarfester, föräldrafika, upprop och avslutningar. Allt detta ska föräldrar i dagens Sverige fixa med 5 veckors semester att spela med! I Sverige heltidsarbetar de flesta småbarnsföräldrar i ett arbetsliv som ställer högre krav än någonsin på tillgänglighet och fokus.
Som jag skrivit om tidigare här på bloggen är det också många som lever med en prestationsbaserad självkänsla som innebär att den egna prestationen, särskilt karriären och prestationen på arbetet, är måttstocken som du använder för att värdera dig själv i relation till andra. Du måste lyckas på jobbet för att vara nöjd med dig själv. Denna faktiska och upplevda kravnivå på arbetet är tillräcklig för att många människor ska känna en stress och press i vardagen som leder till en försämrad hälsa och livskvalitet. Parallellt med det uppskruvade tempot och kravnivån i arbetslivet har det skett en utveckling gällande normer för att ta hand om barnen som gör hela ekvationen totalt omöjlig att få ihop. Att vara mycket ledig har blivit en statussymbol. Till stressen som hänger ihop med jobbet, ska nu läggas även den stress det innebär att försöka ”trolla med knäna” för att få till att barnen går så lite tid på fritids och förskola som möjligt. Detta trots att kvalitén på skolor och förskolor är väldigt hög. Trenden är att föräldrar tagit över en del av det ansvar och de uppgifter som tidigare legat på förskola och fritids. Det är föräldrarna som organiserar aktiviteter, skjutsar och ordnar och tar ett aktivt ansvar för barnens aktiviteter. Det nämns inte i artikeln, men min egen uppfattning är att denna utveckling hänger samman med den prestationsbaserade självkänslan som styr oss att vilja ta ansvar och vara perfekta på livets alla områden. Vi är upplysta och förstår att barnen behöver tid med sina föräldrar och att det är ”fel” att låta dem vara mycket tid i förskola och på fritids. Därför försöker vi optimera och kompromissa med våra egna behov och vår egen tid för att få det hela att gå ihop.
Helene Öberg, landstingspolitiker för Miljöpartiet i Stockholm anser också att fritids och skolor bidrar till tidshetsen. På hennes barns fritids har det t.ex. kommit en propå om att fritids efter 17.00 bara är till för barn ”som har ett stort behov av omsorg denna tid”. Ett annat exempel från förskolan som frågade om barnens behov av omsorg mellan den 21 december till 11 januari för att se om förskolan kan vara stängd då? Detta blir lätt en kollektiv press där föräldrarna förväntas och kräver av sig själva att ta ledigt. Slutsatsen är att dessa strukturer överhuvudtaget inte går ihop. Arbetslivet kräver din tillgänglighet som om du inte hade någon familj att ta hänsyn till och barnens skola och omsorg utgår ifrån att en av föräldrarna är hemma på heltid och har mycket utrymme att ta hand om barnen. De som går sönder är föräldrar i åldern 30-40 år som dukar under i stress och utmattningsdepressioner. 1 + 1 blir faktiskt 2 – märkligare än så är det inte!

fredrik-bengtsson-skolans-lov-stressfaktor-för-föräldrar