0

Var tredje barnmorska på väg bli utbränd

Var tredje barnmorska är på väg att bli utbränd, visar en färsk forskningsrapport som presenterades i DN (15/8). Det ökar riskerna för både mammor och barn. Lika stor andel överväger att sluta i yrket på grund av den höga arbetsbelastningen.

Forskningen har belagt det som många säkert känt: att en barnmorska som kan vara kontinuerligt närvarande under en och samma förlossning är en stor fördel. – Det säger sig självt att om en barnmorska har för mycket att göra ökar risken för att barnet eller den födande kvinnan ska drabbas av allvarliga komplikationer, säger Hildingsson. På vissa sjukhus försöker man kompensera detta genom att använda teknisk övervakningsutrustning.

– Men det kan lätt bli felbedömningar om man inte är inne på rummet och inte har skaffat sig en helhetsbild. Med en närvarande barnmorska minskar däremot risken för blödningar, bristningar, utdraget förlopp, sugklocka och kejsarsnitt. En annan effekt av bristen på barnmorskor är att kvinnor tvingas stanna hemma in i det sista och att de slussat runt mellan sjukhus i brist på personal. I Stockholm har situationen länge varit så men Ingegerd Hildingsson ser nu hur det sprider sig i landet.

–  Det är en konstig syn på det viktigaste tillfället i livet, säger Hildingsson som anser att en barnmorska per födande kvinna borde vara ett absolut krav. Den fråga som väcks när man tar del av dessa nedslående forskningsresultat är om en sådan torftig och ovärdig syn på barnmorskornas arbete är förenlig med ett välfärdssamhälle? I alla kulturer och i alla tider har barnafödande varit omhuldat med respekt och vördnad för det stora i detta ögonblick som innebär fara för såväl mamman som barnet. Det är självklart att den viktiga relationen mellan mamman och barnmorskan är av stort värde för kvinnans upplevelse av situationen och att barnmorskan känner att hon kan ägna sig åt det som är själva anledningen till att hon har utbildat sig till barnmorska. Att ersätta en barnmorska med teknisk övervakning är ett exempel på ett avhumaniserat samhälle där kunskapen och respekten för mänskliga behov är obefintlig. Att de stackars barnmorskorna blir utbrända är en naturlig konsekvens av att de direkt drabbas av det ovärdiga i hela situationen och dessutom måste agera på det i sitt arbete för att få det att fungera. Drivkraften för en barnmorska är självklart att ge professionellt stöd och empati till de födande kvinnorna och se till att alla barn som föds tas emot på ett värdigt sätt och välkomnas till livet. Då förutsättningarna att kunna tillhandahålla en sådan livsbefrämjande miljö inte längre finns, tappar arbetet sitt mål och sin mening. Dessa brister försöker barnmorskorna i det längsta kompensera för genom att kompromissa med sin egen tid, sina egna behov och genom att på alla sätt försöka effektivisera där det går. När de når punkten då inte detta hjälper och de inte ser någon utsikt till förbättring, slår antingen utbrändheten till med full kraft och leder till sjukskrivning och i många fall en kombination av utmattning och depression, eller också måste de sluta och omskola sig till annat yrke.

Är detta verkligen en rimlig utveckling i ett välfärdssamhälle?

Läs artikeln i DN här–>

0

Om förlåtelse, ursäkt och försoning.

I artikelserien ”Mor lilla Mor” i Svenska Dagbladet resoneras det om skillnaden mellan att förlåta och att få en ursäkt. Sofia Jeppsson, moralfilosof och lärare vid Stockholms universitet hjälper oss att sortera ut begreppen.

Måste man som vuxen förlåta en förälder som inte klarade att ta hand om en eller skydda en när man var barn?
–Om man ser förlåtelse mer som hur man beter sig så kan förlåtelse betyda att jag börjar uppträda på ett visst sätt mot en förälder, är trevlig och låter bli att komma med anklagelser. I så fall är det något man har kontroll över. Men om man med förlåtelse i stället menar en inre känsla av att förlåta så är det kanske något man inte helt styr över. Då kan man inte säga till en person att ”du bör få den här förlåtelsekänslan”.
Det är svårt att förlåta en människa om hon inte erkänner att hon har gjort fel. Här får man skilja mellan förlåtelse och ursäkt. Förlåtelse är när man säger ”Jag gjorde fel, kan du förlåta mig”. Ursäkt är när personen förklarar att ”Jag gjorde det bästa jag kunde göra i den här svåra situationen” eller ”Jag förstod inte att jag gjorde fel, jag hade ingen aning om att jag kunde göra på annat sätt”. Då ger man en ursäkt. Jag tror att återföreningar ofta stupar på att man kanske är villig att förlåta den som gjort en illa, men att den som gjort en illa vill bara bli ursäktad och få höra ”Nej du gjorde inget fel. Det är klart att du omöjligt kunde veta att du skadade mig.”
Om det ska bli möjligt att umgås på ett bra sätt måste man komma överens om det ska vara en förlåtelse eller en ursäkt.

Min erfarenhet är att det finns en tredje väg som sällan diskuteras i dessa sammanhang, en väg som handlar om försoning eller en djupare form av acceptans över att saker och ting är som de är. I den välkända Sinnesrobönen, skriven av den av den amerikanske prästen och teologen Reinhold Niebuhr 1926 som används vid behandling av missbruk, är detta ett viktigt verktyg för att hjälpa människor att frigöra sig själva från minnen och känslor som plågar dem och hindrar dem från att gå vidare.
Den lyder: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” 

I mitt arbete som psykoterapeut handlar det ofta om att hjälpa och vägleda människor att finna sina svar till hur de ska förhålla sig till destruktiva familjerelationer och omständigheter i det förflutna som plågar dem och som inte kan raderas bort. I den mån det går att påverka och förändra något, t.ex. reda ut en relation och försöka hitta ett nytt och konstruktivt förhållningssätt till varandra så tror jag det ofta är bra att pröva den vägen. Vanligt är att detta inte går eftersom den andre inte är medveten, villig att ta ansvar eller be om ursäkt för sina tillkortakommanden. Detta gör att förlåtelse blir omöjligt och en brytning ofta ses som det enda alternativet. Försoning betyder inte att man får någon ursäkt eller att man behöver förlåta.
Det är i detta läge som vi behöver plocka fram försoning som ett verktyg som kan hjälpa oss att nå en inre frid och ro med att saker är som de är. Detta är svårt och utmanande men fullt möjligt för alla som bestämmer sig för att arbeta sig igenom en sådan process. Denna väg fungerar även väl då det gäller redan avlidna personer. Mamma och pappa kanske är döda sedan länge och det som hänt under barndomen går därför inte att prata med dem om och försöka reda ut. Du är ensam kvar med minnen och begränsningar och dina föräldrars inflytande över dig kan fortsätta att styra ditt liv oavsett om de är i livet och du träffar dem, om de lever och du har brutit med dem eller om de är avlidna.

Försoning betyder inte att man får någon ursäkt eller att man behöver förlåta. Ibland kan det t.o.m. vara sunt att inte förlåta för att bevara självrespekten. Att försonas med det som plågar oss och som vi inte kan ändra på eller påverka, är däremot oerhört viktigt för att vi ska bli fria att göra våra egna val och inte upprepa våra föräldrars synder och misstag i relation till våra egna barn och inte minst för vår egen harmoni och livskvalitet. Vägen dit är snårig och utmanande men absolut värd all möda då du kommer ut på andra sidan.

3

Måste man umgås även med en förälder som svikit?

Svenska Dagbladets pågående artikelserie ”Mor lilla mor” tar upp viktiga aspekter på hur vi kan förhålla oss till krångliga föräldrarelationer.
Vad betyder det att bryta kontakten med en förälder som har svikit en? Har man rätt att göra så? Vad kan det få för konsekvenser och hur förhåller man sig till dem? Dessa och andra viktiga frågeställningar lyfts fram och ger input till den process det innebär för alla som befinner sig i en sådan situation.
Det ligger i människans natur att ha en instinkt att vårda och ta hand om sitt barn och det ligger i barnets natur att vilja knyta en trygg och tillitsfull relation till sina föräldrar. Då detta inte kan ske innebär det alltid en tragedi för båda parter av den enkla anledningen att en brytning går emot våra naturliga instinkter. 

I mitt arbete som psykoterapeut är brustna relationer mellan föräldrar och barn ett väldigt vanligt förekommande tema som människor som kämpar med att återfinna hälsa och livsbalans efter en depression eller utbrändhet kämpar med. Ofta är sorgen, frustrationen och ilskan så stor och så förlamande att den inte kunnat bearbetas. Enda sättet har varit att stänga av och att kapsla in de obearbetade känslorna. En dag spricker det och det förflutna hinner ikapp och kräver en hantering. I detta läge önskar man att det fanns ett givet svar att ge på de svåra frågor om moral, ansvar och frihet att göra egna val som automatiskt väcks. Mitt enda råd och min erfarenhet är att man i detta läge bör undersöka och klargöra sin egen värdegrund. Utifrån den finner man svaren på om, hur och i så fall vad man kan och bör göra för att hantera sina komplicerade familjerelationer. Det finns inget rätt eller fel svar. Vanligt är att man inte riktigt har sin värdegrund och sina ställningstaganden gällande denna form av djupare existentiella frågor tydliggjord. Därför blir det svårt att veta hur man ska hantera konfliktfyllda familjerelationer och på vilken grund man fattar vissa beslut. Följden blir att man ofta undviker att fatta något beslut alls, stänger av och låter tiden gå.
När en förälder som man inte har träffat på många år en dag går bort och man nås av dödsbudet, dyker såret upp till ytan igen och det blir extra plågsamt att hantera frågan om vad som kanske hade kunnat vara möjligt om man hade sökt kontakt tidigare…

Det enda råd som min yrkeserfarenhet och min egen erfarenhet av livet har lärt mig att man kan ge är att reda ut sin värdegrund och sedan fatta ett medvetet beslut. Vad som än händer senare i livet har man då tagit ställning efter att noggrant ha utvärderat situationen och då kan man inte begära mer av sig själv. En del kommer fram till ett svar som innebär att oavsett hur dåligt man mår av att umgås med sina föräldrar eller andra anhöriga så ska man fortsätta med det för att kunna vara trogen sin egen värdegrund. Då kan det vara en lättnad att själv få fatta det beslutet och att få göra upp med förväntningar och förhoppningarna om en önskad verklighet. Andra anser istället att var och en är ansvarig för sitt eget liv och sina handlingar och att familjeband inte förpliktar till hänsynstaganden utöver det vanliga. Mår man inte bra av att umgås kan det ge sinnesro att acceptera detta och att välja bort kontakt för att istället vända sig till människor som man mår bra av att umgås med och vara nära. I vissa fall är det också tydligt att det destruktiva inflytandet från en förälder eller annan nära anhörig är så destruktivt att det helt enkelt är omöjligt att bygga upp en stabil självkänsla och att må bra så länge kontakten är levande och påträngande. Då kan det vara nödvändigt med en temporär eller längre paus eller brytning för att kunna återfå hälsa och balans i livet.
Den gemensamma nämnaren för dessa olika former av förhållningssätt är att de kräver ett arbete och en medveten process där man till slut landar i ett genomtänkt beslut och ställningstagande. Det går inte av sig själv utan genom att man nöter och blöter de underliggande frågorna och når en punkt då man hittar sitt eget svar i sig själv.

Läs gärna dessa två tidigare inlägg om relationer:
Måste man ha en relation med sina närmaste?
Felicia försvann – om att transformera en relation.

 

0

Icke-hanterade förluster och trauman kan ta livet av dig

I mitt förra inlägg skrev jag om konsekvenserna för barnen till föräldrar som inte har förmått hantera sina egna kriser och trauman. Förutom denna viktiga och tragiska dimension finns det även en stark koppling till den egna hälsan. En vän till mig som har ägnat hela sitt yrkesliv att som läkare att arbeta med cancersjuka berättade en dag för mig att hon kommit fram till slutsatsen att cancer har en stark psykisk/själslig koppling. Hon menade att cancer, eller annan allvarlig fysisk sjukdom bryter ut då vi står inför ett existentiellt vägskäl där vi antingen måste gå in i och bearbeta trauman och förluster som vi har stoppat undan och inbillat oss inte längre påverkar oss, eller också kommer kroppen att uttrycka smärtan och påbörja dödsprocessen. Det går helt enkelt inte att leva vidare med en icke-förlöst och inkapslad smärta hur länge som helst. Till slut spricker det.

En annan läkarvän till mig arbetar med demenssjuka och pekar på psykiska orsaker till att demens utvecklas. Han anser att demens drabbar dem som inte förmår möta sig själva och de upplevelser de bär inom sig och vid en viss tidpunkt blir demensen räddningen som leder till dimridåer och glömska.
I boken ”Och bergen svarade” av Khaled Hosseini som jag refererade till i mitt förra inlägg är det just demens som drabbar en av huvudpersonerna Abdullah. Han har gått sönder som barn då han förlorade sin syster och smärtan har styrt hela hans liv och är lika stark då han blivit gammal som då den väl uppstod. Man skulle kunna säga att han klarat sig hjälpligt genom livet med stöd av sin hustru och sin dotter, men då frun blir svårt sjuk och avlider och dottern står på gränsen till att flytta hemifrån och börja leva sitt eget liv går det inte längre. Separationstemat från barndomen blir akut och man skulle kunna säga att Abdullah i detta läge når sin existentiella gräns för vad han klarar av. Beroende på genetisk disposition och livsstilsfaktorer kan man utveckla olika sjukdomar, i Abdullah’s fall blir det en akut demens som för honom in i dimma och glömska över allt som varit. Han minns helt enkelt inte längre sina förluster och krymper in i den lilla, begränsade värld dit verkligheten inte förmår tränga sig på. Han syster Pari utvecklar i tidig ålder svår reumatism, en mycket plågsam fysisk sjukdom väl i paritet med det psykiska lidande hon upplevde som litet barn då hon brutalt skildes från sin bror, sin familj och förlorade hela sin värld. Många människor i världen lider och plågas av trauman som de inte förmår bearbeta eller ens kan sätta ord på.

Jag vet att det går att leva väl trots att man haft det svårt i livet och jag vet att även svårt fysiskt sjuka kan bli friska, eller i varje fall mycket bättre om de får professionellt stöd och behandling. Känner du igen dig i denna beskrivning och om du har möjlighet att söka hjälp, ta tag i det och se det som en nödvändig investering för såväl din egen framtida hälsa som för dina barns skull.

0

”Stockholm måste bli bättre på kvälls- och nattdagis”

Häromdagen blev jag bestört då jag på DN’s förstasida (7/5) såg artikeln om svenska ungdomars psykiska tillstånd, vilket jag skrev om i mitt förra inlägg. Dagen därpå blev jag rent ut sagt chockerad då jag på DN Debatt (8/5), läste om S-kvinnornas krav på att Stockholm måste öppna kvälls- och nattdagis för att möjliggöra för Stockholmsföräldrar att jobba på kvällar, nätter och helger! Att det helt saknas insikt i att den skenande psykiska ohälsan bland barn och ungdomar i vårt samhälle har ett starkt samband med föräldrarnas och de vuxnas brist på närvaro till förmån för prestation och karriärutveckling, tycker jag är häpnadsväckande. Medan våra välartade och prestationsdrivna barn och ungdomar via sina psykiska symptom skriker efter att få känna sig viktiga och betydelsefulla för sina föräldrar och andra närstående (vilket kräver såväl fysisk som psykisk närvaro) uppmanar ett av landets största politiska partier att Stockholm ytterligare ska uppmuntra föräldrarna att lämna bort sina barn i ännu högre utsträckning än vad som sker redan idag!

I debattartikeln kan vi bland annat läsa följande motivering: ”I Stockholm är bristerna i barnomsorgen påtagliga. Arbetskraften förväntas vara tillgänglig dygnet runt. Många flyttar hit för jobben, har inga släktingar nära, pendlar långa avstånd och arbetar oregelbundet……Botkyrka och Södertälje är exempel på två kommuner som sett förtjänsterna med barnomsorg på obekväma tider och idag erbjuder dygnet runt platser till barn med föräldrar som måste arbeta kvällar, nätter eller helger. Såväl kommunerna som föräldrarna, och inte minst barnen, tjänar på en trygg barnomsorg, och att alla kan jobba och bidra till välfärden.

Det kan inte bli tydligare att den socialdemokratiska strävan att få Sverige på fötter under 1900-talet, vilket krävde att arbete och bidragandet till välfärden blev livets mening och grunden för Folkhemmet, fortfarande är den uppmaning som Socialdemokratin vill rikta till svenska folket. Varför ska man skaffa barn om man inte har tid eller vilja att tillbringa tid med dem? Hur kan det komma sig att företrädare för politiska partier som har makt att påverka strukturerna och värderingarna i vårt samhälle helt saknar insikt i den gedigna forskning kring barns behov som finns att tillgå idag? Kan vi i ärlighetens namn överhuvudtaget tala om att vi lever i ett välfärdssamhälle när en av tio ungdomar uppfattar livet som meningslöst och när unga mammor i 30-årsåldern utgör den främsta orsaken till sjukskrivning som följd av att konflikten mellan samhällets och arbetslivets krav på prestation och karriär går helt emot deras eget värdesystem?

Mammor och pappor har ett biologiskt förankrat behov av att kunna värna om sina barns behov, vilket kräver närvaro och fokus och som inte kan läggas ut på entreprenad till barnomsorgen oavsett hur välfungerande denna än må vara. Det är i min mening skandalöst att vi lever i en demokrati där såväl vuxna som barn lider och har en kraftigt försämrad livskvalitet som en naturlig följd av att samhällets och arbetslivets strukturer är oförenliga med det som skapar en grundläggande känsla av mening i livet. Detta samtidigt som politiker satta att företräda samhället, istället för att ta ansvar och göra sitt jobb för folkets bästa, spär på problemet genom att uppmana människor till ett ännu starkare fokus på arbete och välfärd på bekostnad av de egna barnens välmående. Alla föräldrar som har barn som lider av psykisk ohälsa liksom alla vuxna som har gått in i väggen och blivit utbrända, önskar att de hade förmått stanna upp tidigare och att arbete, karriär och materiell standard helt saknar betydelse i livet om den egna eller barnens hälsa äventyras.

1

Nu vill vi bo tillsammans igen!

Alla ni som läser min blogg regelbundet har följt mina tankar kring den nya tidsandan som vi nu har klivit in i och att den medför ett annat förhållningssätt till livet och miljön. Den senaste tidens mediala fokus på ändrade attityder till familj där färre skiljer sig, fler skaffar flera barn med samma partner e.t.c. är ett tydligt exempel på en trendförskjutning där friheten att vara fri från alla band och dess baksida ensamheten, för yngre generationer nu har lett fram till ett ökat fokus på relationernas betydelse för hälsa och livskvalitet.

I DN (10/3) kan vi läsa ett intressant reportage benämnt Tillsammans 2.0 som belyser den nya tidens förhållningssätt till kollektiva boendeformer. Det handlar alltså inte om 70-talets ideologiskt baserade tankar om kollektivet som kommit tillbaka, utan om en ny trend där allt fler människor i västvärldens storstäder upplever att det är praktiskt, ekonomiskt och miljömässigt mer hållbart att leva tillsammans med andra människor – och så klart mindre ensamt! Självklart är det inte alltid en dans på rosor att bo och leva med andra människor, man måste kompromissa, anpassa sig till andras behov och kan inte leva ut den självcentrering som blivit symptomatisk för dagens människor i västvärlden. ”Back to basic with a twist” skulle kunna vara ett lämpligt uttryck för att beskriva de större skeenden som sker i människors värdesystem just nu där synen på boende och relationer är ett av många uttryck för att vi börjar inse att vi har gått för långt bort ifrån våra naturliga instinkter som människor. Det går inte att komma ifrån att vi precis som djuren är flockdjur och att vi inte är skapade för att leva skilda från andra och plågas av känslor av övergivenhet – mitt i storstadens vimmel av andra människor. Att leva med andra lär oss att utveckla livsnödvändiga egenskaper som empati och aktivt lyssnande, men också anpassningsförmåga och övning i att hantera besvikelser och frustration. I avsaknaden av andra att  ”nöta och blöta med” slipper du dessa vardagliga irritationsmoment och uppnår en känsla av frihet som länge varit något som västvärldens människor eftersträvat och sett som höjden av lycka. Detta med all rätt, eftersom 1900-talets frihetssträvan hjälpt oss att frigöra oss från familje- sociala och samhällsstrukturer som blivit förlegade i takt med att vi växte ur det gamla bondesamhället.

Nu då vi är fria att leva det liv vi vill leva, att välja och att välja bort, väljer allt fler att återknyta med människans uråldriga behov av närhet, gemenskap och relationer med andra för att slippa ensamhet, för att underlätta vardagen men också för det högre syftet att hushålla med jordens begränsade resurser. Det blir spännande att följa hur denna trend mot mer kollektiva boendeformer kommer att utvecklas framöver och vilka konsekvenser det kommer att få på folkhälsan. Jag gissar att depressioner kommer att minska och att kreativitet och nytänkande kommer blomstra som det gör när människor som trivs tillsammans börjar umgås och dela sina tankar och känslor med varandra, oavsett om det handlar om en arbetsplats, ett hem, ett grannskap eller en krets av vänner. Att leva ensam har med andra ord blivit omodernt och det är positivt att det öppnas upp nya former av boende som inte bygger på att du måste leva i ett parförhållande eller i en familjesituation av mer traditionell karaktär om det inte är så ditt liv ser ut.

0

Saknar du förmågan att känna dig nöjd?

En gång i tiden var du ett litet barn med en medfödd gåva – förmågan att känna dig nöjd. Det krävdes inte så mycket; du somnade gott efter att ha ätit dig mätt vid mammas bröst, du jollrade förtjust när mamma och pappa log mot dig, skrattade och fick dig att känna dig viktig och betydelsefull. Du visste när du var hungrig och när du var trött. När du var ledsen eller glad kunde du uttrycka dina känslor och få din omgivning att förstå och möta dig i din upplevelse. Du var ett barn som oavsett om du levde för hundratals år sedan eller vilken världsdel du föddes i, delar du den mänskliga förmågan att födas med instinkter och en naturlig närvaro i nuet och till dina egna behov. Vad hände sen?

I mitt arbete möter jag dagligen människor som är lyckade, vackra och framgångsrika – duktiga flickor och pojkar som använder all sin energi för att prestera på jobbet och anamma alla de attityder, koder och ideal i samhället som visar på att du är en lyckad och bra person. Tillvaron handlar redan i tidig vuxenålder om att springa så fort man orkar för att hinna med så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. Ju snabbare desto bättre. När parrelation och barn kommer in i bilden vet många inte hur de ska få tillvaron att gå ihop längre eftersom yttre och inre krav på prestation och perfektionism inte minskar på något livsområde. I denna livsfas, då många är mellan 30 och 40 är det allt fler som går sönder på insidan av en kravfylld tillvaro som inte går ihop. Som jag tidigare har skrivit om här på bloggen är det småbarnsföräldrar och framförallt kvinnor i denna åldersgrupp som lider mest av stressrelaterad ohälsa och som går in i sjukskrivning. Vart tog det goda livet vägen? Ska det vara så här?

Drivkraften för alla duktiga är sökandet efter bekräftelse på sitt värde i en värld där prestation och materiellt välstånd blivit normen framför alla andra. Hur mycket framgång behöver man för att duga? Hur mycket pengar behöver man tjäna för att vara någon att räkna med? I sökandet efter svaren på dessa frågor upplever många att de saknar en gräns, det vill säga de hittar inte punkten i sig själva eller i den yttre världen där det går att få känna sig nöjd. En topprestation övergår genast i en ny, väntande utmaning och man glömmer bort att glädjas åt det som är bra här och nu. På dagarna jagas du av strävan framåt mot mer och bättre och på kvällarna och nätterna av grubbel och oro över det som varit och där du inte lyckats som du föreställt dig. Känslan av otillräcklighet har blivit en ständig följeslagare som förpestar tillvaron och som hindrar dig från att någonsin känna dig nöjd med dig själv. Hur kunde det bli så här? Vart tog den ljusnande framtiden vägen? Livet är det som pågår just nu och möjligheten till nöjdhet finns bara i nuet. En gång i tiden visste du allt detta och svaren på vad du behöver finns inom dig. Det kräver mod att resa sig upp och ta ställning för att vara nöjd i en tillvaro baserad på kravet på mer och bättre. Möjligheten finns där och valet är ditt – frågan är vad som kräver mest mod; att leva och ta vara på sitt liv eller att springa ifrån sitt liv med hoppet om att någon, någon gång ska ge dig kvittot på att du är bra?

0

Piller till barn en klassfråga

I lördagens SvD (12/1) kan vi på förstasidan se upptakten till vad jag hoppas ska bli en djup och bred debatt kring förskrivningen av piller till barn som har symptom på psykisk ohälsa. Den kartläggning som gjorts visar exempelvis på stora skillnader i Stockholms olika län. En tydlig faktor handlar om föräldrarnas utbildningsnivå och ekonomiska förutsättningar – vilket är en tydlig indikator på betydelsen av de miljömässiga faktorerna som påverkar barnens psykiska hälsa och ohälsa. Medicinering för barn med psykiska besvär har därmed blivit en klassfråga, där en förklaring till barnens mående handlar om att barn i familjer med sämre ekonomi utsätts för större påfrestningar i vardagen.

En väldigt intressant faktor som forskarna bakom kartläggningen hittat är att barn med utlandsfödda föräldrar inte passar in i mönstret. Ett exempel som lyfts fram är Spånga-Kista i Stockholms län där många vuxna har en låg utbildningsnivå samtidigt som man ser en låg förskrivning av adhd-medicin.”..kanske är det så att vi i Sverige har gått lite för långt i vår frihetssträvan och att barnen i svenska familjer växer upp i en brist på struktur och förankring i ett ramverk som skapar trygghet och som ger förutsättningar för att barnen ska kunna utveckla en stabil identitet och en tydlig självbild.” Detta väcker så klart många frågor där det blir intressant att fundera på om svenska familjer har en livsstil som påverkar barnen i negativ mening jämfört med utlandsfödda föräldrar med andra värderingar och ett delvis annat förhållningssätt till livet? De funderingar som väcks hos mig när jag läser detta handlar om att en större förankring i en religion, en tätare och mer sammanhållen familjestruktur och tydligare ramar kring rätt och fel värderingar och synsätt, generellt skapar en trygghet och en tydligare känsla av identitet och stabilitet för barn.

Baksidan av detta handlar så klart om integrationssvårigheter, kulturkrockar mellan föräldrarnas kultur och det omgivande samhällets normer och ideal, etc etc. men kanske är det så att vi i Sverige har gått lite för långt i vår frihetssträvan och att barnen i svenska familjer växer upp i en brist på struktur och förankring i ett ramverk som skapar trygghet och som ger förutsättningar för att barnen ska kunna utveckla en stabil identitet och en tydlig självbild. Dessa omständigheter skapar ångest och oro och en känsla av meningslöshet och vilsenhet i tillvaron som många ungdomar vittnar om.

I artikeln refereras till Marie Härlin Ohlander, verksamhetschef för psykiatriska kliniken i Visby vars uppfattning är att medicineringen för barn skulle kunna minska drastiskt om barn fick mer stöd i skolan. Hon menar att det är de höga kraven som ställs på barn idag i kombination med att omgivningen brister i stöd som gör medicineringen nödvändig för att barnen ska kunna fungera. Hennes slutsats är att det handlar om en politisk prioritering. I takt med att samhället har blivit alltmer komplext och mångfacetterat har resurserna till skolan successivt minskat. Detta har skapat en oerhörd press på lärarna som också i allt högre utsträckning förväntas överta fler och fler av de uppgifter kring uppfostran och socialisering som föräldrar och den omgivande familjen och släkten tidigare har stått för.

Sammanfattningsvis är det tydligt att det går att påverka barnens psykiska hälsa genom ett ökat stöd både från familjen och från skolan. Förhoppningsvis får denna insikt våra politiker att vakna och inse att nu mer än någonsin behövs det psykologer och kuratorer i skolan liksom fler lärare med mindre klasser, istället för den helt omvända politik som man för närvarande bedriver. Det är också en fråga för såväl politiker som för alla föräldrar att fundera över vilket stöd vi erbjuder barnen och vad som behövs för att vi ska kunna skapa rätt förutsättningar för barn att få en god start i livet utan en stämpel på att de är sjuka när deras symtom egentligen ofta uttrycker att de har friska och sunda reaktioner på osunda omständigheter!

0

Barn äter mer medicin

I Metro och i SvD kunde vi i förra veckan läsa om den förfärande ökningen av medicinering av barn. Symptomen som föranleder medicinering handlar om att barnen är ledsna, har svårt att sova och att koncentrera sig i skolan. Barn i åldrarna 0-17 år som äter sömnmedel, ADHD-preparat, antidepressiva och lugnande mediciner har ökat från 26.000 barn och ungdomar år 2006, till 50.000 under 2012. Man undrar hur länge ska detta fortgå innan vi får en djupare och bredare debatt i vårt samhälle om orsakerna till att barnen mår så dåligt? Alla barn är offer för omständigheter som föräldrar, andra vuxna, skolan och samhället definierar. De kan inte välja eller välja bort situationer och sammanhang som de inte mår bra av. De måste förhålla sig till dem på ett eller annat sätt och många gånger är deras psykiska symptom signaler som omgivningen borde reagera på och åtgärda istället för att medicinera bort.

Livet i västvärlden är komplext och det finns så klart många orsaker till att vi inte mår bra. Kombinationen av arv och miljö kan förklara de flesta orsaker till ohälsa och det är sällan vi kan konstatera att problem med hälsa uteslutande beror på miljön eller helt och hållet på våra gener. Det vi glömmer bort i diagnostiseringshysterin av barn med bokstavsdiagnoser är att de gener man anser orsakar dessa psykosociala problem idag har funnits bland människor i alla tider. Vad är det som gör att dessa symptom idag gör det omöjligt att leva väl i vårt samhälle utan diagnos och medicinering?
För några dagar sedan skrev jag om misären i Havana där jag delade med mig av mitt intryck att barnen trots allt verkar må bra psykiskt och känna glädje i tillvaron, vilket de uttrycker i den obekymrade och kreativa leken. I vårt samhälle har vi ingen misär att tala om vad gäller det materiella och ändå är det så oerhört många barn som uppenbarligen uttrycker att det liv vi erbjuder dem inte är ett liv som de mår bra av. Vems ansvar är det att vakna upp och försöka göra något åt detta?

Häromdagen diskuterade jag barnens villkor med en god vän till mig som just har öppnat ett härbärge för utsatta kvinnor och barn i sitt hemland Cameroun i Afrika. Han beskrev hur barnen där blir till utan att föräldrarna längtar efter barn, hur de systematiskt får den sämsta maten och får slita och släpa i tidig ålder för att familjen ska få mat på bordet. På kvällen får de ofta stryk av vuxna för någon frustration som de saknar skuld i. När man tar del av dessa berättelser är det klart att Sverige och västvärlden framstår som rena paradiset för barnen. I många avseenden är det så klart också sant att vi har det väldigt bra och att barnen i Sverige kanske på många sätt är de mest välmående barnen med de största möjligheterna att göra det mesta och det bästa av sitt liv än vad barn har någon annanstans i världen. Trots detta behöver vi ta bort skygglapparna och ta in att våra barn ändå uttrycker att de inte mår bra psykiskt. Vad är det i våra familjestrukturer, i skolan och i kulturen som barnen gör barnen ledsna och deprimerade och som de uttrycker med dessa symptom? Det finns självfallet inte några generella svar på detta men det borde vara en rättighet i ett land som Sverige givet de resurser och möjligheter som vi har, att de vuxna tar sitt ansvar och försöker se varje barn utifrån dess unika situation. Vad är det just för ”Pelle”eller ”Stina” som gör att hon eller han mår dåligt? Vad behöver jag som förälder göra för att tillmötesgå dessa behov? Svaren är sällan komplicerade i betydelsen att det handlar om stora och kostsamma saker. Ofta handlar det om de mest grundläggande behoven i människans liv av att få känns sig sedd och få uppleva sig älskad och viktig av sina närmaste.  Så enkelt och så svårt att få till i en värld där vi tappat fotfästet i vad det är som verkligen betyder något i livet.

 

0

Intouchable – En oväntad vänskap

Så här efter jul- och nyårshelgerna när vi har tillbringat mycket tid med våra nära och kära och haft tid att reflektera över oss själva och våra relationer, tänkte jag inleda denna första vecka på det nya året med att skriva om temat relationer. Relationer till partner, barn, familj, vänner och bekanta är en stor och viktig del av det som upptar många av våra tankar. En del psykologer hävdar till och med att vi är våra relationer och att vi utan dem inte är någonting.
Nyligen såg jag en uppfriskande film på temat relationer som heter ”En oväntad vänskap” i svensk översättning. Filmen bygger på en sann berättelse om hur en vänskap utvecklas mellan en förmögen vit och svårt handikappad man, och en svart man från förorten utan vare sig utbildning, klass eller några andra parametrar som skulle kunna förena de båda männen i en vänskapsrelation.

Fredrik-Bengtsson-En-Oväntad-vänskap
Trots dessa olikheter, eller kanske tack vare dem, utvecklas en fri och äkta vänskap mellan dem som lär oss mycket om fördomars begränsningar och livets oanade möjligheter. Det är på många sätt också en film om mod, modet att våga gå utanför ramarna, att välja sin egen väg och att finna sina egna lösningar bortom konventionen eller andras tyckande. Människan är till sin natur konservativ. Vi umgås ofta med likasinnade och med människor som ser ut som vi, som har någorlunda samma bakgrund, värderingar och förhållningssätt till livet. Inom denna familje- och vänskapsklan kan vi känna oss trygga, det är förutsägbart och vi behöver inte reflektera så mycket över våra relationer. De liksom bara är och fortsätter år ut och år in utan att vi stannar upp och funderar över vad relationerna tillför.
Det uppfriskande med filmen ”En oväntad vänskap” är att huvudpersonen, Philippe, vågar pröva ett nytt och oprövat kort då han väljer en personlig assistent som kan hjälpa honom med hans dagliga bestyr efter det att han blivit totalförlamad efter en olycka. Den svarte förortskillen Driss kommer från en helt annorlunda miljö, hans erfarenheter och förhållningssätt till livet är totalt olika de uttalade och icke-uttalade regler och förhållningssätt som Philippe är omgiven av. Just för att Driss inte är fångad av de synsätt och förhållningssätt som präglar Philippes liv och omgivning, kan han möta Philippe på ett nytt, annorlunda och uppfriskande sätt. Att han till exempel glömmer bort att Philippe inte kan svara i telefon eller äta själv är lika förfärande för Philippes omgivning som det är uppfriskande och härligt för Philippe själv. Han blir sedd som en hel människa och inte som en förlamad grönsak!
Driss går sina egna vägar och kommer in i Philippes liv och hem med vanor och sätt att vara som vänder allt på ända. Det är just detta som blir så uppfriskande – det annars så förutsägbara livet blir plötsligt fullt av överraskningar och nyfikenheten på livet kommer tillbaka för den tidigare så deprimerade Philippe. Ett sätt att se på relationer vare sig de är nya eller gamla är att de behöver tillföra något, att uppgiften är att hjälpa varandra att hålla sig levande och att växa och att utvecklas inom ramen för sina relationer. Både Philippe och Driss växer oerhört mycket genom sin vänskap och de får uppleva saker som de inte skulle ha fått göra utan varandra.
Filmen är en vacker påminnelse om att våga öppna sig för det nya och okända i livet, att inte slå sig till ro med fördomar om andra som begränsar tillvaron och att vi människor behöver varandra. Det är vackert och stort att låta någon bli viktig, att knyta an och att få uppleva att någon som står oss nära är oersättlig. Kanske är det just på grund av att Philippe blivit handikappad och begränsad i sin rörlighet som han förmår se bortom fördomar och inse att det han allra mest behöver är någon som kan bjuda in livet i tillvaron igen. Han behöver Driss som förmedlar den mer naturliga och instinktiva form av liv som människor från andra, mindre bildade och tänkande kulturer ofta representerar. De har en känsla för sunt förnuft, de är pragmatiska och de är handlingskraftiga – just de egenskaper som Philippe så väl behöver. Driss å sin sida är en ung man som behöver få känna sig sedd, som behöver få stöd och hjälp att ta sig ur sin halvbrottsliga bana genom att få uppleva att han är betydelsefull för någon annan. Allt detta förmår Philippe ge honom och på så sätt blir deras vänskap ett exempel på ett sunt behövande av varandra och en vänskap som bygger på att båda växer och utvecklas tack vare att de har varandra!