0

Jobbsökare får stöd för själen

Arbetslös men inte värdelös”.
Detta är titeln på en ny bok av Beate Möller och Nina Jansdotter. Ansatsen i boken är att lyfta fram frågan hur vi själsligen klarar av arbetslösheten? Hur påverkas du som människa av att vara arbetssökande? Hur behåller du din framtidstro och självkänsla när du trots ansökning efter ansökning inte ens blir kallad på jobbintervju?

Det är lätt att arbetssökandet och upprepade nej eller till och med helt utebliven respons tär på självkänslan, vilken ofta är avgörande för att du ska kunna ge ett bra intryck och ha chansen att få jobbet som du gärna vill ha. För många är identiteten, vem du är Självhjälpsböcker i all ära men respektera att det inte går att bygga upp en stabil självkänsla enbart genom att du lär dig att tänka ”rätt”.dessutom väldigt nära knuten till ditt yrke och vad du gör. Att förlora jobbet och vara arbetslös innebär då att du förlorar dig själv och lätt ramlar in i känslor av värdelöshet och depression. Den energi du utstrålar om du tappat tron på dig själv och fastnat i känslor av att inte duga eller passa in, kommer att ha en negativ effekt på dina chanser att hitta ett nytt jobb eftersom låg självkänsla lyser igenom även vid ett perfekt yttre. I detta läge räcker det inte med en jobbcoach som stöttar i att skriva CV och hjälpa dig att hitta jobbannonser. Det krävs något mer som hjälper dig att fånga upp dig själv och dina djupare behov.

Den aktuella boken tror jag kan vara en god hjälp på vägen som bidrar med perspektiv och nya infallsvinklar. Att arbeta med sin självkänsla mer på djupet kräver dock ett strukturerat psykoterapeutiskt arbete som man inte ska förenkla eller kräva av sig själv att man borde klara av lättare eller bättre. Självkänslan är själva grunden vi står på och den har grundlagts i barndomen i relation till våra närmaste. Att förändra den inre bilden av vem vi är är därför inte enkelt utan kräver verkligen både att man är motiverad och att man får rätt professionell hjälp. Att få den hjälpen och att bygga upp dig själv så att du står stadigare på jorden och i livet kan vara den bästa investering du kan göra i ditt liv. Ett liv som bygger på att du känner och utstrålar att du tycker om dig själv och att du är nöjd med dig själv, jämfört med att du plågas av känslor av värdelöshet och tvivel på att du duger, är två helt olika liv. Självhjälpsböcker på detta tema i all ära men respektera att det faktiskt inte går att bygga upp en stabil självkänsla enbart genom att du lär dig att tänka ”rätt”. Annars är det lätt att du slår ner på dig själv för att du inte lyckas med det heller…

Läs ett utdrag ur boken här–>

 

0

”Filosofiska samtal behövs i skolan”

I DN (Insidan 28/5) kan vi läsa om eldsjälen Liza Haglund som håller filosofikurser för barn på Södra teatern i Stockholm. Glädjande nog har nu flera skolor runt om i landet tagit efter konceptet som går ut på att stimulera dialog och gemensam reflektion med barn kring existentiella frågor. En vanlig orsak till att ungdomar och unga vuxna går i väggen idag och plågas av depressioner, ångestbesvär och utbrändhet är att de saknar verktyg i sig själva för att kunna handskas med existentiella dilemman som vi alla måste förhålla oss till. Vad är meningen med livet? Vad är meningsfullt att satsa på? Hur ska jag hantera balansen mellan ansvaret för mig själv och ansvaret för andra? Hur förhåller jag mig till döden, såväl min egen dödlighet som förlust av närstående? Tidigare reglerade religionen dessa frågor och gav ett ramverk till livet som gjorde det möjligt att navigera utifrån en kompass som alla fick del av som en naturlig del av sin uppfostran. Detta ramverk städades ut med Folkhemmets framväxt i vårt samhälle, vilket förde med sig ståndpunkten att bara vi är fria att arbeta, är oberoende av andra människor och att vi har det rent och snyggt omkring oss så har vi per automatik en meningsfull tillvaro. För de generationer som vuxit upp med fattigdom och svält var det säkert himmelriket att leva i Folkhemmets filosofi och dess ideal var i hög utsträckning meningsbärande för den stora massan. För oss som lever efter Folkhemmets era har dock ett stort tomrum uppstått som handlar om att vi saknar en övergripande meningsbärande struktur i samhället som förenar oss och som tjänar som guide och kompass i tillvaron.
Nu, i vårt individualiserade samhälle, är det istället upp till oss själva att finna våra svar och att förhålla oss till oss själva och vårt liv som vi finner rätt och riktigt. Denna frihet är önskvärd och hänger ihop med den utveckling som tidigare generationer har kämpat för att ge i arv genom blod, svett och tårar, men vi saknar förutsättningar att axla det egna ansvaret för livets utformning på grund av avsaknad av livskunskap. Vårt samhälle förmedlar fortfarande allt vi behöver lära oss på en praktisk nivå för att kunna arbeta och vara självständiga och självförsörjande och vi har också stort fokus på hur våra boenden, trädgårdar och kroppar bör se ut enligt uttalade och underförstådda ideal och normer. Vad vi behöver på ett inre plan för att hantera stress, frågor om mening och andra existentiella frågor är vi däremot väldigt svältfödda på. Filosofi för barn är därför något som direkt svarar på det utbredda behovet att rusta kommande generationer för att bättre kunna hantera livet och att få verktygen som krävs för att kunna navigera rätt och leva väl i det framtida samhället som bygger på frihet och möjligheter om man kan handskas med det – eller depression, ångest och utbrändhet om man är utan verktygslåda.

0

Da Vinci-Koden, Änglar & Demoner, Inferno….

Ett av de största problemen i världen idag är att vi har förlorat den övergripande berättelsen om vad livet handlar om som varit en självklarhet för alla människor fram till industrialismen och framväxten av vad vi kallar det moderna samhället. Tron på att vi med hjälp av tekniken och naturvetenskapen kunde bestämma över livet gjorde att vi kastade ut barnet med badvattnet. Religion, filosofi, historia och den samlade livsvisdomen som utgjorde kittet i människors uppfattning om världen och livet blev omodernt. Det är intellektet och det rationella tänkandet som har styrt och fortfarande styr världen idag, vilket har medfört en tidigare aldrig skådad effektivisering och förbättring av människors materiella livsbetingelser. Fram till 1980-talet var det ingen som vurmade för antikviteter eller vintage och det var på modet att gå ur kyrkan och definiera sig som ateist. En modern människa i tiden. De senaste 30 åren har däremot inneburit ett kollektivt uppvaknande som accelererat år från år och som nu har nått sin höjdpunkt. Människan inser att det helt enkelt inte går att leva i en värld och i ett samhälle utan förankring i en sammanhängande berättelse om vem vi är, varför vi går på den här jorden och vad livet egentligen går ut på.
Det spelar ingen roll hur bekvämt vi har det i våra moderna, stilfulla bostäder, hur framgångsrika vi är i karriären eller hur mycket pengar vi lyckas samla på hög om vi inte är förankrade i att livet har en mening och att det liv vi lever är meningsfullt. Den psykiska ohälsan som drabbar miljoner människor i form av depressioner, ångest och utbrändhet har sin grund i diskrepansen mellan det yttre och det inre. Behovet av livskunskap och att återknyta till livets andliga och psykologiska dimensioner är enorma. I detta har Dan Brown, bästsäljande amerikansk författare till bland andra Da Vinci-koden, Änglar & Demoner och Inferno lyckats ta en position som han sannerligen förtjänar. Hans böcker säljer i rekordupplagor världen över, vilket kan ses som ett fenomen som bygger på att han sätter ord på och förmedlar ett budskap som hundratals miljoner hungrar efter. En sådan framgång ger självklart näring till massiv kritik av hans litteratur, framförallt framförd av en intellektuell elit som jag misstänker har svårt att förstå det övergripande syftet med dessa böcker. Det geniala med Dan Brown är nämligen att genom att möta den moderna människan där hon är, dvs stressad, tidsbrist, intresserad av lättlästa böcker som snabbt fångar intresset genom en spännande intrig med ingredienser av kärlek fara och mord, för ha läsaren igenom en berättelse som har helt andra och djupare dimensioner. Dan Browns böcker förmedlar den urgamla andliga visdom och livskunskap som vi har förlorat och återför oss till den övergripande berättelsen om livets mening via de verktyg som konsten, religionen, myter och berättelser i alla tider har förmedlat. Få människor idag har kunskap om historia, religion, konstvetenskap eller arkitektur på en nivå som gör det möjligt att tolka alla de symboler och tecken som binder ihop berättelsen om livets mening som finns överallt omkring oss. Dan Brown avtäcker detta symboliska språk för den oinvigde och ger därmed nycklar till varje människas egna sökande efter sin egen tolkning av berättelsen om livet som vi alla behöver vara förankrade i för att finna mål och mening i tillvaron. Ett samhälle utan kultur är ett fattigt samhälle, men värdet av kulturen, musiken, konsten, litteraturen, värdesätts inte i det rationella samhället. Idag vet vi med hjälp av naturvetenskapen att kultur och hälsa hänger ihop och att människan behöver ta del av kulturen för att motverka depressioner t.ex. För alla som söker efter den djupare mening är det tryggt att veta att allt vi behöver veta redan finns där ute för oss alla att ta del av när vi så önskar. Dan Browns böcker kan vara en god start på en sådan resa….

2

Lagen om oberoende

Livets sjätte andliga lag handlar om att vara oberoende.

För att uppnå någonting i den fysiska världen måste du släppa ditt beroendeförhållande till det. Det betyder inte att du ska ge upp din avsikt att skaffa det du önskar. Du ger inte upp avsikten och du slutar inte önska. Du släpper däremot ditt beroende av resultatet. Beroende grundar sig på rädsla och osäkerhet och behovet av säkerhet kommer av att man inte känner sig själv på djupet och har tillit till sig själv. Källan till välstånd, överflöd eller annan form av framgång är Självet, den andliga dimensionen av människans väsen. Allting annat är symboler; bilar, hus, kläder, båtar e.t.c. Symboler är förgängliga, de kommer och går. Vi kommer till den här världen utan någonting och vi kommer en dag att lämna den utan att kunna ta någonting med oss. Oberoende av symboler i form av ägodelar är därför en gemensam angelägenhet för alla människor. Vanligt är dock att vi istället låter livets mening handla om en jakt på symboler och rikedom i tron att ju mer vi äger och har desto mer lycka och tillfredsställelse kommer vi att uppnå. En del av de människor som har mest pengar i världen känner sig samtidigt mest otrygga. Det är en illusion att söka efter trygghet i det yttre livet eftersom sann känsla av trygghet endast kan finnas inom dig själv. Beroende kommer dock från ett slags fattigdomsmedvetande som styrs av rädsla för att förlora det vi har och som därmed begränsar vårt liv, medan oberoende är synonymt med välståndsmetvetande och ger skaparfrihet. När vi släpper trygghetssökandet och öppnar oss för det okända får vi uppleva livets mysterium, spänning och att med jämna mellanrum bli överraskade.

Har du däremot en fastlagd plan över hur ditt liv ska se ut, så som vi i västvärlden har skapat ”Ekorrhjulet” och blir bunden till den, utestänger du en rad möjligheter och förlorar flödet, kreativiteten och spontaniteten i livet. Många människor som har uppnått trygghet och sina materiella behov känner sig fångade i en sådan förutsägbar livsstil och längtar efter något annat, osäkert vad. En del klarar inte av tristessen de upplever utan bryter upp från framgångsrika karriärer, familjer och strukturer för att med huvudet före kasta sig ut i det okända. Andra nöjer sig med att då och då, under helgerna eller på semestern, få pröva att leva mer utifrån livets egen rytm än efter en uppstyrd plan. Lagen om oberoende hindrar inte lagen om avsikt och önskan d.v.s. att sätta upp mål och att ha ambitionen att förverkliga dem. Du har fortfarande avsikten att komma i en viss riktning men mellan punkt A och punkt B finns en rad olika möjligheter och scenarios. Du kan låta vägen visa dig vägen framåt och vara beredd att ändra riktning ibland ifall du upptäcker något som verkar bättre och mer spännande än vad du sett från början.  När du tillägnar dig ett sådant synsätt på livet får du möjlighet att se på dina problem som frön till utveckling som kan leda till något bättre. Att leva i ovisshet och att lära sig navigera i en tillvaro som är öppen och odefinierad är en stor utmaning för de flesta av oss eftersom vi har lärt oss att knyta vår identitet till vad vi gör och vilken status vi har snarare än en förankring i den vi är oavsett de yttre omständigheterna. Den nya tiden som jag ofta återkommer till här på bloggen handlar om att vi måste komma tillrätta med miljöproblemen och hotet mot folkhälsan som uttrycks i depressioner, ångest och utbrändhet världen över. Båda dessa problem angår oss alla och kan endast lösas genom att vi frigör oss från bindningar till den fysiska världen, till det materiella för att lyfta oss till en annan mer andlig nivå där vi kan hantera livets stora existentiella frågor. Att öppna oss för något nytt och ovisst kräver mod och i en värld som handlar om att skaffa sig så mycket trygghet som det bara går blir människor väldigt rädda och oförmögna att handskas med livets realitet som ibland är brutal. Jag ser att vi alla därför har en stor och viktig utmaning i att våga möta och lära oss hantera det okända – att byta förutsägbarhet mot spänning och äventyr!

0

”Lönsamt ta tag i psykiska problem”

På DN Jobb kunde vi i Söndagens DN (14/4) läsa en viktig artikel som fokuserar på att den psykiska ohälsan i vårt land kostar svenska företag 15 miljarder kronor varje år! Rapporten som sammanställts av organisationen Hjärnkoll konstaterar att det i praktiken handlar om än mer omfattande kostnader om man även skulle räkna in bristande produktion och effektivitet. Hjärnkoll har döpt sin rapport till ”Har företag råd att inte hantera psykisk ohälsa?” , vilket är en högst relevant fråga för svenska företag att börja ställa sig!

Deras studie har visat att många fall hade kunnat undvikas om det hade funnit preventiva hälsoåtgärder, men i brist på detta blev konsekvenserna istället förödande i ekonomiska termer. Hjärnkoll har därför som ansats att hjälpa andra arbetsgivare att räkna ut hur mycket de själva kan tjäna på att i tidigt stadium gripa in när någon anställd mår dåligt och börjar prestera sämre. Två viktiga åtgärder som de tar upp handlar om att utbilda chefer i psykosocialt arbete och att upprätta riktlinjer för hur chefer ska agera om medarbetare visar tecken på psykisk ohälsa. Dessa råd är högst relevanta med tanke på att den psykiska ohälsan har blivit den överlägset vanligaste orsaken till sjukskrivningar i vårt land. Framförallt är det som jag tidigare skrivit om här på bloggen kvinnor mitt i livet som drabbas. Var fjärde kvinna och 15 procent av männen upplever ångestrelaterade besvär, var tredje kvinna i åldern 25-64 år upplever sömnproblem, bland männen handlar det om ca 20 procent. 25% av alla kvinnor och 15% av männen beräknas någon gång under sitt liv att behöva behandlas för en depression. Resultaten talar för sig själva och behöver egentligen inte kommenteras.

Den psykiska ohälsan är ett fenomen i vårt samhället, trots att vi har en av världens högsta levnadsstandard och alla våra materiella behov är tillgodosedda. De psykiska problemen är en reaktion på en existentiell kris, på ett samhälle i förändring och på strukturer som inte har följt med utan blivit alltmer distanserade från grundläggande mänskliga behov av mål och mening i tillvaron. Parallellt med den dystra bilden som förmedlas i artikeln och i media i allmänhet vill jag dock inkomma med en reflektion kring mitt eget arbetsliv där jag varje dag upplever att mina företagskunder tar stora kliv in i den nya tiden och att kreativiteten sjuder och ger hopp om att en förändring i positiv riktning är på väg!

0

Rätten att få vara deprimerad!

Nyligen var jag på en middag i Paris hos goda vänner där jag träffade en kvinnlig psykiatriker som berättade hur hon dagligen måste gå emot sina läkarkollegor och ”slåss” för att låta de fysiskt sjuka patienter som drabbades av depression som en reaktion på sin sjukdom och de begränsningar av livet som denna medförde, få vara deprimerade och bli tagna på allvar i sin upplevelse av att livet just där och då kändes meningslöst och tufft. Hennes ståndpunkt var att patienterna behövde få prata, uppleva att någon lyssnade och tog deras upplevelser på allvar utan att försöka stoppa undan eller hindra dem från att möta och bearbeta adekvata känslor på den situation de hamnat i. Hur ska de kunna komma vidare och hitta ett nytt förhållningssätt till tillvaron som fysiskt begränsade efter en stroke eller annan kronisk och/eller livshotande sjukdom om de inte tillåts känna det de naturligt känner, utan medicineras bort från sitt eget känsloliv och från kontakten med de djupare skikten i sin själ?Vad är livet värt om vi gör våld på våra djupaste värderingar och drivkrafter? Detta är själva grunden för mitt eget arbetsliv som jag och mina kollegor gör för att hjälpa människor att hantera kriser och förändringsprocesser av olika slag. I det medikaliserade samhället där vi lärt oss att till varje pris bota det onda och att undvika smärta och lidande saknas det kunskap och respekt för att depressionen har ett budskap och fyller en funktion som vi kan missa om vi enbart dövar oss med hjälp av mediciner.

Patricia Martel, läkare och författare till boken ”Burn Out” (Atlantica 2010) har skrivit om sina erfarenheter av detta i egenskap av läkarstuderande.  Under sitt nionde och sista år på läkarutbildningen arbetade Patricia Martel 80-90 timmar per vecka på en canceravdelning, på kvällarna vakade hon över svårt sjuka patienter som hon ofta aldrig hade träffat förut och som ibland avled under natten. Hon beskriver atmosfären på sjukhuset som oerhört tung och anonym. På dagtid handlade livet som läkare om att göra ”bra siffror”, men patienterna hade behov av att få prata, om närvaro, av tid. Klyftan mellan de värderingar som Patricia ville basera sitt arbete som läkare på och de krav som hon var satt att uppfylla, gick inte ihop. En dag bröt hon ihop och drabbades av en svår depression och konstaterade att hon var utbränd. Under sin rehabilitering och återgång till liv och arbete blev hon intresserad av att reflektera över och så småningom skriva en bok som handlar om hur det kan komma sig att den idealism och entusiasm som präglar läkarstudierna och som avspeglar de medicinstuderandes drivkrafter, mot slutet av utbildningen har övergått i cynism för de allra flesta? I sin analys och som svar på denna fråga lyfter hon fram dels de samhällelliga och ekonomiska styrsystemen som allt oftare är oförenliga med läkarnas drivkrafter att vilja tillmötesgå patienternas behov av vård, samt det egna ansvaret att se att man inte kan låta sig styras av kravet att i alla lägen rädda en patient. Man är där för att hjälpa och underlätta och ibland får man nöja sig med det. För egen del säger hon, i likhet med många andra som drabbats och som tagit sig igenom en utbrändhet, att hon i efterhand är tacksam över denna erfarenhet. Den funktion som hennes depression medfört är att hon fått en klarsyn över centrala frågeställningar som berör såväl henne själv som många andra i liknande situation, vilket gjort henne till en bättre läkare och en insiktsfull författare i ämnet. Hon konstaterar att utbrändhet är en positiv respons på en process av avhumanisering. Vad är livet värt om vi gör våld på våra djupaste värderingar och drivkrafter?

0

Dags att införa ett bot-avdrag för psykisk hjälp

Som jag har belyst här på bloggen i olika inlägg är det alltfler som blir sjukskrivna på grund av psykisk ohälsa. För att på allvar få ned dessa sjukskrivningar borde en skattelättnad införas, ett bot-avdrag, skriver samtalsterapeuten Yolanda de Wanngård i Svenska Dagbladet (23/3). Mer än var tredje sjukskrivning beror på psykiskt och själsligt lidande. I dagens Sverige kan du få skatteavdrag för gräsklippning, cocktailpartyn, matlagning och stuprörsrensning, men inte för att hantera det lidande som tusentals människor i vårt land plågas av som har en själslig grund. ”Det är dags att vi hanterar vår tids stora vårdutmaning och ger människor ekonomiska förutsättningar för att må bra. Det är dags för ett bot-avdrag”, säger Yolanda de Wanngård.

Det är onekligen en märklig företeelse att vi i ett demokratiskt och skattefinansierat vårdsverige har möjlighet att få hjälp med våra fysiska åkommor men inte med vårt psykiska lidande. Hur man än vrider och vänder på detta faktum kan man inte komma ifrån att dessa missförhållanden är djupt orättvisa och har sin grund i att vi ännu inte respekterar och ger tyngd åt de mest förkommande hälsobesvären i vårt land. Kanske är det inte så märkligt att detta samhälleliga förtryck ger avtryck i den enskildes förmåga att förstå och respektera sina symptom på ohälsa då det handlar om psykiskt- och själsligt relaterade problem. Det går bra att ha hjärtproblem, ett brutet ben eller högt blodtryck och det går lätt att kommunicera detta till en förstående sjukvård, Försäkringskassa, arbetsgivare, samt vänner och bekanta.

De flesta som lider av utmattningsbesvär, depression eller ångest saknar däremot ord för att beskriva sin situation och söker inte hjälp så länge de saknar fysiskt påtagbara symptom. Samhällets bristande respekt har skapat den icke-uttalade normen att de egna upplevelserna saknar betydelse. Därför är det många med psykiskt relaterade hälsobesvär som börjar sin kontakt med sjukvården via stressutlösta fysiska symptom som smärta i bröstet, andningsbesvär, minnesproblem eller yrsel. Först när man genomgått alla undersökningar (vilket kostar många miljoner varje år) som visar att det inte finns någon fysisk orsak till besvären, landar man i en psykiskt relaterad diagnos. Denna behandlas av läkarna ofta som en uteslutningsdiagnos, d.v.s. en diagnos som de ställer i avsaknad av något konkret att ta fasta på. Vi befinner oss i en brytningstid och det är naturligtvis ingen slump att media inte släpper fokus på denna fråga. En förändring är på väg och om 20 år kommer vi att blicka tillbaka och skämmas över att vi under årtionden nonchalerade människors hälsa i väldigt utsatta situationer – trots att hjälp hade kunnat gå att uppbringa om viljan och insikten bara hade funnits. Tänk om vi skulle betrakta cancersjukas, hjärtsjukas eller andra fysiskt sjuka människors behov av professionell sjukvård som en lyx istället för en rättighet i ett samhälle där vi alla bidrar till en allmän rätt till vård via de skatter vi betalar. Vilket/vilka politiska partier skulle kunna ställa sig bakom en sådan linje?

0

Gemenskap föder glädje, motivation och gör att vi presterar bättre!

En viktig orsak till den psykiska ohälsan i Sverige och i Västvärlden handlar om att vi byggt en kultur som fört oss långt bort ifrån våra grundläggande behov och drivkrafter. Det som skapar grundläggande och varaktig glädje och mening i livet handlar i slutändan om väldigt enkla saker som är i princip desamma idag som för människorna i tidernas begynnelse. Människan är ett flockdjur och behöver samspelet med andra för såväl sina fysiska, psykiska och existentiella behov. Vetskapen om detta gör det högst märkligt att förstå hur det moderna samhället kunnat omfamna en definition av lycka som bygger på att ensam är stark, det högsta målet i livet är att bli så oberoende och självständig från andra som möjligt, samt att göra oss obetydliga och utbytbara i vårt arbetsliv. Sammantaget leder dessa omständigheter till att människor utvecklar ångest och depression och att livet urholkas på lust och mening. Vad är livet eller framgången värt/d då? Allt har sitt pris men jag tror att detta är det allra högsta pris som miljoner människor i västvärlden betalar idag. Det har förödande konsekvenser för hela samhällsekonomin som försöker hantera symptomen på kulturella problem genom att föra över ansvaret på den enskilde individen som får en diagnos och rekommendation om medicinering för att döva ropet på mening.

Nyligen skrev jag ett inlägg här på bloggen som handlar om att människor söker nya boendeformer som bygger på att söka gemenskap och stöd med andra inom ramen för kollektivet  Detta ser jag som ett direkt uttryck för att människor nu söker nya lösningar som bygger på att återknyta till de grundläggande behov som vi har av att leva nära andra människor istället för att sitta ensam i sin lägenhet eller i sitt hus. Arbetslivet har de senaste åren också genomgått en förändring där målsättningen är att varje individ ska vara lönsam i sig själv och kunna mätas och utvärderas på längden och bredden, målen är individuella liksom lönesättningen och om du försvinner från jobbet imorgon kan du snabbt bytas ut mot någon annan utan att någon märker någon skillnad i leveransen. Detta är möjligt eftersom ditt bidrag ändå har frikopplats från helheten. För alla som har kännedom om vad som motiverar människor och vad som skapar trivsel och mening på jobbet, framstår detta synsätt som helt uppåt väggarna.

Nyligen fick jag anledning att reflektera över detta då jag träffade några personer som arbetade tillsammans i ett team och som alla beskrev hur just detta att arbeta tillsammans, att hjälpas åt med kunderna, att dela glädje och bekymmer, att kunna stötta varandra o.s.v. var det som gav dem motivation och glädje i jobbet. De tillhör de mest framgångsrika och lönsamma medarbetarna i företaget och jag förstår att deras positiva energi attraherar kunderna och har en direkt positiv inverkan på affären. Det intressanta för mig var att jag vet att dessa personer arbetar i ett företag där synen på hur arbetet ska läggas upp är den motsatta och där man absolut inte ska arbeta i team, utan istället konkurrera med varandra och se till sin egen fördel i alla lägen. Att de personer jag mötte fick ”hållas” beror enbart på att de är mycket lönsamma för företaget och för att de sitter ute i landet på avstånd från maktens strukturer i Stockholm. Jag kände att de stod för något modernt som i grunden handlar om sunt förnuft och om grundläggande mänskliga sanningar, vilket i vår tid har blivit en bristvara och något som uppfattas som helt omodernt av dem som är tongivande och sätter reglerna för vad det är som ska gälla.

0

Så länge det finns lek finns det hopp

En temperaturmätare på hur människor mår i ett samhälle är att observera barnen och deras förmåga till lek. Om barn kan låta sig uppslukas av lek och försvinna i lekens kreativa värld är det ett gott tecken som visar att det står ganska bra till med dem på ett psykiskt plan och att det finns hopp om framtiden. På Cuba blev jag glad att se att barnen verkar glada och att de hittar vad de kan på gatan för att leka. De lekar med varandra och de skrattar och verkar allmänt må ganska bra. Detta inger en känsla av framtidstro i en värld där de vuxna kämpar för att hålla näsan ovanför vattenytan och där många lider av depression och känslor av meningslöshet.
Det som oroade mig mest när jag kom till Havanna var att bilden av staden som ett musikens och Salsans mecka, inte längre existerar i verkligheten. Musiken har i princip tystnat och försvunnit från stadens gator förutom på några ställen där man organiserar musikföreställningar för turister. Den spontana glädjen i musiken, rytmen och dansen har inte längre sin plats i ett samhälle och i en stad där tillvaron upplevs som meningslös och utan perspektiv på förändring. Om leken är ett mått på barnens psykiska tillstånd så är musik och förmåga att utöva kultur ett mått på vuxnas psykiska tillstånd. Vem känner för att sjunga eller dansa när depressionen tagit över tankar och känslor?
På Cuba uppfattar jag att läget är väldigt allvarligt i psykologisk mening eftersom de vuxna, till och med ungdomarna har tappat livsglädjen. De bryr sig inte längre om hur de agerar eller vad de gör med sig själva utan lever dag för dag med syftet att få det att gå ihop till mat och det mest nödvändiga. Barnen är dock ännu relativt skyddade från de vuxnas lidande och har inte börjat agera med den apati man kan observera hos barn med depressionssymptom.
I Västvärlden kan vi se liknande symptom för människor som fastnar i kapitalismens ”ekorrhjul” där livet handlar om att prestera och på det sättet ”sälja sig själv” i en utsträckning där utrymmet för ”lek”, för musik, dans och det som skapar glädje och mening i livet inte längre får något utrymme. I vår del av världen är detta normaliserat och mycket mera dolt bakom en fasad där vi har det bra ekonomiskt och materiellt men i psykisk mening är lidandet detsamma. Här som där behöver vi bli mer medvetna om lekens betydelse i livet oavsett om vi är barn eller vuxna! Hur ser det ut i ditt eget liv? Har du tillräckligt med tid för att ”leka?”

Fredrik-bengtsson-lekens-betydelse

0

Balladen om Marie Kröyer – filmtips.

Den danske filmregissören Bille August har gjort en vacker och mäktig film om den kända konstnären Marie Kröyers tragiska liv som är väl värd att se för alla som handskas med komplexa livsval. Den bestående känslan för mig själv efter att ha sett filmen är att Bille August verkligen lyckats gestalta väldigt komplicerade livsöden och karaktärer på ett respektfullt och belysande sätt utan att komma med pekpinnar eller svar på de stora existentiella frågor som är upp till oss själva att definiera men som vi så gärna söker facit till.

Var går gränsen mellan ansvaret för sig själv och det egna livet och det ansvar man som förälder har gentemot sitt barn? Om man som Marie Kröyer upplever att man håller på att gå under av depression och känsla av instängdhet, har man då rätt, eller måste man kanske rent av, lämna barn och familj bakom sig för att söka liv och lycka någon annanstans? Å andra sidan, kan man bygga en ny lycka på en sådan avgrundslik olycka och förtvivlan som det innebär för ett barn att bli övergiven av sin förälder?

Min livserfarenhet är att föräldrar som har en nära och kärleksfull anknytning och relation till sitt barn, såsom Marie Kröyer med dottern Vibeke, inte klarar av att gå emot den egna instinkten som är att vårda och beskydda sitt barn, om inte man nått en gräns där det till slut handlar om att själv överleva. Via filmen får vi många tillfällen att reflektera över vuxnas behov av frihet, livsrum och ansvar, parallellt med barnets utsatthet och behov av vuxnas stöd, närvaro och kärlek. Hur lyckas vi förena dessa båda världar?

En annan intressant gestalt i filmen är den svenske kompositören Hugo Alfvén som öppnar sig för kärlek och passion utan tanke på ansvar eller konsekvenser för andra. Precis som så många människor idag levde han i flera parallella relationer och var inte beredd att acceptera att en kärleksrelation per automatik medför ett ansvar för den andre personens känslor och livsval. Hans längtan efter att få vara fri och oberoende som konstnär var svår att kombinera med ansvar för hustru, barn och familjeliv. Jag ser att just denna konflikt är samma tema som många av dagens yngre människor kämpar med. I dryga 30-årsåldern är det dags att bilda familj och att bygga familjeliv efter ett stort antal härliga vuxenår med mycken frihet att leva efter sina egna behov och önskningar. Många har svårt att göra en anpassning av sin livssituation för att hitta en nivå där båda världarna får plats inom en, vilket leder till problem och ohälsa som t.ex. depressioner, ångest och utmattningsbesvär för många i 30-40 årsåldern. Vi har en naiv tro och förväntan på att dessa stora livsomställningar ska ske enkelt och per automatik men så ser det tyvärr inte ut. Istället behöver vi jobba och kämpa med dessa känslor och ta ansvar för de val vi gör, vilket är svårt i en tid då vi ska leva upp till den perfekta ytan och lyckas förena allt utan att ge avkall på något annat.