0

De bästa psykiatrikerna kombinerar teknisk expertis med kunskaper som de själva har erövrat

David Brooks, amerikansk författare, journalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter tar ett grepp om problemet att humanvetenskaperna inte förmår stå på egna ben utan försöker inordna sig i naturvetenskapens empiriska lagar (DN 10/6).  Å ena sidan lever vi i en tidsålder som präglas av att biologer och fysiker lyckas framlägga empiriska bevis för hur vi människor fungerar och hur livet är beskaffat. Vi vet mer om hur hjärnan och vårt DNA styr våra tankar, känslor och upplevelser av världen än vad vi trodde var möjligt bara för ett årtionde sen. Samtidigt finns det en stor hunger och törst efter mening och efter de stora berättelserna som ramar in livet och som ger det färg, form och innehåll.

David Brooks lyfter i sin krönika fram att psykiatrikerna har abdikerat från sitt uppdrag genom att till varje pris inordna sig i de naturvetenskapliga paradigmen i sin syn på människan och hennes psykiska hälsa. I den femte utgåvan av Diagnostic Statistical Manual of Mental Health Disorders (DSM-5), psykiatrikernas handbok som definierar psykiska sjukdomar och fastställer stabila normer som ligger till”Det är viktigare att veta vilken sorts människa som har en sjukdom än att veta vilken sorts sjukdom en människa har”. grund för behandling och ersättning av vård, anser Brooks att psykiska sjukdomar betraktas på liknande sätt som hjärt- och leversjukdomar. Med sin strama neutralitet inger de en känsla av att psykiatriker metodiskt behandlar symptom, inte människor. Redan Sigmund Freud motade in psykoanalysen i naturvetenskapens fåra i syftet att få den accepterad som en vetenskap. I en värld styrd av naturvetenskapliga lagar är det svårt att få en plattform, ett mandat och en auktoritet som företrädare för humaniora. Problemet är att människans fysiska, psykiska och existentiella dimensioner inte låter sig inordnas i fyrkantiga boxar, mediciner fungerar, men upphör plötsligt att verka, människor med trauman reagerar med psykos eller med ett normalfungerande liv. Törsten efter mening kan inte lösas med hjälp av antidepressiva som dövar symptomen på ett samhälle som inte längre ger näring till människors djupare behov. Den psykiska ohälsan bara i Sverige kostar hisnande mångmiljardbelopp varje år – ändå fortsätter vi att behandla människors psykiska lidande genom att bortse från människan bakom symptomen. Vägen framåt handlar om att återgå till den syn som framfördes av Hippokrates, läkekonstens fader, på 400-talet f Kr som hävdade att: ”Det är viktigare att veta vilken sorts människa som har en sjukdom än att veta vilken sorts sjukdom en människa har”.