dn Archives - Jakten på Det Goda Livet

”Konstant lycka inget att sträva efter”

oktober 27, 2013

Hysterin kring begreppet lycka är tröttsam och upptar för många spalter i våra tidningar till irritation för oss som accepterar även de mörkare grundtonerna i livet” skriver Dilsa Demirbag-Sten i DN (20/10).

Min fundering när jag läser denna intressanta krönika är att grundproblemet i vår västerländska kultur kanske helt enkelt handlar om att vi lever med en orealistisk bild av vad livet ska innebära där vi ständigt matas med amerikanska filmer som alltid har ett lyckligt slut. I min egen släkts historia har vi upptäckt att en del av våra släktingar som utvandrade till Amerika i själva verket inte levde det fantastiska ständigt skimrande liv som de skildrade i sina brev hem till släktingarna i Sverige. Med ömhet i sinnet för dessa människors öden har jag tänkt att de som utvandrade, i likhet med utvandrare i alla tider har ett stort behov av att visa dem de lämnat bakom sig att offret var värt priset. För att lämna allt det välbekanta bakom sig måste man nästan inbilla sig att man ska åka till paradiset för att finna styrkan och modet att bryta upp. Hela det amerikanska samhällets ideal är baserat på dessa europeiska utvandrares behov av att bevisa för sig själva och för sin omgivning att de är lyckade och att livet ständigt är makalöst underbart, precis som i sagan. Som världens största supermakt är det naturligt att detta perspektiv på livet blivit en norm, ett ideal för resten av jordens befolkning att försöka leva upp till.
I samband med president Obama’s besök i Sverige i höst fick vi lära oss att Sverige är det mest amerikaniserade samhället utanför USA, just därför kanske det inte är så konstigt att vi har tagit till oss detta lyckoideal och att vi ständigt känner oss misslyckade då vi inte lyckas leva upp till det?

Min egen bakgrund med förankring i Sydeuropa, har gjort att jag alltid med förundran reflekterat över den utbredda fascination efter att ständigt lägga livet tillrätta och att ständigt sträva efter total tillfredsställelse på livets alla områden. Först då har man ”rätt” att känna sig nöjd och koppla av. I likhet med vad som skildras i franska filmer har min egen livssyn alltid varit mer realistisk och baserad på att livet är en existentiell angelägenhet där lycka i mångt och mycket är en fråga om val och inställning. Att t.ex. acceptera livets utmaningar, att inse att grå dagar och t.o.m. kriser har ett värde som ger livet fördjupning och mening, bäddar paradoxalt nog för att få uppleva fler stunder av lycka och tillfredsställelse trots att livet just där och då är långt ifrån perfekt. Det finns en djup klokhet i vad Dilsa Demirbag-Sten uttrycker i sin krönika då hon skriver; ”Den som klamrar sig fast vid förälskelsen och ständigt söker den kicken missar den djupare kärleken. Så är det också med lyckan…..”

Läs Dilsas krönika här –>

Reflektioner kring omvärldsnyheter ·

Dyrare för företagen att strunta i arbetsmiljön.

september 18, 2013

På DN Jobb (12/9) kunde vi läsa att det från nästa år kan bli betydligt dyrare för företagen att bryta mot arbetsmiljölagen eftersom Arbetsmiljöverket fått Riksdagens mandat att utfärda straffavgifter för de företag som bryter mot arbetsmiljölagen och inte skyddar sina anställda mot skador och olyckor.

En fundering jag får när jag läser detta och som inte framgår av artikeln, är hur man kommer att bedöma stressrelaterad ohälsa som har koppling till arbetsplatsen och arbetsmiljön? Stress och psykisk ohälsa står idag för merparten av alla sjukskrivningar och många människor som drabbats av utbrändhet upplever att livet aldrig mer blir detsamma efter att de gått i väggen. Livet är en helhet; vi har en personlighet, en historia och en total livssituation där jobbet utgör en viktig del, att väga samman för att i varje enskilt fall förstå vad det är som orsakat ohälsa och sjukskrivning när detta uppstår. Utrymmet för subjektiva tolkningar gällande arbetsmiljön påverkan är därför alltid stort. Arbetsmiljöverkets nya kraftfulla mandat kan säkert bli ett viktigt verktyg i strävan att få företagen att bättre ta ansvar för och måna om sina anställdas hälsa och välmående – men det förutsätter kunskap och kompetens att förstå människors behov och drivkrafter.

Alla har vi ett personligt ansvar för vår hälsa och för vårt liv, men vi ingår också i ett system på arbetet där andra har makten att påverka våra tankar, känslor och beteenden. Organisationer som har ledare med en sund människosyn hittar och skapar förutsättningar för sina medarbetare att må bra och att prestera bra på jobbet och i dessa fall blir det personliga ansvaret större. Tyvärr har vi idag många exempel på ledare som bortser från medarbetarnas liv och behov och som därmed tvingar dem att anpassa sig till omständigheter som har en direkt negativ påverkan på deras upplevelse av stress och livskvalitet. Att vilja göra ett gott jobb, att vara lojal mot sin arbetsgivare och att sträva efter att göra chefen nöjd är mänskliga och önskvärda egenskaper hos varje medarbetare. Att utsättas för långvarig stress och press på arbetet bryter ner och påverkar hälsan negativt. Människor behöver en inkomst och ett sammanhang och det är därför inte alltid så enkelt att sätta sig emot och att välja bort ett arbete där man inte mår bra. Respekten för och förståelsen för dessa omständigheter blir viktiga ingredienser i Arbetsmiljöverkets bedömningar gällande företagens hantering av arbetsmiljöfrågorna. Låt oss hoppas att deras strävan kommer ha en önskvärd effekt och påverka ledarnas människosyn i en människovänlig och humanistisk riktning

Reflektioner kring omvärldsnyheter ·

Humaniora nödvändigt för ett kreativt näringsliv.

september 9, 2013

På DN debatt kunde vi nyligen (31/8) läsa en viktig debattartikel av finansmannen Robert Weil, där han pläderar för att konst och kultur är avgörande för näringslivets utveckling och en absolut förutsättning för att skapa ett bättre samhälle. Artikeln är särskilt intressant eftersom den hjälper oss att höja blicken och förstå att ett näringsliv som inte vilar på en humanistisk bas leder till ett samhälle utarmat på mål och mening.

Martha C Nussbaum, amerikansk professor i juridik och filosofi, har skrivit en bok med titeln ”Why democracy needs the humanities (2010)” som lär oss att humaniora är nödvändigt för att skapa de kritiskt tänkande och empatiska medborgare som är nödvändiga för ett demokratiskt samhälle. Hon varnar också för att humaniora under de senaste årtiondena har fått ge vika för ämnen som fokuserar på ekonomisk tillväxt enbart. I USA har forskningen visat att en starkt bidragande orsak till den förödande ekonomiska krisen 2008 hängde ihop med ekonomiutbildningarnas utformning med sina begränsade perspektiv på natur, samhälle och kultur. Egentligen är det självklara fakta som lyfts fram men behovet av att påminna om dessa perspektiv är oerhört stora i en tid där näringslivet lever i greppet på mänsklighetens girighet. Trots miljardvinster i större bolag är aktieägarna inte nöjda med utdelningen och kvartalsekonomin styr marknaden till ett kortsiktigt och nyckfullt beteende.

Det är lätt att tappa perspektivet på vad som är viktigt i livet och vilket ansvar vi har för att bidra till ”the greater good” när vi når maktens korridorer. Man glömmer eller måste bortse ifrån, att man som VD eller företagsledare har ett ansvar för den enskilde medarbetaren och dennes familj men också för att bidra till ett samhälle och en värld som blir ljusare och bättre genom allas vårt bidrag. Det som styr beslut och beteenden är dels behovet av att få bekräftelse på att man är duktig och någon att räkna med – vilket man ofta uppnår genom att visa ägarna att man kan fatta tuffa och rationella beslut frikopplade från humanistiska värderingar och empati, dels den egna vinningen och privatekonomin. För alla som är bevandrade i historia känns de evigt mänskliga drivkrafterna och deras obalanser igen. Framgångsrika och välfungerande samhällen bygger på ledare som tar ett socialt ansvar för såväl folket som för kommande generationer och som sätter sig själva och den egna vinningen åt sidan för ett högre syfte. Idag är ledarskap och maktpositioner ett självändamål som för de flesta primärt handlar om att lyfta fram sig själv och känna sig lyckad. Det råder inget tvivel om att vi behöver ledare med mycket mod och som är trygga och stabila i sig själva så att de vågar göra något nytt och annorlunda.

Läs artikeln av Robert Veil här–>

Reflektioner kring omvärldsnyheter ·

Natten är inte längre dagens mor.

augusti 27, 2013

Under hösten och efter semestern när vi svenskar är tillbaka i vardagen sover vi i genomsnitt en timme mindre per dygn.

Jonathan Crary’s nya bok ”24/7. Late capitalism and the ends of sleep” som recenseras i DN (21/8)beskriver hur kapitalismen och de digitala medierna hotar nattsömnen. Sömndeprivation är ett erkänt och effektivt tortyrmedel som används i krig och i fängelser för att bryta ner människor mentalt och fysiskt. Att vi västerlänningar frivilligt hindrar oss själva från den livsnödvändiga vilan och sömnen menar Jonathan Crary hänger ihop med att vi indoktrinerats i tron att vi behöver vara ständigt produktiva och uppkopplade. Bristen på gränser i form av att något stänger ner och markerar en paus, en vila från tillgänglighet och produktivitet har onekligen många likheter med de metoder som används för att tortera människor i andra sammanhang.

Det finns mycket som vi förlorar när vi missunnar oss själva sömn och vila, inte bara återhämtningen för kropp och själ utan även dimensionen som handlar om drömmar och bearbetning av djupare psykologiska processer. När vi sover för lite och effektiviserar sömnen och vilan hinner vi inte gå igenom de fyra olika sömncyklerna utan får i bästa fall en mer grund sömn som ger hjärnan ett avbrott från intryck och yttre stimuli men som inte ger utrymme för oss att kliva ner i själens djup där dagens intryck registrerats och samlats för att under natten bearbetas och ge färg och innehåll till dagens aktiviteter och liv. Det är nattens vila som ger oss kraft, inspiration och motivation till dagens aktiviteter. Natten är förutsättningen för dagen, tänk på det när almanackan snabbt fylls med såväl jobb som fritidsaktiviteter och känslan av att dygnets timmar inte räcker till….

Läs artikeln på DN här–>
Läs ett smakprov från boken här–>

Reflektioner kring omvärldsnyheter ·

Sorg bedövade henne i tre år

augusti 21, 2013

Många har åsikter om hur länge man ska sörja. Det har Rebecka Nordström Graf märkt sedan hennes man oväntat gått bort, endast 44 år gammal. Men alla sörjer på olika sätt, säger hon och berättar öppet och konstruktivt i en intervju på DN Insidan (14/8). Ett av de stora problemen i vår tid är att samhället, arbetslivet och de attityder till livet som vi själva har utvecklat inte ger utrymme att hantera livsnödvändiga processer. Att drabbas av förlust och att hantera sorg tillhör livet och är något som vi alla måste gå igenom, vissa på ett mer dramatiskt sätt än andra men ingen slipper undan.

I alla primitiva kulturer har människor alltid varit förbundna med sina instinkter som gett svar på mänskliga och allmängiltiga behov och styrt beteenden och agerande därefter. Det har varit självklart att den som sörjer behöver mycket stöd, att hon/han inte kan förväntas klara av att hantera den rationella världens plikter och ansvar under en tid och att omgivningen behöver stötta med såväl praktisk hjälp som emotionellt och själsligt stöd för att hjälpa den sörjande att gå igenom den nödvändiga sorgeprocessen i sin egen takt. Det är genom att inte känna sig ensam, att uppleva stöd och kärlek från sin omgivning och att få tid och utrymme att gå igenom sin sorg som man successivt kan läka ihop, integrera sorgen inom sig så att den går att leva med och återta livet igen. Allt detta har vi ”glömt” bort eller nonchalerar i det moderna välfärdssamhället. Efter traumatiska sorger och förluster förväntas vi vara som vanligt, effektiva, produktiva och konstruktiva.

Rebecka Nordström Grafs berättelse om sin sorgeprocess är befriande eftersom den beskriver att det är naturligt att man kliver in i censur, att man förlamas av sorg och att livet tappar innehåll och mening. Man måste få vara där ett tagDet är genom att inte känna sig ensam, att uppleva stöd och kärlek från sin omgivning, som man successivt kan läka ihop. för att inte gå under själv. Hon vittnar också om det viktiga i att vissa sorger och förluster faktiskt inte går över. Det går inte att ha en målsättning att bli klar eller att det inte längre ska göra ont. Sorgens styrka är ett mått på storheten och kvalitén i den relation som man har förlorat och vägen framåt handlar om att lära sig att leva med sorgen, att integrera den som en del av sig själv och sitt liv så att det ändå går att fortsätta leva och att successivt hitta tillbaka till ett liv präglat av mål och mening.
De flesta människor som drabbas av depressioner, utbrändhet eller annan psykisk ohälsa har blockerats i sina sorgeprocesser och inte fått hjälp att hantera den eller de förluster eller trauman som de har upplevt. Hur man sörjer och vilken tid det tar att komma framåt finns det inget mått på. Det är en högst individuell process men enligt min egen uppfattning låg det mycket sanning och klokhet i den uppfattning om ett sorgeår som vi hade även i Sverige till för ett par generationer sedan. En stor förlust tar ett år innan man kan förväntas vara sig själv någotsånär igen. Det betyder inte att man är klar då men att man har kommit över en tröskel som markerar övergången mellan censur och förvirring (se tidigare inlägg kring förändringens fyra rum) där arbete och process kring det som hänt pågår.

Rebecka Nordström Graf har skrivit en bok om sin sorgetid, ”Min man dog tusen gånger”. Hon har skrivit den för att anhöriga och vänner förhoppningsvis ska kunna få lite mer förståelse för hur det är för en människa att befinna sig i en sådan livskris. I ett samhälle där vi har tappat kontakten med våra instinkter och den samlade livsvisdomen som generationer tidigare har byggt upp kring hur livet bör hanteras, tror jag att det är viktigt att vi skaffar oss livskunskap om viktiga processer för att kunna leva väl och undvika sjukdom.

Läs artikeln här–>

Reflektioner kring omvärldsnyheter ·

Var tredje barnmorska på väg bli utbränd

augusti 19, 2013

Var tredje barnmorska är på väg att bli utbränd, visar en färsk forskningsrapport som presenterades i DN (15/8). Det ökar riskerna för både mammor och barn. Lika stor andel överväger att sluta i yrket på grund av den höga arbetsbelastningen.

Forskningen har belagt det som många säkert känt: att en barnmorska som kan vara kontinuerligt närvarande under en och samma förlossning är en stor fördel. – Det säger sig självt att om en barnmorska har för mycket att göra ökar risken för att barnet eller den födande kvinnan ska drabbas av allvarliga komplikationer, säger Hildingsson. På vissa sjukhus försöker man kompensera detta genom att använda teknisk övervakningsutrustning.

– Men det kan lätt bli felbedömningar om man inte är inne på rummet och inte har skaffat sig en helhetsbild. Med en närvarande barnmorska minskar däremot risken för blödningar, bristningar, utdraget förlopp, sugklocka och kejsarsnitt. En annan effekt av bristen på barnmorskor är att kvinnor tvingas stanna hemma in i det sista och att de slussat runt mellan sjukhus i brist på personal. I Stockholm har situationen länge varit så men Ingegerd Hildingsson ser nu hur det sprider sig i landet.

– Det är en konstig syn på det viktigaste tillfället i livet, säger Hildingsson som anser att en barnmorska per födande kvinna borde vara ett absolut krav. Den fråga som väcks när man tar del av dessa nedslående forskningsresultat är om en sådan torftig och ovärdig syn på barnmorskornas arbete är förenlig med ett välfärdssamhälle? I alla kulturer och i alla tider har barnafödande varit omhuldat med respekt och vördnad för det stora i detta ögonblick som innebär fara för såväl mamman som barnet. Det är självklart att den viktiga relationen mellan mamman och barnmorskan är av stort värde för kvinnans upplevelse av situationen och att barnmorskan känner att hon kan ägna sig åt det som är själva anledningen till att hon har utbildat sig till barnmorska. Att ersätta en barnmorska med teknisk övervakning är ett exempel på ett avhumaniserat samhälle där kunskapen och respekten för mänskliga behov är obefintlig. Att de stackars barnmorskorna blir utbrända är en naturlig konsekvens av att de direkt drabbas av det ovärdiga i hela situationen och dessutom måste agera på det i sitt arbete för att få det att fungera. Drivkraften för en barnmorska är självklart att ge professionellt stöd och empati till de födande kvinnorna och se till att alla barn som föds tas emot på ett värdigt sätt och välkomnas till livet. Då förutsättningarna att kunna tillhandahålla en sådan livsbefrämjande miljö inte längre finns, tappar arbetet sitt mål och sin mening. Dessa brister försöker barnmorskorna i det längsta kompensera för genom att kompromissa med sin egen tid, sina egna behov och genom att på alla sätt försöka effektivisera där det går. När de når punkten då inte detta hjälper och de inte ser någon utsikt till förbättring, slår antingen utbrändheten till med full kraft och leder till sjukskrivning och i många fall en kombination av utmattning och depression, eller också måste de sluta och omskola sig till annat yrke.

Är detta verkligen en rimlig utveckling i ett välfärdssamhälle?

Läs artikeln i DN här–>

Förändring ·

Fullt hus kan leda till stress

april 9, 2013

I DN kan vi på Insidan (5/4) läsa en intressant artikel om hur Jan Lundström, framgångsrik advokat, funnit lugnet och harmonin genom att flytta från den stora étagevåningen i Stockholms innerstad till en liten etta som han delar med sin tonårsson. Artikeln speglar den nya tiden som jag försöker belysa och tydliggöra i mina olika inlägg, där de materialistiska värden som präglat västvärldens attityder och värderingar och styrt våra liv i allt högre utsträckning, nu börjar ge vika för värden som handlar om mål och mening där det materiella blir mer och mer nedprioriterat. I den ”gamla världen” skulle en flytt från en stor étagevåning till en normalstor etta ha varit en omöjlighet såvida inte ekonomin raserats och kronofogden tagit över.Att skala ner, ha färre prylar och en mer medveten konsumtion som bygger på behov istället för begär leder helt enkelt till såväl förbättrad hälsa som en hållbar miljö. Ekonomisk framgång och välstånd föranledde per automatik och utan reflektion att vi skaffade oss fler och fler ägodelar och större och större boenden. I strävan efter mer och bättre blev vi slavar under bostadslån och kravet att upprätthålla en hög lön och ett starkt fokus på arbetslivet växte i takt med att vi skaffade oss mer och mer ägodelar.

Jan Lundström är 48 år och hans tidigare liv var ett typexempel på ”mallen” för det lyckliga livet i västvärlden; välutbildad, framgångsrik, familj, stor våning och fokus på materiella världen som förutsätter en huvudfokusering på att tjäna pengar och att lägga mycket tid på att underhålla och ta hand om boenden och andra ägodelar. En skilsmässa satte stopp för denna utveckling och Jan flyttade, som han trodde tillfälligt, till en liten etta på söder. Väl där upplevde han en stor lättnad över att slippa alla prylar, men också en ökad frihet då hans levnadsomkostnader minskade radikalt. Istället för att jobba för att ha råd att leva och ägna fritiden åt att underhålla alla ägodelar kan han idag jobba mindre och fokusera mer på det som han finner meningsfullt i livet som t.ex. resor och upplevelser av olika slag. Jag skulle säga att Jan, utan att han kanske utan att ha reflekterat över det själv, är en företrädare för ”The Cultural Creatives” som jag skrivit om tidigare på bloggen, en benämning för den nya tidens ideal och värderingar. Status i morgondagens samhälle handlar om att leva ett gott och hållbart liv som leder till såväl yttre hälsa som inre välmående baserat på en livsstil som är förenlig med ett ekologiskt hållbarhetstänk.

I boken ”Life at home in the twenty-first century” som getts ut vid University of California, kan vi läsa om ett 5-årigt forskningsprojekt som bygger på en studie av medelklassfamiljer i södra Kalifornien för att undersöka hur de förhåller sig till prylar och den amerikanska konsumtionskulturen i stort. Forskarna konstaterar bl.a. att det bara tar några år för en familj som flyttat in i ett nytt hem att fylla det med så mycket prylar att de inte längre har plats att parkera bilen i garaget. När forskarna mätt stresshormon i blodet hos föräldrarna kan de se hur hanteringen av de överbelamrade utrymmena i hemmen ger ett tydligt stresspåslag, särskilt hos kvinnorna. Att skala ner, ha färre prylar och en mer medveten konsumtion som bygger på behov istället för begär leder helt enkelt till såväl förbättrad hälsa som en hållbar miljö. Just nu befinner vi oss i en brytningstid mellan två olika värdesystem som tydligt uttrycks via Jans berättelse där han vittnar om att en del av hans vänner anser att han är modig och att de blir inspirerade av att följa efter, medan andra anser att han är helt tokig och inte vet vad han håller på med. Alldeles oavsett, väcker artikeln funderingar och ger en grund för var och en att fundera över om vi är bakåtsträvande eller framåtsträvande i hur vi förhåller oss till tillvaron?

Reflektioner kring omvärldsnyheter

”Om att ordinera bantning till en starkt undernärd person” – artikel i DN 14/10.

oktober 16, 2012

”Ju större besparingar ett europeiskt land vidtagit, desto sämre har dess ekonomi utvecklats.”
PETER WOLODARSKI

I söndagens DN (14/10) kan vi läsa Peter Wolodarski’s söndagskrönika kring den ekonomiska krisen i EU. Den ger anledning till att reflektera kring vad det är som gör människor inspirerade, motiverade och handlingskraftiga.
Den politik som drivs av Tyskland i första hand men även påhejad av Sverige och andra länder i Nordeuropa handlar om att tvinga våra sydeuropeiska grannar till ordning, disciplin och stränga åtstramningar.

Det underliggande syftet bakom denna politik handlar i grunden om att lära våra ”slösaktiga” vänner en läxa, att man inte kan leva över sina tillgångar och att man måste lära sig att ta ansvar för sin ekonomi och inte leva över de medel man förfogar över. Till och med människor jag känner och pratat med i de drabbade länderna delar denna syn, d.v.s. man inser att man alltför länge blundat och levt i en bubbla som saknar förankring i verkligheten och ansvar för landets bästa. Den intressanta frågan att fokusera på nu handlar dock inte så mycket om att leta efter vem som bär skuld i att situationen ser ut som den gör, utan vad man kan göra för att vända det hela.

Peter Wolodarski tar upp historiska exempel som visar oss att överdrivet sparande inte är vägen ut ur en ekonomisk kris. Istället behöver man satsa och investera sig ur det låsta läget som indikerar att något har nått sin slutpunkt och att det är dags för något nytt att ta vid. Det må visserligen vara sant att nöden föder kreativa idéer i takt med att överlevnadsinstinkten tar vid men detta handlar om omedelbara och kortsiktiga lösningar som syftar till att säkra överlevnaden men som sällan löser situationen och vänder utvecklingen framåt.

Bild lånad från Disney

Sanningen gällande Sydeuropa är att det behövs en ny väg för deras ekonomi, de kommer inte att kunna falla tillbaka på det som varit och som nu är förlorat. Problemet är att det nu saknas visioner och därmed hopp om att en förändring är i sikte. I ett läge där människor rent psykologiskt borde rustas för att komma fram med nya idéer och våga vara kreativa och visionära, handlar omvärldens reaktioner istället om att skapa de motsatta förutsättningarna vilka som Wolodarski skriver, kan liknas med att som läkare ordinera bantning till en kraftigt undernärd patient.

Det är en välkänd psykologisk kunskap att en människa som befinner sig i en överlevnadssituation inte där och då kan fokusera på orsakerna till sin situation. Då kommer hon med säkerhet att fastna i depression och håglöshet. Det handlar istället om att stötta och fokusera framåt, på möjligheter och en vision om ett annat och bättre liv, för att väl där, blicka tillbaka och dra lärdomar av historien. Framtiden handlar om att ekonomiska styrmedel bygger på kunskap och erfarenhet kring hur människor fungerar, av den enkla anledningen att det är människor som för livet och utvecklingen framåt.