Reflektioner kring omvärldsnyheter ·
”Konstant lycka inget att sträva efter”
Hysterin kring begreppet lycka är tröttsam och upptar för många spalter i våra tidningar till irritation för oss som accepterar även de mörkare grundtonerna i livet” skriver Dilsa Demirbag-Sten i DN (20/10).
Min fundering när jag läser denna intressanta krönika är att grundproblemet i vår västerländska kultur kanske helt enkelt handlar om att vi lever med en orealistisk bild av vad livet ska innebära där vi ständigt matas med amerikanska filmer som alltid har ett lyckligt slut. I min egen släkts historia har vi upptäckt att en del av våra släktingar som utvandrade till Amerika i själva verket inte levde det fantastiska ständigt skimrande liv som de skildrade i sina brev hem till släktingarna i Sverige. Med ömhet i sinnet för dessa människors öden har jag tänkt att de som utvandrade, i likhet med utvandrare i alla tider har ett stort behov av att visa dem de lämnat bakom sig att offret var värt priset. För att lämna allt det välbekanta bakom sig måste man nästan inbilla sig att man ska åka till paradiset för att finna styrkan och modet att bryta upp. Hela det amerikanska samhällets ideal är baserat på dessa europeiska utvandrares behov av att bevisa för sig själva och för sin omgivning att de är lyckade och att livet ständigt är makalöst underbart, precis som i sagan. Som världens största supermakt är det naturligt att detta perspektiv på livet blivit en norm, ett ideal för resten av jordens befolkning att försöka leva upp till.
I samband med president Obama’s besök i Sverige i höst fick vi lära oss att Sverige är det mest amerikaniserade samhället utanför USA, just därför kanske det inte är så konstigt att vi har tagit till oss detta lyckoideal och att vi ständigt känner oss misslyckade då vi inte lyckas leva upp till det?
Min egen bakgrund med förankring i Sydeuropa, har gjort att jag alltid med förundran reflekterat över den utbredda fascination efter att ständigt lägga livet tillrätta och att ständigt sträva efter total tillfredsställelse på livets alla områden. Först då har man ”rätt” att känna sig nöjd och koppla av. I likhet med vad som skildras i franska filmer har min egen livssyn alltid varit mer realistisk och baserad på att livet är en existentiell angelägenhet där lycka i mångt och mycket är en fråga om val och inställning. Att t.ex. acceptera livets utmaningar, att inse att grå dagar och t.o.m. kriser har ett värde som ger livet fördjupning och mening, bäddar paradoxalt nog för att få uppleva fler stunder av lycka och tillfredsställelse trots att livet just där och då är långt ifrån perfekt. Det finns en djup klokhet i vad Dilsa Demirbag-Sten uttrycker i sin krönika då hon skriver; ”Den som klamrar sig fast vid förälskelsen och ständigt söker den kicken missar den djupare kärleken. Så är det också med lyckan…..”
Läs Dilsas krönika här –>