0

”Vilket samhälle skapas när 70 procent av alla nionde-klassare inte klarar kunskapsmålen?”

I DN’s Söndagskrönika (26/5)gör Peter Wolodarski en lysande och träffsäker analys av de grundläggande problemen i vårt samhälle som förklarar upploppen i Stockholms förorter. Han har tittat på skolresultaten för niondeklassare i de mest drabbade områdena; Hjulsta, Rinkeby, Rågsved och Kista och lyfter fram  skrämmande siffror som visar att i ovan nämnda områden är det endast 29%, 38%, 32% samt 43% som är godkända i grundskolan. Detta ska jämföras med 97% i Adolf Fredriks skola, Enskedeskola 92% och motsvarande siffror för niondeklassare i mindre invandrartäta områden. Det finns självklart flera olika faktorer som förklarar dessa olika världar, helt klart är dock att det självklart är betydligt svårare att klara kunskapsmålen om en hög andel av barnen inte ens kan svenska när de sätter sig i skolbänken.
Wolodarski’s analys landar i relevanta frågeställningar som leder oss till några av svaren till vad som driver unga vuxna att ta till våld och vandalism. ”Vilket samhälle skapas när 70% av alla niondeklassare inte klarar kunskapsmålen? Hur många går vidare till gymnasiet? Hur många driver omkring i brist på mening och sammanhang?” I artikeln refereras till utbildningsminister Jan Björklund som säger ”Klassresan börjar i klassrummet”. Det är i den öppna och allmänna skolan som ett samhälle har möjlighet att begränsa orättvisor och att ge alla människor lika förutsättningar att forma sitt liv. Sveriges resa från fattigt bondesamhälle till en av världens rikaste välfärdsstater hänger nära samman med rätten till fri utbildning för alla, men i flera av Stockholms förorter har skolan fundamentalt misslyckats med att upprätthålla denna viktiga tradition. Konsekvenserna av detta är inte bara arbetslöshet bland unga vuxna, utan även kriminalitet och utbredd psykisk ohälsa som blir svår att bryta. Jag tror att detta sätter fingret både på problemet men innefattar samtidigt fröet till en lösning.

Det är ingen slump att många lärare också lider av depressioner, ångest och utbrändhet. De har ofta en helt omöjlig uppgift att lösa, ett jättestort ansvar med klart bristande förutsättningar. Hur ska barn kunna lära sig saker i skolan när föräldrarna är traumatiserade, isolerade och oförmögna att erbjuda barnen trygga omständigheter hemma som gör att de får en chans att fokusera på skolarbetet? Den enorma invandring som har skett i Sverige under de senaste årtiondena har i grunden förändrat vårt samhälle och berikat oss med en mångfald som ger en ökad komplexitet i alla led. I takt med att denna komplexitet har ökat har dock samhällets insatser för att arbeta proaktivt gått i helt annan riktning. Skolpsykologer och skolsköterskor har rationaliserats bort i många skolor, lärarna har fått större och större klasser att hantera och stödet till föräldrar som lider av psykisk ohälsa har ofta begränsas till medicinering med recept som hämtas ut på Apoteket istället för att satsa på kvalificerat stöd och hjälp att hantera känslor och integrationsproblem. Om vi hade politiker som tänkte långsiktigt och hade kunskap om mänskliga behov och drivkrafter skulle vi ha kunnat investera många miljarder i proaktiva stödinsatser för invandrande familjer och barn, inte minst inom ramen för skolan, för att motverka de förödande konsekvenser som vi nu har att hantera och som kostar oss flerfaldigt många miljarder mer jämfört med om vi hade försökt förebygga problemen istället för att vänta, blunda och hoppas att allt på något mirakulöst sätt ska lösa sig, och agera först när skadan redan har inträffat. Det är oerhört viktigt att inte skuldbelägga lärarna i detta eftersom de som sagt har en helt övermäktig uppgift i många fall. Det går inte heller att lägga skulden enbart på de invandrade familjernas oförmåga att stötta barnen i skolarbetet och i uppfostran till goda samhällsmedborgare. Detta är ett samhällsansvar som måste ge förutsättningar till skolan och till familjerna så att de i sin tur kan axla sitt ansvar och vända denna destruktiva utveckling. Jag är säker på att man kan göra väldigt mycket som skulle kunna vända utvecklingen, frågan är om viljan, insikten och kunskapen finns på samhällsnivå för att ta sådana initiativ?

0

Utbrändhet bland mammor är ännu inte helt erkänd

När jag i det franska magasinet ”La Philosophie” (avril 2012) läser Stéphane Allenou’s berättelse om hur hon drabbades av utbrändhet som följ av att hon inte lyckades hantera verkliga och internaliserade krav och förväntningar på sig själv som mamma då hon inom loppet av 3 år fick 3 barn varav ett tvillingpar, blir min reflektion dels att vi i Sverige har kommit mycket längre i jämställdhetsfrågan och i synen på föräldraskapets villkor, dels att vi saknar en grundläggande debatt och reflektion i vårt samhälle kring vad det egentligen innebär för kvinnor att bli och vara mammor parallellt med kraven på att lyckas förverkliga sig själv genom arbetslivet och karriären. Ett faktum i västvärldens alla länder är att kvinnor, och särskilt unga kvinnor med småbarn, är överrepresenterade när det gäller utbrändhet. I Sverige fokuserar debatten kring detta tragiska fenomen ofta på bristande jämlikhet mellan män och kvinnor, vilket bl.a. har lett till grundläggande förändringar i attityder hos män som idag har integrerat i identiteten av att vara en duglig man och make att dela hushållets bördor med sin fru och att ta hand om barnen på samma villkor som dem.
Denna trend/utveckling har inte ännu slagit igenom i det franska samhället eller i många andra länder utanför Sverige för den delen, men har haft många positiva följer, framförallt för barnen av idag som får uppleva ett närvarande faderskap som tidigare generationer aldrig varit i närheten av. En negativ följdeffekt är att männen idag är lika stressade som kvinnorna, vilket kan anses mer jämlikt ur ett jämställdhetsperspektiv men som ur ett stressperspektiv knappast kan anses vara en framgång. Kontentan är att det finns ett grundläggande fel i hur vi ser på barnuppfostran och familjeliv kontra arbetsliv och karriär i västvärlden som hänger ihop med att vi tar för givet att mamma och pappa ska kunna få ihop ekvationen fokus på barn och deras oklanderliga uppfostran med samma fokus och närvaro på jobbet och karriären. ”it takes a village to raise a child”Trots allt ligger det en viss sanning i det slitna gamla uttrycket att ”Bakom varje framgångsrik man finns det en kärleksfull och stöttande hustru”. Att uppfostra barn med ett fokus och en närvaro som barn behöver är svårt att förena med samma fokus och närvaro på jobbet, oavsett om det gäller män eller kvinnor.

Det svenska samhället har under decennier predikat att livets mening handlar om att vara flitig och produktiv och att jobbet och karriären är det som skapar mål och mening i livet. Trots detta, visar det sig att kvinnor inte förmå förkasta sina biologiska drivkrafter och existentiella behov av att bilda familj, vilket bl.a. visar sig i att svenska kvinnor föder fler barn än sina mödrar och har mer familjefokuserade värderingar – samtidigt som de har oerhörda krav på sig att satsa på jobbet som om de vore ensamstående och fria att lägga all sin tid och allt sitt fokus på karriären. Just nu famlar vi efter lösningar på en omöjlig ekvation som ingen vet svaret på. Kanske måste vi först acceptera att det råder ett systemfel och att de lösningar som vi försökt oss på inte hjälper oss framåt. I Västvärlden är vi benägna att inbilla oss att vi har svaren och lösningarna på allt och vi blickar sällan mot andra kulturer för att finna svaren på våra dilemman.

Nyligen var jag i Bryssel i mitt arbete och passade på att träffa en god vän med afrikanskt ursprung över en middag. Han berättade då den goda nyheten att han skulle bli pappa och att han och hans flickvän som bor i Kamerun var väldigt lyckliga. Färgad av min egen västerländska och inte minst svenska kultur, frågade jag intresserat hur han skulle få detta att gå ihop med tanke på att han själv bor och arbetar i Belgien och hans flickvän och blivande avkomma lever i Afrika? Utan att lägga några värderingar kring rätt och fel kring barnuppfostran och barns behov, blev jag dock under samtalet med min vän påmind om att det finns olika synsätt och lösningar på livets grundläggande frågor och att vi ibland kan ha nytta av att vidga perspektivet för att få rätt perspektiv på saker och ting. I Afrikanska samhällen är det ofta inte så viktigt vem som är mamma och pappa – det är byn och släkten som hjälps åt att uppfostra barnen och att socialisera dem in i rådande värderingar. Min vän berättade t.ex. att han var 13 år innan han visste vem som faktiskt var hans biologiska föräldrar i den community av släkt och grannar som han växte upp i. Min egen erfarenhet av att växa upp i en stor släkt där tanter, onklar och kusiner spelade en viktig roll i min egen uppfostran, liksom min erfarenhet av att själv vara förälder har fått mig att hålla med om uttrycket ”it takes a village to raise a child”. Det handlar inte bara om tid, utan också om att ingen mamma och/eller pappa kan vara allt för sitt barn, lika lite som du kan fylla alla behov som din partner har. Vi behöver mångfald och olika referenser för att lära oss om livets villkor och för att kunna spegla oss i olika identiteter som vi bygger ihop till vår egen. Kanske behöver vi därför börja fundera över våra grundläggande strukturer för att finna lösningar på utbrändhetsproblematik hos mammor och pappor? Är lösningen att lägga på dem mer och mer eller att vidga och fundera över generationernas betydelse och olika släktingars och vänners roll och plats i våra barns liv? Stéphane Allenot som uttalade sig kring dessa frågor i La Philosophie har bl.a. upprättat en hemsida för föräldrar som känner igen sig i detta dilemma www.ilot.familles.com.

0

Lyckan finns i balansen och i det goda

I det antika Grekland ansåg de stora filosoferna att ett lyckligt liv handlade om att finna balans mellan aktivitet och vila, mellan stimulans och egen tid för reflektion, samt att göra gott mot sig själv och andra. Att vara snäll helt enkelt. Utbrändhet uppstår som en antites till denna livsfilosofi, som en naturlig konsekvens av att vi låtit oss ledas in i en livsföring som bygger på obalans. Kännetecknande är överdriven aktivitet där arbetet ofta är en stor del, men även krav och förväntningar på andra områden som ingår i det privata livet. För mycket stimulans gör hjärnan trött och vi får svårt att sova och koppla av. Vi försummar de egna grundläggande behoven och kör kanske till och med över de egna värderingarna och drivkrafterna som skapar mål och mening i tillvaron. Min uppfattning är att denna form av obalans har blivit en regel snarare än ett undantag i den moderna tiden. Vi pratar mycket om vikten av balans men de flesta lever ett liv som bygger på konstant obalans. Hur kommer det sig? Kanske är det i svaret på denna irrationella fråga som vi finner lösningen på hur vi ska kunna bryta ett sådant kollektivt och destruktivt mönster. De gamla grekerna varnade oss för hybris, att tro för mycket om oss själva och vår kapacitet och därmed riskera att hamna i obalans och olycka. Är det inte precis där vi har hamnat? I den fria tiden vi lever i idag där allt är möjligt och du är din egen lyckas smed finns det inga gränser för mycket du kan/bör prestera för att känna att du duger och få andras bekräftelse på att du är duktig. Många människor har under de senaste decennierna gjort betydande klassresor och tagit sig upp från enkla förhållanden till höga positioner i arbetslivet och i samhället. Lönerna och ersättningarna de får för detta arbete överstiger vida deras vildaste fantasier och drömmar de hade som barn. Ändå infinner sig inte känslan av nöjdhet, mycket vill ha mer….

I USA som är rollmodellen för hur vi vill leva i Europa har vi glömt bort att den obalans i livsföring som jag skriver om här drivs av vita amerikaner som är ättlingar till de utvandrade européer som var fattiga och underlägsna och i samhällets bottenskick när de lämnade sin värld. USA’s ekonomiska framgång och utveckling hade inte kunnat åstadkommas om den inte byggt på dessa ”svaga” människors längtan och behov av revansch, att visa för sig själva och världen att de kunde bli framgångsrika, förmögna och lyckade på ett sätt som överträffade sagorna. Hybris blev till slut en accepterad och icke-hanterad kraft i det amerikanska samhället som enligt min mening är den främsta orsaken till de huvudproblem man tampas med där idag. I Sverige har vi istället pressats tillbaka av Jantelagen och haft svårt att bejaka våra styrkor och vår storhet. När denna kollektiva kraft börjat släppa greppet om oss under de senaste decennierna har vi också haft svårt att begränsa oss. Längtan efter att få känna att vi duger är starkare än allt och genom att skaffa oss allt det vi tror att vi behöver i materiella termer för att visa oss själva och omvärlden att vi är duktiga och lyckliga har vi tappat bort det viktigaste av allt: oss själva! På en kollektiv nivå är vi fångade av en prestationsbaserad självkänsla som gör att vi överpresterar på arbetet, förhåller oss till idrott och träning som om vi vore elitidrottare och låter oss styras av trender kring mode, inredning, resor, relationer, barnuppfostran m.m. m.m. på ett sätt som leder till – hybris. Moderation och måttlighet är ledorden som kan föra världens obalanserade samhällen till balans såväl gällande hälsa som till en hållbar miljö. De flesta människor kan förstå logiken i detta men viljan till förändring saknas eftersom det finns en längtan och ett behov där inne i själens djup som är starkare än något annat….Hur rår vi på denna kraft?

0

Rätten att få vara deprimerad!

Nyligen var jag på en middag i Paris hos goda vänner där jag träffade en kvinnlig psykiatriker som berättade hur hon dagligen måste gå emot sina läkarkollegor och ”slåss” för att låta de fysiskt sjuka patienter som drabbades av depression som en reaktion på sin sjukdom och de begränsningar av livet som denna medförde, få vara deprimerade och bli tagna på allvar i sin upplevelse av att livet just där och då kändes meningslöst och tufft. Hennes ståndpunkt var att patienterna behövde få prata, uppleva att någon lyssnade och tog deras upplevelser på allvar utan att försöka stoppa undan eller hindra dem från att möta och bearbeta adekvata känslor på den situation de hamnat i. Hur ska de kunna komma vidare och hitta ett nytt förhållningssätt till tillvaron som fysiskt begränsade efter en stroke eller annan kronisk och/eller livshotande sjukdom om de inte tillåts känna det de naturligt känner, utan medicineras bort från sitt eget känsloliv och från kontakten med de djupare skikten i sin själ?Vad är livet värt om vi gör våld på våra djupaste värderingar och drivkrafter? Detta är själva grunden för mitt eget arbetsliv som jag och mina kollegor gör för att hjälpa människor att hantera kriser och förändringsprocesser av olika slag. I det medikaliserade samhället där vi lärt oss att till varje pris bota det onda och att undvika smärta och lidande saknas det kunskap och respekt för att depressionen har ett budskap och fyller en funktion som vi kan missa om vi enbart dövar oss med hjälp av mediciner.

Patricia Martel, läkare och författare till boken ”Burn Out” (Atlantica 2010) har skrivit om sina erfarenheter av detta i egenskap av läkarstuderande.  Under sitt nionde och sista år på läkarutbildningen arbetade Patricia Martel 80-90 timmar per vecka på en canceravdelning, på kvällarna vakade hon över svårt sjuka patienter som hon ofta aldrig hade träffat förut och som ibland avled under natten. Hon beskriver atmosfären på sjukhuset som oerhört tung och anonym. På dagtid handlade livet som läkare om att göra ”bra siffror”, men patienterna hade behov av att få prata, om närvaro, av tid. Klyftan mellan de värderingar som Patricia ville basera sitt arbete som läkare på och de krav som hon var satt att uppfylla, gick inte ihop. En dag bröt hon ihop och drabbades av en svår depression och konstaterade att hon var utbränd. Under sin rehabilitering och återgång till liv och arbete blev hon intresserad av att reflektera över och så småningom skriva en bok som handlar om hur det kan komma sig att den idealism och entusiasm som präglar läkarstudierna och som avspeglar de medicinstuderandes drivkrafter, mot slutet av utbildningen har övergått i cynism för de allra flesta? I sin analys och som svar på denna fråga lyfter hon fram dels de samhällelliga och ekonomiska styrsystemen som allt oftare är oförenliga med läkarnas drivkrafter att vilja tillmötesgå patienternas behov av vård, samt det egna ansvaret att se att man inte kan låta sig styras av kravet att i alla lägen rädda en patient. Man är där för att hjälpa och underlätta och ibland får man nöja sig med det. För egen del säger hon, i likhet med många andra som drabbats och som tagit sig igenom en utbrändhet, att hon i efterhand är tacksam över denna erfarenhet. Den funktion som hennes depression medfört är att hon fått en klarsyn över centrala frågeställningar som berör såväl henne själv som många andra i liknande situation, vilket gjort henne till en bättre läkare och en insiktsfull författare i ämnet. Hon konstaterar att utbrändhet är en positiv respons på en process av avhumanisering. Vad är livet värt om vi gör våld på våra djupaste värderingar och drivkrafter?

0

Ett långsiktigt fokus skapar lönsamhet över tid – ändå låter vi oss styras av kvartalsekonomin. Varför?

PG Nilsson, en av Stockholms främsta krögare driver välkända institutioner såsom Riche, Sturehof och det nyöppnade Taverna Brillo på Östermalm. I en intervju i DN 23/3 delar han med sig av några av sina främsta tips på hur man skapar en långsiktigt framgångsrik verksamhet. Kärnan i hans budskap handlar om självklarheter såsom ett genuint intresse och engagemang för verksamheten, en närvaro och en långsiktig planering som tar avstamp i att konceptet och inredningen ska hålla i femtio år. Det som gör PG Nilsson intressant är att hans krogar lyckas överleva tidens påfrestningar i en bransch med snabba och hänsynslösa trendförskjutningar. Ett kvitto på att hans filosofi håller är att Sturehof är den krog i Sverige med höst omsättning och alla hans fyra restauranger tvingas dagligen tacka nej till matgäster på grund av att de är ständigt fullbokade.

När jag läser intervjun med PG Nilsson slås jag av tanken att hans framgångstips handlar om självklarheter – något som i vår tid har blivit väldigt sällsynt. Många människor saknar idag en inre kompass och förankring i sig själva vilket gör att de blir offer för tillfälliga trender och nycker. Att driva ett företag handlar inte längre om att följa livets rytm och att ta hänsyn till eviga mänskliga behov och sanningar – utom om att tillfredsställa aktieägarnas krav på omedelbar lönsamhet, vilket ibland övergår i ren girighet. Alla som har drivit ett bolag vet att det går upp och ner i takt med livets växlingar. Livet är inte statiskt och inte marknaden heller. Sambanden är komplexa och många gånger svåra att förutse i förväg när det gäller vad som blir lönsamt och inte. Därför behövs en budget och en uthållighet som gör att det går att genomlida svåra tider utan att det behöver leda till drastiska och kortsiktiga beslut. Idag är det kvartalsekonomin som håller ett järngrepp om företagens varande eller icke-varande och de kortsiktiga besluten har blivit regel snarare än undantag. Det tänk som PG Nilsson har när han startat och startar sina företag som bygger på långsiktig framgång finns inte på kartan och upplevs av många som förlegat och otidsenligt. Kanske kommer den nya tiden att lära oss att vissa saker aldrig blir omoderna eftersom de bygger på djupa mänskliga drivkrafter och en visdom om livets villkor som ackumulerats genom århundranden. När allt kommer omkring bygger även företag och affärer på människor och mänskligt samspel och det går inte att frikoppla dem från varandra. I alla kulturer har detta varit en oreflekterad självklarhet ända fram till modernismen och industrisamhällets utveckling, en period i människans historia då människan blev till slav under marknaden, arbetslivets strukturer och tekniken. Detta exploaterande och utarmande förhållningssätt till livet har under det senaste årtiondet övergått i tankar kring det hållbara samhället där långsiktighet och hållbarhet är förutsättningen för såväl vår hälsa som för den omgivande miljön. Ur detta perspektiv framstår PG Nilsson som en väldigt modern entreprenör och företagsledare även om hans synsätt tills alldeles nyligen skulle ha upplevts som förlegat.

0

Det är konstnärerna och de kreativa som går i täten för den nya tiden

Här på bloggen har jag skrivit flera inlägg kring den nya tiden och pekat på att den föds fram av ett behov av hållbarhet gällande såväl miljö som hälsa. Dagligen ser jag tecken på att vi håller på att genomgå detta transformerande skifte och det blir tydligt att utvecklingen drivs av ungdomar och av konstnärer som förmår snappa upp behov innan de hunnit uttalas och därmed skapa en ny trend. Denna nya globala trend tar sig uttryck på många olika sätt och man kan uppfatta att det handlar om helt skilda spår, när de i många fall är sprungna ur samma grundläggande behov och drivkrafter. Ett exempel är den pågående sommarkampanjen för H&M där modet är inspirerat av naturen, av blommor som ser helt naturliga ut, med en underliggande text som utgår från Sustainability. Denna trend har plockats upp av de kreativa hjärnor som förutspår vad som kan locka människor världen över att vilja köpa deras kläder. En till synes helt annan fråga som har bäring på ovanstående resonemang gäller den nya påven i Vatikanen – en man som till skillnad från den föregående väldigt intellektuelle Benedictus XVI är en man med örat mot marken som möter människor på ”gatan” och som vet vilka behov och frågor de är upptagna av eftersom han har mött dem i deras vardagliga liv. Hans framtoning handlar om enkelhet och närvaro – värden som den nya världen bygger på.

Påsken är en högtid som manar till eftertanke och vila. Vare sig man är religiös eller inte så finns det en viktig symbolik med påsken som känns särskilt aktuell i år. Det handlar om död, sorg, uppståndelse och glädje i en process som följer livets rytm. Kanske är det så att årets påsk handlar om att den sista sucken går ur det som upprätthållit den gamla tiden, vilket medför ett behov av att separera och få sörja de värden som gått förlorade – innan vi kan glädja oss åt det nya som föds fram och som vi kommer kunna anamma om vi närmar oss våra viktiga frågor med ett öppet sinne. Det vi lämnar bakom oss är en tid då vi fick vara obekymrade, efterkrigstidens enastående välfärd där ingen hade hört talas om varken miljöförstöring eller utbrändhet. Symptomen på en ohållbar livsstil hade inte ännu gett sig tillkänna och vi fick leva ostörda i vår lilla bubbla där allt var möjligt och framtiden tedde sig ljus på alla sätt. Den tiden är över. Istället har vi vaknat upp till en tid då vi måste lära oss att bli medvetna och att ta ansvar – för världen och för oss själva. Påskens högtid innebär i sin struktur en process som kan hjälpa alla som behöver det att göra en transformation mellan det gamla och det nya.  Tag chansen!

Glad påsk!

0

Frihet under ansvar präglar Facebook och Google

På DN Jobb kunde vi förra helgen (24/2) läsa om livet som anställd på Facebook och Google i Silicon Valley, skildrat ur några svenska medarbetares ögon. Det är en positiv bild som målas upp, en värld av möjligheter, frihet under ansvar, idéer som tas tillvara i en platt organisation där kulturen bärs upp av människor som är kreativa och högt engagerade i sitt arbete. Jobbet är en livsstil och arbetsgivarna gör allt för att underlätta livet för sina medarbetare. På arbetsplatsen finns caféer, restauranger, cykelreparatör, läkare, gym, kemtvätt, ja allt som man kan tänkas behöva för att få livet att gå ihop samtidigt som man tillbringar så mycket tid som möjligt på kontoret. Jobbet är en integrerad del av livet och det är lätt att fastna i att jobba hela tiden då det finns allt på jobbet, utom sängar. Klimatet är väldigt prestationsinriktat och den typ av personer som anställs i dessa företag har ett högt eget driv. De behöver varken stämpelklocka eller regler utan driver sig själva hårt nog. Problemet vi har idag är att vi har lämnat industrisamhället bakom oss samtidigt som vi försöker tillämpa strukturer som fungerade för det samhället

Det är lätt att uppfatta detta som något enbart dåligt och som en arbetsmiljö som genererar utbrändhet och ett endimensionellt liv som består av jobb, jobb och mera jobb. Samtidigt tänker jag att livet sett som en helhet där jobbet är en integrerad del av livet varit en naturlig del av människans tillvaro ända fram till industrialiseringen då vi lämnade det urgamla bondesamhället till förmån för stämpelklocka och en reglerad tillvaro. Att separera jobb från privatliv och att skilja sin identitet från jobbet är ett relativt nytt påfund. I många delar av världen finns varken en sådan indelning eller arbetsrelaterad utmattning.

Min gissning är att vi i hela västvärlden är på väg mot en typ av arbetsmiljö som liknar den som målas upp i Facebook och på Google där människor finner mål och mening i tillvaron genom att de hittar en plattform där deras egna drivkrafter, förmågor och styrkor kommer till uttryck på ett sätt som gör en indelad tillvaro överflödig. Alla som har levt på en bondgård vet att gårdens sysslor pågår hela tiden och att alla måste dra sitt strå till stacken. Det övriga livet måste inrättas på ett sätt som gör att ansvaret för djuren, för skörden och allt som måste göras fungerar. Problemet vi har idag är att vi har lämnat industrisamhället bakom oss samtidigt som vi försöker tillämpa strukturer som fungerade för det samhället. Framtiden är att öka det egna ansvaret för hälsa och livsstil och att stötta människor via samhället och arbetslivet att kunna axla detta ansvar. Att ha ett jobb som man inte trivs med bara för att ha en inkomst och göra minsta möjliga insats leder inte till något gott varken för den anställde eller för arbetsgivaren. Vi behöver ett nytt sätt att se på liv och arbete och om människor bara blir mer medvetna om sina inre drivkrafter och att hantera en prestationsbaserad självkänsla, kanske vi kan finna en framkomlig väg även ur ett individperspektiv?