2

En av 10 ungdomar i Sverige tycker att livet är meningslöst!

På DN’s förstasida (7/5) förmedlas hur vi egentligen mår i Sverige idag. Mer än en av tio unga i åldern 15-24 år upplever att livet är meningslöst. Tre av tio tycker att livet är svårt och fyra av tio känner sig stressade av alla förväntningar. Trots att jag är väl insatt i att det är denna dystra bild som speglar verkligheten för så många blir jag ändå chockerad då jag tar in digniteten av den psykiska ohälsan i vårt samhälle. Det är en tickande bomb som kommer att explodera och skapa förödande konsekvenser i framtiden, eftersom psykisk ohälsa i den ålder i livet då livet borde te sig som ljusast, knappast bäddar för att medelålderskriser och ålderdomens påfrestningar ska gå omärkta förbi. Studien, den s.k. ungdomsbarometern omfattar 10.000 ungdomar och är statistiskt representativ för hela ungdomspopulationen i vårt land. Allt vi behöver veta om vad som skapar mål och mening i livet går att utläsa i den symptombild som ungdomarna visar upp och uttrycker i form av stress, ångest, depressioner och utbrändhet. Jämfört med ungdomar i de flesta andra länder i västvärlden just nu kan man konstatera att svenska ungdomar lever i ett land där det råder politisk och ekonomisk stabilitet, den materiella standarden är en av de högsta i världen liksom förutsättningarna för att själv formge sitt liv enligt sina egna preferenser och drömmar. Dessutom är svenska ungdomar hälsomedvetna och satsar många timmar i veckan på gymmet för att se vackra och vältränade ut. På ytan är med andra ord allting så perfekt det kan vara och när man betraktar Sverige utifrån kan de upplevas som rena himmelriket på jorden. Ändå, fattas själva grunden för det som människor behöver för att känna att livet är värt att leva och att framtiden ter sig lockande och ljus. Jag tror att alla som läser denna upplysande och förfärande artikel ställer sig frågan vad detta beror på!?
De svar och tolkningar som ges i artikeln handlar om konsekvenserna av stressen och pressen i tillvaron, kraven på de unga ökar år från år och det gäller att vara bäst och i topp på livets alla områden för att duga. Prestationshetsen i det totala livet närmar sig rent elitistiska nivåer. Men vad händer när man trots toppresultat och ständig bekräftelse på den egna dugligheten ändå upplever en inre tomhet och en känsla av meningslöshet i tillvaron? De flesta ungdomar saknar vuxna att beskriva sina känslor för och eftersom de är så duktiga och framåt tolkar såväl föräldrar och skola det ofta som att allt är bra. Vi går ju som bekant bara på utsidan när vi bedömer hur någon mår…

Vad är livet värt när man upplever att jobbet och karriären är det viktigaste i mammas och pappas liv och att det redan i tidig ålder handlar om att skaffa sig så många aktiviteter som möjligt och att topprestera i samtliga för att duga och känna sig viktig? Bristen på närvaro och förmågan att vara istället för att ständigt prestera är allmänt utbredd och de flesta ungdomar som jag möter i mitt arbete har ingen erfarenhet av en period i livet som byggde på lek och kravlöshet. Ansvaret för hur våra barn och ungdomar mår är primärt föräldrarnas eftersom det är i den lilla världen, i hemmet som grunden för självkänsla och självbild formeras. Skolan och andra sammanhang i fritidslivet har ofta en roll i uppfostran som går ut på att lära sig att prestera, att lära sig saker och att bli bra på det man gör. Det ligger inbyggt i dessa system och aktiviteter att det handlar om prestation på ett eller annat sätt. Avsaknaden av en stabil grund i familjesituationen som skapar en sund självkänsla och en känsla av mening i livet gör att skolan och fritidsaktiviteterna blir arenan för att skaffa sig ett värde genom att prestera. Snabbt lär sig barnet att det är genom att prestera som man gör sig synlig och som man får den nödvändiga bekräftelsen på att man är bra. Det är detta som blir grogrunden för utvecklingen av en prestationsbaserad självkänsla. Jag är vad jag gör och inte någon för den jag är. Det är det grundläggande värdet som människa det handlar om och ett maskinellt tänkande där vi blivit resultatet av våra prestationer som räknas. Endast om vi förstår dessa samband kan vi förstå varför våra barn och ungdomar inte klarar av att misslyckas och pressar sig själva till det yttersta för att vara duktiga. Att förlora innebär att man tappar hela sig själv och landar i känslan av att vara utan värde – värdelös helt enkelt. Och om jag känner mig värdelös, vad är livet egentligen värt då?

Situationen är så alarmerande som den kan bli och vi måste börja agera omedelbart och se det som allas vuxnas ansvar att bidra till att vända denna trend. Samhället kan och bör stötta med professionell hjälp och stöd i form av psykologer, fokus i skola och i andra strukturer men det är i hemmet som vi kan göra en verklig skillnad. Vad väljer du att göra för de ungdomar som finns i din närhet?

0

Behandlar du dig själv som en människa eller som en maskin?

Varje dag möter jag människor i mitt arbete som tampas med att längta efter att respektera sig själv och sina behov men som upplever sig styrda av krafter i arbetslivet som får dem att känna sig som maskiner. Det pågår just nu en stark maktkamp i samhället och i arbetslivet mellan äldre människors värderingar och synsätt kring vad som är effektivitet och hög prestation och de yngre generationernas syn på liv och arbete. Äldre makthavare och chefer, ofta män som är födda och uppväxta på 1940- och 50-talen är formade av industrisamhällets materialistiska värderingar och en livsstil som har väldigt lite gemensamt med yngre generationers. Deras fruar var hemma och skötte hemmet, barnen och familjens relationer. De senaste årtiondena har tusentals människor i vårt land gått in i väggen och blivit sjukskrivna på grund av denna värderingskonflikt som handlat om att antingen göra våld på sig själv och få bekräftelse på sin duglighet på jobbet, eller också hamna i kylan och bejaka de egna behoven.Att jobba många timmar och att skapa sin identitet på jobbet var inget problem för dessa män, dels för att de hade full support hemma och fick möjlighet att koppla av på fritiden, dels för att deras självbild och identitet handlade om att vara framgångsrika familjeförsörjare och de lyckades med detta livsmål.

Dagens småbarnsfäder har dels förväntningar och krav på sig att vara jämställda med sina fruar kring hemmets och familjens bestyr, dels egna ideal och värderingar som gör att de vill vara närvarande och engagerade i sina barns liv för att känna sig nöjda med sig själva. Att jämföra dessa olika generationers livssituation blir bokstavligen att jämföra äpplen med päron. Alla vill vi vara duktiga och få bekräftelse på att vi duger. Det är ett mänskligt behov som vi inte kan bortse ifrån. Verkligheten för många kompetenta, drivna och begåvade chefer och andra yngre medarbetare handlar om att brottas med sina egna behov och värderingar som ofta går stick i stäv med de strukturer som kännetecknar kulturen i många bolag och organisationer idag. I vissa fall är det antal övertidstimmar som avgör om du uppfattas som engagerad i ditt arbete och därmed anses som någon att satsa på. Att jobba kvällar, nätter och helger kan vara den enda vägen till karriärutveckling.

De senaste årtiondena har tusentals människor i vårt land gått in i väggen och blivit sjukskrivna på grund av denna värderingskonflikt som handlat om att antingen göra våld på sig själv och få bekräftelse på sin duglighet på jobbet, eller också hamna i kylan och bejaka de egna behoven. Först nu börjar vi se ett skifte som börjar ta form där yngre generationer helt enkelt vägrar att anpassa sig till strukturer som är oförenliga med vad de uppfattar som ett meningsfullt liv. Detta ger hopp om att vi kommer att få se andra lösningar på ekvationen privatliv-arbetsliv i framtiden där det handlar om en balans och inte om att offra det ena eller det andra. Beklämmande många sitter dock fast i en känsla av meningslöshet idag – trots status, karriär och en tillfredsställande livssituation gällande lön och ekonomisk trygghet. Kanske är det dags för var och en av oss att ställa oss frågan om vi behandlar oss själva som en maskin eller som en människa?