0

Om förlåtelse, ursäkt och försoning.

I artikelserien ”Mor lilla Mor” i Svenska Dagbladet resoneras det om skillnaden mellan att förlåta och att få en ursäkt. Sofia Jeppsson, moralfilosof och lärare vid Stockholms universitet hjälper oss att sortera ut begreppen.

Måste man som vuxen förlåta en förälder som inte klarade att ta hand om en eller skydda en när man var barn?
–Om man ser förlåtelse mer som hur man beter sig så kan förlåtelse betyda att jag börjar uppträda på ett visst sätt mot en förälder, är trevlig och låter bli att komma med anklagelser. I så fall är det något man har kontroll över. Men om man med förlåtelse i stället menar en inre känsla av att förlåta så är det kanske något man inte helt styr över. Då kan man inte säga till en person att ”du bör få den här förlåtelsekänslan”.
Det är svårt att förlåta en människa om hon inte erkänner att hon har gjort fel. Här får man skilja mellan förlåtelse och ursäkt. Förlåtelse är när man säger ”Jag gjorde fel, kan du förlåta mig”. Ursäkt är när personen förklarar att ”Jag gjorde det bästa jag kunde göra i den här svåra situationen” eller ”Jag förstod inte att jag gjorde fel, jag hade ingen aning om att jag kunde göra på annat sätt”. Då ger man en ursäkt. Jag tror att återföreningar ofta stupar på att man kanske är villig att förlåta den som gjort en illa, men att den som gjort en illa vill bara bli ursäktad och få höra ”Nej du gjorde inget fel. Det är klart att du omöjligt kunde veta att du skadade mig.”
Om det ska bli möjligt att umgås på ett bra sätt måste man komma överens om det ska vara en förlåtelse eller en ursäkt.

Min erfarenhet är att det finns en tredje väg som sällan diskuteras i dessa sammanhang, en väg som handlar om försoning eller en djupare form av acceptans över att saker och ting är som de är. I den välkända Sinnesrobönen, skriven av den av den amerikanske prästen och teologen Reinhold Niebuhr 1926 som används vid behandling av missbruk, är detta ett viktigt verktyg för att hjälpa människor att frigöra sig själva från minnen och känslor som plågar dem och hindrar dem från att gå vidare.
Den lyder: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” 

I mitt arbete som psykoterapeut handlar det ofta om att hjälpa och vägleda människor att finna sina svar till hur de ska förhålla sig till destruktiva familjerelationer och omständigheter i det förflutna som plågar dem och som inte kan raderas bort. I den mån det går att påverka och förändra något, t.ex. reda ut en relation och försöka hitta ett nytt och konstruktivt förhållningssätt till varandra så tror jag det ofta är bra att pröva den vägen. Vanligt är att detta inte går eftersom den andre inte är medveten, villig att ta ansvar eller be om ursäkt för sina tillkortakommanden. Detta gör att förlåtelse blir omöjligt och en brytning ofta ses som det enda alternativet. Försoning betyder inte att man får någon ursäkt eller att man behöver förlåta.
Det är i detta läge som vi behöver plocka fram försoning som ett verktyg som kan hjälpa oss att nå en inre frid och ro med att saker är som de är. Detta är svårt och utmanande men fullt möjligt för alla som bestämmer sig för att arbeta sig igenom en sådan process. Denna väg fungerar även väl då det gäller redan avlidna personer. Mamma och pappa kanske är döda sedan länge och det som hänt under barndomen går därför inte att prata med dem om och försöka reda ut. Du är ensam kvar med minnen och begränsningar och dina föräldrars inflytande över dig kan fortsätta att styra ditt liv oavsett om de är i livet och du träffar dem, om de lever och du har brutit med dem eller om de är avlidna.

Försoning betyder inte att man får någon ursäkt eller att man behöver förlåta. Ibland kan det t.o.m. vara sunt att inte förlåta för att bevara självrespekten. Att försonas med det som plågar oss och som vi inte kan ändra på eller påverka, är däremot oerhört viktigt för att vi ska bli fria att göra våra egna val och inte upprepa våra föräldrars synder och misstag i relation till våra egna barn och inte minst för vår egen harmoni och livskvalitet. Vägen dit är snårig och utmanande men absolut värd all möda då du kommer ut på andra sidan.

14

5 kännetecken för dem som vuxit upp i dysfunktionella hem.

Om barn känner ett behov av att bryta med sin förälder/ar beror det på att hon eller han har vuxit upp i ett dysfunktionellt hem. Forskning visar att barn med en sådan uppväxt utvecklar vissa beteendemönster som senare i livet uppfattas som en del av deras personlighet både av dem själva och av omgivningen. En viktig parameter i arbetet med att reda ut sin värdegrund och den situation som gett upphov till att man mår så dåligt att man överväger eller redan har tagit steget att bryta med sin förälder/ar, är att förstå sig själv och sina känslor, tankar och beteenden bättre.

Följande 5 personlighetsdrag kan vara en ingång till att reflektera över dig själv och hur du förhåller dig till livet – och varför.

1) Konstanta lögner.
Du har ett ständigt behov av att överglänsa andra. Har någon en historia att berätta kan du genast fylla i med något mycket större och mer häpnadsväckande. Ditt behov av att bli sedd och bekräftad är enormt och du kämpar med en dålig självkänsla som en konsekvens av att dina föräldrar inte förmådde ge dig det då du var barn. Du har sannolikt också vuxit upp med en förälder/rar som ljugit för dig för att täcka över sitt missbruk eller andra destruktiva beteenden och att ljuga blev därmed naturligt för dig som litet barn. Senare använde du det för att komma undan skolarbete, plikter och sådant du inte tyckte om att göra som tonåring. I det vuxna livet tar det sig uttryck i att du hittar på historier om dig själv och ditt liv och att du trasslar in dig i lögner som stör relationerna till dina närmaste såväl i yrkeslivet som privat. 

2) Oförmåga att avsluta några projekt.
Som barn var du begåvad men saknade förmåga till koncentration och fokus. Hemma var dina föräldrar upptagna med sig själva och psykiskt och/eller fysiskt frånvarande och de fanns inte där för att uppfostra dig. Du kunde därför påbörja en teckning för att halvvägs igenom börja bygga pussel istället, efter en stund övergav du även den leken och gick över till något annat. Idag får många barn med en sådan bakgrund en bokstavsdiagnos istället och därmed specialhjälp i skolan och dessvärre tunga mediciner för att lugna ner sig och lära sig att uppföra sig bland andra. I det vuxna livet är detta människor som bygger om huset och visar ritningen på hur det ska se ut, men det blir aldrig klart. På jobbet visar det sig i arbetsuppgifter och projekt som aldrig blir slutförda. Idéerna och viljan finns där men något, oklart vad, gör att det helt enkelt aldrig blir färdigt. Att omvandla en idé till verklighet kräver en förmåga till struktur. I ett dysfunktionellt hem är bristen på struktur framträdande. Saker och ting blir som de blir, det saknas ordning och rutiner och föräldrarna finns inte där för att lära dig att strukturera dig på det sätt som du behöver för att lyckas i livet. Du fick inte lära dig struktur och har därför inte utvecklat den förmågan, vilket inte betyder att du inte kan bli bra på det om du får den hjälp och det stöd du behöver för din utveckling. 

3) Överdrivet ansvarsfulla alternativt total oförmåga att ta ansvar.
Detta är barn som blir föräldrar till sina föräldrar och som tidigt lär sig att sköta sig själv, ta hand om sina egna behov, uppfostra småsyskonen och stötta mamma och pappa så mycket som möjligt med hushåll och övriga sysslor. I det vuxna livet fortsätter du ta kontroll och ta på dig ansvar för allt och alla vilket gör andra passiva och dig själv slutkörd. Eller också har bristen på struktur och normalt omhändertagande från dina föräldrar gjort att du fastnat i ett stadie där du gör dig passiv och saknar förmåga att ta ansvar som ett omedvetet rop till din omgivning at du vill bli omhändertagen och uppfostrad.  

4) Överdrivet dömande mot sig själva och självkritiska.
Du är aldrig nöjd med dig själv och har tagit över dina föräldrars kritiska blick och internaliserat deras tillkortakommanden. Du visste inte att bristerna i ditt hem som barn var dina föräldrars ansvar, du trodde därför att det var dig det var fel på. I barnets värld kan denna tankevurpa omsättas till att du måste bli perfekt och att du aldrig får göra några fel – då ska allt bli bra! För dig som för alla andra människor uppstår situationer då det blir fel och att i alla lägen vara perfekt är en omöjlig uppgift. Trots att andra beundrar dig och tycker att du är fantastisk går du runt med inre tvivel på dig själv och självkritiska tankar som plågar dig dag som natt. När du får kritik eller andra är missnöjda med dig eller det du gör blir du överdrivet nedslagen och oerhört dömande mot dig själv.  

5) Hyperkänslighet och vakenhet.
Som barn förstod du inte vad och varför saker var som de var hemma. Det fanns ingen vuxen som förklarade och satte saker och ting i perspektiv. Därför lärde du dig att vara ständigt vaksam på andra signaler som ett sätt att försöka uppfatta vad som hände, kanske fly undan misshandel, pejla av ifall mamma var berusad eller deprimerad eller liknande situationer som du var tvungen att hantera utan att kunna förstå dem. Som vuxen har du samma hyperkänslighet och vakenhet och blir orolig ifall din partner är trött eller din väninna inte hör av sig som hon brukar. Något är fel och du måste ta reda på vad det är, vilket yttrar sig i att du hela tiden frågar och ”stör” din omgivning som ofta inte förstår någonting utan bara går igenom naturliga humör –och energisvängningar. På nätterna ligger du vaken och grubblar eller också är du oerhört lättväckt. Om du har ett vårdande yrke eller arbetar med service kan detta beteende vara vägen till framgång eftersom du uppfattar dina patienters/klienters/kunders behov innan de är uttalade. Priset du betalar för egen del är att du aldrig kan koppla av och bara vara.

Det är ofta dessa beteendemönster som försämrar din livskvalitet och som komplicerar livet för dig såväl i dina privata relationer som i ditt yrkesliv. Att som vuxen bli trött på detta och vilja bli fri är sunt och friskt. Ofta leder denna typ av insikt till att du tar avstånd från din förälder/ar och bryter kontakten i tron att du då ska bli fri. Sanningen är tyvärr att frihet från det förflutnas bojor endast kan ske genom att du frigör dig själv vilket innebär att du måste kliva in i en process där du får terapeutisk hjälp med det. Om du för att klara det behöver bryta med din förälder/ar kan det vara nödvändigt och rätt att göra det för en tid eller mer permanent beroende på situationen, men kom ihåg att en brytning i sig självt inte kommer att göra dig fri eller hjälpa dig att nå sinnesfrid.

3

Måste man umgås även med en förälder som svikit?

Svenska Dagbladets pågående artikelserie ”Mor lilla mor” tar upp viktiga aspekter på hur vi kan förhålla oss till krångliga föräldrarelationer.
Vad betyder det att bryta kontakten med en förälder som har svikit en? Har man rätt att göra så? Vad kan det få för konsekvenser och hur förhåller man sig till dem? Dessa och andra viktiga frågeställningar lyfts fram och ger input till den process det innebär för alla som befinner sig i en sådan situation.
Det ligger i människans natur att ha en instinkt att vårda och ta hand om sitt barn och det ligger i barnets natur att vilja knyta en trygg och tillitsfull relation till sina föräldrar. Då detta inte kan ske innebär det alltid en tragedi för båda parter av den enkla anledningen att en brytning går emot våra naturliga instinkter. 

I mitt arbete som psykoterapeut är brustna relationer mellan föräldrar och barn ett väldigt vanligt förekommande tema som människor som kämpar med att återfinna hälsa och livsbalans efter en depression eller utbrändhet kämpar med. Ofta är sorgen, frustrationen och ilskan så stor och så förlamande att den inte kunnat bearbetas. Enda sättet har varit att stänga av och att kapsla in de obearbetade känslorna. En dag spricker det och det förflutna hinner ikapp och kräver en hantering. I detta läge önskar man att det fanns ett givet svar att ge på de svåra frågor om moral, ansvar och frihet att göra egna val som automatiskt väcks. Mitt enda råd och min erfarenhet är att man i detta läge bör undersöka och klargöra sin egen värdegrund. Utifrån den finner man svaren på om, hur och i så fall vad man kan och bör göra för att hantera sina komplicerade familjerelationer. Det finns inget rätt eller fel svar. Vanligt är att man inte riktigt har sin värdegrund och sina ställningstaganden gällande denna form av djupare existentiella frågor tydliggjord. Därför blir det svårt att veta hur man ska hantera konfliktfyllda familjerelationer och på vilken grund man fattar vissa beslut. Följden blir att man ofta undviker att fatta något beslut alls, stänger av och låter tiden gå.
När en förälder som man inte har träffat på många år en dag går bort och man nås av dödsbudet, dyker såret upp till ytan igen och det blir extra plågsamt att hantera frågan om vad som kanske hade kunnat vara möjligt om man hade sökt kontakt tidigare…

Det enda råd som min yrkeserfarenhet och min egen erfarenhet av livet har lärt mig att man kan ge är att reda ut sin värdegrund och sedan fatta ett medvetet beslut. Vad som än händer senare i livet har man då tagit ställning efter att noggrant ha utvärderat situationen och då kan man inte begära mer av sig själv. En del kommer fram till ett svar som innebär att oavsett hur dåligt man mår av att umgås med sina föräldrar eller andra anhöriga så ska man fortsätta med det för att kunna vara trogen sin egen värdegrund. Då kan det vara en lättnad att själv få fatta det beslutet och att få göra upp med förväntningar och förhoppningarna om en önskad verklighet. Andra anser istället att var och en är ansvarig för sitt eget liv och sina handlingar och att familjeband inte förpliktar till hänsynstaganden utöver det vanliga. Mår man inte bra av att umgås kan det ge sinnesro att acceptera detta och att välja bort kontakt för att istället vända sig till människor som man mår bra av att umgås med och vara nära. I vissa fall är det också tydligt att det destruktiva inflytandet från en förälder eller annan nära anhörig är så destruktivt att det helt enkelt är omöjligt att bygga upp en stabil självkänsla och att må bra så länge kontakten är levande och påträngande. Då kan det vara nödvändigt med en temporär eller längre paus eller brytning för att kunna återfå hälsa och balans i livet.
Den gemensamma nämnaren för dessa olika former av förhållningssätt är att de kräver ett arbete och en medveten process där man till slut landar i ett genomtänkt beslut och ställningstagande. Det går inte av sig själv utan genom att man nöter och blöter de underliggande frågorna och når en punkt då man hittar sitt eget svar i sig själv.

Läs gärna dessa två tidigare inlägg om relationer:
Måste man ha en relation med sina närmaste?
Felicia försvann – om att transformera en relation.

 

0

Flight – en film om förnekelse och befrielse

Den amerikanska filmen Flight av Robert Zemeckis med Denzel Washington i huvudrollen, som flygkapten med missbruksproblem, är värd att se för alla som funderar över mänskliga beteenden. Filmen har många olika bottnar men illustrerar framförallt plågan av att vara ett offer för destruktiva beteendemönster som man inte förmår bryta trots att katastroferna hopar sig runt omkring. Förnekelsens kraft är oerhört stark och det är svårt, ibland t.o.m. omöjligt att sluta missbruket eftersom det ju en gång uppstått som ett sätt att hantera svårbemästrade känslor. Många människor idag har råd och möjlighet att missbruka i fred utan att omgivningen förstår vad som pågår. Den yttre friheten att köpa och införskaffa den eller de droger man behöver är väldigt stor vilket gör att missbrukaren kan ”gömma sig” bakom en tjusig och till synes välfungerande fasad. Ingen klagar på att det inte fungerar på jobbet, partner, barn och vänner må fly sin väg men det är många människor som skiljer sig och har familjeproblem så detta kopplas inte alltid samman med att det finns bakomliggande missbruk.Saknas gränser kan den totala friheten göra att vi både känner oss vilsna och tappar bort oss i den yttre världens frestelser.

 

Många människor lider idag av att de inombords håller på att gå sönder och de längtar efter gränser och att någon ska se hur det verkligen står till – men eftersom de har råd och möjlighet att upprätthålla den yttre fasaden blir de mer och mer inlåsta i sitt inre fängelse och hittar ingen utväg. Att sluta på egen hand är i princip omöjligt, oavsett om missbruket handlar om alkohol och droger som i filmen, eller sex, spel, sociala media eller något annat. För en del som till slut hamnar i fängelse på grund av vad de ställt till med upplevs fångenskapen och det abrupta slutet på missbruket som en stor befrielse och lättnad. Detta gäller för missbruk och för andra destruktiva beteendemönster.
Albert Speer, Hitlers arkitekt och sedermera Rustningsmininster för det Tyska Riket som tillbringade 25 år i fängelse efter andra världskriget, uppgav senare att tiden i fängelset som satte stopp för honom, var de lyckligaste åren i hans liv. För mig handlar temat om frihet kontra gränser där vetskapen om vart gränserna finns ger en känsla av trygghet. Saknas gränser kan den totala friheten göra att vi både känner oss vilsna och tappar bort oss i den yttre världens frestelser. Jag har skrivit mycket om detta tema här på bloggen och inser mer och mer hur viktigt det är att vi arbetar med balansen mellan våra behov av att känna oss fria och känslan av trygghet i oss själva. Att hamna i fängelse kan bli en ersättning för de föräldrar, den yttre auktoritet, Gud, Buddha eller vilken högre kraft och makt man än må tillbe men som väldigt många människor saknar förankring i i vår sekulariserade tid, vilken dessutom präglas mycket av fri uppfostran och frånvarande föräldrar. Hur vi lär oss att sätta våra egna gränser och att förankra oss i ett inre värdesystem som reglerar våra beteenden framstår som det allra viktigaste för oss alla att reflektera kring.

0

Barn äter mer medicin

I Metro och i SvD kunde vi i förra veckan läsa om den förfärande ökningen av medicinering av barn. Symptomen som föranleder medicinering handlar om att barnen är ledsna, har svårt att sova och att koncentrera sig i skolan. Barn i åldrarna 0-17 år som äter sömnmedel, ADHD-preparat, antidepressiva och lugnande mediciner har ökat från 26.000 barn och ungdomar år 2006, till 50.000 under 2012. Man undrar hur länge ska detta fortgå innan vi får en djupare och bredare debatt i vårt samhälle om orsakerna till att barnen mår så dåligt? Alla barn är offer för omständigheter som föräldrar, andra vuxna, skolan och samhället definierar. De kan inte välja eller välja bort situationer och sammanhang som de inte mår bra av. De måste förhålla sig till dem på ett eller annat sätt och många gånger är deras psykiska symptom signaler som omgivningen borde reagera på och åtgärda istället för att medicinera bort.

Livet i västvärlden är komplext och det finns så klart många orsaker till att vi inte mår bra. Kombinationen av arv och miljö kan förklara de flesta orsaker till ohälsa och det är sällan vi kan konstatera att problem med hälsa uteslutande beror på miljön eller helt och hållet på våra gener. Det vi glömmer bort i diagnostiseringshysterin av barn med bokstavsdiagnoser är att de gener man anser orsakar dessa psykosociala problem idag har funnits bland människor i alla tider. Vad är det som gör att dessa symptom idag gör det omöjligt att leva väl i vårt samhälle utan diagnos och medicinering?
För några dagar sedan skrev jag om misären i Havana där jag delade med mig av mitt intryck att barnen trots allt verkar må bra psykiskt och känna glädje i tillvaron, vilket de uttrycker i den obekymrade och kreativa leken. I vårt samhälle har vi ingen misär att tala om vad gäller det materiella och ändå är det så oerhört många barn som uppenbarligen uttrycker att det liv vi erbjuder dem inte är ett liv som de mår bra av. Vems ansvar är det att vakna upp och försöka göra något åt detta?

Häromdagen diskuterade jag barnens villkor med en god vän till mig som just har öppnat ett härbärge för utsatta kvinnor och barn i sitt hemland Cameroun i Afrika. Han beskrev hur barnen där blir till utan att föräldrarna längtar efter barn, hur de systematiskt får den sämsta maten och får slita och släpa i tidig ålder för att familjen ska få mat på bordet. På kvällen får de ofta stryk av vuxna för någon frustration som de saknar skuld i. När man tar del av dessa berättelser är det klart att Sverige och västvärlden framstår som rena paradiset för barnen. I många avseenden är det så klart också sant att vi har det väldigt bra och att barnen i Sverige kanske på många sätt är de mest välmående barnen med de största möjligheterna att göra det mesta och det bästa av sitt liv än vad barn har någon annanstans i världen. Trots detta behöver vi ta bort skygglapparna och ta in att våra barn ändå uttrycker att de inte mår bra psykiskt. Vad är det i våra familjestrukturer, i skolan och i kulturen som barnen gör barnen ledsna och deprimerade och som de uttrycker med dessa symptom? Det finns självfallet inte några generella svar på detta men det borde vara en rättighet i ett land som Sverige givet de resurser och möjligheter som vi har, att de vuxna tar sitt ansvar och försöker se varje barn utifrån dess unika situation. Vad är det just för ”Pelle”eller ”Stina” som gör att hon eller han mår dåligt? Vad behöver jag som förälder göra för att tillmötesgå dessa behov? Svaren är sällan komplicerade i betydelsen att det handlar om stora och kostsamma saker. Ofta handlar det om de mest grundläggande behoven i människans liv av att få känns sig sedd och få uppleva sig älskad och viktig av sina närmaste.  Så enkelt och så svårt att få till i en värld där vi tappat fotfästet i vad det är som verkligen betyder något i livet.

 

0

”Skolans lov stressfaktor för föräldrar”

I lördagens DN kunde vi läsa en intressant och viktig artikel om den oförenlighet som råder mellan skolans krav på föräldrars tillgänglighet och den verklighet som småbarnsföräldrar faktiskt lever i.
15 veckors skollov, planeringsdagar, studiedagar, utvecklingssamtal, luciafirande, sommarfester, föräldrafika, upprop och avslutningar. Allt detta ska föräldrar i dagens Sverige fixa med 5 veckors semester att spela med! I Sverige heltidsarbetar de flesta småbarnsföräldrar i ett arbetsliv som ställer högre krav än någonsin på tillgänglighet och fokus.
Som jag skrivit om tidigare här på bloggen är det också många som lever med en prestationsbaserad självkänsla som innebär att den egna prestationen, särskilt karriären och prestationen på arbetet, är måttstocken som du använder för att värdera dig själv i relation till andra. Du måste lyckas på jobbet för att vara nöjd med dig själv. Denna faktiska och upplevda kravnivå på arbetet är tillräcklig för att många människor ska känna en stress och press i vardagen som leder till en försämrad hälsa och livskvalitet. Parallellt med det uppskruvade tempot och kravnivån i arbetslivet har det skett en utveckling gällande normer för att ta hand om barnen som gör hela ekvationen totalt omöjlig att få ihop. Att vara mycket ledig har blivit en statussymbol. Till stressen som hänger ihop med jobbet, ska nu läggas även den stress det innebär att försöka ”trolla med knäna” för att få till att barnen går så lite tid på fritids och förskola som möjligt. Detta trots att kvalitén på skolor och förskolor är väldigt hög. Trenden är att föräldrar tagit över en del av det ansvar och de uppgifter som tidigare legat på förskola och fritids. Det är föräldrarna som organiserar aktiviteter, skjutsar och ordnar och tar ett aktivt ansvar för barnens aktiviteter. Det nämns inte i artikeln, men min egen uppfattning är att denna utveckling hänger samman med den prestationsbaserade självkänslan som styr oss att vilja ta ansvar och vara perfekta på livets alla områden. Vi är upplysta och förstår att barnen behöver tid med sina föräldrar och att det är ”fel” att låta dem vara mycket tid i förskola och på fritids. Därför försöker vi optimera och kompromissa med våra egna behov och vår egen tid för att få det hela att gå ihop.
Helene Öberg, landstingspolitiker för Miljöpartiet i Stockholm anser också att fritids och skolor bidrar till tidshetsen. På hennes barns fritids har det t.ex. kommit en propå om att fritids efter 17.00 bara är till för barn ”som har ett stort behov av omsorg denna tid”. Ett annat exempel från förskolan som frågade om barnens behov av omsorg mellan den 21 december till 11 januari för att se om förskolan kan vara stängd då? Detta blir lätt en kollektiv press där föräldrarna förväntas och kräver av sig själva att ta ledigt. Slutsatsen är att dessa strukturer överhuvudtaget inte går ihop. Arbetslivet kräver din tillgänglighet som om du inte hade någon familj att ta hänsyn till och barnens skola och omsorg utgår ifrån att en av föräldrarna är hemma på heltid och har mycket utrymme att ta hand om barnen. De som går sönder är föräldrar i åldern 30-40 år som dukar under i stress och utmattningsdepressioner. 1 + 1 blir faktiskt 2 – märkligare än så är det inte!

fredrik-bengtsson-skolans-lov-stressfaktor-för-föräldrar

2

”Det finns en status i att skada sig själv”

På DN Insidan (14/11) pågår för närvarande en intressant artikelserie som belyser självskadebeteende hos ungdomar. I en nyligen genomförd undersökning bland 1000 ungdomar i årskurs 7 och 8, framgår att 45 procent av flickorna och 38 procent av pojkarna har skadat sig själva vid minst ett tillfälle. Essensen av artikeln är att självskadebeteende har ökat väldigt mycket i samhället, men att vi samtidigt har att göra med en trend bland ungdomar där det anses coolt att skada sig själv genom att exempelvis skära sig på armar och ben. Det betyder dels att vi behöver betrakta detta destruktiva beteende med andra glasögon än de vi haft hittills, där självskadebeteende uppfattats som uttryck för psykisk störning såsom borderlineproblematik eller annan allvarligare psykisk problematik, dels att vi samtidigt måste ta problemet på allvar eftersom det för många handlar om ett rop på hjälp för att få de vuxna i omgivningen att reagera.

Ungdomsåren är en känslig och sårbar tid för många, och det är viktigt att vi som vuxna och föräldrar orkar och förmår vara närvarande och delaktiga i barnens liv. I en ålder då det är vanligt att de istället lämnas lite vind för våg och många har väldigt lite tid och engagemang i hur de egentligen mår och har det. Det finns en fara i att självskadebeteende normaliseras och uppfattas som vår tids nya ”tonårssjuka” och att det bland ungdomar uppfattats som coolt, att det är en status i att skada sig själv som visar att man vågar utmana sig själv. Att följa trender och att vara en i gänget är ett stort behov för ungdomar i sökandet efter en identitet och en självkänsla, vilket gör att man ofta är väldigt lättpåverkad och beredd att gå över vissa gränser för att bli sedd och bekräftad av andra. Det är naturligtvis av stor betydelse att vi inte misstolkar dessa beteenden och uppfattar dem som uttryck för psykisk störning när det handlar om normalfungerande ungdomar, men samtidigt behöver vi ta oss en djupare fundering på vad detta fenomen är ett uttryck för?

Svaret finner vi i Hjalmar Söderbergs berömda dikt ur Doktor Glas:
”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”