0

Ensamhet är en känsla.

Om några år väntas närmare hälften av alla hushåll i Sverige bestå av bara en person – ökningen av andelen ensamhushåll förs med jämna mellanrum fram som tecken på den utbredda ensamheten hos människor i det här landet enligt en artikel i SvD (8/10).

Å andra sidan kan man titta på Statistiska centralbyråns siffror över hur många som saknar en nära vän, en person som de kan ta kontakt med och prata med om vad som helst. 1980 saknade 26 procent i åldern 16–84 år en nära vän, men 2012 är det bara 14 procent som uppger att de inte har någon nära vän. Då borde väl trenden vara att vi blir allt mindre ensamma? Ensamhetskänsla är en känsla. Hur man bor eller hur många vänner man har behöver inte ha så stor betydelse. Ensamhet kan även innebära en skön känsla av avskildhet, att frivilligt dra sig undan och att njuta av det. Man kan t.ex. vara ensam i den bemärkelsen att man är singel, men utan att känna sig ensam.

Men om man känner sig ensam så är det negativt.

Lars Andersson, professor i åldrande ser ensamhet som en del i ett syndrom som också innehåller depression, ångest, självkänsla samt känsla av kontroll. Han menar att de fem sinnestillstånden är oberoende av varandra, men påverkar varandra.

”Det är inte alltid lätt att säga vad som är hönan och ägget. Ensamhet kan skapa ångest när man inte har familj eller vänner att umgås med och prata av sig med. Men det kan också börja med ångest för närhet som gör att man drar sig undan och till slut känner sig väldigt ensam. Att lindra äldre människors ensamhet behöver alltså inte nödvändigtvis vara att skaka fram en öppen verksamhet. Sådana aktiviteter kan vara uppskattade, men Lars Andersson menar att för att komma åt ensamhetskänslor är det faktorerna självkänsla, depression, ångest och känsla av kontroll som man ska rikta in sig på”.

När äldre människor ofta känner sig ensamma söker man gärna förklaringen i hur deras livssituation ser ut just nu, men det fins också anledning att gå tillbaka till barndomen. Föräldrar som varit överbeskyddande eller avvisande spökar även hos äldre människor. Både att ha blivit försummad som barn och att ha blivit överbeskyddad ökar risken att känna sig ensam på äldre dar, visar forskning. När föräldrar är likgiltiga, inkonsekventa eller avvisande mot barnet finns risk att de utvecklar en otrygg anknytning, brist på självförtroende och förtroende för andra. Om föräldrarna varit överbeskyddande och inte uppmuntrat barnet att söka kontakter utanför familjen finns det risk att barnet även i vuxen ålder är osäker i umgänget med andra. Ensamhet lyfts ofta fram som en riskfaktor och det finns många studier som pekar på samband mellan ensamhet och ohälsa.

Läs hela artikeln här –>

0

Det svenska trygghetssökandet kontra krav på ständig flexibilitet

Det ligger djupt i den svenska själen att söka trygghet och stabilitet i tillvaron. Från en trygg plattform söker vi gärna spänning och utmaningar och en krydda i tillvaron, men vi har kommit väldigt långt bort från våra naturliga instinkter och förmåga att leva i osäkerhet. Forskning visar att ju tryggare vi blir, desto mer rädda blir vi för verkliga och inbillade faror. I arbetslivet trummas det tydliga budskapet om att vi måste lära oss att leva i en ständig förändringsprocess ut till medarbetare och chefer som åker raka vägen ner i censur och stänger igen dörren. Man saknar helt enkelt förmåga att hantera denna brutala Vi svenskar söker frihet och vill ha den mer än något annat folk, samtidigt vill vi absolut inte ha ansvaret för att hantera en osäker och oviss verklighet.information och oron slår till som en fälla kring såväl tankar som känslor. Man upplever en känsla av förlamning i en tid som ropar på handlingskraft och initiativförmåga. Man kan tycka vad man vill om verkligheten och ha önskningar om att saker och ting borde se annorlunda ut. Eftersom vi inte råder över dessa övergripande krafter måste vi istället vända blicken inåt och fråga oss själva hur vi ska lära oss att förhålla oss till denna verklighet? Många människor har sökt sig till stora företag och organisationer för att de sökt trygghet, stabilitet och livslång anställning. Att sluta sitt jobb har varit en fråga om att själv välja att göra något annat, inte om att plötsligt bli av med jobbet på grund av omorganisationer och nedskärningar. Idag har verkligheten hunnit ikapp och det är många människor som kommer i kläm i diskrepansen mellan en upplevd trygghet och en verklighet som visar att denna trygghet idag är en ren illusion. Ett jobb kan försvinna och liknande jobb kanske inte går att hitta någon annanstans. Det finns helt enkelt inga säkra positioner eller anställningar längre och att vara anställd är i praktiken inte säkrare än att vara egen företagare. Vi svenskar tror ofta att vi är entreprenörer men enligt min uppfattning och erfarenhet är det få som verkligen är entreprenörer i meningen att de uppskattar friheten som egen företagare men också har förmågan att hantera osäkerheten i att inte veta hur uppdragen ser ut några månader framåt i tiden. Vi svenskar söker frihet och vill ha den mer än något annat folk, samtidigt vill vi absolut inte ha ansvaret för att hantera en osäker och oviss verklighet. Man skulle kunna säga att vi söker det bästa av två världar, friheten som egen företagare och tryggheten i en anställning. Detta går så klart inte ihop och därför behöver vi konfronteras med verkligheten som den faktiskt ser ut och börja fråga oss själva vad vi kan och behöver göra för att skaffa oss mer mod och en inre stabilitet som gör oss mer motståndskraftiga för yttre turbulens och en föränderlig omvärld.

 

0

”Filosofiska samtal behövs i skolan”

I DN (Insidan 28/5) kan vi läsa om eldsjälen Liza Haglund som håller filosofikurser för barn på Södra teatern i Stockholm. Glädjande nog har nu flera skolor runt om i landet tagit efter konceptet som går ut på att stimulera dialog och gemensam reflektion med barn kring existentiella frågor. En vanlig orsak till att ungdomar och unga vuxna går i väggen idag och plågas av depressioner, ångestbesvär och utbrändhet är att de saknar verktyg i sig själva för att kunna handskas med existentiella dilemman som vi alla måste förhålla oss till. Vad är meningen med livet? Vad är meningsfullt att satsa på? Hur ska jag hantera balansen mellan ansvaret för mig själv och ansvaret för andra? Hur förhåller jag mig till döden, såväl min egen dödlighet som förlust av närstående? Tidigare reglerade religionen dessa frågor och gav ett ramverk till livet som gjorde det möjligt att navigera utifrån en kompass som alla fick del av som en naturlig del av sin uppfostran. Detta ramverk städades ut med Folkhemmets framväxt i vårt samhälle, vilket förde med sig ståndpunkten att bara vi är fria att arbeta, är oberoende av andra människor och att vi har det rent och snyggt omkring oss så har vi per automatik en meningsfull tillvaro. För de generationer som vuxit upp med fattigdom och svält var det säkert himmelriket att leva i Folkhemmets filosofi och dess ideal var i hög utsträckning meningsbärande för den stora massan. För oss som lever efter Folkhemmets era har dock ett stort tomrum uppstått som handlar om att vi saknar en övergripande meningsbärande struktur i samhället som förenar oss och som tjänar som guide och kompass i tillvaron.
Nu, i vårt individualiserade samhälle, är det istället upp till oss själva att finna våra svar och att förhålla oss till oss själva och vårt liv som vi finner rätt och riktigt. Denna frihet är önskvärd och hänger ihop med den utveckling som tidigare generationer har kämpat för att ge i arv genom blod, svett och tårar, men vi saknar förutsättningar att axla det egna ansvaret för livets utformning på grund av avsaknad av livskunskap. Vårt samhälle förmedlar fortfarande allt vi behöver lära oss på en praktisk nivå för att kunna arbeta och vara självständiga och självförsörjande och vi har också stort fokus på hur våra boenden, trädgårdar och kroppar bör se ut enligt uttalade och underförstådda ideal och normer. Vad vi behöver på ett inre plan för att hantera stress, frågor om mening och andra existentiella frågor är vi däremot väldigt svältfödda på. Filosofi för barn är därför något som direkt svarar på det utbredda behovet att rusta kommande generationer för att bättre kunna hantera livet och att få verktygen som krävs för att kunna navigera rätt och leva väl i det framtida samhället som bygger på frihet och möjligheter om man kan handskas med det – eller depression, ångest och utbrändhet om man är utan verktygslåda.

0

Förnuft & Känsla

Jag fortsätter på temat Dan Brown och hans senaste bok ”Inferno” (2013) som jag skrev om i mitt förra inlägg. Den vinkel jag vill fokusera på i detta inlägg handlar om de viktiga dimensionerna i mänskligt liv som ofta ställer till det för oss; förnuft och känsla. I Inferno får vi reflektera över en högaktuell konflikt som har med såväl jordens som mänsklighetens överlevnad att göra. Å ena sidan har vi WHO – Världshälsoorganisationen som strävar efter att förbättra hälsan och levnadsomständigheterna för mänskligheten, att till varje pris bevara liv, och å andra sidan Transhumanismen som är en internationell intellektuell och kulturell rörelse som förespråkar användning av teknik för att förbättra och utöka människans mentala och fysiska egenskaper. I boken företräder Transhumanismen en radikal åsikt gällande det övergripande problemet med överpopulationen som man anser är det enskilt största hotet inte bara mot mänsklighetens hälsa och utveckling, utan också för planetens överlevad. De matematiska kalkylerna visar med all önskvärd tydlighet att vi närmar oss en gräns, väldigt snart, där vi helt enkelt inte kommer få plats på jorden och där jordens resurser inte kommer att räcka till för att föda den växande befolkningen på jorden. De senaste hundra åren har befolkningen fyrdubblats och vi är nu när 7 miljarder människor på jorden. 2050 är prognosen att vi kommer vara hisnande 9 miljarder! Den enda logiska lösningen på problemet enligt Transhumanisterna i den uppdiktade historien i boken Inferno, är att med hjälp av tekniken, utrota 50% av befolkningen i ett enda svep, med syftet att skapa förutsättningar för den resterande delen av befolkningen att överleva, utvecklas och dessutom få ordning på det övergripande miljöhotet. I boken får WHO företräda den organisation som kämpar för det goda, för medmänskliga värderingar och respekt för varje människas lika värde och liv. Det handlar i grunden om den eviga kampen mellan förnuft och känsla där vi alla då och då hamnar i konflikt med oss själva och inte vet vilket ben vi ska stå på. Inferno sätter onekligen fingret på en angelägenhet som vi inte längre kan blunda för där vi landar i etiska och moraliska konflikter mellan förnuft och känsla. I boken ställs detta på sin spets och poängen med det är att intrigen lyfter fram frågor som handlar om att det på ett eller annat sätt kommer krävas yttre begränsningar som hindrar befolkningsökningen från att löpa amok om inte jorden ska gå under.
Hans Rosling, professor i internationell hälsa vid Karolinska institutet, påpekar i en artikel i SvD (27/10 2011) att befolkningsökningen inte längre beror på att vi föder fler barn. Sedan 1990 föds det ungefär lika många barn varje år. Att det globala barnafödandet inte längre ökar beror på att de höga födelsetalen i vissa av de fattigaste länderna numera helt kompenseras av att det bland flera miljarder människor i Asien och Europa föds färre än två barn per kvinna. Den fortsatta befolkningsökningen beror i stället på att allt fler barn överlever och senare i livet får barn och barnbarn, samtidigt som medellivslängden ökar. Det är förstås en stor framgång att barnadödligheten minskat och att människor lever längre i många länder. Men ett grundproblem kvarstår: Antalet människor på jorden förväntas, enligt FN, att öka från sju miljarder till cirka tio miljarder under detta sekel.

Dagens stora klimat- och miljöproblem har skapats under de senaste hundra åren, i samband med att jordens befolkning har ökat från färre än två miljarder upp till sju miljarder. En befolkningsökning på ytterligare tre miljarder kommer att öka problemen dramatiskt och kraftigt minska våra möjligheter att lösa dem. En stor majoritet av svenskarna tycks vara medvetna om problemet. Enligt Sifoundersökningar ser 75 procent befolkningstillväxten som ett framtida hot mot mänskligheten. Trots detta anser nästan varannan svensk, 47 procent, att det bör vara en mänsklig rättighet att få sätta så många barn till världen som man önskar. Inkonsekvensen i svaren tyder på att många reagerar med ryggmärgen mot inskränkningar i rättigheter som vi är uppvuxna med – i det här fallet hur många barn man vill ha. Den senaste trenden i Sverige är, enligt en ny rapport från SCB dessutom att skaffa tre barn per familj. Trenden vi ser i Sverige kan bli norm även i andra länder. Vi kan alltså inte utgå från att kvinnor i Europa, USA och Asien i framtiden kommer att föda i genomsnitt två barn per kvinna – den nivå som behövs för att bibehålla befolkningens storlek. Ett argument mot sänkta födelsetal är att vi då får färre unga som ska försörja fler gamla. Men om Kina klarar av detta, trots sitt drastiska ettbarnsystem, borde de mycket rikare industriländerna kunna hantera problemet säger LÁSZLÓ SZOMBATFALVY, tidigare finansanalytiker och grundare av Stiftelsen vår tids utmaningar och ANDERS WIJKMAN, senior rådgivare SEI och medförfattare till boken “Den stora förnekelsen”. Världssamfundet står inför mycket stora utmaningar, större än någonsin tidigare. Riskerna är kraftigt underskattade på grund av dålig eller obefintlig riskanalys. Dessutom saknas en neutral politisk organisation på global nivå med insikt och befogenhet att ta itu med problemen. Radikala förbättringar av den internationella beslutsordningen i globala frågor borde vara en högt prioriterad fråga i samhällsdebatten och på den världspolitiska dagordningen. En av de mest brännande frågorna är det i stort sett ihjältigna problemet med den fortsatta befolkningsökningen. Det är stor skillnad om befolkningen planar ut på nivån åtta miljarder – vilket är fullt möjligt – eller på tio miljarder enligt FN:s prognos. Förnuftet säger en sak och de matematiska beräkningarna är väldigt tydliga. Känslan leder oss dock till beslut i en annan riktning där friheten att själv forma sitt liv och att själv bestämma över frågor om liv och död i största möjliga mån, är dominerande behov och värderingar. I en tid som handlar om att frigöra sig från alla yttre begränsningar är det onekligen konfliktfyllt och svårt att lyfta blicken och se den större bilden och att tvingas acceptera att det finns ramar och gränser för livet och miljön som vi alla måste ta ansvar för om vi överhuvudtaget ska ha någon frihet att röra oss med i framtiden.

2

Som vi sår får vi skörda

Lagen om karma eller orsak och verkan.

Varje handling vi gör skapar en energi som återvänder till oss på ett likartat sätt: Som vi sår får vi skörda lär vi oss redan som små barn då föräldrar och skola lär oss hur vi bör agera i livet för att bli omtycka av och fungera i samspelet med andra. Alla människor har hela tiden ett oändligt antal valmöjligheter att ta ställning till, en del val gör vi medvetet och andra omedvetet. Resultatet av de val vi gör definierar vårt liv och på det sättet ligger det en sanning i uttrycket ”Du är din egen lyckas smed”. Om vi vill ha lycka i vårt liv måste vi lära oss att så frön av lycka och göra medvetna val som leder i den riktningen. Tyvärr gör många av oss val som vi är helt omedvetna om och inser inte att vi har ett ansvar – och därmed även en frihet att själv välja hur vi vill tolka och må i varje given situation. Om du får en komplimang t.ex. kan du välja att bli glad eller smickrad, men många avfärdar även positiv feedback och tar bara till sig allt som handlar om brister. Sällan inser vi att vi gör ett val i dessa situationer och tolkningen av det som sker är omedveten. I den meningen kan man säga att vi låter oss styras av omedvetna krafter och gör oss till offer för vår historia, för vår dåliga självkänsla, för hur andra människor agerar eller inte agerar mot oss o.s.v.

Inom existentiell psykologi som grundar sig på den uråldriga livsvisdom som alla världens folk en gång i tiden levde med lär vi oss istället att vi är fria att själva bestämma hur vi vill låta yttre händelser och andra människor påverka oss. En av de huvudfrågor som jag driver i mitt arbete som syftar till att klargöra orsaker till den psykiska ohälsan i vårt tid och i vårt samhälle, handlar om att lyfta fram att vi saknar förmåga att göra egna, personliga och medvetna val i förhållande till de trender och yttre regler och normer som vi gör till sanningar och som styr vårt liv. Att göra sig själv ansvarig för sitt liv och för sitt mående är den bästa medicin som finns och det som leder till en känsla av att äga sitt liv. Vägen dit handlar om att ta ett steg tillbaka och betrakta de val du gör när du väljer, eftersom själva iakttagandet blir den process som leder dig bort från de omedvetna reflexerna. När man går i terapi är denna fas som syftar till att ge insikt och ökad medvetenhet en förutsättning för att i nästa steg kunna göra andra, mer medvetna och upplyftande val, men uppfattas ofta som överflödig eftersom vår tid handlar om att handla och agera på bekostnad av reflektion och överblick.

Om ditt mål i livet handlar om att söka lycka och att uppfylla dina drömmar är lagen om orsak och verkan den livsprincip som leder dig dit. När du gör ett val – vilket som helst – bör du fråga dig själv två saker:
1) Vilka är konsekvenserna av det val jag gör? I ditt hjärta kommer du omedelbart att veta svaret på detta.
2) Kommer det val jag gör nu att vara till glädje för mig och de som finns i min närhet?
Om svaret på dessa frågor är ja, gå vidare med det du valt. Om svaret däremot är nej, gör då inte det valet. Så enkelt är det, svårigheten är att lita till att hjärtat har rätt svar eftersom vi lärt oss att det är blödigt och sentimentalt. Våra förfäder använde hjärtats vishet som en kompass i livet då de ännu saknade de yttre styrmodeller som trender, media, marknaden o.s.v. som vi idag har gjort till vår kompass och som styr våra tankar, känslor och handlingar. Hjärtat är intuitivt och holistiskt, det sätter saker i sammanhang och det ser relationer. Det styrs inte av att vinna eller förlora. För människor som lyssnar på sitt hjärta och som låter sina val styras av vad hjärtat säger dem att de bör och inte bör göra, blir livet enklare och samtidigt smalare. Alla lyckliga familjer, alla framgångsrika företag och välmående samhällen bygger på att de som styr har kompassen riktad inåt och låter hjärtat styra riktningen av såväl stora som små beslut. Om du vill vara lycklig – fråga dig själv om du har kontakt med ditt hjärta och om du har modet och tilliten att låta det leda dig framåt eller om du väljer att strunta i den information som det ger dig i varje stund, i varje ögonblick genom livet?

1

Nu vill vi bo tillsammans igen!

Alla ni som läser min blogg regelbundet har följt mina tankar kring den nya tidsandan som vi nu har klivit in i och att den medför ett annat förhållningssätt till livet och miljön. Den senaste tidens mediala fokus på ändrade attityder till familj där färre skiljer sig, fler skaffar flera barn med samma partner e.t.c. är ett tydligt exempel på en trendförskjutning där friheten att vara fri från alla band och dess baksida ensamheten, för yngre generationer nu har lett fram till ett ökat fokus på relationernas betydelse för hälsa och livskvalitet.

I DN (10/3) kan vi läsa ett intressant reportage benämnt Tillsammans 2.0 som belyser den nya tidens förhållningssätt till kollektiva boendeformer. Det handlar alltså inte om 70-talets ideologiskt baserade tankar om kollektivet som kommit tillbaka, utan om en ny trend där allt fler människor i västvärldens storstäder upplever att det är praktiskt, ekonomiskt och miljömässigt mer hållbart att leva tillsammans med andra människor – och så klart mindre ensamt! Självklart är det inte alltid en dans på rosor att bo och leva med andra människor, man måste kompromissa, anpassa sig till andras behov och kan inte leva ut den självcentrering som blivit symptomatisk för dagens människor i västvärlden. ”Back to basic with a twist” skulle kunna vara ett lämpligt uttryck för att beskriva de större skeenden som sker i människors värdesystem just nu där synen på boende och relationer är ett av många uttryck för att vi börjar inse att vi har gått för långt bort ifrån våra naturliga instinkter som människor. Det går inte att komma ifrån att vi precis som djuren är flockdjur och att vi inte är skapade för att leva skilda från andra och plågas av känslor av övergivenhet – mitt i storstadens vimmel av andra människor. Att leva med andra lär oss att utveckla livsnödvändiga egenskaper som empati och aktivt lyssnande, men också anpassningsförmåga och övning i att hantera besvikelser och frustration. I avsaknaden av andra att  ”nöta och blöta med” slipper du dessa vardagliga irritationsmoment och uppnår en känsla av frihet som länge varit något som västvärldens människor eftersträvat och sett som höjden av lycka. Detta med all rätt, eftersom 1900-talets frihetssträvan hjälpt oss att frigöra oss från familje- sociala och samhällsstrukturer som blivit förlegade i takt med att vi växte ur det gamla bondesamhället.

Nu då vi är fria att leva det liv vi vill leva, att välja och att välja bort, väljer allt fler att återknyta med människans uråldriga behov av närhet, gemenskap och relationer med andra för att slippa ensamhet, för att underlätta vardagen men också för det högre syftet att hushålla med jordens begränsade resurser. Det blir spännande att följa hur denna trend mot mer kollektiva boendeformer kommer att utvecklas framöver och vilka konsekvenser det kommer att få på folkhälsan. Jag gissar att depressioner kommer att minska och att kreativitet och nytänkande kommer blomstra som det gör när människor som trivs tillsammans börjar umgås och dela sina tankar och känslor med varandra, oavsett om det handlar om en arbetsplats, ett hem, ett grannskap eller en krets av vänner. Att leva ensam har med andra ord blivit omodernt och det är positivt att det öppnas upp nya former av boende som inte bygger på att du måste leva i ett parförhållande eller i en familjesituation av mer traditionell karaktär om det inte är så ditt liv ser ut.

0

Chávez sörjs som en frälsare

De böljande folkmassorna utanför Caracas militärakademi, där den avlidne presidenten Hugo Chávez ligger på lit-de-parade, går i rött, rött och åter rött. Chávez begravning kommer att konkurrera med Eva Peróns, säger den amerikanske Venezuela-experten Daniel Hellinger till nyhetsbyrån Reuters, och syftar på den högt älskade första damen i Argentina som dog 33 år gammal 1952.

Chávez död är en händelse som kommer påverka hela den latinamerikanska världen i en riktning som ännu är oklar. Utan det politiska och ekonomiska stöd som Chávez tack vare Venezuelas enorma oljerikedomar förmått ge till Kuba och flera andra latinamerikanska vänsterregeringar hade världen och därmed livet för många människor sett väldigt annorlunda ut. Nu och då träder en karismatisk person fram som förmår fånga de stora massornas sympatier. Att Hugo Chávez, yngsta barnet i en fattig venezuelansk familj med sju barn en dag skulle bli landets president och inspirera miljoner människor i latin- och sydamerika till att anamma hans vänsterideologi, hade väl knappast någon kunnat ana då han föddes. Kanske var det just de fattiga omständigheterna parat med intelligens och en karismatisk personlighet som födde den känsla av orättvisa som tände glöden för ett liv i kamp med syftet att att ge makten till folket – under hans egna enväldiga styre. Vi människor behöver förbilder och någon att identifiera oss med och se upp till. Chávez var en man av folket som visade att det var möjligt att nå den absoluta toppen – just därför kunde han få folkets stöd. Han visste hur han skulle tala till dem, han visste vilka frågor som berörde dem och hur han skulle använda sin karisma för att nå sina mål. Det ligger i människans natur att vi behöver en frälsare som vi kan underordna oss för att slippa ansvaret för det egna livet.

På min blogg har jag skrivit många inlägg om den ångest och vilsenhet som den stora yttre frihetsgrad som vi lever med i västvärlden, kan leda till.  Hur ska vi veta hur vi ska handskas med alla tänkbara livsval? I de kommunistiska och starkt socialistiska länderna är det individuella valet och friheten begränsad och man överlåter till staten att ange riktningen. Detta är ofta framgångsrikt i länder där folket lider av ekonomiska svårigheter och där behoven av att få de grundläggande behoven tillgodosedda är stora. När väl dessa saker är på plats vill människor ha en större frihetsgrad att påverka sitt liv och att utvecklas i en riktning som bygger på egna val – just där befinner sig många människor i Venezuela idag varför det inte är självklart att förutse den politiska utvecklingen efter Chávez frånfälle. Eric Fromm beskrev dessa allmänmänskliga, psykologiska och sociologiska faktorer i relation till Hitler och det tyska samhället under 1930-talet. Människans behov och drivkrafter förändras väldigt lite över tid, vilket gör att vi med anledning av Chàvez död återigen får tillfälle att fundera över hur politiken och de historiska skeendena i världen har sin grund i människors tankar, känslor och behov. Chàvez var en frälsare för folket i det att hans kraft och vilja till makt hjälpte dem att överlåta en del av det överväldigande ansvaret för det egna livet på någon annan. Nu då han är borta finns det en längtan efter att någon ska inta hans plats hos en del medan andra känner morgonluft och hoppas på ett eget ökat individuellt utrymme att formge sitt liv. Att vara fri och att höra till – de existentiella dimensionerna i människans liv som berör oss alla och som är grunden för världspolitiken och indelningen i rött och blått.

Bild från sfgate.com

0

Diane von Furstenberg – om att välja att bli den man vill vara

Den världsberömda modedesignern Diane von Furstenberg är aktuell med sin självbiografi ”The Woman I Wanted to Be”. Hennes omlottklänning har blivit en ikon för generationer kvinnor världen över och bärs av allt ifrån filmstjärnor till presidentfruar. Diane har hittat sitt sätt att uttrycka sig och sin syn på livet genom modet och förenar såväl enkel, tidlös glamour med en djupare tanke och förankring i en tydlig värdering som handlar om frihet. Det är ett faktum att Diane von Furstenbergs designfilosofi haft inflytande på den amerikanska kvinnorörelsen och hennes arbete handlar om att hylla friheten, om att stärka kvinnor och att via sina klänningar sälja självförtroende. I hennes kommande bok förmedlar hon berättelsen om hur hon själv har levt sitt liv i en strävan mot att bli sin potential. ”När jag var ung visste jag inte vad jag ville göra, men jag visste vilken sorts kvinna jag ville bli. Nu är jag den kvinnan.” berättar hon.

Det är uppenbart att Diane’s person och livsfilosofi haft en avgörande inverkan på att hennes klänningar blivit laddade med värden som ligger långt bortom det som syns på ytan. Hon är trots sina 66 år en kvinna i tiden som förmår förena de värden som den nya tiden handlar om. Yttre glamour och förmåga att njuta av skönhet, sköna tyger och bekvämlighet går hand i hand med en inre strävan efter att uppnå högre värden, om frihet att vara sig själv och att ta ställning för den person man vill vara. Detta rimmar väl med vad jag själv alltid funnit så befriande i den existentiella psykologin som förmedlar att vi har frihet att välja att vara någon annan imorgon än den vi var igår. Den nya tiden handlar om att vi behöver sträcka på oss och fundera på vem vi vill vara och hur vi ska finna modet att bli den vi vill och har potential för att vara. I detta tror jag att Diane von Furstenbergs självbiografi kan få stor betydelse för många kvinnor världen över som söker efter en förebild som lyckats förena ett vackert yttre, ett glamouröst och innehållsrikt liv, med hårt arbete, professionell framgång och en tydlig livsfilosofi.

0

Next to Normal – en banbrytande Rockmusikal om att vakna upp!

Nyligen var jag och såg den fantastiska Rockmusikalen Next to Normal i regi av Lisa Ohlin på Stockholms Stadsteater. Detta mästerverk har gjort succé på Broadway och tar nu nya kliv utanför USA´s gränser, vilket är glädjande eftersom detta är ett kulturellt uttryck för några av vår tids största psykologiska utmaningar som banar vägen för det kollektiva uppvaknande som vi behöver göra i hela västvärlden!

Huvudtemat i pjäsen är konsekvenserna av vår tids oförmåga och brist på förståelse och respekt för djupt mänskliga processer av sorg och förlust. Istället för att erbjuda stöd och ge utrymme för människor att få sörja och gå igenom depressiva tillstånd sätter vi etiketter och medikaliserar bort symptomen. Flykten från lidande och smärta är själva grunden för att vi anses behöva lindrande mediciner. Ibland räddar dessa mediciner liv och ger kraft att orka ta sig igenom det allra svåraste.Medikaliseringen av normala hälsotillstånd kostar samhället miljarder och ger motsvarande vinster till Läkemedelsindustrin. Konsekvenserna för människorna som med hot, piska och tvång av såväl läkare, Försäkringskassan och familjemedlemmar, tvingas in i läkemedelsberoende såsom lugnande, antidepressiva, sömntabletter och elchocker – är en av vår tids största mänskliga katastrofer. Bristen på kunskap om hur vi människor fungerar och vad vi behöver för att må bra och fungera har aldrig varit större. Den urgamla, samlade och instinktiva kunskapen om mänskligt liv har försvunnit i teknikens och det moderna samhällets framväxt.

I pjäsen får vi möta alla dimensionerna av denna medikaliseringsvåg men också tillfälle att reflektera över vad som händer med oss om vi tränger bort och inte förmår möta livets brutala fakta som de är. Flykten från lidande och smärta är själva grunden för att vi anses behöva lindrande mediciner. Ibland räddar dessa mediciner liv och ger kraft att orka ta sig igenom det allra svåraste. Väldigt ofta hindrar de oss från att konfronteras med de omständigheter i våra liv som påverkar oss och som vi behöver bearbeta och lära oss hantera för att kunna leva ett fullödigt liv. Förmågan att sörja och att lära sig att ta sig igenom förluster är en av människans viktigaste och allra svåraste uppgifter. Ett stort problem i dagens samhälle är att vi gör allt för att fly undan och undvika detta. Pjäsen illustrerar detta på ett oerhört träffsäkert sätt som alla kan känna igen sig i, men visar också på vägen framåt. När livet vilar på en skör tråd och inga mediciner längre hjälper, kan vi på dödens brant ibland finna styrka att bryta upp. I detta får vi i pjäsen tillfälle att reflektera över temat omhändertagande och vad trygghet kontra frihet gör med oss. Kan det vara så att omhändertagande och trygghet hindrar oss från att konfronteras med det oundvikliga? Måste vi ibland lära oss att bryta upp och stå på våra egna ben för att kunna göra oss fria? När vi inte längre har någon annan som sopar upp efter oss och när vi måste betrakta livet i dess nakna sanning kan vi ibland finna den nödvändiga styrka i oss själva som vi annars så lätt förlägger hos andra. Detta är en av de allra viktigaste pjäserna för människor i västvärlden att se – ett mästerverk som fångar vår tids största existentiella frågor på en mänsklig nivå och som bidrar till det uppvaknade och ansvarstagande för det egna livet och för tillvaron i stort som är nödvändigt för att vi ska kunna ta oss vidare i mänsklighetens utveckling!

 

0

Konstnären som känner sig hemma när han är borta

I DN (Insidan 8/1 2013) kan vi läsa om den berömde konstnären Makode Linde som relativiserar begreppet hemma. För de flesta människor förknippas den djupare känslan av hemma med den plats där man växte upp och de sammanhang som präglade en under barndomen. För dem som flyttat därifrån av frivilliga skäl på grund av kärlek eller arbete, samt för dem som tvingats fly på grund av krig eller fattigdom, är hemlängtan ofta väldigt stark. Det kan vara svårt att rota sig någon annanstans och låta en ny plats bli förknippad med att vara hemma. Invandrare som har svårt att lära sig ett nytt språk eller att överge hemlandets seder och bruk är ett klassiskt exempel på en inre vägran eller oförmåga att släppa taget, att anpassa sig och att öppna sig för livet på nytt. Detta är djupt mänskligt och något som vi även kan se i hur vi i Sverige gärna behåller vår dialekt, kontakten med barndomsvänner via Facebook, och tillbringar semestrarna på barndomens ort om vi har möjligheten.

Det handlar i grunden om identitet, om vem vi är inför oss själva och andra, vilket för många är något som hänger ihop med människor, platser och sammanhang som man lever i och med. Makode Lindes beskrivning av sig själv och sitt liv förmedlar en annorlunda bild av hur livet kan te sig om man upplever sitt ”hemma” i och med sig själv istället för i förhållande till en yttre plats eller ett yttre sammanhang. För honom är hemma på ett sätt Södermalm i Stockholm där han vuxit upp och haft sin barndoms erfarenheter men han har valt att flytta därifrån för att känna sig friare inombords. I Berlin dit han flyttade för fem år sedan är han efter dessa år också hemma men han har vägrat att lära sig tyska för att han faktiskt tycker om att leva lite vid sidan av och inte bli uppslukad av samhället. Det uppfriskande med denna levnadsskildring tycker jag är perspektivet att det faktiskt finns olika sätt att få känna sig hemma på!

För en del handlar det om en yttre plats som ett hus, en stad, ett landskap eller ett land. För andra finns hemkänslan inom en, i de egna tankarna och känslorna oberoende av vart man befinner sig i världen. Psykologer och andra har ibland ett synsätt som handlar om att det är en brist om man inte vill rota sig, slå sig ner och skapa sig ett sammanhang där man känner sig hemma. Då förstår man inte att människor är olika och att en djupare form av frihet och harmoni kan uppstå då man lyckats frigöra sig från beroendet av yttre former och istället är öppen och tillgänglig för att möta livet och människor där man råkar befinna sig. Det kan vara väldigt tryggt att få vara i sin hembygd men andra kan uppleva samma erfarenhet som begränsande. Samma förhållanden gäller också vårt språk. För de flesta är modersmålet förknippat med trygghet och frihet att fritt kunna uttrycka sina tankar och känslor utan att behöva anstränga sig särskilt. Under min tid då jag arbetade som psykolog på en skola och behandlingshem för autistiska barn och ungdomar i Paris fick jag erfara hur en del barn som aldrig yttrat ett ord på sitt modersmål franska, plötsligt hittade en väg till kommunikation via spanska, engelska eller något annat språk. Det nya språket fungerade för att det inte var laddat med minnen och erfarenheter som begränsade. Friheten och flytet fanns i det nya och oprövade och tystnaden i det välbekanta och givna. Oavsett om vi söker frihet eller trygghet har vi alla behov av att få känna oss hemma och ju sannare vi lever vårt liv, desto större inre trygghet och känsla av hemma i och med oss själva.