0

Många mitt i karriären vill byta jobb.

På DN Jobb (1/9) kunde vi läsa om att många mitt i karriären vill byta jobb, men få tar steget. Enligt en studie som Folkuniversitetet har gjort vill varannan yrkesarbetande mellan 40-55 år byta arbete. Trygghetsvärderingar gör dock att många inte tar steget, utan istället satsar på att vidareutveckla sig i privatlivet genom att gå kurser i allt från keramik, språk, eller coaching. Vi lever längre och vi kommer att arbeta längre, dessutom lever vi i ett samhälle präglat av influenser från hela världen och i ett land med ekonomisk och social trygghet. Dessa omständigheter gör att vi glider upp på det översta trappsteget i ”Maslows” behosvtrappa som handlar om självförverkligande. Att inte bejaka sina utvecklingsbehov samtidigt som de yttre omständigheterna ger förutsättningar till det, leder till frustration, nedstämdhet och i vissa fall till depression. Förändring är livgivande och leder till att vi får ny inspiration och får pröva oss själva och våra förmågor i nya sammanhang. Alltför mycket rutin och förutsägbarhet leder till stagnation och att vi tröttnar trots att det vi gör eller har är bra.

Att byta jobb kan för en del vara ett sätt att hålla sig levande och motiverad, för andra kan fritidsintressen vara en väg att bjuda in något nytt i sitt liv. En del människor tar större grepp och byter till en helt annan bransch. Från ett yrkesliv som revisor till att bli psykolog, eller från ett liv i storstaden till en tillvaro på landet bland djur och natur. Vad och hur man behöver göra för att skapa förändring i sitt liv som leder till en känsla av motivation och meningsfullhet är naturligtvis individuellt och det finns inget facit eller svar på vad eller hur man ska göra. De egenskaper som blir viktiga för att våga ta klivet handlar om självkänsla, att man litar till sig själv och sin förmåga, samt att man har modet att släppa taget om det välkända för att öppna sig för något nytt. Om du befinner dig i en situation där du upplever att du skulle vilja och behöva göra förändringar i ditt liv men inte förmår komma fram till ett beslut och verkställa det, behöver du sannolikt arbeta med dig själv och få stöd att utveckla en trygghet i och med dig själv istället för att söka den utanför dig själv i det välbekanta som kan bestå av ditt hem, din arbetsplats eller din yrkesroll. Det enda vi vet är att livet är ändligt och det gäller att ta vara på det.

Fråga dig själv om du känner dig livfull och inspirerad – gör du inte det behöver du ringa in vad det beror på och börja fundera över vad du kan och vill göra åt det. Att våga bryta upp och söka dig till ett nytt jobb eller t.o.m. till en helt ny bransch kan vara ett sätt.

Läs artikeln på DN här–>

1

Medkänsla viktigt för vår överlevnad

I Svenska Dagbladet har vi under den gångna veckan kunnat läsa en spännande artikelserie om medkänsla och dess betydelse i livet. James Doty är alkoholistbarnet som blev neurokirurg och startade ett forskningscenter för medkänsla och altruism vid Stanford i USA. När han var 13 år mötte han en kvinna i en butik i grannskapet där han bodde som lärde honom positivt tänkande. Det förändrade hans liv. Kvinnan gav honom övningsuppgifter i medveten närvaro och positivt tänkande, han tränade flera timmar om dagen och blev förhörd på hemläxan. Så småningom märkte han att hans ilska och frustration över livets orättvisor omvandlades till en mer positiv livssyn där han kunde se att han hade fantastiska möjligheter att göra något gott av sitt liv. Idag arbetar James som neurokirurg och brinner för att kartlägga medkänslans neurologi, men han vill även lära oss att träna på att bli bättre på att känna med andra, något som han jämför med att gå på gym och träna musklerna.

Under senare år har vi pratat mycket om betydelsen av empati, förmågan att sätta sig in i andras situation och kunna känna in andras känslor. Medkänsla tar det ett steg längre, den väcks av andras lidande och föder viljan att göra något åt det. Forskningsresultat visar en mängd olika positiva effekter av att öva upp sin medkänsla som t.ex. ökad förmåga att stå emot negativ stress, få mindre ångest och bättre immunförsvar. Andra fördelar visar sig i att den som samarbetar och är snäll får sänkt blodtryck och den som hjälper andra får stärkt immunförsvar och längre livslängd. I en rationell värld behöver vi rationella bevis för att vi ska bli övertygade om värdet av mänskliga beteenden som tidigare varit självklarheter. Därför är den senaste forskningen kring medkänsla och dess betydelse för lycka och ett meningsfullt liv en viktig dörröppnare som kan leda till att hjälpa miljoner människor jorden runt som lider av depressioner och känsla av meningslöshet. Insikt och medvetenhet är ett första steg, men forskningen visar också att det är praktiken, träningen som leder till resultat. Vi måste därför också hitta viljan och motivationen som leder oss till att ägna timmar på gymmet för att träna kroppens muskler, till att även omfatta goda tankar och handlingar gentemot våra medmänniskor. Även i arbetslivets korridorer tror jag att denna forskning kan bidra till att hitta nya öppningar för att motivera chefer och ledning till att avsätta tid och ge förutsättningar för att de anställda ska knyta relationer, utveckla samarbete och bli mer inriktade på teamet än på den egna vinningen. En sådan utveckling leder inte bara till lägre sjukfrånvaro och högre arbetsmotivation utan även till en ökad ekonomisk lönsamhet.  Dessa nya forskningsrön är en viktig byggsten för den nya tidsåldern som bygger på en ökad medmänsklighet och andlighet till skillnad från den tidsålder vi lämnar som handlat om materiella värden och om att frigöra sig från andra för att bli sin egen lyckas smed. Den fråga vi alla behöver ställa oss är hur vi i vår curlande och självcentrerade kultur rustar våra barn för att kunna fungera i det framtida samhället som bygger på att de behöver lära sig att själv stå tillbaka för att ge till andra?

0

Våga vägra wifi – Per sörjer semestersamtalets död

I Resemagasinet Vagabonds första nummer 2013 kan vi läsa en krönika av Per J Andersson som är väldigt tänkvärd. Temat handlar om hur världen och inte minst upplevelsen av att resa påverkas av tillgången till wifi. För bara några år sedan kunde resor till små byar eller mindre utvecklade länder innebära att man hade en giltig anledning till att vara bortkopplad från resten av världen och därmed mer närvarande på den fysiska plats man befann sig på istället. I krönikan beskrivs hur ett trevligt samtal kring middagsbordet avbryts av att någon ska googla fram ett svar på en fråga, vilket resulterar i att resten av sällskapet passar på att kolla sina mail i sina mobiler, väderleksrapporter eller loggar in sig på Facebook för att kommunicera med vännerna där hemma.

Han gör också en nostalgisk tillbakablick på backpackerlivet som tidigare handlade om att möta människor, dela upplevelser och knyta kontakter med människor från hela världen utifrån att alla var utlämnade från sina vanliga sammanhang och därmed lika kontaktsökande som man själv var. Backpackers idag samtalar inte längre med varandra på caféer och barer, så snart de har gjort sin beställning och fått lösenordet till wifin börjar de tysta stirra ner i sina telefoner för att uppdatera sig om världen runtomkring och om livet där hemma. Vad händer med närvaron till det liv som pågår runt omkring dem om cybervärlden blir mer verklig än den faktiska verklighet som man rör sig i? Per J Andersson vill poängtera att han inte är någon bakåtsträvare och att han själv är internetberoende precis som vi andra. Däremot förutspår han en motreaktion där människor aktivt tar ställning mot fri wifi till förmån för avskildhet och lugn och ro. Jag själv som nyligen rest runt på Kuba där tillgången till internet på många håll fortfarande är starkt begränsad, kunde själv tycka att det var skönt med avskildheten och känslan av frihet över att inte kunna vara uppkopplad. Samtidigt mötte jag lokalbefolkningens frustration över att vara begränsad och förhindrad att ta del av världen och att bli en del av cybervärldens outtömliga möjligheter som vi har lärt oss att se som självklart i vår uppkopplade del av världen.

Jag tror inte på förbud och begränsningar vad gäller information och möjlighet till kunskap och kontakt med andra via internet. Däremot ser jag att vi behöver lära oss att hantera gränserna mellan vår faktiska värld där livet faktiskt pågår och cybervärlden som på många sätt inkräktar på det övriga livet idag. Som jag skrivit om i tidigare inlägg finns idag ett utbrett beroende och missbruk av sociala media och internet som inte ännu uppmärksammats av varken oss själva, vår omgivning eller av samhället. Konsekvenserna för våra relationer till oss själva och till andra är dock lika förödande som vilken annan form av missbruk som helst. Jag tror därför på en kollektiv rörelse där vi aktivt tar ställning för att begränsa livet i cyberrymden när vi är ute och reser till förmån för en ökad grad av närvaro på platsen där vi befinner oss, med våra medresenärer och för de nya upplevelser och kontakter som vi där och då har möjlighet att ta till oss.

Lika viktigt är att tänka på detta på hemmaplan för att öka närvaron med familjen, din partner och dina vänner. Relationer kräver att man möts för att man ska lära känna varandra och för att en relation ska kunna ta form och utvecklas. En afrikansk vän till mig berättade att det numera i hans hemland är vanligt att killarna bjuder ut tjejer de vill dejta på middag, men under hela middagen sitter de fastklistrade vid sin mobiltelefon istället för att föra en konversation eller lära känna flickan ifråga som sitter framför dem. Hur ska det vara möjligt att uppleva sig som sedd, som viktig och intressant för den andre om hon eller han väljer att kliva in i en annan värld istället för att vara där med dig? Det är liknande omständigheter som gör att många barn i västvärlden svarar att det viktigaste i livet för mamma och/eller pappa är telefonen, datorn eller jobbet.

2

När vädrets makter slår till drar vi en suck av lättnad

I förra veckan drabbades vi av ett stort snökaos i Mälardalen och framkomligheten även i Stockholms innerstad var starkt begränsad. Vanligtvis brukar denna typ av situationer orsaka oerhört mycket stress och frustration bland det svenska folket som är vant vid att kunna styra och påverka allting i tillvaron. Väldigt många fick stanna hemma och ställa in möten som de uppfattade som ”livsviktiga” och för de som gav sig ut väntade timmar av köer och väntan oavsett om du försökte ta dig fram med bil, buss eller t-bana.
För första gången upplevde jag dock på olika håll att det infann sig ett stort kollektivt lugn istället för den förväntade stressen och ilskan över att inte kunna påverka situationen. Några uppgav till och med att de tyckte det kändes skönt att de fick uppleva att någonting i tillvaron kunde sätta stopp för den ständiga stressen och hetsen och att det nu fanns en legitim ursäkt för att ta det lugnt och att inte få saker gjorda eller komma fram i tid. Jag var fascinerad av dessa reaktioner eftersom de var väldigt oväntade.
Så här veckorna före jul när de flesta upplever att allt måste vara klart före jul, och att det inte finns något liv efter helgerna brukar stressen över att hinna med och att få allt att klaffa vara högre och mer intensiv än annars. Trots detta, eller kanske på grund av det, resignerade man villigt när vädret satte en gräns och vi som lever här fick öva oss i att acceptera ett stopp som inte gick att påverka. Förklaringen till denna kollektiva reaktion tror jag kan förklaras med att vi har nått en punkt där vi medvetet och omedvetet är i behov av en gräns som vi inte förmår sätta på egen hand. Friheten att forma sitt liv och avsaknaden av yttre gränser för tillgänglighet, öppenhet, val och möjligheter har skapat en trötthet som vi längtar efter att få lägga ifrån oss, om än för en dag eller två.
När vädret gör det omöjligt för oss att ta oss fram, och vi tvingas stanna hemma, är det som förr i tiden då affärerna var stängda på söndagar. Hur gärna man än ville handla då så var det bara att finna sig i att söndagen var en vilodag och att allt var stängt. Det man inte hade hunnit med på jobbet fick vänta tills nästa dag innan vi hade internet, mobiltelefoner och annan teknik som är förutsättningar för en global värld och som samtidigt luckrat bort alla yttre gränser för prestation och tillgänglighet för andras behov.
Frihet utan begränsning skapar ångest precis som vi så lätt kan se hos barnen som får växa upp utan gränser och regler att förhålla sig till. Av samma anledning har vi vuxna som lever i den fria världen en längtan efter att få underordna oss en högre makt – i det sekulariserade och naturälskande Sverige är det naturligt att det blir naturen som vi omhuldar och som är den enda kraft som vi förmår acceptera och rätta oss efter.

Fredrik-Bengtsson-Vädret-lugn