0

Så lockas medarbetarnas tysta kunskap fram.

Varje dag använder vi tyst kunskap. Genom gruppträffar, så kallade komplabb, har man inom Kriminalvården i Region Väst lockat fram, satt ord på och spritt det tysta kunnandet mellan medarbetarna, SvD (27/10). Vid Kriminalvården i Region Väst såg man att mycket tyst kunnande försvann i samband med generationsskiften.

”Vi ville ta vara på medarbetarnas egna erfarenheter, göra det meriterande och visa att det finns ett stort värde i det”, säger Cecilia Algelius, projektledare för Livspondus som projektet kallas. Projektet är ett samarbete med institutionen för sociologi och arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet. Hans Lindgren, universitetsadjunkt vid institutionen, agerar projektstöd och har stått för den teoretiska delen. Han har tidigare använt metoden, som kallas kompetenslaboratorier, eller kort och gott komplabb.

I komplabbet träffas en grupp på sex personer plus en processledare varannan vecka, totalt åtta gånger. Så långt det har varit möjligt har grupperna varit blandade; unga och äldre, kvinnor och män, erfarna och nya medarbetare. Varje gång får två av deltagarna berätta om var sin händelse och hur man hanterat den, en situation som man är mer eller mindre nöjd med. När gruppen hört berättelsen ställer de öppna frågor för att hjälpa sin kollega att se andra perspektiv och fördjupa berättelsen. Avsikten är att få upp det omedvetna handlandet till medvetandet och sätta ord på det genom att reflektera.

”I början kan det vara svårt för många att komma ihåg och se vad de faktiskt gjort, tänkt och känt i stunden och efteråt. Men med egna reflektioner och kollegernas hjälp går det lättare”, säger Cecilia Algelius.

Den som berättat om en händelse ska också reflektera över hur klienten, den person som de mött, reagerat, och vad de tror att han eller hon tänkt och känt. Syftet är att nästa gång man hamnar i en liknande situation ska man ha bättre självförtroende och vara bättre rustad att hantera den.

En vanlig reaktion från dem som deltagit i grupperna är att de säger ’inte visste jag att jag kan så mycket’, deras yrkesstolthet stärks. Genom att dela med sig av sitt kunnande till andra i organisationen, ökar också förståelsen för att olika medarbetare handlar på olika sätt. Flera har vittnat om att de känner sig mer förberedda i möten med klienter som kan innebära stress. Till exempel kan en medarbetare som berättar om en konfliktsituation bli mer medveten om sina egna reaktioner med hjälp av kollegernas frågor. Han eller hon känner sig sedan bättre rustad att hantera en liknande situation nästa gång. Det skapar trygghet. Vi har också märkt att medarbetarna ger varandra mer feedback, frågar varandra om råd eller får kolleger att reflektera över hur de agerar i en viss situation.
En annan intressant effekt av projektet är att sjuktalet har minskat signifikant bland dem som deltagit i ett komplabb. Sannolikt är detta en effekt av bättre självförtroende och minskad stress. Man mår bättre när man ser att man gör ett meningsfullt arbete. ”Det har också blivit bättre stämning på arbetsplatserna”, konstaterar Cecilia Algelius.

Mot denna bakgrund tänker jag att det kanske inte är så konstigt att den generella trenden i vårt samhälle är en allt ökad stress och ohälsa och att många upplever brist på meningsfullhet i sitt arbetsliv. Tiden för reflektion, samtal och att umgås och lära känna sina kollegor är på många ställen mer eller mindre obefintlig. Respekten för att varje medarbetare är en person med en viss formell kompetens men även en personlighet som sammantaget bidrar till utförandet av arbetet och klimatet på arbetsplatsen, har ersatts av ett maskinellt tänk där människan blivit en ”pinne” eller en siffra på ett papper.  Kriminalvården i Region Väst har gått emot denna trend och utgått från sunt förnuft och det är glädjande att få ta del av resultatet som visar på att det går att förena trivsel på arbetet med hög långsiktig effektivitet om vi bara utgår mer ifrån människans behov och litar till att resten löser sig.

Läs hela artikeln här–>

0

Byt arbete – det kan ge dig längre liv!

Byt yrke i medelåldern, det kan ge dig ökad livskvalitet och ett längre liv – det visar en undersökning gjord av tidningen Du&Jobbet. Förändringarnas vindar blåser starkare än någonsin över vårt arbetsliv och i den globala världen finns det inte längre några säkra jobb. Förändringar och omorganisationer är inte tillfälliga och kommer inte att utmynna i perioder av lugn och stabilitet. Vi behöver vänja oss vid att leva i ett större flöde av osäkerhet utan att bli alltför oroliga och stressade. Detta kräver dock en större omställning av vår syn och våra förväntningar på såväl arbete som privatliv och påverkar hur vi bör förhålla oss till livet i stort. Ett framgångsrikt och uppslukande yrke och karriär kanske ger mycket pengar och status i vissa perioder i livet för att i ett annat skede kanske växlas över till mer tid, mindre stress och mindre pengar. Det behöver inte vara svart eller vitt utan handlar mer om en syn på arbetslivet som ett flöde där vi kanske kan få ökade möjligheter att utveckla olika sidor av oss själva om vi lär oss att följa med och att själva initiera förändring snarare än att vänta in och ställas inför faktum som avgörs av andra.

Länge har vi haft ett problem i att kompetenta 50 och 60-åringar inte ansetts attraktiva på arbetsmarknaden på grund av ålder samtidigt som 30-40 åringar gått under av stress eftersom de i denna period i livet egentligen har mindre tid att satsa på jobbet givet att de också har småbarn att ta hand om då. De allra yngsta och nyutexaminerade kommer i sin tur inte ens in på Ha roligt på jobbet och se det inte bara som en transportsträcka fram till pensionen.arbetsmarknaden. Allt detta samtidigt som vi lever allt längre och av ekonomiska skäl behöver arbeta fram till 70-års åldern om samhällsekonomin ska kunna bära välfärden. En ny syn på ett arbetsliv i förändring och att inte se det som en prestigeförlust att växla ner eller över till ett helt annat yrke i medelåldern som kanske mer överensstämmer med personlighet och intressen snarare än ett nytt karriärsteg och högre lön, kan vara en väg framåt. Idag är dock våra förväntningar att vi ska jobba i det yrke vi har utbildat oss till en gång hela livet och att vi successivt ska få mer ansvar och mer betalt för att i 60-års åldern kunna dra oss tillbaka och lämna arbetslivet bakom oss. Det finns många yrken, inte minst inom vård, skola och omsorg där livserfarenhet och mognad behövs mer än någonsin och där erfarenheter från andra yrken skulle kunna tas tillvara. I Sverige där vi har så mycket förspänt tycker jag framförallt att vi ska unna oss att ha roligt på jobbet och inte bara se det som en transportsträcka fram till pensionen. Att pröva nytt är nyttigt och får oss att hålla oss nyfikna och livfulla längre upp i livet. Sannolikt är det dessa följder som påverkar hälsan i positiv riktning och som framkommit i den aktuella studien. Att lära sig leva i och uppmuntra förändring verkar alltså vara en väg till ett längre och friskare liv såväl fysiskt som mentalt!

0

Många nya jobb går till utlandsfödda

Sju av tio jobb som skapas går till utrikes födda, enligt statistik från SCB. ”Bilden av att utlandsfödda inte får jobb stämmer inte alls” säger Farbod Rezana, ansvarig för mångfaldsfrågor.

Färsk statistik från SCB visar att antalet förvärvsarbetande ökade med 205 000 personer under 2001-2010. Av dem som fick jobb var 7 av 10 födda utanför Sverige. Det ger en ny bild av den svenska arbetsmarknaden.
– När arbetsmarknaden diskuteras framhålls det hur svårt det är för invandrare att få jobb. Men integrationen fungerar bättre än vad som framkommer i debatten, säger Farbod Rezana i SvD (4/2 2013). De utlandsfödda får en mängd olika jobb. Det är delvis yrken som är smala eller på väg bort men som ändå efterfrågas, till exempel slaktare. Men det är också en del akademiska yrken såsom lärare, läkare och tandläkare.
– Om vi inte hade invandring skulle flera branscher få stora problem och stanna av säger Farbod. Det handlar till exempel om lokaltrafiken, hotell- och restaurang men även de branscher som har ett stort arbetskraftsbehov i nuläget och framöver. Exempel som kan nämnas är buss- och lastbilstrafik, civilingenjörer, VVS-arbeten, rörmokare, med flera.

Farbod Rezana vill bredda diskussionen.
– Vi måste prata än mer om hur jobben skapas och blir fler, hur fler företag kan startas, och hur vi får tillväxt. Då kommer också efterfrågan som är en förutsättning för att branscher ska kunna växa och därmed anställa, oavsett var man är född. Utifrån den senaste veckans kravaller i Stockholms förorter och fokus på problemen med integrationen som vi har i vårt samhälle är det viktigt att lyfta fram att Sverige också satsar mycket på mångfaldsfrågor och att arbetslivet i allt större utsträckning välkomnar människor med utländskt ursprung. Utifrån ren fakta verkar det överilat att beskylla samhället för de aktuella problemen som gör att de människor som uttryckt sitt missnöje genom vandalism uttrycker. Frågorna är mer komplexa än så och har sin grund i de psykologiska och existentiella behoven hos människor som länge har negligerats. Integration och socialisering kräver kunskap, stöd och motivation. I många fall saknas en eller flera av dessa byggstenar. Familjetrauman som följd av krig, förföljelse, eller helt enkelt sorgen över att lämna sitt hemland och allt som är välbekant bakom sig hanteras inte utan lever kvar i kommande generationers medvetande och känsloliv. Livet handlar om att få tillvaron att fungera rent praktiskt. Hur man mår är det ingen som frågor efter så länge den fysiska hälsan är någorlunda och barnen går till skolan. I takt med att behoven av psykologstöd i skolan för att hantera den komplexa verkligheten i det mångkulturella samhället ökat, har resurserna successivt minskat. Det behövs ett ökat eget ansvarstagande för det egna livets utveckling för såväl svenskar som för människor med utländsk härkomst. För att kunna ta detta ansvar krävs vissa förutsättningar och i glappet mellan samhällets förväntningar på individen och individens förväntningar på samhället är det lätt att gå vilse och fastna i stagnation. Det är hög tid för nya, kreativa idéer! Vad behövs för att vi ska kunna leva väl i det samhälle som vi har skapat, inte bara på utsidan utan kanske framförallt på insidan?

0

Utbrändhet bland mammor är ännu inte helt erkänd

När jag i det franska magasinet ”La Philosophie” (avril 2012) läser Stéphane Allenou’s berättelse om hur hon drabbades av utbrändhet som följ av att hon inte lyckades hantera verkliga och internaliserade krav och förväntningar på sig själv som mamma då hon inom loppet av 3 år fick 3 barn varav ett tvillingpar, blir min reflektion dels att vi i Sverige har kommit mycket längre i jämställdhetsfrågan och i synen på föräldraskapets villkor, dels att vi saknar en grundläggande debatt och reflektion i vårt samhälle kring vad det egentligen innebär för kvinnor att bli och vara mammor parallellt med kraven på att lyckas förverkliga sig själv genom arbetslivet och karriären. Ett faktum i västvärldens alla länder är att kvinnor, och särskilt unga kvinnor med småbarn, är överrepresenterade när det gäller utbrändhet. I Sverige fokuserar debatten kring detta tragiska fenomen ofta på bristande jämlikhet mellan män och kvinnor, vilket bl.a. har lett till grundläggande förändringar i attityder hos män som idag har integrerat i identiteten av att vara en duglig man och make att dela hushållets bördor med sin fru och att ta hand om barnen på samma villkor som dem.
Denna trend/utveckling har inte ännu slagit igenom i det franska samhället eller i många andra länder utanför Sverige för den delen, men har haft många positiva följer, framförallt för barnen av idag som får uppleva ett närvarande faderskap som tidigare generationer aldrig varit i närheten av. En negativ följdeffekt är att männen idag är lika stressade som kvinnorna, vilket kan anses mer jämlikt ur ett jämställdhetsperspektiv men som ur ett stressperspektiv knappast kan anses vara en framgång. Kontentan är att det finns ett grundläggande fel i hur vi ser på barnuppfostran och familjeliv kontra arbetsliv och karriär i västvärlden som hänger ihop med att vi tar för givet att mamma och pappa ska kunna få ihop ekvationen fokus på barn och deras oklanderliga uppfostran med samma fokus och närvaro på jobbet och karriären. ”it takes a village to raise a child”Trots allt ligger det en viss sanning i det slitna gamla uttrycket att ”Bakom varje framgångsrik man finns det en kärleksfull och stöttande hustru”. Att uppfostra barn med ett fokus och en närvaro som barn behöver är svårt att förena med samma fokus och närvaro på jobbet, oavsett om det gäller män eller kvinnor.

Det svenska samhället har under decennier predikat att livets mening handlar om att vara flitig och produktiv och att jobbet och karriären är det som skapar mål och mening i livet. Trots detta, visar det sig att kvinnor inte förmå förkasta sina biologiska drivkrafter och existentiella behov av att bilda familj, vilket bl.a. visar sig i att svenska kvinnor föder fler barn än sina mödrar och har mer familjefokuserade värderingar – samtidigt som de har oerhörda krav på sig att satsa på jobbet som om de vore ensamstående och fria att lägga all sin tid och allt sitt fokus på karriären. Just nu famlar vi efter lösningar på en omöjlig ekvation som ingen vet svaret på. Kanske måste vi först acceptera att det råder ett systemfel och att de lösningar som vi försökt oss på inte hjälper oss framåt. I Västvärlden är vi benägna att inbilla oss att vi har svaren och lösningarna på allt och vi blickar sällan mot andra kulturer för att finna svaren på våra dilemman.

Nyligen var jag i Bryssel i mitt arbete och passade på att träffa en god vän med afrikanskt ursprung över en middag. Han berättade då den goda nyheten att han skulle bli pappa och att han och hans flickvän som bor i Kamerun var väldigt lyckliga. Färgad av min egen västerländska och inte minst svenska kultur, frågade jag intresserat hur han skulle få detta att gå ihop med tanke på att han själv bor och arbetar i Belgien och hans flickvän och blivande avkomma lever i Afrika? Utan att lägga några värderingar kring rätt och fel kring barnuppfostran och barns behov, blev jag dock under samtalet med min vän påmind om att det finns olika synsätt och lösningar på livets grundläggande frågor och att vi ibland kan ha nytta av att vidga perspektivet för att få rätt perspektiv på saker och ting. I Afrikanska samhällen är det ofta inte så viktigt vem som är mamma och pappa – det är byn och släkten som hjälps åt att uppfostra barnen och att socialisera dem in i rådande värderingar. Min vän berättade t.ex. att han var 13 år innan han visste vem som faktiskt var hans biologiska föräldrar i den community av släkt och grannar som han växte upp i. Min egen erfarenhet av att växa upp i en stor släkt där tanter, onklar och kusiner spelade en viktig roll i min egen uppfostran, liksom min erfarenhet av att själv vara förälder har fått mig att hålla med om uttrycket ”it takes a village to raise a child”. Det handlar inte bara om tid, utan också om att ingen mamma och/eller pappa kan vara allt för sitt barn, lika lite som du kan fylla alla behov som din partner har. Vi behöver mångfald och olika referenser för att lära oss om livets villkor och för att kunna spegla oss i olika identiteter som vi bygger ihop till vår egen. Kanske behöver vi därför börja fundera över våra grundläggande strukturer för att finna lösningar på utbrändhetsproblematik hos mammor och pappor? Är lösningen att lägga på dem mer och mer eller att vidga och fundera över generationernas betydelse och olika släktingars och vänners roll och plats i våra barns liv? Stéphane Allenot som uttalade sig kring dessa frågor i La Philosophie har bl.a. upprättat en hemsida för föräldrar som känner igen sig i detta dilemma www.ilot.familles.com.

2

Har ditt arbete någon mening?

I det franska magasinet ”La Philosophie” pryds aprilnumrets framsida av frågan ”Votre travail a-t-il encore un sens? (Har ditt arbete fortfarande någon mening?). Denna fråga är ett eko av vad miljoner människor runt om i världen ställer sig varje dag som ett sätt att försöka förstå och förhålla sig till ett arbetsliv som för allt fler urholkats på mål och mening. I La Philosophie blir vi påminda om att arbetet för Aristoteles, Marx eller Arendt representerade ett sätt att konstruera sig själv i förhållande till världen, eller att förverkliga de gåvor man fått som människa. Utbrändhet eller burn-out som man kallar det i Frankrike är ett svar på ett arbetsliv där vi känner oss vilsna, där det saknas gränser för vad som är tillräckligt bra, där glädjen i helheten som gruppen kan prestera, bytts ut till en ständig utvärdering och bedömning på individnivå, och där vi aldrig kan känna glädjen i att se att något blir färdigt eftersom i princip alla arbeten blivit abstrakta. Vi gör ett enkelt snabbtest och ber dig reflektera en stund över följande frågor:

·      Hur många timmar arbetar du varje dag – egentligen?

·      Hur mycket pengar kommer du att ha tjänat i slutet av månaden?

·      Hur länge kommer du att ha kvar ditt nuvarande arbete?

·      För vem arbetar du?

·      Gör du ett meningsfullt arbete?

·      Varför arbetar du?

Fram till ungefär 1980 var det enkelt och självklart att besvara dessa frågor, men idag är det för de flesta inte lika tydligt. Tiden du lägger på ditt jobb är svår att utvärdera eftersom din bärbara dator och din smartphone följer dig från det du går upp på morgonen tills du lägger dig på kvällen, minsta lilla ”dötid” kan nyttjas till att läsa några mail eller ta till dig någon ny information. I många yrken är den fasta lönen endast en mindre del av din intäkt och det är de rörliga och prestationsbaserade intäkterna som gör skillnaden. Rörligheten på den globala marknaden och ständiga förändringsprocesser och omorganisationer gör att det är osäkert vilket arbete du kommer att ha om ett år. Motstridiga budskap, mål och processer gör det oklart om du ska tillfredsställa din närmsta chef, företaget i sin helhet eller kunden? I många fall handlar verkligheten dessvärre om att behöva välja eller att bli helt klämd i krav och förväntningar som är oförenliga. Om du är en bankman som arbetar med strukturerade produkter eller en programmerings analytiker, hur förklarar du för dina farföräldrar eller för dina barn vad du arbetar med? I samhällen där det finns arbetslöshetsstöd eller där din ekonomiska trygghet är säkrad på annat sätt, åtminstone för en viss tid, är det svårare att hitta ett skäl till att stanna kvar i ett arbete som du upplever som meningslöst. Inte heller för egna företagare är det lätt att finna mening som grundas på människans djupare drivkrafter om mål och mening. 1920 grundade en entreprenör ett företag och drömde om att en dag kunna ge en blomstrande verksamhet till sina barn i arv. Idag vet en entreprenör att hans/hennes företag kommer att bli uppköpt om 2-3 år eller också behöver den uppfinnas på nytt eftersom förändringstakten är så snabb. En konsekvens av dessa missförhållanden mellan våra djupare behov och det arbete som vi kan hitta att utföra är att allt fler som genomgår sin 40-årskris slutar sitt arbete och bryter upp för att bli konstnärer, bagare, vinodlare eller något annat som är mer överensstämmande med deras längtan efter mål och mening. Något liknande hade varit helt otänkbart före 1950-talet.

Jag återkommer i tankarna till vad Sigmund Freud skrev om i sin lilla bok om 1930-talets Österrike som fick titeln ”Vi vantrivs i kulturen”. I olika inlägg här på bloggen, liksom i mina böcker, har jag skrivit om att vi har skapat en värld som inte längre är förenlig med de eviga mänskliga behov och drivkrafter som vi alla delar. Symptomen på denna ”vantrivsel” i kulturen är den psykiska ohälsan och framförallt århundradets sjuka som den benämns i La Philosophie; Utbrändhet. Jag ska ägna denna första vecka i april åt att fortsätta reflektera om och skriva om detta tema och hoppas på många kommentarer och inlägg från er som läser.

0

Frihet under ansvar präglar Facebook och Google

På DN Jobb kunde vi förra helgen (24/2) läsa om livet som anställd på Facebook och Google i Silicon Valley, skildrat ur några svenska medarbetares ögon. Det är en positiv bild som målas upp, en värld av möjligheter, frihet under ansvar, idéer som tas tillvara i en platt organisation där kulturen bärs upp av människor som är kreativa och högt engagerade i sitt arbete. Jobbet är en livsstil och arbetsgivarna gör allt för att underlätta livet för sina medarbetare. På arbetsplatsen finns caféer, restauranger, cykelreparatör, läkare, gym, kemtvätt, ja allt som man kan tänkas behöva för att få livet att gå ihop samtidigt som man tillbringar så mycket tid som möjligt på kontoret. Jobbet är en integrerad del av livet och det är lätt att fastna i att jobba hela tiden då det finns allt på jobbet, utom sängar. Klimatet är väldigt prestationsinriktat och den typ av personer som anställs i dessa företag har ett högt eget driv. De behöver varken stämpelklocka eller regler utan driver sig själva hårt nog. Problemet vi har idag är att vi har lämnat industrisamhället bakom oss samtidigt som vi försöker tillämpa strukturer som fungerade för det samhället

Det är lätt att uppfatta detta som något enbart dåligt och som en arbetsmiljö som genererar utbrändhet och ett endimensionellt liv som består av jobb, jobb och mera jobb. Samtidigt tänker jag att livet sett som en helhet där jobbet är en integrerad del av livet varit en naturlig del av människans tillvaro ända fram till industrialiseringen då vi lämnade det urgamla bondesamhället till förmån för stämpelklocka och en reglerad tillvaro. Att separera jobb från privatliv och att skilja sin identitet från jobbet är ett relativt nytt påfund. I många delar av världen finns varken en sådan indelning eller arbetsrelaterad utmattning.

Min gissning är att vi i hela västvärlden är på väg mot en typ av arbetsmiljö som liknar den som målas upp i Facebook och på Google där människor finner mål och mening i tillvaron genom att de hittar en plattform där deras egna drivkrafter, förmågor och styrkor kommer till uttryck på ett sätt som gör en indelad tillvaro överflödig. Alla som har levt på en bondgård vet att gårdens sysslor pågår hela tiden och att alla måste dra sitt strå till stacken. Det övriga livet måste inrättas på ett sätt som gör att ansvaret för djuren, för skörden och allt som måste göras fungerar. Problemet vi har idag är att vi har lämnat industrisamhället bakom oss samtidigt som vi försöker tillämpa strukturer som fungerade för det samhället. Framtiden är att öka det egna ansvaret för hälsa och livsstil och att stötta människor via samhället och arbetslivet att kunna axla detta ansvar. Att ha ett jobb som man inte trivs med bara för att ha en inkomst och göra minsta möjliga insats leder inte till något gott varken för den anställde eller för arbetsgivaren. Vi behöver ett nytt sätt att se på liv och arbete och om människor bara blir mer medvetna om sina inre drivkrafter och att hantera en prestationsbaserad självkänsla, kanske vi kan finna en framkomlig väg även ur ett individperspektiv?

0

”Här är Sveriges säkraste jobb”

Under den gångna veckan har media haft ett fokus på de varsel och uppsägningar som sveper över landet just nu och man målar upp en dyster prognos för 2013. Trots, eller kanske på grund av, att Sverige erbjuder sin befolkning väldigt mycket trygghet, känner många en stor oro för framtiden som för många ter sig oviss. Det är lätt att förstå och relatera till att man känner oro när ens jobb är på väg att försvinna och när man inte kan överblicka sin ekonomiska framtid ända in i pensionsåldern. Min poäng som jag vill lyfta fram är att världen ter sig mer och mer oförutsägbar och föränderlig och de svar som vi skulle behöva för att kunna göra tydliga, säkra och långsiktiga prognoser finns inte.

I Sverige har vi satsat alla våra kort på trygghet och hela vårt välfärdssystem bygger på att vi i decennier har haft fokus på framtiden, långsiktigt sparande och en kollektiv kraft att lyfta folket från de osäkra levnadsförhållanden som präglade människors liv i vårt land för 100 år sedan. Vi har lyckats med detta politiska, ekonomiska och sociala projekt som inget annat land i världen, men ingen har talat om för oss hur mycket pengar och hur mycket trygghet vi behöver för att kunna slappna av och faktiskt känna oss trygga. Tvärtom visar det sig att det finns ett psykologiskt samband mellan ju mer man har och därmed ju mer man har att förlora om det går snett, desto mer oro och ångest. Det är dags att höja blicken och se livet från ett större perspektiv. Hur mycket vi än försöker kontrollera och planera för, kan vi aldrig kontrollera livet självt. Trots den medicinska och tekniska utvecklingen kommer vi tex alla en dag att dö utan att kunna ta med oss några tillgångar. Det händer att de vi älskar dör eller försvinner ifrån oss och att vi blir lämnade, det händer att företaget där vi arbetar omorganiserar och vi blir utan jobb. Det är möjligt att den trakt där vi är födda och uppväxta och där vi har våra rötter, inte över överskådlig framtid kommer kunna erbjuda några jobb. Den dag någon vågar uttrycka sanningen som den är och ge människor möjlighet att förhålla sig till sin verklighet utan skygglappar, kan en annan resa börja som på sikt kan leda till att människor lär sig att leva väl i en osäker värld, precis som våra förfäder en gång gjorde, utan att förgås av oro, ångest och sömnproblem.

I en dyster framtidsprognos kan det också tänkas att en del av vårt land kommer hamna under havsytan på grund av att Antarktis isar smälter och havsnivån höjs och därmed slukar delar av kustlandet. Ska vi ägna vårt liv åt att kämpa mot högre krafter som vi inte kan få kontroll över, eller ska vi försöka acceptera livets föränderlighet och oförutsägbarhet och ta konsekvenserna av det? Detta är en den övergripande och mest viktiga frågan för alla människor i vårt land att ta ställning till just nu.

Det stämmer att jobb inom viktiga delar av arbetslivet håller på att försvinna just nu, men precis som vi kunde läsa i bl.a. DN (8/2) kan rätt strategi leda till nya jobb i framtiden. Arbetsmarknaden i vårt land står inte still och ekonomin ser bättre ut på alla nivåer än på väldigt länge. Trots denna relativa säkerhet och trygghet ligger människor sömnlösa på nätterna av oro för vad som eventuellt kan inträffa. Tänk om det är så att livet är det som pågår medan du är upptagen med att oroa dig eller planera för en framtid som du inte kan få grepp om ändå? Jag tror att vi på en kollektiv nivå använder oss av felaktiga strategier för livet och att det är det som vi behöver inse och börja ändra på. Istället för att försöka skaffa oss mer kontroll och koppla känslan av lugn till ett ouppnåeligt läge av kontroll över tillvaron, behöver vi lära oss acceptera osäkerhet och ovisshet och öva oss i att kunna leva med att inte ha alla svar. Det finns miljoner människor i andra delar av världen som inte ens vet om det har någon mat att äta imorgon eller om de själva och deras familjer ska överleva det krig som pågår i deras närhet. Eftersom de aldrig inbäddats i någon ”falsk” känsla av trygghet sover de ändå gott på natten med den trygga förvissningen att sakernas tillstånd inte kommer kunna påverkas om de sover eller ligger vakna och oroar sig. Bättre då att ta vara på nattsömnen och att ha kraft att möta dagen med vakna ögon och ny energi.

Arbetslivets och samhällets strategi går fortfarande ut på att försöka inbädda människor i en känsla av trygghet som är en illusion men som alla vill tro är sann. Den dag någon vågar uttrycka sanningen som den är och ge människor möjlighet att förhålla sig till sin verklighet utan skygglappar, kan en annan resa börja som på sikt kan leda till att människor lär sig att leva väl i en osäker värld, precis som våra förfäder en gång gjorde, utan att förgås av oro, ångest och sömnproblem. Vanligt är istället att vi söker oss till sjukvården för att få hjälp att döva symptomen som vi i själva verket skulle behöva lära oss att ta hand om genom att utveckla inre styrka och mod.

0

Drömjobbet; tung ansvarspost

På DN Jobb (2/12) kan vi lite överraskande läsa om att drömjobbet 2012 är ett arbete med stort ansvar snarare än ett kreativt jobb. Mest eftertraktade är jobb som VD, ingenjör, ekonom, personalchef och entreprenör. Undersökningen som är gjord av Manpower lyfter fram att de faktorer som tydligast utmärker svenskarnas drömjobb är spänning och personlig utveckling, personlig frihet, samt möjligheten att hjälpa andra. Längre ner på listan hamnar hög lön, status och trygghet.
För mig är denna undersökning en bekräftelse på den nya tid som vi är på väg in i som bygger på att de materiella behoven är tillgodosedda. Just därför kan vi sträcka oss mot utvecklingsbehov som handlar om personlig utveckling och andlighet.
Jag har också lyft fram att jag anser att vi i Sverige borde ta ett större ansvar för att rädda världen eftersom vi har det så väldigt bra på ett kollektivt plan. Har man det man behöver för egen del är det rimligt att man tar ansvar för andras välbefinnande och för hur man kan bidra till värden som handlar om andra och om världen i stort. Ur denna synvinkel är det glädjande att konstatera att svenskarna är redo att ta ansvar och att vi känner oss rustade för att ta hand om de enorma utmaningar som världen ställer oss inför. Svenskar har demokratiska värderingar och en lång vana att utgå från jämlikhet och människors lika värden i sin syn på världen. Om denna värdegrund kan få bli plattformen för hur vi axlar ansvarsfulla poster med makt i arbetslivet kan många goda saker hända som kommer andra till del. Sverige är ett land i tiden och vi har en chans att inta en viktig roll i världen om vi är beredda att ta ansvar och kliva fram.

fredrik-bengtsson-drömjobb