0

Medkänsla frigör mer dopamin än sex.

Ett tydligt tecken på att vi klivit in i en ny tidsera som handlar om mer mänskliga och andliga värderingar kan vi se genom en ny artikel om Medkänsla som Svenska Dagbladet inlett (31/8).

Där kan vi precis som i våras läsa om James Doty, alkoholistbarnet som blev neurokirurg och startade ett forskningscenter för medkänsla och altruism vid Stanford i USA. När han var 13 år vände livet – tack vare en kvinna som lärde honom positivt tänkande. Jag har tidigare skrivit om honom och hans revolutionerade forskning i ett inlägg benämnt ”Medkänsla viktigt för vår överlevnad”. Vinklingen i den aktuella artikeln är att knyta betydelsen av medkänsla till hjärnforskningen, bryggan, beviset som vi behöver i vår rationella värld för att våga tro och lita på våra egna känslor och upplevelser.

James Doty berättar att precis som långvarig stress och trauma kan krympa hippocampus och försämra våra minnesfunktioner, kan positiva omständigheter som mycket kärlek, meningsfulla sammanhang och hjälpsamhet förändra nervbanorna i hjärnan. Om man själv mediterar över sina ”snälla” känslor, såsom empati, generositet och förlåtelse, vilket James Doty gör varje dag, visar studier att man därmed kan träna upp sin medkänsla. Det som sker i hjärnan vid dessa övningar är att områden i hjärnan som är förknippade med belöning, bland annat accumbenskärnan, stimuleras och då frigörs dopamin. Det händer när vi får mat, sexuell tillfredsställelse och – så som vårt samhälle har format oss – pengar. Men det som är intressant här är att vår medkänsla med andra kan frigöra mer dopamin än både sex och pengar.

I den ”gamla” tiden eller det materiella samhället utvecklade vi beteenden som handlade om att tänka på oss själva och vår egen vinning. En viktig pusselbit i utbrändhets- problematiken i hela västvärlden handlar om en värderingskrock där samhällets och arbetslivets strukturer och värderingar inte längre överensstämmer med människors värderingar och drivkrafter. I takt med att människors värdesystem gått allt mer i altruistisk riktning med ett ökat sökande efter mening och andliga värden har klyftan mellan det som driver människor och det liv de lever i en tid där de är fångade i ett ”gammalt” system, gjort konflikten ohållbar. I den ”gamla” världens ögon betraktas detta som sjukdom och ett avvikande beteende, enligt den nya tiden vi klivit in i är det dessa människors känslor och värderingar som föder fram det medmänskliga och andligt rikare samhälle som vi behöver för att må bra även på insidan.

Läs artikeln om James Doty här –>

2

Nordeuropeiskt förnuft kontra Sydeuropeisk känsla

De rådande strömningarna på samhälls- och företagsnivå i världen just nu handlar obestridligen om förnuftet, där den ekonomiska krisen lett till åtstramningar och nedskärningar som bygger på en enkel logik som inte ger mycket utrymme för hjärta. Även i Sverige sker neddragningar och effektiviseringar i bolag som gör rekordvinster men där ledningen ser behov av ständiga effektiviseringar för att rusta sig för förändringar på den framtida globala marknaden. Det är naturligtvis ingen slump att denna Nordeuropeiska förmåga till analys, planering och strukturerat handlade lett till att vi i vår del av världen relativt sett är väldigt förskonade från den ekonomiska kris som lamslagit Sydeuropa som alltför länge levt på känslan av att allt går bra och att bekymmer för morgondagen är onödiga. Samtidigt är det intressant att se att vi i båda ”lägren” tampas med en obalans som handlar om att vi tenderar att gå för långt mot den ena polen eller den andra. Just nu är det åtstramning enligt Nordeuropeisk modell som gäller, vilket naturligtvis inte sker helt smärtfritt. En spansk vän till mig som jag diskuterade den spanska ekonomiska krisen med häromdagen beskrev det så här: ”Tänk på oss här i Sydeuropa som har så mycket hjärta, förstå hur det hårda, kalla åtstramningspaketet och företagsklimatet  drabbar oss här!” I Nordeuropa och i Asien har vi redan ett arbetsliv och ett samhälle som primärt bygger på rationalitet och förnuft, vilket å ena sidan ger oss bättre förutsättningar rent ekonomiskt att hantera den rådande krisen, men som samtidigt är orsaken till att så många, trots att vi har det så bra, lider av depressioner och känslor av meningslöshet. Kontrasten till Sydeuropa är slående där en orsak till den rådande krisen handlar om för mycket känsla och för lite förnuft, samtidigt som människor trots kris och oro, är glada och ser ljust på tillvaron.

Nyligen då jag besökte Spanien och gick ut en fredagskväll för att äta middag med några spanska vänner i den lilla byn, blev jag förvånad över att det var så mycket folk på alla restauranger och barer och att det till och med hunnit öppna flera nya ställen de senaste månaderna. Mina vänner skrattade och berättade att det råder undantagstillstånd på helgerna i Spanien, d.v.s. från fredag eftermiddag till söndag kväll ”råder det ingen kris i Spanien”. Då går man ut och har trevligt med familj och vänner, äter gott och försöker stimulera livsandarna för att under veckans andra dagar orka med att leva med de faktiska omständigheter som råder. I Sverige skulle det anses som oansvarigt att gå ut och spendera pengar på krogen när man blivit arbetslös utan utsikter till något nytt jobb och förnuftet skulle för de flesta få styra till att stanna hemma och snåla så mycket som möjligt. I Spanien handlar ställningstagandet istället om livskänslan, om den inte finns där, om livet urholkas på livets små glädjeämnen såsom umgänge med nära och kära över ett glas vin på krogen, då försvinner känslan av mening och det betyder att man är riktigt illa ute. Vad hjälper det att vara förnuftig om livet är utan innehåll och mening, undrar man? Tänk istället om dessa två kulturer och synsätt kunde mötas och forma en symbios? Nordeuropéer sliter och kämpar hela året och är förnuftiga, trycker undan känslor och behov av utlevelse tills de få semesterveckor då man åker till Sydeuropa och lever ut och ger utrymme för känslan. Förnuft och känsla är beroende av varandra och vi behöver alla få dessa parametrar att samspela i vårt liv. I Nordeuropa har näringslivets krassa förhållningssätt och prestationskrav smugit sig in i vårt kärleksliv och i den privata sfären vilket leder till en obalans och psykiska symptom på meningslöshet. I Sydeuropa har istället känslan och den privata sfärens sätt att förhålla sig till livet dominerat arbetslivet vilket lett till ineffektivitet och brist på lönsamhet och strategiskt tänkande. Vad kan vi lära oss av varandra för att nyttja rätt dimension av oss själva vid rätt tillfälle istället för att vara polariserade i antingen- eller tänkande?

2

En av 10 ungdomar i Sverige tycker att livet är meningslöst!

På DN’s förstasida (7/5) förmedlas hur vi egentligen mår i Sverige idag. Mer än en av tio unga i åldern 15-24 år upplever att livet är meningslöst. Tre av tio tycker att livet är svårt och fyra av tio känner sig stressade av alla förväntningar. Trots att jag är väl insatt i att det är denna dystra bild som speglar verkligheten för så många blir jag ändå chockerad då jag tar in digniteten av den psykiska ohälsan i vårt samhälle. Det är en tickande bomb som kommer att explodera och skapa förödande konsekvenser i framtiden, eftersom psykisk ohälsa i den ålder i livet då livet borde te sig som ljusast, knappast bäddar för att medelålderskriser och ålderdomens påfrestningar ska gå omärkta förbi. Studien, den s.k. ungdomsbarometern omfattar 10.000 ungdomar och är statistiskt representativ för hela ungdomspopulationen i vårt land. Allt vi behöver veta om vad som skapar mål och mening i livet går att utläsa i den symptombild som ungdomarna visar upp och uttrycker i form av stress, ångest, depressioner och utbrändhet. Jämfört med ungdomar i de flesta andra länder i västvärlden just nu kan man konstatera att svenska ungdomar lever i ett land där det råder politisk och ekonomisk stabilitet, den materiella standarden är en av de högsta i världen liksom förutsättningarna för att själv formge sitt liv enligt sina egna preferenser och drömmar. Dessutom är svenska ungdomar hälsomedvetna och satsar många timmar i veckan på gymmet för att se vackra och vältränade ut. På ytan är med andra ord allting så perfekt det kan vara och när man betraktar Sverige utifrån kan de upplevas som rena himmelriket på jorden. Ändå, fattas själva grunden för det som människor behöver för att känna att livet är värt att leva och att framtiden ter sig lockande och ljus. Jag tror att alla som läser denna upplysande och förfärande artikel ställer sig frågan vad detta beror på!?
De svar och tolkningar som ges i artikeln handlar om konsekvenserna av stressen och pressen i tillvaron, kraven på de unga ökar år från år och det gäller att vara bäst och i topp på livets alla områden för att duga. Prestationshetsen i det totala livet närmar sig rent elitistiska nivåer. Men vad händer när man trots toppresultat och ständig bekräftelse på den egna dugligheten ändå upplever en inre tomhet och en känsla av meningslöshet i tillvaron? De flesta ungdomar saknar vuxna att beskriva sina känslor för och eftersom de är så duktiga och framåt tolkar såväl föräldrar och skola det ofta som att allt är bra. Vi går ju som bekant bara på utsidan när vi bedömer hur någon mår…

Vad är livet värt när man upplever att jobbet och karriären är det viktigaste i mammas och pappas liv och att det redan i tidig ålder handlar om att skaffa sig så många aktiviteter som möjligt och att topprestera i samtliga för att duga och känna sig viktig? Bristen på närvaro och förmågan att vara istället för att ständigt prestera är allmänt utbredd och de flesta ungdomar som jag möter i mitt arbete har ingen erfarenhet av en period i livet som byggde på lek och kravlöshet. Ansvaret för hur våra barn och ungdomar mår är primärt föräldrarnas eftersom det är i den lilla världen, i hemmet som grunden för självkänsla och självbild formeras. Skolan och andra sammanhang i fritidslivet har ofta en roll i uppfostran som går ut på att lära sig att prestera, att lära sig saker och att bli bra på det man gör. Det ligger inbyggt i dessa system och aktiviteter att det handlar om prestation på ett eller annat sätt. Avsaknaden av en stabil grund i familjesituationen som skapar en sund självkänsla och en känsla av mening i livet gör att skolan och fritidsaktiviteterna blir arenan för att skaffa sig ett värde genom att prestera. Snabbt lär sig barnet att det är genom att prestera som man gör sig synlig och som man får den nödvändiga bekräftelsen på att man är bra. Det är detta som blir grogrunden för utvecklingen av en prestationsbaserad självkänsla. Jag är vad jag gör och inte någon för den jag är. Det är det grundläggande värdet som människa det handlar om och ett maskinellt tänkande där vi blivit resultatet av våra prestationer som räknas. Endast om vi förstår dessa samband kan vi förstå varför våra barn och ungdomar inte klarar av att misslyckas och pressar sig själva till det yttersta för att vara duktiga. Att förlora innebär att man tappar hela sig själv och landar i känslan av att vara utan värde – värdelös helt enkelt. Och om jag känner mig värdelös, vad är livet egentligen värt då?

Situationen är så alarmerande som den kan bli och vi måste börja agera omedelbart och se det som allas vuxnas ansvar att bidra till att vända denna trend. Samhället kan och bör stötta med professionell hjälp och stöd i form av psykologer, fokus i skola och i andra strukturer men det är i hemmet som vi kan göra en verklig skillnad. Vad väljer du att göra för de ungdomar som finns i din närhet?

0

”Män har svårare än kvinnor att prata om sin egen död”

Att döden är något av ett tabuämne i vår kultur är något vi alla är väl medvetna om. På DN debatt (10/3) kan vi läsa om hur särskilt männen i vårt samhälle även då livet går mot sitt slut, tiger om sina känslor och tankar kring döden. I undersökningen som gjorts framgår att åtta av tio svårt sjuka kvinnor initierar samtal om sin kommande död med specialiserad omvårdspersonal, men hos män i samma situation är det endast tre av tio som öppnar sig för denna möjlighet. Analysen i artikeln landar i att den manliga oviljan att visa sig svag inför andra håller i sig även inför döden.
Min reflektion när jag läser artikeln är att det inte handlar om ovilja hos männen att lätta på sitt hjärta, utan om en oförmåga. Ännu handlar den gängse mansbilden mycket om att vara stark, vilket förknippas med att inte visa tecken på sorg eller svaghet oavsett vad som händer i livet. Att bryta detta ideal som man ägnat hela sitt liv åt att leva upp till, när man dessutom är svag och i stort behov av att hålla ihop sig själv för att kunna vara stark för sig själv och för omgivningen, är en oerhört svår uppgift. Samtidigt som jag vet att många män upplever en känslomässig isolering och saknar något att kunna prata med på ett öppet sätt om hur de känner i svåra situationer i livet, är min upplevelse och erfarenhet att det håller på att ske en attitydförändring som går mot en öppning snarare än mot en stängning.

I mitt företag där vi jobbar mycket med prestigefyllda organisationer i näringslivet, har det skett en successiv förskjutning de senaste åren från en klar dominans av kvinnor som sökt stöd och vägledning hos någon av våra psykologer till att idag vara 50/50 eller där omkring. Män har naturligtvis samma behov av att få ventilera sina tankar och känslor om relationer, om mening, om ork, egen och anhörigas sjukdom o.s.v. Många män som vi möter på vår mottagning idag är däremot medvetna om att de saknar vänner som de kan diskutera sina livsfrågor med. Det vanliga är ännu att män umgås kring aktiviteter av olika slag och diskuterar jobbet, bilen, politiken eller andra opersonliga ämnen. I en värld som ställer allt större krav på självkännedom och där männen mer och mer investerar sin tid och sitt fokus på barnen och familjen är det naturligt att deras behov av bollplank närmar sig kvinnornas. Kvinnor har däremot av tradition ofta en syster, en mamma och/eller väninnor som hon kan anförtro sig åt och är därmed inte alls lika utlämnad till sig själv då hon ställs inför en svår livssituation som hon måste hantera.
Det perspektiv jag vill föra in i debatten handlar om att männens behov av samtal om döden eller andra existentiella frågor har blivit större i takt med att mansrollen har förändrats och han ”tvingats” utveckla sin sociala och känslomässiga kompetens för att kunna ta sig fram i såväl yrkeslivet som i privatlivet. Tidigare var familjens relationer och uppfostran av barnen kvinnans angelägenhet och männen arbetade med maskiner istället för med människor, vilket gjorde att deras upplevda behov av samtal om sitt känsloliv var mer begränsat. Idag behöver män utveckla denna självreflekterande förmåga genom hela livet, vilket gör att de med tiden också kommer ha lättare att prata om döden och sina tankar om den när väl den stunden kommer. Utmaningen vi lever med just nu handlar om att kunna bemöta män som är 50 år och äldre som har vuxit upp i ett samhälle där de som pojkar och unga män fick lära sig att tiga istället för att prata för att uppfattas som manliga, medan de nu lever i en tid då de inte kan undgå att ta in och behöva bemöta olika existentiella frågor. Slutsatsen blir att det finns ett stort kompetensutvecklingsbehov för män mitt i livet gällande personlig utveckling och att det kanske bör ses som en investering för framtiden att gå i terapi för att utforska sitt inre medan tiden ännu är…

0

Saknar du förmågan att känna dig nöjd?

En gång i tiden var du ett litet barn med en medfödd gåva – förmågan att känna dig nöjd. Det krävdes inte så mycket; du somnade gott efter att ha ätit dig mätt vid mammas bröst, du jollrade förtjust när mamma och pappa log mot dig, skrattade och fick dig att känna dig viktig och betydelsefull. Du visste när du var hungrig och när du var trött. När du var ledsen eller glad kunde du uttrycka dina känslor och få din omgivning att förstå och möta dig i din upplevelse. Du var ett barn som oavsett om du levde för hundratals år sedan eller vilken världsdel du föddes i, delar du den mänskliga förmågan att födas med instinkter och en naturlig närvaro i nuet och till dina egna behov. Vad hände sen?

I mitt arbete möter jag dagligen människor som är lyckade, vackra och framgångsrika – duktiga flickor och pojkar som använder all sin energi för att prestera på jobbet och anamma alla de attityder, koder och ideal i samhället som visar på att du är en lyckad och bra person. Tillvaron handlar redan i tidig vuxenålder om att springa så fort man orkar för att hinna med så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. Ju snabbare desto bättre. När parrelation och barn kommer in i bilden vet många inte hur de ska få tillvaron att gå ihop längre eftersom yttre och inre krav på prestation och perfektionism inte minskar på något livsområde. I denna livsfas, då många är mellan 30 och 40 är det allt fler som går sönder på insidan av en kravfylld tillvaro som inte går ihop. Som jag tidigare har skrivit om här på bloggen är det småbarnsföräldrar och framförallt kvinnor i denna åldersgrupp som lider mest av stressrelaterad ohälsa och som går in i sjukskrivning. Vart tog det goda livet vägen? Ska det vara så här?

Drivkraften för alla duktiga är sökandet efter bekräftelse på sitt värde i en värld där prestation och materiellt välstånd blivit normen framför alla andra. Hur mycket framgång behöver man för att duga? Hur mycket pengar behöver man tjäna för att vara någon att räkna med? I sökandet efter svaren på dessa frågor upplever många att de saknar en gräns, det vill säga de hittar inte punkten i sig själva eller i den yttre världen där det går att få känna sig nöjd. En topprestation övergår genast i en ny, väntande utmaning och man glömmer bort att glädjas åt det som är bra här och nu. På dagarna jagas du av strävan framåt mot mer och bättre och på kvällarna och nätterna av grubbel och oro över det som varit och där du inte lyckats som du föreställt dig. Känslan av otillräcklighet har blivit en ständig följeslagare som förpestar tillvaron och som hindrar dig från att någonsin känna dig nöjd med dig själv. Hur kunde det bli så här? Vart tog den ljusnande framtiden vägen? Livet är det som pågår just nu och möjligheten till nöjdhet finns bara i nuet. En gång i tiden visste du allt detta och svaren på vad du behöver finns inom dig. Det kräver mod att resa sig upp och ta ställning för att vara nöjd i en tillvaro baserad på kravet på mer och bättre. Möjligheten finns där och valet är ditt – frågan är vad som kräver mest mod; att leva och ta vara på sitt liv eller att springa ifrån sitt liv med hoppet om att någon, någon gång ska ge dig kvittot på att du är bra?

0

Gästbloggare: Anette Siri Simran

Denna vecka inleder vi med att Anette Siri Simran, Yoga instruktör inom ABLE Lounge delar med sig av några tankar kring självbild och vad yogan kan bidra med för att hjälpa oss att finna en bättre balans i oss själva och i relation till vår omgivning.

 

Spegel spegel på väggen där – duger jag som jag är?

 

Är det inte så vi omedvetet tänker när vi tittar oss i spegeln, eller fångar en glimt av oss själva i skyltfönstret. Vi kollar och checkar av, är jag acceptabel, kommer jag bli godkänd av omgivningen, eller vår största fasa – bli ratad, inte få vara med, utesluten. Vi vill duga och gärna ännu mer om det går. Men det är svårt, och blir svårare och svårare. Ungdomsfixeringen råder, smalhetens ideal har förseglats med blod och de självlysande tändernas århundrade har invigts. Vi kämpar mot tiden som obönhörligt sätter sina spår, inte ens de som är unga nu går säkra. Vid tjugo kan för mycket skrattande ha satt sina spår vid mungiporna, och kunskapstörstandets uppoffringar av nattsömn visa sig mellan ögonbrynen. Nej det duger inte, vi duger inte – enligt de ideal som dagligen och oupphörligen matas in i våra sinnen genom media som vi kanske själva väljer eller ofrivilligt måste ta in på den offentliga platsen.

Inom yogan finns ett ordspråk och en vägledning  ”Look at yourself in the mirror of Grace” –  se på dig själv i själens spegel, se ditt inre, tillkännage det vackra i dig, det som lyser och som är ditt riktiga jag. Se förbi ego och inprogrammerade rädslor, lär dig att bottna i ditt riktiga Jag, det som dina verkliga vänner och familj älskar, det som du behöver börja värdera, förstå och älska hos dig själv.

I den svenska filmen ”Ego” möter vi människor som tappat bort sina känslor och helt lever efter ytan av vad ögonen vill se och ego värderar.  Hur låter den inre rösten då när man ser sig i spegeln – kritisk, dömande och kanske till och med hatisk. Att hata sig själv, vilken outhärdlig situation och stor sorg.

Den yogiska visdomen som är djupgående och beprövad lär oss att vi egentligen hela tiden har makten till förändring,  att vi kan välja hur vi vill ha det. Vi kan ta kontrollen över det negativa inre babblet med en moteld av kärlek och medkänsla för oss själva. Livet är kort så börja nu, träna dig i att se ditt vackra inre jag i spegeln, använd positiva tankar – vad fin jag är, jag lever, jag har hälsa, jag har så mycket att ge, jag har ett liv att leva. Den svarta spegeln av självkritik som bara ser ytan eller själens spegel av egenvärde som ser det sanna – vilken väljer du?

Anette Siri Simran, Yogalärare och ayurvedisk terapeut
Klasser och workshops på Able Lounge
Föreläsningar och seminarier på företag

0

Flight – en film om förnekelse och befrielse

Den amerikanska filmen Flight av Robert Zemeckis med Denzel Washington i huvudrollen, som flygkapten med missbruksproblem, är värd att se för alla som funderar över mänskliga beteenden. Filmen har många olika bottnar men illustrerar framförallt plågan av att vara ett offer för destruktiva beteendemönster som man inte förmår bryta trots att katastroferna hopar sig runt omkring. Förnekelsens kraft är oerhört stark och det är svårt, ibland t.o.m. omöjligt att sluta missbruket eftersom det ju en gång uppstått som ett sätt att hantera svårbemästrade känslor. Många människor idag har råd och möjlighet att missbruka i fred utan att omgivningen förstår vad som pågår. Den yttre friheten att köpa och införskaffa den eller de droger man behöver är väldigt stor vilket gör att missbrukaren kan ”gömma sig” bakom en tjusig och till synes välfungerande fasad. Ingen klagar på att det inte fungerar på jobbet, partner, barn och vänner må fly sin väg men det är många människor som skiljer sig och har familjeproblem så detta kopplas inte alltid samman med att det finns bakomliggande missbruk.Saknas gränser kan den totala friheten göra att vi både känner oss vilsna och tappar bort oss i den yttre världens frestelser.

 

Många människor lider idag av att de inombords håller på att gå sönder och de längtar efter gränser och att någon ska se hur det verkligen står till – men eftersom de har råd och möjlighet att upprätthålla den yttre fasaden blir de mer och mer inlåsta i sitt inre fängelse och hittar ingen utväg. Att sluta på egen hand är i princip omöjligt, oavsett om missbruket handlar om alkohol och droger som i filmen, eller sex, spel, sociala media eller något annat. För en del som till slut hamnar i fängelse på grund av vad de ställt till med upplevs fångenskapen och det abrupta slutet på missbruket som en stor befrielse och lättnad. Detta gäller för missbruk och för andra destruktiva beteendemönster.
Albert Speer, Hitlers arkitekt och sedermera Rustningsmininster för det Tyska Riket som tillbringade 25 år i fängelse efter andra världskriget, uppgav senare att tiden i fängelset som satte stopp för honom, var de lyckligaste åren i hans liv. För mig handlar temat om frihet kontra gränser där vetskapen om vart gränserna finns ger en känsla av trygghet. Saknas gränser kan den totala friheten göra att vi både känner oss vilsna och tappar bort oss i den yttre världens frestelser. Jag har skrivit mycket om detta tema här på bloggen och inser mer och mer hur viktigt det är att vi arbetar med balansen mellan våra behov av att känna oss fria och känslan av trygghet i oss själva. Att hamna i fängelse kan bli en ersättning för de föräldrar, den yttre auktoritet, Gud, Buddha eller vilken högre kraft och makt man än må tillbe men som väldigt många människor saknar förankring i i vår sekulariserade tid, vilken dessutom präglas mycket av fri uppfostran och frånvarande föräldrar. Hur vi lär oss att sätta våra egna gränser och att förankra oss i ett inre värdesystem som reglerar våra beteenden framstår som det allra viktigaste för oss alla att reflektera kring.

0

”Att lägga livet tillrätta”

I lördagens DN (9/2) kunde vi läsa en mycket intressant och tänkvärd kolumn av Lena Andersson som visade på kopplingen mellan islam och det tidiga folkhemmet. I olika artiklar och i media överhuvudtaget har vi under senare år fått lära oss mycket om islam och hur detta idésystem går ut på att i allt kartlägga människans liv och behov i syfte att tygla, ordna och vägleda bort från kaos. Det finns regler och rekommendationer om i princip alla mänskliga fenomen som visar människan en väg som hon bör hålla sig till för att vara en god människa. Det instinktiva och irrationella i människans väsen finns det ingen plats för – det måste underordnas de kriterier som koranen dikterar.

I Sverige och i andra länder revolterar vi mot den fundamentalistiska formen av islam och står upp för våra frihetsvärderingar och rätten att få leva sitt liv utifrån egna beslut och avvägningar. Vi tycker ofta synd om människor som vi upplever är förtryckta av islams stränga lagar och ser inte kopplingen mellan islam och vår egen stränga ”religion” som dikterades av framförallt makarna Myrdal och det tidiga folkhemmet. Även Folkhemmets grundare och förespråkare hade analyserat och tänkt ut ett sofistikerat och heltäckande tankesystem kring mänskligt liv och leverne som socialdemokratiska kommunalråd med emfas propagerade för under mitten av 1900-talet. Både islam och folkhemmets filosofi skulle kunna sammanfattas med att allt är ombesörjt, ingen lämnas i osäkerhet, saken är klar, formulerad och utredd, skriver Lena Andersson i sin upplysande artikel. Folkhemmet uppstod som en politisk och kollektiv rörelse för att hjälpa svenska folket att organisera sig ur fattigdom genom utbildning, uppfostran, goda seder och bruk. Ansvar och plikt blev ledord och känslolivet och de andliga dimensionerna av tillvaron försattes på undantag. På samma sätt som islam en gång resulterade i en högstående kultur där människor var innovativa, konstnärliga och förfinade, har det svenska folkhemmet format våra tankesystem och sätt att förhålla oss till oss själva och till livet på ett sätt som lett till framgång sett ur samhällssynpunkt.

Den svenska välfärden hade sannolikt inte kunnat förverkligas utan folkhemmet som bakomliggande psykologisk, praktisk och social struktur. Idag betalar såväl muslimer som svenskar ett pris för att ha formats av dogmatiska strukturer som reglerat tillvaron under flera generationer. I Sverige är de flesta helt omedvetna av denna påverkan eftersom Folkhemmet uteslutande nämns som en positiv kraft och faktor i vår kultur, något att vara verkligt stolt över! Jag håller med om det positiva som Folkhemmet fört med sig men jag ser också dagligen dess baksida. Människan är och har alltid varit irrationell och inte enbart rationell, hon har alltid haft känslor och upplevelser som är unika och som inte låter sig inordnas i fack och system. Hon har alltid sökt efter mål och mening i tillvaron och behövt förhålla sig till de stora existentiella frågorna kring liv, död och mening. Folkhemmet utrotade religionen och fattigdomen i ett svep och förkunnade att meningen med livet var att hålla det snyggt och rent omkring sig och att följa sin plikt att arbeta och betala skatt. Idag räcker inte dessa livsmål till för att skapa mål och mening för människor men Folkhemmet kastade ut barnet med badvattnet och i den storstädningen försvann den naturliga och folkliga kompetensen att förhålla sig till livet som en hel människa.

Idag kan svenskar mer om islam än om Folkhemmet och jag tror att vi behöver öka medvetenheten om hur vi har påverkats av denna genomgripande livsfilosofi i vårt samhälle för att ha en chans att frigöra oss och hitta fram till en ny övergripande filosofi kring vad livet går ut på för att kunna förankra vår identitet och våra livsval i något som är större än det egna livet. Folkhemmet fostrade oss till att bli det mest kollektiva landet i världen med en generell samsyn på vad livet gick ut på. Kraften i detta skapade det samhälle som vi lever i idag. Nu har pendeln svängt åt andra hållet och vi har gjort oss mer fria och strävar efter att vara mer individuella i våra livsval än någonsin tidigare, utan att ha gjort upp med Folkhemmets ideal som handlade om att jämföra sig med alla andra, att lyssna utåt och inte på sig själv och att lägga upp sitt liv enligt en förutbestämd mall kring rätt och fel. I detta gränsland hittar vi kärnpunkten som leder till psykisk ohälsa i vårt land och i vårt tid; vi drivs av behov och värderingar som handlar om frihet att bejaka oss själva och vårt liv, samtidigt som vi håller oss tillbaka och omedvetet styrs av kollektiva normer och ideal som grundlagts av Folkhemmet. Har du någonsin frågat dig själv hur Folkhemmets idal påverkar dig i ditt sätt att se på dig själv och hur du väljer att leva ditt liv?

 

0

Att våga välja och förmågan att kunna begränsa sig

A Special World 

A special world for you and me
A special bond one cannot see
It wraps us up in its cocoon
And holds us fiercely in its womb. 

Its fingers spread like fine spun gold
Gently nestling us to the fold
Like silken thread it holds us fast
Bonds like this are meant to last. 

And though at times a thread may break
A new one forms in its wake
To bind us closer and keep us strong
In a special world, where we belong.

–       Sheelagh Lennon –

De sista åren har jag regelbundet fått mail av människor, män och kvinnor och framförallt ungdomar, som ställer frågor kring hur de ska våga öppna sig för kärlek och våga knyta an till en person som de har mött och som de tycker om, med tanke på att de har så dåliga erfarenheter av att bli svikna. Människor har i alla tider känt sig svikna i kärlek, ofta på grund av att känslorna inte varit besvarade eller på grund av någon annan yttre anledning som gått att urskilja och förklara. Det nya med att bli sviken i kärlek idag handlar om fenomenet att även om allt är bra och man är lycklig i en relation så går det ändå inte att lita på den andres uppriktighet eller förmåga att göra ett val. Alla dörrar hölls öppna och många dejtar flera olika personer parallellt.
Sexualiteten är något många skiljer från känslor och det blir mer och mer vedertaget att ha sexuella och därmed intima relationer med flera, samtidigt som man lever i en kärleksrelation som man anser att man är lycklig med och vill satsa på. Lögner och manipulation är vanligt förekommande och detta skapar för många en stor osäkerhet kring relationer, sexualitet, identitet och inte minst känslan av värde. Häromdagen fick jag ett mail från en ung man i 25-årsåldern som beskrev att han redan var så besviken på människors beteenden, brist på värderingar och moral att han gått i baklås och inte längre förmådde öppna upp för kärlek. Alltför många svek och oförutsägbara vändningar och manipulation hade resulterat i att hans känsloliv gått i baklås och att han som ren överlevnadsstrategi hade distanserat sig från relationer och därmed kärlek sedan en lång tid tillbaka. Han upplevde att han ”kastat bort nycklarna” och inte kunde ta sig ur detta tillstånd på egen hand.
Jag känner mig alltid bekymrad och beklämd när jag möter människor som så tidigt i livet fått en så negativ bild och upplevelse av kärlek och relationer, men jag har kommit att inse och förstå att vi i västvärlden idag har skapat en värld som har gått över styr och som vi inte mår bra av. I den globala världen har livet blivit allt mer fragmenterat, anonymt och splittrat parallellt med att vi har ett dagligt smörgåsbord av möjligheter och val att förhålla oss till som vi inte vet hur vi ska hantera. Som motvikt till detta behöver vi utveckla en stabil relation till oss själva så att vi får ett ankare i tillvaron som bygger på en stabil självkänsla och en klar självbild som stöd för att göra riktiga och kloka val i livet. Förutsättningen för detta är trygga, stabila och kärleksfulla relationer som gör att vi känner oss sedda, uppskattade och älskade. Vi har alla behov av att få uppleva att vi betyder något för någon. Tyvärr har utvecklingen gått i helt motsatt riktning, vilket gör att vi lever i torftiga relationer med mycket frustration och smärta och är förhindrade att utvecklas till de trygga och stabila personer som vi behöver vara för att kunna leva väl i dagens och morgondagens samhälle.
Den största sjukan i västvärlden idag är bristen på tillit – många upplever att det inte går att lita på någon eller på att något är sant och vad det ser ut att vara. Detta kan man antingen hantera genom att försöka skaffa sig kontroll över omgivningen vilket för många leder till utbrändhet, eller genom att utveckla en känslokyla som gör att man är distanserad och låter bli att knyta an eller förvänta sig något av någon. En sådan livshållning leder på ett sätt till en känsla av frihet och mindre lidande – men det är ett torftigt liv att leva utan kärlek, eller hur?

Fredrik-bengtsson-våga-välja-kärlek

0

Modet att vara sig själv

Den 14 december satt jag bestört på en flygplats och tittade på CNN där man skildrade det fruktansvärda skottdramat i Connecticut, USA där en ung man störtade in på en skola och sköt hejdlöst omkring sig. 30 personer, varav de flesta barn, omkom och de som överlevde kommer få leva med traumat för resten av sitt liv.
Världen var i bestörtning över detta drama, alldeles särskilt eftersom det var veckan före jul som i hela den kristna världen innebär en fridens högtid. Att ondskan så brutalt kliver fram och visar sitt ansikte mitt i den stundande julfriden blir extra chockartat. CNN skildrade dramat ur alla tänkbara synvinklar och gav alla detaljer som gick att vaska fram. Skolpersonal, räddningspersonal, polis och läkare från sjukhuset dit de överlevande med skador hade förts fick uttala sig. Alla var samlade, fokuserade och väldigt rationella, så som människor gärna blir i situationer som kräver att känslolivet läggs på is för att man ska klara av att hantera sin uppgift.
Efter någon timme var det dags för president Obama att hålla sitt tal till de drabbade och till folket för att visa sitt deltagande. Innan han kom upp spekulerade journalisterna om vad han skulle säga i sitt tal och man enades om att det var tradition att den amerikanske presidenten framträdde i TV i situationer som denna, för att just visa sitt deltagande i de drabbades sorg men utan att föra in någon politik i talet. Diskussionen om USA’s generösa vapenlagar var redan igång och kritik riktades mot att så allvarliga olyckor kunde hända i landet både nu och tidigare, men man enades om att presidenten inte skulle kunna nämna denna starkt politiskt känsliga fråga i detta sammanhang.
Det tal som Obama väl gav var något av det mest gripande som jag har hört i mitt liv. Det var en man, en förälder som talade till de sörjande med ett deltagande som var genuint och mänskligt. För första gången i amerikansk historia kunde världen få se att även en president är en människa med känslor, som kan fälla tårar och uttrycka sina känslor i en värld som hittills dominerats av vita, amerikanska män till synes befriade från några andra känslor än de som kan uttryckas med ett brett leende. Här fanns en president som var en människa och som samtidigt förmådde vara professionell och välja att kommentera vapenlagarna trots att det uppfattats som omöjligt av de politiskt kunniga journalisterna.
Obama talade om att man måste komma tillsammans över partigränserna och se över detta och att vapenlagarna är en fråga som borde stå över politisk uppfattning. Med sitt tal visade Obama att han är en man för framtiden, en brygga mellan den gamla och den nya världen – en sann företrädare av the Cultural Creatives – som jag skrivit om här under de senaste veckorna. Obama visar världen att man även som president kan och bör vara förankrad i värderingar som går utöver den personliga vinningen och att man först och främst är en människa även om man råkar vara president i USA och en av världens mäktigaste människor i sitt yrkesliv. Obama går sin egen väg och visar en stor portion mod – han bereder vägen för män världen över att våga kliva fram, visa sina känslor och sin rationalitet istället för det mer endimensionella ideal som rått fram tills nu. Den nya tiden handlar om att hela och att få vara en hel människa i en värld som uppfattas som en helhet.

Fredrik-Bengtsson-Modet-att-vara-sig-själv