0

Därför har vi sex.

I SvD (23/10) kan vi läsa om en ny intressant studie från University of Toronto som lyfter fram konsekvenserna av sex för vår hälsa.

Forskarna delade upp de vanligaste anledningarna till att man har sex – och de som är mest relevanta i långa förhållanden – i två motivationskategorier: närmande och undvikande. Närmande motiv söker ett positivt utfall (”jag vill öka intimiteten med min partner”), medan undvikande motiv grundar sig i att man vill komma runt ett negativt dito (”jag vill undvika en konflikt”). Det visade sig att deltagarna kände sig mer tillfreds, både sexuellt och i relationen, när de hade sex av närmande, positiva skäl. De upplevde också större lust vid dessa tillfällen. När de hade sex av undvikande, negativa skäl, var resultatet det motsatta. Forskningen visade dessutom att motiven bakom sexualakten påverkade partnerns tillfredsställelsegrad. När någon hade sex av närmande skäl kände partnern större lust och mer tillfredsställelse i relationen. Det motsatta gällde även här. Den intressanta frågan blir följaktligen: är det bättre för förhållandet att inte ha sex överhuvudtaget än att ha det av undvikande skäl?

Studien är relevant utifrån att vi lever i en tid där vi har den äkta kärleken och passionen som ideal, vilket i hög grad påverkar hur vi relaterar till förhållanden och långa relationer. Äkta kärlek och passion följer inga regler och uppstår som en följd av ett djupt möte mellan två personer där kön, ålder, socialgruppstillhörighet, status och andra yttre faktorer inte spelar någon roll. Att våga öppna sig för denna ofta mer okonventionella form av kärlek kräver mod och krockar ofta med vårt mer rationella jag där de yttre formera av vad som är lämpligt och önskvärt säger något helt annat. Det är därför väldigt vanligt att vi följer impulsen och passionen när vi är yngre och känner oss fria att leva ut och söka oss fram till en vuxenidentitet, eller också som äldre då vi har familjeliv och karriär bakom oss och på nytt kan våga ta ut svängarna och ta våra djupare behov på större allvar.

De som mest kommer i kläm är människor mellan 25-45 som behöver få ihop det rationella livet med det känslomässiga. Man kan fundera på om det inte finns något samband mellan att denna grupp i samhället är den som påvisar störst insjuknande i psykisk ohälsa och den krock mellan det yttre och inre livet som studien om sex sätter fingret på?  ”There is no such thing as a free lunch” heter det, och hur vi än väljer får vi ibland betala ett pris som vi helst skulle vilja slippa. När vi väljer den rationella vägen vinner vi ofta omgivningens bekräftelse på att vi duger och är bra och alla är tillfreds. Ibland tar dock hjärtat stryk och själen mår dåligt när vi går och lägger oss med någon som vi egentligen saknar lust att vara nära. Det omvända gäller då vi följer våra inre behov, då är hjärtat och själen tillfredsställda medan vi ofta får utstå omgivningens negativa blick och synpunkter på de val vi gör. Den nya tidsålder vi lever i handlar om att vi får ihop det yttre och det inre livet och eftersom vi länge levt med en överbetoning på det yttre, rationella livet på bekostnad av vårt känslomässiga och själsliga liv, innebär vägen framåt att vi lyfter fram vårt inre i allt högre utsträckning. Att utveckla modet att vara sig själv blir därför det allmängiltiga receptet för att komma framåt.

Läs artikeln på SVD här–>

0

Lyssna inte på alla domedagsprofeter.

Hanna Hellquist skrev en krönika i DN (18/10) där hon fångar och beskriver de irrationella aspekterna av kärleken. Hon skriver att några av de sämsta besluten som hon fattat i sitt liv varit ivrigt påhejade av hennes omgivning, medan sådant som hon verkligen velat alltid bemötts med stort motstånd. Jag tycker att andemeningen är väl värd att lyfta fram eftersom den sätter fingret på något väldigt centralt och typiskt för vår svenska kultur.
Hanna Hellquist benämner denna vår utbredda tendens att relatera till världen och till livet som ett matematiskt förhållningssätt; ”Det här är vad du ger upp säger de, och så radar de upp en massa saker som ju faktiskt låter vettiga eftersom man ännu inte vet vad man får. Men de räknar inte med kärleken man känner, för just den grejen går inte att räkna på”.
Själv har jag ofta benämnt detta fenomen som det överrationella samhället, en kultur där vi förhåller oss till livets När det gäller beslut som kommer från en själv, då gör man bäst i att slå dövörat till och strunta i vad omgivningen råder en tillalla dimensioner utifrån en teknisk, ekonomisk och ingenjörsmässig grund. Ena sidan av detta praktiska ”mynt” är att vi är effektiva och framgångsrika i yrkeslivet. Parallellt lider vi av depressioner, sömnproblem och ångest som har sin grund i en bristande känsla av mening, existentiell tomhet och/eller komplikationer i våra relationer. Kärleken är inte rationell och låter sig inte fångas i några praktiska ramar. All tid och uppmärksamhet vi ägnar åt våra husdjur kan tyckas helt irrationell eftersom detta tar tid från arbete eller andra ”nyttiga” sysselsättningar. Innan vi får barn kan vi inte föreställa oss att ställa så mycket av våra egna behov åt sidan för någon annan. Alla som har upplevt stor kärlek och passion till en annan människa vet att känslan av förundran och lycka inte kan mätas i pengar eller är särskilt rationell. Ibland ställer kärleken till och med livet på ända och får oss att fatta beslut som är helt irrationella och som helt går emot vad som anses vara lämpligt, praktiskt och logiskt i andras ögon.
Välsignade är de som har vänner och närstående som förmår sätta sig själva och sina egna perspektiv på rätt och fel åt sidan för att möta och spegla andra utifrån vem de är och vad de behöver just där och just då. Kanske finns det inte någon upptrampad väg som vi alla måste gå och följa för att duga och vara ”lyckade”?

Många av de psykiska symptom som människor lider av i vårt samhälle handlar om just detta; att vi inte vågar följa vår egen väg kring vad som är rätt och sant för oss, utan låter oss styras av andras blick och goda råd. Det är vanligt att människor jag möter i terapirummet är förvånade över att de, när de väl slagit in på den för dem rätta vägen och bryter upp från gamla mönster, beteenden eller sammanhang, plötsligt börjar sova gott om natten och upplever att ångesten försvinner trots att de har mycket att kämpa med och att livet är ställt på sin spets. Sinnesro ligger i att följa sin inre sanning eller som Hanna Hellquist uttrycker det; ”När det gäller beslut som kommer från en själv, då gör man bäst i att slå dövörat till och strunta i vad omgivningen råder en till.”

Läs Hannas krönika här –>

0

Medkänsla frigör mer dopamin än sex.

Ett tydligt tecken på att vi klivit in i en ny tidsera som handlar om mer mänskliga och andliga värderingar kan vi se genom en ny artikel om Medkänsla som Svenska Dagbladet inlett (31/8).

Där kan vi precis som i våras läsa om James Doty, alkoholistbarnet som blev neurokirurg och startade ett forskningscenter för medkänsla och altruism vid Stanford i USA. När han var 13 år vände livet – tack vare en kvinna som lärde honom positivt tänkande. Jag har tidigare skrivit om honom och hans revolutionerade forskning i ett inlägg benämnt ”Medkänsla viktigt för vår överlevnad”. Vinklingen i den aktuella artikeln är att knyta betydelsen av medkänsla till hjärnforskningen, bryggan, beviset som vi behöver i vår rationella värld för att våga tro och lita på våra egna känslor och upplevelser.

James Doty berättar att precis som långvarig stress och trauma kan krympa hippocampus och försämra våra minnesfunktioner, kan positiva omständigheter som mycket kärlek, meningsfulla sammanhang och hjälpsamhet förändra nervbanorna i hjärnan. Om man själv mediterar över sina ”snälla” känslor, såsom empati, generositet och förlåtelse, vilket James Doty gör varje dag, visar studier att man därmed kan träna upp sin medkänsla. Det som sker i hjärnan vid dessa övningar är att områden i hjärnan som är förknippade med belöning, bland annat accumbenskärnan, stimuleras och då frigörs dopamin. Det händer när vi får mat, sexuell tillfredsställelse och – så som vårt samhälle har format oss – pengar. Men det som är intressant här är att vår medkänsla med andra kan frigöra mer dopamin än både sex och pengar.

I den ”gamla” tiden eller det materiella samhället utvecklade vi beteenden som handlade om att tänka på oss själva och vår egen vinning. En viktig pusselbit i utbrändhets- problematiken i hela västvärlden handlar om en värderingskrock där samhällets och arbetslivets strukturer och värderingar inte längre överensstämmer med människors värderingar och drivkrafter. I takt med att människors värdesystem gått allt mer i altruistisk riktning med ett ökat sökande efter mening och andliga värden har klyftan mellan det som driver människor och det liv de lever i en tid där de är fångade i ett ”gammalt” system, gjort konflikten ohållbar. I den ”gamla” världens ögon betraktas detta som sjukdom och ett avvikande beteende, enligt den nya tiden vi klivit in i är det dessa människors känslor och värderingar som föder fram det medmänskliga och andligt rikare samhälle som vi behöver för att må bra även på insidan.

Läs artikeln om James Doty här –>

0

Sorg bedövade henne i tre år

Många har åsikter om hur länge man ska sörja. Det har Rebecka Nordström Graf märkt sedan hennes man oväntat gått bort, endast 44 år gammal. Men alla sörjer på olika sätt, säger hon och berättar öppet och konstruktivt i en intervju på DN Insidan (14/8).  Ett av de stora problemen i vår tid är att samhället, arbetslivet och de attityder till livet som vi själva har utvecklat inte ger utrymme att hantera livsnödvändiga processer. Att drabbas av förlust och att hantera sorg tillhör livet och är något som vi alla måste gå igenom, vissa på ett mer dramatiskt sätt än andra men ingen slipper undan. 

I alla primitiva kulturer har människor alltid varit förbundna med sina instinkter som gett svar på mänskliga och allmängiltiga behov och styrt beteenden och agerande därefter. Det har varit självklart att den som sörjer behöver mycket stöd, att hon/han inte kan förväntas klara av att hantera den rationella världens plikter och ansvar under en tid och att omgivningen behöver stötta med såväl praktisk hjälp som emotionellt och själsligt stöd för att hjälpa den sörjande att gå igenom den nödvändiga sorgeprocessen i sin egen takt. Det är genom att inte känna sig ensam, att uppleva stöd och kärlek från sin omgivning och att få tid och utrymme att gå igenom sin sorg som man successivt kan läka ihop, integrera sorgen inom sig så att den går att leva med och återta livet igen. Allt detta har vi ”glömt” bort eller nonchalerar i det moderna välfärdssamhället. Efter traumatiska sorger och förluster förväntas vi vara som vanligt, effektiva, produktiva och konstruktiva.

Rebecka Nordström Grafs berättelse om sin sorgeprocess är befriande eftersom den beskriver att det är naturligt att man kliver in i censur, att man förlamas av sorg och att livet tappar innehåll och mening. Man måste få vara där ett tagDet är genom att inte känna sig ensam, att uppleva stöd och kärlek från sin omgivning, som man successivt kan läka ihop. för att inte gå under själv. Hon vittnar också om det viktiga i att vissa sorger och förluster faktiskt inte går över. Det går inte att ha en målsättning att bli klar eller att det inte längre ska göra ont. Sorgens styrka är ett mått på storheten och kvalitén i den relation som man har förlorat och vägen framåt handlar om att lära sig att leva med sorgen, att integrera den som en del av sig själv och sitt liv så att det ändå går att fortsätta leva och att successivt hitta tillbaka till ett liv präglat av mål och mening.
De flesta människor som drabbas av depressioner, utbrändhet eller annan psykisk ohälsa har blockerats i sina sorgeprocesser och inte fått hjälp att hantera den eller de förluster eller trauman som de har upplevt. Hur man sörjer och vilken tid det tar att komma framåt finns det inget mått på. Det är en högst individuell process men enligt min egen uppfattning låg det mycket sanning och klokhet i den uppfattning om ett sorgeår som vi hade även i Sverige till för ett par generationer sedan. En stor förlust tar ett år innan man kan förväntas vara sig själv någotsånär igen. Det betyder inte att man är klar då men att man har kommit över en tröskel som markerar övergången mellan censur och förvirring (se tidigare inlägg kring förändringens fyra rum) där arbete och process kring det som hänt pågår.

Rebecka Nordström Graf har skrivit en bok om sin sorgetid, ”Min man dog tusen gånger”. Hon har skrivit den för att anhöriga och vänner förhoppningsvis ska kunna få lite mer förståelse för hur det är för en människa att befinna sig i en sådan livskris. I ett samhälle där vi har tappat kontakten med våra instinkter och den samlade livsvisdomen som generationer tidigare har byggt upp kring hur livet bör hanteras, tror jag att det är viktigt att vi skaffar oss livskunskap om viktiga processer för att kunna leva väl och undvika sjukdom.

Läs artikeln här–>

0

ABBA-museet – en berättelse som förenar olika generationer

Människan är i behov av sammanhang och berättelser som kan delas med varandra för att skapa en kultur och en känsla av samhörighet. Det nyinvigda ABBA museet på Djurgården i Stockholm bjuder på en viktig berättelse där Sverige som vi känner det idag, under 1970-talet hittade sin väg ut i världen och skapade sig en identitet i människors medvetande världen över som en nyskapande och framåtblickande nation långt där uppe i norr.
ABBAS musik, skapad av fyra unga människor i 20-25-årsåldern som ödet förde samman i vänskap och i kärlek, var formade av 60-talets frigörelse och nya normer och ideal. Via sin musik lyckades de föra ut en tidlös berättelse i modern tappning som fångade miljarder människor världen över. När gruppen upplöstes i början av 1980-talet trodde man att sagan var över, men ABBA och deras musik har fortsatt fängsla generationer av människor fram till idag och kommer att sträcka sig vidare in i kommande generationer också. Anledningen är dels sångernas eviga mänskliga teman om kärlek, separation, framgång och dess pris, men också dess förmåga att skapa en berättelse om en nation och ett folk som haft och som har en omätlig betydelse för Sverige som nation och som varumärke. Vad man än har för musiksmak finns det ingen svensk som inte känner stolthet över ABBA då de kommer på tal av människor vi möter på en resa i någon avlägsen avkrok i världen. Under min egen uppväxt var det min mamma som såg till att hemmet fylldes av ABBAS musik och att vi barn tidigt kunde alla låtarna utantill. När vi besöker ABBA-museet 30 år senare blir det påtagligt att inte bara våra föräldrar som tillhör samma generation som Björn, Benny, Agneta och Anni-Frid, eller vi som är deras barn, utan även våra barn och ungdomar  i sin tur omfattas av samma fascination och delaktighet i ABBA’s berättelse om Sverige och livet i en modern välfärdsstat.  I vårt idag mångkulturella och härligt färgsprakande Sverige är det få saker som vi kan urskilja som genuint svenska men ABBA hänger ihop med vår nationella själ i positiv mening och skapar en känsla av vad det innebär att vara svensk och att vara del av en gemensam berättelse som står för glädje och samhörighet. ABBA-museet har därför definitivt en plats och en viktig roll i vårt samhälle som jag hoppas och tror kommer vara till glädje för många och binda ihop olika generationers berättelser till en enhet.

0

Att lyckas leva med någon är ett mirakel

Abdellah Taïa, en lovande marockansk författare är för närvarande i Stockholm med anledning av utgivningen av hans andra roman, ”Frälsningsarmén” på svenska. Han intervjuas på DN Kultur (23/2) och förklarar hur fragment ur hans eget liv blir till litteratur genom att han med perspektiv kan se det stora i det lilla. Han berättar t.ex. att han vid sin mors begravning plötsligt insåg varför det varit så viktigt för henne att bygga ett hem, något som han själv många gånger känt sig irriterad på. Tre gånger förlorade hans mor sitt hem; som litet barn då hon förlorade sin mor och kastades ut då fadern gifte om sig, när hennes förste man stupade i Indokina, samt när hennes andre makes släkt tog över deras hus och hon blev utkastad igen. Hon beslöt sig därför för att skapa ett eget hem för familjen och gjorde det till sin livsuppgift.

Adellah Taïa är en författare med en psykologisk blick på de underliggande skeendena i familjens liv och berättelse som förklarar relationer, beteenden och vad som skapar mening i tillvaron. Även om hans berättelse tar avstamp på den marockanska landsbygden är hans skildringar på en djupare nivå allmänmänskliga och inspirerar till en reflektion kring den egna familjens och släktens berättelse. Vilka skeenden har format oss till att bli den vi är? Det centrala temat i hans eget liv handlar om det mysterium som varje parrelation innebär. Han berättar att han är fixerad vid dynamiken i en parrelation. ”Att lyckas leva med någon är ett mirakel. Jag brukar fråga par hur de gör säger han. Fast man får aldrig några svar, det förutsätter att man berättar om sådant som inte går att tala om”, fortsätter han. Jag tycker det är något fint och respektfullt med att betrakta en parrelation som ett mysterium och äkta, djupa och långvariga relationer är ju det tänker jag. Att lyfta blicken och se på sin parrelation eller sin längtan efter en sådan som något magiskt, kan bidra till att man höjer sig över nivån av vardagsirritation och gräl om oväsentligheter. Kärlek och relationer är vad livet för de flesta kretsar kring och i takt med att vi blir mer och mer fria att göra våra egna val tänker jag att Abdellah Taïa har väldigt rätt i sin uppfattning om att det faktiskt är ett litet mirakel att lyckas leva med någon.

0

Gästbloggare: Anette Siri Simran

Denna vecka inleder vi med att Anette Siri Simran, Yoga instruktör inom ABLE Lounge delar med sig av några tankar kring självbild och vad yogan kan bidra med för att hjälpa oss att finna en bättre balans i oss själva och i relation till vår omgivning.

 

Spegel spegel på väggen där – duger jag som jag är?

 

Är det inte så vi omedvetet tänker när vi tittar oss i spegeln, eller fångar en glimt av oss själva i skyltfönstret. Vi kollar och checkar av, är jag acceptabel, kommer jag bli godkänd av omgivningen, eller vår största fasa – bli ratad, inte få vara med, utesluten. Vi vill duga och gärna ännu mer om det går. Men det är svårt, och blir svårare och svårare. Ungdomsfixeringen råder, smalhetens ideal har förseglats med blod och de självlysande tändernas århundrade har invigts. Vi kämpar mot tiden som obönhörligt sätter sina spår, inte ens de som är unga nu går säkra. Vid tjugo kan för mycket skrattande ha satt sina spår vid mungiporna, och kunskapstörstandets uppoffringar av nattsömn visa sig mellan ögonbrynen. Nej det duger inte, vi duger inte – enligt de ideal som dagligen och oupphörligen matas in i våra sinnen genom media som vi kanske själva väljer eller ofrivilligt måste ta in på den offentliga platsen.

Inom yogan finns ett ordspråk och en vägledning  ”Look at yourself in the mirror of Grace” –  se på dig själv i själens spegel, se ditt inre, tillkännage det vackra i dig, det som lyser och som är ditt riktiga jag. Se förbi ego och inprogrammerade rädslor, lär dig att bottna i ditt riktiga Jag, det som dina verkliga vänner och familj älskar, det som du behöver börja värdera, förstå och älska hos dig själv.

I den svenska filmen ”Ego” möter vi människor som tappat bort sina känslor och helt lever efter ytan av vad ögonen vill se och ego värderar.  Hur låter den inre rösten då när man ser sig i spegeln – kritisk, dömande och kanske till och med hatisk. Att hata sig själv, vilken outhärdlig situation och stor sorg.

Den yogiska visdomen som är djupgående och beprövad lär oss att vi egentligen hela tiden har makten till förändring,  att vi kan välja hur vi vill ha det. Vi kan ta kontrollen över det negativa inre babblet med en moteld av kärlek och medkänsla för oss själva. Livet är kort så börja nu, träna dig i att se ditt vackra inre jag i spegeln, använd positiva tankar – vad fin jag är, jag lever, jag har hälsa, jag har så mycket att ge, jag har ett liv att leva. Den svarta spegeln av självkritik som bara ser ytan eller själens spegel av egenvärde som ser det sanna – vilken väljer du?

Anette Siri Simran, Yogalärare och ayurvedisk terapeut
Klasser och workshops på Able Lounge
Föreläsningar och seminarier på företag

0

Paradis: Kärlek

Sällan har jag sett en mer autentisk film än den bioaktuella Paradis: Kärlek av österrikaren Ulrich Seidl. I sin yttre form skildrar den maktbalansen mellan vita och svarta, mellan rika och fattiga, kolonialismens krafter där de vita, välbeställda kvinnorna utnyttjar de svarta, fattiga männen och omvänt hur de svarta männen utnyttjar de kärlekstörstande kvinnorna för att förbättra sina inkomster. Liknande berättelser har vi sett tidigare, inte minst i Laurent Cantet’s fantastiska film ”Mot Södern” som kom ut för några år sedan och som utspelades på Haiti.

Det intressanta med Paradis: Kärlek är att den sätter fingret på stora, existentiella frågor kring kärlek, mening och ensamhet som hjälper oss att fundera över konsekvenserna av vårt välfärdssystem där vi gjort oss så fria att vi inte längre behöver någon annan – och därmed riskerar att hamna i en förödande känsla av ensamhet som gör livet meningslöst. Huvudpersonen Teresa är en medelålders och typisk vit, västerländsk kvinna som det finns miljoner kvinnor som kan känna igen sig i. Hon har en dräglig tillvaro hemma i Österrike med ett arbete, en bostad och en tonårsdotter. Ett av den västerländska människans primära problem är att vi blivit avskurna från våra instinkter och från våra känslor och att vi lever ett endimensionellt livEtt vanligt liv utan större skavanker där hon är fri och kapabel att klara sig själv och sin ekonomi själv. På semester i Kenya möter hon en annan kultur där männen ser henne, ger henne den bekräftelse på att hon duger som kvinna som hon längtar efter som en törstande i öknen och som uttrycker kärlek och närhet med sexualitet. Teresa duperas och låter sig svepas med, sannolikt var det åratal sedan hon fick uppleva passion och kärlek från en man som hon var attraherad av och i männens famn finner hon ett lugn och en frid som har att göra med mening, bortom alla konventioner om rätt och fel. Att Teresa låter sig ”luras” att tro på de afrikanska männens historier om alla olyckor och familjesituationer som de behöver hennes ekonomiska hjälp att hantera, kan upplevas som att hon är väldigt naiv. Jag tror dock inte att det handlar om att hon är dum och naiv, utan om att hon är beredd att betala vilket pris som helst för att få uppleva en stunds illusion av närhet och kärlek – känslan av mening i en rationell värld som blivit meningslös på grund av en förödande känsla av ensamhet och självständighet.

I Afrika är ingen ensam, det sociala systemet ser annorlunda ut och människor upplever inte ensamhet på det sätt som vi gör i västvärlden. Människor lever i och med stora familjer, som en del i en släkt eller ett grannskap och sexualiteten är mer ett uttryck för instinkt och därmed okomplicerad jämfört med det västerländska logiska och rationella tänkandet och analysen som gör det till en intellektuell angelägenhet. Ett av den västerländska människans primära problem är att vi blivit avskurna från våra instinkter och från våra känslor och att vi lever ett endimensionellt liv. Latent, under ytan ligger enorma behov av att få leva ut och återfinna kontakten med de dimensioner av oss själva som vi förlorat kontakten med i strävan efter att bygga upp ett liv som på ytan överensstämmer med mallen för en lyckad tillvaro. Priset vi betalar är skyhögt och i filmen får vi bevittna Teresa tappa fotfästet och hur hon genomgår en fundamental förvandling, från den samlade och korrekta medelålders kvinnan till en allt mer desperat person vars världsbild rämnar i takt med att hon får uppleva sina djupare behov som hon inte längre vet hur hon ska hantera. Det är rörande och samtidigt skrämmande att se hur hon försöker lära de afrikanska älskarna att passa in i hennes världsbild om romantik och kärlek, ungefär som att hon var regissör i en teaterpjäs med en så stor längtan att bli förförd att hon just där och då inte bryr sig om att verklighetens torftighet ligger långt ifrån hennes dröm om kärlek. När hon till slut inser detta blir smärtan stor, vilket hon försöker hantera genom att fly till en ny famn – och en ny – allt ihop om att någonstans där ute finna den trygga famn som hon längtar efter mer än någonting annat och som hon behöver för att finna mening i tillvaron. Allt annat blir sekundärt och på så sätt kan man säga att även denna film illustrerar ett missbruk, ett beroende och en upptagenhet av en drog som gör att allt annat bleknar och får stå tillbaka.