0

Många mitt i karriären vill byta jobb.

På DN Jobb (1/9) kunde vi läsa om att många mitt i karriären vill byta jobb, men få tar steget. Enligt en studie som Folkuniversitetet har gjort vill varannan yrkesarbetande mellan 40-55 år byta arbete. Trygghetsvärderingar gör dock att många inte tar steget, utan istället satsar på att vidareutveckla sig i privatlivet genom att gå kurser i allt från keramik, språk, eller coaching. Vi lever längre och vi kommer att arbeta längre, dessutom lever vi i ett samhälle präglat av influenser från hela världen och i ett land med ekonomisk och social trygghet. Dessa omständigheter gör att vi glider upp på det översta trappsteget i ”Maslows” behosvtrappa som handlar om självförverkligande. Att inte bejaka sina utvecklingsbehov samtidigt som de yttre omständigheterna ger förutsättningar till det, leder till frustration, nedstämdhet och i vissa fall till depression. Förändring är livgivande och leder till att vi får ny inspiration och får pröva oss själva och våra förmågor i nya sammanhang. Alltför mycket rutin och förutsägbarhet leder till stagnation och att vi tröttnar trots att det vi gör eller har är bra.

Att byta jobb kan för en del vara ett sätt att hålla sig levande och motiverad, för andra kan fritidsintressen vara en väg att bjuda in något nytt i sitt liv. En del människor tar större grepp och byter till en helt annan bransch. Från ett yrkesliv som revisor till att bli psykolog, eller från ett liv i storstaden till en tillvaro på landet bland djur och natur. Vad och hur man behöver göra för att skapa förändring i sitt liv som leder till en känsla av motivation och meningsfullhet är naturligtvis individuellt och det finns inget facit eller svar på vad eller hur man ska göra. De egenskaper som blir viktiga för att våga ta klivet handlar om självkänsla, att man litar till sig själv och sin förmåga, samt att man har modet att släppa taget om det välkända för att öppna sig för något nytt. Om du befinner dig i en situation där du upplever att du skulle vilja och behöva göra förändringar i ditt liv men inte förmår komma fram till ett beslut och verkställa det, behöver du sannolikt arbeta med dig själv och få stöd att utveckla en trygghet i och med dig själv istället för att söka den utanför dig själv i det välbekanta som kan bestå av ditt hem, din arbetsplats eller din yrkesroll. Det enda vi vet är att livet är ändligt och det gäller att ta vara på det.

Fråga dig själv om du känner dig livfull och inspirerad – gör du inte det behöver du ringa in vad det beror på och börja fundera över vad du kan och vill göra åt det. Att våga bryta upp och söka dig till ett nytt jobb eller t.o.m. till en helt ny bransch kan vara ett sätt.

Läs artikeln på DN här–>

Anders Timell intervjuas i DN's artikel.

0

Männens nya medelålderskris – artikel i DN.

I söndagens DN (2/6) kan vi läsa om hur populärkulturen porträtterar män i 45-årsåldern som fruktansvärt uttråkade.
”Det är lätt att tro att män i medelåldern har gått vilse och tappat bort sin inre glädje. Överallt syns män runt 45 som kämpar mot sitt förfall och sin tristess”, skriver Timothy Tore Hebb i sin artikel.

Min erfarenhet är att det finns män som hamnar i en livskris som utlöses av det magiska 40- årsstrecket men det finns också en grupp män i samma åldersgrupp som inte hamnar i kris utan som istället upplever en ökad frihetsgrad och tillfredsställelse.
”Det är viktigt att våga resa inåt, att inte bara ha sina känselspröt utåt, och vara sig själv. Jakten på bekräftelse är farlig och kan göra en ännu tråkigare, säger Anders Timell”

Vad är det då som avgör om det blir kris eller utveckling? Min egen slutsats av detta är att de män som levt för att prestera, att visa sig duktiga och få bekräftelse på jobbet och av omgivningen på din duglighet är särskilt utsatta då de redan i 35-årsåldern börjar märka att det finns yngre förmågor som orkar mer och som har nya idéer om hur saker och ting bör göras. Livet har levts i snabb fart, man har hunnit med karriär, familj, villa, resor och materiella behov och kan bocka av alla de parametrar som bör finnas på plats för att man ska kunna luta sig tillbaka och känna sig nöjd. Det är då som känslan av tomhet infinner sig som ett ovälkommet brev på posten. Och nu då? Var det inte mer än så här? Vad ska jag nu sträva efter? Dessa existentiella frågor är naturliga och uppkommer för att det finns utrymme och visar på vägen framåt, men eftersom insikten om och bekantskapen med mer existentiella meningsfrågor ofta är helt främmande för denna grupp män som fokuserat på prestation och yta fram tills nu är det självklart lätt att gå vilse och att fastna i en Medelålderskris. Denna grupp män behöver helt klart stöd och hjälp för att komma vidare och hitta ett nytt utvecklingsspår i livet som leder till fördjupning men problemet är att deras självbild handlar om att vara perfekta och att klara allt själv, vilket gör dem obenägna att söka den hjälp de behöver även om de har råd att skaffa sig den. Mer vanligt är istället att spä på krisen genom att fly till jobbet, aktiviteter, byta boende, byta fru samt att döva ångesten med alkohol eller annat missbruk som spel eller sex. Män som till sin läggning är mer introverta, som naturligt reflekterar över tillvaron och som kanske alltid gått sin egen väg i livet och inte bygger sin identitet på strävan efter att passa in i en yttre norm eller jämför sig med grannar, arbetskamrater eller andra kollektiv, kan istället uppleva 40-årsåldern som en härlig tid i livet. Man har börjat hitta sig själv, vet vem man är och vad man vill. Man har också modet att göra lite ”obekväma val” och satsar på de saker eller dimensioner i livet som man finner meningsfulla. Dessa män är mer sökande, ställer sig frågor och är inte rädda för att pröva nytt eller att söka sig till det okända. Om de byter boende är det inte för att skaffa sig något ännu större och bättre som omgivningen kan tolka som att man ännu är någon att räkna med, om de bryter upp från sitt äktenskap är det inte primärt för att de behöver en yngre partner som hjälper dem att hålla fast vid sin egen ungdom. Deras väg handlar istället om att göra val som bygger på att de får uppleva så hög grad av meningsfullhet som möjligt vilket gör att boende, materiella ägodelar, jobb och även relationer blir relativa och möjliga att förändra beroende på vilken funktion de fyller i det egna livsprojektet. Att vara 45 med ordnad ekonomi, småbarnsåren bakom sig, ännu friska föräldrar och en egen god hälsa kan ur detta perspektiv te sig som en väldigt härlig tid i livet då det finns utrymme att satsa på det äventyr som livet innebär om vi bara lyckas förhålla oss öppna och nyfikna och inte fastnar i trygghet och förutsägbarhet som oundvikligen leder oss in i en grå känsla av tristess.

0

Da Vinci-Koden, Änglar & Demoner, Inferno….

Ett av de största problemen i världen idag är att vi har förlorat den övergripande berättelsen om vad livet handlar om som varit en självklarhet för alla människor fram till industrialismen och framväxten av vad vi kallar det moderna samhället. Tron på att vi med hjälp av tekniken och naturvetenskapen kunde bestämma över livet gjorde att vi kastade ut barnet med badvattnet. Religion, filosofi, historia och den samlade livsvisdomen som utgjorde kittet i människors uppfattning om världen och livet blev omodernt. Det är intellektet och det rationella tänkandet som har styrt och fortfarande styr världen idag, vilket har medfört en tidigare aldrig skådad effektivisering och förbättring av människors materiella livsbetingelser. Fram till 1980-talet var det ingen som vurmade för antikviteter eller vintage och det var på modet att gå ur kyrkan och definiera sig som ateist. En modern människa i tiden. De senaste 30 åren har däremot inneburit ett kollektivt uppvaknande som accelererat år från år och som nu har nått sin höjdpunkt. Människan inser att det helt enkelt inte går att leva i en värld och i ett samhälle utan förankring i en sammanhängande berättelse om vem vi är, varför vi går på den här jorden och vad livet egentligen går ut på.
Det spelar ingen roll hur bekvämt vi har det i våra moderna, stilfulla bostäder, hur framgångsrika vi är i karriären eller hur mycket pengar vi lyckas samla på hög om vi inte är förankrade i att livet har en mening och att det liv vi lever är meningsfullt. Den psykiska ohälsan som drabbar miljoner människor i form av depressioner, ångest och utbrändhet har sin grund i diskrepansen mellan det yttre och det inre. Behovet av livskunskap och att återknyta till livets andliga och psykologiska dimensioner är enorma. I detta har Dan Brown, bästsäljande amerikansk författare till bland andra Da Vinci-koden, Änglar & Demoner och Inferno lyckats ta en position som han sannerligen förtjänar. Hans böcker säljer i rekordupplagor världen över, vilket kan ses som ett fenomen som bygger på att han sätter ord på och förmedlar ett budskap som hundratals miljoner hungrar efter. En sådan framgång ger självklart näring till massiv kritik av hans litteratur, framförallt framförd av en intellektuell elit som jag misstänker har svårt att förstå det övergripande syftet med dessa böcker. Det geniala med Dan Brown är nämligen att genom att möta den moderna människan där hon är, dvs stressad, tidsbrist, intresserad av lättlästa böcker som snabbt fångar intresset genom en spännande intrig med ingredienser av kärlek fara och mord, för ha läsaren igenom en berättelse som har helt andra och djupare dimensioner. Dan Browns böcker förmedlar den urgamla andliga visdom och livskunskap som vi har förlorat och återför oss till den övergripande berättelsen om livets mening via de verktyg som konsten, religionen, myter och berättelser i alla tider har förmedlat. Få människor idag har kunskap om historia, religion, konstvetenskap eller arkitektur på en nivå som gör det möjligt att tolka alla de symboler och tecken som binder ihop berättelsen om livets mening som finns överallt omkring oss. Dan Brown avtäcker detta symboliska språk för den oinvigde och ger därmed nycklar till varje människas egna sökande efter sin egen tolkning av berättelsen om livet som vi alla behöver vara förankrade i för att finna mål och mening i tillvaron. Ett samhälle utan kultur är ett fattigt samhälle, men värdet av kulturen, musiken, konsten, litteraturen, värdesätts inte i det rationella samhället. Idag vet vi med hjälp av naturvetenskapen att kultur och hälsa hänger ihop och att människan behöver ta del av kulturen för att motverka depressioner t.ex. För alla som söker efter den djupare mening är det tryggt att veta att allt vi behöver veta redan finns där ute för oss alla att ta del av när vi så önskar. Dan Browns böcker kan vara en god start på en sådan resa….

2

Livets framsida – och dess baksida

I förra veckan skedde en förfärlig olycka i Eslöv. En 2-årig pojke blev kvarglömd i bilen av sin pappa och avled till följd av värme och brist på vätska i den hetta som plötsligt omvandlat vintern till sommar. I vanliga fall var det pojkens mamma som lämnade på dagis, men denna olycksdag var det pappan som fick frångå sina morgonrutiner och som stressade till jobbet och glömde bort att lämna sonen på dagis. När man hör talas om en sådan historia kan det vara svårt att fatta hur det kan vara möjligt att glömma bort sitt barn på detta sätt men i min värld som dagligen möter sönderstressade mammor och pappor förstår jag att denna typ av fasansfulla konsekvenser kan inträffa. Det finns en gräns för när stressen och pressen i tillvaron slår ut våra andra funktioner och vi fastnar i ett begränsande tunnelseende och beter oss mer som maskiner än som människor. Om man är normalt närvarande med sig själv och i sitt liv är det inte möjligt att glömma bort sitt barn. Det naturliga är istället instinkten att till varje pris vårda och skydda sitt barn, t.o.m. före sitt eget liv.

Utifrån detta skräckexempel känns det därför angeläget att reflektera över prestationshetsen i vårt samhälle som driver människor till höga nivåer av stress och överdrivet fokus på jobb, karriär och materiella värden på bekostnad av den tid och närvaro som våra barn behöver för att känna sig betydelsefulla som de är och inte bara för vad de gör. Tidigare har jag skrivit om den aktuella studien som Ungdomsbarometern nyligen lagt fram som visar att 1 av 10 ungdomar i Sverige i åldern 15-24 år upplever att livet är meningslöst. Skräckexemplen är många och förödande och visar med all önskvärd tydlighet att vi har allvarliga problem med hur människor faktiskt mår i vårt materiellt sett välmående land. Min gode vän Janesh Vaidya från Indien brukar påminna om att Sverige på sankrit betyder himmel och att vi lever i ett himmelrike genom vår relativt sett rena luft, den omättliga tillgången på rent dricksvatten samt att vi inte har levt i krig under de senaste århundradena. Få av oss är medvetna om att vi har allt som behövs för att vara lyckliga, harmoniska och tacksamma – eftersom vi är helt upptagna av att prestera och stressa oss fram genom livet i jakten på mål och mening som vi inbillar oss att vi kommer att finna om vi bara skyndar oss lite till och förmår göra lite mer…..

0

”Stockholm måste bli bättre på kvälls- och nattdagis”

Häromdagen blev jag bestört då jag på DN’s förstasida (7/5) såg artikeln om svenska ungdomars psykiska tillstånd, vilket jag skrev om i mitt förra inlägg. Dagen därpå blev jag rent ut sagt chockerad då jag på DN Debatt (8/5), läste om S-kvinnornas krav på att Stockholm måste öppna kvälls- och nattdagis för att möjliggöra för Stockholmsföräldrar att jobba på kvällar, nätter och helger! Att det helt saknas insikt i att den skenande psykiska ohälsan bland barn och ungdomar i vårt samhälle har ett starkt samband med föräldrarnas och de vuxnas brist på närvaro till förmån för prestation och karriärutveckling, tycker jag är häpnadsväckande. Medan våra välartade och prestationsdrivna barn och ungdomar via sina psykiska symptom skriker efter att få känna sig viktiga och betydelsefulla för sina föräldrar och andra närstående (vilket kräver såväl fysisk som psykisk närvaro) uppmanar ett av landets största politiska partier att Stockholm ytterligare ska uppmuntra föräldrarna att lämna bort sina barn i ännu högre utsträckning än vad som sker redan idag!

I debattartikeln kan vi bland annat läsa följande motivering: ”I Stockholm är bristerna i barnomsorgen påtagliga. Arbetskraften förväntas vara tillgänglig dygnet runt. Många flyttar hit för jobben, har inga släktingar nära, pendlar långa avstånd och arbetar oregelbundet……Botkyrka och Södertälje är exempel på två kommuner som sett förtjänsterna med barnomsorg på obekväma tider och idag erbjuder dygnet runt platser till barn med föräldrar som måste arbeta kvällar, nätter eller helger. Såväl kommunerna som föräldrarna, och inte minst barnen, tjänar på en trygg barnomsorg, och att alla kan jobba och bidra till välfärden.

Det kan inte bli tydligare att den socialdemokratiska strävan att få Sverige på fötter under 1900-talet, vilket krävde att arbete och bidragandet till välfärden blev livets mening och grunden för Folkhemmet, fortfarande är den uppmaning som Socialdemokratin vill rikta till svenska folket. Varför ska man skaffa barn om man inte har tid eller vilja att tillbringa tid med dem? Hur kan det komma sig att företrädare för politiska partier som har makt att påverka strukturerna och värderingarna i vårt samhälle helt saknar insikt i den gedigna forskning kring barns behov som finns att tillgå idag? Kan vi i ärlighetens namn överhuvudtaget tala om att vi lever i ett välfärdssamhälle när en av tio ungdomar uppfattar livet som meningslöst och när unga mammor i 30-årsåldern utgör den främsta orsaken till sjukskrivning som följd av att konflikten mellan samhällets och arbetslivets krav på prestation och karriär går helt emot deras eget värdesystem?

Mammor och pappor har ett biologiskt förankrat behov av att kunna värna om sina barns behov, vilket kräver närvaro och fokus och som inte kan läggas ut på entreprenad till barnomsorgen oavsett hur välfungerande denna än må vara. Det är i min mening skandalöst att vi lever i en demokrati där såväl vuxna som barn lider och har en kraftigt försämrad livskvalitet som en naturlig följd av att samhällets och arbetslivets strukturer är oförenliga med det som skapar en grundläggande känsla av mening i livet. Detta samtidigt som politiker satta att företräda samhället, istället för att ta ansvar och göra sitt jobb för folkets bästa, spär på problemet genom att uppmana människor till ett ännu starkare fokus på arbete och välfärd på bekostnad av de egna barnens välmående. Alla föräldrar som har barn som lider av psykisk ohälsa liksom alla vuxna som har gått in i väggen och blivit utbrända, önskar att de hade förmått stanna upp tidigare och att arbete, karriär och materiell standard helt saknar betydelse i livet om den egna eller barnens hälsa äventyras.

0

Utbrändhet bland mammor är ännu inte helt erkänd

När jag i det franska magasinet ”La Philosophie” (avril 2012) läser Stéphane Allenou’s berättelse om hur hon drabbades av utbrändhet som följ av att hon inte lyckades hantera verkliga och internaliserade krav och förväntningar på sig själv som mamma då hon inom loppet av 3 år fick 3 barn varav ett tvillingpar, blir min reflektion dels att vi i Sverige har kommit mycket längre i jämställdhetsfrågan och i synen på föräldraskapets villkor, dels att vi saknar en grundläggande debatt och reflektion i vårt samhälle kring vad det egentligen innebär för kvinnor att bli och vara mammor parallellt med kraven på att lyckas förverkliga sig själv genom arbetslivet och karriären. Ett faktum i västvärldens alla länder är att kvinnor, och särskilt unga kvinnor med småbarn, är överrepresenterade när det gäller utbrändhet. I Sverige fokuserar debatten kring detta tragiska fenomen ofta på bristande jämlikhet mellan män och kvinnor, vilket bl.a. har lett till grundläggande förändringar i attityder hos män som idag har integrerat i identiteten av att vara en duglig man och make att dela hushållets bördor med sin fru och att ta hand om barnen på samma villkor som dem.
Denna trend/utveckling har inte ännu slagit igenom i det franska samhället eller i många andra länder utanför Sverige för den delen, men har haft många positiva följer, framförallt för barnen av idag som får uppleva ett närvarande faderskap som tidigare generationer aldrig varit i närheten av. En negativ följdeffekt är att männen idag är lika stressade som kvinnorna, vilket kan anses mer jämlikt ur ett jämställdhetsperspektiv men som ur ett stressperspektiv knappast kan anses vara en framgång. Kontentan är att det finns ett grundläggande fel i hur vi ser på barnuppfostran och familjeliv kontra arbetsliv och karriär i västvärlden som hänger ihop med att vi tar för givet att mamma och pappa ska kunna få ihop ekvationen fokus på barn och deras oklanderliga uppfostran med samma fokus och närvaro på jobbet och karriären. ”it takes a village to raise a child”Trots allt ligger det en viss sanning i det slitna gamla uttrycket att ”Bakom varje framgångsrik man finns det en kärleksfull och stöttande hustru”. Att uppfostra barn med ett fokus och en närvaro som barn behöver är svårt att förena med samma fokus och närvaro på jobbet, oavsett om det gäller män eller kvinnor.

Det svenska samhället har under decennier predikat att livets mening handlar om att vara flitig och produktiv och att jobbet och karriären är det som skapar mål och mening i livet. Trots detta, visar det sig att kvinnor inte förmå förkasta sina biologiska drivkrafter och existentiella behov av att bilda familj, vilket bl.a. visar sig i att svenska kvinnor föder fler barn än sina mödrar och har mer familjefokuserade värderingar – samtidigt som de har oerhörda krav på sig att satsa på jobbet som om de vore ensamstående och fria att lägga all sin tid och allt sitt fokus på karriären. Just nu famlar vi efter lösningar på en omöjlig ekvation som ingen vet svaret på. Kanske måste vi först acceptera att det råder ett systemfel och att de lösningar som vi försökt oss på inte hjälper oss framåt. I Västvärlden är vi benägna att inbilla oss att vi har svaren och lösningarna på allt och vi blickar sällan mot andra kulturer för att finna svaren på våra dilemman.

Nyligen var jag i Bryssel i mitt arbete och passade på att träffa en god vän med afrikanskt ursprung över en middag. Han berättade då den goda nyheten att han skulle bli pappa och att han och hans flickvän som bor i Kamerun var väldigt lyckliga. Färgad av min egen västerländska och inte minst svenska kultur, frågade jag intresserat hur han skulle få detta att gå ihop med tanke på att han själv bor och arbetar i Belgien och hans flickvän och blivande avkomma lever i Afrika? Utan att lägga några värderingar kring rätt och fel kring barnuppfostran och barns behov, blev jag dock under samtalet med min vän påmind om att det finns olika synsätt och lösningar på livets grundläggande frågor och att vi ibland kan ha nytta av att vidga perspektivet för att få rätt perspektiv på saker och ting. I Afrikanska samhällen är det ofta inte så viktigt vem som är mamma och pappa – det är byn och släkten som hjälps åt att uppfostra barnen och att socialisera dem in i rådande värderingar. Min vän berättade t.ex. att han var 13 år innan han visste vem som faktiskt var hans biologiska föräldrar i den community av släkt och grannar som han växte upp i. Min egen erfarenhet av att växa upp i en stor släkt där tanter, onklar och kusiner spelade en viktig roll i min egen uppfostran, liksom min erfarenhet av att själv vara förälder har fått mig att hålla med om uttrycket ”it takes a village to raise a child”. Det handlar inte bara om tid, utan också om att ingen mamma och/eller pappa kan vara allt för sitt barn, lika lite som du kan fylla alla behov som din partner har. Vi behöver mångfald och olika referenser för att lära oss om livets villkor och för att kunna spegla oss i olika identiteter som vi bygger ihop till vår egen. Kanske behöver vi därför börja fundera över våra grundläggande strukturer för att finna lösningar på utbrändhetsproblematik hos mammor och pappor? Är lösningen att lägga på dem mer och mer eller att vidga och fundera över generationernas betydelse och olika släktingars och vänners roll och plats i våra barns liv? Stéphane Allenot som uttalade sig kring dessa frågor i La Philosophie har bl.a. upprättat en hemsida för föräldrar som känner igen sig i detta dilemma www.ilot.familles.com.

3

”Sociala problem vanligast i orter med få invandrare”

Den senaste månaden har DN belyst intressanta och viktiga fenomen i vårt samhälle som ger anledning till att reflektera kring den svenska kulturen och den svenska mentaliteten. För någon tid sedan skrev jag ett inlägg som handlade om övermedikaliseringen av barn och ungdomar med psykiska diagnoser såsom ADHD. En viktig slutsats som forskarna dragit till de bakomliggande orsakerna var att barn med föräldrar som var lågutbildade och låginkomsttagare var överrepresenterade i denna målgrupp – men endast i familjer med svensk bakgrund. Bland barn med invandrarbakgrund kunde man inte se samma mönster, utan snarare att de hade lägre frekvens av psykiatriska diagnoser än barn i svenska familjer.

Igår (3/2) kunde vi i DN läsa om ett annat fenomen som belyste integrationsproblemen i Sverige. I en omfattande kartläggning visar det sig att det inte är invandrarna som står för våra stora integrationsproblem, utan mindre orter och kommuner med låg invandring och företrädelsevis svensk befolkning. Kreativitet, nytänkande, engagemang och aktivitet i att hitta nya vägar till jobb och sysselsättning visade sig vara som lägst bland denna grupp i samhället. Mitt i Sverige finns regioner där arbetslöshet, bidragsberoende och betalningsproblem är i paritet med Greklands och Spaniens nivåer. Problemen är värst i orter som har få personer med utländsk bakgrund. Sverige idag är ett splittrat land i den meningen att vi har vissa delar av befolkningen som tar ett överdrivet ansvar för sig själva och sin omgivning på ett sätt som orsakar utmattning och depressioner som följd av att de missköter sina egna behov och är obalanserade i att axla ansvar och att låta andra få träda fram ibland. I studien ingick även en kartläggning av psykosocial hälsa bland niondeklassare som visade att barn med invandrarbakgrund har lägre förekomst av depression, mobbing och flera andra mått på psykosocial ohälsa. Det är som bekant svårt eller rättare sagt omöjligt att hitta lösningar på ett problem som man inte känner orsaken till. Eftersom den allmänna uppfattningen och känslan felaktigt är att många av våra stora sociala och ekonomiska utmaningar och problem orsakas av invandrarna i vårt samhälle, riskerar svenskarna själva att undfly ansvar och den självrannsakan som är nödvändig för att hitta de rätta lösningarna.

Sverige idag är ett splittrat land i den meningen att vi har vissa delar av befolkningen som tar ett överdrivet ansvar för sig själva och sin omgivning på ett sätt som orsakar utmattning och depressioner som följd av att de missköter sina egna behov och är obalanserade i att axla ansvar och att låta andra få träda fram ibland. Andra delar av befolkningen har istället hamnat i en förödande passivitet och förlamning där intresset för vad som sker i omvärlden är obefintligt och den egna förmågan att resa sig, ta ansvar och hitta nya vägar att ta ansvar för sig själv och sitt liv är väldigt lågt. Mitt emellan dessa båda svenska grupperingar har vi den allt växande befolkningen med invandrarbakgrund som trots eller kanske tack vare krig, misär, problem och trauman hittar nya vägar att försörja sig, starta företag och aktivt ta ansvar för sig själva och sitt liv på ett sätt som många svenskar är för bortskämda för att orka med. Sverige ger fantastiska möjligheter för alla som är friska till utbildning och karriär – det går att påverka sitt liv och att leva ett gott liv om man väljer att anstränga sig. Det är dessa möjligheter som invandrarna tar till vara, som gör att de är beredda till förändring, att flytta dit jobben finns, att engagera sig och att driva sig själva och sitt liv framåt för att få det bättre. Utmaningen i välfärdssamhället av idag är att fokusera på de grupper i samhället som vaggats in i en tillräcklig känsla av trygghet för att lugnt stanna kvar i ”soffan” trots att tiderna har förändrats och det är dags att konfronteras med världen som den ser ut idag och att själv anpassa sig till den. De fakta som nu har kommit i dagen kan förhoppningsvis bidra till att hitta ett rätt fokus som hjälper de människor som behöver stöd och hjälp att genomgå en förändringsprocess för att hitta en nyorientering i tillvaron.

 

2

Föräldraledigheten perfekt tillfälle att tänka på karriären

På DN. Jobb (24/1) kan vi läsa en artikel om hur föräldraledigheten kan användas till att fundera över hur du vill ta dig vidare i karriären. Jag kan tänka mig att väldigt många läsare lockas av de goda tips och råd som ges i artikeln som hänvisar till en ny bok med titeln ”Grattis” En bebis och ett nytt drömjobb”. Själv blir jag förfärad av läsningen eftersom jag tänker på alla dessa duktiga och prestationsinriktade människor där ute som kommer läsa denna artikel och uppleva att de nu inte längre bara kan njuta av sin föräldraledighet och gå in i den bubbla som familjelivet kan erbjuda under en viss tid, utan nu ”måste” tänka på att fylla denna privilegierade med nya krav. Att få ett barn och att bli förälder, oavsett om det är första barnet eller ett i raden av flera, är en omtumlande händelse i livet.

I Sverige har vi tack vare vår unika möjlighet till föräldraledighet förutsättningar att ge våra barn den oersättliga grund i livet som skapas genom att ge det nyfödda barnet en fysisk och psykisk närvaro som lägger grunden för en stabil självkänsla och en känsla av att vara det viktigaste och mest centrala i föräldrarnas liv. Alla som har barn vet hur värdefull det första året i barnets liv är för anknytning och etablering av en stabil relation, inte bara i relationen mellan barnet och föräldrarna, utan också mellan föräldrarna och i den större familjekontexten.Vi lever i en utmanande tid där kraven på prestation och på att duga är högre än någonsin. Frestelsen, eller kanske t.o.m. känslan av nödvändighet att vara påkopplad till jobbet 24/7 är hög hos många Omställningen är stor för alla parter och det tar tid att hitta de nya rollerna. Ju mindre stressade vi är och ju mer närvarande desto större är förutsättningarna att det ska bli bra. Enbart fysisk närvaro räcker inte. Om vi som föräldrar är där rent fysiskt men i tankarna och känslorna är upptagna med vår karriär eller andra frågor som fjärmar oss från närvaron och där och då känslan med barnet, upplever barnet det som att det inte får kontakt och att det saknar värde. Detta skapar mycket oro och ångest hos barnet och är en viktig förklaring till depressioner hos vuxna. Att uppmuntra nyblivna föräldrar till att hålla kontakt med jobbet under föräldraledigheten, att planera inför sin framtida karriär och/eller vara engagerade i andra uppslukande projekt bygger på en okunskap om den viktigaste investeringen vi som föräldrar kan göra för vårt/a barn. Dessutom är själva distansen till jobbet under föräldraledigheten det som gör att vi kan komma tillbaka med nya perspektiv på livet och med nya färdigheter som vi kan ha nytta av i arbetslivet.

Vi lever i en utmanande tid där kraven på prestation och på att duga är högre än någonsin. Frestelsen, eller kanske t.o.m. känslan av nödvändighet att vara påkopplad till jobbet 24/7 är hög hos många. Om du inte kan avsätta den tid och det fokus som det nyfödda barnet behöver för sin utveckling, är det enligt min mening bättre att engagera en kärleksfull barnflicka eller en släkting som vill och kan ge barnet det icke-splittrande fokus som det behöver, än att vara hemma och vara uppkopplad med dator och telefon medan ditt barn varje dag ”badar” i en känsla av ensamhet och övergivenhet – även om du sitter i samma rum och jobbar och inbillar dig att du är där. Det som är mest förvånande är att denna typ av uppmaning till ökade krav på dig själv och vad du ska prestera sker parallellt med att den stressrelaterade ohälsan i vårt samhälle ökar, särskilt bland unga småbarnsmammor.

0

Behandlar du dig själv som en människa eller som en maskin?

Varje dag möter jag människor i mitt arbete som tampas med att längta efter att respektera sig själv och sina behov men som upplever sig styrda av krafter i arbetslivet som får dem att känna sig som maskiner. Det pågår just nu en stark maktkamp i samhället och i arbetslivet mellan äldre människors värderingar och synsätt kring vad som är effektivitet och hög prestation och de yngre generationernas syn på liv och arbete. Äldre makthavare och chefer, ofta män som är födda och uppväxta på 1940- och 50-talen är formade av industrisamhällets materialistiska värderingar och en livsstil som har väldigt lite gemensamt med yngre generationers. Deras fruar var hemma och skötte hemmet, barnen och familjens relationer. De senaste årtiondena har tusentals människor i vårt land gått in i väggen och blivit sjukskrivna på grund av denna värderingskonflikt som handlat om att antingen göra våld på sig själv och få bekräftelse på sin duglighet på jobbet, eller också hamna i kylan och bejaka de egna behoven.Att jobba många timmar och att skapa sin identitet på jobbet var inget problem för dessa män, dels för att de hade full support hemma och fick möjlighet att koppla av på fritiden, dels för att deras självbild och identitet handlade om att vara framgångsrika familjeförsörjare och de lyckades med detta livsmål.

Dagens småbarnsfäder har dels förväntningar och krav på sig att vara jämställda med sina fruar kring hemmets och familjens bestyr, dels egna ideal och värderingar som gör att de vill vara närvarande och engagerade i sina barns liv för att känna sig nöjda med sig själva. Att jämföra dessa olika generationers livssituation blir bokstavligen att jämföra äpplen med päron. Alla vill vi vara duktiga och få bekräftelse på att vi duger. Det är ett mänskligt behov som vi inte kan bortse ifrån. Verkligheten för många kompetenta, drivna och begåvade chefer och andra yngre medarbetare handlar om att brottas med sina egna behov och värderingar som ofta går stick i stäv med de strukturer som kännetecknar kulturen i många bolag och organisationer idag. I vissa fall är det antal övertidstimmar som avgör om du uppfattas som engagerad i ditt arbete och därmed anses som någon att satsa på. Att jobba kvällar, nätter och helger kan vara den enda vägen till karriärutveckling.

De senaste årtiondena har tusentals människor i vårt land gått in i väggen och blivit sjukskrivna på grund av denna värderingskonflikt som handlat om att antingen göra våld på sig själv och få bekräftelse på sin duglighet på jobbet, eller också hamna i kylan och bejaka de egna behoven. Först nu börjar vi se ett skifte som börjar ta form där yngre generationer helt enkelt vägrar att anpassa sig till strukturer som är oförenliga med vad de uppfattar som ett meningsfullt liv. Detta ger hopp om att vi kommer att få se andra lösningar på ekvationen privatliv-arbetsliv i framtiden där det handlar om en balans och inte om att offra det ena eller det andra. Beklämmande många sitter dock fast i en känsla av meningslöshet idag – trots status, karriär och en tillfredsställande livssituation gällande lön och ekonomisk trygghet. Kanske är det dags för var och en av oss att ställa oss frågan om vi behandlar oss själva som en maskin eller som en människa?

2

Fler friska mammor – artikel i DN 18/10.

Kvinnors sjukfrånvaro skjuter i höjden efter att de har blivit mammor.
Nu ger regeringen Försäkringskassan i uppdrag att titta på vad de dramatiska skillnaderna i sjuktalen mellan mammor och pappor beror på.


I DN (18/10) kan vi läsa en artikel som ger en god inblick i en småbarnsfamiljs vardag med två heltidsarbetande föräldrar som försöker få livspusslet att gå ihop och jag slås av hur lite som har hänt under de 10 år som förflutit sedan jag skrev min första bok ”Att få livet att gå ihop – om yngre karriärmänniskors arbets- och livsvillkor”. Då intervjuade jag kvinnor och män som befann sig just i den åldersgrupp som den aktuella studien vill studera, d.v.s. kvinnor och män mellan 30-40 år som hade småbarn och karriär att ta hand om samtidigt – en ofta omöjlig ekvation som ledde till utbrändhet och sjukskrivning för många. Min slutsats då som nu var att arbetslivets och samhällets strukturer inte var anpassade för människor som befann sig i denna livssituation och att det därför uppstod en värderingskollision för många, framförallt kvinnor, som å ena sidan förstod ansvaret och betydelsen av att vara närvarande med sina barn under småbarnsåren och å andra sidan var uppslukade av jobb och karriär med krav på fokus och närvaro som bygger på singelmänniskor som lever för jobbet och karriären.
Debatten om dessa frågor tenderar att bli oerhört rationell och fokusera på praktiska aspekter som handlar om jämställdhet, vem hämtar och lämnar, fördelas hushållsarbetet lika mellan män och kvinnor e.t.c.

I artikeln i DN får vi bl.a. läsa om hur middagsbordet dukas på morgonen och om att det är bäst att jobba heltid eftersom deltidsarbete innebär att utföra ett heltidsarbete på mindre tid och med mindre betalt. Mitt perspektiv efter att ha jobbat med dessa frågor och med människor i denna livssituation under många år, är att vi har ett felaktigt fokus. Vi skulle behöva vända på det och utgå ifrån vad ett litet barn faktiskt behöver och vad som faktiskt händer med en kvinna som under 9 månader bär ett växande barn i sin kropp, föder det fram till livet och lever (förhoppningsvis) i en symbios med sitt barn under en tid därefter. Ett barn behöver kärleksfulla och fysiskt och psykiskt närvarande föräldrar för att utveckla en känsla av trygghet, att livet är gott att leva och för att utveckla en stabil självbild och självkänsla. Så länge det är kvinnor som är gravida, som föder och ammar barnen, finns det under småbarnstiden en naturlig och självklar skillnad i anknytning mellan kvinnor och män som inte går att rationalisera bort. Det handlar om anknytning och om biologiska instinkter.

I Sverige där vi har en relativt sett lång period av föräldraledighet där ofta mamman på grund av amning och vikten av symbiosen är hemma under ett antal månader eller något år sker en värdefull anknytning mellan mor och barn som senare leder till en värderingskonflikt för mamman om hon efter att ha återvänt till jobbet, upplever en kravnivå som gör att hennes möjlighet att vara en god mor för sitt barn inte är förenlig med karriären. I detta läge utvecklar kvinnor en inre känsla av stress som är oerhört tärande och som för många leder till utmattning, depressioner, ångest och sjukskrivning. I andra länder som saknar förutsättningar för kvinnor att vara hemma med sina barn mer än några få veckor efter födseln, uppstår inte samma ”problem” eftersom mammorna helt enkelt inte har möjlighet att leva nära sitt barn under den för barnet centrala symbiosfasen som är grunden för resten av livet.
I Sverige ger samhället förutsättningar via föräldraförsäkringen som utgår från barnets behov, men sedan sjukförklarar vi de stackars mammorna som egentligen är friska men reagerar med symptom på att de tvingas gå emot sina naturliga och korrekta instinkter som är att ge sitt barn det som det behöver!

Dagens småbarnspappor är i princip den första generation män som har värderingar och egna och yttre förväntningar på sig att vara närvarande med sina barn och att ta ett aktivt ansvar för familjens sociala liv. Detta ska jämföras med att kvinnor sedan urminnes tider haft ansvar för barnen och för relationerna inom familjen och släkten. Att likna mammors sedan generationer nedärvda syn och förväntningar på moderskap med därtill välutvecklade instinkter med männens som helt saknar förebilder i generationerna bakåt, tycker jag är orimligt. Vi pappor behöver absolut vara aktiva och närvarande i vår föräldraroll och med våra barn, jag är själv djupt tacksam över att leva i en tid och i ett samhälle där detta är möjligt. Min poäng är att jag blir djupt upprörd över att vi gör alla dessa fantastiska och kärleksfulla mammor till ett ”problem” när deras reaktioner och symptom egentligen är sunda och friska! Det är jätteviktigt att fånga upp orsakerna till att mammor blir sjuka i högre utsträckning än andra i vårt samhälle men jag är rädd för att man gör detta till ett individproblem som handlar om jämställdhet och svaghet istället för till en system- och värderingsfråga!

 Kanske borde vi istället fråga oss om det helt enkelt är förenligt att ha flera barn och en karriär att ta hand om parallellt så länge jobbet kräver ett fokus och ett engagemang som är oförenligt med att vara förälder på det sätt som barn behöver? Alla som varit hemma med barn och haft ansvar för familjelivets vardag och sociala relationer vet att detta är ett heltidsjobb och den dimension som skapar harmoni och mening för alla familjens medlemmar. Idag tror vi att detta kan skötas ovanpå krävande heltidsjobb trots att behoven i familjelivet är oförändrade. Baserat på min professionella erfarenhet tänker jag att skillnaderna i sjuktal mellan mammor och pappor främst förklaras med att kvinnor generellt tenderar att utveckla symptom på ohälsa och uppsöka läkarhjälp där de förklarar sitt dilemma och blir sjukskrivna, medan männen som ofta kanske mår lika dåligt, byter jobb istället för att bli sjukskriven.

 Ur ett mänskligt och existentiellt perspektiv ser jag att det är friskt att reagera mot osunda strukturer och ett ovärdigt liv genom att utveckla symptom av psykisk karaktär. Låt oss hoppas att Försäkringskassan kommer utgå från ett sådant respektfullt perspektiv på mammornas situation i sin undersökning!

Även andra tidningar belyser detta ämne:
SVD’s artikel –>
Aftonbladets artikel –>