2

Livets framsida – och dess baksida

I förra veckan skedde en förfärlig olycka i Eslöv. En 2-årig pojke blev kvarglömd i bilen av sin pappa och avled till följd av värme och brist på vätska i den hetta som plötsligt omvandlat vintern till sommar. I vanliga fall var det pojkens mamma som lämnade på dagis, men denna olycksdag var det pappan som fick frångå sina morgonrutiner och som stressade till jobbet och glömde bort att lämna sonen på dagis. När man hör talas om en sådan historia kan det vara svårt att fatta hur det kan vara möjligt att glömma bort sitt barn på detta sätt men i min värld som dagligen möter sönderstressade mammor och pappor förstår jag att denna typ av fasansfulla konsekvenser kan inträffa. Det finns en gräns för när stressen och pressen i tillvaron slår ut våra andra funktioner och vi fastnar i ett begränsande tunnelseende och beter oss mer som maskiner än som människor. Om man är normalt närvarande med sig själv och i sitt liv är det inte möjligt att glömma bort sitt barn. Det naturliga är istället instinkten att till varje pris vårda och skydda sitt barn, t.o.m. före sitt eget liv.

Utifrån detta skräckexempel känns det därför angeläget att reflektera över prestationshetsen i vårt samhälle som driver människor till höga nivåer av stress och överdrivet fokus på jobb, karriär och materiella värden på bekostnad av den tid och närvaro som våra barn behöver för att känna sig betydelsefulla som de är och inte bara för vad de gör. Tidigare har jag skrivit om den aktuella studien som Ungdomsbarometern nyligen lagt fram som visar att 1 av 10 ungdomar i Sverige i åldern 15-24 år upplever att livet är meningslöst. Skräckexemplen är många och förödande och visar med all önskvärd tydlighet att vi har allvarliga problem med hur människor faktiskt mår i vårt materiellt sett välmående land. Min gode vän Janesh Vaidya från Indien brukar påminna om att Sverige på sankrit betyder himmel och att vi lever i ett himmelrike genom vår relativt sett rena luft, den omättliga tillgången på rent dricksvatten samt att vi inte har levt i krig under de senaste århundradena. Få av oss är medvetna om att vi har allt som behövs för att vara lyckliga, harmoniska och tacksamma – eftersom vi är helt upptagna av att prestera och stressa oss fram genom livet i jakten på mål och mening som vi inbillar oss att vi kommer att finna om vi bara skyndar oss lite till och förmår göra lite mer…..

0

”Långsamt förfall stressar mig”

I Svenska Dagbladet har vi under den gångna veckan kunnat läsa om hur näringslivets metoder för effektivisering nått privatlivet. Fredrik Ruben VD, intervjuas (7 maj) och får representera den trend som nått näringslivets toppskikt där tillvaron går ut på att göra karriär, ägna fritiden åt idrott som om man vore elitidrottare, samt få ihop livspusslet med familj, villa, barn och allt som där hör till att gå ihop. Fredrik har VD kollegor som tränar tolv timmar i veckan, tar rullskridskor till jobbet vid Stureplan och har cyklar och skidor utplacerade på skolor och dagis för att kunna effektivisera träningen. En viktig sporre i denna träningsiver är träningssajten Funbeat, en community där kompisgänget jämför sina träningsresultat med varandra, ända ner på pulsnivå.

I artikeln kan vi läsa att Fredrik Ruben är nördigt intresserad av uthållighetssporter och läser allt han kommer över om syreupptagning och laktatnivåer. Han cyklar, springer samt åker skidor på längden och utför. Även när det gäller privatlivet tar han hjälp av näringslivets metoder och har sett till att såväl trädgårdsskötsel och källarrenovering sker med hjälp av budget och kalkyler. Med hjälp av Outlook blir han påmind om vem som ska hämta på dagis, när rosorna ska beskäras och när räntan ska omförhandlas. ”Mitt liv är ganska planerat” säger han. ”Det är rätt lite som styrs av känsla eller en konstnärlig ådra. Fredrik Ruben är 36 år och utgör via sitt arbete och sin livssituation en förbild i vårt samhälle idag. Man blir imponerad av att ta del av hans otroliga kapacitet och allt han lyckas uppnå i sitt liv och jag känner igen hans berättelse i otaliga liknande som jag får höra i mitt arbete av alla fantastiska supermänniskor som jag kommer i kontakt med där. Den uttalade och icke-uttalade normen handlar om att bli en perfekt människa gällande prestationer, materiell standard, utseende och yta. Ju mer vi har och ju mer vi hinner göra, desto bättre är vi och ju mer nöjda föreställer vi oss att vi kommer att vara med oss själva och med hur vi tagit vara på livet då vi blickar tillbaka på åren som gått på ålderns höst. Effektiviseringsprocesserna i arbetslivet har lett till att många upplever att trivseln försvunnit på jobbet och att tillvaron där blivit alltmer anonym och hektisk. Frågan är vad som händer om liknande processer tar över även privatlivet? Många känner sig som en maskin istället för som en person, utbytbar, anonym och effektiv – men tom och ledsen i själen. I grunden handlar det om vad som skapar mål och mening i livet eftersom det är svaret på den frågan som styr våra beteenden. För barn som växer upp osedda och i brist på fysisk och psykisk närvaro av sina föräldrar och andra vuxna, är det vanligt att man strävar efter att bli duktig och framgångsrik som en väg att nå den bekräftelse på att man duger och är någon att räkna med som är allas vår näring för självkänslan. I det materiella samhället är prestationen navet i hur vi lever vårt liv och många har som en följd därav utvecklat en prestationsbaserad självkänsla. Länge kan man leva ganska nöjd och tillfreds i en livssituation som bygger på yttre framgång och maximal prestation och planering på livets alla områden eftersom man får omgivningens beundran och bekräftelse på att man lyckats och är någon att räkna med. För de flesta är det först när allt det yttre redan är på plats, när man redan gjort och upplevt allt som finns att tillgå, som den ovälkomna känslan kring livets mening börjar göra sig påmind från själens dunkla djup. Vad är egentligen livet värt om du inte hinner vara närvarande med dig själv och till och med kärlekslivet och umgänget med barnen måste läggas in i outlook för att du inte ska glömma bort?

 

1

Lagen om dharma, eller livets syfte

Den sjunde och sista livsprincipen handlar om att alla har ett syfte i livet, en unik gåva eller speciell talang att dela med sig av till andra. När vi kombinerar denna unika talang med att ge till andra uppstår en känsla av mening inom oss som är det slutliga målet av alla mål. Dharma är ett ord på sanskrit som betyder ”syfte i livet” och begreppet omfattar tre komponenter. Den första komponenten lär oss att var och en av oss är här för att upptäcka vårt sanna själv som är andligt. Efter att ha mött och arbetat med människor från jordens alla hörn som sökt mening och lycka i livet kan jag konstatera att vi alla, djupt i vårt inre, har svaret på vem vi egentligen är, bortom den yttre påverkan som format vårt liv. Jag anser att hela västvärlden just nu står inför denna avgörande fråga som är den första etappen som mänskligheten måste ta sig igenom för att kunna kliva in i den nya, andliga tidsålder som vi står på tröskeln till idag. Depressioner, ångest och utbrändhet är alla symptom på att vi har tappat bort vem vi är, att livet vi lever är torftigt och saknar mening i andlig bemärkelse. Sökandet efter svar som blivit en kollektiv rörelse är själva livskraften inom oss som söker lösningar och helande.

Den andra komponenten i lagen om dharma handlar om att uttrycka våra unika talanger. När du utför just den unika saken förlorar du begrepp om tiden. När du ger uttryck för den unika talang du har kommer det att leda dig till ett tidlöst medvetande. Det är ingen slump att många av de människor som jag har arbetat med under åren, som sökt och funnit sig själva och blivit klarare över vem de är, har brutit upp från sina yrken och sökt nya vägar i livet som byggt på att få ägna sig åt sina talanger. I detta spelar status och karriär i yttre bemärkelse ingen roll. Drivkraften är förankrad i en djupare dimension som bygger på känslan av mening. Alla känner vi igen människor som ägnar sig åt sin unika talang när vi möter dem, i taxichauffören som genom sitt bemötande får en grå dag att te sig ljusare, i läraren som förmår inspirera sina elever till att törsta efter mer kunskap och sitta trollbundna under lektionerna, eller i chefen som får sina medarbetare att blomma och att uträtta storverk även i svåra tider.

Den tredje komponenten är att tjäna mänskligheten, att tjäna dina medmänniskor och ställa dig själv frågan; hur kan jag hjälpa till? När du kombinerar förmågan att uttrycka din unika talang med att tjäna mänskligheten då drar du full nytta av lagen om dharma och kommer att få uppleva lycka och överflöd i ditt liv. Detta förhållningssätt skiljer sig markant från frågan ”Vad kan jag tjäna på det?” som dominerar de flesta människors medvetande idag på jakten efter lycka och drömmars uppfyllelse. Denna tredje dimension av lagen om dharma är den som ställer oss inför det svåraste provet av alla; att överge vårt ego till förmån för att ödmjukt se oss själva som tjänare för livet självt under vår tid på jorden. Det kapitalistiska samhället lär oss att agera för att tjäna så mycket som möjligt och saknar förankring i den andliga dimensionen av frågan om hur vi kan nyttja vår kunskap, vår talang och vår person för livet och för andra människor. Alla stora personligheter genom världshistorien har varit förankrade i lagen om dharma och det är därför de blivit framgångsrika under sin livstid och legender även århundraden efter sin död. Deras ekonomiska framgång har varit en konsekvens av deras agerande och handlade och inte ett mål i sig självt. Ändå har vi så svårt att våga lita på att livet kommer att sörja för oss på detta sätt om vi överger vårt ego. Oavsett vad du gör kan du välja detta förhållningssätt och se vad som händer om du möter dina kunder utifrån den ödmjuka frågan om vad du kan göra för dem eller om du är upptagen av tanken på hur du bör agera för att tjäna så mycket som möjligt på dem. Såväl din egen som kundernas känsla när ni skiljs åt kommer vara väsensskild.

0

”Det är inspirerande att träffa människor som vill göra något annat än att ligga vid poolen när de reser”

I söndagens DN (14/4) kunde vi läsa om hur den nya tidens mer altruistiska värderingar gjort sitt inträde även i resebranschen. Fenomenet handlar om att allt fler människor intresserar sig för volontärresor, att resa och att samtidigt göra något meningsfullt som t.ex. att arbeta med barn eller att umgås med djur är bara några exempel. Volontärresor har helt enkelt blivit en allt större business och under senare år kan vi se hur allt fler kommersiella resebyråer börjat sälja volontärresor. Att kombinera en längre resa med att göra en insats och bidra ekonomiskt till behövande har fått volontärresorna att växa kraftigt.

Den vanligaste volontären är en kvinna i 20-årsåldern, men allt fler hakar på det som nu börjar bli en trend, inte minst personer i övre medelåldern eller familjer med yngre barn. Det som lockar allt fler till att satsa tid och pengar på volontärarbete handlar om att få göra en insats och att förverkliga sig själva – värderingar och drivkrafter som handlar om sökande efter mening. En volontärresenär uttrycker det som: ”Den värme och livsglädje som vi möter i projekten värmer mer än solen på stranden.” Att bry sig om sina medmänniskor och att bidra med sin tid, sin kunskap och sitt engagemang för andras välbefinnande eller utveckling har blivit en trend som avspeglar den nya tidens värderingar som handlar om medmänsklighet och om att ge snarare än att skaffa sig mer för egen vinning. Tycker du själv att du hänger med i denna utveckling? Vad gör du för att bidra till världen?

0

Lyckan finns i balansen och i det goda

I det antika Grekland ansåg de stora filosoferna att ett lyckligt liv handlade om att finna balans mellan aktivitet och vila, mellan stimulans och egen tid för reflektion, samt att göra gott mot sig själv och andra. Att vara snäll helt enkelt. Utbrändhet uppstår som en antites till denna livsfilosofi, som en naturlig konsekvens av att vi låtit oss ledas in i en livsföring som bygger på obalans. Kännetecknande är överdriven aktivitet där arbetet ofta är en stor del, men även krav och förväntningar på andra områden som ingår i det privata livet. För mycket stimulans gör hjärnan trött och vi får svårt att sova och koppla av. Vi försummar de egna grundläggande behoven och kör kanske till och med över de egna värderingarna och drivkrafterna som skapar mål och mening i tillvaron. Min uppfattning är att denna form av obalans har blivit en regel snarare än ett undantag i den moderna tiden. Vi pratar mycket om vikten av balans men de flesta lever ett liv som bygger på konstant obalans. Hur kommer det sig? Kanske är det i svaret på denna irrationella fråga som vi finner lösningen på hur vi ska kunna bryta ett sådant kollektivt och destruktivt mönster. De gamla grekerna varnade oss för hybris, att tro för mycket om oss själva och vår kapacitet och därmed riskera att hamna i obalans och olycka. Är det inte precis där vi har hamnat? I den fria tiden vi lever i idag där allt är möjligt och du är din egen lyckas smed finns det inga gränser för mycket du kan/bör prestera för att känna att du duger och få andras bekräftelse på att du är duktig. Många människor har under de senaste decennierna gjort betydande klassresor och tagit sig upp från enkla förhållanden till höga positioner i arbetslivet och i samhället. Lönerna och ersättningarna de får för detta arbete överstiger vida deras vildaste fantasier och drömmar de hade som barn. Ändå infinner sig inte känslan av nöjdhet, mycket vill ha mer….

I USA som är rollmodellen för hur vi vill leva i Europa har vi glömt bort att den obalans i livsföring som jag skriver om här drivs av vita amerikaner som är ättlingar till de utvandrade européer som var fattiga och underlägsna och i samhällets bottenskick när de lämnade sin värld. USA’s ekonomiska framgång och utveckling hade inte kunnat åstadkommas om den inte byggt på dessa ”svaga” människors längtan och behov av revansch, att visa för sig själva och världen att de kunde bli framgångsrika, förmögna och lyckade på ett sätt som överträffade sagorna. Hybris blev till slut en accepterad och icke-hanterad kraft i det amerikanska samhället som enligt min mening är den främsta orsaken till de huvudproblem man tampas med där idag. I Sverige har vi istället pressats tillbaka av Jantelagen och haft svårt att bejaka våra styrkor och vår storhet. När denna kollektiva kraft börjat släppa greppet om oss under de senaste decennierna har vi också haft svårt att begränsa oss. Längtan efter att få känna att vi duger är starkare än allt och genom att skaffa oss allt det vi tror att vi behöver i materiella termer för att visa oss själva och omvärlden att vi är duktiga och lyckliga har vi tappat bort det viktigaste av allt: oss själva! På en kollektiv nivå är vi fångade av en prestationsbaserad självkänsla som gör att vi överpresterar på arbetet, förhåller oss till idrott och träning som om vi vore elitidrottare och låter oss styras av trender kring mode, inredning, resor, relationer, barnuppfostran m.m. m.m. på ett sätt som leder till – hybris. Moderation och måttlighet är ledorden som kan föra världens obalanserade samhällen till balans såväl gällande hälsa som till en hållbar miljö. De flesta människor kan förstå logiken i detta men viljan till förändring saknas eftersom det finns en längtan och ett behov där inne i själens djup som är starkare än något annat….Hur rår vi på denna kraft?

2

Har ditt arbete någon mening?

I det franska magasinet ”La Philosophie” pryds aprilnumrets framsida av frågan ”Votre travail a-t-il encore un sens? (Har ditt arbete fortfarande någon mening?). Denna fråga är ett eko av vad miljoner människor runt om i världen ställer sig varje dag som ett sätt att försöka förstå och förhålla sig till ett arbetsliv som för allt fler urholkats på mål och mening. I La Philosophie blir vi påminda om att arbetet för Aristoteles, Marx eller Arendt representerade ett sätt att konstruera sig själv i förhållande till världen, eller att förverkliga de gåvor man fått som människa. Utbrändhet eller burn-out som man kallar det i Frankrike är ett svar på ett arbetsliv där vi känner oss vilsna, där det saknas gränser för vad som är tillräckligt bra, där glädjen i helheten som gruppen kan prestera, bytts ut till en ständig utvärdering och bedömning på individnivå, och där vi aldrig kan känna glädjen i att se att något blir färdigt eftersom i princip alla arbeten blivit abstrakta. Vi gör ett enkelt snabbtest och ber dig reflektera en stund över följande frågor:

·      Hur många timmar arbetar du varje dag – egentligen?

·      Hur mycket pengar kommer du att ha tjänat i slutet av månaden?

·      Hur länge kommer du att ha kvar ditt nuvarande arbete?

·      För vem arbetar du?

·      Gör du ett meningsfullt arbete?

·      Varför arbetar du?

Fram till ungefär 1980 var det enkelt och självklart att besvara dessa frågor, men idag är det för de flesta inte lika tydligt. Tiden du lägger på ditt jobb är svår att utvärdera eftersom din bärbara dator och din smartphone följer dig från det du går upp på morgonen tills du lägger dig på kvällen, minsta lilla ”dötid” kan nyttjas till att läsa några mail eller ta till dig någon ny information. I många yrken är den fasta lönen endast en mindre del av din intäkt och det är de rörliga och prestationsbaserade intäkterna som gör skillnaden. Rörligheten på den globala marknaden och ständiga förändringsprocesser och omorganisationer gör att det är osäkert vilket arbete du kommer att ha om ett år. Motstridiga budskap, mål och processer gör det oklart om du ska tillfredsställa din närmsta chef, företaget i sin helhet eller kunden? I många fall handlar verkligheten dessvärre om att behöva välja eller att bli helt klämd i krav och förväntningar som är oförenliga. Om du är en bankman som arbetar med strukturerade produkter eller en programmerings analytiker, hur förklarar du för dina farföräldrar eller för dina barn vad du arbetar med? I samhällen där det finns arbetslöshetsstöd eller där din ekonomiska trygghet är säkrad på annat sätt, åtminstone för en viss tid, är det svårare att hitta ett skäl till att stanna kvar i ett arbete som du upplever som meningslöst. Inte heller för egna företagare är det lätt att finna mening som grundas på människans djupare drivkrafter om mål och mening. 1920 grundade en entreprenör ett företag och drömde om att en dag kunna ge en blomstrande verksamhet till sina barn i arv. Idag vet en entreprenör att hans/hennes företag kommer att bli uppköpt om 2-3 år eller också behöver den uppfinnas på nytt eftersom förändringstakten är så snabb. En konsekvens av dessa missförhållanden mellan våra djupare behov och det arbete som vi kan hitta att utföra är att allt fler som genomgår sin 40-årskris slutar sitt arbete och bryter upp för att bli konstnärer, bagare, vinodlare eller något annat som är mer överensstämmande med deras längtan efter mål och mening. Något liknande hade varit helt otänkbart före 1950-talet.

Jag återkommer i tankarna till vad Sigmund Freud skrev om i sin lilla bok om 1930-talets Österrike som fick titeln ”Vi vantrivs i kulturen”. I olika inlägg här på bloggen, liksom i mina böcker, har jag skrivit om att vi har skapat en värld som inte längre är förenlig med de eviga mänskliga behov och drivkrafter som vi alla delar. Symptomen på denna ”vantrivsel” i kulturen är den psykiska ohälsan och framförallt århundradets sjuka som den benämns i La Philosophie; Utbrändhet. Jag ska ägna denna första vecka i april åt att fortsätta reflektera om och skriva om detta tema och hoppas på många kommentarer och inlägg från er som läser.

0

Gemenskap föder glädje, motivation och gör att vi presterar bättre!

En viktig orsak till den psykiska ohälsan i Sverige och i Västvärlden handlar om att vi byggt en kultur som fört oss långt bort ifrån våra grundläggande behov och drivkrafter. Det som skapar grundläggande och varaktig glädje och mening i livet handlar i slutändan om väldigt enkla saker som är i princip desamma idag som för människorna i tidernas begynnelse. Människan är ett flockdjur och behöver samspelet med andra för såväl sina fysiska, psykiska och existentiella behov. Vetskapen om detta gör det högst märkligt att förstå hur det moderna samhället kunnat omfamna en definition av lycka som bygger på att ensam är stark, det högsta målet i livet är att bli så oberoende och självständig från andra som möjligt, samt att göra oss obetydliga och utbytbara i vårt arbetsliv. Sammantaget leder dessa omständigheter till att människor utvecklar ångest och depression och att livet urholkas på lust och mening. Vad är livet eller framgången värt/d då? Allt har sitt pris men jag tror att detta är det allra högsta pris som miljoner människor i västvärlden betalar idag. Det har förödande konsekvenser för hela samhällsekonomin som försöker hantera symptomen på kulturella problem genom att föra över ansvaret på den enskilde individen som får en diagnos och rekommendation om medicinering för att döva ropet på mening.

Nyligen skrev jag ett inlägg här på bloggen som handlar om att människor söker nya boendeformer som bygger på att söka gemenskap och stöd med andra inom ramen för kollektivet  Detta ser jag som ett direkt uttryck för att människor nu söker nya lösningar som bygger på att återknyta till de grundläggande behov som vi har av att leva nära andra människor istället för att sitta ensam i sin lägenhet eller i sitt hus. Arbetslivet har de senaste åren också genomgått en förändring där målsättningen är att varje individ ska vara lönsam i sig själv och kunna mätas och utvärderas på längden och bredden, målen är individuella liksom lönesättningen och om du försvinner från jobbet imorgon kan du snabbt bytas ut mot någon annan utan att någon märker någon skillnad i leveransen. Detta är möjligt eftersom ditt bidrag ändå har frikopplats från helheten. För alla som har kännedom om vad som motiverar människor och vad som skapar trivsel och mening på jobbet, framstår detta synsätt som helt uppåt väggarna.

Nyligen fick jag anledning att reflektera över detta då jag träffade några personer som arbetade tillsammans i ett team och som alla beskrev hur just detta att arbeta tillsammans, att hjälpas åt med kunderna, att dela glädje och bekymmer, att kunna stötta varandra o.s.v. var det som gav dem motivation och glädje i jobbet. De tillhör de mest framgångsrika och lönsamma medarbetarna i företaget och jag förstår att deras positiva energi attraherar kunderna och har en direkt positiv inverkan på affären. Det intressanta för mig var att jag vet att dessa personer arbetar i ett företag där synen på hur arbetet ska läggas upp är den motsatta och där man absolut inte ska arbeta i team, utan istället konkurrera med varandra och se till sin egen fördel i alla lägen. Att de personer jag mötte fick ”hållas” beror enbart på att de är mycket lönsamma för företaget och för att de sitter ute i landet på avstånd från maktens strukturer i Stockholm. Jag kände att de stod för något modernt som i grunden handlar om sunt förnuft och om grundläggande mänskliga sanningar, vilket i vår tid har blivit en bristvara och något som uppfattas som helt omodernt av dem som är tongivande och sätter reglerna för vad det är som ska gälla.

0

”Män har svårare än kvinnor att prata om sin egen död”

Att döden är något av ett tabuämne i vår kultur är något vi alla är väl medvetna om. På DN debatt (10/3) kan vi läsa om hur särskilt männen i vårt samhälle även då livet går mot sitt slut, tiger om sina känslor och tankar kring döden. I undersökningen som gjorts framgår att åtta av tio svårt sjuka kvinnor initierar samtal om sin kommande död med specialiserad omvårdspersonal, men hos män i samma situation är det endast tre av tio som öppnar sig för denna möjlighet. Analysen i artikeln landar i att den manliga oviljan att visa sig svag inför andra håller i sig även inför döden.
Min reflektion när jag läser artikeln är att det inte handlar om ovilja hos männen att lätta på sitt hjärta, utan om en oförmåga. Ännu handlar den gängse mansbilden mycket om att vara stark, vilket förknippas med att inte visa tecken på sorg eller svaghet oavsett vad som händer i livet. Att bryta detta ideal som man ägnat hela sitt liv åt att leva upp till, när man dessutom är svag och i stort behov av att hålla ihop sig själv för att kunna vara stark för sig själv och för omgivningen, är en oerhört svår uppgift. Samtidigt som jag vet att många män upplever en känslomässig isolering och saknar något att kunna prata med på ett öppet sätt om hur de känner i svåra situationer i livet, är min upplevelse och erfarenhet att det håller på att ske en attitydförändring som går mot en öppning snarare än mot en stängning.

I mitt företag där vi jobbar mycket med prestigefyllda organisationer i näringslivet, har det skett en successiv förskjutning de senaste åren från en klar dominans av kvinnor som sökt stöd och vägledning hos någon av våra psykologer till att idag vara 50/50 eller där omkring. Män har naturligtvis samma behov av att få ventilera sina tankar och känslor om relationer, om mening, om ork, egen och anhörigas sjukdom o.s.v. Många män som vi möter på vår mottagning idag är däremot medvetna om att de saknar vänner som de kan diskutera sina livsfrågor med. Det vanliga är ännu att män umgås kring aktiviteter av olika slag och diskuterar jobbet, bilen, politiken eller andra opersonliga ämnen. I en värld som ställer allt större krav på självkännedom och där männen mer och mer investerar sin tid och sitt fokus på barnen och familjen är det naturligt att deras behov av bollplank närmar sig kvinnornas. Kvinnor har däremot av tradition ofta en syster, en mamma och/eller väninnor som hon kan anförtro sig åt och är därmed inte alls lika utlämnad till sig själv då hon ställs inför en svår livssituation som hon måste hantera.
Det perspektiv jag vill föra in i debatten handlar om att männens behov av samtal om döden eller andra existentiella frågor har blivit större i takt med att mansrollen har förändrats och han ”tvingats” utveckla sin sociala och känslomässiga kompetens för att kunna ta sig fram i såväl yrkeslivet som i privatlivet. Tidigare var familjens relationer och uppfostran av barnen kvinnans angelägenhet och männen arbetade med maskiner istället för med människor, vilket gjorde att deras upplevda behov av samtal om sitt känsloliv var mer begränsat. Idag behöver män utveckla denna självreflekterande förmåga genom hela livet, vilket gör att de med tiden också kommer ha lättare att prata om döden och sina tankar om den när väl den stunden kommer. Utmaningen vi lever med just nu handlar om att kunna bemöta män som är 50 år och äldre som har vuxit upp i ett samhälle där de som pojkar och unga män fick lära sig att tiga istället för att prata för att uppfattas som manliga, medan de nu lever i en tid då de inte kan undgå att ta in och behöva bemöta olika existentiella frågor. Slutsatsen blir att det finns ett stort kompetensutvecklingsbehov för män mitt i livet gällande personlig utveckling och att det kanske bör ses som en investering för framtiden att gå i terapi för att utforska sitt inre medan tiden ännu är…

0

Paradis: Kärlek

Sällan har jag sett en mer autentisk film än den bioaktuella Paradis: Kärlek av österrikaren Ulrich Seidl. I sin yttre form skildrar den maktbalansen mellan vita och svarta, mellan rika och fattiga, kolonialismens krafter där de vita, välbeställda kvinnorna utnyttjar de svarta, fattiga männen och omvänt hur de svarta männen utnyttjar de kärlekstörstande kvinnorna för att förbättra sina inkomster. Liknande berättelser har vi sett tidigare, inte minst i Laurent Cantet’s fantastiska film ”Mot Södern” som kom ut för några år sedan och som utspelades på Haiti.

Det intressanta med Paradis: Kärlek är att den sätter fingret på stora, existentiella frågor kring kärlek, mening och ensamhet som hjälper oss att fundera över konsekvenserna av vårt välfärdssystem där vi gjort oss så fria att vi inte längre behöver någon annan – och därmed riskerar att hamna i en förödande känsla av ensamhet som gör livet meningslöst. Huvudpersonen Teresa är en medelålders och typisk vit, västerländsk kvinna som det finns miljoner kvinnor som kan känna igen sig i. Hon har en dräglig tillvaro hemma i Österrike med ett arbete, en bostad och en tonårsdotter. Ett av den västerländska människans primära problem är att vi blivit avskurna från våra instinkter och från våra känslor och att vi lever ett endimensionellt livEtt vanligt liv utan större skavanker där hon är fri och kapabel att klara sig själv och sin ekonomi själv. På semester i Kenya möter hon en annan kultur där männen ser henne, ger henne den bekräftelse på att hon duger som kvinna som hon längtar efter som en törstande i öknen och som uttrycker kärlek och närhet med sexualitet. Teresa duperas och låter sig svepas med, sannolikt var det åratal sedan hon fick uppleva passion och kärlek från en man som hon var attraherad av och i männens famn finner hon ett lugn och en frid som har att göra med mening, bortom alla konventioner om rätt och fel. Att Teresa låter sig ”luras” att tro på de afrikanska männens historier om alla olyckor och familjesituationer som de behöver hennes ekonomiska hjälp att hantera, kan upplevas som att hon är väldigt naiv. Jag tror dock inte att det handlar om att hon är dum och naiv, utan om att hon är beredd att betala vilket pris som helst för att få uppleva en stunds illusion av närhet och kärlek – känslan av mening i en rationell värld som blivit meningslös på grund av en förödande känsla av ensamhet och självständighet.

I Afrika är ingen ensam, det sociala systemet ser annorlunda ut och människor upplever inte ensamhet på det sätt som vi gör i västvärlden. Människor lever i och med stora familjer, som en del i en släkt eller ett grannskap och sexualiteten är mer ett uttryck för instinkt och därmed okomplicerad jämfört med det västerländska logiska och rationella tänkandet och analysen som gör det till en intellektuell angelägenhet. Ett av den västerländska människans primära problem är att vi blivit avskurna från våra instinkter och från våra känslor och att vi lever ett endimensionellt liv. Latent, under ytan ligger enorma behov av att få leva ut och återfinna kontakten med de dimensioner av oss själva som vi förlorat kontakten med i strävan efter att bygga upp ett liv som på ytan överensstämmer med mallen för en lyckad tillvaro. Priset vi betalar är skyhögt och i filmen får vi bevittna Teresa tappa fotfästet och hur hon genomgår en fundamental förvandling, från den samlade och korrekta medelålders kvinnan till en allt mer desperat person vars världsbild rämnar i takt med att hon får uppleva sina djupare behov som hon inte längre vet hur hon ska hantera. Det är rörande och samtidigt skrämmande att se hur hon försöker lära de afrikanska älskarna att passa in i hennes världsbild om romantik och kärlek, ungefär som att hon var regissör i en teaterpjäs med en så stor längtan att bli förförd att hon just där och då inte bryr sig om att verklighetens torftighet ligger långt ifrån hennes dröm om kärlek. När hon till slut inser detta blir smärtan stor, vilket hon försöker hantera genom att fly till en ny famn – och en ny – allt ihop om att någonstans där ute finna den trygga famn som hon längtar efter mer än någonting annat och som hon behöver för att finna mening i tillvaron. Allt annat blir sekundärt och på så sätt kan man säga att även denna film illustrerar ett missbruk, ett beroende och en upptagenhet av en drog som gör att allt annat bleknar och får stå tillbaka.

0

”Att lägga livet tillrätta”

I lördagens DN (9/2) kunde vi läsa en mycket intressant och tänkvärd kolumn av Lena Andersson som visade på kopplingen mellan islam och det tidiga folkhemmet. I olika artiklar och i media överhuvudtaget har vi under senare år fått lära oss mycket om islam och hur detta idésystem går ut på att i allt kartlägga människans liv och behov i syfte att tygla, ordna och vägleda bort från kaos. Det finns regler och rekommendationer om i princip alla mänskliga fenomen som visar människan en väg som hon bör hålla sig till för att vara en god människa. Det instinktiva och irrationella i människans väsen finns det ingen plats för – det måste underordnas de kriterier som koranen dikterar.

I Sverige och i andra länder revolterar vi mot den fundamentalistiska formen av islam och står upp för våra frihetsvärderingar och rätten att få leva sitt liv utifrån egna beslut och avvägningar. Vi tycker ofta synd om människor som vi upplever är förtryckta av islams stränga lagar och ser inte kopplingen mellan islam och vår egen stränga ”religion” som dikterades av framförallt makarna Myrdal och det tidiga folkhemmet. Även Folkhemmets grundare och förespråkare hade analyserat och tänkt ut ett sofistikerat och heltäckande tankesystem kring mänskligt liv och leverne som socialdemokratiska kommunalråd med emfas propagerade för under mitten av 1900-talet. Både islam och folkhemmets filosofi skulle kunna sammanfattas med att allt är ombesörjt, ingen lämnas i osäkerhet, saken är klar, formulerad och utredd, skriver Lena Andersson i sin upplysande artikel. Folkhemmet uppstod som en politisk och kollektiv rörelse för att hjälpa svenska folket att organisera sig ur fattigdom genom utbildning, uppfostran, goda seder och bruk. Ansvar och plikt blev ledord och känslolivet och de andliga dimensionerna av tillvaron försattes på undantag. På samma sätt som islam en gång resulterade i en högstående kultur där människor var innovativa, konstnärliga och förfinade, har det svenska folkhemmet format våra tankesystem och sätt att förhålla oss till oss själva och till livet på ett sätt som lett till framgång sett ur samhällssynpunkt.

Den svenska välfärden hade sannolikt inte kunnat förverkligas utan folkhemmet som bakomliggande psykologisk, praktisk och social struktur. Idag betalar såväl muslimer som svenskar ett pris för att ha formats av dogmatiska strukturer som reglerat tillvaron under flera generationer. I Sverige är de flesta helt omedvetna av denna påverkan eftersom Folkhemmet uteslutande nämns som en positiv kraft och faktor i vår kultur, något att vara verkligt stolt över! Jag håller med om det positiva som Folkhemmet fört med sig men jag ser också dagligen dess baksida. Människan är och har alltid varit irrationell och inte enbart rationell, hon har alltid haft känslor och upplevelser som är unika och som inte låter sig inordnas i fack och system. Hon har alltid sökt efter mål och mening i tillvaron och behövt förhålla sig till de stora existentiella frågorna kring liv, död och mening. Folkhemmet utrotade religionen och fattigdomen i ett svep och förkunnade att meningen med livet var att hålla det snyggt och rent omkring sig och att följa sin plikt att arbeta och betala skatt. Idag räcker inte dessa livsmål till för att skapa mål och mening för människor men Folkhemmet kastade ut barnet med badvattnet och i den storstädningen försvann den naturliga och folkliga kompetensen att förhålla sig till livet som en hel människa.

Idag kan svenskar mer om islam än om Folkhemmet och jag tror att vi behöver öka medvetenheten om hur vi har påverkats av denna genomgripande livsfilosofi i vårt samhälle för att ha en chans att frigöra oss och hitta fram till en ny övergripande filosofi kring vad livet går ut på för att kunna förankra vår identitet och våra livsval i något som är större än det egna livet. Folkhemmet fostrade oss till att bli det mest kollektiva landet i världen med en generell samsyn på vad livet gick ut på. Kraften i detta skapade det samhälle som vi lever i idag. Nu har pendeln svängt åt andra hållet och vi har gjort oss mer fria och strävar efter att vara mer individuella i våra livsval än någonsin tidigare, utan att ha gjort upp med Folkhemmets ideal som handlade om att jämföra sig med alla andra, att lyssna utåt och inte på sig själv och att lägga upp sitt liv enligt en förutbestämd mall kring rätt och fel. I detta gränsland hittar vi kärnpunkten som leder till psykisk ohälsa i vårt land och i vårt tid; vi drivs av behov och värderingar som handlar om frihet att bejaka oss själva och vårt liv, samtidigt som vi håller oss tillbaka och omedvetet styrs av kollektiva normer och ideal som grundlagts av Folkhemmet. Har du någonsin frågat dig själv hur Folkhemmets idal påverkar dig i ditt sätt att se på dig själv och hur du väljer att leva ditt liv?