Anders Timell intervjuas i DN's artikel.

0

Männens nya medelålderskris – artikel i DN.

I söndagens DN (2/6) kan vi läsa om hur populärkulturen porträtterar män i 45-årsåldern som fruktansvärt uttråkade.
”Det är lätt att tro att män i medelåldern har gått vilse och tappat bort sin inre glädje. Överallt syns män runt 45 som kämpar mot sitt förfall och sin tristess”, skriver Timothy Tore Hebb i sin artikel.

Min erfarenhet är att det finns män som hamnar i en livskris som utlöses av det magiska 40- årsstrecket men det finns också en grupp män i samma åldersgrupp som inte hamnar i kris utan som istället upplever en ökad frihetsgrad och tillfredsställelse.
”Det är viktigt att våga resa inåt, att inte bara ha sina känselspröt utåt, och vara sig själv. Jakten på bekräftelse är farlig och kan göra en ännu tråkigare, säger Anders Timell”

Vad är det då som avgör om det blir kris eller utveckling? Min egen slutsats av detta är att de män som levt för att prestera, att visa sig duktiga och få bekräftelse på jobbet och av omgivningen på din duglighet är särskilt utsatta då de redan i 35-årsåldern börjar märka att det finns yngre förmågor som orkar mer och som har nya idéer om hur saker och ting bör göras. Livet har levts i snabb fart, man har hunnit med karriär, familj, villa, resor och materiella behov och kan bocka av alla de parametrar som bör finnas på plats för att man ska kunna luta sig tillbaka och känna sig nöjd. Det är då som känslan av tomhet infinner sig som ett ovälkommet brev på posten. Och nu då? Var det inte mer än så här? Vad ska jag nu sträva efter? Dessa existentiella frågor är naturliga och uppkommer för att det finns utrymme och visar på vägen framåt, men eftersom insikten om och bekantskapen med mer existentiella meningsfrågor ofta är helt främmande för denna grupp män som fokuserat på prestation och yta fram tills nu är det självklart lätt att gå vilse och att fastna i en Medelålderskris. Denna grupp män behöver helt klart stöd och hjälp för att komma vidare och hitta ett nytt utvecklingsspår i livet som leder till fördjupning men problemet är att deras självbild handlar om att vara perfekta och att klara allt själv, vilket gör dem obenägna att söka den hjälp de behöver även om de har råd att skaffa sig den. Mer vanligt är istället att spä på krisen genom att fly till jobbet, aktiviteter, byta boende, byta fru samt att döva ångesten med alkohol eller annat missbruk som spel eller sex. Män som till sin läggning är mer introverta, som naturligt reflekterar över tillvaron och som kanske alltid gått sin egen väg i livet och inte bygger sin identitet på strävan efter att passa in i en yttre norm eller jämför sig med grannar, arbetskamrater eller andra kollektiv, kan istället uppleva 40-årsåldern som en härlig tid i livet. Man har börjat hitta sig själv, vet vem man är och vad man vill. Man har också modet att göra lite ”obekväma val” och satsar på de saker eller dimensioner i livet som man finner meningsfulla. Dessa män är mer sökande, ställer sig frågor och är inte rädda för att pröva nytt eller att söka sig till det okända. Om de byter boende är det inte för att skaffa sig något ännu större och bättre som omgivningen kan tolka som att man ännu är någon att räkna med, om de bryter upp från sitt äktenskap är det inte primärt för att de behöver en yngre partner som hjälper dem att hålla fast vid sin egen ungdom. Deras väg handlar istället om att göra val som bygger på att de får uppleva så hög grad av meningsfullhet som möjligt vilket gör att boende, materiella ägodelar, jobb och även relationer blir relativa och möjliga att förändra beroende på vilken funktion de fyller i det egna livsprojektet. Att vara 45 med ordnad ekonomi, småbarnsåren bakom sig, ännu friska föräldrar och en egen god hälsa kan ur detta perspektiv te sig som en väldigt härlig tid i livet då det finns utrymme att satsa på det äventyr som livet innebär om vi bara lyckas förhålla oss öppna och nyfikna och inte fastnar i trygghet och förutsägbarhet som oundvikligen leder oss in i en grå känsla av tristess.

0

Cuba – ett land vid vägs ende

Nyligen besökte jag Cuba och fick tillfälle att fundera över hur människor formas av den kultur, det system de lever i. På Castros Cuba lever människor fortfarande i ett kommunistiskt styre som håller landet i ett fast grepp. Tanken är att alla ska vara jämlika och den fria sjukvården, den fria skolgången och omtanken om varandra är byggstenar i det kubanska samhället som man tror ska göra människor lyckliga och harmoniska.

Fredrik-Bengtsson-Havanna

Kanske var det också tillräckligt en gång men den utbredda fattigdomen, svältlönerna som ingen kan leva på, den ständiga kontrollen av staten som blandar sig i allt du gör och som följer vartenda steg du tar och naturligtvis bristen på frihet att forma sitt liv och att förbättra sina omständigheter för sig själv och för sina barn, har efter 50 års styre resulterat i ett samhälle på väg att kollapsa.
Den en gång så förfinade och framstående huvudstaden Havanna är idag inte längre en bedagad skönhet utan en stad där såväl de vackra människorna som de fantastiska byggnaderna faller samman. Överlevnadsinstinkten har tagit över och människor gör följaktligen allt de kan för att finna pengar att överleva och att skaffa sig det de behöver. Följden är att människors värdesystem har brutits ned liksom deras värdighet. Livet handlar om att hitta vägar att lura staten, sin arbetsgivare på pengar, mat eller annat som man kan komma över, om att på olika sätt finna vägar att få de många turisterna att öppna sina plånböcker och hjärtan för att lindra deras misär. Prostitutionen är förbjuden enligt lagen men är fullständigt normaliserad och de vackraste flickor, pojkar, kvinnor och män säljer sina kroppar för en spottstyver till västerländska män och kvinnor som inte är tillräckligt attraktiva för att hitta vad de behöver på hemmaplan.
När jag vandrar runt på gatorna i Havanna och möter lokalbefolkningen i deras vardagsmiljö förstår jag att de flesta turister blundar för denna verklighet genom att låsa in sig på de många turistresorterna där det går bra att leva med skygglapparna på. Verkligheten på Cuba idag är att kommunismen har resulterat i samma destruktiva, mänskliga beteenden som man en gång revolterade mot då man tog avstånd från det kapitalistiska samhället. Ett kapitalistiskt samhälle utan tyglar gör också människor tomma och olyckliga och gröper ur människors värderingar, vilket vi nyligen bevittnat då Finanskrisen blottlade den destruktiva Wall Street mentaliteten.
Ur ett psykologiskt och existentiellt perspektiv representerar Kommunismen trygghet och Kapitalismen frihet. Som jag tidigare har skrivit om här på bloggen är trygghet och frihet två dimensioner av samma skala. Skruvar man det för långt åt ena håller uppstår en obalans som får negativa konsekvenser. Västvärldens ekonomiska kris handlar om att vi drivit kapitalismen för långt på bekostnad av omsorg om andra och medmänskliga trygghetsvärderingar. På Cuba har trygghetsvärdringarna och omhändertagandet av staten lett till att människor håller på att kvävas. En ökad frihet är nödvändig för att återfå känslan av meningsfullhet i tillvaron.
Det verkar som att Fidel Castros bror Raul som sedan 2011 formellt sett har makten, är denna kollektiva känsla av undergång på spåret. Sakta men säkert kan vi se hur samhället börjar förändras; det har blivit tillåtet att köpa och sälja egendom, utländska butiker börjar så smått etablera sig och människor vädrar morgonluft. Utvecklingen på Cuba är ett oskrivet blad men sant är att landet står på randen till en fullständig ekonomisk, moralisk och mänsklig kollaps om inte en förändring successivt och på ett strukturerat sätt börjar ta form och lätta på tvångströjan.
Ett besök på Cuba är en påminnelse både om hur tacksamma vi ska vara för vår frihet att leva och röra oss som vi önskar, men också hur viktigt det är att inte tappa känslan för vad som verkligen betyder något i livet och för respekten och omsorgen om andra.