0

Stockholmsbörsen når rekordnivåer liksom sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa

I veckan som gått har vi både kunnat glädjas åt att Stockholmsbörsen visar på rekordhöga siffror som signalerar att våra storbolag genererar fantastiska ekonomiska resultat i en värld där många andra länder befinner sig i stor kris, och ta del av att sjukskrivningarna ökar dramatiskt till följd av en utbredd psykisk ohälsa. Det anmärkningsvärda är att ingen har analyserat kopplingarna mellan dessa till synes motstridiga tendenser i vårt samhälle! I en kultur med materialistiska värderingar som kännetecknade industrisamhället och som vi i Sverige började lämna under 1980-talet finns det en automatisk koppling mellan ekonomisk välfärd och hälsa. Människors värderingar och drivkrafter överensstämmer med samhällets politik och strukturer och det råder harmoni mellan människan och hennes kultur. Idag gäller inte denna sanning längre, men tyvärr har inte samhällets och arbetslivets makthavare insett att världen har förändrats i grunden och att vi har klivit in i en ny tidsålder som handlar om helt andra saker.

Denna diskrepans mellan människors behov och värderingar och samhällets och arbetslivets syn och politik visar sig i att allt fler människor vantrivs i kulturen och reagerar med psykisk ohälsa. Å ena sidan har vi de arbetslösa som av förklarliga skäl utvecklar depressioner som följd av att de står utanför sammanhang och upplever brist på mål och mening i livet. Att vara sysselsatt med något meningsfullt är ett av människans viktigaste behov som gör att vi känner att vi gör en skillnad och att vi kan vara med och bidra till något större. I skola, vård, omsorg och flera andra av samhällets institutioner råder det oerhörd personalbrist och många företag har slimmats till en gräns som gör att de anställda går under av överbelastning. Ändå får de arbetslösa inte vara med och hjälpa till utan går istället hemma och har inget meningsfullt att göra på dagarna, vilket bl.a. får till följd att de känner sig understimulerade. Parallellt rådet det motsatta förhållandet för dem som jobbar, dagarna rusar iväg och arbetsuppgifterna är så många att det inte finns någon rimlig chans att hinna med. När dagen är slut är stresshormonerna i topp, tankarna går på högvarv som följd av överstimulering och på ett känslomässigt plan plågas många av tärande otillräcklighetskänslor som följd av att inte ha hunnit med tillräckligt varken hemma eller på jobbet.

Hur länge ska samhället och arbetslivet leva med skygglappar på och konsekvent undvika att titta på det märkliga i att vi lever i ett samhälle där människornas behov frikopplats från de omgivande strukturerna? Om någon vågade göra en ekonomisk analys av den rådande situationen kanske man t.o.m. skulle komma fram till att företagens rekordvinster ur ett samhällsekonomiskt perspektiv äts upp av de skenande kostnaderna för ohälsan…….Förmodligen är det lättare för de ansvariga att fortsätta blunda och att se till att någon sådan analys aldrig kommer till stånd.

0

Stress leder till felaktiga beslut

För några år sedan var Regeringen stressad över den skenande psykiska ohälsan i vårt land. Hur skulle man förklara att ett välfärdsland som Sverige med alla förutsättningar att skapa goda levnadsomständigheter för sina medborgare, hade hundratusentals människor sjukskrivna på grund av depressioner, ångest och utbrändhet!? Förutom det mänskliga lidandet hade vi även en kostnadsmassa på miljarder kronor att hantera. Lösningen då blev att de pressade ansvariga politikerna bestämde sig för att helt enkelt hindra människor från att kunna bli sjukskrivna för dessa diagnoser. Genom att ”förbjuda” läkare att sjukskriva människor på grund av psykiska problem och stress lyckades man naturligt nog att vända statistiken och få oss att tro att problemet mirakulöst nog var löst. Först i år har denna illusion spruckit då alla de som faktiskt mått dåligt eller mår dåligt på grund av psykiska orsaker, till slut inte orkar längre. Antingen måste de sjukskrivas och få behandling, eller också blir de utslagna och hamnar utanför alla de välfärdssystem som vårt land bygger på. I detta läge har regeringen därför inget annat val än att skjuta till de nya miljarder som krävs för att hantera ohälsan. Lösningen handlar ännu så länge om att tillsätta en ny utredning via Försäkringskassan……men det kanske kommer fler konkreta åtgärder med tiden!? Ur mitt perspektiv är detta ett gott exempel på de kortsiktiga beslut som många pressade ledare fattar för att snabbt kunna visa på goda siffror och därmed slippa bli uthängda och känna sig misslyckade.

I arbetslivet kan vi se liknande processer i företag och organisationer som även om de är  lönsamma måste förbättra lönsamhet och avkastning och därför måste pressa sina medarbetare till att prestera mer än vad de mäktar med. Människor som får rätt förutsättningar att göra sitt jobb och som har ledare som ger dem Det handlar om att gå från att leva till ett överlevnadsläge där det handlar om att rädda ”skutan från att sjunka” utrymme att få ihop sitt totala liv presterar i regel bra, är lojala och friska. Vid lättare förkylningar och andra smärre  problem går de ändå till jobbet och är villiga att ställa upp extra om det krävs för att ge tillbaka en del av den flexibilitet de får av sina chefer. I tider av stress och press tenderar ledare tyvärr att glömma bort denna sunda strategi för ett gott och framgångsrikt ledarskap. Då tar reptilhjärnan lätt över och gör oss primitiva och fokuserade på att lösa uppgiften – så snabbt och effektivt som det bara går. Redan pressade medarbetare får ännu högre arbetstakt och fler projekt att lösa, all flexibilitet för att hinna och klara av egna behov och familjens behov sätts åt sidan. Det handlar om att gå från att leva till ett kris- och överlevnadsläge där det handlar om att rädda ”skutan från att sjunka”. I ett kortsiktigt perspektiv lyckas man ofta med detta, i ett längre perspektiv blir det förödande konsekvenser eftersom människor inte orkar hur länge som helst och till slut klappar igenom. Kostnaden som detta orsakar på vägen i att de bästa slutar, korttidssjukfrånvaron som är så kostsam ökar och fler blir utbrända och långtidssjukskrivna, är det ingen som tänker på eller analyserar. Detta eftersom dessa kostnader tas på ett annat konto och för att man inte ser sammanhanget. Alla människor vet att vi i kriser och svåra tider har ett ökat behov av socialt stöd och att sluta upp i leden. Det märkliga är att arbetslivets principer handlar om motsatsen; vid omorganisationer, förändringsprocesser och omställningar av olika slag som rör runt och skapar oro och känslomässiga reaktioner hos medarbetarna lyser cheferna ofta med sin frånvaro. Då är de upptagna med strategimöten…..När är tiden mogen för ledare att kliva fram och visa på en annan väg?

0

Sjukskrivningarna ökar lavinartat.

Under föregående vecka rapporterade media om att sjukskrivningarna ökar markant i vårt land igen. Kostnaderna för sjukskrivningarna förväntas öka med 1 miljard under 2013 och 2014 med 2.8 miljarder enligt Jan Larsson, prognosansvarig på Försäkringskassan. Bakom ökningen ligger föga förvånande stressrelaterad ohälsa och psykisk ohälsa som kräver längre sjukskrivning.

Som jag har skrivit om i många olika inlägg och belyst från olika infallsvinklar, är det logiskt att vi har skenande sjukskrivningar återigen efter att under ett par år ha sett en nedåtgående trend. Den psykiska ohälsan och stressen som orsakade att tusentals människor drabbades av utbrändhet kring milleniumskiftet, försökte man komma åt genom strängare regler för sjukskrivning Dagens samhälle bidrar till att hela välfärdskonceptet faller ihop som ett korthus.och via antidepressiv och ångestdämpande medicinering som dövade symptomen. Någon analys av de bakomliggande orsakerna eller ett ödmjukt lyssnande på de drabbade från politikers, arbetsgivares och andra beslutsfattares sida, fanns inte på kartan. Detta kortsiktiga tänk gjorde att vi under några kunde se att människor förmådde arbeta och försvann ur sjukskrivningsstatistiken. Att det nu spricker och att ohälsan skenar bortom all kontroll är inte alls förvånande utan tvärtom väldigt logiskt.

Det går inte att blunda för verkligheten hur länge som helst, vid en viss tidpunkt når människan en gräns då det helt enkelt inte går att anstränga sig oavsett om man kan bli sjukskriven eller inte. Det handlar om liv och död för individen och samhället måste antingen böja sig och utvidga systemen som fångar upp de drabbade eller låta dem bli utslagna och bidra till att hela välfärdskonceptet faller ihop som ett korthus. Det senare går naturligtvis inte att försvara i ett välfärdsland som Sverige och vägen framåt handlar om att man från politiker och företagsledningsnivå måste få en förståelse för varför människor i vårt land mår så dåligt psykiskt trots att vi har det så bra på ytan….
Det är i denna avgrundslika skillnad mellan vårt inre liv och hur vi har det i det yttre livet som vi finner svaren på denna gåta som angår oss alla. Hur kan vi skapa ett hållbart liv och en hållbar hälsa i vårt land där prestation och framgång är de enda värden som räknas medan själen törstar efter mening och ett värdigt liv präglat av balans.

Läs en artikel på DI på samma tema här–>

0

”Beröm mår man bra av länge”

På DN Jobb (22/5) kan vi läsa om Konsultföretaget Ennovas internationella studie om arbetsglädje och prestationskultur. Av den framgår att svenska företag och arbetsplatser är väldigt bra på att sprida arbetsglädje, men sämre på att skapa en prestationskultur med tydliga målsättningar för varje medarbetare och regelbunden feedback från cheferna. Att svenska chefer behöver bli bättre på att ge konstruktiv feedback på prestationer i vardagen håller jag verkligen med om, bristen på detta leder till ineffektivtet, konflikter och ohälsa. Att vara rak, konkret och kunna leverera budskap som inte är önskvärda för medarbetaren är något som många chefer upplever sig ha svårt för och därför lindas budskapet gärna in och leder till otydlighet. På så sätt kan man i åratal flytta runt ett problem med en medarbetares prestation, vilket plötsligt efter flera år kommuniceras av en ny chef som inte förstår varför problemet inte har adresserats tidigare. I ett sådant läge blir kommunikationen om att prestationen inte är tillräcklig ofta ett brutalt uppvaknande för medarbetaren som fram till dess levt i villfarelsen om att allt varit till belåtenhet. Kanske kan man tolka bristen på feedback om bristfälliga prestationer som att chefen är snäll, personligen tror jag mer att det handlar om ovana och brist på erfarenhet av kommunikation och konstruktiv feedback, samt en allmän feghet. Det krävs mod för att våga vara ärlig och rak och det är ofta där det brister. Att vi i Sverige skulle vara bra på att sprida arbetsglädje och sämre på att skapa en prestationskultur blir jag dock väldigt förvånad över. Den verklighet som jag lever i innebär att många upplever det motsatta, dvs att arbetsglädjen försvunnit eftersom stressen tagit över tillvaron och rationaliserat bort trivselfaktorerna. Många lider av stress och är tyngda av egna och andras krav på ständig prestation och tillgänglighet och konsekvenserna därav är att vi har en av de högsta andelarna av den arbetsföra befolkningen som lider av stress och utmattning i världen. Att få oss att prestera mer kan därför knappast vara rätt medicin för att komma tillrätta med arbetsglädjen tänker jag. Personligen är jag förvånad över att denna studie så oreflekterat presenteras i DN utan någon vidare koppling till situationen på den svenska arbetsmarknaden och vår skenande ohälsa! Det skulle vara intressant att ta del av på vilka grunder Ennova har kommit fram till sina slutsatser, sannolikt har de tittat på hur det ser ut på ytan med den höga standard, trevliga fysiska arbetsmiljö, lagar och bestämmelser som kännetecknar svenska arbetsmarkander. På ytan ser allt ut att vara toppen, alla ser och ser glada ut medan många på insidan plågas av självtvivel, prestationskrav och meningslöshetskänslor. Att våra chefer behöver bli bättre på att se sina medarbetare i vardagen är dock något som jag helt kan skriva under på och en klapp på axeln kan räcka väldigt långt för att en medarbetare med prestationsbaserad självkänsla ska känna sig nöjd med sig själv och kunna sätta en gräns för sina prestationer.

2

Föräldraledigheten perfekt tillfälle att tänka på karriären

På DN. Jobb (24/1) kan vi läsa en artikel om hur föräldraledigheten kan användas till att fundera över hur du vill ta dig vidare i karriären. Jag kan tänka mig att väldigt många läsare lockas av de goda tips och råd som ges i artikeln som hänvisar till en ny bok med titeln ”Grattis” En bebis och ett nytt drömjobb”. Själv blir jag förfärad av läsningen eftersom jag tänker på alla dessa duktiga och prestationsinriktade människor där ute som kommer läsa denna artikel och uppleva att de nu inte längre bara kan njuta av sin föräldraledighet och gå in i den bubbla som familjelivet kan erbjuda under en viss tid, utan nu ”måste” tänka på att fylla denna privilegierade med nya krav. Att få ett barn och att bli förälder, oavsett om det är första barnet eller ett i raden av flera, är en omtumlande händelse i livet.

I Sverige har vi tack vare vår unika möjlighet till föräldraledighet förutsättningar att ge våra barn den oersättliga grund i livet som skapas genom att ge det nyfödda barnet en fysisk och psykisk närvaro som lägger grunden för en stabil självkänsla och en känsla av att vara det viktigaste och mest centrala i föräldrarnas liv. Alla som har barn vet hur värdefull det första året i barnets liv är för anknytning och etablering av en stabil relation, inte bara i relationen mellan barnet och föräldrarna, utan också mellan föräldrarna och i den större familjekontexten.Vi lever i en utmanande tid där kraven på prestation och på att duga är högre än någonsin. Frestelsen, eller kanske t.o.m. känslan av nödvändighet att vara påkopplad till jobbet 24/7 är hög hos många Omställningen är stor för alla parter och det tar tid att hitta de nya rollerna. Ju mindre stressade vi är och ju mer närvarande desto större är förutsättningarna att det ska bli bra. Enbart fysisk närvaro räcker inte. Om vi som föräldrar är där rent fysiskt men i tankarna och känslorna är upptagna med vår karriär eller andra frågor som fjärmar oss från närvaron och där och då känslan med barnet, upplever barnet det som att det inte får kontakt och att det saknar värde. Detta skapar mycket oro och ångest hos barnet och är en viktig förklaring till depressioner hos vuxna. Att uppmuntra nyblivna föräldrar till att hålla kontakt med jobbet under föräldraledigheten, att planera inför sin framtida karriär och/eller vara engagerade i andra uppslukande projekt bygger på en okunskap om den viktigaste investeringen vi som föräldrar kan göra för vårt/a barn. Dessutom är själva distansen till jobbet under föräldraledigheten det som gör att vi kan komma tillbaka med nya perspektiv på livet och med nya färdigheter som vi kan ha nytta av i arbetslivet.

Vi lever i en utmanande tid där kraven på prestation och på att duga är högre än någonsin. Frestelsen, eller kanske t.o.m. känslan av nödvändighet att vara påkopplad till jobbet 24/7 är hög hos många. Om du inte kan avsätta den tid och det fokus som det nyfödda barnet behöver för sin utveckling, är det enligt min mening bättre att engagera en kärleksfull barnflicka eller en släkting som vill och kan ge barnet det icke-splittrande fokus som det behöver, än att vara hemma och vara uppkopplad med dator och telefon medan ditt barn varje dag ”badar” i en känsla av ensamhet och övergivenhet – även om du sitter i samma rum och jobbar och inbillar dig att du är där. Det som är mest förvånande är att denna typ av uppmaning till ökade krav på dig själv och vad du ska prestera sker parallellt med att den stressrelaterade ohälsan i vårt samhälle ökar, särskilt bland unga småbarnsmammor.

0

Naturkatastroferna lär oss att utveckla ödmjukhet.

Orkanen och stormen ”Sandy” i Karibien och i USA orsakar förödelse, dödsfall och förlamning i hela städer och tvingar oss att inse hur maktlösa vi är inför naturens krafter. När till och med mäktiga New York måste stänga ner under flera dagar och den pågående amerikanska presidentvalskampanjen måste ta en paus för att hantera katastrofen, inser vi hur maktlösa vi egentligen är trots att vi lever i illusionen av att ha kontroll och att vara herrar på täppan.

En av världens största bekymmer som jag skrivit om tidigare här på bloggen och i mina böcker handlar om högmod och brist på ödmjukhet. Två av de största hoten mot mänskligheten som förenar oss alla handlar om miljöförstöring och ohälsa. Båda dessa problem kan förklaras utifrån att vi fastnat i ett förhållningssätt till oss själva och till livet som handlar om högmod och att vi saknar respekt och förmåga att hantera gränser och att ödmjukt stå tillbaka inför de faktorer som är större än vår egen personliga vilja. Tyvärr är det först när vi blivit sjuka, särskilt allvarligt sjuka på ett sätt som inneburit fara för livet eller risk för begränsningar av olika slag, som vi finner en mer ödmjuk inställning till oss själva, till de krav vi ställer på livet och på vad som är viktigt. Val och prioriteringar blir enklare och vi lär oss att lyssna på och respektera kommunikationen från kroppen och själen om vad vi behöver för att må bra och finna mening i tillvaron. När vi mår bra, när livet rullar på och ingenting omtumlande händer i den bekväma tillvaro som vi lätt invaggas i i västvärlden, är det väldigt lätt hänt att vi utvecklar högmod och att vi saknar kontakt med den ödmjuka inställning till livet som varje barn föds med och som många återfinner först inför döden. Den amerikanska drömmen som bygger på att du är din egen lyckas smed, att allt är möjligt och att det är upp till dig själv att skapa det liv du vill ha, för mycket gott och inspirerande med sig som fått många att växa och att våga pröva nya outforskade vägar. Baksidan av detta mynt handlar om att denna inställning till livet lätt får oss att tro att vi kan råda över allt, att vi är starka och kan påverka saker och ting utifrån vårt eget behag.


Finanskrisen var en påminnelse om att girighet leder till kollaps och undergång om den tillåts att gå för långt. Den pågående naturkatastrofen lär oss att det är dags för världen att ta krafttag mot miljöförstöringen och vi överhuvudtaget ska ha någon planet att leva på i framtiden. Lärdomen handlar om ödmjukhet genom att vi tvingas ner ifrån det torn av högmod som vi sitter i och som bygger på en illusion om trygghet och osårbarhet.  2012 är det år som vi den 21 december enligt Maya Kalendern ska möta jordens undergång. Min personliga uppfattning utifrån denna och andra profetior handlar om att vi faktiskt står inför en situation av allvar där vi människor själva skapar vår egen och vår planets undergång genom att vi konsekvent nonchalerar de eviga livsprinciper som under alla tider reglerat världen och människors liv tillsammans på denna jord. Världen styrs idag och vi styr oss själva och vårt liv utifrån dödssynderna som vi kan välja att benämna som destruktiva krafter för mänskligt liv. Symptomen på att världen faktiskt håller på att gå under har aldrig varit tydligare än under de senaste åren och vi har många chanser att lyssna, lära oss och att börja göra drastiska och omvälvande förändringar. Det börjar dock bli bråttom, isarna vid Nordpolen smälter och klimatkatastroferna runt om i världen blir alltmer intensiva. Vi har inte så mycket tid på oss. Ännu kan vi lyckas vända denna utveckling tror jag om vi bara omedelbart kliver in i ett större ansvar för oss själva och för livet utanför. Världen behöver politiker och makthavare som nyttjar sin makt och sitt inflytande i en ny riktning där den personliga vinningen är helt underordnad ett högre syfte. Var och en av oss behöver också göra en snabb analys av hur vi själva lever och vad vi kan göra i relation till oss själva, till våra närmaste och för världen utanför, för att ge ett litet bidrag till den nya tiden. Det är dags att sluta blunda för symptomen och ta tag i roten till problemen….!

0

DN Debatt: ”Sjukförsäkringsreformen var nödvändig och riktig”.

I torsdagens (27/9) DN kunde vi läsa om Socialförsäkringsminister Ulf Kristerssons reflektioner kring den kritiserade sjukförsäkringsreformen. I slutet av artikeln uppmanar han Sverige att ta sig an nya utmaningar;
”Varför ökar den psykiska ohälsan så kraftigt, inte minst bland unga?”
Varför är kvinnor mer sjukskrivna än män? ”

Denna typ av frågor har jag ju skrivit mycket om på min blogg och jag välkomnar ett politiskt initiativ och intresse för dessa frågor. Att Sveriges socialförsäkringsminister inte anser sig ha svaren tyder på att det fortfarande finns ett enormt behov av information och kunskap kring dessa frågor.

Den stora utmaningen är att försöka förklara och översätta människors upplevelser av tomhet, meningslöshet, utmattning och depressioner –  symptom på en kollektiv, existentiell kris i en värld där samhället och arbetslivet rent generellt fortfarande utgår ifrån att konsumtion och materiellt välstånd är vägen till lycka och hälsa. I själva verket är det just tack vare att vi har uppnått en materiell mättnad som många utvecklar psykiska besvär som en reaktion på att det är dags att utveckla mer andliga behov, en dimension av livet som det svenska, rationella samhället inte längre omfattar. Konsekvensen blir att människor känner sig vilsna i tillvaron och famlar efter en känsla av mening. Människors andliga sökande och intresset för psykologi, filosofi och andlighet i olika former har ökat lavinartat under senare årtionden men denna utveckling har inte genomsyrat samhällets och arbetslivets maktstrukturer. Därför blir det svårt att tolka och förstå de hälsobesvär som i själva verket är en kommunikation, ett budskap som behöver fångas upp av politiker och företagsledare så att de förmår möta människors behov och hitta lösningar som hjälper folket framåt till hälsa och välmående i det fantastiska välfärdssamhälle som vi lever i.

Jag tror det är oerhört viktigt att inte medikalisera sunda reaktioner på en värld och ett samhälle som inte är förenligt med de grundläggande mänskliga behov av mål och mening i tillvaron som vi alla delar. Idag hamnar dessa problem i sjukvården och klassas som sjukdom och ohälsa vilket gör individen till orsaken till problemet. Förhoppningsvis är Ulf Kristersson och andra politiker som är ansvariga för hälsofrågorna i Sverige mer lyhörda och nyfikna på att ödmjukt lyssna på och ta till sig den alltmer högröstade kommunikation som stora grupper i samhället försöker föra fram.  Att ställa sig frågor öppnar dörren till ett sökande efter svar och förklaringar. Nu behöver vi alla som har perspektiv på dessa frågor stiga fram och bidra till att bringa klarhet där beslutsfattare famnar i blindo.