2

Livets framsida – och dess baksida

I förra veckan skedde en förfärlig olycka i Eslöv. En 2-årig pojke blev kvarglömd i bilen av sin pappa och avled till följd av värme och brist på vätska i den hetta som plötsligt omvandlat vintern till sommar. I vanliga fall var det pojkens mamma som lämnade på dagis, men denna olycksdag var det pappan som fick frångå sina morgonrutiner och som stressade till jobbet och glömde bort att lämna sonen på dagis. När man hör talas om en sådan historia kan det vara svårt att fatta hur det kan vara möjligt att glömma bort sitt barn på detta sätt men i min värld som dagligen möter sönderstressade mammor och pappor förstår jag att denna typ av fasansfulla konsekvenser kan inträffa. Det finns en gräns för när stressen och pressen i tillvaron slår ut våra andra funktioner och vi fastnar i ett begränsande tunnelseende och beter oss mer som maskiner än som människor. Om man är normalt närvarande med sig själv och i sitt liv är det inte möjligt att glömma bort sitt barn. Det naturliga är istället instinkten att till varje pris vårda och skydda sitt barn, t.o.m. före sitt eget liv.

Utifrån detta skräckexempel känns det därför angeläget att reflektera över prestationshetsen i vårt samhälle som driver människor till höga nivåer av stress och överdrivet fokus på jobb, karriär och materiella värden på bekostnad av den tid och närvaro som våra barn behöver för att känna sig betydelsefulla som de är och inte bara för vad de gör. Tidigare har jag skrivit om den aktuella studien som Ungdomsbarometern nyligen lagt fram som visar att 1 av 10 ungdomar i Sverige i åldern 15-24 år upplever att livet är meningslöst. Skräckexemplen är många och förödande och visar med all önskvärd tydlighet att vi har allvarliga problem med hur människor faktiskt mår i vårt materiellt sett välmående land. Min gode vän Janesh Vaidya från Indien brukar påminna om att Sverige på sankrit betyder himmel och att vi lever i ett himmelrike genom vår relativt sett rena luft, den omättliga tillgången på rent dricksvatten samt att vi inte har levt i krig under de senaste århundradena. Få av oss är medvetna om att vi har allt som behövs för att vara lyckliga, harmoniska och tacksamma – eftersom vi är helt upptagna av att prestera och stressa oss fram genom livet i jakten på mål och mening som vi inbillar oss att vi kommer att finna om vi bara skyndar oss lite till och förmår göra lite mer…..

2

En av 10 ungdomar i Sverige tycker att livet är meningslöst!

På DN’s förstasida (7/5) förmedlas hur vi egentligen mår i Sverige idag. Mer än en av tio unga i åldern 15-24 år upplever att livet är meningslöst. Tre av tio tycker att livet är svårt och fyra av tio känner sig stressade av alla förväntningar. Trots att jag är väl insatt i att det är denna dystra bild som speglar verkligheten för så många blir jag ändå chockerad då jag tar in digniteten av den psykiska ohälsan i vårt samhälle. Det är en tickande bomb som kommer att explodera och skapa förödande konsekvenser i framtiden, eftersom psykisk ohälsa i den ålder i livet då livet borde te sig som ljusast, knappast bäddar för att medelålderskriser och ålderdomens påfrestningar ska gå omärkta förbi. Studien, den s.k. ungdomsbarometern omfattar 10.000 ungdomar och är statistiskt representativ för hela ungdomspopulationen i vårt land. Allt vi behöver veta om vad som skapar mål och mening i livet går att utläsa i den symptombild som ungdomarna visar upp och uttrycker i form av stress, ångest, depressioner och utbrändhet. Jämfört med ungdomar i de flesta andra länder i västvärlden just nu kan man konstatera att svenska ungdomar lever i ett land där det råder politisk och ekonomisk stabilitet, den materiella standarden är en av de högsta i världen liksom förutsättningarna för att själv formge sitt liv enligt sina egna preferenser och drömmar. Dessutom är svenska ungdomar hälsomedvetna och satsar många timmar i veckan på gymmet för att se vackra och vältränade ut. På ytan är med andra ord allting så perfekt det kan vara och när man betraktar Sverige utifrån kan de upplevas som rena himmelriket på jorden. Ändå, fattas själva grunden för det som människor behöver för att känna att livet är värt att leva och att framtiden ter sig lockande och ljus. Jag tror att alla som läser denna upplysande och förfärande artikel ställer sig frågan vad detta beror på!?
De svar och tolkningar som ges i artikeln handlar om konsekvenserna av stressen och pressen i tillvaron, kraven på de unga ökar år från år och det gäller att vara bäst och i topp på livets alla områden för att duga. Prestationshetsen i det totala livet närmar sig rent elitistiska nivåer. Men vad händer när man trots toppresultat och ständig bekräftelse på den egna dugligheten ändå upplever en inre tomhet och en känsla av meningslöshet i tillvaron? De flesta ungdomar saknar vuxna att beskriva sina känslor för och eftersom de är så duktiga och framåt tolkar såväl föräldrar och skola det ofta som att allt är bra. Vi går ju som bekant bara på utsidan när vi bedömer hur någon mår…

Vad är livet värt när man upplever att jobbet och karriären är det viktigaste i mammas och pappas liv och att det redan i tidig ålder handlar om att skaffa sig så många aktiviteter som möjligt och att topprestera i samtliga för att duga och känna sig viktig? Bristen på närvaro och förmågan att vara istället för att ständigt prestera är allmänt utbredd och de flesta ungdomar som jag möter i mitt arbete har ingen erfarenhet av en period i livet som byggde på lek och kravlöshet. Ansvaret för hur våra barn och ungdomar mår är primärt föräldrarnas eftersom det är i den lilla världen, i hemmet som grunden för självkänsla och självbild formeras. Skolan och andra sammanhang i fritidslivet har ofta en roll i uppfostran som går ut på att lära sig att prestera, att lära sig saker och att bli bra på det man gör. Det ligger inbyggt i dessa system och aktiviteter att det handlar om prestation på ett eller annat sätt. Avsaknaden av en stabil grund i familjesituationen som skapar en sund självkänsla och en känsla av mening i livet gör att skolan och fritidsaktiviteterna blir arenan för att skaffa sig ett värde genom att prestera. Snabbt lär sig barnet att det är genom att prestera som man gör sig synlig och som man får den nödvändiga bekräftelsen på att man är bra. Det är detta som blir grogrunden för utvecklingen av en prestationsbaserad självkänsla. Jag är vad jag gör och inte någon för den jag är. Det är det grundläggande värdet som människa det handlar om och ett maskinellt tänkande där vi blivit resultatet av våra prestationer som räknas. Endast om vi förstår dessa samband kan vi förstå varför våra barn och ungdomar inte klarar av att misslyckas och pressar sig själva till det yttersta för att vara duktiga. Att förlora innebär att man tappar hela sig själv och landar i känslan av att vara utan värde – värdelös helt enkelt. Och om jag känner mig värdelös, vad är livet egentligen värt då?

Situationen är så alarmerande som den kan bli och vi måste börja agera omedelbart och se det som allas vuxnas ansvar att bidra till att vända denna trend. Samhället kan och bör stötta med professionell hjälp och stöd i form av psykologer, fokus i skola och i andra strukturer men det är i hemmet som vi kan göra en verklig skillnad. Vad väljer du att göra för de ungdomar som finns i din närhet?

0

Mitt sexliv har blivit sämre sedan jag blev chef!

För drygt fem år sedan undersökte tidningen Chef svenska chefers kärleksliv och fann att cheferna var både för pressade för att sova och för trötta för att älska. Idag är läget ännu värre visar deras aktuella undersökning som presenteras i januarinumret. ”Man får tvinga sig till att ha sex, attraktionen finns inte där för stressen skymmer den. Med en laptop i knät framför TV-n avhandlar vi våra barns framtid och andra viktiga händelser. Det är som att sitta och förhandla med en medarbetare. Vi hinner inte komma i rätt känsla innan vi somnar av trötthet.”

Bilden som förmedlas är dyster och alarmerande och något som väldigt många kan känna igen sig i. Stressen och pressen har tagit över tillvaron för väldigt många människor och tagit död på grundläggande instinkter och behov såsom hunger, sociala behov av umgänge med andra och inte minst sexlusten. Det är en alarmerande känsla av trötthet och utmattning som kännetecknar livet för många.
Som jag skrivit om i andra inlägg här på bloggen kämpar vi med en känsla av meningslöshet i en tid då vi samtidigt har allt vi kan peka på. I våra stylade och välstädade hem breder ensamheten och olyckan ut sig som en farsot. Var det verkligen värt priset att offra så mycket för att få det snyggt omkring sig och kunna vila i känslan av att man lyckats och att man duger i andras ögon?

Några chefer som varit med i undersökningen beskriver priset för karriären enligt följande: ”Jag har separerat. Mitt ex kände sig på tredje plats. Barnen kom först, jobbet på plats två. ” ”Jag vill bara sova. Har inte samma lust längre.” ”Det var 28 år sedan vi hade sex sist.”
Artikeln är väldigt läsvärd och sitter fingret på det grundläggande mänskliga problemet i den västerländska kulturen. Att vara chef innebär status, makt och pengar och symboliserar det som vi strävar efter att uppnå. Det betyder att vi är duktiga och uppfattas som lyckade av vår omgivning. Hur ska vi då kunna klaga och ens för oss själva erkänna att priset är för högt och att vi blir ledsna och utmattade av allt ansvar och alla krav? När jag läser artikeln blir jag å ena sidan bestört över att det är så eländigt, å andra sidan känner jag hopp eftersom det är först när vi nått botten eller kommit till vägs ende som vi kan resa oss och börja gå i en annan riktning. En förändring måste helt enkelt ske och det är dags för var och en av oss att börja göra saker annorlunda. Vad är livet värt om vi missar det?

 

0

Vad händer i ett samhälle där ingen har tid att ta ansvar?

Frihet och ansvar är teman som jag under den senaste veckan har behandlat här på bloggen som två mänskliga poler på samma skala som är ömsesidigt beroende av varandra.

De senaste dagarna har detta tema följt med mig i mina tankar och jag har reflekterat över det i olika situationer som jag har mött i mitt vardagsliv. Jag har t.ex. funderat över vad som händer om vi som vuxna abdikerar från vårt ansvar att skydda barnen från den övermäktiga känsla av stress och press som många upplever i sitt liv idag?
Hur blir livet för barnen och hur påverkas deras hjärnor, världsbild, självuppfattning o.s.v. om de tvingas ta in och förhålla sig till sina föräldrars och andra vuxnas förtvivlan och vanmakt över att ha förlorat kontrollen över och känslan av frihet i sitt liv? Hur ska det då bli attraktivt för dem att växa upp och ta del av vad vuxenlivet erbjuder i form av möjligheter och frihet att skapa ett liv som känns meningsfullt att leva?

Förändring är möjlig!

Förändring är möjlig!

Att då och då fundera över om du skulle vilja vara mamma eller pappa till dig själv, kan vara en bra tanke att stanna upp vid då och då för att få perspektiv på sig själv och det ansvar man som förälder har att skydda sitt barn från, ur deras perspektiv, obegriplig och icke-hanterbar stress, och att visa på att livet som vuxen är något härligt och eftersträvansvärt. Samma typ av frågeställning kan du göra i din roll som chef. Skulle du vara nöjd om du hade dig själv till chef?
Denna typ av distanserade tankeövningar kan hjälpa dig att få perspektiv på dig själv och att inte oreflekterat ge dig hän åt att du inte har tid och att du inte får plats i det liv du lever. Någon måste ta ansvar och denna resa måste börja med dig själv och det ansvar du väljer att ta för ditt eget liv. Bara du vet vad du behöver för att må bra. Om inte du tar ansvar för dig själv som vuxen, vem ska då göra det?

Förmågan att sätta gränser och vägen till ett gott och fullödigt liv går via ansvarstagande för dig själv och det liv du har till ditt förfogande. Den du vill vara behöver inte vara densamma som du var igår. Förändring är möjlig och det är aldrig för sent att vakna upp och bestämma dig för att din viktigaste roll i ditt liv är att bli den bästa och mest kärleksfulla förälder till dig själv som du kan tänka dig!