Anders Timell intervjuas i DN's artikel.

0

Männens nya medelålderskris – artikel i DN.

I söndagens DN (2/6) kan vi läsa om hur populärkulturen porträtterar män i 45-årsåldern som fruktansvärt uttråkade.
”Det är lätt att tro att män i medelåldern har gått vilse och tappat bort sin inre glädje. Överallt syns män runt 45 som kämpar mot sitt förfall och sin tristess”, skriver Timothy Tore Hebb i sin artikel.

Min erfarenhet är att det finns män som hamnar i en livskris som utlöses av det magiska 40- årsstrecket men det finns också en grupp män i samma åldersgrupp som inte hamnar i kris utan som istället upplever en ökad frihetsgrad och tillfredsställelse.
”Det är viktigt att våga resa inåt, att inte bara ha sina känselspröt utåt, och vara sig själv. Jakten på bekräftelse är farlig och kan göra en ännu tråkigare, säger Anders Timell”

Vad är det då som avgör om det blir kris eller utveckling? Min egen slutsats av detta är att de män som levt för att prestera, att visa sig duktiga och få bekräftelse på jobbet och av omgivningen på din duglighet är särskilt utsatta då de redan i 35-årsåldern börjar märka att det finns yngre förmågor som orkar mer och som har nya idéer om hur saker och ting bör göras. Livet har levts i snabb fart, man har hunnit med karriär, familj, villa, resor och materiella behov och kan bocka av alla de parametrar som bör finnas på plats för att man ska kunna luta sig tillbaka och känna sig nöjd. Det är då som känslan av tomhet infinner sig som ett ovälkommet brev på posten. Och nu då? Var det inte mer än så här? Vad ska jag nu sträva efter? Dessa existentiella frågor är naturliga och uppkommer för att det finns utrymme och visar på vägen framåt, men eftersom insikten om och bekantskapen med mer existentiella meningsfrågor ofta är helt främmande för denna grupp män som fokuserat på prestation och yta fram tills nu är det självklart lätt att gå vilse och att fastna i en Medelålderskris. Denna grupp män behöver helt klart stöd och hjälp för att komma vidare och hitta ett nytt utvecklingsspår i livet som leder till fördjupning men problemet är att deras självbild handlar om att vara perfekta och att klara allt själv, vilket gör dem obenägna att söka den hjälp de behöver även om de har råd att skaffa sig den. Mer vanligt är istället att spä på krisen genom att fly till jobbet, aktiviteter, byta boende, byta fru samt att döva ångesten med alkohol eller annat missbruk som spel eller sex. Män som till sin läggning är mer introverta, som naturligt reflekterar över tillvaron och som kanske alltid gått sin egen väg i livet och inte bygger sin identitet på strävan efter att passa in i en yttre norm eller jämför sig med grannar, arbetskamrater eller andra kollektiv, kan istället uppleva 40-årsåldern som en härlig tid i livet. Man har börjat hitta sig själv, vet vem man är och vad man vill. Man har också modet att göra lite ”obekväma val” och satsar på de saker eller dimensioner i livet som man finner meningsfulla. Dessa män är mer sökande, ställer sig frågor och är inte rädda för att pröva nytt eller att söka sig till det okända. Om de byter boende är det inte för att skaffa sig något ännu större och bättre som omgivningen kan tolka som att man ännu är någon att räkna med, om de bryter upp från sitt äktenskap är det inte primärt för att de behöver en yngre partner som hjälper dem att hålla fast vid sin egen ungdom. Deras väg handlar istället om att göra val som bygger på att de får uppleva så hög grad av meningsfullhet som möjligt vilket gör att boende, materiella ägodelar, jobb och även relationer blir relativa och möjliga att förändra beroende på vilken funktion de fyller i det egna livsprojektet. Att vara 45 med ordnad ekonomi, småbarnsåren bakom sig, ännu friska föräldrar och en egen god hälsa kan ur detta perspektiv te sig som en väldigt härlig tid i livet då det finns utrymme att satsa på det äventyr som livet innebär om vi bara lyckas förhålla oss öppna och nyfikna och inte fastnar i trygghet och förutsägbarhet som oundvikligen leder oss in i en grå känsla av tristess.

0

”Beröm mår man bra av länge”

På DN Jobb (22/5) kan vi läsa om Konsultföretaget Ennovas internationella studie om arbetsglädje och prestationskultur. Av den framgår att svenska företag och arbetsplatser är väldigt bra på att sprida arbetsglädje, men sämre på att skapa en prestationskultur med tydliga målsättningar för varje medarbetare och regelbunden feedback från cheferna. Att svenska chefer behöver bli bättre på att ge konstruktiv feedback på prestationer i vardagen håller jag verkligen med om, bristen på detta leder till ineffektivtet, konflikter och ohälsa. Att vara rak, konkret och kunna leverera budskap som inte är önskvärda för medarbetaren är något som många chefer upplever sig ha svårt för och därför lindas budskapet gärna in och leder till otydlighet. På så sätt kan man i åratal flytta runt ett problem med en medarbetares prestation, vilket plötsligt efter flera år kommuniceras av en ny chef som inte förstår varför problemet inte har adresserats tidigare. I ett sådant läge blir kommunikationen om att prestationen inte är tillräcklig ofta ett brutalt uppvaknande för medarbetaren som fram till dess levt i villfarelsen om att allt varit till belåtenhet. Kanske kan man tolka bristen på feedback om bristfälliga prestationer som att chefen är snäll, personligen tror jag mer att det handlar om ovana och brist på erfarenhet av kommunikation och konstruktiv feedback, samt en allmän feghet. Det krävs mod för att våga vara ärlig och rak och det är ofta där det brister. Att vi i Sverige skulle vara bra på att sprida arbetsglädje och sämre på att skapa en prestationskultur blir jag dock väldigt förvånad över. Den verklighet som jag lever i innebär att många upplever det motsatta, dvs att arbetsglädjen försvunnit eftersom stressen tagit över tillvaron och rationaliserat bort trivselfaktorerna. Många lider av stress och är tyngda av egna och andras krav på ständig prestation och tillgänglighet och konsekvenserna därav är att vi har en av de högsta andelarna av den arbetsföra befolkningen som lider av stress och utmattning i världen. Att få oss att prestera mer kan därför knappast vara rätt medicin för att komma tillrätta med arbetsglädjen tänker jag. Personligen är jag förvånad över att denna studie så oreflekterat presenteras i DN utan någon vidare koppling till situationen på den svenska arbetsmarknaden och vår skenande ohälsa! Det skulle vara intressant att ta del av på vilka grunder Ennova har kommit fram till sina slutsatser, sannolikt har de tittat på hur det ser ut på ytan med den höga standard, trevliga fysiska arbetsmiljö, lagar och bestämmelser som kännetecknar svenska arbetsmarkander. På ytan ser allt ut att vara toppen, alla ser och ser glada ut medan många på insidan plågas av självtvivel, prestationskrav och meningslöshetskänslor. Att våra chefer behöver bli bättre på att se sina medarbetare i vardagen är dock något som jag helt kan skriva under på och en klapp på axeln kan räcka väldigt långt för att en medarbetare med prestationsbaserad självkänsla ska känna sig nöjd med sig själv och kunna sätta en gräns för sina prestationer.

0

”Stockholm måste bli bättre på kvälls- och nattdagis”

Häromdagen blev jag bestört då jag på DN’s förstasida (7/5) såg artikeln om svenska ungdomars psykiska tillstånd, vilket jag skrev om i mitt förra inlägg. Dagen därpå blev jag rent ut sagt chockerad då jag på DN Debatt (8/5), läste om S-kvinnornas krav på att Stockholm måste öppna kvälls- och nattdagis för att möjliggöra för Stockholmsföräldrar att jobba på kvällar, nätter och helger! Att det helt saknas insikt i att den skenande psykiska ohälsan bland barn och ungdomar i vårt samhälle har ett starkt samband med föräldrarnas och de vuxnas brist på närvaro till förmån för prestation och karriärutveckling, tycker jag är häpnadsväckande. Medan våra välartade och prestationsdrivna barn och ungdomar via sina psykiska symptom skriker efter att få känna sig viktiga och betydelsefulla för sina föräldrar och andra närstående (vilket kräver såväl fysisk som psykisk närvaro) uppmanar ett av landets största politiska partier att Stockholm ytterligare ska uppmuntra föräldrarna att lämna bort sina barn i ännu högre utsträckning än vad som sker redan idag!

I debattartikeln kan vi bland annat läsa följande motivering: ”I Stockholm är bristerna i barnomsorgen påtagliga. Arbetskraften förväntas vara tillgänglig dygnet runt. Många flyttar hit för jobben, har inga släktingar nära, pendlar långa avstånd och arbetar oregelbundet……Botkyrka och Södertälje är exempel på två kommuner som sett förtjänsterna med barnomsorg på obekväma tider och idag erbjuder dygnet runt platser till barn med föräldrar som måste arbeta kvällar, nätter eller helger. Såväl kommunerna som föräldrarna, och inte minst barnen, tjänar på en trygg barnomsorg, och att alla kan jobba och bidra till välfärden.

Det kan inte bli tydligare att den socialdemokratiska strävan att få Sverige på fötter under 1900-talet, vilket krävde att arbete och bidragandet till välfärden blev livets mening och grunden för Folkhemmet, fortfarande är den uppmaning som Socialdemokratin vill rikta till svenska folket. Varför ska man skaffa barn om man inte har tid eller vilja att tillbringa tid med dem? Hur kan det komma sig att företrädare för politiska partier som har makt att påverka strukturerna och värderingarna i vårt samhälle helt saknar insikt i den gedigna forskning kring barns behov som finns att tillgå idag? Kan vi i ärlighetens namn överhuvudtaget tala om att vi lever i ett välfärdssamhälle när en av tio ungdomar uppfattar livet som meningslöst och när unga mammor i 30-årsåldern utgör den främsta orsaken till sjukskrivning som följd av att konflikten mellan samhällets och arbetslivets krav på prestation och karriär går helt emot deras eget värdesystem?

Mammor och pappor har ett biologiskt förankrat behov av att kunna värna om sina barns behov, vilket kräver närvaro och fokus och som inte kan läggas ut på entreprenad till barnomsorgen oavsett hur välfungerande denna än må vara. Det är i min mening skandalöst att vi lever i en demokrati där såväl vuxna som barn lider och har en kraftigt försämrad livskvalitet som en naturlig följd av att samhällets och arbetslivets strukturer är oförenliga med det som skapar en grundläggande känsla av mening i livet. Detta samtidigt som politiker satta att företräda samhället, istället för att ta ansvar och göra sitt jobb för folkets bästa, spär på problemet genom att uppmana människor till ett ännu starkare fokus på arbete och välfärd på bekostnad av de egna barnens välmående. Alla föräldrar som har barn som lider av psykisk ohälsa liksom alla vuxna som har gått in i väggen och blivit utbrända, önskar att de hade förmått stanna upp tidigare och att arbete, karriär och materiell standard helt saknar betydelse i livet om den egna eller barnens hälsa äventyras.

0

Saknar du förmågan att känna dig nöjd?

En gång i tiden var du ett litet barn med en medfödd gåva – förmågan att känna dig nöjd. Det krävdes inte så mycket; du somnade gott efter att ha ätit dig mätt vid mammas bröst, du jollrade förtjust när mamma och pappa log mot dig, skrattade och fick dig att känna dig viktig och betydelsefull. Du visste när du var hungrig och när du var trött. När du var ledsen eller glad kunde du uttrycka dina känslor och få din omgivning att förstå och möta dig i din upplevelse. Du var ett barn som oavsett om du levde för hundratals år sedan eller vilken världsdel du föddes i, delar du den mänskliga förmågan att födas med instinkter och en naturlig närvaro i nuet och till dina egna behov. Vad hände sen?

I mitt arbete möter jag dagligen människor som är lyckade, vackra och framgångsrika – duktiga flickor och pojkar som använder all sin energi för att prestera på jobbet och anamma alla de attityder, koder och ideal i samhället som visar på att du är en lyckad och bra person. Tillvaron handlar redan i tidig vuxenålder om att springa så fort man orkar för att hinna med så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. Ju snabbare desto bättre. När parrelation och barn kommer in i bilden vet många inte hur de ska få tillvaron att gå ihop längre eftersom yttre och inre krav på prestation och perfektionism inte minskar på något livsområde. I denna livsfas, då många är mellan 30 och 40 är det allt fler som går sönder på insidan av en kravfylld tillvaro som inte går ihop. Som jag tidigare har skrivit om här på bloggen är det småbarnsföräldrar och framförallt kvinnor i denna åldersgrupp som lider mest av stressrelaterad ohälsa och som går in i sjukskrivning. Vart tog det goda livet vägen? Ska det vara så här?

Drivkraften för alla duktiga är sökandet efter bekräftelse på sitt värde i en värld där prestation och materiellt välstånd blivit normen framför alla andra. Hur mycket framgång behöver man för att duga? Hur mycket pengar behöver man tjäna för att vara någon att räkna med? I sökandet efter svaren på dessa frågor upplever många att de saknar en gräns, det vill säga de hittar inte punkten i sig själva eller i den yttre världen där det går att få känna sig nöjd. En topprestation övergår genast i en ny, väntande utmaning och man glömmer bort att glädjas åt det som är bra här och nu. På dagarna jagas du av strävan framåt mot mer och bättre och på kvällarna och nätterna av grubbel och oro över det som varit och där du inte lyckats som du föreställt dig. Känslan av otillräcklighet har blivit en ständig följeslagare som förpestar tillvaron och som hindrar dig från att någonsin känna dig nöjd med dig själv. Hur kunde det bli så här? Vart tog den ljusnande framtiden vägen? Livet är det som pågår just nu och möjligheten till nöjdhet finns bara i nuet. En gång i tiden visste du allt detta och svaren på vad du behöver finns inom dig. Det kräver mod att resa sig upp och ta ställning för att vara nöjd i en tillvaro baserad på kravet på mer och bättre. Möjligheten finns där och valet är ditt – frågan är vad som kräver mest mod; att leva och ta vara på sitt liv eller att springa ifrån sitt liv med hoppet om att någon, någon gång ska ge dig kvittot på att du är bra?

0

Supermamma? Nej, tack!

I Söndagens DN(17/2) kan vi under Kropp & Själ läsa om en ny bok av Elizabeth Gummesson som fått titeln ”Good enough för föräldrar”. I artikeln kan vi läsa om författarens eget liv som supermamma där maximal prestation på livets alla områden var ledordet. Hon berättar att tillvaron handlade om en uppvisning i allt möjligt. ”Vem kunde ha flest marschaller i trädgården på barnkalaset?, Vem bakade bästa fikat till fikakorgen på fotbollsturneringen? Vi har hört många liknande berättelser om prestationsbaserad självkänsla tidigare och jag har skrivit många inlägg på bloggen om detta tema. Vi har så många ”duktiga flickor och pojkar” i vår del av världen att vi behöver fortsätta belysa och debattera detta ämne eftersom det ödelägger så många människors livskvalitet. Elizabeth Gummesson berättar om att hennes egna behov var fullständigt utraderade och att hon alltid fanns till för andra och deras behov.Frågan är vad kan vara viktigare än att vara närvarande i sitt eget liv? Till slut går det inte längre, energin tar slut och själen protesterar för att det egna livet saknar riktning och därmed mening i tillvaron. Att gå i väggen eller bli fysiskt sjuk är ofta räddningen från ett liv som man inte själv får plats i. Det blir brytpunkten som leder till ett brutalt uppvaknande där vägen tillbaka handlar om att ta reda på vem man är och vad man behöver, samt hur man måste lägga upp sitt liv för att hitta en balans mellan att vara till för sig själv och för andra.

Dagligen möter jag människor som kämpar med dessa frågor, vackra, begåvade och fantastiska personer som styrs av en inre oro av att inte duga, färgade av en självbild som bygger på en låg självkänsla. Endast den yttre bekräftelsen på att man är duktig ger en tillfällig lättnad i den annars så förödande känslan av värdelöshet och intighet. Enligt min mening är det konsekvenserna av det överdrivet prestationsinriktade samhälle som västvärlden präglas av idag, som behöver lyftas fram ännu mer och utmanas för att vi ska vända denna destruktiva utveckling. Livet är det som pågår medan vi är upptagna med att planera det. Livet är en gåva och vi behöver ta vara på det varje dag och i varje ögonblick. Medvetenheten om detta är stor tack vare media, böcker och alla samtal som vi har med våra familjer, vänner och kollegor. Hindret för att leva som vi skulle behöva ligger inom oss och handlar om det djupaste fundamentet som format bilden av vem vi är och hur vi ser på oss själva. Att ändra på detta kräver ett specifikt psykoterapeutiskt arbete och därefter en livslång strävan i en annan riktning. Ytterst få har möjlighet att få en sådan hjälp idag eftersom det anses för dyrt och krävande. Frågan är vad kan vara viktigare än att vara närvarande i sitt eget liv?

2

Föräldraledigheten perfekt tillfälle att tänka på karriären

På DN. Jobb (24/1) kan vi läsa en artikel om hur föräldraledigheten kan användas till att fundera över hur du vill ta dig vidare i karriären. Jag kan tänka mig att väldigt många läsare lockas av de goda tips och råd som ges i artikeln som hänvisar till en ny bok med titeln ”Grattis” En bebis och ett nytt drömjobb”. Själv blir jag förfärad av läsningen eftersom jag tänker på alla dessa duktiga och prestationsinriktade människor där ute som kommer läsa denna artikel och uppleva att de nu inte längre bara kan njuta av sin föräldraledighet och gå in i den bubbla som familjelivet kan erbjuda under en viss tid, utan nu ”måste” tänka på att fylla denna privilegierade med nya krav. Att få ett barn och att bli förälder, oavsett om det är första barnet eller ett i raden av flera, är en omtumlande händelse i livet.

I Sverige har vi tack vare vår unika möjlighet till föräldraledighet förutsättningar att ge våra barn den oersättliga grund i livet som skapas genom att ge det nyfödda barnet en fysisk och psykisk närvaro som lägger grunden för en stabil självkänsla och en känsla av att vara det viktigaste och mest centrala i föräldrarnas liv. Alla som har barn vet hur värdefull det första året i barnets liv är för anknytning och etablering av en stabil relation, inte bara i relationen mellan barnet och föräldrarna, utan också mellan föräldrarna och i den större familjekontexten.Vi lever i en utmanande tid där kraven på prestation och på att duga är högre än någonsin. Frestelsen, eller kanske t.o.m. känslan av nödvändighet att vara påkopplad till jobbet 24/7 är hög hos många Omställningen är stor för alla parter och det tar tid att hitta de nya rollerna. Ju mindre stressade vi är och ju mer närvarande desto större är förutsättningarna att det ska bli bra. Enbart fysisk närvaro räcker inte. Om vi som föräldrar är där rent fysiskt men i tankarna och känslorna är upptagna med vår karriär eller andra frågor som fjärmar oss från närvaron och där och då känslan med barnet, upplever barnet det som att det inte får kontakt och att det saknar värde. Detta skapar mycket oro och ångest hos barnet och är en viktig förklaring till depressioner hos vuxna. Att uppmuntra nyblivna föräldrar till att hålla kontakt med jobbet under föräldraledigheten, att planera inför sin framtida karriär och/eller vara engagerade i andra uppslukande projekt bygger på en okunskap om den viktigaste investeringen vi som föräldrar kan göra för vårt/a barn. Dessutom är själva distansen till jobbet under föräldraledigheten det som gör att vi kan komma tillbaka med nya perspektiv på livet och med nya färdigheter som vi kan ha nytta av i arbetslivet.

Vi lever i en utmanande tid där kraven på prestation och på att duga är högre än någonsin. Frestelsen, eller kanske t.o.m. känslan av nödvändighet att vara påkopplad till jobbet 24/7 är hög hos många. Om du inte kan avsätta den tid och det fokus som det nyfödda barnet behöver för sin utveckling, är det enligt min mening bättre att engagera en kärleksfull barnflicka eller en släkting som vill och kan ge barnet det icke-splittrande fokus som det behöver, än att vara hemma och vara uppkopplad med dator och telefon medan ditt barn varje dag ”badar” i en känsla av ensamhet och övergivenhet – även om du sitter i samma rum och jobbar och inbillar dig att du är där. Det som är mest förvånande är att denna typ av uppmaning till ökade krav på dig själv och vad du ska prestera sker parallellt med att den stressrelaterade ohälsan i vårt samhälle ökar, särskilt bland unga småbarnsmammor.

0

Behandlar du dig själv som en människa eller som en maskin?

Varje dag möter jag människor i mitt arbete som tampas med att längta efter att respektera sig själv och sina behov men som upplever sig styrda av krafter i arbetslivet som får dem att känna sig som maskiner. Det pågår just nu en stark maktkamp i samhället och i arbetslivet mellan äldre människors värderingar och synsätt kring vad som är effektivitet och hög prestation och de yngre generationernas syn på liv och arbete. Äldre makthavare och chefer, ofta män som är födda och uppväxta på 1940- och 50-talen är formade av industrisamhällets materialistiska värderingar och en livsstil som har väldigt lite gemensamt med yngre generationers. Deras fruar var hemma och skötte hemmet, barnen och familjens relationer. De senaste årtiondena har tusentals människor i vårt land gått in i väggen och blivit sjukskrivna på grund av denna värderingskonflikt som handlat om att antingen göra våld på sig själv och få bekräftelse på sin duglighet på jobbet, eller också hamna i kylan och bejaka de egna behoven.Att jobba många timmar och att skapa sin identitet på jobbet var inget problem för dessa män, dels för att de hade full support hemma och fick möjlighet att koppla av på fritiden, dels för att deras självbild och identitet handlade om att vara framgångsrika familjeförsörjare och de lyckades med detta livsmål.

Dagens småbarnsfäder har dels förväntningar och krav på sig att vara jämställda med sina fruar kring hemmets och familjens bestyr, dels egna ideal och värderingar som gör att de vill vara närvarande och engagerade i sina barns liv för att känna sig nöjda med sig själva. Att jämföra dessa olika generationers livssituation blir bokstavligen att jämföra äpplen med päron. Alla vill vi vara duktiga och få bekräftelse på att vi duger. Det är ett mänskligt behov som vi inte kan bortse ifrån. Verkligheten för många kompetenta, drivna och begåvade chefer och andra yngre medarbetare handlar om att brottas med sina egna behov och värderingar som ofta går stick i stäv med de strukturer som kännetecknar kulturen i många bolag och organisationer idag. I vissa fall är det antal övertidstimmar som avgör om du uppfattas som engagerad i ditt arbete och därmed anses som någon att satsa på. Att jobba kvällar, nätter och helger kan vara den enda vägen till karriärutveckling.

De senaste årtiondena har tusentals människor i vårt land gått in i väggen och blivit sjukskrivna på grund av denna värderingskonflikt som handlat om att antingen göra våld på sig själv och få bekräftelse på sin duglighet på jobbet, eller också hamna i kylan och bejaka de egna behoven. Först nu börjar vi se ett skifte som börjar ta form där yngre generationer helt enkelt vägrar att anpassa sig till strukturer som är oförenliga med vad de uppfattar som ett meningsfullt liv. Detta ger hopp om att vi kommer att få se andra lösningar på ekvationen privatliv-arbetsliv i framtiden där det handlar om en balans och inte om att offra det ena eller det andra. Beklämmande många sitter dock fast i en känsla av meningslöshet idag – trots status, karriär och en tillfredsställande livssituation gällande lön och ekonomisk trygghet. Kanske är det dags för var och en av oss att ställa oss frågan om vi behandlar oss själva som en maskin eller som en människa?

0

”Skolans lov stressfaktor för föräldrar”

I lördagens DN kunde vi läsa en intressant och viktig artikel om den oförenlighet som råder mellan skolans krav på föräldrars tillgänglighet och den verklighet som småbarnsföräldrar faktiskt lever i.
15 veckors skollov, planeringsdagar, studiedagar, utvecklingssamtal, luciafirande, sommarfester, föräldrafika, upprop och avslutningar. Allt detta ska föräldrar i dagens Sverige fixa med 5 veckors semester att spela med! I Sverige heltidsarbetar de flesta småbarnsföräldrar i ett arbetsliv som ställer högre krav än någonsin på tillgänglighet och fokus.
Som jag skrivit om tidigare här på bloggen är det också många som lever med en prestationsbaserad självkänsla som innebär att den egna prestationen, särskilt karriären och prestationen på arbetet, är måttstocken som du använder för att värdera dig själv i relation till andra. Du måste lyckas på jobbet för att vara nöjd med dig själv. Denna faktiska och upplevda kravnivå på arbetet är tillräcklig för att många människor ska känna en stress och press i vardagen som leder till en försämrad hälsa och livskvalitet. Parallellt med det uppskruvade tempot och kravnivån i arbetslivet har det skett en utveckling gällande normer för att ta hand om barnen som gör hela ekvationen totalt omöjlig att få ihop. Att vara mycket ledig har blivit en statussymbol. Till stressen som hänger ihop med jobbet, ska nu läggas även den stress det innebär att försöka ”trolla med knäna” för att få till att barnen går så lite tid på fritids och förskola som möjligt. Detta trots att kvalitén på skolor och förskolor är väldigt hög. Trenden är att föräldrar tagit över en del av det ansvar och de uppgifter som tidigare legat på förskola och fritids. Det är föräldrarna som organiserar aktiviteter, skjutsar och ordnar och tar ett aktivt ansvar för barnens aktiviteter. Det nämns inte i artikeln, men min egen uppfattning är att denna utveckling hänger samman med den prestationsbaserade självkänslan som styr oss att vilja ta ansvar och vara perfekta på livets alla områden. Vi är upplysta och förstår att barnen behöver tid med sina föräldrar och att det är ”fel” att låta dem vara mycket tid i förskola och på fritids. Därför försöker vi optimera och kompromissa med våra egna behov och vår egen tid för att få det hela att gå ihop.
Helene Öberg, landstingspolitiker för Miljöpartiet i Stockholm anser också att fritids och skolor bidrar till tidshetsen. På hennes barns fritids har det t.ex. kommit en propå om att fritids efter 17.00 bara är till för barn ”som har ett stort behov av omsorg denna tid”. Ett annat exempel från förskolan som frågade om barnens behov av omsorg mellan den 21 december till 11 januari för att se om förskolan kan vara stängd då? Detta blir lätt en kollektiv press där föräldrarna förväntas och kräver av sig själva att ta ledigt. Slutsatsen är att dessa strukturer överhuvudtaget inte går ihop. Arbetslivet kräver din tillgänglighet som om du inte hade någon familj att ta hänsyn till och barnens skola och omsorg utgår ifrån att en av föräldrarna är hemma på heltid och har mycket utrymme att ta hand om barnen. De som går sönder är föräldrar i åldern 30-40 år som dukar under i stress och utmattningsdepressioner. 1 + 1 blir faktiskt 2 – märkligare än så är det inte!

fredrik-bengtsson-skolans-lov-stressfaktor-för-föräldrar

0

”Provocerande med chef som hårdtränar”

Elitmotionärerna är en ny grupp i vårt samhälle som vill leva som elitidrottare. De lägger upp sina tränings- och tävlingsresultat på sociala medier och tar med tävlingsmeriterna i sina CV. Ofta är de chefer och de präglar sin omgivning, kan vi läsa i den aktuella debatten om hälsa och friskvård på DN’s Insidan (21/11).
De härmar elitidrottarna, tränar ofta extremt mycket, kör tävlingslopp som Vasaloppet, Stockholm Marathon, Vätternrundan och Lidingöloppet, och berättar gärna om sina träningstider, placeringar och viken utrustning de använder på Facebook, bloggar och Twitter. Dessutom präglar de många i sin omgivning eftersom de flesta är chefer. De kallas elitmotionärerna och det är denna nya grupp som genererar den hälsohets som debatteras just nu.

Min personliga reflektion då jag tar del av den aktuella debatten är i första hand att denna vinkling är specifikt svensk och hänger ihop med vår kultur och med Jantelagen. På bloggen har jag skrivit flera inlägg om den prestationshets och den prestationsbaserade självkänsla som styr många människor till att prestera på livets alla områden på ett sätt som i slutändan gör dem olyckliga och utmattade. Självklart finns denna parameter med då jag läser om de nya Elitidrottarna där jag frågar mig vad syftet för dem är med att träna och att investera sin tid i sin träning på den nivå som de gör!? Utifrån min professionella erfarenhet vet jag att en del lever ett sådant liv för att uppnå en känsla av värde och för att vara någon att räkna med, vilket ibland krockar med den egna viljan och de egna behoven i grunden. Andra är till sin natur prestationsinriktade och mår genuint bra av att få träna på den nivån utan upplevelsen av att det har negativa konsekvenser för dem själva eller för deras närstående. Jag anser därför att vi måste akta oss för att döma ut en grupp människor som i sin egen upplevelsevärld många gånger gör detta för sin egen skull och inte för att påverka andra. Landar vi där handlar det de facto om en ny form av fördomar som vi bör akta oss för. Istället för att jämföra oss med andra och att okritiskt följa trender och andra i vår omgivning borde vi istället utgå från oss själva, från våra egna behov och från vår specifika livssituation. Endast utifrån den grunden kan du göra en analys för om och i så fall i vilken utsträckning du själv vill och bestämmer dig för att träna och ta hand om din hälsa.  Vad spelar det för roll vad din chef gör och inte gör i detta sammanhang så länge du respekteras i de val som du gör för dig och ditt liv?