2

Psykisk ohälsa bland barn och ungdomar är ett samhällsproblem

Barns psykiska ohälsa är inte endast ett individproblem, det speglar även vår samhällsutveckling kan vi läsa i SvD (29/6). Vi lever i ett samhälle med höga krav på teoretisk kunskap, sociala färdigheter och extrema kroppsideal. Uttalade och icke-uttalade krav, förväntningar och normer på hur man ska vara och se ut för att duga och lyckas i livet upplevs av många ungdomar som oöverstigliga. Dessa samhällsideal ger näring åt en prestationsbaserad självkänsla som barn och ungdomar utvecklar som ett svar på vad deras omgivning speglar dem i. Detta i kombination med att föräldrarna och andra närstående vuxna är uppslukade av jobbet och jakten på att duga och prestera, samt att resurserna i skolan minskat i takt med att den psykiska ohälsan bland barn och ungdomar ökat, gör att 1 + 1 blir 2.

Barn och ungdomar är alla utsatta i betydelsen att de inte själva kan välja sina levnadsomständigheter utan är utlämnade till den verklighet som föräldrar och samhälle erbjuder, just därför är det viktigt att barn och ungdomars psykiska ohälsa inte individualiseras utan betraktas som ett allvarligt samhällsfenomen som visar att våra barn mår dåligt i den verklighet vi erbjuder dem. Medicinering för att döva symptomen och fortsätta blunda för orsakerna till problemen kan knappast vara en lösning. Sverige är ett av världens mest kollektivistiska samhällen och det finns litet utrymme att vara annorlunda eller göra avsteg från rådande normer. Att skapa trender är enkelt eftersom alla vill vara, göra och se ut som de media valt ut som förebilder. Kanske är det just detta som skapar hetsen och som driver upp tempot och kraven på livets alla områden? Alla förväntas vara snillen i skolan och gå ut gymnasiet med skyhöga betyg i såväl praktiska som teoretiska ämnen, alla ska älska sport och ägna fritiden åt idrott, helst på elitnivå. Samtidigt gäller det att vara socialt kompetent, ha många vänner och fritidsintressen. Sist men inte minst gäller det att vara snygg, vältränad och trendig oavsett om du är intresserad av kläder och mode eller ej. Någonstans i detta perfektionistiska ideal för hur en duglig människa ska se ut och vara för att duga går vi vilse och dukar under av inre stress i rädslan för att inte räcka till. I det kollektivistiska samhället är den största rädslan att inte passa in, att inte vara som alla andra eftersom det innebär att man kan bli utstött och därmed riskera att bli ensam. I grunden är det denna rädsla som leder barn och ungdomar in i depression och utmattningstillstånd redan innan vuxenlivet tagit vid.

0

”Vilket samhälle skapas när 70 procent av alla nionde-klassare inte klarar kunskapsmålen?”

I DN’s Söndagskrönika (26/5)gör Peter Wolodarski en lysande och träffsäker analys av de grundläggande problemen i vårt samhälle som förklarar upploppen i Stockholms förorter. Han har tittat på skolresultaten för niondeklassare i de mest drabbade områdena; Hjulsta, Rinkeby, Rågsved och Kista och lyfter fram  skrämmande siffror som visar att i ovan nämnda områden är det endast 29%, 38%, 32% samt 43% som är godkända i grundskolan. Detta ska jämföras med 97% i Adolf Fredriks skola, Enskedeskola 92% och motsvarande siffror för niondeklassare i mindre invandrartäta områden. Det finns självklart flera olika faktorer som förklarar dessa olika världar, helt klart är dock att det självklart är betydligt svårare att klara kunskapsmålen om en hög andel av barnen inte ens kan svenska när de sätter sig i skolbänken.
Wolodarski’s analys landar i relevanta frågeställningar som leder oss till några av svaren till vad som driver unga vuxna att ta till våld och vandalism. ”Vilket samhälle skapas när 70% av alla niondeklassare inte klarar kunskapsmålen? Hur många går vidare till gymnasiet? Hur många driver omkring i brist på mening och sammanhang?” I artikeln refereras till utbildningsminister Jan Björklund som säger ”Klassresan börjar i klassrummet”. Det är i den öppna och allmänna skolan som ett samhälle har möjlighet att begränsa orättvisor och att ge alla människor lika förutsättningar att forma sitt liv. Sveriges resa från fattigt bondesamhälle till en av världens rikaste välfärdsstater hänger nära samman med rätten till fri utbildning för alla, men i flera av Stockholms förorter har skolan fundamentalt misslyckats med att upprätthålla denna viktiga tradition. Konsekvenserna av detta är inte bara arbetslöshet bland unga vuxna, utan även kriminalitet och utbredd psykisk ohälsa som blir svår att bryta. Jag tror att detta sätter fingret både på problemet men innefattar samtidigt fröet till en lösning.

Det är ingen slump att många lärare också lider av depressioner, ångest och utbrändhet. De har ofta en helt omöjlig uppgift att lösa, ett jättestort ansvar med klart bristande förutsättningar. Hur ska barn kunna lära sig saker i skolan när föräldrarna är traumatiserade, isolerade och oförmögna att erbjuda barnen trygga omständigheter hemma som gör att de får en chans att fokusera på skolarbetet? Den enorma invandring som har skett i Sverige under de senaste årtiondena har i grunden förändrat vårt samhälle och berikat oss med en mångfald som ger en ökad komplexitet i alla led. I takt med att denna komplexitet har ökat har dock samhällets insatser för att arbeta proaktivt gått i helt annan riktning. Skolpsykologer och skolsköterskor har rationaliserats bort i många skolor, lärarna har fått större och större klasser att hantera och stödet till föräldrar som lider av psykisk ohälsa har ofta begränsas till medicinering med recept som hämtas ut på Apoteket istället för att satsa på kvalificerat stöd och hjälp att hantera känslor och integrationsproblem. Om vi hade politiker som tänkte långsiktigt och hade kunskap om mänskliga behov och drivkrafter skulle vi ha kunnat investera många miljarder i proaktiva stödinsatser för invandrande familjer och barn, inte minst inom ramen för skolan, för att motverka de förödande konsekvenser som vi nu har att hantera och som kostar oss flerfaldigt många miljarder mer jämfört med om vi hade försökt förebygga problemen istället för att vänta, blunda och hoppas att allt på något mirakulöst sätt ska lösa sig, och agera först när skadan redan har inträffat. Det är oerhört viktigt att inte skuldbelägga lärarna i detta eftersom de som sagt har en helt övermäktig uppgift i många fall. Det går inte heller att lägga skulden enbart på de invandrade familjernas oförmåga att stötta barnen i skolarbetet och i uppfostran till goda samhällsmedborgare. Detta är ett samhällsansvar som måste ge förutsättningar till skolan och till familjerna så att de i sin tur kan axla sitt ansvar och vända denna destruktiva utveckling. Jag är säker på att man kan göra väldigt mycket som skulle kunna vända utvecklingen, frågan är om viljan, insikten och kunskapen finns på samhällsnivå för att ta sådana initiativ?

0

”Stockholm måste bli bättre på kvälls- och nattdagis”

Häromdagen blev jag bestört då jag på DN’s förstasida (7/5) såg artikeln om svenska ungdomars psykiska tillstånd, vilket jag skrev om i mitt förra inlägg. Dagen därpå blev jag rent ut sagt chockerad då jag på DN Debatt (8/5), läste om S-kvinnornas krav på att Stockholm måste öppna kvälls- och nattdagis för att möjliggöra för Stockholmsföräldrar att jobba på kvällar, nätter och helger! Att det helt saknas insikt i att den skenande psykiska ohälsan bland barn och ungdomar i vårt samhälle har ett starkt samband med föräldrarnas och de vuxnas brist på närvaro till förmån för prestation och karriärutveckling, tycker jag är häpnadsväckande. Medan våra välartade och prestationsdrivna barn och ungdomar via sina psykiska symptom skriker efter att få känna sig viktiga och betydelsefulla för sina föräldrar och andra närstående (vilket kräver såväl fysisk som psykisk närvaro) uppmanar ett av landets största politiska partier att Stockholm ytterligare ska uppmuntra föräldrarna att lämna bort sina barn i ännu högre utsträckning än vad som sker redan idag!

I debattartikeln kan vi bland annat läsa följande motivering: ”I Stockholm är bristerna i barnomsorgen påtagliga. Arbetskraften förväntas vara tillgänglig dygnet runt. Många flyttar hit för jobben, har inga släktingar nära, pendlar långa avstånd och arbetar oregelbundet……Botkyrka och Södertälje är exempel på två kommuner som sett förtjänsterna med barnomsorg på obekväma tider och idag erbjuder dygnet runt platser till barn med föräldrar som måste arbeta kvällar, nätter eller helger. Såväl kommunerna som föräldrarna, och inte minst barnen, tjänar på en trygg barnomsorg, och att alla kan jobba och bidra till välfärden.

Det kan inte bli tydligare att den socialdemokratiska strävan att få Sverige på fötter under 1900-talet, vilket krävde att arbete och bidragandet till välfärden blev livets mening och grunden för Folkhemmet, fortfarande är den uppmaning som Socialdemokratin vill rikta till svenska folket. Varför ska man skaffa barn om man inte har tid eller vilja att tillbringa tid med dem? Hur kan det komma sig att företrädare för politiska partier som har makt att påverka strukturerna och värderingarna i vårt samhälle helt saknar insikt i den gedigna forskning kring barns behov som finns att tillgå idag? Kan vi i ärlighetens namn överhuvudtaget tala om att vi lever i ett välfärdssamhälle när en av tio ungdomar uppfattar livet som meningslöst och när unga mammor i 30-årsåldern utgör den främsta orsaken till sjukskrivning som följd av att konflikten mellan samhällets och arbetslivets krav på prestation och karriär går helt emot deras eget värdesystem?

Mammor och pappor har ett biologiskt förankrat behov av att kunna värna om sina barns behov, vilket kräver närvaro och fokus och som inte kan läggas ut på entreprenad till barnomsorgen oavsett hur välfungerande denna än må vara. Det är i min mening skandalöst att vi lever i en demokrati där såväl vuxna som barn lider och har en kraftigt försämrad livskvalitet som en naturlig följd av att samhällets och arbetslivets strukturer är oförenliga med det som skapar en grundläggande känsla av mening i livet. Detta samtidigt som politiker satta att företräda samhället, istället för att ta ansvar och göra sitt jobb för folkets bästa, spär på problemet genom att uppmana människor till ett ännu starkare fokus på arbete och välfärd på bekostnad av de egna barnens välmående. Alla föräldrar som har barn som lider av psykisk ohälsa liksom alla vuxna som har gått in i väggen och blivit utbrända, önskar att de hade förmått stanna upp tidigare och att arbete, karriär och materiell standard helt saknar betydelse i livet om den egna eller barnens hälsa äventyras.

2

En av 10 ungdomar i Sverige tycker att livet är meningslöst!

På DN’s förstasida (7/5) förmedlas hur vi egentligen mår i Sverige idag. Mer än en av tio unga i åldern 15-24 år upplever att livet är meningslöst. Tre av tio tycker att livet är svårt och fyra av tio känner sig stressade av alla förväntningar. Trots att jag är väl insatt i att det är denna dystra bild som speglar verkligheten för så många blir jag ändå chockerad då jag tar in digniteten av den psykiska ohälsan i vårt samhälle. Det är en tickande bomb som kommer att explodera och skapa förödande konsekvenser i framtiden, eftersom psykisk ohälsa i den ålder i livet då livet borde te sig som ljusast, knappast bäddar för att medelålderskriser och ålderdomens påfrestningar ska gå omärkta förbi. Studien, den s.k. ungdomsbarometern omfattar 10.000 ungdomar och är statistiskt representativ för hela ungdomspopulationen i vårt land. Allt vi behöver veta om vad som skapar mål och mening i livet går att utläsa i den symptombild som ungdomarna visar upp och uttrycker i form av stress, ångest, depressioner och utbrändhet. Jämfört med ungdomar i de flesta andra länder i västvärlden just nu kan man konstatera att svenska ungdomar lever i ett land där det råder politisk och ekonomisk stabilitet, den materiella standarden är en av de högsta i världen liksom förutsättningarna för att själv formge sitt liv enligt sina egna preferenser och drömmar. Dessutom är svenska ungdomar hälsomedvetna och satsar många timmar i veckan på gymmet för att se vackra och vältränade ut. På ytan är med andra ord allting så perfekt det kan vara och när man betraktar Sverige utifrån kan de upplevas som rena himmelriket på jorden. Ändå, fattas själva grunden för det som människor behöver för att känna att livet är värt att leva och att framtiden ter sig lockande och ljus. Jag tror att alla som läser denna upplysande och förfärande artikel ställer sig frågan vad detta beror på!?
De svar och tolkningar som ges i artikeln handlar om konsekvenserna av stressen och pressen i tillvaron, kraven på de unga ökar år från år och det gäller att vara bäst och i topp på livets alla områden för att duga. Prestationshetsen i det totala livet närmar sig rent elitistiska nivåer. Men vad händer när man trots toppresultat och ständig bekräftelse på den egna dugligheten ändå upplever en inre tomhet och en känsla av meningslöshet i tillvaron? De flesta ungdomar saknar vuxna att beskriva sina känslor för och eftersom de är så duktiga och framåt tolkar såväl föräldrar och skola det ofta som att allt är bra. Vi går ju som bekant bara på utsidan när vi bedömer hur någon mår…

Vad är livet värt när man upplever att jobbet och karriären är det viktigaste i mammas och pappas liv och att det redan i tidig ålder handlar om att skaffa sig så många aktiviteter som möjligt och att topprestera i samtliga för att duga och känna sig viktig? Bristen på närvaro och förmågan att vara istället för att ständigt prestera är allmänt utbredd och de flesta ungdomar som jag möter i mitt arbete har ingen erfarenhet av en period i livet som byggde på lek och kravlöshet. Ansvaret för hur våra barn och ungdomar mår är primärt föräldrarnas eftersom det är i den lilla världen, i hemmet som grunden för självkänsla och självbild formeras. Skolan och andra sammanhang i fritidslivet har ofta en roll i uppfostran som går ut på att lära sig att prestera, att lära sig saker och att bli bra på det man gör. Det ligger inbyggt i dessa system och aktiviteter att det handlar om prestation på ett eller annat sätt. Avsaknaden av en stabil grund i familjesituationen som skapar en sund självkänsla och en känsla av mening i livet gör att skolan och fritidsaktiviteterna blir arenan för att skaffa sig ett värde genom att prestera. Snabbt lär sig barnet att det är genom att prestera som man gör sig synlig och som man får den nödvändiga bekräftelsen på att man är bra. Det är detta som blir grogrunden för utvecklingen av en prestationsbaserad självkänsla. Jag är vad jag gör och inte någon för den jag är. Det är det grundläggande värdet som människa det handlar om och ett maskinellt tänkande där vi blivit resultatet av våra prestationer som räknas. Endast om vi förstår dessa samband kan vi förstå varför våra barn och ungdomar inte klarar av att misslyckas och pressar sig själva till det yttersta för att vara duktiga. Att förlora innebär att man tappar hela sig själv och landar i känslan av att vara utan värde – värdelös helt enkelt. Och om jag känner mig värdelös, vad är livet egentligen värt då?

Situationen är så alarmerande som den kan bli och vi måste börja agera omedelbart och se det som allas vuxnas ansvar att bidra till att vända denna trend. Samhället kan och bör stötta med professionell hjälp och stöd i form av psykologer, fokus i skola och i andra strukturer men det är i hemmet som vi kan göra en verklig skillnad. Vad väljer du att göra för de ungdomar som finns i din närhet?

2

Som vi sår får vi skörda

Lagen om karma eller orsak och verkan.

Varje handling vi gör skapar en energi som återvänder till oss på ett likartat sätt: Som vi sår får vi skörda lär vi oss redan som små barn då föräldrar och skola lär oss hur vi bör agera i livet för att bli omtycka av och fungera i samspelet med andra. Alla människor har hela tiden ett oändligt antal valmöjligheter att ta ställning till, en del val gör vi medvetet och andra omedvetet. Resultatet av de val vi gör definierar vårt liv och på det sättet ligger det en sanning i uttrycket ”Du är din egen lyckas smed”. Om vi vill ha lycka i vårt liv måste vi lära oss att så frön av lycka och göra medvetna val som leder i den riktningen. Tyvärr gör många av oss val som vi är helt omedvetna om och inser inte att vi har ett ansvar – och därmed även en frihet att själv välja hur vi vill tolka och må i varje given situation. Om du får en komplimang t.ex. kan du välja att bli glad eller smickrad, men många avfärdar även positiv feedback och tar bara till sig allt som handlar om brister. Sällan inser vi att vi gör ett val i dessa situationer och tolkningen av det som sker är omedveten. I den meningen kan man säga att vi låter oss styras av omedvetna krafter och gör oss till offer för vår historia, för vår dåliga självkänsla, för hur andra människor agerar eller inte agerar mot oss o.s.v.

Inom existentiell psykologi som grundar sig på den uråldriga livsvisdom som alla världens folk en gång i tiden levde med lär vi oss istället att vi är fria att själva bestämma hur vi vill låta yttre händelser och andra människor påverka oss. En av de huvudfrågor som jag driver i mitt arbete som syftar till att klargöra orsaker till den psykiska ohälsan i vårt tid och i vårt samhälle, handlar om att lyfta fram att vi saknar förmåga att göra egna, personliga och medvetna val i förhållande till de trender och yttre regler och normer som vi gör till sanningar och som styr vårt liv. Att göra sig själv ansvarig för sitt liv och för sitt mående är den bästa medicin som finns och det som leder till en känsla av att äga sitt liv. Vägen dit handlar om att ta ett steg tillbaka och betrakta de val du gör när du väljer, eftersom själva iakttagandet blir den process som leder dig bort från de omedvetna reflexerna. När man går i terapi är denna fas som syftar till att ge insikt och ökad medvetenhet en förutsättning för att i nästa steg kunna göra andra, mer medvetna och upplyftande val, men uppfattas ofta som överflödig eftersom vår tid handlar om att handla och agera på bekostnad av reflektion och överblick.

Om ditt mål i livet handlar om att söka lycka och att uppfylla dina drömmar är lagen om orsak och verkan den livsprincip som leder dig dit. När du gör ett val – vilket som helst – bör du fråga dig själv två saker:
1) Vilka är konsekvenserna av det val jag gör? I ditt hjärta kommer du omedelbart att veta svaret på detta.
2) Kommer det val jag gör nu att vara till glädje för mig och de som finns i min närhet?
Om svaret på dessa frågor är ja, gå vidare med det du valt. Om svaret däremot är nej, gör då inte det valet. Så enkelt är det, svårigheten är att lita till att hjärtat har rätt svar eftersom vi lärt oss att det är blödigt och sentimentalt. Våra förfäder använde hjärtats vishet som en kompass i livet då de ännu saknade de yttre styrmodeller som trender, media, marknaden o.s.v. som vi idag har gjort till vår kompass och som styr våra tankar, känslor och handlingar. Hjärtat är intuitivt och holistiskt, det sätter saker i sammanhang och det ser relationer. Det styrs inte av att vinna eller förlora. För människor som lyssnar på sitt hjärta och som låter sina val styras av vad hjärtat säger dem att de bör och inte bör göra, blir livet enklare och samtidigt smalare. Alla lyckliga familjer, alla framgångsrika företag och välmående samhällen bygger på att de som styr har kompassen riktad inåt och låter hjärtat styra riktningen av såväl stora som små beslut. Om du vill vara lycklig – fråga dig själv om du har kontakt med ditt hjärta och om du har modet och tilliten att låta det leda dig framåt eller om du väljer att strunta i den information som det ger dig i varje stund, i varje ögonblick genom livet?

0

”Lönsamt ta tag i psykiska problem”

På DN Jobb kunde vi i Söndagens DN (14/4) läsa en viktig artikel som fokuserar på att den psykiska ohälsan i vårt land kostar svenska företag 15 miljarder kronor varje år! Rapporten som sammanställts av organisationen Hjärnkoll konstaterar att det i praktiken handlar om än mer omfattande kostnader om man även skulle räkna in bristande produktion och effektivitet. Hjärnkoll har döpt sin rapport till ”Har företag råd att inte hantera psykisk ohälsa?” , vilket är en högst relevant fråga för svenska företag att börja ställa sig!

Deras studie har visat att många fall hade kunnat undvikas om det hade funnit preventiva hälsoåtgärder, men i brist på detta blev konsekvenserna istället förödande i ekonomiska termer. Hjärnkoll har därför som ansats att hjälpa andra arbetsgivare att räkna ut hur mycket de själva kan tjäna på att i tidigt stadium gripa in när någon anställd mår dåligt och börjar prestera sämre. Två viktiga åtgärder som de tar upp handlar om att utbilda chefer i psykosocialt arbete och att upprätta riktlinjer för hur chefer ska agera om medarbetare visar tecken på psykisk ohälsa. Dessa råd är högst relevanta med tanke på att den psykiska ohälsan har blivit den överlägset vanligaste orsaken till sjukskrivningar i vårt land. Framförallt är det som jag tidigare skrivit om här på bloggen kvinnor mitt i livet som drabbas. Var fjärde kvinna och 15 procent av männen upplever ångestrelaterade besvär, var tredje kvinna i åldern 25-64 år upplever sömnproblem, bland männen handlar det om ca 20 procent. 25% av alla kvinnor och 15% av männen beräknas någon gång under sitt liv att behöva behandlas för en depression. Resultaten talar för sig själva och behöver egentligen inte kommenteras.

Den psykiska ohälsan är ett fenomen i vårt samhället, trots att vi har en av världens högsta levnadsstandard och alla våra materiella behov är tillgodosedda. De psykiska problemen är en reaktion på en existentiell kris, på ett samhälle i förändring och på strukturer som inte har följt med utan blivit alltmer distanserade från grundläggande mänskliga behov av mål och mening i tillvaron. Parallellt med den dystra bilden som förmedlas i artikeln och i media i allmänhet vill jag dock inkomma med en reflektion kring mitt eget arbetsliv där jag varje dag upplever att mina företagskunder tar stora kliv in i den nya tiden och att kreativiteten sjuder och ger hopp om att en förändring i positiv riktning är på väg!

0

Ett Arbetsliv i förändring…

Företagsbarometern för 2013 som publicerades i veckan visar att ungdomars syn på arbetslivet och deras definition av attraktiva arbetsplatser handlar om tydliga värderingar. Stor vikt läggs vid balans mellan arbete och privatliv, att vara trygg och säker i sitt arbete samt att vara hängiven en god sak eller känna att man tjänar ett högre syfte. Dessa värderingar är en direkt avspegling av de brister och problem som kännetecknar dagens arbetsliv och som gör att många människor uppvisar olika former av stress och psykiska besvär. Istället för att kämpa i motvind och plågas av stress och utmattning, eller lida av depressioner som följd av bristande mening som miljoner människor i västvärlden gör idag, vill ungdomarna ha ett liv med en högre grad av livskvalitet. Dessa värderingar är ett annat uttryck för den nya tiden som vi nyss klivit in i och som kommer att förändra världen som vi känner den idag.

Ett liv i balans som ger kraft och energi för att engagera sig i världen utanför arbetet, liksom ett intresse och engagemang i frågor som är till nytta för andra människor, för samhället eller världen i stort – känns väldigt uppfriskande i en tid då den psykiska ohälsan tagit ett strupgrepp om uppskattningsvis 30% av befolkningen i vårt land. Det är de yngre generationernas värderingar som ställer krav på arbetsgivare och samhälle att öppna sig för en förändring av mer genomgripande karaktär. Tiden då balans i livet, trygghet och att få känna att man är en viktig del i en större helhet ansågs som oviktigt nonsens är förbi, men för att vi ska få till en förändring krävs det att vi som lever nu och som har makten att påverka arbetslivets och samhällets strukturer tar vårt ansvar och vågar pröva något nytt! Fråga dig själv vad du kan göra för att öppna dörren för den nya tiden och för nya värderingar i ditt eget arbetsliv? Vad behöver du själv göra för att få ihop ditt eget liv så att du blir en god förebild för dina barn och för yngre adepter på ditt arbete?

0

Ge psykologer sjukskrivningsrätt!

Psykisk ohälsa är i dag den vanligaste orsaken till sjukskrivningar, ändå saknas många vårdcentraler psykologer. Genom att anställa fler psykologer i primärvården och ge dessa sjukskrivningsrätt skulle man kunna avhjälpa problemet med läkarbrist. Det skriver styrelsen för Sveriges kliniska psykologers förening i Svenska Dagbladet den 3/3 2013.

Det har gått 20 år sedan den psykiska ohälsan började slå igenom i vårt samhälle och det är förvånansvärt lite som har hänt gällande människors möjligheter att få rätt professionell hjälp för att komma tillrätta med sina besvär. I ett demokratiskt samhälle med ett skattefinansierat välfärdssystem är detta naturligtvis att betrakta som en stor skandal! En psykolog har 5 års universitetsstudier i psykologi och ytterligare 1 års praktik i sitt yrke för att få sin legitimation. En allmänläkare har ett halvår längre studietid men i många fall inte ens en termins studier i psykisk hälsa.Trots att psykisk ohälsa dominerar ohälsobilden får den lidande inte tillnärmelsevis samma vård och behandling som de som lider av fysisk ohälsa får. Den främsta anledningen till detta problem ligger inte i att det saknas forskning och kunskap, utan om att vi inte ännu har uppmärksammat att det handlar om en maktfråga. Det ligger i människans natur att hon inte frivilligt släpper ifrån sig makten som hon har i sina händer, vilket förklarar att läkarna fortsätter ansvara för diagnostisering, behandling och sjukskrivning av psykisk ohälsa trots att merparten saknar erforderlig kunskap om detta område. Artikeln i Svenska Dagbladet sätter fingret på detta dilemma och belyser det irrationella i att psykologer som har kunskapen och erfarenheten saknar mandat att hjälpa de lidande. En psykolog har 5 års universitetsstudier i psykologi och ytterligare 1 års praktik i sitt yrke för att få sin legitimation. En allmänläkare har ett halvår längre studietid men i många fall inte ens en termins studier i psykisk hälsa. Trots detta anses allmänläkarna bättre lämpade att bedöma människors psykiska lidande och behov av vård och behandling. Irrationellt, eller hur? Vägen framåt tror jag handlar om att man ser till patientens bästa där samarbetet mellan läkare och psykolog ofta blir den bästa kombinationen. I mitt eget yrkesliv har jag många erfarenheter av att möta företagsläkare som inledningsvis uppfattat mig som psykolog som ett hot, men som efter en tids samarbete som påtvingats dem, fått erfara att mina och mina kollegors ”inblandning” resulterat i en bättre och mer framgångsrik behandling för patienten. Efter ett tag har antagonismen avtagit och utvecklats till väldigt välfungerande samarbete som kommit till gagn för många. Jag är säker på att många delar mina egna erfarenheter och jag hoppas att den pågående debatten kan resultera i en systemförändring som ser till vad som blir bäst för patienten!

4

Ny miljard till rehab som inte fungerar

Regeringens rehabiliteringsgaranti, att minska sjukförsäkringskostnaderna med hjälp av KBT vid psykiska besvär och multimodal rehabilitering vid smärtproblematik, har visat sig vara ett gigantiskt misslyckande. Trots detta fortsätter regeringen att spendera miljarder på rehabiliteringsgarantin, samtidigt som man mörkar utvärderingsresultaten. Det skriver professor Rolf Sandell och lektor Gunnar Bohman i Svenska Dagbladet (3/3 2013). Hittills har Rehabiliteringsgarantin kostat skattebetalarna 3,8 miljarder kronor.

Självklart blir man som skattebetalare upprörd när man tar del av dessa dystra siffror, inte bara för att det är slöseri med pengar, utan framförallt kanske för att det finns tusentals människor där ute som lider och som har behov som ingen förmår hjälpa dem med. Hur kan det vara så här?

Min egen reflektion utifrån att under de senaste 15 åren ha befunnit mig i ”pudelns kärna” gällande den psykiska ohälsa som plågar så många i vår del av världen, är att beslutsfattare ännu saknar kunskap om problemens natur och att vi ännu inte kommit till en tydlig slutsats kring vad den psykiska ohälsan handlar om. Jag är själv positiv till KBT i många fall och arbetar som psykolog själv med kognitiva tekniker för att hjälpa mina klienter att hitta en väg till ett fungerande liv. Efter att ha arbetat med tusentals människor som lider av depressioner och utmattningsbesvär under det senaste årtioendet  är jag dock helt övertygad om att det grundläggande problemet som orsakar dessa hälsobesvär är intimt förknippad med känslan av bristande mening i tillvaron.

Bristen på mening i en tid då vi har allt det materiella på plats signalerar att det finns en grundläggande problematik i hur samhället och arbetslivets strukturer förmår möta människors behov av mål och mening i tillvaron. Vad är framgång och status värd då man saknar tid och utrymme för att njuta av allt det vackra som livet har att erbjuda? KBT sysslar inte med frågan om mening utan är en konkret och bra metod för att hjälpa människor att hitta konkreta lösningar på konkreta problem. På en mer ytlig nivå hjälper det att fokusera, hitta nya förhållningssätt och att följa allmängiltiga tips och råd om hur man kan lägga upp tillvaron för att få livspusslet att fungera. Men vad hjälper det om livet handlar om att prestera på livets alla områden för att uppnå en känsla av att duga – och att trots detta dagligen plågas av en känsla av otillräcklighet? Vad är livet värt då det viktigaste i livet, våra barn, vår partner, våra familjer och vänner inte får plats och våra egna behov har utplånats?

Det finns en gräns då själen gör uppror och signalerar att du förspiller den dyrbara gåva som livet är – det är då du får symptom som vi lärt oss benämna depression, ångest och utbrändhet. Länge har samhället försökt bekämpa detta med medicin och KBT – att Rehabiliteringsgarantin som har detta fokus visar sig vara ett stort misslyckande är därför föga förvånande. Det handlar om att de ”sjuka” har sunda symptom på ett samhälle som behöver vakna upp och lyssna på vad deras lidande egentligen handlar om istället för att trycka bort och försöka få dem att skärpa till sig.

I år är det 10 år sedan min bok ”Vägen Vidare – om utbrändhet som en möjlighet kom ut”. Den boken valde jag att skriva för att förmedla mina och alla mina samlade erfarenheter av att ha lyssnat på människors situation om vad vår tids psykiska symptom och lidande handlar om. Vem vet, kanske har tiden nu hunnit ikapp och förmågan att ta till sig budskapet om den existentiella krisen i vår tid och i vårt samhälle, blivit större?

Fredrik Bengtsson
Leg psykolog, författare och konsult i hälsa- och livsstilsfrågor.


Beställ Fredriks bok ”Vägen vidare – om utbrändhet som en möjlighet kom ut” genom att maila till eva@hagalivscenter.com. Pris 180 kr + frakt.


0

Piller till barn en klassfråga

I lördagens SvD (12/1) kan vi på förstasidan se upptakten till vad jag hoppas ska bli en djup och bred debatt kring förskrivningen av piller till barn som har symptom på psykisk ohälsa. Den kartläggning som gjorts visar exempelvis på stora skillnader i Stockholms olika län. En tydlig faktor handlar om föräldrarnas utbildningsnivå och ekonomiska förutsättningar – vilket är en tydlig indikator på betydelsen av de miljömässiga faktorerna som påverkar barnens psykiska hälsa och ohälsa. Medicinering för barn med psykiska besvär har därmed blivit en klassfråga, där en förklaring till barnens mående handlar om att barn i familjer med sämre ekonomi utsätts för större påfrestningar i vardagen.

En väldigt intressant faktor som forskarna bakom kartläggningen hittat är att barn med utlandsfödda föräldrar inte passar in i mönstret. Ett exempel som lyfts fram är Spånga-Kista i Stockholms län där många vuxna har en låg utbildningsnivå samtidigt som man ser en låg förskrivning av adhd-medicin.”..kanske är det så att vi i Sverige har gått lite för långt i vår frihetssträvan och att barnen i svenska familjer växer upp i en brist på struktur och förankring i ett ramverk som skapar trygghet och som ger förutsättningar för att barnen ska kunna utveckla en stabil identitet och en tydlig självbild.” Detta väcker så klart många frågor där det blir intressant att fundera på om svenska familjer har en livsstil som påverkar barnen i negativ mening jämfört med utlandsfödda föräldrar med andra värderingar och ett delvis annat förhållningssätt till livet? De funderingar som väcks hos mig när jag läser detta handlar om att en större förankring i en religion, en tätare och mer sammanhållen familjestruktur och tydligare ramar kring rätt och fel värderingar och synsätt, generellt skapar en trygghet och en tydligare känsla av identitet och stabilitet för barn.

Baksidan av detta handlar så klart om integrationssvårigheter, kulturkrockar mellan föräldrarnas kultur och det omgivande samhällets normer och ideal, etc etc. men kanske är det så att vi i Sverige har gått lite för långt i vår frihetssträvan och att barnen i svenska familjer växer upp i en brist på struktur och förankring i ett ramverk som skapar trygghet och som ger förutsättningar för att barnen ska kunna utveckla en stabil identitet och en tydlig självbild. Dessa omständigheter skapar ångest och oro och en känsla av meningslöshet och vilsenhet i tillvaron som många ungdomar vittnar om.

I artikeln refereras till Marie Härlin Ohlander, verksamhetschef för psykiatriska kliniken i Visby vars uppfattning är att medicineringen för barn skulle kunna minska drastiskt om barn fick mer stöd i skolan. Hon menar att det är de höga kraven som ställs på barn idag i kombination med att omgivningen brister i stöd som gör medicineringen nödvändig för att barnen ska kunna fungera. Hennes slutsats är att det handlar om en politisk prioritering. I takt med att samhället har blivit alltmer komplext och mångfacetterat har resurserna till skolan successivt minskat. Detta har skapat en oerhörd press på lärarna som också i allt högre utsträckning förväntas överta fler och fler av de uppgifter kring uppfostran och socialisering som föräldrar och den omgivande familjen och släkten tidigare har stått för.

Sammanfattningsvis är det tydligt att det går att påverka barnens psykiska hälsa genom ett ökat stöd både från familjen och från skolan. Förhoppningsvis får denna insikt våra politiker att vakna och inse att nu mer än någonsin behövs det psykologer och kuratorer i skolan liksom fler lärare med mindre klasser, istället för den helt omvända politik som man för närvarande bedriver. Det är också en fråga för såväl politiker som för alla föräldrar att fundera över vilket stöd vi erbjuder barnen och vad som behövs för att vi ska kunna skapa rätt förutsättningar för barn att få en god start i livet utan en stämpel på att de är sjuka när deras symtom egentligen ofta uttrycker att de har friska och sunda reaktioner på osunda omständigheter!