2

Jag klarar mig på 2000 i månaden!

I DN kunde vi i förra veckan (8/10) läsa om olika personer och familjer som valt en annorlunda livsstil för att prioritera tid framför pengar. Liknande berättelser har vi läst och hört talas om förut; framgångsrika yrkesmänniskor som levt i västerländska storstäder med hög lön, ekonomisk och materiell framgång och samtidigt lidit av stress och brist på tid och utrymme för sig själva och sina existentiella behov. Reaktionen blir till slut radikal, man säljer allt man har och byter helt livsstil till ett enkelt liv på landet där man kan klara sig på lite pengar och har tid över för sig själv, familjen och sina intressen.

Även om jag både kan förstå och sympatisera med människor som genomför denna typ av drastiska förändringar i sitt liv, vill jag lyfta upp frågan till en högre nivå och reflektera över vad det är som gör att vi inte kan hitta ett sätt att leva väl i vårt samhälle utan upplever att vi måste ta avstånd ifrån det helt och hållet? Det finns en stor massa av människor som lever i västerländska metropoler och som både njuter av bekvämlighet, utbud och stimulans som detta liv erbjuder, men som samtidigt är måna om att leva väl på ett inre plan, inte stressa för mycket och värna om miljön och om tid för sig själva och sina medmänniskor. Tiden är mogen att börja förändra samhället inifrån och försöka skapa hållbara levnadsomständigheter för människor som lever och verkar i samhället och i det arbetsliv som ger grunden för välfärdssamhället. Vi kan tänka nytt och behöver inte längre fortsätta leva på ett sätt som var anpassat efter industrisamhället. Men vem ska förändra arbetslivets och samhällets strukturer så att de blir mer överensstämmande med människors värderingar och drivkrafter om inte vi som faktiskt lever och verkar i det?

Arbetsmiljö och kultur är inte något som faller ner från himlen som statiska strukturer som vi inte kan förändra. Det är vi människor som formar och skapar kulturen vi lever i och därför behöver vi samla oss och alla dra vårt lilla strå till stacken för att genomföra en förändring på en mer grundläggande nivå, snarare än att se ett avståndstagande från samhället som receptet som ska generera nya lösningar. Vi behöver en ny ”rörelse” i vårt land som liknar Folkhemmet som på ett kollektivt plan födde fram välfärdssamhället, fast idag handlar det om nästa steg, om fortsättningen på Folkhemmet där värden av mer andlig och medmänsklig karaktär står i fokus.

Läs artikeln på DN här–>

0

Ersätt Jantelagen med Vedinlagen!

– Vad tänker du om du hör att grannens företag gått i konkurs? Medlidande? Kanske lite skadeglädje? Förvåning? Att det bekräftar det kloka i ditt val att arbeta på ett stort företag eller i offentlig sektor?
En konkurs är ingen liten sak, förstås. Det är ett misslyckande, både för den som satsat vilja, energi och idéer i företaget och för den som kanske förlorar pengar. Men det är på sådana misslyckanden vi bygger framtiden, skriver Nicklas Lundblad, rådgivare i samhällsfrågor på Google, i SvD (7/10).

Här finns kanske en djupare politisk sanning: kanske kan vi aldrig utforma samhällen så att människor lyckas, utan bara så att de kan misslyckas så värdefullt som möjligt. Verklig samhällskonst är kanske konsten att bygga ett samhälle som misslyckas väl, för att kunna uppmuntra det risktagande som ibland leder vidare till framgångar. Tänk om Sverige blev känt som misslyckandets förlovade land där vi värdesätter och lär oss från misslyckanden snabbare än någon annanstans?

Bengt-Arne Vedin har skrivit mycket och klokt om misslyckandet och lär oss att det inte handlar om att misslyckas eller ej, utan om hur man misslyckas. Helst ska man misslyckas ofta, snabbt och med små kostnader och sedan dela med sig av misslyckandet till andra för ett mer kollektivt lärande. Det var så människan i sitt ursprung tog sig fram i livet och där stammens gemensamma lärande blev grunden för samhällets uppbyggnad och utveckling.
Vi borde ersätta Jantelagen med Vedinlagen och uppmuntra människor att våga ta risker och att pröva nytt. Detta är onekligen en stor utmaning i ett land som Sverige där vi både har en stark Jantelag att brottas med som i och för sig börjar tappa greppet om de yngre generationerna, men där vi också har en utbredd tystnad och ett väldigt stängt klimat på många av våra arbetsplatser. Ledningen uppmuntrar de anställda till att komma fram med nya idéer och våga vara kreativa, men glömmer att förutsättningarna för detta kräver ett klimat där det också är ok att misslyckas. En organisation styrd av rädsla hämmar nytänkande och kreativitet och blir på sikt en orsak till att utveckling och nydanande produkter och tjänster uteblir och företagets affär stagnerar, vilket i slutändan påverkar lönsamheten negativt. Nyckelfrågan är tillit, hur kan vi skapa relationer byggda på tillit som gör att vi vågar kliva fram och hjälpa våra arbetsplatser och vårt samhälle att utvecklas?

Läs artikeln på SVD här–>

0

Humaniora nödvändigt för ett kreativt näringsliv.

På DN debatt kunde vi nyligen (31/8) läsa en viktig debattartikel av finansmannen Robert Weil, där han pläderar för att konst och kultur är avgörande för näringslivets utveckling och en absolut förutsättning för att skapa ett bättre samhälle. Artikeln är särskilt intressant eftersom den hjälper oss att höja blicken och förstå att ett näringsliv som inte vilar på en humanistisk bas leder till ett samhälle utarmat på mål och mening.

Martha C Nussbaum, amerikansk professor i juridik och filosofi, har skrivit en bok med titeln ”Why democracy needs the humanities (2010)” som lär oss att humaniora är nödvändigt för att skapa de kritiskt tänkande och empatiska medborgare som är nödvändiga för ett demokratiskt samhälle. Hon varnar också för att humaniora under de senaste årtiondena har fått ge vika för ämnen som fokuserar på ekonomisk tillväxt enbart. I USA har forskningen visat att en starkt bidragande orsak till den förödande ekonomiska krisen 2008 hängde ihop med ekonomiutbildningarnas utformning med sina begränsade perspektiv på natur, samhälle och kultur. Egentligen är det självklara fakta som lyfts fram men behovet av att påminna om dessa perspektiv är oerhört stora i en tid där näringslivet lever i greppet på mänsklighetens girighet. Trots miljardvinster i större bolag är aktieägarna inte nöjda med utdelningen och kvartalsekonomin styr marknaden till ett kortsiktigt och nyckfullt beteende.

Det är lätt att tappa perspektivet på vad som är viktigt i livet och vilket ansvar vi har för att bidra till ”the greater good” när vi når maktens korridorer. Man glömmer eller måste bortse ifrån, att man som VD eller företagsledare har ett ansvar för den enskilde medarbetaren och dennes familj men också för att bidra till ett samhälle och en värld som blir ljusare och bättre genom allas vårt bidrag. Det som styr beslut och beteenden är dels behovet av att få bekräftelse på att man är duktig och någon att räkna med – vilket man ofta uppnår genom att visa ägarna att man kan fatta tuffa och rationella beslut frikopplade från humanistiska värderingar och empati, dels den egna vinningen och privatekonomin. För alla som är bevandrade i historia känns de evigt mänskliga drivkrafterna och deras obalanser igen. Framgångsrika och välfungerande samhällen bygger på ledare som tar ett socialt ansvar för såväl folket som för kommande generationer och som sätter sig själva och den egna vinningen åt sidan för ett högre syfte. Idag är ledarskap och maktpositioner ett självändamål som för de flesta primärt handlar om att lyfta fram sig själv och känna sig lyckad. Det råder inget tvivel om att vi behöver ledare med mycket mod och som är trygga och stabila i sig själva så att de vågar göra något nytt och annorlunda.

Läs artikeln av Robert Veil här–>

0

”Vilket samhälle skapas när 70 procent av alla nionde-klassare inte klarar kunskapsmålen?”

I DN’s Söndagskrönika (26/5)gör Peter Wolodarski en lysande och träffsäker analys av de grundläggande problemen i vårt samhälle som förklarar upploppen i Stockholms förorter. Han har tittat på skolresultaten för niondeklassare i de mest drabbade områdena; Hjulsta, Rinkeby, Rågsved och Kista och lyfter fram  skrämmande siffror som visar att i ovan nämnda områden är det endast 29%, 38%, 32% samt 43% som är godkända i grundskolan. Detta ska jämföras med 97% i Adolf Fredriks skola, Enskedeskola 92% och motsvarande siffror för niondeklassare i mindre invandrartäta områden. Det finns självklart flera olika faktorer som förklarar dessa olika världar, helt klart är dock att det självklart är betydligt svårare att klara kunskapsmålen om en hög andel av barnen inte ens kan svenska när de sätter sig i skolbänken.
Wolodarski’s analys landar i relevanta frågeställningar som leder oss till några av svaren till vad som driver unga vuxna att ta till våld och vandalism. ”Vilket samhälle skapas när 70% av alla niondeklassare inte klarar kunskapsmålen? Hur många går vidare till gymnasiet? Hur många driver omkring i brist på mening och sammanhang?” I artikeln refereras till utbildningsminister Jan Björklund som säger ”Klassresan börjar i klassrummet”. Det är i den öppna och allmänna skolan som ett samhälle har möjlighet att begränsa orättvisor och att ge alla människor lika förutsättningar att forma sitt liv. Sveriges resa från fattigt bondesamhälle till en av världens rikaste välfärdsstater hänger nära samman med rätten till fri utbildning för alla, men i flera av Stockholms förorter har skolan fundamentalt misslyckats med att upprätthålla denna viktiga tradition. Konsekvenserna av detta är inte bara arbetslöshet bland unga vuxna, utan även kriminalitet och utbredd psykisk ohälsa som blir svår att bryta. Jag tror att detta sätter fingret både på problemet men innefattar samtidigt fröet till en lösning.

Det är ingen slump att många lärare också lider av depressioner, ångest och utbrändhet. De har ofta en helt omöjlig uppgift att lösa, ett jättestort ansvar med klart bristande förutsättningar. Hur ska barn kunna lära sig saker i skolan när föräldrarna är traumatiserade, isolerade och oförmögna att erbjuda barnen trygga omständigheter hemma som gör att de får en chans att fokusera på skolarbetet? Den enorma invandring som har skett i Sverige under de senaste årtiondena har i grunden förändrat vårt samhälle och berikat oss med en mångfald som ger en ökad komplexitet i alla led. I takt med att denna komplexitet har ökat har dock samhällets insatser för att arbeta proaktivt gått i helt annan riktning. Skolpsykologer och skolsköterskor har rationaliserats bort i många skolor, lärarna har fått större och större klasser att hantera och stödet till föräldrar som lider av psykisk ohälsa har ofta begränsas till medicinering med recept som hämtas ut på Apoteket istället för att satsa på kvalificerat stöd och hjälp att hantera känslor och integrationsproblem. Om vi hade politiker som tänkte långsiktigt och hade kunskap om mänskliga behov och drivkrafter skulle vi ha kunnat investera många miljarder i proaktiva stödinsatser för invandrande familjer och barn, inte minst inom ramen för skolan, för att motverka de förödande konsekvenser som vi nu har att hantera och som kostar oss flerfaldigt många miljarder mer jämfört med om vi hade försökt förebygga problemen istället för att vänta, blunda och hoppas att allt på något mirakulöst sätt ska lösa sig, och agera först när skadan redan har inträffat. Det är oerhört viktigt att inte skuldbelägga lärarna i detta eftersom de som sagt har en helt övermäktig uppgift i många fall. Det går inte heller att lägga skulden enbart på de invandrade familjernas oförmåga att stötta barnen i skolarbetet och i uppfostran till goda samhällsmedborgare. Detta är ett samhällsansvar som måste ge förutsättningar till skolan och till familjerna så att de i sin tur kan axla sitt ansvar och vända denna destruktiva utveckling. Jag är säker på att man kan göra väldigt mycket som skulle kunna vända utvecklingen, frågan är om viljan, insikten och kunskapen finns på samhällsnivå för att ta sådana initiativ?

0

Dags för en ny syn på arbetsliv och arbetstid?

Skenande arbetslöshet, stress och utslagning skapar en ohållbar situation på dagens arbetsmarknad. Parollerna ”Dela på jobben”och ”Arbeta mindre – lev mer” har aldrig varit så relevanta som i dag. En sänkt arbetstid är viktig både för minskad arbetslöshet, bättre miljö och ökad livskvalitet, skriver företrädare för Miljöpartiet i Svenska Dagbladet (25/5). Oavsett partipolitik tror jag att många människor känner igen sig i en känsla av att de rådande strukturerna i samhället och i arbetslivet inte längre är förenliga med de behov som vi har idag. En förändring är nödvändig för att komma tillrätta med en obalans som börjar närma sig orimliga proportioner.

Generation eftergeneration har slitit för att bygga ett bättre samhälle. Målet med det industriella samhället och Folkhemmet har varit att nästkommande ska få ett bättre, bekvämare och mindre slitigt liv. Politiska tänkare från höger till vänster har genom århundraden formulerat att målet med vårt arbete är att vi ska få mer tid till det som gör livet njutbart. Men trots en generellt hög materiell standard saknar vi ofta tiden, eller orken att göra det som är viktigt för oss. Konsekvenserna av detta är en känsla av meningslöshet som lett fram till att depressioner drabbar stora delar av befolkningen.

Trenden med ökad konsumtion av snabbmat, föräldrar som inte hinner umgås med sina barn, människor som blir utbrända och sjukskrivna är negativ för både den enskilda, för företagen och för samhället i stort. Vi är i skriande behov av att genomföra genomgripande förändringar i vår livsstil för att uppnå en hållbar hälsa och en hållbar livsstil som är förenlig med miljötänkande, men förändringar kräver tid. Med mer tid hinner fler ta cykeln till jobbet. Med mer tid hinner fler laga bra mat. Med mer tid hinner vi ta hand om oss själva och varandra och engagera oss i miljöfrämjande insatser. Det vinner alla på. Vi lever i en tid där vetenskapliga och tekniska framsteg leder till att allt färre kan producera allt mer. Produktiviteten ökar snabbare än tillväxten i rika länder och det är därför relevant att fråga sig om dagens syn på arbetstid och de strukturer vi har att förhålla oss till är förenliga med individens, företagens eller samhällets bästa?

Insikten om detta når allt fler. FN:s miljöprogram och EU-parlamentets miljöutskott har uttalat att det inte räcker med införandet av grön teknik för att uppnå en hållbar utveckling, utan slår fast att produktivitetsvinster i växande grad bör tas ut som sänkt arbetstid i stället för höjd lön och ökad konsumtion. Att vi behöver arbeta allt färre timmar för att producera det vi behöver är ur grön synvinkel en möjlighet, inte ett problem. Dagens 40-timmars normalarbetstid är ingen naturlag. Arbetstiden har i Sverige kortats vid ett flertal tillfällen. I Långtidsutredningen 1980 påpekades att utan 1970-talets arbetstidsförkortning hade det funnits 500000 färre jobb. En lägre heltidsnorm är ett sätt att minska arbetslösheten som idag återigen är ett stort samhällsproblem. En klokt utformad arbetstidsförkortning skulle kunna ge både fler jobb för dem som står utanför arbetsmarknaden och ökad livskvalitet för dem som håller på att arbeta ihjäl sig och inte får livet att gå ihop. De flesta människor jag möter skulle gärna vilja fortsätta göra det de gör och trivs med sitt arbete – men på mindre tid för att kunna hantera familjeliv och egen tid. Många arbetar också betydligt fler än 40 timmar eftersom dagens arbetsliv dessutom slimmats till en nivå där all reflektion och planering kring jobbet sker utanför arbetstiden, vilket gör att den verkliga arbetstiden för allt fler övergår 50-60 timmar i veckan eller fler. De flesta som arbetar upplever att de arbetar alldeles för mycket och att trycket konstant är alldeles för högt, samtidigt som vi har tusentals människor som står utanför arbetsmarknaden och inte har något alls att göra. Om man är praktiskt lagd och inte snurrar in sig i regelverk och komplicerade tankeekvationer är det självklart att denna obalans är orimlig och att vi borde kunna hitta nya lösningar!

0

Fullt hus kan leda till stress

I DN kan vi på Insidan (5/4) läsa en intressant artikel om hur Jan Lundström, framgångsrik advokat, funnit lugnet och harmonin genom att flytta från den stora étagevåningen i Stockholms innerstad till en liten etta som han delar med sin tonårsson. Artikeln speglar den nya tiden som jag försöker belysa och tydliggöra i mina olika inlägg, där de materialistiska värden som präglat västvärldens attityder och värderingar och styrt våra liv i allt högre utsträckning, nu börjar ge vika för värden som handlar om mål och mening där det materiella blir mer och mer nedprioriterat. I den ”gamla världen” skulle en flytt från en stor étagevåning till en normalstor etta ha varit en omöjlighet såvida inte ekonomin raserats och kronofogden tagit över.Att skala ner, ha färre prylar och en mer medveten konsumtion som bygger på behov istället för begär leder helt enkelt till såväl förbättrad hälsa som en hållbar miljö. Ekonomisk framgång och välstånd föranledde per automatik och utan reflektion att vi skaffade oss fler och fler ägodelar och större och större boenden.  I strävan efter mer och bättre blev vi slavar under bostadslån och kravet att upprätthålla en hög lön och ett starkt fokus på arbetslivet växte i takt med att vi skaffade oss mer och mer ägodelar.

Jan Lundström är 48 år och hans tidigare liv var ett typexempel på ”mallen” för det lyckliga livet i västvärlden; välutbildad, framgångsrik, familj, stor våning och fokus på materiella världen som förutsätter en huvudfokusering på att tjäna pengar och att lägga mycket tid på att underhålla och ta hand om boenden och andra ägodelar. En skilsmässa satte stopp för denna utveckling och Jan flyttade, som han trodde tillfälligt, till en liten etta på söder. Väl där upplevde han en stor lättnad över att slippa alla prylar, men också en ökad frihet då hans levnadsomkostnader minskade radikalt. Istället för att jobba för att ha råd att leva och ägna fritiden åt att underhålla alla ägodelar kan han idag jobba mindre och fokusera mer på det som han finner meningsfullt i livet som t.ex. resor och upplevelser av olika slag. Jag skulle säga att Jan, utan att han kanske utan att ha reflekterat över det själv, är en företrädare för ”The Cultural Creatives” som jag skrivit om tidigare på bloggen, en benämning för den nya tidens ideal och värderingar. Status i morgondagens samhälle handlar om att leva ett gott och hållbart liv som leder till såväl yttre hälsa som inre välmående baserat på en livsstil som är förenlig med ett ekologiskt hållbarhetstänk.

I boken ”Life at home in the twenty-first century” som getts ut vid University of California, kan vi läsa om ett 5-årigt forskningsprojekt  som bygger på en studie av medelklassfamiljer i södra Kalifornien för att undersöka hur de förhåller sig till prylar och den amerikanska konsumtionskulturen i stort. Forskarna konstaterar bl.a. att det bara tar några år för en familj som flyttat in i ett nytt hem att fylla det med så mycket prylar att de inte längre har plats att parkera bilen i garaget. När forskarna mätt stresshormon i blodet hos föräldrarna kan de se hur hanteringen av de överbelamrade utrymmena i hemmen ger ett tydligt stresspåslag, särskilt hos kvinnorna. Att skala ner, ha färre prylar och en mer medveten konsumtion som bygger på behov istället för begär leder helt enkelt till såväl förbättrad hälsa som en hållbar miljö. Just nu befinner vi oss i en brytningstid mellan två olika värdesystem som tydligt uttrycks via Jans berättelse där han vittnar om att en del av hans vänner anser att han är modig och att de blir inspirerade av att följa efter, medan andra anser att han är helt tokig och inte vet vad han håller på med. Alldeles oavsett, väcker artikeln funderingar och ger en grund för var och en att fundera över om vi är bakåtsträvande eller framåtsträvande i hur vi förhåller oss till tillvaron?

1

Nu vill vi bo tillsammans igen!

Alla ni som läser min blogg regelbundet har följt mina tankar kring den nya tidsandan som vi nu har klivit in i och att den medför ett annat förhållningssätt till livet och miljön. Den senaste tidens mediala fokus på ändrade attityder till familj där färre skiljer sig, fler skaffar flera barn med samma partner e.t.c. är ett tydligt exempel på en trendförskjutning där friheten att vara fri från alla band och dess baksida ensamheten, för yngre generationer nu har lett fram till ett ökat fokus på relationernas betydelse för hälsa och livskvalitet.

I DN (10/3) kan vi läsa ett intressant reportage benämnt Tillsammans 2.0 som belyser den nya tidens förhållningssätt till kollektiva boendeformer. Det handlar alltså inte om 70-talets ideologiskt baserade tankar om kollektivet som kommit tillbaka, utan om en ny trend där allt fler människor i västvärldens storstäder upplever att det är praktiskt, ekonomiskt och miljömässigt mer hållbart att leva tillsammans med andra människor – och så klart mindre ensamt! Självklart är det inte alltid en dans på rosor att bo och leva med andra människor, man måste kompromissa, anpassa sig till andras behov och kan inte leva ut den självcentrering som blivit symptomatisk för dagens människor i västvärlden. ”Back to basic with a twist” skulle kunna vara ett lämpligt uttryck för att beskriva de större skeenden som sker i människors värdesystem just nu där synen på boende och relationer är ett av många uttryck för att vi börjar inse att vi har gått för långt bort ifrån våra naturliga instinkter som människor. Det går inte att komma ifrån att vi precis som djuren är flockdjur och att vi inte är skapade för att leva skilda från andra och plågas av känslor av övergivenhet – mitt i storstadens vimmel av andra människor. Att leva med andra lär oss att utveckla livsnödvändiga egenskaper som empati och aktivt lyssnande, men också anpassningsförmåga och övning i att hantera besvikelser och frustration. I avsaknaden av andra att  ”nöta och blöta med” slipper du dessa vardagliga irritationsmoment och uppnår en känsla av frihet som länge varit något som västvärldens människor eftersträvat och sett som höjden av lycka. Detta med all rätt, eftersom 1900-talets frihetssträvan hjälpt oss att frigöra oss från familje- sociala och samhällsstrukturer som blivit förlegade i takt med att vi växte ur det gamla bondesamhället.

Nu då vi är fria att leva det liv vi vill leva, att välja och att välja bort, väljer allt fler att återknyta med människans uråldriga behov av närhet, gemenskap och relationer med andra för att slippa ensamhet, för att underlätta vardagen men också för det högre syftet att hushålla med jordens begränsade resurser. Det blir spännande att följa hur denna trend mot mer kollektiva boendeformer kommer att utvecklas framöver och vilka konsekvenser det kommer att få på folkhälsan. Jag gissar att depressioner kommer att minska och att kreativitet och nytänkande kommer blomstra som det gör när människor som trivs tillsammans börjar umgås och dela sina tankar och känslor med varandra, oavsett om det handlar om en arbetsplats, ett hem, ett grannskap eller en krets av vänner. Att leva ensam har med andra ord blivit omodernt och det är positivt att det öppnas upp nya former av boende som inte bygger på att du måste leva i ett parförhållande eller i en familjesituation av mer traditionell karaktär om det inte är så ditt liv ser ut.

0

”Det är skönt att inte bara sitta och lösa korsord hela dagarna utan få lite framtidstro igen. Det är viktigt.”

I DN söndag (9/12) kan vi läsa om ett väldigt härligt och spännande projekt för pensionärer. Under drygt ett år har två cirkusartister jobbat med 13 pensionärer mellan 66-87 år för att skapa den unika föreställningen ”Stäying Alive”. Det är i Södertälje kommun som dessa nytänkande perspektiv på livskvalitet för äldre har sin utgångspunkt. Lars Ahlin, kulturmäklare är eldsjälen bakom detta projekt som genomförts tillsammans med världsberömda Cirkus Cirkör. Idén till projektet kommer ur en djup känsla av empati för de äldres ensamhet och sysslolöshet parat med en drivkraft att visa att de äldre inte är uträknade utan har väldigt mycket att bidra med. Lars Ahlin själv uttrycker det så här: ”Det har ingenting med ålder att göra när man dör. Min son dog när han var sexton år. Han hade ett medfött hjärtfel visade det sig. Det är något som jag har med mig till det här ålderslösa projektet. Jag tycker att man ska våga tro lite mer, både på sig själv och på andra. Det är bedrövligt hur man kategoriserar folk och hur lätt det är att dra alla över en kam. Det är väl någon slags mekanism som människan har för att förenkla livet och världen”.
old_deluxeDet finns väldigt få platser där unga och gamla möts i vårt samhälle. Vi har inte kvar traditionen att familjen tar hand om och ansvarar för de gamlas sociala behov, många är väldigt ensamma och övergivna och depression bland äldre är oerhört vanligt förekommande. I en värld som hyllar ungdomens tid som den enda värdefulla perioden i människans liv, är det symptomatiskt att våra äldre som lever längre och längre, allt fler tills de närmar sig 100 års strecket, får leva halva delen av sitt liv i skuggan med känslan av att deras tid är förbi.
I alla gamla kulturer runt om i världen har det historiskt varit tvärtom, de äldre har vårdats och setts upp till och ansetts som visa och värdefulla bärare av tradition och livskunskap. Det är först i det prestationsbaserade samhället där människovärdet kopplades till prestation och huruvida man är lönsam som de äldre sattes på undantag och lämnades åt sig själva. I mitt eget liv har jag flera släktingar och vänner som aldrig gått in i någon pensionärstillvaro utan som fortsätter leva och utvecklas långt upp i åren trots sjukdomar och andra påfrestningar. Ofta känner jag en tacksamhet över dessa viktiga förebilder och är glad att jag fostrats in i en inställning till äldre som bygger på att de är en naturlig och självklar del av familjen och att man umgås över ålders- och generationsgränser där ålder är en siffra men inte mer.
Vi närmar oss julen som i hela den kristna världen är en tid för att stanna upp och fundera över året som gått och hur vi har det med oss själva och våra närstående. Fundera på när du sist hälsade på din gamla moster eller din farfar och om det är någon i din närhet som du vet är ensam i jul och som kanske skulle bli väldigt glad åt lite social gemenskap. Det kostar så lite och det ger så mycket att visa de gamla att de har ett värde och får vara med – trots att de inte längre är lönsamma och kan arbeta.

Bild från Cirkus Cirkör, Foto:Linnea Arbab

0

”Provocerande med chef som hårdtränar”

Elitmotionärerna är en ny grupp i vårt samhälle som vill leva som elitidrottare. De lägger upp sina tränings- och tävlingsresultat på sociala medier och tar med tävlingsmeriterna i sina CV. Ofta är de chefer och de präglar sin omgivning, kan vi läsa i den aktuella debatten om hälsa och friskvård på DN’s Insidan (21/11).
De härmar elitidrottarna, tränar ofta extremt mycket, kör tävlingslopp som Vasaloppet, Stockholm Marathon, Vätternrundan och Lidingöloppet, och berättar gärna om sina träningstider, placeringar och viken utrustning de använder på Facebook, bloggar och Twitter. Dessutom präglar de många i sin omgivning eftersom de flesta är chefer. De kallas elitmotionärerna och det är denna nya grupp som genererar den hälsohets som debatteras just nu.

Min personliga reflektion då jag tar del av den aktuella debatten är i första hand att denna vinkling är specifikt svensk och hänger ihop med vår kultur och med Jantelagen. På bloggen har jag skrivit flera inlägg om den prestationshets och den prestationsbaserade självkänsla som styr många människor till att prestera på livets alla områden på ett sätt som i slutändan gör dem olyckliga och utmattade. Självklart finns denna parameter med då jag läser om de nya Elitidrottarna där jag frågar mig vad syftet för dem är med att träna och att investera sin tid i sin träning på den nivå som de gör!? Utifrån min professionella erfarenhet vet jag att en del lever ett sådant liv för att uppnå en känsla av värde och för att vara någon att räkna med, vilket ibland krockar med den egna viljan och de egna behoven i grunden. Andra är till sin natur prestationsinriktade och mår genuint bra av att få träna på den nivån utan upplevelsen av att det har negativa konsekvenser för dem själva eller för deras närstående. Jag anser därför att vi måste akta oss för att döma ut en grupp människor som i sin egen upplevelsevärld många gånger gör detta för sin egen skull och inte för att påverka andra. Landar vi där handlar det de facto om en ny form av fördomar som vi bör akta oss för. Istället för att jämföra oss med andra och att okritiskt följa trender och andra i vår omgivning borde vi istället utgå från oss själva, från våra egna behov och från vår specifika livssituation. Endast utifrån den grunden kan du göra en analys för om och i så fall i vilken utsträckning du själv vill och bestämmer dig för att träna och ta hand om din hälsa.  Vad spelar det för roll vad din chef gör och inte gör i detta sammanhang så länge du respekteras i de val som du gör för dig och ditt liv?

0

TV-serie tar tampen på toleransen

Den största utmaningen för mänskligheten i att bejaka och föda fram morgondagens samhälle handlar om tolerans och respekt för olikheter. Som jag skrivit om tidigare, befinner vi oss i vår del av världen i en livssituation med en mycket hög grad av yttre frihet som ger utrymme för människan att bejaka sin identitet och att skapa det liv hon/han vill leva.

De rättesnören i form av familjebakgrund, kön, religion, etnicitet som tidigare definierade livet, värdegrund, rätt och fel o.s.v. är på väg att luckras upp i en global värld där demokratiska värderingar formar politiken och därmed strukturerna i samhället. Sällan ger vi oss i Sverige kredit för att vi har kommit så långt i arbetet med tolerans mot olikheter givet att vi historiskt sett är ett gammalt enkelt bondesamhälle med oerhört starka normer för rätt och fel. Jantelagen har varit folkets rättesnöre i generationer, vi har fram till de senaste decennierna haft låg invandring och exponering och möte med människor från olika kulturer som har andra sätt att betrakta livet på. Visst har vi utmaningar i vår vardag och visst måste vi kämpa med att hantera komplexiteten som vårt mångkulturella samhälle innebär, men jämfört med andra länder känner jag mig stolt och hoppfull över att vi trots allt har kommit så långt och att vi haft modet att utmana oss själva för att låta oss påverkas av det nya och okända.
Min egen reflektion kring detta handlar om att vi svenskar är så oerhört framtidsinriktade och prestationsinriktade. Vi försvarar inte den svenska nationalsjälen utan är mer upptagna av vad som händer där ute i världen och vad vi behöver göra för att ligga i täten gällande livets alla områden. Som jag skrivit om tidigare tror jag inte det är en slump att vi i Sverige nu också har uppgiften att leda utvecklingen mot morgondagens samhälle gällande strukturer, politiska, sociala och ekonomiska system som lyckas förena välfärd med att människor bra även på insidan. Då måste vi börja redan i barndomen då grunden läggs för vilka värderingar och synsätt som vi tillägnar oss. Den nya TV-Serien för barn ”Hotell kom som du är” verkar vara ett led helt i denna riktning.
På DNs Insidan (16/11) kan vi läsa om denna spännande och tidsenliga satsning där det framgår att syftet med serien är att utmana tittarens uppfattning om vad som anses vara normalt och hur vi bemöter dem som inte är som vi. Barn föds utan värderingar men med ett behov av att anpassa oss och att passa in i en familj och i ett omgivande samhälle. Barn får därmed ett tolerant eller ett intolerant beteende från sin omgivning, det är ingenting som är medfött.

Christer Mattson som är grundskolelärare i Kungälv arbetar med toleransfrågor bland ungdomar och har bidragit med sina erfarenheter gällande upplägget. Han betonar vikten av tid för dialog och reflektion för att barnen ska kunna ta in det som visats. I detta ger han några av nycklarna som behövs för byggandet av det nya samhället där stressen i tillvaron och prestationskraven som jag skriver mycket om här utgör ett reellt hot mot såväl hälsa som demokrati och tolerans mot andra. Tolerans handlar om att kunna förstå världen ur någon annans perspektiv även om man inte håller med om personens åsikter. Ansvaret att arbeta mot tolerans är hela samhällets, både skola, familjen och olika föreningar. Christer Mattson brukar ge de ungdomar han arbetar med i uppgift att skriva en uppsats om ”Dagen då jag som muslimsk raggare kom ut som homosexuell”. De flesta tror att de inte klarar det berättar han, trots att de har kunskaper om såväl raggare, som islam och homosexualitet. När de sedan börjar skriva och fantisera leker de med olika identiteter och börjar sakta förstå hur andra tänker.

I det fria samhället där inget är givet tror jag att vi alla ibland behöver denna typ av uppgifter där vi tvingas sätta oss i någon annans perspektiv och liv som känns väsensskilt och svårt att förstå och acceptera. Hur många krig och konflikter skulle exempelvis inte kunna undvikas eller lösas om förmågan till inlevelse i motståndarens perspektiv var möjlig? Vi måste lära oss att leva tillsammans eftersom intolerans alltid kommer att finnas och behöva utmanas. Belöningen i att själv jobba med sin egen intolerans ligger i att livet faktiskt blir roligare då man inte går omkring och hatar någon eftersom man då slipper lägga energi på att störa sig på någon eller något hela tiden. Intolerans är med andra ord oförenligt med strävan efter det Goda Livet!