Livet på jobbet efter paradigmskiftet · Reflektioner kring omvärldsnyheter ·
Jag klarar mig på 2000 i månaden!
I DN kunde vi i förra veckan (8/10) läsa om olika personer och familjer som valt en annorlunda livsstil för att prioritera tid framför pengar. Liknande berättelser har vi läst och hört talas om förut; framgångsrika yrkesmänniskor som levt i västerländska storstäder med hög lön, ekonomisk och materiell framgång och samtidigt lidit av stress och brist på tid och utrymme för sig själva och sina existentiella behov. Reaktionen blir till slut radikal, man säljer allt man har och byter helt livsstil till ett enkelt liv på landet där man kan klara sig på lite pengar och har tid över för sig själv, familjen och sina intressen.
Även om jag både kan förstå och sympatisera med människor som genomför denna typ av drastiska förändringar i sitt liv, vill jag lyfta upp frågan till en högre nivå och reflektera över vad det är som gör att vi inte kan hitta ett sätt att leva väl i vårt samhälle utan upplever att vi måste ta avstånd ifrån det helt och hållet? Det finns en stor massa av människor som lever i västerländska metropoler och som både njuter av bekvämlighet, utbud och stimulans som detta liv erbjuder, men som samtidigt är måna om att leva väl på ett inre plan, inte stressa för mycket och värna om miljön och om tid för sig själva och sina medmänniskor. Tiden är mogen att börja förändra samhället inifrån och försöka skapa hållbara levnadsomständigheter för människor som lever och verkar i samhället och i det arbetsliv som ger grunden för välfärdssamhället. Vi kan tänka nytt och behöver inte längre fortsätta leva på ett sätt som var anpassat efter industrisamhället. Men vem ska förändra arbetslivets och samhällets strukturer så att de blir mer överensstämmande med människors värderingar och drivkrafter om inte vi som faktiskt lever och verkar i det?
Arbetsmiljö och kultur är inte något som faller ner från himlen som statiska strukturer som vi inte kan förändra. Det är vi människor som formar och skapar kulturen vi lever i och därför behöver vi samla oss och alla dra vårt lilla strå till stacken för att genomföra en förändring på en mer grundläggande nivå, snarare än att se ett avståndstagande från samhället som receptet som ska generera nya lösningar. Vi behöver en ny ”rörelse” i vårt land som liknar Folkhemmet som på ett kollektivt plan födde fram välfärdssamhället, fast idag handlar det om nästa steg, om fortsättningen på Folkhemmet där värden av mer andlig och medmänsklig karaktär står i fokus.
Läs artikeln på DN här–>