2

Utbrändhet – en signal på att du slutat drömma?

Under alla år som jag har arbetat med människor som blivit utbrända har det blivit tydligt för mig att frågan om drömmar är väldigt central i att förstå varför de har drabbats av detta tillstånd.

Jag har kommit fram till att det finns 3 olika kategorier;
Först har vi dem som lider av prestationsbaserad självkänsla där livet i sin helhet handlar om att prestera och att visa sig duktig i alla sammanhang. I ett sådant utifrånstyrt liv finns det helt enkelt ingen plats för drömmar som ger livet mål och mening. Drömmarna som dessa människor har är status- eller prestationsorienterade men vid en viss punkt i livet ger högre lön eller en ny bil endast en kortvarig kick som själen inte kan livnära sig på. Detta är ett tillstånd som miljoner människor i västvärlden befinner sig i just nu, särskilt ”lyckade” och framgångsrika personer i 30-45-årsåldern där utbrändheten egentligen handlar om en existentiell kris som uttrycker att livet måste levas och inte bara presteras.

Kategori två består av människor som har haft stora och rika drömmar om hur livet skulle gestalta sig men olika omständigheter i livet har gjort att de inte har gått att förverkliga. I dessa fall handlar det mer om en successiv nedbrytning av saker i livet som betyder mycket för dem och som de på ett eller annat sätt förlorat. Temat här är sorg och ett behov av att få sörja det som de har förlorat för att kunna börja drömma på nytt. På engelska benämns denna form av utbrändhet ofta som wornout. Om livet gav utrymme för att bearbeta och ta hand om sorg och förslut skulle dessa människor inte behöva bli utbrända, men i betungande situationer kan det bli ohållbart att upprätthålla arbete, ansvar och krav under en viss period. Utbrändhetens budskap i dessa fall handlar om att man behöver få stiga åt sidan ett tag, gå in i sig själv och ta hand om själens sår innan det går att hitta nya drömmar. I kulturer där utbrändhet inte existerar hjälper människor varandra att hantera livets normala processer och stöttar och avlastar dem som drabbas av sorg och förlust så att de kan läka ihop.

Kategori 3 slutligen handlar om människor, framförallt yngre 18-30 år vars drömmar om livet och tillvaron inte går ihop med samhällets och arbetslivets strukturer. Här blir det en värderingskrock som skjuter hål på drömmar och föreställningar om hur livet bör levas för att vara meningsfullt. Denna form av utbrändhet präglas ofta av väldigt stark ångest, det råder ett krig på insidan och hela ens väsen revolterar mot att behöva överge det som det strävar efter. Det kan handla om att värdera frihet och att få vara sig själv i ett arbetsliv som ställer krav på ramar och strukturer som man känner sig fångad och låst av. Eller föreställningen om hur man vill vara som mamma och förälder samtidigt som man har ett jobb som kräver allt fokus och som tar all den energi man har. Till denna kategori hör även många i den offentliga sektorn; lärare, poliser, sjukvårdspersonal vars drömmar handlar om att hjälpa, vara till eller förmedla saker till andra. I deras arbetsmiljö har utrymmet för dessa värderingar och drivkrafter krympt och övergått till att handla om ekonomisk lönsamhet och effektivitet, värden som de är främmade för om de kräver att de måste göra avkall på det som ger deras tillvaro mål och mening. Även för denna kategori av människor handlar det om en existentiell kris som signalerar att livet som det levs eller upplevs inte är meningsfullt. Drömmarna har gått i kras och man ser ingen väg ut eftersom man inte upplever sig kunna ändra på strukturerna. Oavsett vägen in i utbrändhet handlar det om att du inte har några drömmar, att du har förlorat dem eller att de är i konflikt med din omgivande miljö. Ännu är det dock sällan någon som frågar den utbrände om hans eller hennes drömmar. Rådet är istället att ta tabletter och att döva symptomen på att själen har en längtan.

0

Jobbsökare får stöd för själen

Arbetslös men inte värdelös”.
Detta är titeln på en ny bok av Beate Möller och Nina Jansdotter. Ansatsen i boken är att lyfta fram frågan hur vi själsligen klarar av arbetslösheten? Hur påverkas du som människa av att vara arbetssökande? Hur behåller du din framtidstro och självkänsla när du trots ansökning efter ansökning inte ens blir kallad på jobbintervju?

Det är lätt att arbetssökandet och upprepade nej eller till och med helt utebliven respons tär på självkänslan, vilken ofta är avgörande för att du ska kunna ge ett bra intryck och ha chansen att få jobbet som du gärna vill ha. För många är identiteten, vem du är Självhjälpsböcker i all ära men respektera att det inte går att bygga upp en stabil självkänsla enbart genom att du lär dig att tänka ”rätt”.dessutom väldigt nära knuten till ditt yrke och vad du gör. Att förlora jobbet och vara arbetslös innebär då att du förlorar dig själv och lätt ramlar in i känslor av värdelöshet och depression. Den energi du utstrålar om du tappat tron på dig själv och fastnat i känslor av att inte duga eller passa in, kommer att ha en negativ effekt på dina chanser att hitta ett nytt jobb eftersom låg självkänsla lyser igenom även vid ett perfekt yttre. I detta läge räcker det inte med en jobbcoach som stöttar i att skriva CV och hjälpa dig att hitta jobbannonser. Det krävs något mer som hjälper dig att fånga upp dig själv och dina djupare behov.

Den aktuella boken tror jag kan vara en god hjälp på vägen som bidrar med perspektiv och nya infallsvinklar. Att arbeta med sin självkänsla mer på djupet kräver dock ett strukturerat psykoterapeutiskt arbete som man inte ska förenkla eller kräva av sig själv att man borde klara av lättare eller bättre. Självkänslan är själva grunden vi står på och den har grundlagts i barndomen i relation till våra närmaste. Att förändra den inre bilden av vem vi är är därför inte enkelt utan kräver verkligen både att man är motiverad och att man får rätt professionell hjälp. Att få den hjälpen och att bygga upp dig själv så att du står stadigare på jorden och i livet kan vara den bästa investering du kan göra i ditt liv. Ett liv som bygger på att du känner och utstrålar att du tycker om dig själv och att du är nöjd med dig själv, jämfört med att du plågas av känslor av värdelöshet och tvivel på att du duger, är två helt olika liv. Självhjälpsböcker på detta tema i all ära men respektera att det faktiskt inte går att bygga upp en stabil självkänsla enbart genom att du lär dig att tänka ”rätt”. Annars är det lätt att du slår ner på dig själv för att du inte lyckas med det heller…

Läs ett utdrag ur boken här–>

 

1

Hur förena långsiktighet med konstant förändring?

Det ligger i människans natur att söka stabilitet i relation till sin omgivning eftersom trygghet föds av känslan av det som är välbekant och beprövat. Brist på stabilitet i relationer till föräldrar och andra närstående under den tidiga barndomen kan till och med orsaka psykiska personlighetsstörningar som aldrig läker ut. Resultatet blir en inre känsla av oro och otrygghet och en instabil självbild som gör att man blir illa rustad för att hantera livets utmaningar. Dagens värld och det samhälle och det arbetsliv vi lever i, bjuder på en ständig förändringsresa som aldrig upphör och detta ställer så klart höga krav på oss människor att lära oss att hantera förvirring med en känsla av lugn och att hitta ett läge där vi kan balansera stabilitet och långsiktighet i livet med en förmåga till ständig anpassbarhet och förändringsvilja. Hur ska vi få denna paradoxala ekvation att gå ihop?

Det är ett faktum att tekniken och internet har gjort världen mindre och att vi lever i en global tidsålder där trender, normer och värderingar påverkar och påverkas av människor i världens alla håll. Detta i sin tur driver marknaden till anpassning och förändring i takt med att kundernas behov av konsumtion förändras. Följden blir att företagen och samhället måste anpassa sig och följa med i denna utveckling för att inte hamna i otakt med människors behov och konsumtionsvilja. I allt detta finns människor som måste förhålla sig till en värld där varje dag innebär en tillgång till ständig och obegränsad information och stimulans. För att leva väl i detta samhälle krävs en stabil självkänsla, en inre kompass och en hög grad av kunskap om livets förutsättningar och villkor. Hur ska du veta vilka val du ska göra, vad du ska säga ja till och vad du bör tacka nej till och du saknar en egen inre kompass som vägleder dig till dina egna svar? Hur ska du finna modet att stå upp för det du behöver även i situationer där din omgivning tycker annorlunda och gruppens påtryckningar är starka? Och hur ska du förhålla dig till ansvaret för ditt liv och dess utformning och frågor om liv och död om du saknar existentiell och filosofisk kunskap som ger dig perspektiv och referenser som stöd i dina livsval?

Tiden vi lever i och de utmaningar den bjuder på förutsätter att människor har en hög grad av inre stabilitet och dessa viktiga parametrar på plats. Endast så är man som människa rustad att leva i en värld av ständig förändring. Verkligheten innebär dock att merparten har en instabil självkänsla som grund i livet, låter sig styras av yttre faktorer istället för att vara förankrade i sig själva och har en begränsad kunskap och erfarenhet av livets djupare dimensioner eftersom tidigare generationers visdom och livserfarenhet har ansetts som omodern och överflödig under de senaste 100 åren. Den stress och psykiska ohälsa som drabbar miljoner människor i västvärlden idag är en konsekvens av denna obalans mellan det yttre livets krav på föränderlighet och människors förmåga att hantera den. De människor som klarar sig bäst idag och som mår ganska bra i denna splittrade och samtidigt så dynamiska och spännande värld är de som antingen fått en stabil start i livet som grundlagt en stabil självkänsla och en inre kompass som de kan förlita sig på, och/eller de som haft det tufft och svårt i livet, som genomlidet svåra kriser och hanterat dem. Historiskt har människor varit utlämnade till naturens nycker och levt med en minimal känsla av trygghet och förutsägbarhet i den yttre världen. Förändringsbarhet och anpassning har varit en naturlig del av människors naturliga livsvillkor i det förmoderna samhället. Stabiliteten i tillvaron förankrades i relationerna till familjen, till normer och värderingar och en andlig dimension i tillvaron som var oantastliga. Människans behov är eviga och de sanningar som gällde då gäller även nu. Vägen framåt för att hitta balansen mellan stabilitet och långsiktighet och anpassningsbarhet och förändringsförmåga handlar om att vi behöver blicka inåt istället för att leta efter verktygen i det yttre livet.

0

”Långsamt förfall stressar mig”

I Svenska Dagbladet har vi under den gångna veckan kunnat läsa om hur näringslivets metoder för effektivisering nått privatlivet. Fredrik Ruben VD, intervjuas (7 maj) och får representera den trend som nått näringslivets toppskikt där tillvaron går ut på att göra karriär, ägna fritiden åt idrott som om man vore elitidrottare, samt få ihop livspusslet med familj, villa, barn och allt som där hör till att gå ihop. Fredrik har VD kollegor som tränar tolv timmar i veckan, tar rullskridskor till jobbet vid Stureplan och har cyklar och skidor utplacerade på skolor och dagis för att kunna effektivisera träningen. En viktig sporre i denna träningsiver är träningssajten Funbeat, en community där kompisgänget jämför sina träningsresultat med varandra, ända ner på pulsnivå.

I artikeln kan vi läsa att Fredrik Ruben är nördigt intresserad av uthållighetssporter och läser allt han kommer över om syreupptagning och laktatnivåer. Han cyklar, springer samt åker skidor på längden och utför. Även när det gäller privatlivet tar han hjälp av näringslivets metoder och har sett till att såväl trädgårdsskötsel och källarrenovering sker med hjälp av budget och kalkyler. Med hjälp av Outlook blir han påmind om vem som ska hämta på dagis, när rosorna ska beskäras och när räntan ska omförhandlas. ”Mitt liv är ganska planerat” säger han. ”Det är rätt lite som styrs av känsla eller en konstnärlig ådra. Fredrik Ruben är 36 år och utgör via sitt arbete och sin livssituation en förbild i vårt samhälle idag. Man blir imponerad av att ta del av hans otroliga kapacitet och allt han lyckas uppnå i sitt liv och jag känner igen hans berättelse i otaliga liknande som jag får höra i mitt arbete av alla fantastiska supermänniskor som jag kommer i kontakt med där. Den uttalade och icke-uttalade normen handlar om att bli en perfekt människa gällande prestationer, materiell standard, utseende och yta. Ju mer vi har och ju mer vi hinner göra, desto bättre är vi och ju mer nöjda föreställer vi oss att vi kommer att vara med oss själva och med hur vi tagit vara på livet då vi blickar tillbaka på åren som gått på ålderns höst. Effektiviseringsprocesserna i arbetslivet har lett till att många upplever att trivseln försvunnit på jobbet och att tillvaron där blivit alltmer anonym och hektisk. Frågan är vad som händer om liknande processer tar över även privatlivet? Många känner sig som en maskin istället för som en person, utbytbar, anonym och effektiv – men tom och ledsen i själen. I grunden handlar det om vad som skapar mål och mening i livet eftersom det är svaret på den frågan som styr våra beteenden. För barn som växer upp osedda och i brist på fysisk och psykisk närvaro av sina föräldrar och andra vuxna, är det vanligt att man strävar efter att bli duktig och framgångsrik som en väg att nå den bekräftelse på att man duger och är någon att räkna med som är allas vår näring för självkänslan. I det materiella samhället är prestationen navet i hur vi lever vårt liv och många har som en följd därav utvecklat en prestationsbaserad självkänsla. Länge kan man leva ganska nöjd och tillfreds i en livssituation som bygger på yttre framgång och maximal prestation och planering på livets alla områden eftersom man får omgivningens beundran och bekräftelse på att man lyckats och är någon att räkna med. För de flesta är det först när allt det yttre redan är på plats, när man redan gjort och upplevt allt som finns att tillgå, som den ovälkomna känslan kring livets mening börjar göra sig påmind från själens dunkla djup. Vad är egentligen livet värt om du inte hinner vara närvarande med dig själv och till och med kärlekslivet och umgänget med barnen måste läggas in i outlook för att du inte ska glömma bort?

 

2

En av 10 ungdomar i Sverige tycker att livet är meningslöst!

På DN’s förstasida (7/5) förmedlas hur vi egentligen mår i Sverige idag. Mer än en av tio unga i åldern 15-24 år upplever att livet är meningslöst. Tre av tio tycker att livet är svårt och fyra av tio känner sig stressade av alla förväntningar. Trots att jag är väl insatt i att det är denna dystra bild som speglar verkligheten för så många blir jag ändå chockerad då jag tar in digniteten av den psykiska ohälsan i vårt samhälle. Det är en tickande bomb som kommer att explodera och skapa förödande konsekvenser i framtiden, eftersom psykisk ohälsa i den ålder i livet då livet borde te sig som ljusast, knappast bäddar för att medelålderskriser och ålderdomens påfrestningar ska gå omärkta förbi. Studien, den s.k. ungdomsbarometern omfattar 10.000 ungdomar och är statistiskt representativ för hela ungdomspopulationen i vårt land. Allt vi behöver veta om vad som skapar mål och mening i livet går att utläsa i den symptombild som ungdomarna visar upp och uttrycker i form av stress, ångest, depressioner och utbrändhet. Jämfört med ungdomar i de flesta andra länder i västvärlden just nu kan man konstatera att svenska ungdomar lever i ett land där det råder politisk och ekonomisk stabilitet, den materiella standarden är en av de högsta i världen liksom förutsättningarna för att själv formge sitt liv enligt sina egna preferenser och drömmar. Dessutom är svenska ungdomar hälsomedvetna och satsar många timmar i veckan på gymmet för att se vackra och vältränade ut. På ytan är med andra ord allting så perfekt det kan vara och när man betraktar Sverige utifrån kan de upplevas som rena himmelriket på jorden. Ändå, fattas själva grunden för det som människor behöver för att känna att livet är värt att leva och att framtiden ter sig lockande och ljus. Jag tror att alla som läser denna upplysande och förfärande artikel ställer sig frågan vad detta beror på!?
De svar och tolkningar som ges i artikeln handlar om konsekvenserna av stressen och pressen i tillvaron, kraven på de unga ökar år från år och det gäller att vara bäst och i topp på livets alla områden för att duga. Prestationshetsen i det totala livet närmar sig rent elitistiska nivåer. Men vad händer när man trots toppresultat och ständig bekräftelse på den egna dugligheten ändå upplever en inre tomhet och en känsla av meningslöshet i tillvaron? De flesta ungdomar saknar vuxna att beskriva sina känslor för och eftersom de är så duktiga och framåt tolkar såväl föräldrar och skola det ofta som att allt är bra. Vi går ju som bekant bara på utsidan när vi bedömer hur någon mår…

Vad är livet värt när man upplever att jobbet och karriären är det viktigaste i mammas och pappas liv och att det redan i tidig ålder handlar om att skaffa sig så många aktiviteter som möjligt och att topprestera i samtliga för att duga och känna sig viktig? Bristen på närvaro och förmågan att vara istället för att ständigt prestera är allmänt utbredd och de flesta ungdomar som jag möter i mitt arbete har ingen erfarenhet av en period i livet som byggde på lek och kravlöshet. Ansvaret för hur våra barn och ungdomar mår är primärt föräldrarnas eftersom det är i den lilla världen, i hemmet som grunden för självkänsla och självbild formeras. Skolan och andra sammanhang i fritidslivet har ofta en roll i uppfostran som går ut på att lära sig att prestera, att lära sig saker och att bli bra på det man gör. Det ligger inbyggt i dessa system och aktiviteter att det handlar om prestation på ett eller annat sätt. Avsaknaden av en stabil grund i familjesituationen som skapar en sund självkänsla och en känsla av mening i livet gör att skolan och fritidsaktiviteterna blir arenan för att skaffa sig ett värde genom att prestera. Snabbt lär sig barnet att det är genom att prestera som man gör sig synlig och som man får den nödvändiga bekräftelsen på att man är bra. Det är detta som blir grogrunden för utvecklingen av en prestationsbaserad självkänsla. Jag är vad jag gör och inte någon för den jag är. Det är det grundläggande värdet som människa det handlar om och ett maskinellt tänkande där vi blivit resultatet av våra prestationer som räknas. Endast om vi förstår dessa samband kan vi förstå varför våra barn och ungdomar inte klarar av att misslyckas och pressar sig själva till det yttersta för att vara duktiga. Att förlora innebär att man tappar hela sig själv och landar i känslan av att vara utan värde – värdelös helt enkelt. Och om jag känner mig värdelös, vad är livet egentligen värt då?

Situationen är så alarmerande som den kan bli och vi måste börja agera omedelbart och se det som allas vuxnas ansvar att bidra till att vända denna trend. Samhället kan och bör stötta med professionell hjälp och stöd i form av psykologer, fokus i skola och i andra strukturer men det är i hemmet som vi kan göra en verklig skillnad. Vad väljer du att göra för de ungdomar som finns i din närhet?

3

”Älska mig!”

Alex Schulman’s självbiografiska pjäs ”Älska mig! ”som just nu går för slutsålda hus på Maxim i Stockholm har till fullo lyckats gestalta vår tids epidemi framför alla andra; Prestationsbaserad självkänsla. Alex Schulmans självutlämnande pjäs är en gåva till alla de människor som lider av samma problematik, eftersom han förmår förklara och visa hur en sådan självkänsla styr ditt liv till att prestera, drivet av det alltigenom starkaste behovet av att därigenom bli sedd och bekräftad av omgivningen – allt för att du ska få känna dig viktig och betydelsefull och därmed älskad och helst beundrad.

Pjäsen förmedlar de djupa psykologiska och existentiella dimensionerna av hur en sådan självkänsla utvecklas i den tidiga barndomen, hur en psykoterapeutisk process och läkning kan gå till, samt hur vår kultur triggar och förstärker den prestationsdrivne att lägga ut sitt liv på twitter, facebook, bloggar o.sv. på ett sätt som för allt fler resulterar i tragik och total gränslöshet. Pjäsen lyckas med konststycket att förena tragik med komik – allvar med humor. Den skildring Alex Schulman gör om sin psykoterapi och hur den hjälpt honom att förstå och bearbeta de barndomshändelser och trauman som ligger till grund för den vuxne Alex prestationsbaserade självkänsla, gläder mig eftersom den tydligt visar att man inte kan komma tillrätta med en sådan grundläggande problematik om man inte är beredd att arbeta med sig själv på djupet och har förmånen att få rätt hjälp och stöd för ett sådant arbete.

Jag har själv i min roll som terapeut många positiva erfarenheter av att ha hjälpt mina klienter att genomgå liknande livsavgörande transformationer så jag vet att det går att bli fri från barndomens bojor. Pjäsen är viktig ur ett större perspektiv eftersom den både ger hopp för de tusentals, kanske miljoner människor i vårt land som lider av liknande problem som Alex Schulman, men den ger också en tankeställare till hur tekniken och sociala media styr vårt liv och ger näring åt bekräftelsemissbruket. Intressant att notera under kvällen var t.ex. att en klar majoritet av alla teaterbesökare omedelbart satte igång sina mobiltelefoner i pausen för att kolla sina meddelanden och få bekräftelse på att någon/några sökt dem under den gångna timmen, sannolikt helt omedvetna om den djupare anledningen till detta beteende som för de flesta blivit en automatisk självklarhet…..

0

Frihet under ansvar präglar Facebook och Google

På DN Jobb kunde vi förra helgen (24/2) läsa om livet som anställd på Facebook och Google i Silicon Valley, skildrat ur några svenska medarbetares ögon. Det är en positiv bild som målas upp, en värld av möjligheter, frihet under ansvar, idéer som tas tillvara i en platt organisation där kulturen bärs upp av människor som är kreativa och högt engagerade i sitt arbete. Jobbet är en livsstil och arbetsgivarna gör allt för att underlätta livet för sina medarbetare. På arbetsplatsen finns caféer, restauranger, cykelreparatör, läkare, gym, kemtvätt, ja allt som man kan tänkas behöva för att få livet att gå ihop samtidigt som man tillbringar så mycket tid som möjligt på kontoret. Jobbet är en integrerad del av livet och det är lätt att fastna i att jobba hela tiden då det finns allt på jobbet, utom sängar. Klimatet är väldigt prestationsinriktat och den typ av personer som anställs i dessa företag har ett högt eget driv. De behöver varken stämpelklocka eller regler utan driver sig själva hårt nog. Problemet vi har idag är att vi har lämnat industrisamhället bakom oss samtidigt som vi försöker tillämpa strukturer som fungerade för det samhället

Det är lätt att uppfatta detta som något enbart dåligt och som en arbetsmiljö som genererar utbrändhet och ett endimensionellt liv som består av jobb, jobb och mera jobb. Samtidigt tänker jag att livet sett som en helhet där jobbet är en integrerad del av livet varit en naturlig del av människans tillvaro ända fram till industrialiseringen då vi lämnade det urgamla bondesamhället till förmån för stämpelklocka och en reglerad tillvaro. Att separera jobb från privatliv och att skilja sin identitet från jobbet är ett relativt nytt påfund. I många delar av världen finns varken en sådan indelning eller arbetsrelaterad utmattning.

Min gissning är att vi i hela västvärlden är på väg mot en typ av arbetsmiljö som liknar den som målas upp i Facebook och på Google där människor finner mål och mening i tillvaron genom att de hittar en plattform där deras egna drivkrafter, förmågor och styrkor kommer till uttryck på ett sätt som gör en indelad tillvaro överflödig. Alla som har levt på en bondgård vet att gårdens sysslor pågår hela tiden och att alla måste dra sitt strå till stacken. Det övriga livet måste inrättas på ett sätt som gör att ansvaret för djuren, för skörden och allt som måste göras fungerar. Problemet vi har idag är att vi har lämnat industrisamhället bakom oss samtidigt som vi försöker tillämpa strukturer som fungerade för det samhället. Framtiden är att öka det egna ansvaret för hälsa och livsstil och att stötta människor via samhället och arbetslivet att kunna axla detta ansvar. Att ha ett jobb som man inte trivs med bara för att ha en inkomst och göra minsta möjliga insats leder inte till något gott varken för den anställde eller för arbetsgivaren. Vi behöver ett nytt sätt att se på liv och arbete och om människor bara blir mer medvetna om sina inre drivkrafter och att hantera en prestationsbaserad självkänsla, kanske vi kan finna en framkomlig väg även ur ett individperspektiv?

0

Supermamma? Nej, tack!

I Söndagens DN(17/2) kan vi under Kropp & Själ läsa om en ny bok av Elizabeth Gummesson som fått titeln ”Good enough för föräldrar”. I artikeln kan vi läsa om författarens eget liv som supermamma där maximal prestation på livets alla områden var ledordet. Hon berättar att tillvaron handlade om en uppvisning i allt möjligt. ”Vem kunde ha flest marschaller i trädgården på barnkalaset?, Vem bakade bästa fikat till fikakorgen på fotbollsturneringen? Vi har hört många liknande berättelser om prestationsbaserad självkänsla tidigare och jag har skrivit många inlägg på bloggen om detta tema. Vi har så många ”duktiga flickor och pojkar” i vår del av världen att vi behöver fortsätta belysa och debattera detta ämne eftersom det ödelägger så många människors livskvalitet. Elizabeth Gummesson berättar om att hennes egna behov var fullständigt utraderade och att hon alltid fanns till för andra och deras behov.Frågan är vad kan vara viktigare än att vara närvarande i sitt eget liv? Till slut går det inte längre, energin tar slut och själen protesterar för att det egna livet saknar riktning och därmed mening i tillvaron. Att gå i väggen eller bli fysiskt sjuk är ofta räddningen från ett liv som man inte själv får plats i. Det blir brytpunkten som leder till ett brutalt uppvaknande där vägen tillbaka handlar om att ta reda på vem man är och vad man behöver, samt hur man måste lägga upp sitt liv för att hitta en balans mellan att vara till för sig själv och för andra.

Dagligen möter jag människor som kämpar med dessa frågor, vackra, begåvade och fantastiska personer som styrs av en inre oro av att inte duga, färgade av en självbild som bygger på en låg självkänsla. Endast den yttre bekräftelsen på att man är duktig ger en tillfällig lättnad i den annars så förödande känslan av värdelöshet och intighet. Enligt min mening är det konsekvenserna av det överdrivet prestationsinriktade samhälle som västvärlden präglas av idag, som behöver lyftas fram ännu mer och utmanas för att vi ska vända denna destruktiva utveckling. Livet är det som pågår medan vi är upptagna med att planera det. Livet är en gåva och vi behöver ta vara på det varje dag och i varje ögonblick. Medvetenheten om detta är stor tack vare media, böcker och alla samtal som vi har med våra familjer, vänner och kollegor. Hindret för att leva som vi skulle behöva ligger inom oss och handlar om det djupaste fundamentet som format bilden av vem vi är och hur vi ser på oss själva. Att ändra på detta kräver ett specifikt psykoterapeutiskt arbete och därefter en livslång strävan i en annan riktning. Ytterst få har möjlighet att få en sådan hjälp idag eftersom det anses för dyrt och krävande. Frågan är vad kan vara viktigare än att vara närvarande i sitt eget liv?

2

Föräldraledigheten perfekt tillfälle att tänka på karriären

På DN. Jobb (24/1) kan vi läsa en artikel om hur föräldraledigheten kan användas till att fundera över hur du vill ta dig vidare i karriären. Jag kan tänka mig att väldigt många läsare lockas av de goda tips och råd som ges i artikeln som hänvisar till en ny bok med titeln ”Grattis” En bebis och ett nytt drömjobb”. Själv blir jag förfärad av läsningen eftersom jag tänker på alla dessa duktiga och prestationsinriktade människor där ute som kommer läsa denna artikel och uppleva att de nu inte längre bara kan njuta av sin föräldraledighet och gå in i den bubbla som familjelivet kan erbjuda under en viss tid, utan nu ”måste” tänka på att fylla denna privilegierade med nya krav. Att få ett barn och att bli förälder, oavsett om det är första barnet eller ett i raden av flera, är en omtumlande händelse i livet.

I Sverige har vi tack vare vår unika möjlighet till föräldraledighet förutsättningar att ge våra barn den oersättliga grund i livet som skapas genom att ge det nyfödda barnet en fysisk och psykisk närvaro som lägger grunden för en stabil självkänsla och en känsla av att vara det viktigaste och mest centrala i föräldrarnas liv. Alla som har barn vet hur värdefull det första året i barnets liv är för anknytning och etablering av en stabil relation, inte bara i relationen mellan barnet och föräldrarna, utan också mellan föräldrarna och i den större familjekontexten.Vi lever i en utmanande tid där kraven på prestation och på att duga är högre än någonsin. Frestelsen, eller kanske t.o.m. känslan av nödvändighet att vara påkopplad till jobbet 24/7 är hög hos många Omställningen är stor för alla parter och det tar tid att hitta de nya rollerna. Ju mindre stressade vi är och ju mer närvarande desto större är förutsättningarna att det ska bli bra. Enbart fysisk närvaro räcker inte. Om vi som föräldrar är där rent fysiskt men i tankarna och känslorna är upptagna med vår karriär eller andra frågor som fjärmar oss från närvaron och där och då känslan med barnet, upplever barnet det som att det inte får kontakt och att det saknar värde. Detta skapar mycket oro och ångest hos barnet och är en viktig förklaring till depressioner hos vuxna. Att uppmuntra nyblivna föräldrar till att hålla kontakt med jobbet under föräldraledigheten, att planera inför sin framtida karriär och/eller vara engagerade i andra uppslukande projekt bygger på en okunskap om den viktigaste investeringen vi som föräldrar kan göra för vårt/a barn. Dessutom är själva distansen till jobbet under föräldraledigheten det som gör att vi kan komma tillbaka med nya perspektiv på livet och med nya färdigheter som vi kan ha nytta av i arbetslivet.

Vi lever i en utmanande tid där kraven på prestation och på att duga är högre än någonsin. Frestelsen, eller kanske t.o.m. känslan av nödvändighet att vara påkopplad till jobbet 24/7 är hög hos många. Om du inte kan avsätta den tid och det fokus som det nyfödda barnet behöver för sin utveckling, är det enligt min mening bättre att engagera en kärleksfull barnflicka eller en släkting som vill och kan ge barnet det icke-splittrande fokus som det behöver, än att vara hemma och vara uppkopplad med dator och telefon medan ditt barn varje dag ”badar” i en känsla av ensamhet och övergivenhet – även om du sitter i samma rum och jobbar och inbillar dig att du är där. Det som är mest förvånande är att denna typ av uppmaning till ökade krav på dig själv och vad du ska prestera sker parallellt med att den stressrelaterade ohälsan i vårt samhälle ökar, särskilt bland unga småbarnsmammor.

2

”Det finns en status i att skada sig själv”

På DN Insidan (14/11) pågår för närvarande en intressant artikelserie som belyser självskadebeteende hos ungdomar. I en nyligen genomförd undersökning bland 1000 ungdomar i årskurs 7 och 8, framgår att 45 procent av flickorna och 38 procent av pojkarna har skadat sig själva vid minst ett tillfälle. Essensen av artikeln är att självskadebeteende har ökat väldigt mycket i samhället, men att vi samtidigt har att göra med en trend bland ungdomar där det anses coolt att skada sig själv genom att exempelvis skära sig på armar och ben. Det betyder dels att vi behöver betrakta detta destruktiva beteende med andra glasögon än de vi haft hittills, där självskadebeteende uppfattats som uttryck för psykisk störning såsom borderlineproblematik eller annan allvarligare psykisk problematik, dels att vi samtidigt måste ta problemet på allvar eftersom det för många handlar om ett rop på hjälp för att få de vuxna i omgivningen att reagera.

Ungdomsåren är en känslig och sårbar tid för många, och det är viktigt att vi som vuxna och föräldrar orkar och förmår vara närvarande och delaktiga i barnens liv. I en ålder då det är vanligt att de istället lämnas lite vind för våg och många har väldigt lite tid och engagemang i hur de egentligen mår och har det. Det finns en fara i att självskadebeteende normaliseras och uppfattas som vår tids nya ”tonårssjuka” och att det bland ungdomar uppfattats som coolt, att det är en status i att skada sig själv som visar att man vågar utmana sig själv. Att följa trender och att vara en i gänget är ett stort behov för ungdomar i sökandet efter en identitet och en självkänsla, vilket gör att man ofta är väldigt lättpåverkad och beredd att gå över vissa gränser för att bli sedd och bekräftad av andra. Det är naturligtvis av stor betydelse att vi inte misstolkar dessa beteenden och uppfattar dem som uttryck för psykisk störning när det handlar om normalfungerande ungdomar, men samtidigt behöver vi ta oss en djupare fundering på vad detta fenomen är ett uttryck för?

Svaret finner vi i Hjalmar Söderbergs berömda dikt ur Doktor Glas:
”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”