0

Ökade kostnader för sjuka

Kostnaderna för de sjukskrivna fortsätter att öka kan vi läsa i DN (5/6). Utbetalningarna av sjukpenning steg under årets första kvartal med över en halv miljard kronor jämfört med första kvartalet 2012. Ökningen av sjukkostnaderna väntas dessutom fortsätta i flera år till enligt den prognos som Försäkringskassan har gjort. Slutsumman för sjukpenningen år 2013 beräknas landa på hisnande 22,7 miljarder kronor!

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson ger förklaringar som jag uppfattar mer är en information hämtad från statistiken snarare än en grundad analys av orsakerna. Faktum är att jag tror att samhällets makthavare ännu inte förstår vad de grundläggande orsakerna till ohälsan och sjukskrivningarna i Sverige handlar om. Lösningen blir att skjuta till ytterligare ett par miljarder för att täcka kostnaderna, snarare än att belysa hur den skenande ohälsan bör hanteras. De främsta orsakerna till sjukskrivning har, som jag tidigare har skrivit om här på bloggen, övergått till att handla om psykisk ohälsa i olika former där stress, utmattning och depression står för merparten. Det är dessutom unga människor i 30-40 årsåldern som är överrepresenterade i denna kategori, vilket inte bådar gott inför framtidens hälsoprognos.

Det jag efterlyser är ett ödmjukt lyssnade från politiker och andra beslutsfattare som gör att alla de drabbades röster om varför de mår dåligt fångas upp och hanteras av dem som har makt att påverka. Det står bortom allt tvivel att det behövs stor psykologisk kunskap i samhället för att hjälpa människor, arbetsgivare och samhälle att komma tillrätta med dessa problem som skapar såväl mänskligt lidande som ekonomisk katastrof i såväl företagen som i samhällsekonomin i stort.

0

”Lönsamt ta tag i psykiska problem”

På DN Jobb kunde vi i Söndagens DN (14/4) läsa en viktig artikel som fokuserar på att den psykiska ohälsan i vårt land kostar svenska företag 15 miljarder kronor varje år! Rapporten som sammanställts av organisationen Hjärnkoll konstaterar att det i praktiken handlar om än mer omfattande kostnader om man även skulle räkna in bristande produktion och effektivitet. Hjärnkoll har döpt sin rapport till ”Har företag råd att inte hantera psykisk ohälsa?” , vilket är en högst relevant fråga för svenska företag att börja ställa sig!

Deras studie har visat att många fall hade kunnat undvikas om det hade funnit preventiva hälsoåtgärder, men i brist på detta blev konsekvenserna istället förödande i ekonomiska termer. Hjärnkoll har därför som ansats att hjälpa andra arbetsgivare att räkna ut hur mycket de själva kan tjäna på att i tidigt stadium gripa in när någon anställd mår dåligt och börjar prestera sämre. Två viktiga åtgärder som de tar upp handlar om att utbilda chefer i psykosocialt arbete och att upprätta riktlinjer för hur chefer ska agera om medarbetare visar tecken på psykisk ohälsa. Dessa råd är högst relevanta med tanke på att den psykiska ohälsan har blivit den överlägset vanligaste orsaken till sjukskrivningar i vårt land. Framförallt är det som jag tidigare skrivit om här på bloggen kvinnor mitt i livet som drabbas. Var fjärde kvinna och 15 procent av männen upplever ångestrelaterade besvär, var tredje kvinna i åldern 25-64 år upplever sömnproblem, bland männen handlar det om ca 20 procent. 25% av alla kvinnor och 15% av männen beräknas någon gång under sitt liv att behöva behandlas för en depression. Resultaten talar för sig själva och behöver egentligen inte kommenteras.

Den psykiska ohälsan är ett fenomen i vårt samhället, trots att vi har en av världens högsta levnadsstandard och alla våra materiella behov är tillgodosedda. De psykiska problemen är en reaktion på en existentiell kris, på ett samhälle i förändring och på strukturer som inte har följt med utan blivit alltmer distanserade från grundläggande mänskliga behov av mål och mening i tillvaron. Parallellt med den dystra bilden som förmedlas i artikeln och i media i allmänhet vill jag dock inkomma med en reflektion kring mitt eget arbetsliv där jag varje dag upplever att mina företagskunder tar stora kliv in i den nya tiden och att kreativiteten sjuder och ger hopp om att en förändring i positiv riktning är på väg!

0

Dags att införa ett bot-avdrag för psykisk hjälp

Som jag har belyst här på bloggen i olika inlägg är det alltfler som blir sjukskrivna på grund av psykisk ohälsa. För att på allvar få ned dessa sjukskrivningar borde en skattelättnad införas, ett bot-avdrag, skriver samtalsterapeuten Yolanda de Wanngård i Svenska Dagbladet (23/3). Mer än var tredje sjukskrivning beror på psykiskt och själsligt lidande. I dagens Sverige kan du få skatteavdrag för gräsklippning, cocktailpartyn, matlagning och stuprörsrensning, men inte för att hantera det lidande som tusentals människor i vårt land plågas av som har en själslig grund. ”Det är dags att vi hanterar vår tids stora vårdutmaning och ger människor ekonomiska förutsättningar för att må bra. Det är dags för ett bot-avdrag”, säger Yolanda de Wanngård.

Det är onekligen en märklig företeelse att vi i ett demokratiskt och skattefinansierat vårdsverige har möjlighet att få hjälp med våra fysiska åkommor men inte med vårt psykiska lidande. Hur man än vrider och vänder på detta faktum kan man inte komma ifrån att dessa missförhållanden är djupt orättvisa och har sin grund i att vi ännu inte respekterar och ger tyngd åt de mest förkommande hälsobesvären i vårt land. Kanske är det inte så märkligt att detta samhälleliga förtryck ger avtryck i den enskildes förmåga att förstå och respektera sina symptom på ohälsa då det handlar om psykiskt- och själsligt relaterade problem. Det går bra att ha hjärtproblem, ett brutet ben eller högt blodtryck och det går lätt att kommunicera detta till en förstående sjukvård, Försäkringskassa, arbetsgivare, samt vänner och bekanta.

De flesta som lider av utmattningsbesvär, depression eller ångest saknar däremot ord för att beskriva sin situation och söker inte hjälp så länge de saknar fysiskt påtagbara symptom. Samhällets bristande respekt har skapat den icke-uttalade normen att de egna upplevelserna saknar betydelse. Därför är det många med psykiskt relaterade hälsobesvär som börjar sin kontakt med sjukvården via stressutlösta fysiska symptom som smärta i bröstet, andningsbesvär, minnesproblem eller yrsel. Först när man genomgått alla undersökningar (vilket kostar många miljoner varje år) som visar att det inte finns någon fysisk orsak till besvären, landar man i en psykiskt relaterad diagnos. Denna behandlas av läkarna ofta som en uteslutningsdiagnos, d.v.s. en diagnos som de ställer i avsaknad av något konkret att ta fasta på. Vi befinner oss i en brytningstid och det är naturligtvis ingen slump att media inte släpper fokus på denna fråga. En förändring är på väg och om 20 år kommer vi att blicka tillbaka och skämmas över att vi under årtionden nonchalerade människors hälsa i väldigt utsatta situationer – trots att hjälp hade kunnat gå att uppbringa om viljan och insikten bara hade funnits. Tänk om vi skulle betrakta cancersjukas, hjärtsjukas eller andra fysiskt sjuka människors behov av professionell sjukvård som en lyx istället för en rättighet i ett samhälle där vi alla bidrar till en allmän rätt till vård via de skatter vi betalar. Vilket/vilka politiska partier skulle kunna ställa sig bakom en sådan linje?

0

Ge psykologer sjukskrivningsrätt!

Psykisk ohälsa är i dag den vanligaste orsaken till sjukskrivningar, ändå saknas många vårdcentraler psykologer. Genom att anställa fler psykologer i primärvården och ge dessa sjukskrivningsrätt skulle man kunna avhjälpa problemet med läkarbrist. Det skriver styrelsen för Sveriges kliniska psykologers förening i Svenska Dagbladet den 3/3 2013.

Det har gått 20 år sedan den psykiska ohälsan började slå igenom i vårt samhälle och det är förvånansvärt lite som har hänt gällande människors möjligheter att få rätt professionell hjälp för att komma tillrätta med sina besvär. I ett demokratiskt samhälle med ett skattefinansierat välfärdssystem är detta naturligtvis att betrakta som en stor skandal! En psykolog har 5 års universitetsstudier i psykologi och ytterligare 1 års praktik i sitt yrke för att få sin legitimation. En allmänläkare har ett halvår längre studietid men i många fall inte ens en termins studier i psykisk hälsa.Trots att psykisk ohälsa dominerar ohälsobilden får den lidande inte tillnärmelsevis samma vård och behandling som de som lider av fysisk ohälsa får. Den främsta anledningen till detta problem ligger inte i att det saknas forskning och kunskap, utan om att vi inte ännu har uppmärksammat att det handlar om en maktfråga. Det ligger i människans natur att hon inte frivilligt släpper ifrån sig makten som hon har i sina händer, vilket förklarar att läkarna fortsätter ansvara för diagnostisering, behandling och sjukskrivning av psykisk ohälsa trots att merparten saknar erforderlig kunskap om detta område. Artikeln i Svenska Dagbladet sätter fingret på detta dilemma och belyser det irrationella i att psykologer som har kunskapen och erfarenheten saknar mandat att hjälpa de lidande. En psykolog har 5 års universitetsstudier i psykologi och ytterligare 1 års praktik i sitt yrke för att få sin legitimation. En allmänläkare har ett halvår längre studietid men i många fall inte ens en termins studier i psykisk hälsa. Trots detta anses allmänläkarna bättre lämpade att bedöma människors psykiska lidande och behov av vård och behandling. Irrationellt, eller hur? Vägen framåt tror jag handlar om att man ser till patientens bästa där samarbetet mellan läkare och psykolog ofta blir den bästa kombinationen. I mitt eget yrkesliv har jag många erfarenheter av att möta företagsläkare som inledningsvis uppfattat mig som psykolog som ett hot, men som efter en tids samarbete som påtvingats dem, fått erfara att mina och mina kollegors ”inblandning” resulterat i en bättre och mer framgångsrik behandling för patienten. Efter ett tag har antagonismen avtagit och utvecklats till väldigt välfungerande samarbete som kommit till gagn för många. Jag är säker på att många delar mina egna erfarenheter och jag hoppas att den pågående debatten kan resultera i en systemförändring som ser till vad som blir bäst för patienten!

0

Saknar du förmågan att känna dig nöjd?

En gång i tiden var du ett litet barn med en medfödd gåva – förmågan att känna dig nöjd. Det krävdes inte så mycket; du somnade gott efter att ha ätit dig mätt vid mammas bröst, du jollrade förtjust när mamma och pappa log mot dig, skrattade och fick dig att känna dig viktig och betydelsefull. Du visste när du var hungrig och när du var trött. När du var ledsen eller glad kunde du uttrycka dina känslor och få din omgivning att förstå och möta dig i din upplevelse. Du var ett barn som oavsett om du levde för hundratals år sedan eller vilken världsdel du föddes i, delar du den mänskliga förmågan att födas med instinkter och en naturlig närvaro i nuet och till dina egna behov. Vad hände sen?

I mitt arbete möter jag dagligen människor som är lyckade, vackra och framgångsrika – duktiga flickor och pojkar som använder all sin energi för att prestera på jobbet och anamma alla de attityder, koder och ideal i samhället som visar på att du är en lyckad och bra person. Tillvaron handlar redan i tidig vuxenålder om att springa så fort man orkar för att hinna med så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. Ju snabbare desto bättre. När parrelation och barn kommer in i bilden vet många inte hur de ska få tillvaron att gå ihop längre eftersom yttre och inre krav på prestation och perfektionism inte minskar på något livsområde. I denna livsfas, då många är mellan 30 och 40 är det allt fler som går sönder på insidan av en kravfylld tillvaro som inte går ihop. Som jag tidigare har skrivit om här på bloggen är det småbarnsföräldrar och framförallt kvinnor i denna åldersgrupp som lider mest av stressrelaterad ohälsa och som går in i sjukskrivning. Vart tog det goda livet vägen? Ska det vara så här?

Drivkraften för alla duktiga är sökandet efter bekräftelse på sitt värde i en värld där prestation och materiellt välstånd blivit normen framför alla andra. Hur mycket framgång behöver man för att duga? Hur mycket pengar behöver man tjäna för att vara någon att räkna med? I sökandet efter svaren på dessa frågor upplever många att de saknar en gräns, det vill säga de hittar inte punkten i sig själva eller i den yttre världen där det går att få känna sig nöjd. En topprestation övergår genast i en ny, väntande utmaning och man glömmer bort att glädjas åt det som är bra här och nu. På dagarna jagas du av strävan framåt mot mer och bättre och på kvällarna och nätterna av grubbel och oro över det som varit och där du inte lyckats som du föreställt dig. Känslan av otillräcklighet har blivit en ständig följeslagare som förpestar tillvaron och som hindrar dig från att någonsin känna dig nöjd med dig själv. Hur kunde det bli så här? Vart tog den ljusnande framtiden vägen? Livet är det som pågår just nu och möjligheten till nöjdhet finns bara i nuet. En gång i tiden visste du allt detta och svaren på vad du behöver finns inom dig. Det kräver mod att resa sig upp och ta ställning för att vara nöjd i en tillvaro baserad på kravet på mer och bättre. Möjligheten finns där och valet är ditt – frågan är vad som kräver mest mod; att leva och ta vara på sitt liv eller att springa ifrån sitt liv med hoppet om att någon, någon gång ska ge dig kvittot på att du är bra?

2

Fler friska mammor – artikel i DN 18/10.

Kvinnors sjukfrånvaro skjuter i höjden efter att de har blivit mammor.
Nu ger regeringen Försäkringskassan i uppdrag att titta på vad de dramatiska skillnaderna i sjuktalen mellan mammor och pappor beror på.


I DN (18/10) kan vi läsa en artikel som ger en god inblick i en småbarnsfamiljs vardag med två heltidsarbetande föräldrar som försöker få livspusslet att gå ihop och jag slås av hur lite som har hänt under de 10 år som förflutit sedan jag skrev min första bok ”Att få livet att gå ihop – om yngre karriärmänniskors arbets- och livsvillkor”. Då intervjuade jag kvinnor och män som befann sig just i den åldersgrupp som den aktuella studien vill studera, d.v.s. kvinnor och män mellan 30-40 år som hade småbarn och karriär att ta hand om samtidigt – en ofta omöjlig ekvation som ledde till utbrändhet och sjukskrivning för många. Min slutsats då som nu var att arbetslivets och samhällets strukturer inte var anpassade för människor som befann sig i denna livssituation och att det därför uppstod en värderingskollision för många, framförallt kvinnor, som å ena sidan förstod ansvaret och betydelsen av att vara närvarande med sina barn under småbarnsåren och å andra sidan var uppslukade av jobb och karriär med krav på fokus och närvaro som bygger på singelmänniskor som lever för jobbet och karriären.
Debatten om dessa frågor tenderar att bli oerhört rationell och fokusera på praktiska aspekter som handlar om jämställdhet, vem hämtar och lämnar, fördelas hushållsarbetet lika mellan män och kvinnor e.t.c.

I artikeln i DN får vi bl.a. läsa om hur middagsbordet dukas på morgonen och om att det är bäst att jobba heltid eftersom deltidsarbete innebär att utföra ett heltidsarbete på mindre tid och med mindre betalt. Mitt perspektiv efter att ha jobbat med dessa frågor och med människor i denna livssituation under många år, är att vi har ett felaktigt fokus. Vi skulle behöva vända på det och utgå ifrån vad ett litet barn faktiskt behöver och vad som faktiskt händer med en kvinna som under 9 månader bär ett växande barn i sin kropp, föder det fram till livet och lever (förhoppningsvis) i en symbios med sitt barn under en tid därefter. Ett barn behöver kärleksfulla och fysiskt och psykiskt närvarande föräldrar för att utveckla en känsla av trygghet, att livet är gott att leva och för att utveckla en stabil självbild och självkänsla. Så länge det är kvinnor som är gravida, som föder och ammar barnen, finns det under småbarnstiden en naturlig och självklar skillnad i anknytning mellan kvinnor och män som inte går att rationalisera bort. Det handlar om anknytning och om biologiska instinkter.

I Sverige där vi har en relativt sett lång period av föräldraledighet där ofta mamman på grund av amning och vikten av symbiosen är hemma under ett antal månader eller något år sker en värdefull anknytning mellan mor och barn som senare leder till en värderingskonflikt för mamman om hon efter att ha återvänt till jobbet, upplever en kravnivå som gör att hennes möjlighet att vara en god mor för sitt barn inte är förenlig med karriären. I detta läge utvecklar kvinnor en inre känsla av stress som är oerhört tärande och som för många leder till utmattning, depressioner, ångest och sjukskrivning. I andra länder som saknar förutsättningar för kvinnor att vara hemma med sina barn mer än några få veckor efter födseln, uppstår inte samma ”problem” eftersom mammorna helt enkelt inte har möjlighet att leva nära sitt barn under den för barnet centrala symbiosfasen som är grunden för resten av livet.
I Sverige ger samhället förutsättningar via föräldraförsäkringen som utgår från barnets behov, men sedan sjukförklarar vi de stackars mammorna som egentligen är friska men reagerar med symptom på att de tvingas gå emot sina naturliga och korrekta instinkter som är att ge sitt barn det som det behöver!

Dagens småbarnspappor är i princip den första generation män som har värderingar och egna och yttre förväntningar på sig att vara närvarande med sina barn och att ta ett aktivt ansvar för familjens sociala liv. Detta ska jämföras med att kvinnor sedan urminnes tider haft ansvar för barnen och för relationerna inom familjen och släkten. Att likna mammors sedan generationer nedärvda syn och förväntningar på moderskap med därtill välutvecklade instinkter med männens som helt saknar förebilder i generationerna bakåt, tycker jag är orimligt. Vi pappor behöver absolut vara aktiva och närvarande i vår föräldraroll och med våra barn, jag är själv djupt tacksam över att leva i en tid och i ett samhälle där detta är möjligt. Min poäng är att jag blir djupt upprörd över att vi gör alla dessa fantastiska och kärleksfulla mammor till ett ”problem” när deras reaktioner och symptom egentligen är sunda och friska! Det är jätteviktigt att fånga upp orsakerna till att mammor blir sjuka i högre utsträckning än andra i vårt samhälle men jag är rädd för att man gör detta till ett individproblem som handlar om jämställdhet och svaghet istället för till en system- och värderingsfråga!

 Kanske borde vi istället fråga oss om det helt enkelt är förenligt att ha flera barn och en karriär att ta hand om parallellt så länge jobbet kräver ett fokus och ett engagemang som är oförenligt med att vara förälder på det sätt som barn behöver? Alla som varit hemma med barn och haft ansvar för familjelivets vardag och sociala relationer vet att detta är ett heltidsjobb och den dimension som skapar harmoni och mening för alla familjens medlemmar. Idag tror vi att detta kan skötas ovanpå krävande heltidsjobb trots att behoven i familjelivet är oförändrade. Baserat på min professionella erfarenhet tänker jag att skillnaderna i sjuktal mellan mammor och pappor främst förklaras med att kvinnor generellt tenderar att utveckla symptom på ohälsa och uppsöka läkarhjälp där de förklarar sitt dilemma och blir sjukskrivna, medan männen som ofta kanske mår lika dåligt, byter jobb istället för att bli sjukskriven.

 Ur ett mänskligt och existentiellt perspektiv ser jag att det är friskt att reagera mot osunda strukturer och ett ovärdigt liv genom att utveckla symptom av psykisk karaktär. Låt oss hoppas att Försäkringskassan kommer utgå från ett sådant respektfullt perspektiv på mammornas situation i sin undersökning!

Även andra tidningar belyser detta ämne:
SVD’s artikel –>
Aftonbladets artikel –>