0

Allt färre studenter vill bli chef.

Parallellt med att krafter från den ”gamla tiden”, d.v.s. det industriella samhället med dess värderingar på prestation och fokus på arbete och uppfyllelse av materiella behov fortfarande kännetecknar de flesta ledare, finns det en stark kraft bland yngre generationer som går i motsatt riktning. Ett uttryck för den nya tidens nya ideal och värderingar kan vi läsa om i Ungdomsbarometerns årliga undersökning där 20.000 högskolestudenter runt om i Sverige ingår. I årets undersökning framgår tydligt att statusen i att vara chef inte är lika viktig längre. Att kunna identifiera sig med sitt företags värderingar har större betydelse. Orsakerna till att chefsrollen inte lockar ungdomar i större utsträckning längre beror mycket på att chefsrollen är definierad utifrån ett gammalt värdesystem och ett gammalt samhälle som inte överensstämmer med de ideal och värderingar kring liv och arbete som den nya tiden innebär. Det som är viktigt för yngre generationer är att kunna identifiera sig med sitt företags värderingar och att få balans i livet. Det finns en rädsla för att drunkna i de administrativa uppgifter som lagts på chefer i takt med att sekreterare och assistenter har försvunnit i rationaliseringsvågens kölvatten. Sammanfattningsvis kan man säga att undersökningen bygger på de värderingar som kännetecknar ”The Cultural Creatives” – som föder fram och utvecklar den nya tidsålder som vi just klivit in i. Det handlar om att ta sitt liv och sina behov på allvar och att ha ett arbetsliv som stödjer de styrkor och intressen som man har och det liv man önskar leva.
Hållbarhetsvärderingar kring miljö och hälsa är centrala komponenter som styr ungdomarnas livsval och om chefsrollen inte bygger på detta kommer det att bli stor brist på kompetenta chefer i framtiden.

Idag finns det många fantastiska chefer där ute som banar vägen för den nya tiden och för framtidens chefer genom sitt sätt att vara och agera – ännu arbetar de dock tyvärr ofta i motvind i organisationer som kännetecknas av ett helt motsatt värdesystem och kultur. Kanske är det först när det blir svårt att rekrytera nya chefer som trycket på ledningen att anpassa och förändra kulturen i företagen blir tillräckligt starkt för att de chefer som utgår från en helt annan människosyn ska bli omoderna? Beroende på vilket samhälle och arbetsliv vi vill leva i i framtiden kan man därför se resultatet av årets Ungdomsbarometer som en positiv markör eller som ett problem. För dem som upplever att jobbet definierar vem de är och att livet bortom prestation och status känns meningslöst är det självklart väldigt hotfullt att föreställa sig ett liv där år av uppoffringar kring hälsa, familj och grundläggande behov till förmån för jobbet och karriären, nu plötsligt ska framstå som omodernt och förlegat. Att inte få gå i mål vid pensionen med känslan av att man har gjort rätt val i sitt liv och att man därför är där man önskar vara med sig själv och det som verkligen betyder något, är oerhört smärtsamt. Denna dialog och debatt förs överhuvudtaget inte någonstans utan är upp till varje enskild person att förstå och hantera. En trolig prognos är att depressionerna i högre åldrar kommer att öka i takt med att den nya tidens värderingar och yngre generationers livsval blir klarare och tar mer plats i samhället och i arbetslivet.

0

Om modet att följa sitt hjärta….

Du ska tacka dina gudar,
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på……..
Du ska tacka dina gudar,
när de bryter bort ditt skal.
Verklighet och kärna
blir ditt enda val.
 
Karin Boye

Det västerländska samhället fostrar oss in i en uppfattning om vad det betyder att vara en lyckad person. Det gäller att välja ett lämpligt yrke och en karriär som innebär status, pengar och en position i samhället i någon form. Att vara ekonom eller jurist är t.ex. ett mått på att vara en lyckad och bra person – även om man helt saknar intresse och drivkraft för yrket. Kort sagt kan man säga att vi har lärt oss att strunta i våra känslor och våra djupare behov till förmån för en snygg yta och fasad.
Att vara lycklig och följa sin egen väg i livet oavsett i vilken riktning den går har varit oväsentliga egenskaper i det materialistiska samhället som ligger till grund för välfärdsstaten. Detta följer en rationell, mänsklig lag; när livet handlar om överlevnad är det dessa värden som styr livet och våra handlingar. Hur vi mår, vad vi känner och vad vi drömmer om blir oväsentligt. Livet fram till nyligen har gått ut på att offra sig själv till förmån för något större dvs ekonomisk och social trygghet för sig själv och för familjen. Som jag skrivit om i tidigare inlägg är det denna livshållning som inte längre håller och som är en viktig grundläggande orsak till de depressioner och utbrändhetsproblem som präglar de västerländska, framgångsrika samhällena idag. Människors värderingar och behov har förskjutits från överlevnad och materialistiska behov till att komma att handla om mening, innehåll och personlig utveckling. Givet den ekonomiska och sociala tryggheten finns det utrymme att låta själen ta plats och att leva sitt liv utifrån vem man är. Problemet är att ett sådant ställningstagande kräver mod, mod att stå upp för sig själv och att gå sin egen väg. Där finns inte den trygghet och den förutsägbarhet som vi har vaggats in i att tro är det enda och självklara livsvalet. Många fortsätter därför leva i upptrampade fotspår och väljer den säkra och trygga vägen och mår relativt bra i det. Andra som gör samma val mår dåligt, särskilt kring 35-40 årsåldern då karriär och familjestruktur är på plats och frågor kring livets mening infinner sig. Blir det inte mer än så här?
Att inte hantera denna typ av existentiella frågeställningar leder ofta med tiden till sömnproblem, depression och/eller utbrändhet. Fler och fler tilltalas dock av att kasta loss och att pröva sina egna vingar, att definiera livet utifrån sina behov och värderingar.

Under resan till Abu Dhabi fick vi möta olika personer som just hade funnit modet att skapa sitt yrke och sitt liv utifrån sig själva snarare än utifrån en redan upptrampad väg.  Här fanns den brittiske falkjägaren, en man i 35-årsåldern som tyckte om djur, som inte gillade klimatet i Storbritannien och som var fascinerad av öknen.Av dessa drömmar hade de skapat ett liv som passade dem perfekt men som aldrig hade kunnat bli verklighet om de inte haft modet att stå upp för sina drömmar Genom att flytta till Dubai hade han kunnat hitta ett sätt att kombinera dessa spretiga behov till ett framgångsrikt yrke där han dagligen fick vara med sina falkar och vistas i öknen där han utförde demonstrationer på den urgamla traditionen med falkjakt. Ett annat exempel var det amerikanska par i 40-årsåldern som lämnat den lilla sömniga amerikanska småstaden som de kom ifrån för att satsa allt de ägde på att starta ett företag där de erbjöd grupper att segla runt bland öarna utanför Abu-Dhabi på en båt där de erbjöd förfriskningar och demonstration i seglingskonst. Allt de visste var att de ville jobba med människor, med service och att få vistas på havet som de älskade mer än någonting annat, i ett varmt och behagligt klimat. Av dessa drömmar hade de skapat ett liv som passade dem perfekt men som aldrig hade kunnat bli verklighet om de inte haft modet att stå upp för sina drömmar och att lämna allt det välbekanta bakom sig.  Detta och fler exempel på samma tema som vi mötte under denna resa gav perspektiv på livet och de val vi gör där frågan om mod att kliva ut i det okända och oprövade är den avgörande frågan som gör skillnad mellan dem som stannar vid att drömma och de som finner kraften att omvandla drömmarna till verklighet.

0

Mitt sexliv har blivit sämre sedan jag blev chef!

För drygt fem år sedan undersökte tidningen Chef svenska chefers kärleksliv och fann att cheferna var både för pressade för att sova och för trötta för att älska. Idag är läget ännu värre visar deras aktuella undersökning som presenteras i januarinumret. ”Man får tvinga sig till att ha sex, attraktionen finns inte där för stressen skymmer den. Med en laptop i knät framför TV-n avhandlar vi våra barns framtid och andra viktiga händelser. Det är som att sitta och förhandla med en medarbetare. Vi hinner inte komma i rätt känsla innan vi somnar av trötthet.”

Bilden som förmedlas är dyster och alarmerande och något som väldigt många kan känna igen sig i. Stressen och pressen har tagit över tillvaron för väldigt många människor och tagit död på grundläggande instinkter och behov såsom hunger, sociala behov av umgänge med andra och inte minst sexlusten. Det är en alarmerande känsla av trötthet och utmattning som kännetecknar livet för många.
Som jag skrivit om i andra inlägg här på bloggen kämpar vi med en känsla av meningslöshet i en tid då vi samtidigt har allt vi kan peka på. I våra stylade och välstädade hem breder ensamheten och olyckan ut sig som en farsot. Var det verkligen värt priset att offra så mycket för att få det snyggt omkring sig och kunna vila i känslan av att man lyckats och att man duger i andras ögon?

Några chefer som varit med i undersökningen beskriver priset för karriären enligt följande: ”Jag har separerat. Mitt ex kände sig på tredje plats. Barnen kom först, jobbet på plats två. ” ”Jag vill bara sova. Har inte samma lust längre.” ”Det var 28 år sedan vi hade sex sist.”
Artikeln är väldigt läsvärd och sitter fingret på det grundläggande mänskliga problemet i den västerländska kulturen. Att vara chef innebär status, makt och pengar och symboliserar det som vi strävar efter att uppnå. Det betyder att vi är duktiga och uppfattas som lyckade av vår omgivning. Hur ska vi då kunna klaga och ens för oss själva erkänna att priset är för högt och att vi blir ledsna och utmattade av allt ansvar och alla krav? När jag läser artikeln blir jag å ena sidan bestört över att det är så eländigt, å andra sidan känner jag hopp eftersom det är först när vi nått botten eller kommit till vägs ende som vi kan resa oss och börja gå i en annan riktning. En förändring måste helt enkelt ske och det är dags för var och en av oss att börja göra saker annorlunda. Vad är livet värt om vi missar det?

 

0

Behandlar du dig själv som en människa eller som en maskin?

Varje dag möter jag människor i mitt arbete som tampas med att längta efter att respektera sig själv och sina behov men som upplever sig styrda av krafter i arbetslivet som får dem att känna sig som maskiner. Det pågår just nu en stark maktkamp i samhället och i arbetslivet mellan äldre människors värderingar och synsätt kring vad som är effektivitet och hög prestation och de yngre generationernas syn på liv och arbete. Äldre makthavare och chefer, ofta män som är födda och uppväxta på 1940- och 50-talen är formade av industrisamhällets materialistiska värderingar och en livsstil som har väldigt lite gemensamt med yngre generationers. Deras fruar var hemma och skötte hemmet, barnen och familjens relationer. De senaste årtiondena har tusentals människor i vårt land gått in i väggen och blivit sjukskrivna på grund av denna värderingskonflikt som handlat om att antingen göra våld på sig själv och få bekräftelse på sin duglighet på jobbet, eller också hamna i kylan och bejaka de egna behoven.Att jobba många timmar och att skapa sin identitet på jobbet var inget problem för dessa män, dels för att de hade full support hemma och fick möjlighet att koppla av på fritiden, dels för att deras självbild och identitet handlade om att vara framgångsrika familjeförsörjare och de lyckades med detta livsmål.

Dagens småbarnsfäder har dels förväntningar och krav på sig att vara jämställda med sina fruar kring hemmets och familjens bestyr, dels egna ideal och värderingar som gör att de vill vara närvarande och engagerade i sina barns liv för att känna sig nöjda med sig själva. Att jämföra dessa olika generationers livssituation blir bokstavligen att jämföra äpplen med päron. Alla vill vi vara duktiga och få bekräftelse på att vi duger. Det är ett mänskligt behov som vi inte kan bortse ifrån. Verkligheten för många kompetenta, drivna och begåvade chefer och andra yngre medarbetare handlar om att brottas med sina egna behov och värderingar som ofta går stick i stäv med de strukturer som kännetecknar kulturen i många bolag och organisationer idag. I vissa fall är det antal övertidstimmar som avgör om du uppfattas som engagerad i ditt arbete och därmed anses som någon att satsa på. Att jobba kvällar, nätter och helger kan vara den enda vägen till karriärutveckling.

De senaste årtiondena har tusentals människor i vårt land gått in i väggen och blivit sjukskrivna på grund av denna värderingskonflikt som handlat om att antingen göra våld på sig själv och få bekräftelse på sin duglighet på jobbet, eller också hamna i kylan och bejaka de egna behoven. Först nu börjar vi se ett skifte som börjar ta form där yngre generationer helt enkelt vägrar att anpassa sig till strukturer som är oförenliga med vad de uppfattar som ett meningsfullt liv. Detta ger hopp om att vi kommer att få se andra lösningar på ekvationen privatliv-arbetsliv i framtiden där det handlar om en balans och inte om att offra det ena eller det andra. Beklämmande många sitter dock fast i en känsla av meningslöshet idag – trots status, karriär och en tillfredsställande livssituation gällande lön och ekonomisk trygghet. Kanske är det dags för var och en av oss att ställa oss frågan om vi behandlar oss själva som en maskin eller som en människa?

0

Drömjobbet; tung ansvarspost

På DN Jobb (2/12) kan vi lite överraskande läsa om att drömjobbet 2012 är ett arbete med stort ansvar snarare än ett kreativt jobb. Mest eftertraktade är jobb som VD, ingenjör, ekonom, personalchef och entreprenör. Undersökningen som är gjord av Manpower lyfter fram att de faktorer som tydligast utmärker svenskarnas drömjobb är spänning och personlig utveckling, personlig frihet, samt möjligheten att hjälpa andra. Längre ner på listan hamnar hög lön, status och trygghet.
För mig är denna undersökning en bekräftelse på den nya tid som vi är på väg in i som bygger på att de materiella behoven är tillgodosedda. Just därför kan vi sträcka oss mot utvecklingsbehov som handlar om personlig utveckling och andlighet.
Jag har också lyft fram att jag anser att vi i Sverige borde ta ett större ansvar för att rädda världen eftersom vi har det så väldigt bra på ett kollektivt plan. Har man det man behöver för egen del är det rimligt att man tar ansvar för andras välbefinnande och för hur man kan bidra till värden som handlar om andra och om världen i stort. Ur denna synvinkel är det glädjande att konstatera att svenskarna är redo att ta ansvar och att vi känner oss rustade för att ta hand om de enorma utmaningar som världen ställer oss inför. Svenskar har demokratiska värderingar och en lång vana att utgå från jämlikhet och människors lika värden i sin syn på världen. Om denna värdegrund kan få bli plattformen för hur vi axlar ansvarsfulla poster med makt i arbetslivet kan många goda saker hända som kommer andra till del. Sverige är ett land i tiden och vi har en chans att inta en viktig roll i världen om vi är beredda att ta ansvar och kliva fram.

fredrik-bengtsson-drömjobb