0

Konstnären som känner sig hemma när han är borta

I DN (Insidan 8/1 2013) kan vi läsa om den berömde konstnären Makode Linde som relativiserar begreppet hemma. För de flesta människor förknippas den djupare känslan av hemma med den plats där man växte upp och de sammanhang som präglade en under barndomen. För dem som flyttat därifrån av frivilliga skäl på grund av kärlek eller arbete, samt för dem som tvingats fly på grund av krig eller fattigdom, är hemlängtan ofta väldigt stark. Det kan vara svårt att rota sig någon annanstans och låta en ny plats bli förknippad med att vara hemma. Invandrare som har svårt att lära sig ett nytt språk eller att överge hemlandets seder och bruk är ett klassiskt exempel på en inre vägran eller oförmåga att släppa taget, att anpassa sig och att öppna sig för livet på nytt. Detta är djupt mänskligt och något som vi även kan se i hur vi i Sverige gärna behåller vår dialekt, kontakten med barndomsvänner via Facebook, och tillbringar semestrarna på barndomens ort om vi har möjligheten.

Det handlar i grunden om identitet, om vem vi är inför oss själva och andra, vilket för många är något som hänger ihop med människor, platser och sammanhang som man lever i och med. Makode Lindes beskrivning av sig själv och sitt liv förmedlar en annorlunda bild av hur livet kan te sig om man upplever sitt ”hemma” i och med sig själv istället för i förhållande till en yttre plats eller ett yttre sammanhang. För honom är hemma på ett sätt Södermalm i Stockholm där han vuxit upp och haft sin barndoms erfarenheter men han har valt att flytta därifrån för att känna sig friare inombords. I Berlin dit han flyttade för fem år sedan är han efter dessa år också hemma men han har vägrat att lära sig tyska för att han faktiskt tycker om att leva lite vid sidan av och inte bli uppslukad av samhället. Det uppfriskande med denna levnadsskildring tycker jag är perspektivet att det faktiskt finns olika sätt att få känna sig hemma på!

För en del handlar det om en yttre plats som ett hus, en stad, ett landskap eller ett land. För andra finns hemkänslan inom en, i de egna tankarna och känslorna oberoende av vart man befinner sig i världen. Psykologer och andra har ibland ett synsätt som handlar om att det är en brist om man inte vill rota sig, slå sig ner och skapa sig ett sammanhang där man känner sig hemma. Då förstår man inte att människor är olika och att en djupare form av frihet och harmoni kan uppstå då man lyckats frigöra sig från beroendet av yttre former och istället är öppen och tillgänglig för att möta livet och människor där man råkar befinna sig. Det kan vara väldigt tryggt att få vara i sin hembygd men andra kan uppleva samma erfarenhet som begränsande. Samma förhållanden gäller också vårt språk. För de flesta är modersmålet förknippat med trygghet och frihet att fritt kunna uttrycka sina tankar och känslor utan att behöva anstränga sig särskilt. Under min tid då jag arbetade som psykolog på en skola och behandlingshem för autistiska barn och ungdomar i Paris fick jag erfara hur en del barn som aldrig yttrat ett ord på sitt modersmål franska, plötsligt hittade en väg till kommunikation via spanska, engelska eller något annat språk. Det nya språket fungerade för att det inte var laddat med minnen och erfarenheter som begränsade. Friheten och flytet fanns i det nya och oprövade och tystnaden i det välbekanta och givna. Oavsett om vi söker frihet eller trygghet har vi alla behov av att få känna oss hemma och ju sannare vi lever vårt liv, desto större inre trygghet och känsla av hemma i och med oss själva.

2

När vädrets makter slår till drar vi en suck av lättnad

I förra veckan drabbades vi av ett stort snökaos i Mälardalen och framkomligheten även i Stockholms innerstad var starkt begränsad. Vanligtvis brukar denna typ av situationer orsaka oerhört mycket stress och frustration bland det svenska folket som är vant vid att kunna styra och påverka allting i tillvaron. Väldigt många fick stanna hemma och ställa in möten som de uppfattade som ”livsviktiga” och för de som gav sig ut väntade timmar av köer och väntan oavsett om du försökte ta dig fram med bil, buss eller t-bana.
För första gången upplevde jag dock på olika håll att det infann sig ett stort kollektivt lugn istället för den förväntade stressen och ilskan över att inte kunna påverka situationen. Några uppgav till och med att de tyckte det kändes skönt att de fick uppleva att någonting i tillvaron kunde sätta stopp för den ständiga stressen och hetsen och att det nu fanns en legitim ursäkt för att ta det lugnt och att inte få saker gjorda eller komma fram i tid. Jag var fascinerad av dessa reaktioner eftersom de var väldigt oväntade.
Så här veckorna före jul när de flesta upplever att allt måste vara klart före jul, och att det inte finns något liv efter helgerna brukar stressen över att hinna med och att få allt att klaffa vara högre och mer intensiv än annars. Trots detta, eller kanske på grund av det, resignerade man villigt när vädret satte en gräns och vi som lever här fick öva oss i att acceptera ett stopp som inte gick att påverka. Förklaringen till denna kollektiva reaktion tror jag kan förklaras med att vi har nått en punkt där vi medvetet och omedvetet är i behov av en gräns som vi inte förmår sätta på egen hand. Friheten att forma sitt liv och avsaknaden av yttre gränser för tillgänglighet, öppenhet, val och möjligheter har skapat en trötthet som vi längtar efter att få lägga ifrån oss, om än för en dag eller två.
När vädret gör det omöjligt för oss att ta oss fram, och vi tvingas stanna hemma, är det som förr i tiden då affärerna var stängda på söndagar. Hur gärna man än ville handla då så var det bara att finna sig i att söndagen var en vilodag och att allt var stängt. Det man inte hade hunnit med på jobbet fick vänta tills nästa dag innan vi hade internet, mobiltelefoner och annan teknik som är förutsättningar för en global värld och som samtidigt luckrat bort alla yttre gränser för prestation och tillgänglighet för andras behov.
Frihet utan begränsning skapar ångest precis som vi så lätt kan se hos barnen som får växa upp utan gränser och regler att förhålla sig till. Av samma anledning har vi vuxna som lever i den fria världen en längtan efter att få underordna oss en högre makt – i det sekulariserade och naturälskande Sverige är det naturligt att det blir naturen som vi omhuldar och som är den enda kraft som vi förmår acceptera och rätta oss efter.

Fredrik-Bengtsson-Vädret-lugn

0

Drömjobbet; tung ansvarspost

På DN Jobb (2/12) kan vi lite överraskande läsa om att drömjobbet 2012 är ett arbete med stort ansvar snarare än ett kreativt jobb. Mest eftertraktade är jobb som VD, ingenjör, ekonom, personalchef och entreprenör. Undersökningen som är gjord av Manpower lyfter fram att de faktorer som tydligast utmärker svenskarnas drömjobb är spänning och personlig utveckling, personlig frihet, samt möjligheten att hjälpa andra. Längre ner på listan hamnar hög lön, status och trygghet.
För mig är denna undersökning en bekräftelse på den nya tid som vi är på väg in i som bygger på att de materiella behoven är tillgodosedda. Just därför kan vi sträcka oss mot utvecklingsbehov som handlar om personlig utveckling och andlighet.
Jag har också lyft fram att jag anser att vi i Sverige borde ta ett större ansvar för att rädda världen eftersom vi har det så väldigt bra på ett kollektivt plan. Har man det man behöver för egen del är det rimligt att man tar ansvar för andras välbefinnande och för hur man kan bidra till värden som handlar om andra och om världen i stort. Ur denna synvinkel är det glädjande att konstatera att svenskarna är redo att ta ansvar och att vi känner oss rustade för att ta hand om de enorma utmaningar som världen ställer oss inför. Svenskar har demokratiska värderingar och en lång vana att utgå från jämlikhet och människors lika värden i sin syn på världen. Om denna värdegrund kan få bli plattformen för hur vi axlar ansvarsfulla poster med makt i arbetslivet kan många goda saker hända som kommer andra till del. Sverige är ett land i tiden och vi har en chans att inta en viktig roll i världen om vi är beredda att ta ansvar och kliva fram.

fredrik-bengtsson-drömjobb

0

”Flytträtt för pensioner bidrar till en hållbar värld”

På DN debatt (21/11) kan vi läsa om diskrepansen mellan människors värderingar och de strukturer som finns Asom bestämmer över hur våra pensionspengar investeras. Konsumenter i dagens Sverige gynnar gärna företag som tar socialt ansvar men marknaden för hållbart pensionssparande är kraftigt underutvecklad, enligt Nationalekonomen Andreas Berg och SPP’s hållbarhetschef Stina Billinger. Deras ståndpunkt är att full flytträtt för pensionspengarna skulle innebära att det samlade kapitalet skulle kunna göra en väsentlig skillnad ur ett hållbarhetsperspektiv.
För mig handlar denna debattartikel om den nya tidsera som jag och många med mig förutspår och som drivs fram av människors grundläggande värderingar. Vi lever i en ny tid där väldigt många människor har behov och värderingar som inte ännu motsvaras av strukturer i arbetslivet och i samhället. Ett grundläggande värde för den stora grupp i samhället som anammat den nya tidens utmaningar och som tar ansvar för framtiden, handlar om hållbarhet och insatser som leder till en positiv påverkan för mänskligheten. Ett uteslutande fokus på den egna vinningen på bekostnad av omvärlden hänger ihop med en förlegad tid. Genom att investera i företag som tar vara på de affärsmöjligheter en hållbar position innebär finns det stora möjligheter att tjäna pengar samtidigt som du gör skillnad. Marknaden kan aldrig särskiljas från konsumenternas behov och värderingar utan är i själva verket styrd därav.
Just nu pågår en intensiv debatt och ett tydliggörande om den stora massans värderingar i vårt samhälle som inte längre lirar med de ekonomiska systemen. Denna trend kan vi även se  i USA där Barack Obamas ekonomiska politik och Wall Street inte går ihop. Den som fått folkets stöd är dock Obama och inte Wall Street vilket bör ses som ett bevis på att marknaden inte kan köra sitt eget race väsensskilt från marknadens och konsumenternas grundläggande behov och värderingar. Att Barack Obama fick det amerikanska folkets förtroende till en fortsatt presidentperiod kommer att skynda på samhällsutvecklingen i en riktning som är förenlig med de behov som dagens upplysta människor och de yngre generationerna har. I Sverige är det oerhört spännande att se vilka banker, försäkringsbolag och andra ekonomiska institutioner och maktstrukturer i samhället som kommer ta ställning och gå i bräschen för denna nya utveckling!

Behovet av en modern och tidsanpassad affärsutveckling som speglar marknaden är akut och förmodligen en av de bästa affärsmöjligheterna just nu. I slutändan blir det de som har makten som avgör. Har de en tillräcklig omvärldsbevakning och en anda av entreprenörskap som ger dem modet att pröva nya vägar eller är de anställda som förvaltare för att bevara den tid som flytt?

2

”Det finns en status i att skada sig själv”

På DN Insidan (14/11) pågår för närvarande en intressant artikelserie som belyser självskadebeteende hos ungdomar. I en nyligen genomförd undersökning bland 1000 ungdomar i årskurs 7 och 8, framgår att 45 procent av flickorna och 38 procent av pojkarna har skadat sig själva vid minst ett tillfälle. Essensen av artikeln är att självskadebeteende har ökat väldigt mycket i samhället, men att vi samtidigt har att göra med en trend bland ungdomar där det anses coolt att skada sig själv genom att exempelvis skära sig på armar och ben. Det betyder dels att vi behöver betrakta detta destruktiva beteende med andra glasögon än de vi haft hittills, där självskadebeteende uppfattats som uttryck för psykisk störning såsom borderlineproblematik eller annan allvarligare psykisk problematik, dels att vi samtidigt måste ta problemet på allvar eftersom det för många handlar om ett rop på hjälp för att få de vuxna i omgivningen att reagera.

Ungdomsåren är en känslig och sårbar tid för många, och det är viktigt att vi som vuxna och föräldrar orkar och förmår vara närvarande och delaktiga i barnens liv. I en ålder då det är vanligt att de istället lämnas lite vind för våg och många har väldigt lite tid och engagemang i hur de egentligen mår och har det. Det finns en fara i att självskadebeteende normaliseras och uppfattas som vår tids nya ”tonårssjuka” och att det bland ungdomar uppfattats som coolt, att det är en status i att skada sig själv som visar att man vågar utmana sig själv. Att följa trender och att vara en i gänget är ett stort behov för ungdomar i sökandet efter en identitet och en självkänsla, vilket gör att man ofta är väldigt lättpåverkad och beredd att gå över vissa gränser för att bli sedd och bekräftad av andra. Det är naturligtvis av stor betydelse att vi inte misstolkar dessa beteenden och uppfattar dem som uttryck för psykisk störning när det handlar om normalfungerande ungdomar, men samtidigt behöver vi ta oss en djupare fundering på vad detta fenomen är ett uttryck för?

Svaret finner vi i Hjalmar Söderbergs berömda dikt ur Doktor Glas:
”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

 

0

Ett samhälle i förändring – morgondagens arbetsliv ser annorlunda ut än dagens.

Många människor känner sig oroliga för att finanskrisen närmar sig även Sverige, för att stora, tunga industriföretag måste dra ner på personalen och för att den egna livssituationen ska förändras till det sämre. Det är självklart att osäkerhet och förändring är både smärtsamt och jobbigt och det är lätt att fastna i nedstämdhet och en känsla av mörker som är i takt med årstidens.

När Ericsson måste dra ner 1000 anställda drabbar det många som fram tills nyligen uppfattat att det haft ett tryggt och säkert framtidsyrke. Sverige är ett världens rikaste länder med den högsta välfärden och tryggheten relativt sätt, samtidigt, eller kanske just på grund av det, är vi också mycket ängsliga och har svårt att hantera osäkerhet och otrygghet. Ett särskilt uttryck har myntats för detta där vi svenskar benämns som trygghetsnarkomaner. 
Min bedömning är att vi behöver lyfta oss till en annan nivå än just själva nuets mörka siffror där vi tar hjälp av historien för att förstå vad det är för process vi befinner oss mitt uppe i och höjer blicken för att få perspektiv på framtiden och allt det positiva och lockande som vi kan skönja där. Media hjälper oss ännu inte med detta utan dundrar ut sin domedagsstämning. När ska någon börja ifrågasätta detta obalanserade förhållningssätt till tillvaron där media har en stor makt och ett så stort inflytande över vårt medvetande, vår kunskap och för vår förståelse för vad som pågår!? Nu mer än någonsin borde vi ur psykologiskt perspektiv få hjälp att se ljust och positivt på tillvaron för att få kraft att hantera det jobbiga som situationen just nu kräver av oss.

Ett viktigt led i detta är att blicka tillbaka på historien för att se vad som hänt då vårt samhälle tidigare har genomgått stora, omvälvande förändringsprocesser. Då det gamla bondesamhället inte längre förmådde försörja alla startade en utvandringsvåg som fick 1.3 miljoner människor att under åren 1821-1930  lämna Sverige för att börja ett nytt liv i framförallt Amerika, men även i Canada, Australien och Nya Zeeland. Idag säger man att det finns fler ättlingar med svenskt påbrå i USA än vad det finns svenskar i Sverige. De som blev kvar byggde upp det nya samhälle som följde med den nya tidsåldern; Industrialiseringen och så småningom det svenska Folkhemmet och välfärdssamhället som i sin tur krävde en stor immigration av sydeuropéer för att bli till. Poängen är att människor i alla tider och i alla delar av världen har tvingats anpassa sig till förändringar i omvärlden som haft att göra med klimat, demografi, politik, ekonomi och annat. Ibland kan man inte ändra på världen och då måste man istället hitta nya förhållningssätt för att anpassa sig själv och sitt liv till rådande villkor.

Dagens samhälle håller på att försvinna och en ny tid växer fram. Att industrin går sämre är en naturlig följd av att målsättningen med industrialiseringen börjar bli uppnått, nu behöver vi fokusera på nya mål och även om industrin fortsätter vara en viktig bas för ekonomin så finns det en mättnad som gör att det inte kommer att gå att sälja lika många mobiltelefoner imorgon som för 10 år sedan då stora delar av världen ännu inte hade någon mobiltelefon och marknaden var omättbar. Nu behöver vi nya modeller och bättre teknik men kanske är vi inte lika benägna att byta ut våra mobiler varje år eftersom de fungerar och fyller våra behov parallellt med att vi blir mer och mer medvetna om behovet av att inte överkonsumera för att rädda planeten. Vad ska vi göra med prylar och ägodelar om vi inte har någon jord att leva på?

Hur skulle det bli om politiker, makthavare och media gav ett perspektiv på livet och på framtidens arbetsliv och samhälle som ingav hopp, där man kunde se sin del och sitt eget liv i ett större sammanhang?
Uppenbarligen är vi inte där ännu, fortfarande är fokus på aktieägarnas missnöje med att konsumtionen inte rullar på mot nya rekord varje år och just nu uppfattas det som katastrofalt att årets julhandel spås minska för första gången på många år när vi vant oss vid att presentera nya miljardbelopp varje år som överträffat de föregående. Alla som driver en verksamhet vill så klart öka sina vinster och tjäna mer pengar. Men alla människor behöver också lära sig att se sig själva och sina behov i en större kontext där minskad julhandel t.e.x skulle kunna ses som något positivt och som ett uttryck för att vi har tagit till oss medias rapportering om att jorden håller på att gå under på grund av vår överkonsumtion och att vi måste göra allt i vår makt för att minska på våra behov och att spara och återanvända så mycket som möjligt…