2

En av 10 ungdomar i Sverige tycker att livet är meningslöst!

På DN’s förstasida (7/5) förmedlas hur vi egentligen mår i Sverige idag. Mer än en av tio unga i åldern 15-24 år upplever att livet är meningslöst. Tre av tio tycker att livet är svårt och fyra av tio känner sig stressade av alla förväntningar. Trots att jag är väl insatt i att det är denna dystra bild som speglar verkligheten för så många blir jag ändå chockerad då jag tar in digniteten av den psykiska ohälsan i vårt samhälle. Det är en tickande bomb som kommer att explodera och skapa förödande konsekvenser i framtiden, eftersom psykisk ohälsa i den ålder i livet då livet borde te sig som ljusast, knappast bäddar för att medelålderskriser och ålderdomens påfrestningar ska gå omärkta förbi. Studien, den s.k. ungdomsbarometern omfattar 10.000 ungdomar och är statistiskt representativ för hela ungdomspopulationen i vårt land. Allt vi behöver veta om vad som skapar mål och mening i livet går att utläsa i den symptombild som ungdomarna visar upp och uttrycker i form av stress, ångest, depressioner och utbrändhet. Jämfört med ungdomar i de flesta andra länder i västvärlden just nu kan man konstatera att svenska ungdomar lever i ett land där det råder politisk och ekonomisk stabilitet, den materiella standarden är en av de högsta i världen liksom förutsättningarna för att själv formge sitt liv enligt sina egna preferenser och drömmar. Dessutom är svenska ungdomar hälsomedvetna och satsar många timmar i veckan på gymmet för att se vackra och vältränade ut. På ytan är med andra ord allting så perfekt det kan vara och när man betraktar Sverige utifrån kan de upplevas som rena himmelriket på jorden. Ändå, fattas själva grunden för det som människor behöver för att känna att livet är värt att leva och att framtiden ter sig lockande och ljus. Jag tror att alla som läser denna upplysande och förfärande artikel ställer sig frågan vad detta beror på!?
De svar och tolkningar som ges i artikeln handlar om konsekvenserna av stressen och pressen i tillvaron, kraven på de unga ökar år från år och det gäller att vara bäst och i topp på livets alla områden för att duga. Prestationshetsen i det totala livet närmar sig rent elitistiska nivåer. Men vad händer när man trots toppresultat och ständig bekräftelse på den egna dugligheten ändå upplever en inre tomhet och en känsla av meningslöshet i tillvaron? De flesta ungdomar saknar vuxna att beskriva sina känslor för och eftersom de är så duktiga och framåt tolkar såväl föräldrar och skola det ofta som att allt är bra. Vi går ju som bekant bara på utsidan när vi bedömer hur någon mår…

Vad är livet värt när man upplever att jobbet och karriären är det viktigaste i mammas och pappas liv och att det redan i tidig ålder handlar om att skaffa sig så många aktiviteter som möjligt och att topprestera i samtliga för att duga och känna sig viktig? Bristen på närvaro och förmågan att vara istället för att ständigt prestera är allmänt utbredd och de flesta ungdomar som jag möter i mitt arbete har ingen erfarenhet av en period i livet som byggde på lek och kravlöshet. Ansvaret för hur våra barn och ungdomar mår är primärt föräldrarnas eftersom det är i den lilla världen, i hemmet som grunden för självkänsla och självbild formeras. Skolan och andra sammanhang i fritidslivet har ofta en roll i uppfostran som går ut på att lära sig att prestera, att lära sig saker och att bli bra på det man gör. Det ligger inbyggt i dessa system och aktiviteter att det handlar om prestation på ett eller annat sätt. Avsaknaden av en stabil grund i familjesituationen som skapar en sund självkänsla och en känsla av mening i livet gör att skolan och fritidsaktiviteterna blir arenan för att skaffa sig ett värde genom att prestera. Snabbt lär sig barnet att det är genom att prestera som man gör sig synlig och som man får den nödvändiga bekräftelsen på att man är bra. Det är detta som blir grogrunden för utvecklingen av en prestationsbaserad självkänsla. Jag är vad jag gör och inte någon för den jag är. Det är det grundläggande värdet som människa det handlar om och ett maskinellt tänkande där vi blivit resultatet av våra prestationer som räknas. Endast om vi förstår dessa samband kan vi förstå varför våra barn och ungdomar inte klarar av att misslyckas och pressar sig själva till det yttersta för att vara duktiga. Att förlora innebär att man tappar hela sig själv och landar i känslan av att vara utan värde – värdelös helt enkelt. Och om jag känner mig värdelös, vad är livet egentligen värt då?

Situationen är så alarmerande som den kan bli och vi måste börja agera omedelbart och se det som allas vuxnas ansvar att bidra till att vända denna trend. Samhället kan och bör stötta med professionell hjälp och stöd i form av psykologer, fokus i skola och i andra strukturer men det är i hemmet som vi kan göra en verklig skillnad. Vad väljer du att göra för de ungdomar som finns i din närhet?

0

”Det bästa har vi framför oss!”

När jag öppnar den franska tidningen Psychologies (avril 2013) möts jag av den inspirerande rubriken ”Le meilleur est à venir” (Det bästa har vi framför oss). Det är tidningens chefredaktör, Arnaud de Saint Simon som skrivit en krönika över varför vi har anledning att se optimistiskt på tillvaron och framtiden trots alla orosmoln som hopat sig i världens alla hörn. Han påminner oss bland annat om att kriser genererar en kreativ kraft och att tiden vi lever i får oss att lära oss att vara flexibla och innovativa som aldrig förr. Medias fokus just nu handlar mycket om de negativa konsekvenserna av globaliseringen och om den ekonomiska krisen, men Monsieur de Saint Simon för fram att globaliserings uppsida handlar om att människor möts över kulturgränser, världen krymper, andras problem blir gemensamma angelägenheter och hela jordens folk måste lära sig att samverka för att rädda planeten från miljöförstöring. Internet och tekniken hjälper oss att mötas och få kontakt med andra, att skaffa oss information och hålla oss uppdaterade på vad som händer utanför den egna lilla bubbla som vi lever i. Budskapet i krönikan kan sammanfattas med att det handlar om vilken inställning vi väljer att ha till oss själva och till livet i stort, är glaset halvfullt eller halvtomt?

I den underbara balans mellan djup och yta som kännetecknar såväl det franska samhället som psykologitidningen ”Psychologies”, får vi oss inte bara enkla och självklara tips till buds, utan även en djupare klangbotten att reflektera över. Monsieur de Saint Simon lyfter i sin krönika exempelvis också fram att förmågan att se ljust på tillvaron handlar om att vi har ett eget ansvar och att vi behöver satsa på vår personliga utveckling för att hänga med. Rädslan för förändring och bristen på mod att öppna sig för nya förhållningssätt lyfts fram som ett konkret hinder för en positiv framtidssyn, och eftersom 90% av det franska folket ännu inte genomgått någon psykoterapi eller annan personlig utveckling ser han att det finns en stor potential att ta sig över detta psykologiska hinder – om man vill. Den psykiska ohälsan, depressioner, ångest och utbrändhet som är hela västvärldens farsot tvingar fram nya förhållningssätt till den egna hälsan där vi får bära ett större och större ansvar för vår livsstil och i förlängningen hur vi mår på alla plan. Detta lyfts fram som en positiv följd av den aktuella samhällsutvecklingen som kommer att generera en högre grad av självständighet och förmåga att välja en sund livsföring. I det nya samhälle som Monsieur de Saint Simon förutspår, tar han avstamp i den kanadensiske psykologen och krönikören Susan Pinker som anser att det är kvinnornas värderingar som kommer att utgöra basen i den nya tiden; intuition, empati och känslighet. Psychologies är en underbar tidning som för fram det bästa och de mest djupodlade reflektionerna från den intellektuella världens syn på mänskligt liv samtidigt som man får sig lite goda tips om hur man håller sig ung och fräsch, mode eller varför inte en anti-rynkkräm…En god balans mellan det inre och det yttre.

0

Lyckan finns i balansen och i det goda

I det antika Grekland ansåg de stora filosoferna att ett lyckligt liv handlade om att finna balans mellan aktivitet och vila, mellan stimulans och egen tid för reflektion, samt att göra gott mot sig själv och andra. Att vara snäll helt enkelt. Utbrändhet uppstår som en antites till denna livsfilosofi, som en naturlig konsekvens av att vi låtit oss ledas in i en livsföring som bygger på obalans. Kännetecknande är överdriven aktivitet där arbetet ofta är en stor del, men även krav och förväntningar på andra områden som ingår i det privata livet. För mycket stimulans gör hjärnan trött och vi får svårt att sova och koppla av. Vi försummar de egna grundläggande behoven och kör kanske till och med över de egna värderingarna och drivkrafterna som skapar mål och mening i tillvaron. Min uppfattning är att denna form av obalans har blivit en regel snarare än ett undantag i den moderna tiden. Vi pratar mycket om vikten av balans men de flesta lever ett liv som bygger på konstant obalans. Hur kommer det sig? Kanske är det i svaret på denna irrationella fråga som vi finner lösningen på hur vi ska kunna bryta ett sådant kollektivt och destruktivt mönster. De gamla grekerna varnade oss för hybris, att tro för mycket om oss själva och vår kapacitet och därmed riskera att hamna i obalans och olycka. Är det inte precis där vi har hamnat? I den fria tiden vi lever i idag där allt är möjligt och du är din egen lyckas smed finns det inga gränser för mycket du kan/bör prestera för att känna att du duger och få andras bekräftelse på att du är duktig. Många människor har under de senaste decennierna gjort betydande klassresor och tagit sig upp från enkla förhållanden till höga positioner i arbetslivet och i samhället. Lönerna och ersättningarna de får för detta arbete överstiger vida deras vildaste fantasier och drömmar de hade som barn. Ändå infinner sig inte känslan av nöjdhet, mycket vill ha mer….

I USA som är rollmodellen för hur vi vill leva i Europa har vi glömt bort att den obalans i livsföring som jag skriver om här drivs av vita amerikaner som är ättlingar till de utvandrade européer som var fattiga och underlägsna och i samhällets bottenskick när de lämnade sin värld. USA’s ekonomiska framgång och utveckling hade inte kunnat åstadkommas om den inte byggt på dessa ”svaga” människors längtan och behov av revansch, att visa för sig själva och världen att de kunde bli framgångsrika, förmögna och lyckade på ett sätt som överträffade sagorna. Hybris blev till slut en accepterad och icke-hanterad kraft i det amerikanska samhället som enligt min mening är den främsta orsaken till de huvudproblem man tampas med där idag. I Sverige har vi istället pressats tillbaka av Jantelagen och haft svårt att bejaka våra styrkor och vår storhet. När denna kollektiva kraft börjat släppa greppet om oss under de senaste decennierna har vi också haft svårt att begränsa oss. Längtan efter att få känna att vi duger är starkare än allt och genom att skaffa oss allt det vi tror att vi behöver i materiella termer för att visa oss själva och omvärlden att vi är duktiga och lyckliga har vi tappat bort det viktigaste av allt: oss själva! På en kollektiv nivå är vi fångade av en prestationsbaserad självkänsla som gör att vi överpresterar på arbetet, förhåller oss till idrott och träning som om vi vore elitidrottare och låter oss styras av trender kring mode, inredning, resor, relationer, barnuppfostran m.m. m.m. på ett sätt som leder till – hybris. Moderation och måttlighet är ledorden som kan föra världens obalanserade samhällen till balans såväl gällande hälsa som till en hållbar miljö. De flesta människor kan förstå logiken i detta men viljan till förändring saknas eftersom det finns en längtan och ett behov där inne i själens djup som är starkare än något annat….Hur rår vi på denna kraft?

0

Frihet under ansvar präglar Facebook och Google

På DN Jobb kunde vi förra helgen (24/2) läsa om livet som anställd på Facebook och Google i Silicon Valley, skildrat ur några svenska medarbetares ögon. Det är en positiv bild som målas upp, en värld av möjligheter, frihet under ansvar, idéer som tas tillvara i en platt organisation där kulturen bärs upp av människor som är kreativa och högt engagerade i sitt arbete. Jobbet är en livsstil och arbetsgivarna gör allt för att underlätta livet för sina medarbetare. På arbetsplatsen finns caféer, restauranger, cykelreparatör, läkare, gym, kemtvätt, ja allt som man kan tänkas behöva för att få livet att gå ihop samtidigt som man tillbringar så mycket tid som möjligt på kontoret. Jobbet är en integrerad del av livet och det är lätt att fastna i att jobba hela tiden då det finns allt på jobbet, utom sängar. Klimatet är väldigt prestationsinriktat och den typ av personer som anställs i dessa företag har ett högt eget driv. De behöver varken stämpelklocka eller regler utan driver sig själva hårt nog. Problemet vi har idag är att vi har lämnat industrisamhället bakom oss samtidigt som vi försöker tillämpa strukturer som fungerade för det samhället

Det är lätt att uppfatta detta som något enbart dåligt och som en arbetsmiljö som genererar utbrändhet och ett endimensionellt liv som består av jobb, jobb och mera jobb. Samtidigt tänker jag att livet sett som en helhet där jobbet är en integrerad del av livet varit en naturlig del av människans tillvaro ända fram till industrialiseringen då vi lämnade det urgamla bondesamhället till förmån för stämpelklocka och en reglerad tillvaro. Att separera jobb från privatliv och att skilja sin identitet från jobbet är ett relativt nytt påfund. I många delar av världen finns varken en sådan indelning eller arbetsrelaterad utmattning.

Min gissning är att vi i hela västvärlden är på väg mot en typ av arbetsmiljö som liknar den som målas upp i Facebook och på Google där människor finner mål och mening i tillvaron genom att de hittar en plattform där deras egna drivkrafter, förmågor och styrkor kommer till uttryck på ett sätt som gör en indelad tillvaro överflödig. Alla som har levt på en bondgård vet att gårdens sysslor pågår hela tiden och att alla måste dra sitt strå till stacken. Det övriga livet måste inrättas på ett sätt som gör att ansvaret för djuren, för skörden och allt som måste göras fungerar. Problemet vi har idag är att vi har lämnat industrisamhället bakom oss samtidigt som vi försöker tillämpa strukturer som fungerade för det samhället. Framtiden är att öka det egna ansvaret för hälsa och livsstil och att stötta människor via samhället och arbetslivet att kunna axla detta ansvar. Att ha ett jobb som man inte trivs med bara för att ha en inkomst och göra minsta möjliga insats leder inte till något gott varken för den anställde eller för arbetsgivaren. Vi behöver ett nytt sätt att se på liv och arbete och om människor bara blir mer medvetna om sina inre drivkrafter och att hantera en prestationsbaserad självkänsla, kanske vi kan finna en framkomlig väg även ur ett individperspektiv?

0

Att lyckas leva med någon är ett mirakel

Abdellah Taïa, en lovande marockansk författare är för närvarande i Stockholm med anledning av utgivningen av hans andra roman, ”Frälsningsarmén” på svenska. Han intervjuas på DN Kultur (23/2) och förklarar hur fragment ur hans eget liv blir till litteratur genom att han med perspektiv kan se det stora i det lilla. Han berättar t.ex. att han vid sin mors begravning plötsligt insåg varför det varit så viktigt för henne att bygga ett hem, något som han själv många gånger känt sig irriterad på. Tre gånger förlorade hans mor sitt hem; som litet barn då hon förlorade sin mor och kastades ut då fadern gifte om sig, när hennes förste man stupade i Indokina, samt när hennes andre makes släkt tog över deras hus och hon blev utkastad igen. Hon beslöt sig därför för att skapa ett eget hem för familjen och gjorde det till sin livsuppgift.

Adellah Taïa är en författare med en psykologisk blick på de underliggande skeendena i familjens liv och berättelse som förklarar relationer, beteenden och vad som skapar mening i tillvaron. Även om hans berättelse tar avstamp på den marockanska landsbygden är hans skildringar på en djupare nivå allmänmänskliga och inspirerar till en reflektion kring den egna familjens och släktens berättelse. Vilka skeenden har format oss till att bli den vi är? Det centrala temat i hans eget liv handlar om det mysterium som varje parrelation innebär. Han berättar att han är fixerad vid dynamiken i en parrelation. ”Att lyckas leva med någon är ett mirakel. Jag brukar fråga par hur de gör säger han. Fast man får aldrig några svar, det förutsätter att man berättar om sådant som inte går att tala om”, fortsätter han. Jag tycker det är något fint och respektfullt med att betrakta en parrelation som ett mysterium och äkta, djupa och långvariga relationer är ju det tänker jag. Att lyfta blicken och se på sin parrelation eller sin längtan efter en sådan som något magiskt, kan bidra till att man höjer sig över nivån av vardagsirritation och gräl om oväsentligheter. Kärlek och relationer är vad livet för de flesta kretsar kring och i takt med att vi blir mer och mer fria att göra våra egna val tänker jag att Abdellah Taïa har väldigt rätt i sin uppfattning om att det faktiskt är ett litet mirakel att lyckas leva med någon.

0

Saknar du förmågan att känna dig nöjd?

En gång i tiden var du ett litet barn med en medfödd gåva – förmågan att känna dig nöjd. Det krävdes inte så mycket; du somnade gott efter att ha ätit dig mätt vid mammas bröst, du jollrade förtjust när mamma och pappa log mot dig, skrattade och fick dig att känna dig viktig och betydelsefull. Du visste när du var hungrig och när du var trött. När du var ledsen eller glad kunde du uttrycka dina känslor och få din omgivning att förstå och möta dig i din upplevelse. Du var ett barn som oavsett om du levde för hundratals år sedan eller vilken världsdel du föddes i, delar du den mänskliga förmågan att födas med instinkter och en naturlig närvaro i nuet och till dina egna behov. Vad hände sen?

I mitt arbete möter jag dagligen människor som är lyckade, vackra och framgångsrika – duktiga flickor och pojkar som använder all sin energi för att prestera på jobbet och anamma alla de attityder, koder och ideal i samhället som visar på att du är en lyckad och bra person. Tillvaron handlar redan i tidig vuxenålder om att springa så fort man orkar för att hinna med så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. Ju snabbare desto bättre. När parrelation och barn kommer in i bilden vet många inte hur de ska få tillvaron att gå ihop längre eftersom yttre och inre krav på prestation och perfektionism inte minskar på något livsområde. I denna livsfas, då många är mellan 30 och 40 är det allt fler som går sönder på insidan av en kravfylld tillvaro som inte går ihop. Som jag tidigare har skrivit om här på bloggen är det småbarnsföräldrar och framförallt kvinnor i denna åldersgrupp som lider mest av stressrelaterad ohälsa och som går in i sjukskrivning. Vart tog det goda livet vägen? Ska det vara så här?

Drivkraften för alla duktiga är sökandet efter bekräftelse på sitt värde i en värld där prestation och materiellt välstånd blivit normen framför alla andra. Hur mycket framgång behöver man för att duga? Hur mycket pengar behöver man tjäna för att vara någon att räkna med? I sökandet efter svaren på dessa frågor upplever många att de saknar en gräns, det vill säga de hittar inte punkten i sig själva eller i den yttre världen där det går att få känna sig nöjd. En topprestation övergår genast i en ny, väntande utmaning och man glömmer bort att glädjas åt det som är bra här och nu. På dagarna jagas du av strävan framåt mot mer och bättre och på kvällarna och nätterna av grubbel och oro över det som varit och där du inte lyckats som du föreställt dig. Känslan av otillräcklighet har blivit en ständig följeslagare som förpestar tillvaron och som hindrar dig från att någonsin känna dig nöjd med dig själv. Hur kunde det bli så här? Vart tog den ljusnande framtiden vägen? Livet är det som pågår just nu och möjligheten till nöjdhet finns bara i nuet. En gång i tiden visste du allt detta och svaren på vad du behöver finns inom dig. Det kräver mod att resa sig upp och ta ställning för att vara nöjd i en tillvaro baserad på kravet på mer och bättre. Möjligheten finns där och valet är ditt – frågan är vad som kräver mest mod; att leva och ta vara på sitt liv eller att springa ifrån sitt liv med hoppet om att någon, någon gång ska ge dig kvittot på att du är bra?

0

”De dansande andarnas skog”

Filmen ”De dansande andarnas skog” har kommit till genom regissören Linda Västriks enträgna arbete under 12 år med att skildra en pygméstam i Kongos djungel. I januari nästa år har den världspremiär på Göteborgs filmfestival och jag tror att detta är en film att se fram emot för alla som är intresserade av autenticitet, det vill säga det enkla och nakna porträttet av människor och verkligheten som den är utan censur eller försköningar.
Linda är intresserad av att skildra dessa människors liv och vardag bortom exotismen som vi har så lätt att ta till i Västvärlden idag då vi betraktar så kallade primitiva folk som påminner oss om viktiga världen som har gått förlorade i vår del av världen. Lindas drivkraft och ambition är att kliva in under huden på dessa människor och skildra världen såsom de själva upplever den utan att tolka den eller lägga den tillrätta utifrån våra synsätt och värderingar. Hon har levt i djungeln med dessa människor under långa perioder och hennes arbete har krävt enorma uppoffringar för henne och för hennes team.
Värdet av filmen är så klart dels att få ta del av den värld och de människor hon skildrar vars tillvaro är så väsensskild från vår egen, men också att öva oss i att se på andra människor utan fördomar och att för en stund lägga ifrån oss de ”glasögon” vi bär och genom vilka vi betraktar världen med utgångspunkt i oss själva. Lindas egen förhoppning är att vi som kommer att se filmen ska kunna identifiera oss med detta annorlunda folk, inte se dem som små gulliga pygméer som klättrar i träd utan som människor precis som vi själva. I tider av främlingsrädsla, svårigheter att förstå, acceptera och respektera olika slags människor är denna typ av kulturellt uttryck ett värdefullt redskap i strävan mot ökad medmänsklighet och fred i världen. Vilket fantastiskt initiativ och vilket gediget arbete!

Fredrik-Bengtsson-medmänsklighet

0

Mindful parenting

Mindfulness – medveten närvaro i nuet, har det skrivits mycket om på senare år. Många känner till att denna urgamla buddistiska meditationsteknik under den senaste decennierna gjort sitt inträde i västvärlden i ny anpassad form som benämns Mindfulness. Detta är en utmärkt teknik och hjälp för många att hitta en motkraft till stressen och pressen i tillvaron som gör det möjligt att hitta ett fokus med sig själv och i det liv man lever som leder till lägre puls och en känsla av kontroll. Mindful parenting är ett begrepp som spridit sig alltmer till stressade föräldrar som upplever att de inte hinner med eller har konfliktfyllda relationer med sina barn.
I DN kunde vi t.ex. nyligen läsa en artikel på detta tema (18/11) där livet för småbarnsföräldrar med bristande balans i tillvaron illustreras på ett sätt som många kan känna igen sig i. Livet beskrivs som ett skenande tåg med en mängd olika sysslor som måste utföras och som gör att utrymme för närvaro med sig själv och sina närmaste prioriteras bort. Mindful parenting innebär ett förhållningssätt till tillvaron som kan vara till hjälp för de som upplever att familjelivet snurrar alldeles för fort. Många barn mår dåligt för att de har föräldrar som brister i närvaro och som inte ger dem det de behöver, vilket många föräldrar mår dåligt av i sin tur. Viljan finns men man får inte ihop det.


Det blir alltmer vanligt att föräldrar går på kurs för att lära sig att agera som föräldrar och mindful parenting kan ses som ett exempel på denna nya storstadstrend. På ett sätt kan jag känna mig glad över dessa initiativ som kommer de skyddslösa barnen till gagn och som hjälper föräldrar att må bättre och att bli mer närvarande med sig själva och till livet i stort. Samtidigt kan jag inte låta bli att reflektera över det faktum att det naturliga i tillvaron faktiskt är att vara närvarande med sina barn och med sina närmaste och att det finns något paradoxalt med att vi måste gå på kurs för att hitta tillbaka till våra naturliga instinkter och till den självklara enkelheten i tillvaron som på många sätt handlar om sunt förnuft och magkänsla. Vi behöver stöd och hjälp att leva väl i västvärldens hektiska tempo och dessa initiativ att ta vara på livet och att hitta den livsviktiga närvaron med sig själv och barnen är initiativ i rätt riktning.
Viktigt dock att fundera över hur många nya aktiviteter vi kan och behöver lägga till i ett redan fulltecknat schema för att hinna gå på kurs så att vi kan lära oss att ta det lugnt, att andas och att faktiskt se och lyssna på våra barn som finns omkring oss. Själva poängen med Mindfulness handlar om att nå fram till ett sätt att leva närvarande, vilket ibland handlar om att ta bort och att rensa undan snarare än att lägga till och komplicera…