2

En av 10 ungdomar i Sverige tycker att livet är meningslöst!

På DN’s förstasida (7/5) förmedlas hur vi egentligen mår i Sverige idag. Mer än en av tio unga i åldern 15-24 år upplever att livet är meningslöst. Tre av tio tycker att livet är svårt och fyra av tio känner sig stressade av alla förväntningar. Trots att jag är väl insatt i att det är denna dystra bild som speglar verkligheten för så många blir jag ändå chockerad då jag tar in digniteten av den psykiska ohälsan i vårt samhälle. Det är en tickande bomb som kommer att explodera och skapa förödande konsekvenser i framtiden, eftersom psykisk ohälsa i den ålder i livet då livet borde te sig som ljusast, knappast bäddar för att medelålderskriser och ålderdomens påfrestningar ska gå omärkta förbi. Studien, den s.k. ungdomsbarometern omfattar 10.000 ungdomar och är statistiskt representativ för hela ungdomspopulationen i vårt land. Allt vi behöver veta om vad som skapar mål och mening i livet går att utläsa i den symptombild som ungdomarna visar upp och uttrycker i form av stress, ångest, depressioner och utbrändhet. Jämfört med ungdomar i de flesta andra länder i västvärlden just nu kan man konstatera att svenska ungdomar lever i ett land där det råder politisk och ekonomisk stabilitet, den materiella standarden är en av de högsta i världen liksom förutsättningarna för att själv formge sitt liv enligt sina egna preferenser och drömmar. Dessutom är svenska ungdomar hälsomedvetna och satsar många timmar i veckan på gymmet för att se vackra och vältränade ut. På ytan är med andra ord allting så perfekt det kan vara och när man betraktar Sverige utifrån kan de upplevas som rena himmelriket på jorden. Ändå, fattas själva grunden för det som människor behöver för att känna att livet är värt att leva och att framtiden ter sig lockande och ljus. Jag tror att alla som läser denna upplysande och förfärande artikel ställer sig frågan vad detta beror på!?
De svar och tolkningar som ges i artikeln handlar om konsekvenserna av stressen och pressen i tillvaron, kraven på de unga ökar år från år och det gäller att vara bäst och i topp på livets alla områden för att duga. Prestationshetsen i det totala livet närmar sig rent elitistiska nivåer. Men vad händer när man trots toppresultat och ständig bekräftelse på den egna dugligheten ändå upplever en inre tomhet och en känsla av meningslöshet i tillvaron? De flesta ungdomar saknar vuxna att beskriva sina känslor för och eftersom de är så duktiga och framåt tolkar såväl föräldrar och skola det ofta som att allt är bra. Vi går ju som bekant bara på utsidan när vi bedömer hur någon mår…

Vad är livet värt när man upplever att jobbet och karriären är det viktigaste i mammas och pappas liv och att det redan i tidig ålder handlar om att skaffa sig så många aktiviteter som möjligt och att topprestera i samtliga för att duga och känna sig viktig? Bristen på närvaro och förmågan att vara istället för att ständigt prestera är allmänt utbredd och de flesta ungdomar som jag möter i mitt arbete har ingen erfarenhet av en period i livet som byggde på lek och kravlöshet. Ansvaret för hur våra barn och ungdomar mår är primärt föräldrarnas eftersom det är i den lilla världen, i hemmet som grunden för självkänsla och självbild formeras. Skolan och andra sammanhang i fritidslivet har ofta en roll i uppfostran som går ut på att lära sig att prestera, att lära sig saker och att bli bra på det man gör. Det ligger inbyggt i dessa system och aktiviteter att det handlar om prestation på ett eller annat sätt. Avsaknaden av en stabil grund i familjesituationen som skapar en sund självkänsla och en känsla av mening i livet gör att skolan och fritidsaktiviteterna blir arenan för att skaffa sig ett värde genom att prestera. Snabbt lär sig barnet att det är genom att prestera som man gör sig synlig och som man får den nödvändiga bekräftelsen på att man är bra. Det är detta som blir grogrunden för utvecklingen av en prestationsbaserad självkänsla. Jag är vad jag gör och inte någon för den jag är. Det är det grundläggande värdet som människa det handlar om och ett maskinellt tänkande där vi blivit resultatet av våra prestationer som räknas. Endast om vi förstår dessa samband kan vi förstå varför våra barn och ungdomar inte klarar av att misslyckas och pressar sig själva till det yttersta för att vara duktiga. Att förlora innebär att man tappar hela sig själv och landar i känslan av att vara utan värde – värdelös helt enkelt. Och om jag känner mig värdelös, vad är livet egentligen värt då?

Situationen är så alarmerande som den kan bli och vi måste börja agera omedelbart och se det som allas vuxnas ansvar att bidra till att vända denna trend. Samhället kan och bör stötta med professionell hjälp och stöd i form av psykologer, fokus i skola och i andra strukturer men det är i hemmet som vi kan göra en verklig skillnad. Vad väljer du att göra för de ungdomar som finns i din närhet?

0

DN Debatt: ”Sjukförsäkringsreformen var nödvändig och riktig”.

I torsdagens (27/9) DN kunde vi läsa om Socialförsäkringsminister Ulf Kristerssons reflektioner kring den kritiserade sjukförsäkringsreformen. I slutet av artikeln uppmanar han Sverige att ta sig an nya utmaningar;
”Varför ökar den psykiska ohälsan så kraftigt, inte minst bland unga?”
Varför är kvinnor mer sjukskrivna än män? ”

Denna typ av frågor har jag ju skrivit mycket om på min blogg och jag välkomnar ett politiskt initiativ och intresse för dessa frågor. Att Sveriges socialförsäkringsminister inte anser sig ha svaren tyder på att det fortfarande finns ett enormt behov av information och kunskap kring dessa frågor.

Den stora utmaningen är att försöka förklara och översätta människors upplevelser av tomhet, meningslöshet, utmattning och depressioner –  symptom på en kollektiv, existentiell kris i en värld där samhället och arbetslivet rent generellt fortfarande utgår ifrån att konsumtion och materiellt välstånd är vägen till lycka och hälsa. I själva verket är det just tack vare att vi har uppnått en materiell mättnad som många utvecklar psykiska besvär som en reaktion på att det är dags att utveckla mer andliga behov, en dimension av livet som det svenska, rationella samhället inte längre omfattar. Konsekvensen blir att människor känner sig vilsna i tillvaron och famlar efter en känsla av mening. Människors andliga sökande och intresset för psykologi, filosofi och andlighet i olika former har ökat lavinartat under senare årtionden men denna utveckling har inte genomsyrat samhällets och arbetslivets maktstrukturer. Därför blir det svårt att tolka och förstå de hälsobesvär som i själva verket är en kommunikation, ett budskap som behöver fångas upp av politiker och företagsledare så att de förmår möta människors behov och hitta lösningar som hjälper folket framåt till hälsa och välmående i det fantastiska välfärdssamhälle som vi lever i.

Jag tror det är oerhört viktigt att inte medikalisera sunda reaktioner på en värld och ett samhälle som inte är förenligt med de grundläggande mänskliga behov av mål och mening i tillvaron som vi alla delar. Idag hamnar dessa problem i sjukvården och klassas som sjukdom och ohälsa vilket gör individen till orsaken till problemet. Förhoppningsvis är Ulf Kristersson och andra politiker som är ansvariga för hälsofrågorna i Sverige mer lyhörda och nyfikna på att ödmjukt lyssna på och ta till sig den alltmer högröstade kommunikation som stora grupper i samhället försöker föra fram.  Att ställa sig frågor öppnar dörren till ett sökande efter svar och förklaringar. Nu behöver vi alla som har perspektiv på dessa frågor stiga fram och bidra till att bringa klarhet där beslutsfattare famnar i blindo.