0

Allt färre studenter vill bli chef.

Parallellt med att krafter från den ”gamla tiden”, d.v.s. det industriella samhället med dess värderingar på prestation och fokus på arbete och uppfyllelse av materiella behov fortfarande kännetecknar de flesta ledare, finns det en stark kraft bland yngre generationer som går i motsatt riktning. Ett uttryck för den nya tidens nya ideal och värderingar kan vi läsa om i Ungdomsbarometerns årliga undersökning där 20.000 högskolestudenter runt om i Sverige ingår. I årets undersökning framgår tydligt att statusen i att vara chef inte är lika viktig längre. Att kunna identifiera sig med sitt företags värderingar har större betydelse. Orsakerna till att chefsrollen inte lockar ungdomar i större utsträckning längre beror mycket på att chefsrollen är definierad utifrån ett gammalt värdesystem och ett gammalt samhälle som inte överensstämmer med de ideal och värderingar kring liv och arbete som den nya tiden innebär. Det som är viktigt för yngre generationer är att kunna identifiera sig med sitt företags värderingar och att få balans i livet. Det finns en rädsla för att drunkna i de administrativa uppgifter som lagts på chefer i takt med att sekreterare och assistenter har försvunnit i rationaliseringsvågens kölvatten. Sammanfattningsvis kan man säga att undersökningen bygger på de värderingar som kännetecknar ”The Cultural Creatives” – som föder fram och utvecklar den nya tidsålder som vi just klivit in i. Det handlar om att ta sitt liv och sina behov på allvar och att ha ett arbetsliv som stödjer de styrkor och intressen som man har och det liv man önskar leva.
Hållbarhetsvärderingar kring miljö och hälsa är centrala komponenter som styr ungdomarnas livsval och om chefsrollen inte bygger på detta kommer det att bli stor brist på kompetenta chefer i framtiden.

Idag finns det många fantastiska chefer där ute som banar vägen för den nya tiden och för framtidens chefer genom sitt sätt att vara och agera – ännu arbetar de dock tyvärr ofta i motvind i organisationer som kännetecknas av ett helt motsatt värdesystem och kultur. Kanske är det först när det blir svårt att rekrytera nya chefer som trycket på ledningen att anpassa och förändra kulturen i företagen blir tillräckligt starkt för att de chefer som utgår från en helt annan människosyn ska bli omoderna? Beroende på vilket samhälle och arbetsliv vi vill leva i i framtiden kan man därför se resultatet av årets Ungdomsbarometer som en positiv markör eller som ett problem. För dem som upplever att jobbet definierar vem de är och att livet bortom prestation och status känns meningslöst är det självklart väldigt hotfullt att föreställa sig ett liv där år av uppoffringar kring hälsa, familj och grundläggande behov till förmån för jobbet och karriären, nu plötsligt ska framstå som omodernt och förlegat. Att inte få gå i mål vid pensionen med känslan av att man har gjort rätt val i sitt liv och att man därför är där man önskar vara med sig själv och det som verkligen betyder något, är oerhört smärtsamt. Denna dialog och debatt förs överhuvudtaget inte någonstans utan är upp till varje enskild person att förstå och hantera. En trolig prognos är att depressionerna i högre åldrar kommer att öka i takt med att den nya tidens värderingar och yngre generationers livsval blir klarare och tar mer plats i samhället och i arbetslivet.

0

”Stockholm måste bli bättre på kvälls- och nattdagis”

Häromdagen blev jag bestört då jag på DN’s förstasida (7/5) såg artikeln om svenska ungdomars psykiska tillstånd, vilket jag skrev om i mitt förra inlägg. Dagen därpå blev jag rent ut sagt chockerad då jag på DN Debatt (8/5), läste om S-kvinnornas krav på att Stockholm måste öppna kvälls- och nattdagis för att möjliggöra för Stockholmsföräldrar att jobba på kvällar, nätter och helger! Att det helt saknas insikt i att den skenande psykiska ohälsan bland barn och ungdomar i vårt samhälle har ett starkt samband med föräldrarnas och de vuxnas brist på närvaro till förmån för prestation och karriärutveckling, tycker jag är häpnadsväckande. Medan våra välartade och prestationsdrivna barn och ungdomar via sina psykiska symptom skriker efter att få känna sig viktiga och betydelsefulla för sina föräldrar och andra närstående (vilket kräver såväl fysisk som psykisk närvaro) uppmanar ett av landets största politiska partier att Stockholm ytterligare ska uppmuntra föräldrarna att lämna bort sina barn i ännu högre utsträckning än vad som sker redan idag!

I debattartikeln kan vi bland annat läsa följande motivering: ”I Stockholm är bristerna i barnomsorgen påtagliga. Arbetskraften förväntas vara tillgänglig dygnet runt. Många flyttar hit för jobben, har inga släktingar nära, pendlar långa avstånd och arbetar oregelbundet……Botkyrka och Södertälje är exempel på två kommuner som sett förtjänsterna med barnomsorg på obekväma tider och idag erbjuder dygnet runt platser till barn med föräldrar som måste arbeta kvällar, nätter eller helger. Såväl kommunerna som föräldrarna, och inte minst barnen, tjänar på en trygg barnomsorg, och att alla kan jobba och bidra till välfärden.

Det kan inte bli tydligare att den socialdemokratiska strävan att få Sverige på fötter under 1900-talet, vilket krävde att arbete och bidragandet till välfärden blev livets mening och grunden för Folkhemmet, fortfarande är den uppmaning som Socialdemokratin vill rikta till svenska folket. Varför ska man skaffa barn om man inte har tid eller vilja att tillbringa tid med dem? Hur kan det komma sig att företrädare för politiska partier som har makt att påverka strukturerna och värderingarna i vårt samhälle helt saknar insikt i den gedigna forskning kring barns behov som finns att tillgå idag? Kan vi i ärlighetens namn överhuvudtaget tala om att vi lever i ett välfärdssamhälle när en av tio ungdomar uppfattar livet som meningslöst och när unga mammor i 30-årsåldern utgör den främsta orsaken till sjukskrivning som följd av att konflikten mellan samhällets och arbetslivets krav på prestation och karriär går helt emot deras eget värdesystem?

Mammor och pappor har ett biologiskt förankrat behov av att kunna värna om sina barns behov, vilket kräver närvaro och fokus och som inte kan läggas ut på entreprenad till barnomsorgen oavsett hur välfungerande denna än må vara. Det är i min mening skandalöst att vi lever i en demokrati där såväl vuxna som barn lider och har en kraftigt försämrad livskvalitet som en naturlig följd av att samhällets och arbetslivets strukturer är oförenliga med det som skapar en grundläggande känsla av mening i livet. Detta samtidigt som politiker satta att företräda samhället, istället för att ta ansvar och göra sitt jobb för folkets bästa, spär på problemet genom att uppmana människor till ett ännu starkare fokus på arbete och välfärd på bekostnad av de egna barnens välmående. Alla föräldrar som har barn som lider av psykisk ohälsa liksom alla vuxna som har gått in i väggen och blivit utbrända, önskar att de hade förmått stanna upp tidigare och att arbete, karriär och materiell standard helt saknar betydelse i livet om den egna eller barnens hälsa äventyras.

2

En av 10 ungdomar i Sverige tycker att livet är meningslöst!

På DN’s förstasida (7/5) förmedlas hur vi egentligen mår i Sverige idag. Mer än en av tio unga i åldern 15-24 år upplever att livet är meningslöst. Tre av tio tycker att livet är svårt och fyra av tio känner sig stressade av alla förväntningar. Trots att jag är väl insatt i att det är denna dystra bild som speglar verkligheten för så många blir jag ändå chockerad då jag tar in digniteten av den psykiska ohälsan i vårt samhälle. Det är en tickande bomb som kommer att explodera och skapa förödande konsekvenser i framtiden, eftersom psykisk ohälsa i den ålder i livet då livet borde te sig som ljusast, knappast bäddar för att medelålderskriser och ålderdomens påfrestningar ska gå omärkta förbi. Studien, den s.k. ungdomsbarometern omfattar 10.000 ungdomar och är statistiskt representativ för hela ungdomspopulationen i vårt land. Allt vi behöver veta om vad som skapar mål och mening i livet går att utläsa i den symptombild som ungdomarna visar upp och uttrycker i form av stress, ångest, depressioner och utbrändhet. Jämfört med ungdomar i de flesta andra länder i västvärlden just nu kan man konstatera att svenska ungdomar lever i ett land där det råder politisk och ekonomisk stabilitet, den materiella standarden är en av de högsta i världen liksom förutsättningarna för att själv formge sitt liv enligt sina egna preferenser och drömmar. Dessutom är svenska ungdomar hälsomedvetna och satsar många timmar i veckan på gymmet för att se vackra och vältränade ut. På ytan är med andra ord allting så perfekt det kan vara och när man betraktar Sverige utifrån kan de upplevas som rena himmelriket på jorden. Ändå, fattas själva grunden för det som människor behöver för att känna att livet är värt att leva och att framtiden ter sig lockande och ljus. Jag tror att alla som läser denna upplysande och förfärande artikel ställer sig frågan vad detta beror på!?
De svar och tolkningar som ges i artikeln handlar om konsekvenserna av stressen och pressen i tillvaron, kraven på de unga ökar år från år och det gäller att vara bäst och i topp på livets alla områden för att duga. Prestationshetsen i det totala livet närmar sig rent elitistiska nivåer. Men vad händer när man trots toppresultat och ständig bekräftelse på den egna dugligheten ändå upplever en inre tomhet och en känsla av meningslöshet i tillvaron? De flesta ungdomar saknar vuxna att beskriva sina känslor för och eftersom de är så duktiga och framåt tolkar såväl föräldrar och skola det ofta som att allt är bra. Vi går ju som bekant bara på utsidan när vi bedömer hur någon mår…

Vad är livet värt när man upplever att jobbet och karriären är det viktigaste i mammas och pappas liv och att det redan i tidig ålder handlar om att skaffa sig så många aktiviteter som möjligt och att topprestera i samtliga för att duga och känna sig viktig? Bristen på närvaro och förmågan att vara istället för att ständigt prestera är allmänt utbredd och de flesta ungdomar som jag möter i mitt arbete har ingen erfarenhet av en period i livet som byggde på lek och kravlöshet. Ansvaret för hur våra barn och ungdomar mår är primärt föräldrarnas eftersom det är i den lilla världen, i hemmet som grunden för självkänsla och självbild formeras. Skolan och andra sammanhang i fritidslivet har ofta en roll i uppfostran som går ut på att lära sig att prestera, att lära sig saker och att bli bra på det man gör. Det ligger inbyggt i dessa system och aktiviteter att det handlar om prestation på ett eller annat sätt. Avsaknaden av en stabil grund i familjesituationen som skapar en sund självkänsla och en känsla av mening i livet gör att skolan och fritidsaktiviteterna blir arenan för att skaffa sig ett värde genom att prestera. Snabbt lär sig barnet att det är genom att prestera som man gör sig synlig och som man får den nödvändiga bekräftelsen på att man är bra. Det är detta som blir grogrunden för utvecklingen av en prestationsbaserad självkänsla. Jag är vad jag gör och inte någon för den jag är. Det är det grundläggande värdet som människa det handlar om och ett maskinellt tänkande där vi blivit resultatet av våra prestationer som räknas. Endast om vi förstår dessa samband kan vi förstå varför våra barn och ungdomar inte klarar av att misslyckas och pressar sig själva till det yttersta för att vara duktiga. Att förlora innebär att man tappar hela sig själv och landar i känslan av att vara utan värde – värdelös helt enkelt. Och om jag känner mig värdelös, vad är livet egentligen värt då?

Situationen är så alarmerande som den kan bli och vi måste börja agera omedelbart och se det som allas vuxnas ansvar att bidra till att vända denna trend. Samhället kan och bör stötta med professionell hjälp och stöd i form av psykologer, fokus i skola och i andra strukturer men det är i hemmet som vi kan göra en verklig skillnad. Vad väljer du att göra för de ungdomar som finns i din närhet?

0

Barn äter mer medicin

I Metro och i SvD kunde vi i förra veckan läsa om den förfärande ökningen av medicinering av barn. Symptomen som föranleder medicinering handlar om att barnen är ledsna, har svårt att sova och att koncentrera sig i skolan. Barn i åldrarna 0-17 år som äter sömnmedel, ADHD-preparat, antidepressiva och lugnande mediciner har ökat från 26.000 barn och ungdomar år 2006, till 50.000 under 2012. Man undrar hur länge ska detta fortgå innan vi får en djupare och bredare debatt i vårt samhälle om orsakerna till att barnen mår så dåligt? Alla barn är offer för omständigheter som föräldrar, andra vuxna, skolan och samhället definierar. De kan inte välja eller välja bort situationer och sammanhang som de inte mår bra av. De måste förhålla sig till dem på ett eller annat sätt och många gånger är deras psykiska symptom signaler som omgivningen borde reagera på och åtgärda istället för att medicinera bort.

Livet i västvärlden är komplext och det finns så klart många orsaker till att vi inte mår bra. Kombinationen av arv och miljö kan förklara de flesta orsaker till ohälsa och det är sällan vi kan konstatera att problem med hälsa uteslutande beror på miljön eller helt och hållet på våra gener. Det vi glömmer bort i diagnostiseringshysterin av barn med bokstavsdiagnoser är att de gener man anser orsakar dessa psykosociala problem idag har funnits bland människor i alla tider. Vad är det som gör att dessa symptom idag gör det omöjligt att leva väl i vårt samhälle utan diagnos och medicinering?
För några dagar sedan skrev jag om misären i Havana där jag delade med mig av mitt intryck att barnen trots allt verkar må bra psykiskt och känna glädje i tillvaron, vilket de uttrycker i den obekymrade och kreativa leken. I vårt samhälle har vi ingen misär att tala om vad gäller det materiella och ändå är det så oerhört många barn som uppenbarligen uttrycker att det liv vi erbjuder dem inte är ett liv som de mår bra av. Vems ansvar är det att vakna upp och försöka göra något åt detta?

Häromdagen diskuterade jag barnens villkor med en god vän till mig som just har öppnat ett härbärge för utsatta kvinnor och barn i sitt hemland Cameroun i Afrika. Han beskrev hur barnen där blir till utan att föräldrarna längtar efter barn, hur de systematiskt får den sämsta maten och får slita och släpa i tidig ålder för att familjen ska få mat på bordet. På kvällen får de ofta stryk av vuxna för någon frustration som de saknar skuld i. När man tar del av dessa berättelser är det klart att Sverige och västvärlden framstår som rena paradiset för barnen. I många avseenden är det så klart också sant att vi har det väldigt bra och att barnen i Sverige kanske på många sätt är de mest välmående barnen med de största möjligheterna att göra det mesta och det bästa av sitt liv än vad barn har någon annanstans i världen. Trots detta behöver vi ta bort skygglapparna och ta in att våra barn ändå uttrycker att de inte mår bra psykiskt. Vad är det i våra familjestrukturer, i skolan och i kulturen som barnen gör barnen ledsna och deprimerade och som de uttrycker med dessa symptom? Det finns självfallet inte några generella svar på detta men det borde vara en rättighet i ett land som Sverige givet de resurser och möjligheter som vi har, att de vuxna tar sitt ansvar och försöker se varje barn utifrån dess unika situation. Vad är det just för ”Pelle”eller ”Stina” som gör att hon eller han mår dåligt? Vad behöver jag som förälder göra för att tillmötesgå dessa behov? Svaren är sällan komplicerade i betydelsen att det handlar om stora och kostsamma saker. Ofta handlar det om de mest grundläggande behoven i människans liv av att få känns sig sedd och få uppleva sig älskad och viktig av sina närmaste.  Så enkelt och så svårt att få till i en värld där vi tappat fotfästet i vad det är som verkligen betyder något i livet.

 

2

”Det finns en status i att skada sig själv”

På DN Insidan (14/11) pågår för närvarande en intressant artikelserie som belyser självskadebeteende hos ungdomar. I en nyligen genomförd undersökning bland 1000 ungdomar i årskurs 7 och 8, framgår att 45 procent av flickorna och 38 procent av pojkarna har skadat sig själva vid minst ett tillfälle. Essensen av artikeln är att självskadebeteende har ökat väldigt mycket i samhället, men att vi samtidigt har att göra med en trend bland ungdomar där det anses coolt att skada sig själv genom att exempelvis skära sig på armar och ben. Det betyder dels att vi behöver betrakta detta destruktiva beteende med andra glasögon än de vi haft hittills, där självskadebeteende uppfattats som uttryck för psykisk störning såsom borderlineproblematik eller annan allvarligare psykisk problematik, dels att vi samtidigt måste ta problemet på allvar eftersom det för många handlar om ett rop på hjälp för att få de vuxna i omgivningen att reagera.

Ungdomsåren är en känslig och sårbar tid för många, och det är viktigt att vi som vuxna och föräldrar orkar och förmår vara närvarande och delaktiga i barnens liv. I en ålder då det är vanligt att de istället lämnas lite vind för våg och många har väldigt lite tid och engagemang i hur de egentligen mår och har det. Det finns en fara i att självskadebeteende normaliseras och uppfattas som vår tids nya ”tonårssjuka” och att det bland ungdomar uppfattats som coolt, att det är en status i att skada sig själv som visar att man vågar utmana sig själv. Att följa trender och att vara en i gänget är ett stort behov för ungdomar i sökandet efter en identitet och en självkänsla, vilket gör att man ofta är väldigt lättpåverkad och beredd att gå över vissa gränser för att bli sedd och bekräftad av andra. Det är naturligtvis av stor betydelse att vi inte misstolkar dessa beteenden och uppfattar dem som uttryck för psykisk störning när det handlar om normalfungerande ungdomar, men samtidigt behöver vi ta oss en djupare fundering på vad detta fenomen är ett uttryck för?

Svaret finner vi i Hjalmar Söderbergs berömda dikt ur Doktor Glas:
”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

 

0

Spelberoende – vems är ansvaret?

De senaste dagarnas debatt kring ungdomars spelberoende är välkommen. Allt fler barn, ungdomar och även vuxna fastnar i timmar varje dag framför datorn eller djupt nedsjunkna i mobiltelefonen.

Jag har känt mig bekymrad över denna utveckling i flera år då jag sett hur besattheten av spelet avskärmat redan små barn från leken med andra, hur ensamheten i relationen brett ut sig då partnern sitter med sitt spel istället för att umgås med sin flick- eller pojkvän e.t.c. Precis som med annan form av missbruk sker det en successiv tillvänjning och en konsumtionsökning som till slut spårar ur och leder till att man fastnar och inte vet hur man ska ta sig ur. Det utmanande med dataspelsberoende är att det vänder sig redan till små barn som inte har någon chans att värja sig, speciellt inte eftersom det ofta är föräldrarna som ger spelen i gåva till sina barn och alla kompisar är upptagna med motsvarande ersättning för lek och samspel.

Spelbeteendet har förändrats drastiskt sen ”Fia med Knuff’s” lansering på 1800-talet.

Konsekvenserna för denna tillvänjning över tid då dessa barn blir unga vuxna kan vi ännu inte se eftersom det är ett så pass nytt fenomen. En rimlig riskbild handlar om att förmågan till social interaktion med andra, utvecklande av empati, känsla för gränser, egna behov och andras behov och andra grundläggande mänskliga förmågor för att kunna fungera i familjekonstellationer, på arbetsplatser och i samhället, blir kraftigt nedsatt och begränsad. Det är ingen slump att barn och unga med autistiska symptom, ADHD och liknande är särskilt benägna att hamna i denna form av missbruk. Att försvinna in i spelens värld och att göra den till sin verklighet är ett skydd mot komplexiteten i det verkliga livet. Dessa barn behöver träna och arbeta extra med det sociala samspelet och umgänget med andra, missbruket leder dem i motsatt riktning. Frågan om ansvar blir självklart central och alla värjer sig.

Speltillverkarna gör rekordvinster och ju fler som utvecklar beroende av detta slag, desto högre lönsamhet och medel att utveckla spelen ännu mer. Deras åsikt går ut på att de är fria från ansvar och att det är upp till varje människa att göra ett eget val och att ta ansvar för sin situation. Om det finns problem så fanns de redan innan spelen kom in i bilden och bör därför hanteras utan koppling till detta fenomen. Föräldrar, lärare och andra vuxna upplever å sin sida en maktlöshet eftersom alla barnens kompisar har spel och då kan inte det egna barnet avvika från denna självklara norm. Det är också skönt att ibland få lite egen tid och möjlighet att hinna med sina egna projekt medan barnet är upptaget av sin egen värld.

Min personliga och professionella åsikt är att detta beroende stimuleras av andra problem i samhället och i människors liv som handlar om mål och mening och att det är vuxna som måste lära barnen att dra gränser precis som man behöver lära sig gränser i förhållande till alkohol men även antal aktiviteter och andra livsstilsrelaterade frågor. Det finns självklart dimensioner av lärande som sker via dataspel som kan vara värdefulla och tillföra något gott men det står utom alla tvivel att det har gått för långt och att behovet av en gränsdragning är akut! För dig som har barn eller ungdomar omkring dig som du har ansvar för och/eller som själv känner igen dig i denna bild är det nödvändigt att hitta rimliga gränser. Som med all form av missbruk som man vill sluta med eller begränsa kommer detta dock inte att gå självmant. Du kommer att få abstinens och längtan efter att få ge dig hän åt det du bestämt dig för att begränsa är i början stark – ända tills du visar hjärnan att du inte är ett offer för dina impulser. Börja redan idag, det lämpliga tillfället kommer aldrig!