0

Stress leder till felaktiga beslut

För några år sedan var Regeringen stressad över den skenande psykiska ohälsan i vårt land. Hur skulle man förklara att ett välfärdsland som Sverige med alla förutsättningar att skapa goda levnadsomständigheter för sina medborgare, hade hundratusentals människor sjukskrivna på grund av depressioner, ångest och utbrändhet!? Förutom det mänskliga lidandet hade vi även en kostnadsmassa på miljarder kronor att hantera. Lösningen då blev att de pressade ansvariga politikerna bestämde sig för att helt enkelt hindra människor från att kunna bli sjukskrivna för dessa diagnoser. Genom att ”förbjuda” läkare att sjukskriva människor på grund av psykiska problem och stress lyckades man naturligt nog att vända statistiken och få oss att tro att problemet mirakulöst nog var löst. Först i år har denna illusion spruckit då alla de som faktiskt mått dåligt eller mår dåligt på grund av psykiska orsaker, till slut inte orkar längre. Antingen måste de sjukskrivas och få behandling, eller också blir de utslagna och hamnar utanför alla de välfärdssystem som vårt land bygger på. I detta läge har regeringen därför inget annat val än att skjuta till de nya miljarder som krävs för att hantera ohälsan. Lösningen handlar ännu så länge om att tillsätta en ny utredning via Försäkringskassan……men det kanske kommer fler konkreta åtgärder med tiden!? Ur mitt perspektiv är detta ett gott exempel på de kortsiktiga beslut som många pressade ledare fattar för att snabbt kunna visa på goda siffror och därmed slippa bli uthängda och känna sig misslyckade.

I arbetslivet kan vi se liknande processer i företag och organisationer som även om de är  lönsamma måste förbättra lönsamhet och avkastning och därför måste pressa sina medarbetare till att prestera mer än vad de mäktar med. Människor som får rätt förutsättningar att göra sitt jobb och som har ledare som ger dem Det handlar om att gå från att leva till ett överlevnadsläge där det handlar om att rädda ”skutan från att sjunka” utrymme att få ihop sitt totala liv presterar i regel bra, är lojala och friska. Vid lättare förkylningar och andra smärre  problem går de ändå till jobbet och är villiga att ställa upp extra om det krävs för att ge tillbaka en del av den flexibilitet de får av sina chefer. I tider av stress och press tenderar ledare tyvärr att glömma bort denna sunda strategi för ett gott och framgångsrikt ledarskap. Då tar reptilhjärnan lätt över och gör oss primitiva och fokuserade på att lösa uppgiften – så snabbt och effektivt som det bara går. Redan pressade medarbetare får ännu högre arbetstakt och fler projekt att lösa, all flexibilitet för att hinna och klara av egna behov och familjens behov sätts åt sidan. Det handlar om att gå från att leva till ett kris- och överlevnadsläge där det handlar om att rädda ”skutan från att sjunka”. I ett kortsiktigt perspektiv lyckas man ofta med detta, i ett längre perspektiv blir det förödande konsekvenser eftersom människor inte orkar hur länge som helst och till slut klappar igenom. Kostnaden som detta orsakar på vägen i att de bästa slutar, korttidssjukfrånvaron som är så kostsam ökar och fler blir utbrända och långtidssjukskrivna, är det ingen som tänker på eller analyserar. Detta eftersom dessa kostnader tas på ett annat konto och för att man inte ser sammanhanget. Alla människor vet att vi i kriser och svåra tider har ett ökat behov av socialt stöd och att sluta upp i leden. Det märkliga är att arbetslivets principer handlar om motsatsen; vid omorganisationer, förändringsprocesser och omställningar av olika slag som rör runt och skapar oro och känslomässiga reaktioner hos medarbetarna lyser cheferna ofta med sin frånvaro. Då är de upptagna med strategimöten…..När är tiden mogen för ledare att kliva fram och visa på en annan väg?

0

Sjukskrivningarna ökar lavinartat.

Under föregående vecka rapporterade media om att sjukskrivningarna ökar markant i vårt land igen. Kostnaderna för sjukskrivningarna förväntas öka med 1 miljard under 2013 och 2014 med 2.8 miljarder enligt Jan Larsson, prognosansvarig på Försäkringskassan. Bakom ökningen ligger föga förvånande stressrelaterad ohälsa och psykisk ohälsa som kräver längre sjukskrivning.

Som jag har skrivit om i många olika inlägg och belyst från olika infallsvinklar, är det logiskt att vi har skenande sjukskrivningar återigen efter att under ett par år ha sett en nedåtgående trend. Den psykiska ohälsan och stressen som orsakade att tusentals människor drabbades av utbrändhet kring milleniumskiftet, försökte man komma åt genom strängare regler för sjukskrivning Dagens samhälle bidrar till att hela välfärdskonceptet faller ihop som ett korthus.och via antidepressiv och ångestdämpande medicinering som dövade symptomen. Någon analys av de bakomliggande orsakerna eller ett ödmjukt lyssnande på de drabbade från politikers, arbetsgivares och andra beslutsfattares sida, fanns inte på kartan. Detta kortsiktiga tänk gjorde att vi under några kunde se att människor förmådde arbeta och försvann ur sjukskrivningsstatistiken. Att det nu spricker och att ohälsan skenar bortom all kontroll är inte alls förvånande utan tvärtom väldigt logiskt.

Det går inte att blunda för verkligheten hur länge som helst, vid en viss tidpunkt når människan en gräns då det helt enkelt inte går att anstränga sig oavsett om man kan bli sjukskriven eller inte. Det handlar om liv och död för individen och samhället måste antingen böja sig och utvidga systemen som fångar upp de drabbade eller låta dem bli utslagna och bidra till att hela välfärdskonceptet faller ihop som ett korthus. Det senare går naturligtvis inte att försvara i ett välfärdsland som Sverige och vägen framåt handlar om att man från politiker och företagsledningsnivå måste få en förståelse för varför människor i vårt land mår så dåligt psykiskt trots att vi har det så bra på ytan….
Det är i denna avgrundslika skillnad mellan vårt inre liv och hur vi har det i det yttre livet som vi finner svaren på denna gåta som angår oss alla. Hur kan vi skapa ett hållbart liv och en hållbar hälsa i vårt land där prestation och framgång är de enda värden som räknas medan själen törstar efter mening och ett värdigt liv präglat av balans.

Läs en artikel på DI på samma tema här–>

0

Var tredje barnmorska på väg bli utbränd

Var tredje barnmorska är på väg att bli utbränd, visar en färsk forskningsrapport som presenterades i DN (15/8). Det ökar riskerna för både mammor och barn. Lika stor andel överväger att sluta i yrket på grund av den höga arbetsbelastningen.

Forskningen har belagt det som många säkert känt: att en barnmorska som kan vara kontinuerligt närvarande under en och samma förlossning är en stor fördel. – Det säger sig självt att om en barnmorska har för mycket att göra ökar risken för att barnet eller den födande kvinnan ska drabbas av allvarliga komplikationer, säger Hildingsson. På vissa sjukhus försöker man kompensera detta genom att använda teknisk övervakningsutrustning.

– Men det kan lätt bli felbedömningar om man inte är inne på rummet och inte har skaffat sig en helhetsbild. Med en närvarande barnmorska minskar däremot risken för blödningar, bristningar, utdraget förlopp, sugklocka och kejsarsnitt. En annan effekt av bristen på barnmorskor är att kvinnor tvingas stanna hemma in i det sista och att de slussat runt mellan sjukhus i brist på personal. I Stockholm har situationen länge varit så men Ingegerd Hildingsson ser nu hur det sprider sig i landet.

–  Det är en konstig syn på det viktigaste tillfället i livet, säger Hildingsson som anser att en barnmorska per födande kvinna borde vara ett absolut krav. Den fråga som väcks när man tar del av dessa nedslående forskningsresultat är om en sådan torftig och ovärdig syn på barnmorskornas arbete är förenlig med ett välfärdssamhälle? I alla kulturer och i alla tider har barnafödande varit omhuldat med respekt och vördnad för det stora i detta ögonblick som innebär fara för såväl mamman som barnet. Det är självklart att den viktiga relationen mellan mamman och barnmorskan är av stort värde för kvinnans upplevelse av situationen och att barnmorskan känner att hon kan ägna sig åt det som är själva anledningen till att hon har utbildat sig till barnmorska. Att ersätta en barnmorska med teknisk övervakning är ett exempel på ett avhumaniserat samhälle där kunskapen och respekten för mänskliga behov är obefintlig. Att de stackars barnmorskorna blir utbrända är en naturlig konsekvens av att de direkt drabbas av det ovärdiga i hela situationen och dessutom måste agera på det i sitt arbete för att få det att fungera. Drivkraften för en barnmorska är självklart att ge professionellt stöd och empati till de födande kvinnorna och se till att alla barn som föds tas emot på ett värdigt sätt och välkomnas till livet. Då förutsättningarna att kunna tillhandahålla en sådan livsbefrämjande miljö inte längre finns, tappar arbetet sitt mål och sin mening. Dessa brister försöker barnmorskorna i det längsta kompensera för genom att kompromissa med sin egen tid, sina egna behov och genom att på alla sätt försöka effektivisera där det går. När de når punkten då inte detta hjälper och de inte ser någon utsikt till förbättring, slår antingen utbrändheten till med full kraft och leder till sjukskrivning och i många fall en kombination av utmattning och depression, eller också måste de sluta och omskola sig till annat yrke.

Är detta verkligen en rimlig utveckling i ett välfärdssamhälle?

Läs artikeln i DN här–>

2

Utbrändhet – en signal på att du slutat drömma?

Under alla år som jag har arbetat med människor som blivit utbrända har det blivit tydligt för mig att frågan om drömmar är väldigt central i att förstå varför de har drabbats av detta tillstånd.

Jag har kommit fram till att det finns 3 olika kategorier;
Först har vi dem som lider av prestationsbaserad självkänsla där livet i sin helhet handlar om att prestera och att visa sig duktig i alla sammanhang. I ett sådant utifrånstyrt liv finns det helt enkelt ingen plats för drömmar som ger livet mål och mening. Drömmarna som dessa människor har är status- eller prestationsorienterade men vid en viss punkt i livet ger högre lön eller en ny bil endast en kortvarig kick som själen inte kan livnära sig på. Detta är ett tillstånd som miljoner människor i västvärlden befinner sig i just nu, särskilt ”lyckade” och framgångsrika personer i 30-45-årsåldern där utbrändheten egentligen handlar om en existentiell kris som uttrycker att livet måste levas och inte bara presteras.

Kategori två består av människor som har haft stora och rika drömmar om hur livet skulle gestalta sig men olika omständigheter i livet har gjort att de inte har gått att förverkliga. I dessa fall handlar det mer om en successiv nedbrytning av saker i livet som betyder mycket för dem och som de på ett eller annat sätt förlorat. Temat här är sorg och ett behov av att få sörja det som de har förlorat för att kunna börja drömma på nytt. På engelska benämns denna form av utbrändhet ofta som wornout. Om livet gav utrymme för att bearbeta och ta hand om sorg och förslut skulle dessa människor inte behöva bli utbrända, men i betungande situationer kan det bli ohållbart att upprätthålla arbete, ansvar och krav under en viss period. Utbrändhetens budskap i dessa fall handlar om att man behöver få stiga åt sidan ett tag, gå in i sig själv och ta hand om själens sår innan det går att hitta nya drömmar. I kulturer där utbrändhet inte existerar hjälper människor varandra att hantera livets normala processer och stöttar och avlastar dem som drabbas av sorg och förlust så att de kan läka ihop.

Kategori 3 slutligen handlar om människor, framförallt yngre 18-30 år vars drömmar om livet och tillvaron inte går ihop med samhällets och arbetslivets strukturer. Här blir det en värderingskrock som skjuter hål på drömmar och föreställningar om hur livet bör levas för att vara meningsfullt. Denna form av utbrändhet präglas ofta av väldigt stark ångest, det råder ett krig på insidan och hela ens väsen revolterar mot att behöva överge det som det strävar efter. Det kan handla om att värdera frihet och att få vara sig själv i ett arbetsliv som ställer krav på ramar och strukturer som man känner sig fångad och låst av. Eller föreställningen om hur man vill vara som mamma och förälder samtidigt som man har ett jobb som kräver allt fokus och som tar all den energi man har. Till denna kategori hör även många i den offentliga sektorn; lärare, poliser, sjukvårdspersonal vars drömmar handlar om att hjälpa, vara till eller förmedla saker till andra. I deras arbetsmiljö har utrymmet för dessa värderingar och drivkrafter krympt och övergått till att handla om ekonomisk lönsamhet och effektivitet, värden som de är främmade för om de kräver att de måste göra avkall på det som ger deras tillvaro mål och mening. Även för denna kategori av människor handlar det om en existentiell kris som signalerar att livet som det levs eller upplevs inte är meningsfullt. Drömmarna har gått i kras och man ser ingen väg ut eftersom man inte upplever sig kunna ändra på strukturerna. Oavsett vägen in i utbrändhet handlar det om att du inte har några drömmar, att du har förlorat dem eller att de är i konflikt med din omgivande miljö. Ännu är det dock sällan någon som frågar den utbrände om hans eller hennes drömmar. Rådet är istället att ta tabletter och att döva symptomen på att själen har en längtan.

0

”Filosofiska samtal behövs i skolan”

I DN (Insidan 28/5) kan vi läsa om eldsjälen Liza Haglund som håller filosofikurser för barn på Södra teatern i Stockholm. Glädjande nog har nu flera skolor runt om i landet tagit efter konceptet som går ut på att stimulera dialog och gemensam reflektion med barn kring existentiella frågor. En vanlig orsak till att ungdomar och unga vuxna går i väggen idag och plågas av depressioner, ångestbesvär och utbrändhet är att de saknar verktyg i sig själva för att kunna handskas med existentiella dilemman som vi alla måste förhålla oss till. Vad är meningen med livet? Vad är meningsfullt att satsa på? Hur ska jag hantera balansen mellan ansvaret för mig själv och ansvaret för andra? Hur förhåller jag mig till döden, såväl min egen dödlighet som förlust av närstående? Tidigare reglerade religionen dessa frågor och gav ett ramverk till livet som gjorde det möjligt att navigera utifrån en kompass som alla fick del av som en naturlig del av sin uppfostran. Detta ramverk städades ut med Folkhemmets framväxt i vårt samhälle, vilket förde med sig ståndpunkten att bara vi är fria att arbeta, är oberoende av andra människor och att vi har det rent och snyggt omkring oss så har vi per automatik en meningsfull tillvaro. För de generationer som vuxit upp med fattigdom och svält var det säkert himmelriket att leva i Folkhemmets filosofi och dess ideal var i hög utsträckning meningsbärande för den stora massan. För oss som lever efter Folkhemmets era har dock ett stort tomrum uppstått som handlar om att vi saknar en övergripande meningsbärande struktur i samhället som förenar oss och som tjänar som guide och kompass i tillvaron.
Nu, i vårt individualiserade samhälle, är det istället upp till oss själva att finna våra svar och att förhålla oss till oss själva och vårt liv som vi finner rätt och riktigt. Denna frihet är önskvärd och hänger ihop med den utveckling som tidigare generationer har kämpat för att ge i arv genom blod, svett och tårar, men vi saknar förutsättningar att axla det egna ansvaret för livets utformning på grund av avsaknad av livskunskap. Vårt samhälle förmedlar fortfarande allt vi behöver lära oss på en praktisk nivå för att kunna arbeta och vara självständiga och självförsörjande och vi har också stort fokus på hur våra boenden, trädgårdar och kroppar bör se ut enligt uttalade och underförstådda ideal och normer. Vad vi behöver på ett inre plan för att hantera stress, frågor om mening och andra existentiella frågor är vi däremot väldigt svältfödda på. Filosofi för barn är därför något som direkt svarar på det utbredda behovet att rusta kommande generationer för att bättre kunna hantera livet och att få verktygen som krävs för att kunna navigera rätt och leva väl i det framtida samhället som bygger på frihet och möjligheter om man kan handskas med det – eller depression, ångest och utbrändhet om man är utan verktygslåda.

0

”Stockholm måste bli bättre på kvälls- och nattdagis”

Häromdagen blev jag bestört då jag på DN’s förstasida (7/5) såg artikeln om svenska ungdomars psykiska tillstånd, vilket jag skrev om i mitt förra inlägg. Dagen därpå blev jag rent ut sagt chockerad då jag på DN Debatt (8/5), läste om S-kvinnornas krav på att Stockholm måste öppna kvälls- och nattdagis för att möjliggöra för Stockholmsföräldrar att jobba på kvällar, nätter och helger! Att det helt saknas insikt i att den skenande psykiska ohälsan bland barn och ungdomar i vårt samhälle har ett starkt samband med föräldrarnas och de vuxnas brist på närvaro till förmån för prestation och karriärutveckling, tycker jag är häpnadsväckande. Medan våra välartade och prestationsdrivna barn och ungdomar via sina psykiska symptom skriker efter att få känna sig viktiga och betydelsefulla för sina föräldrar och andra närstående (vilket kräver såväl fysisk som psykisk närvaro) uppmanar ett av landets största politiska partier att Stockholm ytterligare ska uppmuntra föräldrarna att lämna bort sina barn i ännu högre utsträckning än vad som sker redan idag!

I debattartikeln kan vi bland annat läsa följande motivering: ”I Stockholm är bristerna i barnomsorgen påtagliga. Arbetskraften förväntas vara tillgänglig dygnet runt. Många flyttar hit för jobben, har inga släktingar nära, pendlar långa avstånd och arbetar oregelbundet……Botkyrka och Södertälje är exempel på två kommuner som sett förtjänsterna med barnomsorg på obekväma tider och idag erbjuder dygnet runt platser till barn med föräldrar som måste arbeta kvällar, nätter eller helger. Såväl kommunerna som föräldrarna, och inte minst barnen, tjänar på en trygg barnomsorg, och att alla kan jobba och bidra till välfärden.

Det kan inte bli tydligare att den socialdemokratiska strävan att få Sverige på fötter under 1900-talet, vilket krävde att arbete och bidragandet till välfärden blev livets mening och grunden för Folkhemmet, fortfarande är den uppmaning som Socialdemokratin vill rikta till svenska folket. Varför ska man skaffa barn om man inte har tid eller vilja att tillbringa tid med dem? Hur kan det komma sig att företrädare för politiska partier som har makt att påverka strukturerna och värderingarna i vårt samhälle helt saknar insikt i den gedigna forskning kring barns behov som finns att tillgå idag? Kan vi i ärlighetens namn överhuvudtaget tala om att vi lever i ett välfärdssamhälle när en av tio ungdomar uppfattar livet som meningslöst och när unga mammor i 30-årsåldern utgör den främsta orsaken till sjukskrivning som följd av att konflikten mellan samhällets och arbetslivets krav på prestation och karriär går helt emot deras eget värdesystem?

Mammor och pappor har ett biologiskt förankrat behov av att kunna värna om sina barns behov, vilket kräver närvaro och fokus och som inte kan läggas ut på entreprenad till barnomsorgen oavsett hur välfungerande denna än må vara. Det är i min mening skandalöst att vi lever i en demokrati där såväl vuxna som barn lider och har en kraftigt försämrad livskvalitet som en naturlig följd av att samhällets och arbetslivets strukturer är oförenliga med det som skapar en grundläggande känsla av mening i livet. Detta samtidigt som politiker satta att företräda samhället, istället för att ta ansvar och göra sitt jobb för folkets bästa, spär på problemet genom att uppmana människor till ett ännu starkare fokus på arbete och välfärd på bekostnad av de egna barnens välmående. Alla föräldrar som har barn som lider av psykisk ohälsa liksom alla vuxna som har gått in i väggen och blivit utbrända, önskar att de hade förmått stanna upp tidigare och att arbete, karriär och materiell standard helt saknar betydelse i livet om den egna eller barnens hälsa äventyras.

0

Rätten att få vara deprimerad!

Nyligen var jag på en middag i Paris hos goda vänner där jag träffade en kvinnlig psykiatriker som berättade hur hon dagligen måste gå emot sina läkarkollegor och ”slåss” för att låta de fysiskt sjuka patienter som drabbades av depression som en reaktion på sin sjukdom och de begränsningar av livet som denna medförde, få vara deprimerade och bli tagna på allvar i sin upplevelse av att livet just där och då kändes meningslöst och tufft. Hennes ståndpunkt var att patienterna behövde få prata, uppleva att någon lyssnade och tog deras upplevelser på allvar utan att försöka stoppa undan eller hindra dem från att möta och bearbeta adekvata känslor på den situation de hamnat i. Hur ska de kunna komma vidare och hitta ett nytt förhållningssätt till tillvaron som fysiskt begränsade efter en stroke eller annan kronisk och/eller livshotande sjukdom om de inte tillåts känna det de naturligt känner, utan medicineras bort från sitt eget känsloliv och från kontakten med de djupare skikten i sin själ?Vad är livet värt om vi gör våld på våra djupaste värderingar och drivkrafter? Detta är själva grunden för mitt eget arbetsliv som jag och mina kollegor gör för att hjälpa människor att hantera kriser och förändringsprocesser av olika slag. I det medikaliserade samhället där vi lärt oss att till varje pris bota det onda och att undvika smärta och lidande saknas det kunskap och respekt för att depressionen har ett budskap och fyller en funktion som vi kan missa om vi enbart dövar oss med hjälp av mediciner.

Patricia Martel, läkare och författare till boken ”Burn Out” (Atlantica 2010) har skrivit om sina erfarenheter av detta i egenskap av läkarstuderande.  Under sitt nionde och sista år på läkarutbildningen arbetade Patricia Martel 80-90 timmar per vecka på en canceravdelning, på kvällarna vakade hon över svårt sjuka patienter som hon ofta aldrig hade träffat förut och som ibland avled under natten. Hon beskriver atmosfären på sjukhuset som oerhört tung och anonym. På dagtid handlade livet som läkare om att göra ”bra siffror”, men patienterna hade behov av att få prata, om närvaro, av tid. Klyftan mellan de värderingar som Patricia ville basera sitt arbete som läkare på och de krav som hon var satt att uppfylla, gick inte ihop. En dag bröt hon ihop och drabbades av en svår depression och konstaterade att hon var utbränd. Under sin rehabilitering och återgång till liv och arbete blev hon intresserad av att reflektera över och så småningom skriva en bok som handlar om hur det kan komma sig att den idealism och entusiasm som präglar läkarstudierna och som avspeglar de medicinstuderandes drivkrafter, mot slutet av utbildningen har övergått i cynism för de allra flesta? I sin analys och som svar på denna fråga lyfter hon fram dels de samhällelliga och ekonomiska styrsystemen som allt oftare är oförenliga med läkarnas drivkrafter att vilja tillmötesgå patienternas behov av vård, samt det egna ansvaret att se att man inte kan låta sig styras av kravet att i alla lägen rädda en patient. Man är där för att hjälpa och underlätta och ibland får man nöja sig med det. För egen del säger hon, i likhet med många andra som drabbats och som tagit sig igenom en utbrändhet, att hon i efterhand är tacksam över denna erfarenhet. Den funktion som hennes depression medfört är att hon fått en klarsyn över centrala frågeställningar som berör såväl henne själv som många andra i liknande situation, vilket gjort henne till en bättre läkare och en insiktsfull författare i ämnet. Hon konstaterar att utbrändhet är en positiv respons på en process av avhumanisering. Vad är livet värt om vi gör våld på våra djupaste värderingar och drivkrafter?