0

”Vilket samhälle skapas när 70 procent av alla nionde-klassare inte klarar kunskapsmålen?”

I DN’s Söndagskrönika (26/5)gör Peter Wolodarski en lysande och träffsäker analys av de grundläggande problemen i vårt samhälle som förklarar upploppen i Stockholms förorter. Han har tittat på skolresultaten för niondeklassare i de mest drabbade områdena; Hjulsta, Rinkeby, Rågsved och Kista och lyfter fram  skrämmande siffror som visar att i ovan nämnda områden är det endast 29%, 38%, 32% samt 43% som är godkända i grundskolan. Detta ska jämföras med 97% i Adolf Fredriks skola, Enskedeskola 92% och motsvarande siffror för niondeklassare i mindre invandrartäta områden. Det finns självklart flera olika faktorer som förklarar dessa olika världar, helt klart är dock att det självklart är betydligt svårare att klara kunskapsmålen om en hög andel av barnen inte ens kan svenska när de sätter sig i skolbänken.
Wolodarski’s analys landar i relevanta frågeställningar som leder oss till några av svaren till vad som driver unga vuxna att ta till våld och vandalism. ”Vilket samhälle skapas när 70% av alla niondeklassare inte klarar kunskapsmålen? Hur många går vidare till gymnasiet? Hur många driver omkring i brist på mening och sammanhang?” I artikeln refereras till utbildningsminister Jan Björklund som säger ”Klassresan börjar i klassrummet”. Det är i den öppna och allmänna skolan som ett samhälle har möjlighet att begränsa orättvisor och att ge alla människor lika förutsättningar att forma sitt liv. Sveriges resa från fattigt bondesamhälle till en av världens rikaste välfärdsstater hänger nära samman med rätten till fri utbildning för alla, men i flera av Stockholms förorter har skolan fundamentalt misslyckats med att upprätthålla denna viktiga tradition. Konsekvenserna av detta är inte bara arbetslöshet bland unga vuxna, utan även kriminalitet och utbredd psykisk ohälsa som blir svår att bryta. Jag tror att detta sätter fingret både på problemet men innefattar samtidigt fröet till en lösning.

Det är ingen slump att många lärare också lider av depressioner, ångest och utbrändhet. De har ofta en helt omöjlig uppgift att lösa, ett jättestort ansvar med klart bristande förutsättningar. Hur ska barn kunna lära sig saker i skolan när föräldrarna är traumatiserade, isolerade och oförmögna att erbjuda barnen trygga omständigheter hemma som gör att de får en chans att fokusera på skolarbetet? Den enorma invandring som har skett i Sverige under de senaste årtiondena har i grunden förändrat vårt samhälle och berikat oss med en mångfald som ger en ökad komplexitet i alla led. I takt med att denna komplexitet har ökat har dock samhällets insatser för att arbeta proaktivt gått i helt annan riktning. Skolpsykologer och skolsköterskor har rationaliserats bort i många skolor, lärarna har fått större och större klasser att hantera och stödet till föräldrar som lider av psykisk ohälsa har ofta begränsas till medicinering med recept som hämtas ut på Apoteket istället för att satsa på kvalificerat stöd och hjälp att hantera känslor och integrationsproblem. Om vi hade politiker som tänkte långsiktigt och hade kunskap om mänskliga behov och drivkrafter skulle vi ha kunnat investera många miljarder i proaktiva stödinsatser för invandrande familjer och barn, inte minst inom ramen för skolan, för att motverka de förödande konsekvenser som vi nu har att hantera och som kostar oss flerfaldigt många miljarder mer jämfört med om vi hade försökt förebygga problemen istället för att vänta, blunda och hoppas att allt på något mirakulöst sätt ska lösa sig, och agera först när skadan redan har inträffat. Det är oerhört viktigt att inte skuldbelägga lärarna i detta eftersom de som sagt har en helt övermäktig uppgift i många fall. Det går inte heller att lägga skulden enbart på de invandrade familjernas oförmåga att stötta barnen i skolarbetet och i uppfostran till goda samhällsmedborgare. Detta är ett samhällsansvar som måste ge förutsättningar till skolan och till familjerna så att de i sin tur kan axla sitt ansvar och vända denna destruktiva utveckling. Jag är säker på att man kan göra väldigt mycket som skulle kunna vända utvecklingen, frågan är om viljan, insikten och kunskapen finns på samhällsnivå för att ta sådana initiativ?

0

Da Vinci-Koden, Änglar & Demoner, Inferno….

Ett av de största problemen i världen idag är att vi har förlorat den övergripande berättelsen om vad livet handlar om som varit en självklarhet för alla människor fram till industrialismen och framväxten av vad vi kallar det moderna samhället. Tron på att vi med hjälp av tekniken och naturvetenskapen kunde bestämma över livet gjorde att vi kastade ut barnet med badvattnet. Religion, filosofi, historia och den samlade livsvisdomen som utgjorde kittet i människors uppfattning om världen och livet blev omodernt. Det är intellektet och det rationella tänkandet som har styrt och fortfarande styr världen idag, vilket har medfört en tidigare aldrig skådad effektivisering och förbättring av människors materiella livsbetingelser. Fram till 1980-talet var det ingen som vurmade för antikviteter eller vintage och det var på modet att gå ur kyrkan och definiera sig som ateist. En modern människa i tiden. De senaste 30 åren har däremot inneburit ett kollektivt uppvaknande som accelererat år från år och som nu har nått sin höjdpunkt. Människan inser att det helt enkelt inte går att leva i en värld och i ett samhälle utan förankring i en sammanhängande berättelse om vem vi är, varför vi går på den här jorden och vad livet egentligen går ut på.
Det spelar ingen roll hur bekvämt vi har det i våra moderna, stilfulla bostäder, hur framgångsrika vi är i karriären eller hur mycket pengar vi lyckas samla på hög om vi inte är förankrade i att livet har en mening och att det liv vi lever är meningsfullt. Den psykiska ohälsan som drabbar miljoner människor i form av depressioner, ångest och utbrändhet har sin grund i diskrepansen mellan det yttre och det inre. Behovet av livskunskap och att återknyta till livets andliga och psykologiska dimensioner är enorma. I detta har Dan Brown, bästsäljande amerikansk författare till bland andra Da Vinci-koden, Änglar & Demoner och Inferno lyckats ta en position som han sannerligen förtjänar. Hans böcker säljer i rekordupplagor världen över, vilket kan ses som ett fenomen som bygger på att han sätter ord på och förmedlar ett budskap som hundratals miljoner hungrar efter. En sådan framgång ger självklart näring till massiv kritik av hans litteratur, framförallt framförd av en intellektuell elit som jag misstänker har svårt att förstå det övergripande syftet med dessa böcker. Det geniala med Dan Brown är nämligen att genom att möta den moderna människan där hon är, dvs stressad, tidsbrist, intresserad av lättlästa böcker som snabbt fångar intresset genom en spännande intrig med ingredienser av kärlek fara och mord, för ha läsaren igenom en berättelse som har helt andra och djupare dimensioner. Dan Browns böcker förmedlar den urgamla andliga visdom och livskunskap som vi har förlorat och återför oss till den övergripande berättelsen om livets mening via de verktyg som konsten, religionen, myter och berättelser i alla tider har förmedlat. Få människor idag har kunskap om historia, religion, konstvetenskap eller arkitektur på en nivå som gör det möjligt att tolka alla de symboler och tecken som binder ihop berättelsen om livets mening som finns överallt omkring oss. Dan Brown avtäcker detta symboliska språk för den oinvigde och ger därmed nycklar till varje människas egna sökande efter sin egen tolkning av berättelsen om livet som vi alla behöver vara förankrade i för att finna mål och mening i tillvaron. Ett samhälle utan kultur är ett fattigt samhälle, men värdet av kulturen, musiken, konsten, litteraturen, värdesätts inte i det rationella samhället. Idag vet vi med hjälp av naturvetenskapen att kultur och hälsa hänger ihop och att människan behöver ta del av kulturen för att motverka depressioner t.ex. För alla som söker efter den djupare mening är det tryggt att veta att allt vi behöver veta redan finns där ute för oss alla att ta del av när vi så önskar. Dan Browns böcker kan vara en god start på en sådan resa….

1

Lagen om dharma, eller livets syfte

Den sjunde och sista livsprincipen handlar om att alla har ett syfte i livet, en unik gåva eller speciell talang att dela med sig av till andra. När vi kombinerar denna unika talang med att ge till andra uppstår en känsla av mening inom oss som är det slutliga målet av alla mål. Dharma är ett ord på sanskrit som betyder ”syfte i livet” och begreppet omfattar tre komponenter. Den första komponenten lär oss att var och en av oss är här för att upptäcka vårt sanna själv som är andligt. Efter att ha mött och arbetat med människor från jordens alla hörn som sökt mening och lycka i livet kan jag konstatera att vi alla, djupt i vårt inre, har svaret på vem vi egentligen är, bortom den yttre påverkan som format vårt liv. Jag anser att hela västvärlden just nu står inför denna avgörande fråga som är den första etappen som mänskligheten måste ta sig igenom för att kunna kliva in i den nya, andliga tidsålder som vi står på tröskeln till idag. Depressioner, ångest och utbrändhet är alla symptom på att vi har tappat bort vem vi är, att livet vi lever är torftigt och saknar mening i andlig bemärkelse. Sökandet efter svar som blivit en kollektiv rörelse är själva livskraften inom oss som söker lösningar och helande.

Den andra komponenten i lagen om dharma handlar om att uttrycka våra unika talanger. När du utför just den unika saken förlorar du begrepp om tiden. När du ger uttryck för den unika talang du har kommer det att leda dig till ett tidlöst medvetande. Det är ingen slump att många av de människor som jag har arbetat med under åren, som sökt och funnit sig själva och blivit klarare över vem de är, har brutit upp från sina yrken och sökt nya vägar i livet som byggt på att få ägna sig åt sina talanger. I detta spelar status och karriär i yttre bemärkelse ingen roll. Drivkraften är förankrad i en djupare dimension som bygger på känslan av mening. Alla känner vi igen människor som ägnar sig åt sin unika talang när vi möter dem, i taxichauffören som genom sitt bemötande får en grå dag att te sig ljusare, i läraren som förmår inspirera sina elever till att törsta efter mer kunskap och sitta trollbundna under lektionerna, eller i chefen som får sina medarbetare att blomma och att uträtta storverk även i svåra tider.

Den tredje komponenten är att tjäna mänskligheten, att tjäna dina medmänniskor och ställa dig själv frågan; hur kan jag hjälpa till? När du kombinerar förmågan att uttrycka din unika talang med att tjäna mänskligheten då drar du full nytta av lagen om dharma och kommer att få uppleva lycka och överflöd i ditt liv. Detta förhållningssätt skiljer sig markant från frågan ”Vad kan jag tjäna på det?” som dominerar de flesta människors medvetande idag på jakten efter lycka och drömmars uppfyllelse. Denna tredje dimension av lagen om dharma är den som ställer oss inför det svåraste provet av alla; att överge vårt ego till förmån för att ödmjukt se oss själva som tjänare för livet självt under vår tid på jorden. Det kapitalistiska samhället lär oss att agera för att tjäna så mycket som möjligt och saknar förankring i den andliga dimensionen av frågan om hur vi kan nyttja vår kunskap, vår talang och vår person för livet och för andra människor. Alla stora personligheter genom världshistorien har varit förankrade i lagen om dharma och det är därför de blivit framgångsrika under sin livstid och legender även århundraden efter sin död. Deras ekonomiska framgång har varit en konsekvens av deras agerande och handlade och inte ett mål i sig självt. Ändå har vi så svårt att våga lita på att livet kommer att sörja för oss på detta sätt om vi överger vårt ego. Oavsett vad du gör kan du välja detta förhållningssätt och se vad som händer om du möter dina kunder utifrån den ödmjuka frågan om vad du kan göra för dem eller om du är upptagen av tanken på hur du bör agera för att tjäna så mycket som möjligt på dem. Såväl din egen som kundernas känsla när ni skiljs åt kommer vara väsensskild.

2

Lagen om oberoende

Livets sjätte andliga lag handlar om att vara oberoende.

För att uppnå någonting i den fysiska världen måste du släppa ditt beroendeförhållande till det. Det betyder inte att du ska ge upp din avsikt att skaffa det du önskar. Du ger inte upp avsikten och du slutar inte önska. Du släpper däremot ditt beroende av resultatet. Beroende grundar sig på rädsla och osäkerhet och behovet av säkerhet kommer av att man inte känner sig själv på djupet och har tillit till sig själv. Källan till välstånd, överflöd eller annan form av framgång är Självet, den andliga dimensionen av människans väsen. Allting annat är symboler; bilar, hus, kläder, båtar e.t.c. Symboler är förgängliga, de kommer och går. Vi kommer till den här världen utan någonting och vi kommer en dag att lämna den utan att kunna ta någonting med oss. Oberoende av symboler i form av ägodelar är därför en gemensam angelägenhet för alla människor. Vanligt är dock att vi istället låter livets mening handla om en jakt på symboler och rikedom i tron att ju mer vi äger och har desto mer lycka och tillfredsställelse kommer vi att uppnå. En del av de människor som har mest pengar i världen känner sig samtidigt mest otrygga. Det är en illusion att söka efter trygghet i det yttre livet eftersom sann känsla av trygghet endast kan finnas inom dig själv. Beroende kommer dock från ett slags fattigdomsmedvetande som styrs av rädsla för att förlora det vi har och som därmed begränsar vårt liv, medan oberoende är synonymt med välståndsmetvetande och ger skaparfrihet. När vi släpper trygghetssökandet och öppnar oss för det okända får vi uppleva livets mysterium, spänning och att med jämna mellanrum bli överraskade.

Har du däremot en fastlagd plan över hur ditt liv ska se ut, så som vi i västvärlden har skapat ”Ekorrhjulet” och blir bunden till den, utestänger du en rad möjligheter och förlorar flödet, kreativiteten och spontaniteten i livet. Många människor som har uppnått trygghet och sina materiella behov känner sig fångade i en sådan förutsägbar livsstil och längtar efter något annat, osäkert vad. En del klarar inte av tristessen de upplever utan bryter upp från framgångsrika karriärer, familjer och strukturer för att med huvudet före kasta sig ut i det okända. Andra nöjer sig med att då och då, under helgerna eller på semestern, få pröva att leva mer utifrån livets egen rytm än efter en uppstyrd plan. Lagen om oberoende hindrar inte lagen om avsikt och önskan d.v.s. att sätta upp mål och att ha ambitionen att förverkliga dem. Du har fortfarande avsikten att komma i en viss riktning men mellan punkt A och punkt B finns en rad olika möjligheter och scenarios. Du kan låta vägen visa dig vägen framåt och vara beredd att ändra riktning ibland ifall du upptäcker något som verkar bättre och mer spännande än vad du sett från början.  När du tillägnar dig ett sådant synsätt på livet får du möjlighet att se på dina problem som frön till utveckling som kan leda till något bättre. Att leva i ovisshet och att lära sig navigera i en tillvaro som är öppen och odefinierad är en stor utmaning för de flesta av oss eftersom vi har lärt oss att knyta vår identitet till vad vi gör och vilken status vi har snarare än en förankring i den vi är oavsett de yttre omständigheterna. Den nya tiden som jag ofta återkommer till här på bloggen handlar om att vi måste komma tillrätta med miljöproblemen och hotet mot folkhälsan som uttrycks i depressioner, ångest och utbrändhet världen över. Båda dessa problem angår oss alla och kan endast lösas genom att vi frigör oss från bindningar till den fysiska världen, till det materiella för att lyfta oss till en annan mer andlig nivå där vi kan hantera livets stora existentiella frågor. Att öppna oss för något nytt och ovisst kräver mod och i en värld som handlar om att skaffa sig så mycket trygghet som det bara går blir människor väldigt rädda och oförmögna att handskas med livets realitet som ibland är brutal. Jag ser att vi alla därför har en stor och viktig utmaning i att våga möta och lära oss hantera det okända – att byta förutsägbarhet mot spänning och äventyr!

0

Lyckan finns i balansen och i det goda

I det antika Grekland ansåg de stora filosoferna att ett lyckligt liv handlade om att finna balans mellan aktivitet och vila, mellan stimulans och egen tid för reflektion, samt att göra gott mot sig själv och andra. Att vara snäll helt enkelt. Utbrändhet uppstår som en antites till denna livsfilosofi, som en naturlig konsekvens av att vi låtit oss ledas in i en livsföring som bygger på obalans. Kännetecknande är överdriven aktivitet där arbetet ofta är en stor del, men även krav och förväntningar på andra områden som ingår i det privata livet. För mycket stimulans gör hjärnan trött och vi får svårt att sova och koppla av. Vi försummar de egna grundläggande behoven och kör kanske till och med över de egna värderingarna och drivkrafterna som skapar mål och mening i tillvaron. Min uppfattning är att denna form av obalans har blivit en regel snarare än ett undantag i den moderna tiden. Vi pratar mycket om vikten av balans men de flesta lever ett liv som bygger på konstant obalans. Hur kommer det sig? Kanske är det i svaret på denna irrationella fråga som vi finner lösningen på hur vi ska kunna bryta ett sådant kollektivt och destruktivt mönster. De gamla grekerna varnade oss för hybris, att tro för mycket om oss själva och vår kapacitet och därmed riskera att hamna i obalans och olycka. Är det inte precis där vi har hamnat? I den fria tiden vi lever i idag där allt är möjligt och du är din egen lyckas smed finns det inga gränser för mycket du kan/bör prestera för att känna att du duger och få andras bekräftelse på att du är duktig. Många människor har under de senaste decennierna gjort betydande klassresor och tagit sig upp från enkla förhållanden till höga positioner i arbetslivet och i samhället. Lönerna och ersättningarna de får för detta arbete överstiger vida deras vildaste fantasier och drömmar de hade som barn. Ändå infinner sig inte känslan av nöjdhet, mycket vill ha mer….

I USA som är rollmodellen för hur vi vill leva i Europa har vi glömt bort att den obalans i livsföring som jag skriver om här drivs av vita amerikaner som är ättlingar till de utvandrade européer som var fattiga och underlägsna och i samhällets bottenskick när de lämnade sin värld. USA’s ekonomiska framgång och utveckling hade inte kunnat åstadkommas om den inte byggt på dessa ”svaga” människors längtan och behov av revansch, att visa för sig själva och världen att de kunde bli framgångsrika, förmögna och lyckade på ett sätt som överträffade sagorna. Hybris blev till slut en accepterad och icke-hanterad kraft i det amerikanska samhället som enligt min mening är den främsta orsaken till de huvudproblem man tampas med där idag. I Sverige har vi istället pressats tillbaka av Jantelagen och haft svårt att bejaka våra styrkor och vår storhet. När denna kollektiva kraft börjat släppa greppet om oss under de senaste decennierna har vi också haft svårt att begränsa oss. Längtan efter att få känna att vi duger är starkare än allt och genom att skaffa oss allt det vi tror att vi behöver i materiella termer för att visa oss själva och omvärlden att vi är duktiga och lyckliga har vi tappat bort det viktigaste av allt: oss själva! På en kollektiv nivå är vi fångade av en prestationsbaserad självkänsla som gör att vi överpresterar på arbetet, förhåller oss till idrott och träning som om vi vore elitidrottare och låter oss styras av trender kring mode, inredning, resor, relationer, barnuppfostran m.m. m.m. på ett sätt som leder till – hybris. Moderation och måttlighet är ledorden som kan föra världens obalanserade samhällen till balans såväl gällande hälsa som till en hållbar miljö. De flesta människor kan förstå logiken i detta men viljan till förändring saknas eftersom det finns en längtan och ett behov där inne i själens djup som är starkare än något annat….Hur rår vi på denna kraft?

2

Har ditt arbete någon mening?

I det franska magasinet ”La Philosophie” pryds aprilnumrets framsida av frågan ”Votre travail a-t-il encore un sens? (Har ditt arbete fortfarande någon mening?). Denna fråga är ett eko av vad miljoner människor runt om i världen ställer sig varje dag som ett sätt att försöka förstå och förhålla sig till ett arbetsliv som för allt fler urholkats på mål och mening. I La Philosophie blir vi påminda om att arbetet för Aristoteles, Marx eller Arendt representerade ett sätt att konstruera sig själv i förhållande till världen, eller att förverkliga de gåvor man fått som människa. Utbrändhet eller burn-out som man kallar det i Frankrike är ett svar på ett arbetsliv där vi känner oss vilsna, där det saknas gränser för vad som är tillräckligt bra, där glädjen i helheten som gruppen kan prestera, bytts ut till en ständig utvärdering och bedömning på individnivå, och där vi aldrig kan känna glädjen i att se att något blir färdigt eftersom i princip alla arbeten blivit abstrakta. Vi gör ett enkelt snabbtest och ber dig reflektera en stund över följande frågor:

·      Hur många timmar arbetar du varje dag – egentligen?

·      Hur mycket pengar kommer du att ha tjänat i slutet av månaden?

·      Hur länge kommer du att ha kvar ditt nuvarande arbete?

·      För vem arbetar du?

·      Gör du ett meningsfullt arbete?

·      Varför arbetar du?

Fram till ungefär 1980 var det enkelt och självklart att besvara dessa frågor, men idag är det för de flesta inte lika tydligt. Tiden du lägger på ditt jobb är svår att utvärdera eftersom din bärbara dator och din smartphone följer dig från det du går upp på morgonen tills du lägger dig på kvällen, minsta lilla ”dötid” kan nyttjas till att läsa några mail eller ta till dig någon ny information. I många yrken är den fasta lönen endast en mindre del av din intäkt och det är de rörliga och prestationsbaserade intäkterna som gör skillnaden. Rörligheten på den globala marknaden och ständiga förändringsprocesser och omorganisationer gör att det är osäkert vilket arbete du kommer att ha om ett år. Motstridiga budskap, mål och processer gör det oklart om du ska tillfredsställa din närmsta chef, företaget i sin helhet eller kunden? I många fall handlar verkligheten dessvärre om att behöva välja eller att bli helt klämd i krav och förväntningar som är oförenliga. Om du är en bankman som arbetar med strukturerade produkter eller en programmerings analytiker, hur förklarar du för dina farföräldrar eller för dina barn vad du arbetar med? I samhällen där det finns arbetslöshetsstöd eller där din ekonomiska trygghet är säkrad på annat sätt, åtminstone för en viss tid, är det svårare att hitta ett skäl till att stanna kvar i ett arbete som du upplever som meningslöst. Inte heller för egna företagare är det lätt att finna mening som grundas på människans djupare drivkrafter om mål och mening. 1920 grundade en entreprenör ett företag och drömde om att en dag kunna ge en blomstrande verksamhet till sina barn i arv. Idag vet en entreprenör att hans/hennes företag kommer att bli uppköpt om 2-3 år eller också behöver den uppfinnas på nytt eftersom förändringstakten är så snabb. En konsekvens av dessa missförhållanden mellan våra djupare behov och det arbete som vi kan hitta att utföra är att allt fler som genomgår sin 40-årskris slutar sitt arbete och bryter upp för att bli konstnärer, bagare, vinodlare eller något annat som är mer överensstämmande med deras längtan efter mål och mening. Något liknande hade varit helt otänkbart före 1950-talet.

Jag återkommer i tankarna till vad Sigmund Freud skrev om i sin lilla bok om 1930-talets Österrike som fick titeln ”Vi vantrivs i kulturen”. I olika inlägg här på bloggen, liksom i mina böcker, har jag skrivit om att vi har skapat en värld som inte längre är förenlig med de eviga mänskliga behov och drivkrafter som vi alla delar. Symptomen på denna ”vantrivsel” i kulturen är den psykiska ohälsan och framförallt århundradets sjuka som den benämns i La Philosophie; Utbrändhet. Jag ska ägna denna första vecka i april åt att fortsätta reflektera om och skriva om detta tema och hoppas på många kommentarer och inlägg från er som läser.

0

Det är konstnärerna och de kreativa som går i täten för den nya tiden

Här på bloggen har jag skrivit flera inlägg kring den nya tiden och pekat på att den föds fram av ett behov av hållbarhet gällande såväl miljö som hälsa. Dagligen ser jag tecken på att vi håller på att genomgå detta transformerande skifte och det blir tydligt att utvecklingen drivs av ungdomar och av konstnärer som förmår snappa upp behov innan de hunnit uttalas och därmed skapa en ny trend. Denna nya globala trend tar sig uttryck på många olika sätt och man kan uppfatta att det handlar om helt skilda spår, när de i många fall är sprungna ur samma grundläggande behov och drivkrafter. Ett exempel är den pågående sommarkampanjen för H&M där modet är inspirerat av naturen, av blommor som ser helt naturliga ut, med en underliggande text som utgår från Sustainability. Denna trend har plockats upp av de kreativa hjärnor som förutspår vad som kan locka människor världen över att vilja köpa deras kläder. En till synes helt annan fråga som har bäring på ovanstående resonemang gäller den nya påven i Vatikanen – en man som till skillnad från den föregående väldigt intellektuelle Benedictus XVI är en man med örat mot marken som möter människor på ”gatan” och som vet vilka behov och frågor de är upptagna av eftersom han har mött dem i deras vardagliga liv. Hans framtoning handlar om enkelhet och närvaro – värden som den nya världen bygger på.

Påsken är en högtid som manar till eftertanke och vila. Vare sig man är religiös eller inte så finns det en viktig symbolik med påsken som känns särskilt aktuell i år. Det handlar om död, sorg, uppståndelse och glädje i en process som följer livets rytm. Kanske är det så att årets påsk handlar om att den sista sucken går ur det som upprätthållit den gamla tiden, vilket medför ett behov av att separera och få sörja de värden som gått förlorade – innan vi kan glädja oss åt det nya som föds fram och som vi kommer kunna anamma om vi närmar oss våra viktiga frågor med ett öppet sinne. Det vi lämnar bakom oss är en tid då vi fick vara obekymrade, efterkrigstidens enastående välfärd där ingen hade hört talas om varken miljöförstöring eller utbrändhet. Symptomen på en ohållbar livsstil hade inte ännu gett sig tillkänna och vi fick leva ostörda i vår lilla bubbla där allt var möjligt och framtiden tedde sig ljus på alla sätt. Den tiden är över. Istället har vi vaknat upp till en tid då vi måste lära oss att bli medvetna och att ta ansvar – för världen och för oss själva. Påskens högtid innebär i sin struktur en process som kan hjälpa alla som behöver det att göra en transformation mellan det gamla och det nya.  Tag chansen!

Glad påsk!

2

Fler friska mammor – artikel i DN 18/10.

Kvinnors sjukfrånvaro skjuter i höjden efter att de har blivit mammor.
Nu ger regeringen Försäkringskassan i uppdrag att titta på vad de dramatiska skillnaderna i sjuktalen mellan mammor och pappor beror på.


I DN (18/10) kan vi läsa en artikel som ger en god inblick i en småbarnsfamiljs vardag med två heltidsarbetande föräldrar som försöker få livspusslet att gå ihop och jag slås av hur lite som har hänt under de 10 år som förflutit sedan jag skrev min första bok ”Att få livet att gå ihop – om yngre karriärmänniskors arbets- och livsvillkor”. Då intervjuade jag kvinnor och män som befann sig just i den åldersgrupp som den aktuella studien vill studera, d.v.s. kvinnor och män mellan 30-40 år som hade småbarn och karriär att ta hand om samtidigt – en ofta omöjlig ekvation som ledde till utbrändhet och sjukskrivning för många. Min slutsats då som nu var att arbetslivets och samhällets strukturer inte var anpassade för människor som befann sig i denna livssituation och att det därför uppstod en värderingskollision för många, framförallt kvinnor, som å ena sidan förstod ansvaret och betydelsen av att vara närvarande med sina barn under småbarnsåren och å andra sidan var uppslukade av jobb och karriär med krav på fokus och närvaro som bygger på singelmänniskor som lever för jobbet och karriären.
Debatten om dessa frågor tenderar att bli oerhört rationell och fokusera på praktiska aspekter som handlar om jämställdhet, vem hämtar och lämnar, fördelas hushållsarbetet lika mellan män och kvinnor e.t.c.

I artikeln i DN får vi bl.a. läsa om hur middagsbordet dukas på morgonen och om att det är bäst att jobba heltid eftersom deltidsarbete innebär att utföra ett heltidsarbete på mindre tid och med mindre betalt. Mitt perspektiv efter att ha jobbat med dessa frågor och med människor i denna livssituation under många år, är att vi har ett felaktigt fokus. Vi skulle behöva vända på det och utgå ifrån vad ett litet barn faktiskt behöver och vad som faktiskt händer med en kvinna som under 9 månader bär ett växande barn i sin kropp, föder det fram till livet och lever (förhoppningsvis) i en symbios med sitt barn under en tid därefter. Ett barn behöver kärleksfulla och fysiskt och psykiskt närvarande föräldrar för att utveckla en känsla av trygghet, att livet är gott att leva och för att utveckla en stabil självbild och självkänsla. Så länge det är kvinnor som är gravida, som föder och ammar barnen, finns det under småbarnstiden en naturlig och självklar skillnad i anknytning mellan kvinnor och män som inte går att rationalisera bort. Det handlar om anknytning och om biologiska instinkter.

I Sverige där vi har en relativt sett lång period av föräldraledighet där ofta mamman på grund av amning och vikten av symbiosen är hemma under ett antal månader eller något år sker en värdefull anknytning mellan mor och barn som senare leder till en värderingskonflikt för mamman om hon efter att ha återvänt till jobbet, upplever en kravnivå som gör att hennes möjlighet att vara en god mor för sitt barn inte är förenlig med karriären. I detta läge utvecklar kvinnor en inre känsla av stress som är oerhört tärande och som för många leder till utmattning, depressioner, ångest och sjukskrivning. I andra länder som saknar förutsättningar för kvinnor att vara hemma med sina barn mer än några få veckor efter födseln, uppstår inte samma ”problem” eftersom mammorna helt enkelt inte har möjlighet att leva nära sitt barn under den för barnet centrala symbiosfasen som är grunden för resten av livet.
I Sverige ger samhället förutsättningar via föräldraförsäkringen som utgår från barnets behov, men sedan sjukförklarar vi de stackars mammorna som egentligen är friska men reagerar med symptom på att de tvingas gå emot sina naturliga och korrekta instinkter som är att ge sitt barn det som det behöver!

Dagens småbarnspappor är i princip den första generation män som har värderingar och egna och yttre förväntningar på sig att vara närvarande med sina barn och att ta ett aktivt ansvar för familjens sociala liv. Detta ska jämföras med att kvinnor sedan urminnes tider haft ansvar för barnen och för relationerna inom familjen och släkten. Att likna mammors sedan generationer nedärvda syn och förväntningar på moderskap med därtill välutvecklade instinkter med männens som helt saknar förebilder i generationerna bakåt, tycker jag är orimligt. Vi pappor behöver absolut vara aktiva och närvarande i vår föräldraroll och med våra barn, jag är själv djupt tacksam över att leva i en tid och i ett samhälle där detta är möjligt. Min poäng är att jag blir djupt upprörd över att vi gör alla dessa fantastiska och kärleksfulla mammor till ett ”problem” när deras reaktioner och symptom egentligen är sunda och friska! Det är jätteviktigt att fånga upp orsakerna till att mammor blir sjuka i högre utsträckning än andra i vårt samhälle men jag är rädd för att man gör detta till ett individproblem som handlar om jämställdhet och svaghet istället för till en system- och värderingsfråga!

 Kanske borde vi istället fråga oss om det helt enkelt är förenligt att ha flera barn och en karriär att ta hand om parallellt så länge jobbet kräver ett fokus och ett engagemang som är oförenligt med att vara förälder på det sätt som barn behöver? Alla som varit hemma med barn och haft ansvar för familjelivets vardag och sociala relationer vet att detta är ett heltidsjobb och den dimension som skapar harmoni och mening för alla familjens medlemmar. Idag tror vi att detta kan skötas ovanpå krävande heltidsjobb trots att behoven i familjelivet är oförändrade. Baserat på min professionella erfarenhet tänker jag att skillnaderna i sjuktal mellan mammor och pappor främst förklaras med att kvinnor generellt tenderar att utveckla symptom på ohälsa och uppsöka läkarhjälp där de förklarar sitt dilemma och blir sjukskrivna, medan männen som ofta kanske mår lika dåligt, byter jobb istället för att bli sjukskriven.

 Ur ett mänskligt och existentiellt perspektiv ser jag att det är friskt att reagera mot osunda strukturer och ett ovärdigt liv genom att utveckla symptom av psykisk karaktär. Låt oss hoppas att Försäkringskassan kommer utgå från ett sådant respektfullt perspektiv på mammornas situation i sin undersökning!

Även andra tidningar belyser detta ämne:
SVD’s artikel –>
Aftonbladets artikel –>