0

Att erkänna sina fördomar är första steget till att bli kvitt dem

If you judge people you have no time to love them.
~ Mother Teresa.

Jag brukar säga att det inte är politiskt korrekt att ha fördomar i Sverige och därför inbillar vi oss att vi inte har några. I Abu Dhabi och andra arabländer blir många förvånade över att kvinnorna inte upplever sig förtryckta av männen och att de kan arbeta och röra sig fritt på gatorna. Vi drar gärna alla araber över en kam och förknippar dem med ultrakonservativa muslimer som de ibland själva upplever sig ha väldigt lite gemensamt med. På liknande sätt pratar vi gärna svepande om afrikaner och glömmer att Afrika är en kontinent med oerhört olika nationaliteter, religioner och levnadsvanor.

Under resan till Abu Dhabi fick vi möjlighet att träffa en ung man i 30-årsåldern som berättade om livet där och om sitt lands historia och utveckling. Jag tror att vi alla frapperades av att han var så öppen och tillgänglig och att han bjöd in till ett samtal kring även väldigt privata saker såsom synen på kärlek och äktenskap till exempel. Om det inte hade varit för hans traditionella, arabiska ökenklädnad skulle han ha kunnat vara en man från vilket västerländskt land som helst givet hans moderna och upplysta syn och perspektiv på saker och ting. Den version av islam som han förmedlade gav bilden av en positiv struktur och ett sammanhållande kitt i ett land och hos ett folk som har föga gemensamt med muslimsk fundamentalism. Vi upplevde alla att han var ovanlig, alla tyckte spontant om honom och ställde och fick svar på även väldigt privata saker kring hans eget liv och värderingar.  Slutsatsen var att han säkerligen inte var representativ för folket….

Vid ett annat tillfälle lyssnade vi till en annan man från Abu Dhabi i samma ålder men med den framtoning som vi ofta förknippar med en oljeshejk från Saudi-Arabien. Vi visste lika lite om honom som vi visste om den andre mannen men genast hade vi omedvetet skapat oss en bild och en uppfattning om honom som placerade honom i facket som betyder att vi inte tyckte om honom och därför inte var intresserade av att föra någon dialog med honom heller. Frågorna uteblev och tystnaden i rummet var kompakt. Äntligen hade våra fördomar om muslimska män besannats!
Min poäng med att lyfta fram exemplet är att visa på hur våra fördomar fungerar och hur snabbt och effektivt de visar oss och sorterar upp världen i gott och ont, bra och dåligt givet de internaliserade normer och värderingar som vi bär på.  Ingen av oss kände någon av de båda männen vi mötte och ingen av oss hade någon lokalkännedom som skulle kunna avgöra vem av dem som var representativ och vem som var ett undantag. Ändå klassificerade vi omedelbart in dem i givna fack som var totalt självklara och som inte behövde diskuteras. Att det eventuellt skulle kunna vara så att den sympatiske mannen var en god representant för hur män från just Abu Dhabi förhåller sig till livet och den andre mannen ett lysande undantag, var det ingen som överhuvudtaget reflekterade över. På liknande sätt förhåller vi oss till människor och situationer varje dag i vårt liv utan att vi funderar över det. Just därför krävs det att vi blir medvetna om vilka fördomar vi har, att vi erkänner dem som mänskliga och kan utmana dem i situationer då de inte besannas. Endast så kan livet bli större och rikare.
Fundera på hur dina egna fördomar ser ut? I vilken utsträckning bjuder du in människor med olika bakgrund i ditt liv? Har du en tillräcklig grund av kännedom om andra för att ha belägg för de kategoriseringar och bedömningar som du medvetet och omedvetet gör?

1

Hur förena långsiktighet med konstant förändring?

Det ligger i människans natur att söka stabilitet i relation till sin omgivning eftersom trygghet föds av känslan av det som är välbekant och beprövat. Brist på stabilitet i relationer till föräldrar och andra närstående under den tidiga barndomen kan till och med orsaka psykiska personlighetsstörningar som aldrig läker ut. Resultatet blir en inre känsla av oro och otrygghet och en instabil självbild som gör att man blir illa rustad för att hantera livets utmaningar. Dagens värld och det samhälle och det arbetsliv vi lever i, bjuder på en ständig förändringsresa som aldrig upphör och detta ställer så klart höga krav på oss människor att lära oss att hantera förvirring med en känsla av lugn och att hitta ett läge där vi kan balansera stabilitet och långsiktighet i livet med en förmåga till ständig anpassbarhet och förändringsvilja. Hur ska vi få denna paradoxala ekvation att gå ihop?

Det är ett faktum att tekniken och internet har gjort världen mindre och att vi lever i en global tidsålder där trender, normer och värderingar påverkar och påverkas av människor i världens alla håll. Detta i sin tur driver marknaden till anpassning och förändring i takt med att kundernas behov av konsumtion förändras. Följden blir att företagen och samhället måste anpassa sig och följa med i denna utveckling för att inte hamna i otakt med människors behov och konsumtionsvilja. I allt detta finns människor som måste förhålla sig till en värld där varje dag innebär en tillgång till ständig och obegränsad information och stimulans. För att leva väl i detta samhälle krävs en stabil självkänsla, en inre kompass och en hög grad av kunskap om livets förutsättningar och villkor. Hur ska du veta vilka val du ska göra, vad du ska säga ja till och vad du bör tacka nej till och du saknar en egen inre kompass som vägleder dig till dina egna svar? Hur ska du finna modet att stå upp för det du behöver även i situationer där din omgivning tycker annorlunda och gruppens påtryckningar är starka? Och hur ska du förhålla dig till ansvaret för ditt liv och dess utformning och frågor om liv och död om du saknar existentiell och filosofisk kunskap som ger dig perspektiv och referenser som stöd i dina livsval?

Tiden vi lever i och de utmaningar den bjuder på förutsätter att människor har en hög grad av inre stabilitet och dessa viktiga parametrar på plats. Endast så är man som människa rustad att leva i en värld av ständig förändring. Verkligheten innebär dock att merparten har en instabil självkänsla som grund i livet, låter sig styras av yttre faktorer istället för att vara förankrade i sig själva och har en begränsad kunskap och erfarenhet av livets djupare dimensioner eftersom tidigare generationers visdom och livserfarenhet har ansetts som omodern och överflödig under de senaste 100 åren. Den stress och psykiska ohälsa som drabbar miljoner människor i västvärlden idag är en konsekvens av denna obalans mellan det yttre livets krav på föränderlighet och människors förmåga att hantera den. De människor som klarar sig bäst idag och som mår ganska bra i denna splittrade och samtidigt så dynamiska och spännande värld är de som antingen fått en stabil start i livet som grundlagt en stabil självkänsla och en inre kompass som de kan förlita sig på, och/eller de som haft det tufft och svårt i livet, som genomlidet svåra kriser och hanterat dem. Historiskt har människor varit utlämnade till naturens nycker och levt med en minimal känsla av trygghet och förutsägbarhet i den yttre världen. Förändringsbarhet och anpassning har varit en naturlig del av människors naturliga livsvillkor i det förmoderna samhället. Stabiliteten i tillvaron förankrades i relationerna till familjen, till normer och värderingar och en andlig dimension i tillvaron som var oantastliga. Människans behov är eviga och de sanningar som gällde då gäller även nu. Vägen framåt för att hitta balansen mellan stabilitet och långsiktighet och anpassningsbarhet och förändringsförmåga handlar om att vi behöver blicka inåt istället för att leta efter verktygen i det yttre livet.

0

”Det bästa har vi framför oss!”

När jag öppnar den franska tidningen Psychologies (avril 2013) möts jag av den inspirerande rubriken ”Le meilleur est à venir” (Det bästa har vi framför oss). Det är tidningens chefredaktör, Arnaud de Saint Simon som skrivit en krönika över varför vi har anledning att se optimistiskt på tillvaron och framtiden trots alla orosmoln som hopat sig i världens alla hörn. Han påminner oss bland annat om att kriser genererar en kreativ kraft och att tiden vi lever i får oss att lära oss att vara flexibla och innovativa som aldrig förr. Medias fokus just nu handlar mycket om de negativa konsekvenserna av globaliseringen och om den ekonomiska krisen, men Monsieur de Saint Simon för fram att globaliserings uppsida handlar om att människor möts över kulturgränser, världen krymper, andras problem blir gemensamma angelägenheter och hela jordens folk måste lära sig att samverka för att rädda planeten från miljöförstöring. Internet och tekniken hjälper oss att mötas och få kontakt med andra, att skaffa oss information och hålla oss uppdaterade på vad som händer utanför den egna lilla bubbla som vi lever i. Budskapet i krönikan kan sammanfattas med att det handlar om vilken inställning vi väljer att ha till oss själva och till livet i stort, är glaset halvfullt eller halvtomt?

I den underbara balans mellan djup och yta som kännetecknar såväl det franska samhället som psykologitidningen ”Psychologies”, får vi oss inte bara enkla och självklara tips till buds, utan även en djupare klangbotten att reflektera över. Monsieur de Saint Simon lyfter i sin krönika exempelvis också fram att förmågan att se ljust på tillvaron handlar om att vi har ett eget ansvar och att vi behöver satsa på vår personliga utveckling för att hänga med. Rädslan för förändring och bristen på mod att öppna sig för nya förhållningssätt lyfts fram som ett konkret hinder för en positiv framtidssyn, och eftersom 90% av det franska folket ännu inte genomgått någon psykoterapi eller annan personlig utveckling ser han att det finns en stor potential att ta sig över detta psykologiska hinder – om man vill. Den psykiska ohälsan, depressioner, ångest och utbrändhet som är hela västvärldens farsot tvingar fram nya förhållningssätt till den egna hälsan där vi får bära ett större och större ansvar för vår livsstil och i förlängningen hur vi mår på alla plan. Detta lyfts fram som en positiv följd av den aktuella samhällsutvecklingen som kommer att generera en högre grad av självständighet och förmåga att välja en sund livsföring. I det nya samhälle som Monsieur de Saint Simon förutspår, tar han avstamp i den kanadensiske psykologen och krönikören Susan Pinker som anser att det är kvinnornas värderingar som kommer att utgöra basen i den nya tiden; intuition, empati och känslighet. Psychologies är en underbar tidning som för fram det bästa och de mest djupodlade reflektionerna från den intellektuella världens syn på mänskligt liv samtidigt som man får sig lite goda tips om hur man håller sig ung och fräsch, mode eller varför inte en anti-rynkkräm…En god balans mellan det inre och det yttre.

0

Utbrändhet bland mammor är ännu inte helt erkänd

När jag i det franska magasinet ”La Philosophie” (avril 2012) läser Stéphane Allenou’s berättelse om hur hon drabbades av utbrändhet som följ av att hon inte lyckades hantera verkliga och internaliserade krav och förväntningar på sig själv som mamma då hon inom loppet av 3 år fick 3 barn varav ett tvillingpar, blir min reflektion dels att vi i Sverige har kommit mycket längre i jämställdhetsfrågan och i synen på föräldraskapets villkor, dels att vi saknar en grundläggande debatt och reflektion i vårt samhälle kring vad det egentligen innebär för kvinnor att bli och vara mammor parallellt med kraven på att lyckas förverkliga sig själv genom arbetslivet och karriären. Ett faktum i västvärldens alla länder är att kvinnor, och särskilt unga kvinnor med småbarn, är överrepresenterade när det gäller utbrändhet. I Sverige fokuserar debatten kring detta tragiska fenomen ofta på bristande jämlikhet mellan män och kvinnor, vilket bl.a. har lett till grundläggande förändringar i attityder hos män som idag har integrerat i identiteten av att vara en duglig man och make att dela hushållets bördor med sin fru och att ta hand om barnen på samma villkor som dem.
Denna trend/utveckling har inte ännu slagit igenom i det franska samhället eller i många andra länder utanför Sverige för den delen, men har haft många positiva följer, framförallt för barnen av idag som får uppleva ett närvarande faderskap som tidigare generationer aldrig varit i närheten av. En negativ följdeffekt är att männen idag är lika stressade som kvinnorna, vilket kan anses mer jämlikt ur ett jämställdhetsperspektiv men som ur ett stressperspektiv knappast kan anses vara en framgång. Kontentan är att det finns ett grundläggande fel i hur vi ser på barnuppfostran och familjeliv kontra arbetsliv och karriär i västvärlden som hänger ihop med att vi tar för givet att mamma och pappa ska kunna få ihop ekvationen fokus på barn och deras oklanderliga uppfostran med samma fokus och närvaro på jobbet och karriären. ”it takes a village to raise a child”Trots allt ligger det en viss sanning i det slitna gamla uttrycket att ”Bakom varje framgångsrik man finns det en kärleksfull och stöttande hustru”. Att uppfostra barn med ett fokus och en närvaro som barn behöver är svårt att förena med samma fokus och närvaro på jobbet, oavsett om det gäller män eller kvinnor.

Det svenska samhället har under decennier predikat att livets mening handlar om att vara flitig och produktiv och att jobbet och karriären är det som skapar mål och mening i livet. Trots detta, visar det sig att kvinnor inte förmå förkasta sina biologiska drivkrafter och existentiella behov av att bilda familj, vilket bl.a. visar sig i att svenska kvinnor föder fler barn än sina mödrar och har mer familjefokuserade värderingar – samtidigt som de har oerhörda krav på sig att satsa på jobbet som om de vore ensamstående och fria att lägga all sin tid och allt sitt fokus på karriären. Just nu famlar vi efter lösningar på en omöjlig ekvation som ingen vet svaret på. Kanske måste vi först acceptera att det råder ett systemfel och att de lösningar som vi försökt oss på inte hjälper oss framåt. I Västvärlden är vi benägna att inbilla oss att vi har svaren och lösningarna på allt och vi blickar sällan mot andra kulturer för att finna svaren på våra dilemman.

Nyligen var jag i Bryssel i mitt arbete och passade på att träffa en god vän med afrikanskt ursprung över en middag. Han berättade då den goda nyheten att han skulle bli pappa och att han och hans flickvän som bor i Kamerun var väldigt lyckliga. Färgad av min egen västerländska och inte minst svenska kultur, frågade jag intresserat hur han skulle få detta att gå ihop med tanke på att han själv bor och arbetar i Belgien och hans flickvän och blivande avkomma lever i Afrika? Utan att lägga några värderingar kring rätt och fel kring barnuppfostran och barns behov, blev jag dock under samtalet med min vän påmind om att det finns olika synsätt och lösningar på livets grundläggande frågor och att vi ibland kan ha nytta av att vidga perspektivet för att få rätt perspektiv på saker och ting. I Afrikanska samhällen är det ofta inte så viktigt vem som är mamma och pappa – det är byn och släkten som hjälps åt att uppfostra barnen och att socialisera dem in i rådande värderingar. Min vän berättade t.ex. att han var 13 år innan han visste vem som faktiskt var hans biologiska föräldrar i den community av släkt och grannar som han växte upp i. Min egen erfarenhet av att växa upp i en stor släkt där tanter, onklar och kusiner spelade en viktig roll i min egen uppfostran, liksom min erfarenhet av att själv vara förälder har fått mig att hålla med om uttrycket ”it takes a village to raise a child”. Det handlar inte bara om tid, utan också om att ingen mamma och/eller pappa kan vara allt för sitt barn, lika lite som du kan fylla alla behov som din partner har. Vi behöver mångfald och olika referenser för att lära oss om livets villkor och för att kunna spegla oss i olika identiteter som vi bygger ihop till vår egen. Kanske behöver vi därför börja fundera över våra grundläggande strukturer för att finna lösningar på utbrändhetsproblematik hos mammor och pappor? Är lösningen att lägga på dem mer och mer eller att vidga och fundera över generationernas betydelse och olika släktingars och vänners roll och plats i våra barns liv? Stéphane Allenot som uttalade sig kring dessa frågor i La Philosophie har bl.a. upprättat en hemsida för föräldrar som känner igen sig i detta dilemma www.ilot.familles.com.

0

Fullt hus kan leda till stress

I DN kan vi på Insidan (5/4) läsa en intressant artikel om hur Jan Lundström, framgångsrik advokat, funnit lugnet och harmonin genom att flytta från den stora étagevåningen i Stockholms innerstad till en liten etta som han delar med sin tonårsson. Artikeln speglar den nya tiden som jag försöker belysa och tydliggöra i mina olika inlägg, där de materialistiska värden som präglat västvärldens attityder och värderingar och styrt våra liv i allt högre utsträckning, nu börjar ge vika för värden som handlar om mål och mening där det materiella blir mer och mer nedprioriterat. I den ”gamla världen” skulle en flytt från en stor étagevåning till en normalstor etta ha varit en omöjlighet såvida inte ekonomin raserats och kronofogden tagit över.Att skala ner, ha färre prylar och en mer medveten konsumtion som bygger på behov istället för begär leder helt enkelt till såväl förbättrad hälsa som en hållbar miljö. Ekonomisk framgång och välstånd föranledde per automatik och utan reflektion att vi skaffade oss fler och fler ägodelar och större och större boenden.  I strävan efter mer och bättre blev vi slavar under bostadslån och kravet att upprätthålla en hög lön och ett starkt fokus på arbetslivet växte i takt med att vi skaffade oss mer och mer ägodelar.

Jan Lundström är 48 år och hans tidigare liv var ett typexempel på ”mallen” för det lyckliga livet i västvärlden; välutbildad, framgångsrik, familj, stor våning och fokus på materiella världen som förutsätter en huvudfokusering på att tjäna pengar och att lägga mycket tid på att underhålla och ta hand om boenden och andra ägodelar. En skilsmässa satte stopp för denna utveckling och Jan flyttade, som han trodde tillfälligt, till en liten etta på söder. Väl där upplevde han en stor lättnad över att slippa alla prylar, men också en ökad frihet då hans levnadsomkostnader minskade radikalt. Istället för att jobba för att ha råd att leva och ägna fritiden åt att underhålla alla ägodelar kan han idag jobba mindre och fokusera mer på det som han finner meningsfullt i livet som t.ex. resor och upplevelser av olika slag. Jag skulle säga att Jan, utan att han kanske utan att ha reflekterat över det själv, är en företrädare för ”The Cultural Creatives” som jag skrivit om tidigare på bloggen, en benämning för den nya tidens ideal och värderingar. Status i morgondagens samhälle handlar om att leva ett gott och hållbart liv som leder till såväl yttre hälsa som inre välmående baserat på en livsstil som är förenlig med ett ekologiskt hållbarhetstänk.

I boken ”Life at home in the twenty-first century” som getts ut vid University of California, kan vi läsa om ett 5-årigt forskningsprojekt  som bygger på en studie av medelklassfamiljer i södra Kalifornien för att undersöka hur de förhåller sig till prylar och den amerikanska konsumtionskulturen i stort. Forskarna konstaterar bl.a. att det bara tar några år för en familj som flyttat in i ett nytt hem att fylla det med så mycket prylar att de inte längre har plats att parkera bilen i garaget. När forskarna mätt stresshormon i blodet hos föräldrarna kan de se hur hanteringen av de överbelamrade utrymmena i hemmen ger ett tydligt stresspåslag, särskilt hos kvinnorna. Att skala ner, ha färre prylar och en mer medveten konsumtion som bygger på behov istället för begär leder helt enkelt till såväl förbättrad hälsa som en hållbar miljö. Just nu befinner vi oss i en brytningstid mellan två olika värdesystem som tydligt uttrycks via Jans berättelse där han vittnar om att en del av hans vänner anser att han är modig och att de blir inspirerade av att följa efter, medan andra anser att han är helt tokig och inte vet vad han håller på med. Alldeles oavsett, väcker artikeln funderingar och ger en grund för var och en att fundera över om vi är bakåtsträvande eller framåtsträvande i hur vi förhåller oss till tillvaron?

0

Lyckan finns i balansen och i det goda

I det antika Grekland ansåg de stora filosoferna att ett lyckligt liv handlade om att finna balans mellan aktivitet och vila, mellan stimulans och egen tid för reflektion, samt att göra gott mot sig själv och andra. Att vara snäll helt enkelt. Utbrändhet uppstår som en antites till denna livsfilosofi, som en naturlig konsekvens av att vi låtit oss ledas in i en livsföring som bygger på obalans. Kännetecknande är överdriven aktivitet där arbetet ofta är en stor del, men även krav och förväntningar på andra områden som ingår i det privata livet. För mycket stimulans gör hjärnan trött och vi får svårt att sova och koppla av. Vi försummar de egna grundläggande behoven och kör kanske till och med över de egna värderingarna och drivkrafterna som skapar mål och mening i tillvaron. Min uppfattning är att denna form av obalans har blivit en regel snarare än ett undantag i den moderna tiden. Vi pratar mycket om vikten av balans men de flesta lever ett liv som bygger på konstant obalans. Hur kommer det sig? Kanske är det i svaret på denna irrationella fråga som vi finner lösningen på hur vi ska kunna bryta ett sådant kollektivt och destruktivt mönster. De gamla grekerna varnade oss för hybris, att tro för mycket om oss själva och vår kapacitet och därmed riskera att hamna i obalans och olycka. Är det inte precis där vi har hamnat? I den fria tiden vi lever i idag där allt är möjligt och du är din egen lyckas smed finns det inga gränser för mycket du kan/bör prestera för att känna att du duger och få andras bekräftelse på att du är duktig. Många människor har under de senaste decennierna gjort betydande klassresor och tagit sig upp från enkla förhållanden till höga positioner i arbetslivet och i samhället. Lönerna och ersättningarna de får för detta arbete överstiger vida deras vildaste fantasier och drömmar de hade som barn. Ändå infinner sig inte känslan av nöjdhet, mycket vill ha mer….

I USA som är rollmodellen för hur vi vill leva i Europa har vi glömt bort att den obalans i livsföring som jag skriver om här drivs av vita amerikaner som är ättlingar till de utvandrade européer som var fattiga och underlägsna och i samhällets bottenskick när de lämnade sin värld. USA’s ekonomiska framgång och utveckling hade inte kunnat åstadkommas om den inte byggt på dessa ”svaga” människors längtan och behov av revansch, att visa för sig själva och världen att de kunde bli framgångsrika, förmögna och lyckade på ett sätt som överträffade sagorna. Hybris blev till slut en accepterad och icke-hanterad kraft i det amerikanska samhället som enligt min mening är den främsta orsaken till de huvudproblem man tampas med där idag. I Sverige har vi istället pressats tillbaka av Jantelagen och haft svårt att bejaka våra styrkor och vår storhet. När denna kollektiva kraft börjat släppa greppet om oss under de senaste decennierna har vi också haft svårt att begränsa oss. Längtan efter att få känna att vi duger är starkare än allt och genom att skaffa oss allt det vi tror att vi behöver i materiella termer för att visa oss själva och omvärlden att vi är duktiga och lyckliga har vi tappat bort det viktigaste av allt: oss själva! På en kollektiv nivå är vi fångade av en prestationsbaserad självkänsla som gör att vi överpresterar på arbetet, förhåller oss till idrott och träning som om vi vore elitidrottare och låter oss styras av trender kring mode, inredning, resor, relationer, barnuppfostran m.m. m.m. på ett sätt som leder till – hybris. Moderation och måttlighet är ledorden som kan föra världens obalanserade samhällen till balans såväl gällande hälsa som till en hållbar miljö. De flesta människor kan förstå logiken i detta men viljan till förändring saknas eftersom det finns en längtan och ett behov där inne i själens djup som är starkare än något annat….Hur rår vi på denna kraft?

0

Rätten att få vara deprimerad!

Nyligen var jag på en middag i Paris hos goda vänner där jag träffade en kvinnlig psykiatriker som berättade hur hon dagligen måste gå emot sina läkarkollegor och ”slåss” för att låta de fysiskt sjuka patienter som drabbades av depression som en reaktion på sin sjukdom och de begränsningar av livet som denna medförde, få vara deprimerade och bli tagna på allvar i sin upplevelse av att livet just där och då kändes meningslöst och tufft. Hennes ståndpunkt var att patienterna behövde få prata, uppleva att någon lyssnade och tog deras upplevelser på allvar utan att försöka stoppa undan eller hindra dem från att möta och bearbeta adekvata känslor på den situation de hamnat i. Hur ska de kunna komma vidare och hitta ett nytt förhållningssätt till tillvaron som fysiskt begränsade efter en stroke eller annan kronisk och/eller livshotande sjukdom om de inte tillåts känna det de naturligt känner, utan medicineras bort från sitt eget känsloliv och från kontakten med de djupare skikten i sin själ?Vad är livet värt om vi gör våld på våra djupaste värderingar och drivkrafter? Detta är själva grunden för mitt eget arbetsliv som jag och mina kollegor gör för att hjälpa människor att hantera kriser och förändringsprocesser av olika slag. I det medikaliserade samhället där vi lärt oss att till varje pris bota det onda och att undvika smärta och lidande saknas det kunskap och respekt för att depressionen har ett budskap och fyller en funktion som vi kan missa om vi enbart dövar oss med hjälp av mediciner.

Patricia Martel, läkare och författare till boken ”Burn Out” (Atlantica 2010) har skrivit om sina erfarenheter av detta i egenskap av läkarstuderande.  Under sitt nionde och sista år på läkarutbildningen arbetade Patricia Martel 80-90 timmar per vecka på en canceravdelning, på kvällarna vakade hon över svårt sjuka patienter som hon ofta aldrig hade träffat förut och som ibland avled under natten. Hon beskriver atmosfären på sjukhuset som oerhört tung och anonym. På dagtid handlade livet som läkare om att göra ”bra siffror”, men patienterna hade behov av att få prata, om närvaro, av tid. Klyftan mellan de värderingar som Patricia ville basera sitt arbete som läkare på och de krav som hon var satt att uppfylla, gick inte ihop. En dag bröt hon ihop och drabbades av en svår depression och konstaterade att hon var utbränd. Under sin rehabilitering och återgång till liv och arbete blev hon intresserad av att reflektera över och så småningom skriva en bok som handlar om hur det kan komma sig att den idealism och entusiasm som präglar läkarstudierna och som avspeglar de medicinstuderandes drivkrafter, mot slutet av utbildningen har övergått i cynism för de allra flesta? I sin analys och som svar på denna fråga lyfter hon fram dels de samhällelliga och ekonomiska styrsystemen som allt oftare är oförenliga med läkarnas drivkrafter att vilja tillmötesgå patienternas behov av vård, samt det egna ansvaret att se att man inte kan låta sig styras av kravet att i alla lägen rädda en patient. Man är där för att hjälpa och underlätta och ibland får man nöja sig med det. För egen del säger hon, i likhet med många andra som drabbats och som tagit sig igenom en utbrändhet, att hon i efterhand är tacksam över denna erfarenhet. Den funktion som hennes depression medfört är att hon fått en klarsyn över centrala frågeställningar som berör såväl henne själv som många andra i liknande situation, vilket gjort henne till en bättre läkare och en insiktsfull författare i ämnet. Hon konstaterar att utbrändhet är en positiv respons på en process av avhumanisering. Vad är livet värt om vi gör våld på våra djupaste värderingar och drivkrafter?

0

I hetsen på de papperslösa invandrarna träder våra medmänskliga värderingar fram

Protesterna mot jakten på människor som lever i Sverige utan tillstånd har varit mycket kraftiga under den senaste tiden, inte minst efter författaren Jonas Hassen Khemiris kritiska text i DN som lästa av hundratusentals människor. I Stockholm har polisens jakt på plankare i T-banan belysts och kritiserats utifrån ett medmänsklighetsperspektiv där den allmänna debatten starkt kritiserat att samhällets företrädare hetsar människor i underläge som befinner sig i en oerhört utsatt situation. Det är med stolthet över vårt land och över den värdegrund av medmänsklighet, kopplad till en människosyn som bygger på allas lika värde, som jag tar del av den uppflammade debatten.

I de flesta andra europeiska länder sker snarare en hetsjakt på invandrare från andra världsdelar och rasismen har ett fäste som blir starkare för varje år i de politiska lägren som understöds av människor som lever i demokratiska samhällen. Det betyder att politiken och debatten i dessa länder är ett uttryck för den värdegrund som stora gruppen av befolkningen har och som tillåts bli alltmer framträdande och tongivande. Visst har vi också människor och grupper i vårt land som känner fientlighet och bitterhet gentemot invandrare och visst har vi problem med hanteringen av invandringen och integrationen i vårt samhälle.Detta kan och ska vi inte blunda för men det är viktigt att lyfta fram att vi trots allt har ett brett och djupt folkligt stöd i vårt land för respekten för människor oavsett härkomst och en känsla av medmänsklighet för att hjälpa andra i nöd. När främlingsfientliga partier och grupperingar får vind i seglet och olika problem och orättvisor i samhället projiceras på invandrarna, kan vi se tillfälliga tendenser till att rasismen florerar även hos oss men ännu har folket liksom våra politiker och makthavare lyckats motarbeta och stävja denna destruktiva utveckling, mycket tack vare medias upplysning, granskning och debatt.

I dessa lägen känner jag en stolthet över Sverige och över att mitt hemland vilar på värderingar som är eviga och humana. Vi har självförtroendet att välja att gå vår egen väg och följa vår egen linje i en tid då medmänsklighet och humanism blivit omodernt. En del hävdar naturligtvis att det är enkelt för Sverige att vara generösa mot flyktingar eftersom vi har en så god och stabil ekonomi – men frågan är vad som är hönan och vad som är ägget? Det skulle lika gärna kunna vara så att vår ekonomiska framgång och vårt välstånd är en konsekvens av att vi har kollektiva värderingar som bygger på människors lika värde och att vi inte vänder ryggen till då våra medmänniskor befinner sig i nöd!

0

Ett Arbetsliv i förändring…

Företagsbarometern för 2013 som publicerades i veckan visar att ungdomars syn på arbetslivet och deras definition av attraktiva arbetsplatser handlar om tydliga värderingar. Stor vikt läggs vid balans mellan arbete och privatliv, att vara trygg och säker i sitt arbete samt att vara hängiven en god sak eller känna att man tjänar ett högre syfte. Dessa värderingar är en direkt avspegling av de brister och problem som kännetecknar dagens arbetsliv och som gör att många människor uppvisar olika former av stress och psykiska besvär. Istället för att kämpa i motvind och plågas av stress och utmattning, eller lida av depressioner som följd av bristande mening som miljoner människor i västvärlden gör idag, vill ungdomarna ha ett liv med en högre grad av livskvalitet. Dessa värderingar är ett annat uttryck för den nya tiden som vi nyss klivit in i och som kommer att förändra världen som vi känner den idag.

Ett liv i balans som ger kraft och energi för att engagera sig i världen utanför arbetet, liksom ett intresse och engagemang i frågor som är till nytta för andra människor, för samhället eller världen i stort – känns väldigt uppfriskande i en tid då den psykiska ohälsan tagit ett strupgrepp om uppskattningsvis 30% av befolkningen i vårt land. Det är de yngre generationernas värderingar som ställer krav på arbetsgivare och samhälle att öppna sig för en förändring av mer genomgripande karaktär. Tiden då balans i livet, trygghet och att få känna att man är en viktig del i en större helhet ansågs som oviktigt nonsens är förbi, men för att vi ska få till en förändring krävs det att vi som lever nu och som har makten att påverka arbetslivets och samhällets strukturer tar vårt ansvar och vågar pröva något nytt! Fråga dig själv vad du kan göra för att öppna dörren för den nya tiden och för nya värderingar i ditt eget arbetsliv? Vad behöver du själv göra för att få ihop ditt eget liv så att du blir en god förebild för dina barn och för yngre adepter på ditt arbete?

0

Vad är lyx för dig?

I DN Världen kan vi i februarinumret läsa om temat lyx. Trots kristider är lyxprodukter en tillväxtmarknad, vilket både förklaras med att vi fått en allt större bemedlad medelklass som har råd att unna sig lyxvaror, men också att vi aldrig har haft så många miljardärer som nu. När jag blev inbjuden till Malou von Sivers på TV4 tidigare i veckan för att prata om temat Glamour diskuterade vi att det finns ett behov av att bredda perspektivet på vad det betyder för människor idag att förena yttre flärd och glamour med ett inre välmående. Min poäng som jag även förmedlat i min bok ”Det Goda Livet” och som är grunden för mitt företag ABLE Lounge, är att vi lever i en tid då allt fler människor vill bejaka och njuta av materiella värden samtidigt som man bryr sig om sin hälsa och söker djupare och mer andliga värden.

Schablonbilden av människor som gillar lyx och glamour är att det är en ytlig person som saknar sunda värderingar och som bara bryr sig om sitt utseende, men idag finns en allt växande grupp människor som lägger mycket tid och pengar på sitt utseende, sitt hem och sina materiella behov – och samtidigt mediterar, engagerar sig i välgörenhet och läser böcker om andlighet. Denna uppfattning stöds av den undersökning som DN-Världen gjort där man frågat människor runt om i världen vad lyx är för dem.  Världen förändras i takt med att människors behov och önskningar tar sig nya uttryck. Lyx för oss i vår del av världen handlar mycket om att ha tid och att slippa stressa. Vem hade kunnat föreställa sig att vi skulle ta upp dessa parametrar för 20 år sedan om någon frågade vad lyx betydde för dig? De svar som kommer fram handlar om allt ifrån att få uppleva världen i form av resor till exotiska resmål, att ha mycket egen tid, att unna sig en dag på ett Spa eller att ha ett stort och bekvämt hus, en snabb och lyxig bil och råd att köpa vackra kläder. Dessa förändringar i attityder speglar den övergripande förändring i människors värderingar som den nya tidsåldern vi går in i handlar om.

I mitt arbete har jag tidigare upplevt att det som värderats har varit hur effektiva och lönsamma människor är i sina yrken i försäljning och pengar räknat. Idag handlar det mer och mer om att hitta en balans där försäljning och ekonomiskt resultat fortfarande värderas högt, men det räcker inte. Man måste också vara en social och trevlig person mot kollegor och kunder och bidra till gemenskapen och en god stämning på kontoret. Tiden för självupptagen egoism är över givet de parametrar som företagen nu styr efter. Parallellt kan vi se att den amerikanska drömmen om allt större och vräkigare hus och bilar, samt ett overksamt liv med det enda syftet av att njuta och slippa engagera sig i något, parat med ett ointresse för jordens resurser och behov är över. Idag ser vi ner på en sådan livsstil medan den fram till nyligen var en strävan för de flesta människor. För 10 år sedan var det lite ”inne” att gå in i väggen, det betydde att man var en viktig och efterfrågad person. Idag betraktas detta mer och mer som ett tecken på att man inte tar kontroll och ansvar för sitt liv.

Världen förändras i takt med att människors behov och önskningar tar sig nya uttryck. Lyx för oss i vår del av världen handlar mycket om att ha tid och att slippa stressa. Vem hade kunnat föreställa sig att vi skulle ta upp dessa parametrar för 20 år sedan om någon frågade vad lyx betydde för dig? Min egen känsla av balans kring det yttre och det inre har jag fått med mig av den franska kulturen. Jag tänker exempelvis på min handledare som psykologstuderande, den kända psykoanalytikern Maud Mannoni, som ägnat hela sitt vuxna liv åt att grunda en skola och behandlingshem för barn och ungdomar med psykosociala svårigheter utanför Paris och att kämpa för deras plats utanför institutioner. Denna verksamhet blev till och fungerade för att hon satsade sina pengar och sin tid för detta syfte och att andra människor donerade pengar och hjälpte till ideellt. Madame Mannoni själv liksom andra intellektuella och djupt visa och bildade psykoanalytiker, lärare och andra som jobbade där var samtidigt väldigt tjusiga, vackert och dyrbart klädda och ofta sedda i de chicka kvarteren i Paris. Att förena dessa båda världar var naturligt och självklart och byggde på en känsla av att njuta av livet samtidigt som man engagerar sig i att göra gott för andra och att bidra med sig själv och sin tid för ett högre syfte. Idag verkar det som att tiden har hunnit ikapp dessa franska ideal! Dags kanske att förändra bilden av lyx och att fråga dig själv vad lyx betyder för dig?