0

”Män har svårare än kvinnor att prata om sin egen död”

Att döden är något av ett tabuämne i vår kultur är något vi alla är väl medvetna om. På DN debatt (10/3) kan vi läsa om hur särskilt männen i vårt samhälle även då livet går mot sitt slut, tiger om sina känslor och tankar kring döden. I undersökningen som gjorts framgår att åtta av tio svårt sjuka kvinnor initierar samtal om sin kommande död med specialiserad omvårdspersonal, men hos män i samma situation är det endast tre av tio som öppnar sig för denna möjlighet. Analysen i artikeln landar i att den manliga oviljan att visa sig svag inför andra håller i sig även inför döden.
Min reflektion när jag läser artikeln är att det inte handlar om ovilja hos männen att lätta på sitt hjärta, utan om en oförmåga. Ännu handlar den gängse mansbilden mycket om att vara stark, vilket förknippas med att inte visa tecken på sorg eller svaghet oavsett vad som händer i livet. Att bryta detta ideal som man ägnat hela sitt liv åt att leva upp till, när man dessutom är svag och i stort behov av att hålla ihop sig själv för att kunna vara stark för sig själv och för omgivningen, är en oerhört svår uppgift. Samtidigt som jag vet att många män upplever en känslomässig isolering och saknar något att kunna prata med på ett öppet sätt om hur de känner i svåra situationer i livet, är min upplevelse och erfarenhet att det håller på att ske en attitydförändring som går mot en öppning snarare än mot en stängning.

I mitt företag där vi jobbar mycket med prestigefyllda organisationer i näringslivet, har det skett en successiv förskjutning de senaste åren från en klar dominans av kvinnor som sökt stöd och vägledning hos någon av våra psykologer till att idag vara 50/50 eller där omkring. Män har naturligtvis samma behov av att få ventilera sina tankar och känslor om relationer, om mening, om ork, egen och anhörigas sjukdom o.s.v. Många män som vi möter på vår mottagning idag är däremot medvetna om att de saknar vänner som de kan diskutera sina livsfrågor med. Det vanliga är ännu att män umgås kring aktiviteter av olika slag och diskuterar jobbet, bilen, politiken eller andra opersonliga ämnen. I en värld som ställer allt större krav på självkännedom och där männen mer och mer investerar sin tid och sitt fokus på barnen och familjen är det naturligt att deras behov av bollplank närmar sig kvinnornas. Kvinnor har däremot av tradition ofta en syster, en mamma och/eller väninnor som hon kan anförtro sig åt och är därmed inte alls lika utlämnad till sig själv då hon ställs inför en svår livssituation som hon måste hantera.
Det perspektiv jag vill föra in i debatten handlar om att männens behov av samtal om döden eller andra existentiella frågor har blivit större i takt med att mansrollen har förändrats och han ”tvingats” utveckla sin sociala och känslomässiga kompetens för att kunna ta sig fram i såväl yrkeslivet som i privatlivet. Tidigare var familjens relationer och uppfostran av barnen kvinnans angelägenhet och männen arbetade med maskiner istället för med människor, vilket gjorde att deras upplevda behov av samtal om sitt känsloliv var mer begränsat. Idag behöver män utveckla denna självreflekterande förmåga genom hela livet, vilket gör att de med tiden också kommer ha lättare att prata om döden och sina tankar om den när väl den stunden kommer. Utmaningen vi lever med just nu handlar om att kunna bemöta män som är 50 år och äldre som har vuxit upp i ett samhälle där de som pojkar och unga män fick lära sig att tiga istället för att prata för att uppfattas som manliga, medan de nu lever i en tid då de inte kan undgå att ta in och behöva bemöta olika existentiella frågor. Slutsatsen blir att det finns ett stort kompetensutvecklingsbehov för män mitt i livet gällande personlig utveckling och att det kanske bör ses som en investering för framtiden att gå i terapi för att utforska sitt inre medan tiden ännu är…