5 kännetecken för dem som vuxit upp i dysfunktionella hem.

[dropcap]O[/dropcap]m barn känner ett behov av att bryta med sin förälder/ar beror det på att hon eller han har vuxit upp i ett dysfunktionellt hem. Forskning visar att barn med en sådan uppväxt utvecklar vissa beteendemönster som senare i livet uppfattas som en del av deras personlighet både av dem själva och av omgivningen. En viktig parameter i arbetet med att reda ut sin värdegrund och den situation som gett upphov till att man mår så dåligt att man överväger eller redan har tagit steget att bryta med sin förälder/ar, är att förstå sig själv och sina känslor, tankar och beteenden bättre.

Följande 5 personlighetsdrag kan vara en ingång till att reflektera över dig själv och hur du förhåller dig till livet – och varför.

1) Konstanta lögner.
Du har ett ständigt behov av att överglänsa andra. Har någon en historia att berätta kan du genast fylla i med något mycket större och mer häpnadsväckande. Ditt behov av att bli sedd och bekräftad är enormt och du kämpar med en dålig självkänsla som en konsekvens av att dina föräldrar inte förmådde ge dig det då du var barn. Du har sannolikt också vuxit upp med en förälder/rar som ljugit för dig för att täcka över sitt missbruk eller andra destruktiva beteenden och att ljuga blev därmed naturligt för dig som litet barn. Senare använde du det för att komma undan skolarbete, plikter och sådant du inte tyckte om att göra som tonåring. I det vuxna livet tar det sig uttryck i att du hittar på historier om dig själv och ditt liv och att du trasslar in dig i lögner som stör relationerna till dina närmaste såväl i yrkeslivet som privat. 

2) Oförmåga att avsluta några projekt.
Som barn var du begåvad men saknade förmåga till koncentration och fokus. Hemma var dina föräldrar upptagna med sig själva och psykiskt och/eller fysiskt frånvarande och de fanns inte där för att uppfostra dig. Du kunde därför påbörja en teckning för att halvvägs igenom börja bygga pussel istället, efter en stund övergav du även den leken och gick över till något annat. Idag får många barn med en sådan bakgrund en bokstavsdiagnos istället och därmed specialhjälp i skolan och dessvärre tunga mediciner för att lugna ner sig och lära sig att uppföra sig bland andra. I det vuxna livet är detta människor som bygger om huset och visar ritningen på hur det ska se ut, men det blir aldrig klart. På jobbet visar det sig i arbetsuppgifter och projekt som aldrig blir slutförda. Idéerna och viljan finns där men något, oklart vad, gör att det helt enkelt aldrig blir färdigt. Att omvandla en idé till verklighet kräver en förmåga till struktur. I ett dysfunktionellt hem är bristen på struktur framträdande. Saker och ting blir som de blir, det saknas ordning och rutiner och föräldrarna finns inte där för att lära dig att strukturera dig på det sätt som du behöver för att lyckas i livet. Du fick inte lära dig struktur och har därför inte utvecklat den förmågan, vilket inte betyder att du inte kan bli bra på det om du får den hjälp och det stöd du behöver för din utveckling. 

3) Överdrivet ansvarsfulla alternativt total oförmåga att ta ansvar.
Detta är barn som blir föräldrar till sina föräldrar och som tidigt lär sig att sköta sig själv, ta hand om sina egna behov, uppfostra småsyskonen och stötta mamma och pappa så mycket som möjligt med hushåll och övriga sysslor. I det vuxna livet fortsätter du ta kontroll och ta på dig ansvar för allt och alla vilket gör andra passiva och dig själv slutkörd. Eller också har bristen på struktur och normalt omhändertagande från dina föräldrar gjort att du fastnat i ett stadie där du gör dig passiv och saknar förmåga att ta ansvar som ett omedvetet rop till din omgivning at du vill bli omhändertagen och uppfostrad.  

4) Överdrivet dömande mot sig själva och självkritiska.
Du är aldrig nöjd med dig själv och har tagit över dina föräldrars kritiska blick och internaliserat deras tillkortakommanden. Du visste inte att bristerna i ditt hem som barn var dina föräldrars ansvar, du trodde därför att det var dig det var fel på. I barnets värld kan denna tankevurpa omsättas till att du måste bli perfekt och att du aldrig får göra några fel – då ska allt bli bra! För dig som för alla andra människor uppstår situationer då det blir fel och att i alla lägen vara perfekt är en omöjlig uppgift. Trots att andra beundrar dig och tycker att du är fantastisk går du runt med inre tvivel på dig själv och självkritiska tankar som plågar dig dag som natt. När du får kritik eller andra är missnöjda med dig eller det du gör blir du överdrivet nedslagen och oerhört dömande mot dig själv.  

5) Hyperkänslighet och vakenhet.
Som barn förstod du inte vad och varför saker var som de var hemma. Det fanns ingen vuxen som förklarade och satte saker och ting i perspektiv. Därför lärde du dig att vara ständigt vaksam på andra signaler som ett sätt att försöka uppfatta vad som hände, kanske fly undan misshandel, pejla av ifall mamma var berusad eller deprimerad eller liknande situationer som du var tvungen att hantera utan att kunna förstå dem. Som vuxen har du samma hyperkänslighet och vakenhet och blir orolig ifall din partner är trött eller din väninna inte hör av sig som hon brukar. Något är fel och du måste ta reda på vad det är, vilket yttrar sig i att du hela tiden frågar och ”stör” din omgivning som ofta inte förstår någonting utan bara går igenom naturliga humör –och energisvängningar. På nätterna ligger du vaken och grubblar eller också är du oerhört lättväckt. Om du har ett vårdande yrke eller arbetar med service kan detta beteende vara vägen till framgång eftersom du uppfattar dina patienters/klienters/kunders behov innan de är uttalade. Priset du betalar för egen del är att du aldrig kan koppla av och bara vara.

Det är ofta dessa beteendemönster som försämrar din livskvalitet och som komplicerar livet för dig såväl i dina privata relationer som i ditt yrkesliv. Att som vuxen bli trött på detta och vilja bli fri är sunt och friskt. Ofta leder denna typ av insikt till att du tar avstånd från din förälder/ar och bryter kontakten i tron att du då ska bli fri. Sanningen är tyvärr att frihet från det förflutnas bojor endast kan ske genom att du frigör dig själv vilket innebär att du måste kliva in i en process där du får terapeutisk hjälp med det. Om du för att klara det behöver bryta med din förälder/ar kan det vara nödvändigt och rätt att göra det för en tid eller mer permanent beroende på situationen, men kom ihåg att en brytning i sig självt inte kommer att göra dig fri eller hjälpa dig att nå sinnesfrid.

20 Kommentarer
  1. Ingrid Svalberg says:

    Hej Fredrik.Hjärtligt t a c k, för Din sida och jag känner igen mig (rörd), och lättad att läsa Dysfunktionellt mönster som man “ärvt”,efter sina föräldrar och t y v ä r r gett vidare till mina barn.Jag är 54 år skilld och har dotter 25 och son 17 som mår pyton men efter deras egen vilja hittat rätt terapeuter till mina käraste Barn. För dom är oskyldiga och har rätt att få ett måendet i deras liv. Nu letar jag rätt terapi/utbildning……till mig själv.Sitter här och googlar och hittade Din sida,Tusen T A K KRAM Mvh Ingrid

    Svara
    • Fredrik Bengtsson says:

      Hej Ingrid, tack, vad roligt att du har glädje av det jag skriver. Jag önskar dig lycka till med din fortsatta resa och hoppas att det blir en utvecklande resa för dina barn också.Vänligen Fredrik

      Svara
  2. Tina says:

    Tack för ett mycket intressant inlägg som berör mig i allra högsta grad. Jag inser att det är många mönster jag behöver bryta för att börja må bra. Undrar om du har några tips på böcker eller annat att läsa som tar upp ämnet?

    Svara
    • Fredrik Bengtsson says:

      Hej Tina, tack för din feedback, det gläder mig att jag kunde bidra med några tankar som kan hjälpa dig vidare. Jag skulle rekommendera dig att läsa Tommy Hellstens bok “Barn av Livet”. Vänligen Fredrik

      Svara
  3. Julia says:

    Det här stämmer in på mig.
    Är otroligt kritisk mot mig själv och andra. Det känns nästan jämt som att folk tycker illa om mig och det känns svårt.
    Växte också upp i ett hem där jag inte blev bra uppfostrad.

    Svara
    • Fredrik Bengtsson says:

      Hej Julia, tack för att du vill dela med dig av dina erfarenheter. Hoppas att mina inlägg kan inspirera dig till att börja se annorlunda på dig själv. Fortsätt bygg din självkänsla! Fredrik

      Svara
  4. Sylveon says:

    Jag växte upp så. Jag känner igen mig i det som står där 🙁 Min såkallade mamma söp och bara tänkte på sig själv och sina behov och aldrig stöttade mig

    Svara
    • Fredrik Bengtsson says:

      Hej, tack för att du delar med dig av dina erfarenheter i livet. Missbruk oavsett i vilken form är förödande både för den som fastnat och för de anhöriga. Hoppas att du har fått stöd och hjälp i livet att hantera de sår som din barndom gett dig. Vänligen Fredrik

      Svara
      • Ingrid B.Svalberg says:

        Hej Fredrik, Tusen tack för givande ämnen Du skriver om.
        Apropå att växa upp i ett Dysfunktionellt hem och inte hitta rätt stöd i samhället,,,,har du råd vært man vänder sig då,jag ger inte upp,hoppet är det sista,,,,
        Vänligen från Ingrid

        Svara
        • Fredrik Bengtsson says:

          Hej Ingrid,

          Tack för din feedback. Det är svårt att ge något generellt råd utan att känna till mer om just din specifika situation. Ett tips är att träffa någon psykolog som du får förtroende för i ett första samtal där syftet är att hjälpa dig att ringa in ditt behov så att du därefter vet vilken typ av hjälp du bör leta efter samt vart den kan finnas någonstans. Du har rätt i att hålla fast vid hoppet för det finns alltid möjligheter till utveckling med rätt stöd och vägledning! Lycka till! Fredrik

          Svara
  5. Pia says:

    Hej, I mitt sökande efter hjälp, mål och mening hittade jag hit!
    Tack så innerligt för denna text med kännetecken som träffar mig som en dolk i hjärtat och ger mig kramp i magen samtidigt som jag bara stirrar på texten.
    Jag är 60+, uppvuxen med en ensamstående psykiskt sjuk mor och pendlade i många år T/R ett frireligiöst fosterhem där de misshandlade mig och piskade satan ur horungen.
    Jag har aldrig fått någon hjälp av vare sig myndigheter eller sjukvården, snarare har de mer skjälpt mig men jag var med på upprättelseceremonin för de vanvårdade 2011 och fick en go kram av Marc Levengood.

    Svara
    • Fredrik Bengtsson says:

      Hej Anne, tack för ditt inlägg. Jag är verkligen ledsen för att du bär på så stora sår från din barndom och för att detta självklart följt dig genom livet. Jag hoppas att du har det bra idag och att du fortsätter läka dina sår. Vänligen Fredrik

      Svara
  6. Martin Bardh says:

    Känner igen mig. Försökte bryta genom att flytta men det hjälpte inte. Saknar helt strategier till relationer, struktur, arbete, hälsa. Allt är bara en enda röra och jag gör som det där barnet som bara är passivt. Väntar på att nån ska uppfostra mig. Det gör så ont att se detta och vilja komma ur det utan att komma ur det. Och även om.jag får terapi så måste jag göra nåt. Känns helt oöverstigligt och vet inte vad jag ska göra. Får hallucinationer av ångesten utan mediciner och kan inte äta. Så vad gör man

    Svara
    • Fredrik Bengtsson says:

      Hej Martin, tack för din kommentar, jag förstår verkligen att du har det tufft och jobbigt och jag förstår att det är en tuff väg framåt! Hoppas att du får det stöd och den hjälp du behöver av din terapeut och att du finner en kraft som kan hjälpa dig framåt! Vänligen Fredrik

      Svara
  7. MBB says:

    Såå bra. Detta har fått mig att inse att både jag och min snart exman bär med oss detta från våra uppväxter. Vi måste skiljas då vi stångar oss blodiga mot varandra och kräver varandras uppmärksamhet på ett skadligt sätt – det skadar våra barn. Tack!

    Svara
    • Fredrik Bengtsson says:

      Hej Mariann, tack för ditt inlägg. Acceptans av det man inte klarar att sätta sig över är ibland den enda vägen framåt. Lycka till! Mvh Fredrik

      Svara
  8. Marie says:

    Tack! Med två alkoliserade föräldrar som lyckades få 4 barn o båda psykiskt sjuka, bröt jag kontakten vid 16-års ålder. Har kontakt m 3 syskon idag, en är hemlös o narkoman. Men har alltid försökt att få ett ”normalt” liv själv, men trasslat in mig i situationer hela livet själv och aldrig förstått varför allt blir så fel när jag bara vill göra allt rätt. Men när jag läste din text så trillade allt ner, jag är inte ensam om detta alltså? Har alltid kännt mig annorlunda och utanför på ett konstigt sätt och alla beteende du skriver om är 100% jag!
    Är 40år idag o har 2barn som mår dåligt båda två, trots att de är uppvuxna under ”normala” förhållande. Men jag inser nu hur mitt beteende skadat dom.
    Jag har gått i terapi flera år fram o tillbaka men ingen har någonsin sagt det du skriver, då hade jag förstått mig själv på ett annat sätt.
    Vill bara säga att jag är så tacksam för dessa rader du skrivit som gett mig insikt över mig själv efter 30-års sökande.

    Svara
    • Fredrik Bengtsson says:

      Hej Marie, tack för ditt inlägg. Jag förstår att du har kämpat hårt för att skapa ett ordnat liv för dig själv och dina närmaste och jag är säker på att du har lyckats väldigt väl. Kanske behöver du acceptera att du inte kan ta ansvar för allt och att det finns olika omständigheter som påverkar hur de vi älskar mår som inte har med dig att göra och som du inte kan fixa. Det är fantastiskt att du har gått i terapi och arbetat med dig själv och med de perspektiv på livet som du har idag hoppas jag att dina barn och syskon också kan få inspiration till ett fortsatt växande och utveckling. Vänligen, Fredrik

      Svara
  9. Angelica says:

    Hej Fredrik! Tack för att du skriver om oss och hur du gör det, det hjälper mig att läsa. Jag känner igen mig väldigt mycket.

    Jag har hittat hjälp i ett program som heter ACA. Ett tolvstegsprogram för vuxna barn till alkoholister och från andra dysfunktionella familjer. Det är gratis att gå (självförsörjande genom frivilliga donationer för lokalhyran, kaffe, te) och där kan man få göra stegen tillsammans med en sponsor, som är någon som gjort stegen innan. Det finns möten över hela Sverige och telefonmöten flera gånger om dagen. Många får hjälp av detta, ibland ihop med terapi.

    Det känns bra att tipsa om detta då vi är många som inte har råd att betala för terapi, och i mitt fall har detta program hjälpt mig mer än de terapier och metoder jag provade innan. Jag börjar nu mer och mer få till ett vanligt liv, lär mig mer och mer hur normala relationer ska gå till och snart får jag min första anställning på 15 års tid av sjukskrivning och den passivitet jag var insjuknad i.

    Jag hoppas fler hittar till ACA eller något annat stöd som passar dem, eftersom det inte finns några andra människor som sliter så hårt och känner sig så ensamma och förvirrade som vuxna barn gör. Vi förtjänar verkligen att tillfriskna och få må bra.

    Svara
    • Fredrik Bengtsson says:

      Hej Angelica, varmt tack för ditt inlägg och för tipset om ACA. Det är fantastiskt fint att det finns ett så stort engagemang och vilja till medmänsklighet och stöd och att människor på olika sätt vill bidra till andras helande. Det gläder mig verkligen att höra att du känner dig hjälpt av detta program och jag önskar dig varmt lycka till med ditt nästa steg i livet! Vänligen, Fredrik

      Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.