Subject:
*What is the Corona/ Covid-19 Virus Really Teaching us?*

I’m a strong believer that there is a spiritual purpose behind everything that happens, whether that is what we perceive as being good or being bad.

As I meditate upon this, I want to share with you what I feel the Corona/ Covid-19 virus is really doing to us:

1) It is reminding us that we are all equal, regardless of our culture, religion, occupation, financial situation or how famous we are. This disease treats us all equally, perhaps we should too. If you don’t believe me, just ask Tom Hanks.

2) It is reminding us that we are all connected and something that affects one person has an effect on another. It is reminding us that the false borders that we have put up have little value as this virus does not need a passport. It is reminding us, by oppressing us for a short time, of those in this world whose whole life is spent in oppression.

3) It is reminding us of how precious our health is and how we have moved to neglect it through eating nutrient poor manufactured food and drinking water that is contaminated with chemicals upon chemicals. If we don’t look after our health, we will, of course, get sick.

4) It is reminding us of the shortness of life and of what is most important for us to do, which is to help each other, especially those who are old or sick. Our purpose is not to buy toilet roll.

5) It is reminding us of how materialistic our society has become and how, when in times of difficulty, we remember that it’s the essentials that we need (food, water, medicine)
as opposed to the luxuries that we sometimes unnecessarily give value to.

6) It is reminding us of how important our family and home life is and how much we have neglected this. It is forcing us back into our houses so we can rebuild them into our home and to strengthen our family unit.

7) It is reminding us that our true work is not our job, that is what we do, not what we were created to do. Our true work is to look after each other, to protect each other and to be of benefit to one another.

8) It is reminding us to keep our egos in check. It is reminding us that no matter how great we think we are or how great others think we are,a virus can bring our world to a standstill.

9) It is reminding us that the power of freewill is in our hands. We can choose to cooperate and help each other, to share, to give, to help and to support each other or we can choose to be selfish, to hoard, to look after only our self. Indeed, it is difficulties that bring out our true colors.

10) It is reminding us that we can be patient, or we can panic. We can either understand that this type of situation has happened many times before in history and will pass, or we can panic and see it as the end of the world and, consequently, cause ourselves more harm than good.

11) It is reminding us that this can either be an end or a new beginning. This can be a time of reflection and understanding, where we learn from our mistakes, or it can be the start of a cycle which will continue until we finally learn the lesson we are meant to.

12) It is reminding us that this Earth is sick. It is reminding us that we need to look at the rate of deforestation just as urgently as we look at the speed at which toilet rolls are disappearing off of shelves. We are sick because our home is sick.

13) It is reminding us that after every difficulty, there is always ease. Life is cyclical, and this is just a phase in this great cycle. We do not need to panic; this too shall pass.

14) Whereas many see the Corona/ Covid-19 virus as a great disaster, I prefer to see it as a *great corrector*

It is sent to remind us of the important lessons that we seem to have forgotten and it is up to us if we will learn them or not.

För många av oss är det svårt att föreställa sig vad det innebär att leva i ekonomisk fattigdom med en hög grad av existentiell otrygghet för sig själv och sina närmaste. Det handlar inte ”bara” om pengar, utan om möjligheter till trygghet, utveckling och inte minst om självkänslan. Samhällsbygget efter andra världskriget handlade i stor utsträckning om industrin som krävde arbetskraft. Fram till nyligen har den breda arbetarklassen fått det allt bättre och kunnat skapa ett liv för sig själv och sina närmaste som gett en tillräcklig grad av såväl ekonomisk som existentiell trygghet som i relation till deras föräldrar och tidigare generationer gett en avsevärt bättre livskvalitet. Det är den fysiska hälsan med förslitningsskador och olyckor i arbetet som stått i fokus och som satt ergonomi och säkerhet på agendan. Det psykiska välmåendet har däremot varit bra och stabilt fram till nyligen.

Den ekonomiska krisen 2008 och den massarbetslöshet som följde över hela västvärlden och inte minst i USA kastade omkull allt detta. Det var inte längre industrin som gav tillväxt och utvecklades, istället var det den tekniska utvecklingen, högre utbildning och en allt växande tjänstesektor som stod för framtiden. Detta parallellt med globalisering, utveckling av AI, klimatkrisen samt ökade sociala och ekonomiska klyftor har försatt oss i en återvändsgränd. För arbetarklassens män som haft sin ekonomi, sin trygghet, sin tillhörighet, sitt sammanhang och sin identitet på fabriken, i gruvan eller liknande, innebär denna utveckling att hela tillvaron kastas omkull. Ångest och depression blir naturliga konsekvenser av en sådan existentiell livskris, vilket i sin tur genererar en försämring av livsstilsfaktorerna med överkonsumtion av alkohol och droger som en naturlig följd. Den negativa spiralen är i fritt fall och man behöver någon att skylla på för att rädda sin förödmjukade självkänsla. Vad kan vara ett mer tacksamt byte än invandrarna!? Historien upprepar sig eftersom människan i grunden inte förändras särskilt mycket över tid. När den existentiella tryggheten är hotad och livet gungar blir man inte glad över konkurrens från människor utanför den egna gruppen. Den enda möjligheten att stävja främlingsfientlighet, att känna tillförsikt för framtiden och må bra trots omständigheterna i en sådan livssituation är förankringen i en religion som förespråkar andra eviga värden såsom altruism, tacksamhet, tålamod och förnöjsamhet. Parallellt med den industriella utvecklingen i västvärlden och framväxandet av moderniteten har vi dock haft en stark sekulariseringsvåg som frigjort den stora massan från religion och livsvisdom. Därmed har fallit varit stort för miljoner människor i Europa och i USA där förlusten av arbete och ekonomisk kris lett till en inre kris som många saknat verktyg att hantera och som få fått hjälp med av samhället.

Donald Trump och andra starka politiska ledare i världen har fångat detta missnöje och denna krissituation och gjort det till sitt valmanifest. I människans eviga längtan efter Messias blir detta ljuv musik för de miljoner och miljoner som uppfattar sig åsidosatta och bortglömda av samhället. ”America first” är en kraftfull slogan då man upplever att jobben försvunnit till låglöneländer och möjligheterna inom landet begränsas till medelklass- och överklass som glider allt längre bort i en värld full av möjligheter där den främsta utmaningen handlar om att begränsa sina ambitioner, att lära sig att välja bort allt roligt och fantastiskt som man vill ägna sig åt och att hantera den existentiella kris och tomhet som många upplever som följd av att ha allt och ändå känna en andlig tomhet och meningslöshet som utkristalliseras i utmattningsdiagnoser, ångest, depressioner och livskriser.

Demokratin är i verklig kris som följd av denna utveckling och i likhet med Rosling och andra forskare uppfattar jag att de ekonomiska och sociala orättvisorna och bristen på jämlikhet i världen är det största hotet för jordens överlevnad. Vi behöver helt enkelt acceptera att ekonomin är en central fråga för hållbar utveckling såväl för den enskilda människan som för näringslivet och samhället i stort. Det vi kommer få se är annars en fortsatt utveckling av auktoritära ledare med enorma egon som aspirerar till att leda sina länder som diktatorer där lögner, korruption, utpressning och andra medel som är främmande för demokratin är accepterade och kan förekomma under öppen ridå. Ett hållbart samhälle bygger på att människor har ett gemensamt golv att stå på med en tillräcklig ekonomisk grund som basar för den existentiella tryggheten. Det är från den utgångspunkten som det sociala samhällskontraktet kan fungera där människan kan ta ett personligt ansvar för sitt agerande mot andra, för moral och etik. Då detta brister faller allt och vi ser ett ökat våld, rasism och psykisk ohälsa som några uttryck för en gemensam kärna.

För att klara av hållbarhetsutmaningarna i världen behöver vi acceptera att detta är hur människor fungerar, en del av människans eviga natur som vi sannolikt inte kommer kunna ändra på. Väl där kan en annan samhällsutveckling komma till stånd där människans behov står i centrum och där ekonomisk tillväxt, social utveckling och ett gemensamt ansvar och agerande för miljön och klimatet blir en naturlig följd. Kanske är det dags att ”damma av” Abraham Maslow’s tidlösa behovshierarki som påminner oss om hur vi människor utvecklas i relation till den omgivande samhällsutvecklingen. Den räcker för att ge bild och ord till dagens utmaningar.

One of the things that I am most grateful for is that life has given me the opportunity to get to know many different cultures and ways of life in depth. That has taught me to be open, curious and to understand that there are many different ways of relating to oneself and to life that are mirroring the society, the culture and the time in which we live.

As a Psychologist it is a privilege to learn so much about life through your clients and also to practice different tools and ways of working depending on the person and its context.In my work in Sweden and in the Western World I have found that Existential Psychology offers a very useful perspective on life suited to support us who live at a time and in a society characterised by a high level of freedom of choice and at the same time a lack of connection to wisdom and philosophical practice. In our part of the word we have set ourselves free from the ties (and the shelter) of religion, family and tradition – a path that makes us responsible for our own choices, for our happiness and for our failure. This is a time when we need perspectives and tools to be able to live well and to assume full responsibility for our actions.

The Existential perspective offers a philosophical and humanistic way of looking at mental ill health such as depression, anxiety and burnout, and believes that it arises when the person has no insight into how she can relate to a complicated life situation. The symptoms are signs of this ’inability to live well’ and of the individual’s sustainability and recovery ability not working. Existential therapy thus focuses on helping the client understand and change his/her interaction with the outside world so that this becomes more adapted to the person he/she is today and to the life circumstances at hand. Existential therapy helps the client to rethink and to re-establish his life in a new form that brings meaning and resilience.

An important point of departure for the work is to see man not as firm, rigid or determined by his past or by destiny, but as constantly changing and becoming. Not only have we come to this world to respond to it and let everything happen, but we are ’doomed to choose’ i.e. make decisions about how we should interact with the world so that our intentions with it will be expressed and realized. But to live also means that we must interact with everything that is there – with other people, with the physical existence at hand, with circumstances that arise over time and based on our own constant change of our perspectives, intentions and values. This is where freedom meets responsibility.

Living well in time, in space and in relationships is not easy and requires that you have a perspective on your life and are willing to accept that everything flows and changes, that we to a large extent choose our existence and who we want to become and that it really does matter what we ourselves do to feel good in the short and long term and how we chose to contribute to the greater good of the world we live in. The existential therapy holds an optimistic position to life in stating that man is only weakly determined by his past and by his circumstances and that we have the potential to strongly evolve and change throughout our life.

Vår första Livsplaneringsresa till Benicasim i Spanien ägde rum 2003. Det som var tänkt som en
tillfällig resa och Rehabiliteringsprogram visade sig vara mer livskraftigt än så och under alla år har programmet levt vidare och fortsatt utvecklas. De senaste åren har efterfrågan ökat och vi har
genomfört flera resor varje år, samtidigt som vi tagit ställning för att behålla den ursprungliga
känslan och upplägget för programmet i Benicasim som förblivit sig ganska likt.

Idag är det en bra bit över tusen personer i Sverige som har genomgått Livsplaneringsprogrammet
och flera av er har efterfrågat en uppföljningsresa och haft önskan om att vi ska skapa en community
kring det synsätt och den filosofi som programmet bygger på.

Detta som ett sätt att få stöd i att hålla sig vaken och medveten om sin balans och sina livsfrågor, att få inspiration och inte minst att få dela erfarenheter och tankar med andra.
Vi har lyssnat på er och tagit era önskemål på allvar, vilket både resulterat i att vi skrivit en bok om Programmet där vi delar med oss av våra tankar och erfarenheter, samt att vi nu har nöjet att kunna erbjuda en uppföljningsresa av Livsplaneringen som vi hoppas att ni ska vilja följa med på!
I mars 2020 (25-29/3 öppnar vi upp för att erbjuda tidigare deltagare från Livsplaneringsprogrammet att komma till Hotel Voramar i Benicasim för att under 5 dagar få återknyta till platsen, få inspiration och påfyllning av Fredrik och Bibiana, samt möjlighet att träffa andra ”Livsplanerare”.

För mer information vänligen kontakta info@hagalivscenter.com eller Tina på 079-337 00 16

Det sker ett viktigt uppvaknande i vårt land just nu gällande synen på psykisk ohälsa och de bakomliggande faktorerna. Ingen ifrågasätter att väldigt många mår väldigt dåligt och att det finns ett stort behov av stöd och hjälp för att hantera stress och utmattningsbesvär, liksom depression, ångest och kriser av olika slag. Däremot finns det en viktig debatt som lyfter frågan om dessa normalmänskliga reaktioner på omgivande strukturer i samhället och i arbetslivet ska ses som sjukdom och behandlas i sjukvården, eller om fokus istället borde vara på empowerment och att stötta människor i att utveckla en bättre förmåga att leva väl i det samhälle vi skapat där oförmågan att hantera friheten och de val som den medför är själva kärnan.

För mer information och kunskap om dessa frågor rekommenderas det utmärkta TV programmet Psykisk ohälsa på SvT Play som du kan hitta på nedanstående länk:

Ekdal och Ekdal – Psykisk ohälsa i SVT Play

https://www.svtplay.se/video/20887836/ekdal-och-ekdal/ekdal-och-ekdal-sasong-1-26-feb-20-00?cmpid=del:em:20190812:psykisk-ohalsa:pla:lp

Från att psykisk sjukdom, symptom och diagnoser varit något högst skamligt och privat har situationen nu vänts till den motsatta. I Sverige är det just de psykiska diagnoserna som lyfts fram hos några av våra största ”influencers” som har miljoner följare i sociala media. Att ha ADHD, panikångest eller depression har därigenom blivit socialt accepterat och kunskapen om vad tillstånden innebär har ökat enormt mycket för den stora massan.

Det finns något gott och bra med detta i grunden eftersom det tar bort skamkänslor hos dem som drabbas och lider av olika psykiska besvär och begränsningar, samtidigt som det visar att det går att prata om det och att fungera och lyckas väl i samhället ändå. Utvecklingen är ett led i tidsandan där vår kultur nu genomgår en revolution som handlar om att de yngre generationerna strävar mot det som är äkta och autentiskt; att alla människor ska få vara som de är oavsett religion, sexuell läggning, ursprung, diagnoser o.s.v. Man vill ha ett inkluderande samhälle där man pratar naturligt om vad man känner och upplever och om saker och ting för vad de är utan skygglappar.

Allt i livet handlar i slutändan om balans som jag brukar lyfta fram här på bloggen och ibland tar det ett tag innan man når dit. Från att vi levt i en tid och i ett samhälle som handlat om yta och perfektion där hjärnan, förnuftet och rationaliteten varit härskare på bekostnad av känsloliv och själsliv som levt i förtryck, har saker och ting nu vänts till sin motsats. Det nya paradigmet sätter känslorna och själen i centrum för tillvaron och gör rent hus med förnuftet och socialt anpassat beteende. Man ska få vara den man är och säga och göra vad man vill – utan att det finns regler och förhållningssätt som hämmar eller diskriminerar eller för den delen någon integritet.

Problemet med detta är att det blivit trendigt och socialt önskvärt att ha en psykisk diagnos och att många människor överidentifierar sig med sitt psykiska lidande och besvär och att det därigenom blir deras främsta attribut och identitet. Man är sin depression eller sin ADHD diagnos och om hela ens identitet och i vissa fall även karriär hänger på det så är det osannolikt att man vill bli befriad från den. Istället faller man lätt in i att bli sin sjukdom med alla de begränsningar i livskvalitet som detta trots allt medför och önskan/behovet av att bli sedd och bekräftad gör att många gör övertramp på sin känsla av integritet utan att förstå vad det kan betyda att lämna ut sitt innersta och mest privata till hela världen. I efterhand kan detta ge orsak till mycket ångest och en upplevelse av att sakna gränser, vilket i sig ökar känslan av vilsenhet….

Samhället har ett stort ansvar i detta där vi under de senaste decennierna haft en politik som ivrigt förespråkat psykiatriska diagnoser och medicinering som ett enkelt och standardiserat sätt att effektivera hanteringen av människor som av olika skäl inte mår bra och som upplever symptom och besvär som följd av det. Följden är att vi är världsledande i att ha medborgare som har diagnostiserats med depression, ADHD och ångesttillstånd, något som hanteras genom en massiv medicinering av ångestdämpande och antidepressiva där över en miljon människor äter antidepressiva mediciner och enligt sin diagnos har ett avvikande beteende i jämförelse med normalbefolkningen. Är det inte dags att vi börjar ifrågasätta om vi i Sverige verkligen kan ha det så mycket mer eländigt och besvärligt än resten av världens länder att vi dukar under i psykiska sjukdomar?

Inte bara är detta hånfullt mot dem som verkligen lider av psykisk sjukdom, som har korrekt ställda psykiatriska diagnoser och som kan överleva och fungera tack vare de mediciner som finns till hands och som räddat många liv, det riskerar dessutom att bli en fälla för resten av befolkningen där forskning visar att vi de facto inte har någon ökning av psykiatriska diagnoser som t.ex. Schizofreni, Bipolaritet eller Psykoser. Det som ökat markant är det som kallas lättare psykiatriska tillstånd med reaktion på stress och livsomständigheter som människor saknar verktyg för att hantera. Det är självklart så att många människor i denna kategori verkligen lider av psykiska besvär och behöver hjälp och stöd men dessa tillstånd går i många fall att behandla och att tillfriskna ifrån. Av det skälet är det högst olyckligt om diagnosen blir en identitet och något att klamra sig fast vid som ett sätt att finna mening, sammanhang och även en ursäkt, en fribiljett från att behöva ta ansvar för sig själv och sitt liv fullt ut.

Fler och fler föräldrar är bekymrade över utvecklingen och över sina barn där berättelser om barn i tidiga tonåren som kommer hem och är ledsna över att de inte har någon diagnos, blir allt vanligare. Att vara den ende i klassen som inte är deprimerad eller har någon bokstavsdiagnos är inte lätt i en ålder då man vill passa in och vara som alla andra. Detta riskerar därmed att utvecklas till ett problem på riktigt.

Det är en orolig och turbulent tid vi lever i då samhället och livet som vi känner det är på väg att transformeras. I sådana tider är det normalt att människor är oroliga, osäkra, stressade och vilsna. Det gamla och trygga är borta och det nya är ännu otydligt och okänt. I sådana tider behöver människor få prata om hur de känner, känna stöd och gemenskap med andra, men också fokusera inåt och försöka hitta ett inre lugn och en bas som bär även när det blåser och är ”okänt vatten”. För att detta ska fungera krävs det tid och närvaro från andra vuxna, från ledare, från sjukvård, skola och andra instanser som har en roll och ett ansvar för utvecklingen. Men istället för att satsa på att skapa utrymme för närvaro handlar vägen vi slagit in på om att effektivisera och att överlåta mer och mer på tekniken att hantera, samtidigt som de flesta upplever en konstant tidsbrist på alla livets områden som skapar stress och känslor av otillräcklighet.

Vi har slagit in på helt fel spår och vi kommer inte kunna hantera dessa utmaningar med mindre än att vi inser och accepterar det och revolterar mot de strukturer i samhället och i arbetslivet som hämmar och försämrar människors hälsa och välmående för att istället anpassa dem till vad människor behöver för att utvecklas och må bra. För att detta ska kunna ske behövs ett uppvaknande på individnivå som når ut och påverkar den stora massan av befolkningen i att tillägna sig ett nytt perspektiv på livet som har en målbild riktad mot det friska snarare än mot att få en diagnos. Som inspiration kan vi tänka på Greta Thunberg som varit öppen och beskrivit sin upplevelse av att leva med Aspergers Syndrom och sitt psykiska lidande, men som nu då hon funnit sitt” purpose” och har ett extremt utmanande liv uppger att hon mår bättre än någonsin. Hennes tal och hennes arbete som fängslar människor jorden runt handlar inte om att fokusera på hennes psykiska besvär eller hennes diagnos, utan om det budskap hon har att förmedla och den insats hon vill göra för världen. Att hon råkar ha en diagnos är egentligen helt ovidkommande i sammanhanget och visar bara på det faktum att människor i alla tider och i alla samhällen haft olika styrkor och utmaningar som beroende på hur det omgivande samhället bemött dem, gett de allra flesta möjlighet att finna en plats i samhället och att ha ett fungerande liv. Att överdrivet mycket fokusera på psykiska diagnoser och därmed stämpla människor som avvikande och inte fullt kapabla att leva upp till en generell norm, kan passivisera och försämra människors livskvalitet för hela livet.

Alla människor som inte mår bra förtjänar att bli bemötta och få hjälp, frågan är bara vilken hjälp och var den hjälp man behöver finns att tillgå? I många andra kulturer precis som tidigare i vår egen, hanteras livsfrågorna av religionen och dess institutioner och ledare, samt med hjälp av familjen och traditionen och inte av sjukvården. Eftersom sjukvården är den enda struktur det sekulariserade och individualiserade samhället erbjuder för att hantera människors mående är det naturligt att människor vänder sig dit för allhehanda besvär och för att få hjälp med sitt lidande. Där möter man en professionell sjukvårdsapparat som är skolad och tränad i att se det sjuka och avvikande för att snabbt bota, hjälpa och rädda liv. En snabbt ställd diagnos är avgörande för att lyckas med detta uppdrag men att hantera känslor av separation, sorg, identitet, rädsla för det okända, liv och död – tillhör människans eviga existentiella frågor att söka sina egna svar på och är ingen sjukdom eller diagnos.

Frågan är om det då är rätt att söka hjälp inom vården för dessa frågor?

Mayakalenderns förutsägelse om att jorden skulle gå under 2012 kan bekräftas eller avfärdas beroende på perspektiv och trosföreställningar. Det vi kan konstatera är att det vid denna tidpunkt skedde ett uppvaknande i världen och vi blev bland annat medvetna om att vi stod inför en global och irreversibel klimatkris som hotar allt liv på jorden.

Redan kring milleniumskiftet började tecknen på det västerländska samhällets begränsningar ge sig till känna genom att människor började utveckla symptom på vantrivsel i en kultur som å ena sidan gav allt i form av bekvämlighet och å andra sidan utarmat livet på en grundläggande känsla av mening. I mitt eget arbete som handlar om att förstå hälsa och välmående utifrån en kulturell kontext, upptäckte jag att glappet mellan det rådande paradigmet och människors grundläggande värderingar och drivkrafter hade blivit uppenbart. Denna utveckling har bara stärkts för varje år som gått och kring 2012 upplevde jag att vi nådde en punkt då en kritisk massa av jordens befolkning faktiskt insåg att det rådande paradigmet som varit grunden för västvärldens industrisamhälle och utvecklingen av välfärdssamhället hade nått vägs ende.

Då var vi ännu relativt omedvetna om klimathotet men i efterhand tänker jag att människor rent intuitivt förstod att radikala förändringar i livsstil och i förhållningssätt till tillvaron var nödvändiga för att rädda jorden från undergång. Det är ingen slump att den snabbast växande subkulturen i Västvärlden som presenterade i forskningen ”The Cultural Creatives – How 50 million people are changing the world” år 2000 https://en.wikipedia.org/wiki/The_Cultural_Creatives drivs av värderingar som handlar om medvetenhet om klimatet, om frågor som handlar om fred, hälsa, inkludering, mångfald – kort sagt de värderingar och drivkrafter som krävs för att komma tillrätta med jordens utsatthet.

Agenda 2030 och FN’s 17 Globala Hållbarhetsmål som formulerades 2015 var ett svar på den medvetenhet om världens akuta tillstånd som The Cultural Creatives hade förstått och reagerat på under de föregående tjugo åren men som dittills inte hade nått ut till den breda massan och skapat det uppvaknande om jordens akuta krisläge som var nödvändigt för att få jordens befolkning men även företagsledare och politiker att vidta åtgärder för radikala reformer. Med ökad medvetenhet om behovet av att överge det tidigare paradigmet som handlat om ekonomisk utveckling, status, makt och materiella värderingar till förmån för ett paradigm som bygger på hållbar livsstil, gemenskap, inkludering och ansvar för omvärlden hamnade världen i en djup klyfta bestående av dem som till varje pris vill klamra sig fast vid industrisamhällets paradigm eftersom det inger trygghet, ekonomiska fördelar och status – och de som pressar på för att snabbast möjligt ställa om samhället och ändra livsstil för att rädda världen från undergång.

Det är mot denna bakgrund som vi fått bakåtsträvande ledare i USA, Brasilien, Ungern med flera länder samt en uppdelning mellan generationer, mellan rika och fattiga, mellan hög- och lågutbildade, mellan Väst -och Östeuropa o.s.v. där högerpopulismen brett ut sig som ett svar på att utvecklingen går för fort och att människor känner sig vilsna och oroliga över att världen som de känt den luckras upp till förmån för värderingar och en livsstil som man inte kan identifiera sig med och som upplevs som hotfull. Som i alla tider skyller man problemen på flyktingar och invandrare – tacksamma offer som befinner sig i underläge och i beroendeställning.

Den andra framåtsträvande falangen kan framstå som lika radikal i bristen på respekt för värderingar som har med familj, tradition och religion att göra samt i brist på perspektiv på hur omställningen ska gå till utan att leda till ekonomisk kollaps och skapandet av nya problem. Total och obegränsad frihet att leva som man vill är inte någon självklar väg till lycka, vilket framgångsrika och kända människors depressioner, ångest och självmord vittnar om. Ekonomisk kollaps i världens välfärdsländer skulle skapa fattigdom, svält och undergång för miljoner eller miljarder människor runt om i världen. Vägen framåt handlar därför om en medelväg som vi ännu inte lyckats hitta eftersom båda parter envist klamrar sig fast vid respektive ytterlighet istället för att satsa på möte, kompromisser och en väg framåt som skulle kunna få världen som helhet att gå i samma riktning – om än i långsammare takt och kanske inte till 100% så som förespråkarna för det nya paradigmet tänker sig.

När jag startade denna blogg 2012 var syftet att bidra till att skapa en medvetenhet om det rådande paradigmet eftersom jag i mitt arbete som psykolog i mötet med människor runt om i världen var medveten om vad som skedde. 2019 när jag blickar tillbaka kan jag inte annat än att hålla med Mayaindianerna om deras profetia eftersom livet har förändrats radikalt sedan dess. Om någon hade sagt att IKEA och HM skulle behöva förändra hela sin affärsmodell från att sälja så mycket som möjligt till att istället hyra ut möbler och kläder i hållbarhetens tecken, eller att Hamburgerkedjan Max skulle erbjuda veganska burgare till sina köttälskande kunder, hade förmodligen de flesta av oss skrattat och tagit det som ett skämt. Idag framstår det som fullt logiskt givet den massiva opinionen från folket som bojkottar alla varor och tjänster som inte bidrar till en hållbar värld och utveckling.

Det är hoppfullt att se att omställningen håller på att ske framför våra ögon men framtiden får utvisa om vi kommer lyckas skapa ett nytt paradigm för världen eller om vi började försent… Det är naturligt att de som är medvetna om sakernas tillstånd blir alltmer desperata som följd av klimatförnekarnas och politikernas inaktivitet, vilket samtidigt förstärker den andra falangens motstånd och motvilja till att ta till sig information och att agera för att rädda världen från undergång. Den enskilt viktigaste frågan just nu handlar om att låsa upp denna låsning och att försöka skapa en väg som inte är politisk utan som handlar om vad det innebär att vara människa på jorden idag med den gemensamma angelägenheten om att allas vår värld hotas av undergång. I ett sådant akut läge behöver vi göra oss större än vad vi egentligen är, tänka stora tankar, lägga konflikter åt sidan, börja samarbeta och stötta varandra i att lyckats nå det gemensamma målet att rädda världen från att gå under som följd av vår livsstil och oförmåga att agera på den information som vi har tillgång till.

Det är lätt att skylla allt på politiker och att tänka att det är andras fel och ansvar men hållbarhet börjar med hur du själv väljer att agera i ditt vardagliga liv i relation till dig själv och din omvärld.

Oro och ångest är jobbiga och obekväma känslor som vi gärna vill bli av med. Samhällets syn, starkt understödd av läkemedelsindustrin, är att dessa känslor bör elimineras med hjälp av mediciner som lägger locket på och som hjälper oss att bättre fungera på arbetet och i livet så att vi kan upprätthålla status quo. Det är mot bakgrund av den logiken som antidepressiva, lugnande och sömntabletter blivit storsäljare och en del av miljoner människors dagliga liv.

I en tid och i en värld där människans livsstil är på väg att leda till en irreversibel, global miljökatastrof är det helt avgörande att människan vaknar upp, blir medveten om situationen och vidtar åtgärder. Det är vi människor som skapat problemen och det är vi som tillsammans sitter på lösningen. Mot den bakgrunden är det rimligt att fråga sig om samhället bör understödja att människor medicinerar bort en ångest vars kraft istället skulle kunna kanaliseras in i beteendemönster och engagemang som bidrar till en mer hållbar värld? Kanske är det t.om. sunt och ett tecken på psykisk hälsa att uppleva ångest då livet och hela vår existens står på spel?

Björn Wiman’s artikel i DN (11/5) lyfter återigen fram frågan om samhällets och våra politikers roll och ansvar i hälsofrågan kopplat till miljöfrågan. https://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-ar-det-konstigt-att-man-blir-sjuk-i-en-varld-som-ar-galen/ och han lyfter fram att den psykiska ohälsan är att betraktas som en adekvat reaktion på en absurd värld.

Det är onekligen skrämmande att världens regeringar och våra politiker och ledare lever kvar i ett paradigm som tillhör en annan tid och en annan verklighet och inom vars ramar det inte finns utrymme för att ta in, förstå och agera på klimathotet och de omfattande omställningar som det kräver. Tillväxt, ekonomi och makt driver regeringarna i USA, Kina och Brasilien att fatta beslut som ytterligare påskyndar jordens undergång på ett sätt som är att betraktas som ren galenskap. Samtidigt kan vi inte bortse från att många av dessa regeringar och politiker är valda av folket på demokratisk väg. De bakomliggande drivkrafterna handlar om att snabbt skapa ekonomisk tillväxt och utveckling som gör att man kan mäta sig med stormakterna på världsarenan där ödmjukhet och globalt ansvarstagande lyser med sin frånvaro. Den egna dugligheten som mäts i styrka och framgång är narcissistens eviga drivkraft och för den finns det ingen bot. Att vinna eller försvinna är ledorden och dessa drivkrafter är helt förlegade i det nya samhällsparadigm som växer fram parallellt där miljoner människor jorden runt engagerar sig i miljörörelser och i aktivism för ett nytt samhällsparadigm som bygger på hållbarhet.

I denna strävan är det viktigt att vi bär med oss att ångest är en väckarklocka som har ett budskap till oss. Om vi lär oss lyssna på ångesten och tyda informationen som den för med sig kanske den kan bli den trigger som krävs för att vi ska förändra vårt sätt att leva och därigenom ta det ansvar vi alla har som samhällsmedborgare i att ställa om livet och samhället så att det blir hållbart. Bästa botemedlet mot ångest i en tid som kräver handling är att engagera sig, att inte sitta still och genom sin livsstil bidra till ett samhällsparadigm som är förlegat och som utgör ett hot för planetens överlevnad.

I tider då det vi känner faller och det nya inte ännu är tydligt är det naturligt att vi känner oss oroliga och vilsna. Ge inte efter för dessa känslor utan samla mod och axla ditt personliga ansvar för att bidra till uppbyggnaden av ett nytt samhällsparadigm som håller för framtiden. Hållbarhet börjar med dig!

”Vi mår allt sämre. Men varför? Och hur kommer det sig att politiken har så svårt att fånga upp den ökande psykiska ohälsan?” Roland Paulsen’s artikel om den växande psykiska ohälsans orsaker i Sverige och i världen parallellt med samhällets och politikens flagranta oförmåga att hantera den, sätter fingret på en blind fläck som är direkt förgörande för mänskligheten i vår tid.

https://www.dn.se/kultur-noje/roland-paulsen-varfor-ar-det-sa-svart-att-forebygga-depression/

När jag själv gav mig ut på forskningsturné 1999 för att med hjälp av en Fenomenologisk studie ta reda på den grundläggande orsaken till att välartade och lyckade 30-åringar i Sverige med bra liv och karriär utvecklade depression, ångest och utmattningsbesvär, var min utgångspunkt att på djupet lyssna på dessa människors beskrivningar av sina tankar, känslor och behov – frikopplat från någon modell som de borde passa in i. Resultatet blev att jag insåg att människor i denna åldersgrupp och livssituation hade behov, värderingar och drivkrafter som avvek från de strukturer som arbetslivet och samhället erbjöd och som de kände sig fångade i. En slutsats i studien var att människor vantrivs i kulturen de lever i på grund av att den inte längre är i linje med vad människor upplever att de behöver för att känna mening och glädje i tillvaron.

Studien som året därpå publicerades i bokform under namnet ”Att få livet att gå ihop – om yngre karriärmänniskors arbets- och livsvillkor” (2000) blev avgörande för min förståelse och mitt ställningstagande att ägna mitt arbetsliv åt att skildra dessa frågor och att försöka bidra till en utveckling där människor fick ett språk och hjälp för att kunna förstå sin belägenhet utifrån ett existentiellt perspektiv i motsats till den medikaliseringsvåg som löpt över det västerländska samhället under de senaste tjugo åren.

Roland Paulsen beskriver i ovan nämnda artikel att utvecklingen i synen på psykisk ohälsa föranleder att vi måste ställa oss frågan vad som är normalt. Utifrån rådande statistik kvalar ca en fjärdedel av befolkningen in i kriterierna för psykisk ohälsa vilket innebär att vi måste ifrågasätta om det normala 2019 kanske är att må dåligt och inte att må bra? På frågan om hur många som upplevt depressions- och ångestsyndrom i livet varierar resultaten från 12 procent i Nigeria till 47 procent i USA, ändå fortsätter vi i Västvärlden att bortse ifrån det uppenbara att kulturen vi skapat faktiskt gör oss sjuka.

Den massiva förnekelsen av arbetslivets och samhällets inverkan på vår psykiska hälsa och välmående beror på att det rådande samhällsparadigmet inte ger utrymme för andra tolkningar än att det måste vara individens oförmåga att hantera sitt liv som är kärnan i problemet. Föreställningen att den psykiska ohälsans lavinartade ökning i hela västvärlden möjligen skulle kunna innebära en signal, ett symptom på bristande hållbarhet hos individen i relation till sin miljö i likhet med naturens reaktioner i förhållande till det ekologiska systemets gränser, finns inte.

Det har gått tjugo år sedan jag via mitt forskningsprojekt förstod att grunden för den ökade psykiska ohälsan i Västvärlden har en existentiell grund där frågan om mening står på spel. Känslan av mening är helt central för hur vi mår och hur vi fungerar och om den brister så finns det inget som kan kompensera för den. Känslan av tomhet och meningslöshet i en värld där vi lever i materiellt överflöd och är fria att skapa och formge vårt liv som vi önskar, är självklart helt obegriplig om man utgår från det rådande paradigmets logik och sanningar. Enligt den logiken borde vi vara friskare och mer välmående än någonsin tidigare! Vägen framåt handlar om att nollställa sig och att på djupet lyssna på och försöka förstå vad det är människor upplever att de saknar och vad de skulle behöva för att må bra i en tid som har allt men där det viktigaste av allt – känslan av mening – saknas. Hittills har vi inte sett någon politiker intressera sig för ett sådant ödmjukt förhållningssätt till vår tids stora lidande.

Efter att ha ägnat två decennier åt att som existentiellt inriktad psykolog möta och arbeta med tusentals människor med psykisk ohälsa har jag fått oräkneliga erfarenheter av att den teori jag landade i 1999 stämmer i praktiken. När människor får förståelse, språk och vägledning för sin situation som bygger på

Industrialiseringen med sitt fokus på förnuft, rationalitet och materiella värden sopade undan Kristendomen som nav i tillvaron. Folkhemmet blev det nya kittet som gav mål och mening i tillvaron och den gemensamma uppgiften att bygga Sverige ur fattigdom och elände till förmån för att skapa ett välfärdssamhälle som världen dittills aldrig skådat, blev den gemensamma drivkraften för människor fram till 1980-talet.

När detta mål hade uppnåtts uppstod en existentiell känsla av tomhet och meningslöshet som vi under några årtionden förtvivlat försökt döva med hjälp av ännu mer fokus på arbete, konsumtion och nöjen. Ett paradigm hade nått vägs ende och det var dags för ett nytt. Men vad skulle Folkhemmet kunna ersättas med då religionen spelat ut sin roll för den rationella människan?

De senaste årtiondena har präglats av kraftiga reaktioner på existentiell tomhet och ”menings-vaccum” som yttrat sig i psykisk ohälsa och utmattningstillstånd. Dessa kristillstånd har gjort att vi sökt mening i österländska traditioner där exempelvis meditation och yoga snabbt integrerats som en naturlig del av vår vardag. Fokus på sig själv och det egna måendet kan dock aldrig ge den utdelning som transcendentala behov handlar om. I ett land och en tid där vi blivit helt fria att leva som vi vill och att skapa vårt liv inser vi att behovet av en övergripande struktur i tillvaron som ger livet en ram och en mening, är djupt förankrad i vad det innebär att vara människa.

Det är därför ingen slump att Hållbarhetsfrågorna och omställningen till en hållbar värld skapat en nationell rörelse i Sverige som är i paritet med ansamlingen inför Folkhemmet. Äntligen finns det frågor och sammanhang att gå upp i som inte bara handlar om Sverige, utan om hela världens överlevnad. Vad kan bli mer existentiellt meningsbärande än så!?

Att Sverige är världsledande i att arbeta med och finna lösningar på världens Hållbarhetsproblem är på intet sätt någon slump. Den enorma drivkraften kommer ur en själslig nöd, en existentiell tomhet som i årtionden legat som en latent plåga i vårt medvetande utan att finna något utlopp. 2019 har vi äntligen funnit något att gripa tag i och den kraft som nu lyfts fram innebär en social revolution som inte kunnat skapas på annat sätt än genom människans egna, djupa behov och drivkrafter. Vår långa tradition av ekonomiskt och ingenjörsmässigt tänkande och skalbarhet som byggt vårt välfärdssamhälle passar som handen i handsken för de behov som hållbarhetsutmaningarna innebär. Sverige har helt enkelt en helt unik position att kunna ta på sig en roll att rädda världen och genom att göra det också finna en långsiktig lösning på hur vi på en kollektiv nivå ska kunna tillgodose våra transcendentala behov av att få uppgå i något större än oss själva som ger en känsla av mål och mening med tillvaron.