Allt är bra och ändå är vi deprimerade

En av vår tids stora paradoxer som sysselsätter allt fler människors tankar är hur det kan komma sig att vi å ena sidan har det så bra och samtidigt mår så dåligt på ett psykiskt plan.

I veckan kom alarmerande nyheter som visar att barn i Sverige mår sämre psykiskt än de flesta andra barn i världen. Kanske är det detta som blir spiken i kistan för den upptrampade väg om vad ett lyckligt liv handlar om som Västvärlden formulerade under 1900-talet och som var vägen till förverkligandet av Folkhemmet, Välfärdsstaten och den amerikanska drömmen. De senaste 20 åren har jag ägnat mig åt att försöka förstå och förmedla mina tankar och erfarenheter av denna paradox där den tes som jag försökt föra fram inte handlar om att Välfärden och friheten att forma sitt liv efter egna drömmar och önskningar är fel. Det stämmer att detta är vägen till psykisk hälsa och välmående – till viss del. Problemet är att vi uppnått en mättnadskänsla av de materiella värdena som gör att priset för de uppoffringar som en materialistisk livsstil kräver i form av en ständig jakt på framgång, konsumtion och prestation helt enkelt blivit för högt.

När vi inte längre kämpar med fattigdom och livets nödtorft i den fysiska dimensionen av livet som handlar om överlevnad, är det naturligt att vi sträcker oss efter andra värden i livet. Det blir viktigt hur vi har det i relation till andra och med oss själva, hur vi förmår leva ett liv som präglas av mening och riktning och inte minst hur det omgivande samhället tar ansvar för en omställning till en hållbar utveckling som gör att det finns en framtid på jorden.

Paradigmskiften tar tid och vi har levt i kampen mellan det gamla paradigmet som lade grunden för det materialistiska samhället och det kommande som handlar om ett hållbart och meningsfullt liv i 20 år. Det går framåt och den rådande pandemin har försatt oss i ett globalt kristillstånd där frågan om mål och mening ställts på sin spets. I detta blir det tydligt att det är vår egen livsstil som är hotet mot både vår egen hälsa och samhällets bristande hållbarhet i relation till såväl människor som till miljön. Kan denna krismedvetenhet vändas till en konstruktiv utveckling framåt?

Jag vill tro det och jag upplever att något håller på att hända med de människor jag möter i mitt arbete. Medvetenheten om värdet av det lilla livet, att leva och verka hållbart och att sätta frågan om mening i centrum har ökat. Ifrågasättandet kring om de psykiska besvär som många upplever handlar om sjukdom eller om de faktiskt är friska uttryck för ett ohållbart liv, blir också mer och mer framträdande. Mot denna bakgrund kanske det därför inte finns någon paradox mellan att vi å ena sidan mår dåligt psykiskt och samtidigt kan uppskatta det fantastiska samhälle vi har förmånen att leva i. Vi längtar efter och vill se en utveckling av samhället som inte handlar om att förkasta den grund vi står på utan om att lägga till och utveckla dimensioner som handlar om hur vi mår på ett inre plan. I detta uppstår naturligtvis konflikter mellan yttre och inre behov och mål men genom att bli medvetna om dem och börja debattera dem tänker jag att vi kommer hitta lösningar och en väg framåt. För att komma framåt behöver vi ge oss in i “leken” och engagera oss för den förändring som behöver omfatta samhället – arbetslivet och civilsamhället.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.