Arbetslivet går stick i stäv med människans natur

ATrots decenniers forskning, lagstiftning och utbildning kring samspelet mellan människan och hennes arbetsmiljö fortsätter den stressrelaterade ohälsan att öka och kostnaderna för detta uppgår nu till ungefär 80 miljarder kronor per år. Man kan fråga sig om det finns någon gräns för toleransen för kostnaderna som detta medför såväl i form av mänskligt lidande som i kronor och ören för såväl arbetsgivare som för samhället i stort?

I möten med arbetsgivare möter jag idag en känsla av uppgivenhet och acceptans som är skrämmande samtidigt som den är fullt förståelig. Arbetsmiljölagstiftning, arbetsmiljöutbildningar och värderingsövningar har skapat insikt och medvetenhet men i praktiken finns det andra krafter som styr som tar över och som styr beteenden i en annan riktning. Kanske är det så att vi behöver hamna i denna uppgivenhet för att acceptera att vi inte kommer kunna lösa rådande problem med gamla lösningar och att vi helt enkelt behöver anlägga ett helt annat perspektiv på situationen?

Det moderna livet i industrisamhällets framväxt innebar ett paradigmskifte i det att människan upphörde vara centrum i sitt eget liv för att istället underordna sig arbetet och låta yrket bli den primära identitet kring vilket känslan av mening och värde blev nära sammanbundet. Visserligen hade människan i många fall varit förslavad av hårt arbete under stränga och krävande ”herrar” alltsedan jordbruket uppfanns men centrum för livet hade varit religionen och de mellanmänskliga relationerna ända fram till industrisamhället som rationaliserade livet och i dess framfart både städade ut religionen och gjorde arbetet till Gud. Under de årtionden som följde efter andra världskriget upplevde människor att arbetet både kunde ge dem välstånd och rikedom och bidra till utvecklingen av ett välfärdssamhälle som världen aldrig tidigare skådat. I en sådan utveckling är det självklart att människans andliga behov sammankopplas med prestation och arbete givet att ansträngningarna och arbetet som leder till ekonomiskt välstånd i sin tur bidrar till människors lycka och välmående, liksom till fred och utveckling av en tolerant och generös statsapparat.

Denna lyckoformel har dock nått sin kulmen och lever på övertid. Eftersom arbetet blivit synonymt med vem vi är och dessutom utgjort garant för lycka och mening i livet, är det naturligt att det är oerhört svårt för dagens och morgondagens människor att acceptera och att frigöra sig från anpassningen till jobbet som centrum för livet. Tiderna har förändrats och just tack vare att välfärdssamhället uppnått sin potential och nu behöver utvecklas vidare till nya samhällsformer, passar inte det gamla förhållningssättet till livet längre. Det handlar inte om något nytt fenomen utan snarare om att återknyta till människan själv som centrum för livet där arbetet anpassas till människan istället för tvärtom. Den personliga hållbarheten, lyckan och känsla av mening i tillvaron är det som ger livet mening och innehåll för dagens yngre generationer som med bestörtning betraktar sina föräldrar vars generation snarare offrade sitt liv för att låta sig styras av kunderna, av chefen eller av företaget och där lång och trogen tjänst var lika hedervärt som det i dagens samhälle upplevs som omodernt. 

Hur arbetslivets strukturer ska se ut i framtiden och vilken plats arbete ska ta i livet är oklart. Tydligt är dock att människor återkräver grunden för sitt liv som handlar om att ta de egna behoven och begränsningarna på allvar och att inte längre vilja eller förmå sig att ställa upp på den oförenlighet mellan människan och hennes behov som alltför hög arbetsbörda, gränslöst arbete, dåligt ledarskap eller bristande gemenskap i arbetsgrupper leder till. Eftersom själva attityden till arbete och det enda som vi känner till och kan greppa i dag handlar om att jobbet står i centrum och att människan behöver anpassa sig och sitt liv därefter, är det svårt att se några alternativ. Vi säger ja och tar på oss för mycket i jakten på att vara duktig eftersom vår självkänsla har blivit knuten till prestation. ”Jag är vad jag gör”. 

Utmaningen i att finna nya, hållbara former för ett meningsfullt liv ligger i att vi är naturligt livrädda för att få det sämre ekonomiskt både gällande privatekonomin, för företagen och för samhället i stort. Den formel som vi behöver knäcka handlar om hur vi kan bibehålla vår ekonomiska standard genom att arbeta på ett annat sätt där själva förhållningssättet till arbetet blir mer avslappnat och mer präglat av tillit än av rädsla. För detta krävs en personlig utveckling hos individen själv med fokus på självledarskap och ökad förmåga att leva väl även i tider av osäkerhet och brist på yttre kontroll. På arbetsplatserna behövs en ledning och chefer som sätter den sociala hållbarheten i fokus, vilken handlar om hur vi samspelar med andra och hur vi utvecklar relationer som präglas av ärlighet, tillit och gemenskap. En arbetsmiljö där vi ser varandra som människor och inte bara som robotar.

Grunden för en ändrad attityd till arbetet handlar om att vi hjälper våra barn att utvecklas till hela människor där människovärdet inte kopplas till prestation utan till en känsla av att vara viktig och värdefull för den man är. Att känna tillit till att en sådan grund leder till en naturlig vilja att utvecklas, prestera och ta ansvar och att därigenom utveckla ett stabilt självförtroende är kanske själva nyckeln till den personliga hållbarheten. 

2 Kommentarer
  1. Katrine Karlsson says:

    Hej
    Fantastiskt bra skriven artikel med ett oerhört intressant tema. Full av nya tankar kring ämnet efter att ha läst igenom innehållet. Arbetat sedan ett antal år tillbaka som HR-chef i olika bolag. Desto mer jag är med i organisationer desto mer förstår jag hur oerhört viktigt det är att vi stöttar det interna kulturarbetet så att anställda känner att de bidrager till något annat än bara sin så att säga försörjning. Bara en sådan sak som att få komma till insikt om vilket värde ens jobb skapar för någon, kollega, kunde etc. Utifrån känslan att man i sitt jobb skapar värde för någon annan gör att man som anställd känner förutom en inre tillfredsställelse ökad tillhörighet, gemenskap, glädje, engagemang med mera. En positiv spiral som gynnar den anställda och absolut verksamheten. Vem vill inte vara med där det är trivsamt, trevlig och energirikt. Men då måste vi ge utrymme för dialogen, vilka värden skapar jag vi…

    Men, tyvärr precis som det skrivs i artikeln är min erfarenhet att många i ledande position med personalansvar tänker nästintill tvärtom om vi bara skapar ett policy dokument till, om vi bara gör ännu en bra affär om vi bara pressar organisationen lite till i att leverera så tjänar vi lite mer pengar och då kommer vi att må bättre…

    Mitt stora TACK till skribenten av artikeln. Vi måste bli fler som pratar om att det krävs radikal omställning när det kommer till att utveckla organisationer för att gör vi som vi alltid har gjort kommer vi att få samma resultat som vi alltid har fått. Vi ser konsekvenserna/resultatet idag i de stora sjuktalen och det ständigt återkommande frasen från så många anställda “jag är så stressad”.

    Bästa hälsningar Katrine

    Svara
    • Fredrik Bengtsson says:

      Hej Katrine, stort tack för att du tog dig tid att dela dina tankar och perspektiv på betydelsen av att känna mening i arbetet. Som HR chef har du ju en viktig roll i sammanhanget och jag hoppas och tror att du säkert kan bidra till en positiv och sund utveckling av dessa frågor i dina sammanhang. Vänligen, Fredrik

      Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.