Att brytas ner och komma ut på andra sidan.

Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen

Fri från den kvävande virveln sjunker

resenären mot morgonens gröna zon.

Tingen flammar upp. Han förnimmer – i dallrande lärkans
position – de mäktiga trädrotsystemens

underjordiskt svängande lampor.
Men ovan jord

står – i tropiskt flöde – grönskan, med

lyftade armar, lyssnande

till rytmen från ett osynligt pumpverk. Och han

sjunker mot sommaren, firas ned

i dess blänkande krater, ned

genom schakt av grönfuktiga åldrar

skälvande under solturbinen. Så hejdas
denna lodräta färd genom ögonblicket och vingarna breddas

till fiskgjusens vila över ett strömmande vatten.

Bronsålderslurens
fredlösa ton
hänger över det bottenlösa.


 
I dagens första timmar kan medvetandet omfatta världen
som handen griper en solvarm sten.
Resenären står under trädet. Skall,
efter störtningen genom dödens virvel,
ett stort ljus vecklas ut över hans huvud?

                                                  Tomas Tranströmer

När jag var i tidiga 20-årsåldern drabbades jag av en stor och omfattande livskris som kom att förändra mitt liv för alltid. När jag blickar tillbaka på den tiden förstår jag att jag gick in i det som några år senare skulle benämnas utbrändhet eller att gå i väggen. Då fanns det inga ord för mina upplevelser. Trots att jag gick till läkare flera gånger fick jag alltid höra att jag var ung och frisk och att det inte var något fel på mig. Det jag visste var att jag levde med mycket ångest, att jag inte kunde sova och att något inte stod rätt till. Det hade hänt mycket i mitt liv som inte varit enkelt men mitt enda sätt då var att stänga av, att tränga bort det jobbiga och att fly in i arbete och andra aktiviteter. Jag ville ha ett vanligt och normalt liv och vara obekymrad om livets allvar precis som mina jämnåriga.

På den tiden hade jag ett arbete på ett hotell som passade som handen i handsken för en ung kille med prestationsbaserad självkänsla. Jag fick bekräftelse av att strunta i mina egna behov och gränser och kunde jobba 20 timmar om dygnet 7 dagar i veckan och ändå uppleva att det inte var tillräckligt bra. Jobbet hjälpte mig att fly från känslor och upplevelser som jag saknade förmåga att hantera. Samtidigt drev det mig rakt in i väggen eftersom det var där som min kraft och energi till slut försvann. Att ge allt och att ändå känna sig otillräcklig är ingen sund kombination i längden.

Det som fick mig att inse att något var allvarligt fel var att min älskade farmor gick bort utan att jag förmådde sörja. Hennes betydelse i mitt liv kan inte överskattas. Jag växte upp med henne och det var hon som var min guide, min vägledare och stora trygghet i livet. Dagen hon dog minns jag att jag upplevde som ett ögonblick då allting förändrades. Ingenting skulle någonsin bli detsamma mer. Kanske var sorgen helt enkelt för stor för att jag skulle kunna bearbeta den? Ett år förflöt och jag mådde allt sämre samtidigt som allt såg bra ut på ytan. Sakta, men säkert växte dock insikten om att något var allvarligt fel och att jag måste sätta stopp, fram. Jag hade kommit in i Förvirringssrummet och gick omedvetet igenom en process där som utmynnade i att jag bestämde mig för att lämna allt.

Jag lämnade mitt jobb, min bostad, mina vänner och allt annat och köpte en enkel biljett till en liten by i Södra Frankrike där jag aldrig hade varit förut. Livet var ställt på sin spets och jag hade ingenting att förlora. Just därför var jag modig nog att ge mig av och att inte ifrågasätta mitt beslut. Jag befann mig på överlevnadsnivå och handlade på instinktiv nivå där det blir enkelt att agera. Väl på plats, vällde år av trötthet och utmattning över mig. Under en längre period jag var oförmögen att göra någonting mer än att ligga i sängen och att försöka få i mig någon form av enkel mat och dryck. När jag började återfå krafterna rent fysiskt började nästa runda i förändringens fyra rum. Hur hade jag hamnat här? Med denna frågeställning och utan möjlighet att fly till någonting för att avleda mig började nästa arbete i förvirringsrummet.
Här kom sorgen och förlusten som min farmors bortgång innebar över mig med full kraft, bakom ilskan över oförstående chefer och att andra varit dumma och oförstående kom insikten om mina egna beteendemönster och drivkrafter. I denna lilla sömniga och soldränkta by där ingenting särskilt händer och där mina förfäder har sina rötter, gick jag igenom en grundläggande förändring i mitt sätt att förhålla mig till mig själv och till mitt liv som varit stabilt sedan dess. Jag kom dit vilsen och utmattad. När jag åkte hem kände jag mig stark och klarsynt.
En del kände inte igen mig, själv upplevde jag att jag hade blivit mig själv. Det fanns ingen väg tillbaka till det gamla och jag visste inte mycket om hur framtiden skulle gestalta sig. Men, jag var säker på att jag måste lyssna på mig själv och att leva mitt liv utifrån mina egna svar. Fram till dess hade detta alltid varit av underordnad betydelse. Nu förstod jag att upplevelsen av mening i livet handlar om att vara i kontakt med sig själv, den man är och att leva ett liv som känns sant och rätt för en själv. Inom existentiell psykologi benämns detta som autenticitet – ett nyckelord som mitt liv präglats av sedan dess.

 Jag vet att många har liknande erfarenheter i sitt liv och att behovet av att få dela och uppleva förståelse för sin situation är väldigt stort när man befinner sig i en sådan situation. Har du själv några tankar eller erfarenheter som du vill dela med dig av kring hur du själv har tagit dig igenom en kris i ditt liv?

Förändring i djurriket

Förändring i djurriket

2 Kommentarer
  1. Cece says:

    För fem år sedan mötte jag en människa som tvingade mig att möta mig själv och min ångest. Fem år som har varit de värsta i mitt liv – samtidigt har de varit de bästa. När jag ser tillbaka på de här åren ser jag att jag hade tappat bort mig själv. Jag visste inte längre vad som var roligt eller vad jag hade för åsikter. Jag hade blivit någon som var livrädd att inte bli omtyckt. Någon som bara följde med i strömmen och som trivdes rätt bra i landet lagom.

    Men så ställdes allting på sin spets. Ångesten kom upp till ytan. Depressionen blev djupare och djupare. Sjukskrivningen kom och försvann. På stapplande ben gick jag tillbaka till arbetslivet för att idag återigen stå inför en stor förändring. Skillnaden den här gången är att jag känner mig lugn. Jag vet att jag har tagit rätt beslut.

    Idag kan jag känna tacksamhet över min depression och min ångest. Inte för det jobbiga, men för att jag har hittat mig själv. För första gången i mitt liv.

    Svara
    • Fredrik Bengtsson says:

      Tack för att du ville dela med dig av dina erfarenheter! Tänk vad mötet med en annan människa kan betyda – det kan på en och samma gång bli det bästa och det värsta som man varit med om. Vad fint att du var modig nog att öppna dig för dessa stora känslor och att du kunnat ta dig igenom en så stor förändring där det du vunnit är en känsla av lugn och stabilitet även då det blåser. Lycka till! Hälsningar Fredrik.

      Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.