Att få livet att gå ihop – om sjukskrivningar för kvinnor

[dropcap]I[/dropcap] DN kunde vi den (5/11) läsa om att kvinnor med två barn är överrepresenterade i sjukskrivningsstatistiken. Artikeln är vinklad till att fånga ett jämställdhetsperspektiv där unga kvinnor i åldern 25-35 år bär ett ojämförligt tungt lass både på jobbet och i hemmet. Ekvationen ett avancerat och krävande arbete och ett ansvar för hemmet, barnen och familjen går helt enkelt inte ihop utan resulterar i utbrändhet för många. För de flesta moderna mammor och pappor är det både viktigt och självklart att dela på ansvaret för barnen men undersökningen som Försäkringskassan gjort på uppdrag av Regeringen visar att många kvinnor tar ett större ansvar än männen för den privata sfären och att detta kan vara en orsak till att deras totala arbetsbörda blir för stor. Jag tror det är viktigt att fundera över balansen hemma, men det finns även en psykologisk och existentiell process som många kvinnor uttrycker som inte fångas av den aktuella studien eller tas upp i artikeln i DN. Detta handlar om att det finns en biologiskt förankrad process hos kvinnan som trots allt bär på barnen och som föder fram dem till det här livet, en process som ändrar perspektiven på livet och vad som är viktigt på ett sätt som är nödvändigt och även önskvärt.

[dropcap]O[/dropcap]m inte mamman utvecklade ett behov och en önskan om att knyta an och vårda sitt nyfödda barn skulle barnen födas ut i en tom och meningslös värld, vilket knappast kan vara lösningen. Istället bör vi fundera över det större perspektivet som handlar om barns behov och föräldrars och samhällets ansvar för att skapa goda förutsättningar för en sund utveckling och uppväxt för våra barn. Dagens arbetsliv och idealen i samhället stipulerar att livet bör gå på räls och inget oförutsett får hända om vi ska hinna med och orka prestera maximalt på livets alla områden. Alla som har barn vet dock att det är ett naturligt tillstånd att det hela tiden händer saker som man inte har räknat med. Barn blir sjuka och måste vara hemma ibland. Det är ett mirakel att få lyckan att uppleva att bli förälder och att leva kvar i samma värderingar och prioriteringar före och efter barn är inte möjligt. Att få barn transformerar och ändrar perspektiven på vad som verkligen är viktigt i livet. Problemet är att arbetslivets och samhällets krav och förväntningar inte förändras utan är desamma oavsett vad som händer inom den enskilda människan.

[dropcap]K[/dropcap]ärnan i utbrändhetsepidemin i vårt land ser jag därför handlar om en obalans mellan vad människor, oavsett kön, värderar i livet och de strukturer som arbetslivet och samhället vilar på. Det är i denna diskrepans som vi går sönder inombords och hamnar i sjukskrivningsstatistiken. De omgivande strukturerna är uppbygga för ett maskinellt tänkande och för industrisamhället då människans existentiella behov var av underordnad betydelse. Idag ser samhället och världen annorlunda ut och människan är själva basen för vår ekonomi, vilket kräver ett paradigmskifte av mått för att vi ska kunna komma tillrätta med den skenande ohälsan. 1+1 blir som sagt alltid 2…

Läs hela artikeln här –>

2 Kommentarer
  1. Camilla says:

    Fredrik, nu kommer en lång kommentar till detta ämne som så mycket engagerar mig:

    Det finns vissa grundläggande orsaker till sjukskrivningar bland kvinnor som politikerna, Försäkringskassan och Regeringen inte tycks vilja förstå. Det är omöjligt att klona sig, och när man är på jobbet är man inte med sitt barn – oavsett yrke eller befattning. Så enkelt är det. Eftersom samhället under de senaste 30-40 åren har utvecklats till att vi samtliga förväntas arbeta istället för att ta hand om våra barn så finns det många kvinnor som är slutkörda över att vi inte mäktar med detta. Tillvaron handlar om att vägra se våra barns separationsångest och vägra erkänna att vi någonstans slår knut på oss själva för att hinna axla männens arbetspositioner samtidigt som vi ska hinna med våra barn. På bara en generation förvandlades samhället från att våra mammor var hemmafruar till att kvinnor idag skall göra karriär för att vara någon att räkna med. Vad hände på vägen? Vad händer med våra barn och hur mår de?Hur kunde allt ha förändrats så snabbt, från dess vi själva var barn och fram till nu?

    Verkligheten är alltså att man inte kan vara på två ställen samtidigt, och idag förväntas både män och kvinnor att arbeta heltid eller mer därtill – med eller utan barn. Arbetslivet utmärks av en situation där de som arbetar måste jobba mer intensivt än någonsin och produktiviteten förväntas vara på topp. En gränslöshet har också tagit vid med förväntad tillgänglighet i stort sett när som helst på dygnet. En konkurrenskraft har blivit att vara den som alltid står stand-by att svara på mail efter kontorstid, öppna arbetsböckerna på kvällen etc. I strid med detta borde många föräldrar, inte bara de med små barn utan även med skolbarn, snarare arbeta deltid eller växla ner för att ha tid och ork att kunna vara närvarande, engagera sig i sina barn och hjälpa till med läxläsning och att finnas till hands. I dagens näringsliv är detta i det närmaste oacceptabelt eller åtminstone väldigt svårt att realisera och ofta inte ekonomiskt möjligt.

    Man kan visserligen ha ett ansvarsfullt, krävande arbete men då måste det vara någon annan – må det vara pappa, mor- och farföräldrar eller förskolepersonal – som under tiden tar hand om barnen. Naturligtvis kan man på ett förenklat plan eliminera problemet genom att överlåta barnomsorgen till institutioner såsom förskola och fritidshem – men hur löser man frågan om man istället själv vill träffa sina egna barn, få uppleva deras uppväxt och inget hellre vill än att få påverka sitt eget liv och sina barns liv? Om man mår illa när man märker att livet inte har plats för de barn man så hett längtade till? När det har blivit onaturligt att själv få vara den som tar hand om det barn man har fött?

    Ju mer man försöker reglera och via regelverk se till att mammor kommer tillbaka ut i arbetslivet så tidigt som möjligt efter att man fött barn- desto fler kvinnor kommer drivas till utbrändhet. Signalerna från politikernas håll har alls ingenting med jämställdhet att göra, det blir istället till ett krav för kvinnor att aldrig kunna vila i att få vara mammor, utan karriär och arbetsliv värderas högre än föräldraskap och skall till varje pris prioriteras. Det paradoxala ligger i att ju mer man bestämmer att styra föräldraledigheten genom att kvotera att männen stannar hemma i större utsträckning, desto större blir pressen på kvinnor att inte kunna eller ens erkänna för sig själv eller sin omgivning att man har blivit fråntagen sitt kvinnliga värde av att ta hand om sitt barn och att värderas värdigt i denna så viktiga tid i både barnens och mammornas liv.

    De kvinnor som vägrar inordna sig i politikernas feldiagnos måste ha en enorm uppfinningsrikedom och självstyrka för att gå emot alla rådande ideal och normer. Det krävs att man står upp och fullkomligt går mot strömmen för att få rätt att själv avgöra hur man vill ta hand om sina barn.

    Problemet för dagens moderna kvinnor är knappast att vi borde jobba mer och tidigare efter att vi fått barn, och växla över till pappor att ta vid hemma. Det är inte männen som är orsak till att kvinnor är överbelastade. Vi har massor av fantastiska, engagerade pappor i detta land som vill umgås med sina barn och det är orätt att i massmedia framföra att kvinnor är sjukskrivna pga deras män. Det är inte familj och hushåll samt barn som kvinnor inte orkar hantera. Utmattningen lurar runt hörnen därför vi skall hantera dessa dimensioner av livet förutom en krävande karriär och därpå toppen se välvårdade och snygga ut. Idag slits framförallt kvinnor till bristningsgränsen i ett avhumanitiserat samhälle där förståelsen att man har barn saknas i näringslivet. Det är också en svår nöt att knäcka eftersom både män och kvinnor i egna och andras ögon bedöms utefter yrkesposition och karriärmässig framgång. För många kvinnor handlar tillvaron därför om att överleva snarare än att leva, eftersom så många febrilt försöker uppnå alla mål samtidigt. Om det var så att kvinnorna abdikerade från sin roll som mamma, vem ska då fylla den? Barn behöver kläder och aktiviteter, de måste ibland gå till doktorn, de behöver få näringsrika lagade måltider, de behöver närhet och tid och detta inte bara under livets första år utan ända tills de är stora nog att flytta hemifrån. Förstår inte samhället detta?

    Det absolut viktigaste för ett litet barn är att kunna knyta an till sina föräldrar eller ett fåtal andra vuxna. Om man är införstådd med att inget barn kan växa upp utan omvårdnad och omsorg – vare sig av föräldrar eller betald personal på förskola och fritidshem – så skulle det vara enklare att omvärdera det ekonomiska värdet av att föräldrarna själva kan få stanna hemma de första viktiga åren i barnens liv. Det räcker inte med 450 dagar föräldraledighet under barnets första 1,5 år. Även skolbarn behöver närvaro av föräldrar som kan engagera sig i sina barn och känna att de är betydelsefulla i sin mamma och pappas liv. Ingenstans från vare sig politikers eller näringslivets håll talas om att lösa frågan genom att ge en öppning för föräldrar att få stanna kvar längre hemma med sina barn och att detta ekonomiskt ersätts genom den barnomsorgspeng som annars ändå är en kostnad för kommunerna i form av ersättning till den eller de som måste vårda barnet då föräldrarna arbetar. En möjlighet att underlätta valfriheten är att kommunerna omfördelade pengen för barnomsorg till att gå direkt till varje enskilt barn istället till förskoleanordnare. Då kan föräldrar själva avgöra om barnomsorgspengen skall täcka kostnad för förskoleplats, anlita någon annan eller behålla pengen för att få råd att stanna hemma hos sina barn om man så skulle vilja.

    Vi har skapat ett samhälle med både frånvarande mammor och pappor istället för tvärtom. Finns det möjligen en koppling till barns psykiska ohälsa, försämrade skolresultat och heltidsarbetande föräldrar som ej har tid för sina barn? När ska man någonsin höra en politiker som vill och vågar debattera detta? Det krävs att man uppgraderar föräldrarollen till att bli lika jämställt och lika högt prioriterat som alla andra sysslor i samhället. Endast då kommer sjukskrivningstalen bland kvinnor gå ner, och endast då kan vi få ett samhällsklimat där alla sysslor betraktas jämlikt – inte enbart karriär och arbetsliv.

    Detta är en sanning som är svår för många att kännas vid, därför vi har indoktrinerats till att tycka att vi har uppnått en balans och jämlikhet som till varje pris handlar om kvinnors rätt till förvärvsarbete på samma villkor som män. Vi kan nu se att vi betalar ett högt pris för den politik som drivits i Sverige sedan 70-talet, och den drabbar i förlängningen barnen. Självfallet finns det både män och kvinnor som trivs med sitt arbete och de flesta människor önskar förmodligen att ha ett utvecklande, stimulerande arbete och höra till ett sammanhang. Frågan handlar inte om att kvinnor inte skall arbete, som en tillbakagång till en hemmafrutillvaro, men näringslivet måste vara mer tillåtande till olikheter och det måste till en större nyans av livsstilar och personliga val. Att umgås med barn är inte fördummande eller bara till för dem som saknar ambitioner eller saknar önskan om att bidra inom fler områden, det är en av de mest stimulerande och lärorika upplevelser man kan erfara och tillför kompetens och människokännedom i arbetslivet – vilket borde vara en tillgång snarare än nackdel.

    Genom att undvika en belysning av denna problematik från politikers och massmedias håll så förblir detta ett individuellt problem för de kvinnor som mår dåligt och som lider av utbrändhet, och man får kvinnor att tro att de är ensamma om att inte orka med dagens hårda arbetsklimat. Man har ingen att jämföra sig med, att känna igen sig i, eftersom man på inga sätt framför detta som en tänkbar orsak till kvinnors sjukskrivningar. Det är precis som du skriver i din krönika om sportmissbruk; det är svårt att erkänna för sig själv och andra att det är arbetslivets struktur som det är fel på eftersom en framgångsrik karriär är det som uppmuntras och beundras av omgivningen – inte att ägna sig åt barn. Man kan inte se att det kanske finns andra, mogna värden och lösningar för att få samhället att fungera bättre och få oss alla – barn, unga, äldre, män och kvinnor -som lever i det att må bättre.

    Svara
    • Fredrik Bengtsson says:

      Tack Camilla för din långa utläggning om kvinnors situation i dagens samhälle! Hoppas att du hittar en plattform där du kan vara med och påverka attityder och värderingar kring dessa viktiga frågor kring livskvalitet och barns behov under uppväxten. Lycka till med det! Fredrik

      Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *