Coronakrisen löser sociala hållbarhetsproblem

Ett av de största hoten mot hållbar utveckling som forskare, inte minst Hans Rosling, ofta lyft fram, är bristen på solidaritet och altruism i världen. I Sverige har vi trots en lång högkonjuktur sett den psykiska ohälsan skjuta i höjden, liksom våldet i samhället och rasismen. Demokratin har skakat i fogarna och känslan av ensamhet och meningslöshet har brett ut sig som en våt filt över tillvaron där inte minst barn och ungdomar alltmer har förenats kring känslan av att må dåligt psykiskt. Ingen har haft svaret på vad som skulle krävas för att lyckas vända denna negativa spiral som börjat spinna bortom all kontroll.

Så kom Coronaepidemin och satte hela världen i karantän och tvingade oss in i ett akut och globalt kristillstånd som ingen kan fly ifrån. Den hårt nedbantade och krisdrabbade vården som i årets budget fått historiska sparbeting, vändes plötsligt till allas vårt fokus och i ett navs kunde miljarderna man plötsligt hittat i nationens kassavalv skjutas till och vårdpersonalen liksom Folkhälsomyndigheten förvandlades över en natt till absoluta hjältar. Något liknande har vi inte sett sedan Terrorattentatet i Stockholm 2017 som på motsvarande sätt fick den då krisdrabbade polisen och försvarsmakten att hamna i centrum. Att jobba som polis, inom försvaret eller som nu, inom vården är plötsligt det mest coola man kan tänka sig! Som samhällsmedborgare tror jag att vi kan blicka tillbaka på dessa stora kriser och uppleva att vi mitt i allt det hemska, ändå fick själva stommen i välfärdssamhället att dammas av och uppdateras för att motsvara våra behov på ett sätt som hittills varit omöjligt att få våra politiker att inse och vilja tillgodose.

På individnivå ser vi redan nu hur människor med krisen som inträdesbiljett förmår öppna upp för solidariska handlingar mot andra. Att få hjälpa andra med att handla, att engagera sig i soppkök, i tillverkning av skyddsutrustning eller vad det nu kan vara, hjälper människor att finna mening i tillvaron genom möjligheten att få bidra till något större än det egna jaget och den egna vinningen. Ensamheten och tomheten som legat som en våg filt över tillvaron för en stor del av befolkningen övergår på många håll till en känsla av gemenskap och en ökad livskänsla mitt i all oro över hur det ska gå. Den gemensamma fienden har enat folket och vi förmår plötsligt samarbeta och hjälpa varandra på ett sätt som vi inte har upplevt i vårt land i modern tid. Det är ingen slump att högernationalismen kraftigt sjunker för att ersättas med solidaritet och samverkan över gränser givet att vi sitter i samma båt och att enda vägen framåt är att vi håller sams och lär oss att ro åt samma håll.

Mycket av det vi saknat och lidit av i vårt samhälle före Coronakrisen ser vi nu utspela sig i vår vardag och alltfler pekar på betydelsen av att vi ser till att hålla fast vid och utveckla det nya normala och hjälps åt att inte backa tillbaka till det kalla och överdrivet individuella och materialistiskt präglade samhälle som vi levde i fram till för en månad sedan, när väl krisen är över. Ur ett metaperspektiv krävs det sannolikt att krisen fortgår ett tag till för att de nya vanorna ska sätta sig hos oss och att hälsa på våra grannar och hjälpa och värna om våra äldre blir en naturlig del av tillvaron.

Det finns en välkänd visdom som säger att ett lands välmående kan mätas i hur vi hanterar våra äldre. I alla tider och i alla kulturer har respekten och vördnaden för de äldre varit norm ända fram till modern tid då våra äldre blivit en belastning som vi helst velat glömma bort. Detta som en konsekvens av att värdet som människa utvecklats till att handla om hur produktiva vi är som samhällsmedborgare där äldre naturligt fallit bort givet att vi inte längre satt något värde på deras livserfarenhet och visdom. Coronakrisen belyser den nakna sanningen om hur eländigt det ser ut i äldreomsorgen i Sverige där dess brister gör att vi trots medvetenhet och varningar stått handfallna och inte lyckats skydda våra äldre från att drabbas av Coronaviruset som för många leder till döden. Jag tror att skammen över detta blir en viktig väckarklocka för hela folket och inte minst för våra politiker där stora systemförbättringar sannolikt är att vänta på andra sidan krisen.

Just nu befinner vi oss ännu i chocktillstånd över sakernas tillstånd men alltfler som jag pratar med, liksom människor vars tankar jag tar del av på andra sätt, upplever trots den oro och de förfärliga konsekvenser som krisen medför ett hopp om en ljusare framtid och att vi äntligen fått en möjlighet att i grunden ändra hur vi lever med oss själva och andra. Det känns hoppfullt på riktigt!

4 Kommentarer
  1. Antonia Lembke says:

    Tack Fredrik för ditt träffsäkra syn på vår tid! Vi får verkligen hoppas att det blir en bestående förändring när det gäller synen på de äldre, vården och dess personal och solidariteten i samhället ( hjälpsamheten).

    Svara
    • Fredrik says:

      Hej Antonia, tack för din feedback, det gläder mig att jag kunnat bidra med lite tankar kring tiden vi lever i. Vänligen Fredrik

      Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.